Arkiv för kategori Rock

- Sida 3 av 23

Bedömt i veckan: Mastodon och Madball

av Mattias Kling
Tramsiga på bild – dödligt allvarliga på skiva. (Foto: Travis Shinn)
Tramsiga på bild – allvarligt jättebra på skiva. (Foto: Travis Shinn)

:++++:

Mastodon
Once more ’round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ’round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

Scott Kelly

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

Today Is The Day ”In the eyes of God”

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET
Tweet 20/6

Streaming: Dra ett varv runt solen med nya Mastodon-skivan

av Mattias Kling
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor släpper snart en ny fullängdare.
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor släpper snart en ny fullängdare. Den kan du smyglyssna på nu.

Många saker här i världen är rimliga. En hel del dessutom rätt bra.

Men få saker som är så rimligvis jättebra som ny musik från Atlantas mest egensinniga progrockensemble. Det vet vi alla. Det är en av få självklarheter i en turbulent och oberäknelig tillvaro där knoppar brister och helgtrafikanter krockar.

Inte minst är vi på Aftonbladets musikredaktion medvetna om detta. Varför också musikchefen Jocke Persson just den här veckan har pekat med hela handen och beställt en huvudrecension signerad yours truly som bedömer sjätteskivans kvaliteter.

På fredag kan ni läsa mer om detta i valfri Aftonbladet-kanal. Men fram till dess går det att hetsa upp sig desto mer över att ”Once more ’round the sun” streamas i sin helhet just i detta nu via Itunes.

Nyfikna kickar här. Och håller ögon och förståelsecentrat redo för en sedvanligt högtravande snömosanalys så som det blir när undertecknad får fritt spel med en generös textlängd – lagom till midsommarsillen.

Man kan ju få rena snurren för mindre.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

The return of the almighty betygsstatistik – 2014-varianten

av Mattias Kling

178 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrasjuttioåtta jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i den tidigaste av lunchtider. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2013.

Den följer här. Väl bekomme.

In Flames 2004, det vill säga på den tiden som Anders Fridén hade långa dreads. (Foto: Rickard Nilsson)
In Flames 2004, det vill säga på den tiden som Anders Fridén hade långa dreads. (Foto: Rickard Nilsson)

:+++++:
At The Gates, 2008 (MG)
In Flames, 2004 (MK)

Joe Elliot i Def Leppard på scen 2008 – fyra fläckfria plus. (Foto: Claudio Brescani/Scanpix)
Joe Elliot i Def Leppard på scen 2008 – fyra fläckfria plus. (Foto: Claudio Brescani/Scanpix)

:++++:
Aerosmith, 2007 (MG)
Amon Amarth, 2009 (JP)
Anthrax, 2003 (MK)
Anthrax, 2005 (MK)
Arch Enemy, 2006 (MG)
Bigelf, 2010 (JP)
Candlemass, 2002 (MK)
Candlemass, 2005 (MK)
Candlemass, 2013 (JP)
The Cult, 2011 (ML)
Danko Jones, 2003 (MK)
Danzig, 2010 (MK)
Deep Purple, 2006 (MG)
Def Leppard, 2006 (MG)
Def Leppard, 2008 (MG)
Bruce Dickinson, 2002 (MK)
Down, 2011 (MK)
Edguy, 2006 (MG)
Europe, 2009 (JP)
Europe, 2013 (JP)
Halford, 2002 (MK)
Hammerfall, 2005 (MK)
Hardcore Superstar, 2007 (MG)
Hardcore Superstar, 2011 (MK)
Imperial State Electric, 2012 (ML)
In Flames, 2009 (JP)
King Diamond, 2012 (JP)
Ministry, 2008 (MK)
Morbid Angel, 2011 (MK)
Motörhead, 2002 (MK)
Mötley Crüe, 2005 (MK)
Necronaut, 2011 (JP)
Nevermore, 2006 (MG)
Ozzy Osbourne, 2011 (JP)
Overkill, 2005 (MG)
Ratt, 2008 (MK)
Rival Sons, 2012 (JP)
Rush, 2013 (MK)
Satyricon, 2008 (MG)
Sepultura, 2003 (MK)
Sonic Syndicate, 2008 (MG)
Soundgarden, 2012 (JP)
Testament, 2004 (MK)
WASP, 2006 (MG)
Watain, 2010 (MK)
Whitesnake, 2008 (MG)

Joey Tempest och John Norum fick inte till någon superglöd på comebackspelningen 2004. (Foto: Rickard Nilsson)
Europes Joey Tempest och John Norum fick inte till någon superglöd på comebackspelningen 2004. (Foto: Rickard Nilsson)

:+++:
Accept, 2005 (MG)
Accept, 2011 (MK)
Agent Steel, 2011 (JP)
Amon Amarth, 2013 (MK)
Sebastian Bach, 2005 (MK)
Sebastian Bach, 2012 (MK)
Black Label Society, 2011 (MK)
Black Star Riders, 2013 (MK)
Blind Guardian, 2003 (MK)
Bullet, 2013 (MK)
Candlemass, 2009 (JP)
Children Of Bodom, 2004 (MG)
Alice Cooper, 2006 (MG)
Danko Jones, 2012 (ML)
The Darkness, 2012 (JP)
Dark Tranquillity, 2007 (MG)
Death Angel, 2010 (JP)
Dimmu Borgir, 2007 (MG)
Dio, 2005 (MG)
Doro, 2013 (MK)
Dream Theater, 2005 (MG)
Dream Theater, 2009 (MK)
Dundertåget, 2010 (ML)
Edguy, 2012 (MK)
Electric Boys, 2009 (JP)
Entombed, 2004 (MG)
Entombed, 2006 (MG)
Europe, 2004 (MG)
Evergrey, 2011 (MK)
Exodus, 2012 (JP)
Five Finger Death Punch, 2013 (JP)
Lita Ford, 2009 (MK)
Foreginer, 2009 (MK)
Gamma Ray, 2012 (MK)
Hardcore Superstar, 2006 (MK)
H.E.A.T., 2009 (MK)
Heaven & Hell, 2007 (MK)
Helloween, 2004 (MG)
Helloween, 2011 (MK)
The Hooters, 2011 (ML)
Iced Earth, 2007 (MG)
Journey, 2009 (JP)
Judas Priest, 2004 (MK)
Judas Priest, 2008 (MK)
Marillion, 2009 (MK)
Michael Monroe, 2010 (MK)
Monster Magnet, 2004 (MK)
Gary Moore, 2010 (MK)
Motörhead, 2003 (ML)
Motörhead, 2005 (MK)
Motörhead, 2007 (MK)
Motörhead, 2012 (MK)
Mustasch, 2008 (MK)
Newsted, 2013 (JP)
Nifelheim, 2011 (MK)
Nightwish, 2004 (MK)
Ted Nugent, 2002 (MK)
The Poodles, 2008 (MG)
Queensrÿche, 2003 (ML)
Raubtier, 2011 (MK)
Sabaton, 2008 (MG)
Sabaton, 2010 (MK)
Sacred Reich, 2012 (MK)
Saxon, 2005 (MG)
Saxon, 2011 (JP)
Saxon, 2013 (MK)
Sky High, 2003 (MK)
Slayer, 2010 (JP)
Rick Springfield, 2010 (ML)
Stone Sour, 2010 (MK)
Testament, 2008 (MK)
Tiamat, 2007 (MK)
Treat, 2013 (MK)
Twisted Sister, 2009 (MK)
Twisted Sister, 2012 (ML)
U.D.O., 2010 (JP)
Vader, 2013 (MK)
Volbeat, 2009 (JP)
WASP, 2010 (ML)
Whitesnake, 2003 (MK)
Whitesnake, 2006 (MG)
Rolf Wikström, 2011 (ML)
Rob Zombie, 2011 (MK)

Nytillskottet Richie Faulkner och veteranen Rob Halford under det som skulle bli Judas Priests sista konsert i Sverige 2011. Det blev väl lite sisådär med den saken, med tanke på att gruppen i juli släpper nya skivan ”Redeemer of souls”. (Foto: Rickard Nilsson)
Nytillskottet Richie Faulkner och veteranen Rob Halford under det som skulle bli Judas Priests sista konsert i Sverige 2011. Det blev väl lite sisådär med den saken, med tanke på att gruppen i juli släpper nya skivan ”Redeemer of souls”. (Foto: Rickard Nilsson)

:++:
Adrenaline Mob, 2012 (MK)
Aerosmith, 2010 (ML)
Anvil, 2010 (MK)
Avantasia, 2008 (MG)
Black Label Society, 2005 (MK)
Blind Guardian, 2007 (MG)
Carcass, 2008 (MK)
Cinderella, 2010 (MK)
Civil War, 2013 (MK)
CrashDïet, 2007 (MG)
CrashDïet, 2011 (MK)
Disturbed, 2008 (MG)
Duff McKagan’s Loaded, 2011 (ML)
Dynazty, 2012 (JP)
Ghost, 2011 (JP)
Guns N’ Roses, 2010 (ML)
H.E.A.T., 2012 (ML)
Heaven & Hell, 2009 (MK)
Billy Idol, 2010 (ML)
Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)
Judas Priest, 2011 (MK)
Krokus, 2013 (ML)
Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)
Megadeth, 2005 (MG)
Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)
Mr Big, 2011 (ML)
Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)
Scorpions, 2004 (MK)
Sepultura, 2012 (MK)
Status Quo, 2013 (JP)
Steel Panther, 2010 (ML)
Stormwarrior, 2008 (MG)
Thin Lizzy, 2011 (MK)
Twisted Sister, 2003 (ML)
UDO, 2007 (MG)
UFO, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2009 (JP)
Within Temptation, 2005 (MK)

Brett Michaels och Poison startade sitt headlineset 2008 tjugo minuter för sent – och lät bedrövligt, enligt Aftonbladets Marcus Grahn. Därav en usel etta i betyg för det årets största headlineflopp. (Foto: Rickard Nilsson)
Brett Michaels och Poison startade sitt headlineset 2008 tjugo minuter för sent – och lät bedrövligt, enligt Aftonbladets Marcus Grahn. Därav en usel etta i betyg för det årets största headlineflopp. (Foto: Rickard Nilsson)

:+:
Lee Aaron, 2011 (ML)
Fear Factory, 2012 (MK)
Jethro Tull, 2003 (MK)
Kiss, 2013 (ML)
Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)
Meat Loaf, 2007 (MG)
Mötley Crüe, 2012 (MK)
Poison, 2008 (MG)
The Poodles, 2006 (MK)
Queensrÿche, 2011 (ML)
Scorpions, 2007 (MG)
Status Quo, 2002 (MK)
Status Quo, 2005 (MG)
Steel Panther, 2012 (ML)
Survivor, 2013 (ML)
Sweet, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2003 (ML)
Whitesnake, 2011 (ML)

:-:
Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

Världspremiär: Spana in Crucified Barbaras nya video

av Mattias Kling
Även om gruppens erkänt politiska färg går åt det rosa hållet
Nicki Wicked, Ida Evileye, Mia Coldheart och Klara Force bjuder just i dag på en exklusiv världspremiär just här och nu.

Det torde väl knappast ha gått någon förbi att det i helgen hölls ett val. Ett val som förvisso hälften av de röstberättigade gav själva tusan i, men som ändå visade på en tydlig polarisering inom svensk politik.

Ja, det här är en blogg som till största delen avhandlar musik och därtill relaterat, varför jag inte ska ge mig på någon amatöranalys över sakernas tillstånd i nationen, men en tydlig tendens gick knappast ens ett pucko som yours truly förbi. Nämligen framgången för Feministiskt Initiativ.

Det stöd partiet fick, främst i storstäderna, räckte i sluträkningen till ett mandat i EU-parlamentet, vilket innebär att församlingen därmed får sin första romska ledamot, Soraya Post. Knappast illa jobbat av ett parti som i riksdagsvalet för fyra år sedan bara fick 0,40 procent av rösterna.

Orsakerna till detta uppsving är naturligtvis många. Dels är det uppenbart att det, även om de flesta andra etablerade politikerna säger sig dela partiets feministiska och antirasistiska grundvärderingar, krävs några som sätter just detta främst. Likt en extra tydlig motpol till den kukkramande järnrörshögern, om så önskas, men det är imponerande att se vilken effektiv kampanj Fi har gjort under året. Sedan oktober förra året har initiativet ökat sitt medlemsantal från 1 500 till 14 000, ett svindlande uppsving som eldades på extra efter att SVT visade Belinda Olssons utskällda dokumentärserie ”Fittstim – min kamp” i vintras.

En viktig del av denna framgångsrika kampanj, och det är väl först nu vi börjar närma oss bloggrelevanta territorier, är valskiva som släpptes i slutet av april – där bland andra Linda Pira, Robyn, Linnea Henriksson och Marit Bergman lånade ut sin musik till partiet. Samt även Crucified Barbara, som ställde upp med osläppta och nyinspelade låten ”To kill a man” till detta musikaliska vallokomotiv.

Och det är just videon till denna låt som jag har den stora äran att premiärspela just i dag – exklusivt och unikt. En ljud- och bildsättning som gruppen kommenterar så här:

”En femtedel av alla världens kvinnor har utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid. Den mörka statistiken blev grunden till låten ’To kill a man’ och vår hittills viktigaste video. Produktionsbolaget 11frames har fångat vår vision perfekt och vi är stolta över att vi tar chansen att lyfta tunga ämnen som våld och sexism med en riktigt tung hårdrocksvideo.”

Kompositionen kommer att finnas med på kvartettens fjärde album ”In the red”, som har spelats in från och till under vintern och våren tillsammans med producenten Chips Kiesbye i Göteborg och som släpps den 20 augusti.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Fi fan, vad bra.

Varsågoda, ytterligare en chans att bekanta sig med Eyehategod

av Mattias Kling
10312856_10153178021995961_7360276576614725932_n

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Världspremiär: Granska min nacke i nya Märvel-videon

av Mattias Kling
Linköpingsbandet har ganska så coola statister i premiärklippet. Yours truly är inte en av dem. Coola, alltså.
Linköpingsbandet har ganska så coola statister i morgonens premiärklipp. Yours truly är inte en av dem. Coola, alltså.

Ja, jag är på något sätt part i målet. Delaktig i periferin, varför det kan tyckas att jag pratar i egen sak.

Så är det emellertid inte. För även om jag faktiskt medverkar som statist i videon torde just detta vara ett ganska dåligt haussningsargument.

För sådana överlämnar jag i stället till musiken. Som jag inte ska fördjupa mig alltför mycket i, utan i stället frankt konstatera att det är en glammigt punkig rawkfralla som torde falla många i smaken. Lite sånt som lämnas i stora lass på fjärdealbumet ”Hadal zone express”.

Det är själva argumenten till att ni ska kolla in ”Danish rush”, som premiärvisas här och nu – först i Sverige. Och kanske underhållas av storyn – där Kongh/Dead Lord/Sordid Flesh-kände Olle Hedenström jagas genom Stockholm av ett gäng danska elakingar – samt statistroller från bland andra Dregen, Sound Pollution-Calle von Schewen, burleskartisten Pepper Potemkin och Teddybears Patrik Arve för att nämna några.

Det är kul. Och mycket mer lockande än att jag får visa baksidan sisådär 2,40 in i handlingen.

Snacka om dansk skalle på den.

Kategorier Hårdrock, Punk, Rock, Videoklipp
Taggar märvel

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Publicerat i dag: Tyckande om Killer Be Killed och Black Stone Cherry. Samt en extra mustig spellista.

av Mattias Kling
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.

:+++:
Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET
Tweet 2/5

 

VECKANS SPELLISTA

Bedömt i veckan: Ganska så genrespritt amerikanskt mangel och groovemalet svenskt swang

av Mattias Kling
Autopsy ”Tourniquets, hacksaws and graves”

:+++:
Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know ”The beauty of destruction”

:++:
Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel ”Our endless war”

:+++:
Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET
Tweet 25/4

Sida 3 av 23
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB