NOFX

Self entitled

Fat Wreck Chords/Border

SOFTCORE/PUNK Den verkar infinna sig med oregelbunden regelbundenhet, men det viktiga är ändå att den fortfarande tycks slå till mellan varven:

Den där önskvärda inspirationen som sätter in när de San Francisco-baserade punkveteranerna verkligen anstränger sig för att trycka ur sig en skiva med angeläget material.

Vilket gör att ”Self entitled” – nio år, två fullängdare och en drös singlar efter den senaste formtoppen ”The war on errorism” – kommer som en välkommen surpris. Ta mig tusan, det känns ju helt plötsligt som att kvartetten ids bry sig igen. Orkar lägga större vikt vid låtarnas själva utförande än vid dess knasagiterande budskap och titlar. Vässar refrängerna till blixtrande skärpa och balanserar säkert formulerat trams som ”72 virgins” – vars bärande tes går att finna i textraden ”When everyone is getting blowjobs, that’s when we’ll finally have world peace” – och den sargade skilsmässosagan ”I’ve got one ’Jealous again’, again”.

Bäst faller denna balansgång mellan gyckel och uppriktighet ut i ”She didn’t lose her baby”, ”I, Fatty” och ”Down with The Strip”, alla tre präglade av en melodimässig eftertänksamhet som minner om exempelvis ”Lori Meyers” (”Punk in drublic”, 1994) och ”Drop the world” (”Heavy petting zoo”, 1995).

Vi kan med andra ord inte kalla ”Self entitled” för egentlig mognad per definition. Bara en oregelbunden regelbundenhet som är lika glädjande överraskande när den än må infinna sig.

Bästa spår: ”She didn’t lose her baby”.

http://www.youtube.com/watch?v=QtoYQySMcZ8

Ett av sommarens mer underhållande/tragiska (välj själv beroende på personlig humorläggning) bråk i sandlådan har tveklöst varit det mellan den forna supertruppen från Seattle vi känner som Queensrÿche och dess sångare Geoff Tate.

Vi behöver inte gå in på bajskastningen i detalj, men den innehåller i alla fall såväl påstådda knivhot som stämningshot och spottattacker på scen. För mer info rekommenderas denna rekapitulation av det inträffade, men klart är i alla fall att Tate och hans forna bandkompanjoner Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield numera skyr varandra värre än pesten – och att det nu existerar två konkurrerande upplagor av det tidigare så stolta progmetalskeppet.

Thinking man’s metal? Not so quite.

Vem som har rätt i denna härva tänker jag inte spekulera i. Utan garvar i stället i kapp med att den ena verbala spottloskan efter den andra kryssar mellan lägren. På ett sätt är det ju väldigt kul med sådana här dispyter, speciellt då det här med pengar verkar ta fram det sämsta ur människor på löpande band.

Något som emellertid går att konstatera är att 53-årige Tate i höst ämnar styra över uppmärksamheten åt annat håll. Nämligen mot att han via renommerade proglabeln InsideOut (Devin Townsend Project, Ayreon, King’s X, Pain Of Salvation med flera) släppa sitt andra soloalbum ”Kings & thieves”.

Plattan följer upp den tio år gamla ensamdebuten och beskrivs av huvudpersonen själv som ”hårdrock”.

Den 1 november får vi svenskar ta del av resultatet.

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

Att kalla gruppens genombrott med andraskivan ”Hisingen blues” förra året för omfattande torde vara en underdrift.

Det blev P3 Guld-pris. Det blev en Grammis. Det blev förbandsgig till självaste Iron Maiden inför ett knökat Ullevi. Och det blev, ta mig tusan, till och med en egen öl, kallad Hisingen Brew.

Uppföljarnerverna då? Jo, de kan tyckas rätt så stabila.

Om ungefär en och en halv månad släpps ”Lights out”, men redan i slutet av september föregås skivan av singeln ”Goliath”.

Surt att vänta så länge?

Lugn. Redan nu har det släppts en så kallad ”lyric video”, det nya svarta på Youtube, där det går att lyssna på åstadkommandet.

Själv har jag hånglat upp det kommande fullängdssläppet i streamad version i snart en veckas tid – och längtar ständigt till nästa tungrullarstund. Så vanebildande är faktiskt ”Lights out”.

Ni andra, se till att bunkra upp med läppbalsam och mintpastiller redan nu.

Efter det kontroversiella och omskrivna namnbråket (mer om detta här) har black metal-världen med andan i halsen väntat på förlorarsidans studiokommentar till det hela.

Ett tag såg det mörkt (ljust?) ut.

Efter att ha i all hast omgrupperat styrkorna under namnet God Seed 2009 bestämde sig frontmannen Gaahl (Kristian Eivind Espedal) att lämna metalscenen och det som var tänkt att bli ett album med den nybildade gruppen hittade i stället ut som Ov Hells ”The underworld regime” (Indie, 2010), medan en live-cd/dvd betitlad ”Live at Wacken” (inspelad när gruppen framträdde under originalnamnet Gorgoroth på den tyska festivalen) så här långt har varit den enda produkten på marknaden under God Seed-flagg.

Nu ser det emellertid ut att bli ordning i fjällstugan.

Den 30 oktober släpper Indie Recordings sextettens första studioprestation, kallad ”I begin” (omslag nedan). Skivan kommer att bestå av nio låtar (elva i bonusutförande) och samlar material som har komponerats under perioden 2009–2011.

Så här ser låtuppställningen ut:

1. Awake

2. This from the past

3. Alt liv

4. From the running of blood

5. Hinstu dagar

6. Diversions 1 (bonusspår)

7. Aldrande tre

8. Lit

9. The wound

10. Bloodline

11. Diversions 2 (bonusspår)

Den vinnande sidan, företrädd av Roger ”Infernus” Tiegs, har arbetat vidare under namnet Gorgoroth och har sedan rättstvisten släppt en ny fullängdare, ”Quantos possunt ad satanitatem trahunt” 2009, samt en omarbetad version av ”Under the sign of hell” förra året.

God Seed består i dag av King Ov Hell (bas), Gaahl (sång), Kenneth Kapstad (trummor), Sir (gitarr), Lust Kilman (gitarr) samt Geir Bratland (keyboards).

Nästa fredag är det dags för det väldigt uppskattade retrogänget från Los Angeles att släppa sitt tredje album ”Head down”.

En ytterst fin skiva i sin helhet. Organisk och väldigt sjuttiotalsljudande. Lätt i klass med de hyllade föregångarna ”Before the fire” (2009) och ”Pressure & time” (2011).

Innan nämnda alster når skivbutikerna kan gruppens anhängare – och ni är många, det märktes på Sweden Rock i somras – värma upp med videon till öppningsspåret ”Keep on swinging”, som går att granska närmare nedan.

Kvartetten är även aktuell med ett par Sverigegig senare i höst. Den 15 oktober står den på Tyrols scen i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg får besök den 20 samma månad.

Så sent som i fredags diskuterade jag och en nära vän inställningen till dessa metalpionjärer från den franskspråkiga delen av Kanada.

Att man snarare vill gilla dem än omfamnar deras innovativa tordön fullt ut. Att gruppens ständiga återkomst som referenspunkt snarare beror på dess rykte och status än den personliga inställningen till gruppens mångfacetterade diskografi.

Jo, jag gick loss på såväl ”Rrröööaaarrr”, ”War and pain” och ”Killing technology” för en herrans massa år sedan. Men det var nog, handen på hjärtat, mer beroende på att det var något man skulle göra än av ärlig hängivenhet.

Dags för ändring på torpet nu? Ja, det skulle väl sannerligen vara på tiden i så fall.

Lagom till gruppens stundande 30-årsjubileum gör kvartetten, där Daniel ”Chewy” Mongrain alltjämt ersätter avlidne gitarristen Daniel ”Piggy” D’Amour, gemensam sak med europeiska Century Media och släpper sitt trettonde studioalbum, döpt till ”Target earth”, via labeln och sitt egna Iron Gang Factory.

Den 21 januari nästa år är det dags.

Och jag får därmed anta att det lär finnas både en och två anledningar att återkomma till VoiVod framöver.

Runt den där helgen halloween (även känd som Allhelgona på svenska) ämnar Dani Filth och hans vamperotiska kompanjoner avtäcka sin nya studiofullängdare, döpt till ”The Manticore & other horrors”.

Ett tillkännagivande gott nog för många – men nu kommer det fler.

Suffolkgruppen meddelar nu även att den tar releasetillfället i akt och ger sig ut på en omfattande Europaturné under senhösten. Svenska lyssnare och läsare kan härmed kippa efter andan över nyheten att det blir inte mindre än två besök i vårt hemland; den 12 november på Trädgårn i Göteborg och kvällen efter på Klubben i Stockholm. Support på nämnda datum kommer från Godseed och Rotting Christ.

”The Manticore & other horrors” (Peaceville/Playground) är Cradle Of Filths tionde studioalbum och sägs enligt ett pressmeddelande stoltsera med en inriktning som både är tyngre och snabbare och drar influenser från såväl NWOBHM som punk.

– Det här är vårt tionde metalbudord. Vi har breddat oss, samtidigt som vi har hållit bandets väsen intakt och fött något som jag stolt kan säga dödar allt i sin väg. The Manticore is coming … long live The Filth! hälsar frontmannen i nämnda promotionmejl.

Nedan kan ni se omslaget till plattan.