Arkiv för tagg rotting christ

- Sida 1 av 1

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Bow down before the blogg court (Veckans viktigaste, pt 4)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Grand Supreme Blood Court: Bow down before the blood court (Century Media/EMI)

Med en uppställning som nästan solidariskt delas av folk med tidigare eller nuvarande koppling till Asphyx och Hail Of Bullets är det inte så chockerande att det låter ganska mycket som Asphyx. Och Hail Of Bullets. Aningen oundvikligt då det är just sandpappersstrupen Martin Van Drunen som står för den vokala insatsen. Debutresan är ändå en väldigt hörvärd upplevelse för den som uppskattar death metal i sin mest grundläggande form.

A Life Once Lost: Ecstatic trance (Season Of Mist/Sound Pollution)

En gång i tiden spelade Philadelphiacombon (inga ostiga skämt här, tack) metalcore enligt ganska så nittiotalistiskt snitt. Nu är det emellertid annat ljud i skällan, och färska utgåvan låter lika mycket Meshuggah som den spårar upp såväl Kraftwerk som King Crimson på ett sätt som får alla djentladdade Youtubefenomen att framstå som de polyrytmiskt låsta nykomlingar de faktiskt är. ”Ecstatic trance” känns som en hagelsvärm av intryck som avlossas rakt i ditt ansikte.

AC/DC: Live at River Plate (Sony)

Skivbolaget slår sig för bröstet över att det här är ramalamacombons första liveplatta på 20 år – en något överentusiastisk ställning, med tanke på att det här egentligen är ljudfilen till den sedan i maj förra året tillgängliga konsertdokumentationen med samma namn. I alla fall, är du endast så avlägset bekant med bröderna Young och deras rifftastiska boogiekompisar vet du vad som vankas här. Något som jag beskrev likt följande, i min :++++:-recension av dvd-utgåvan den 13 maj förra året:

”Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången.

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ’Black ice’ har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ’Let there be rock’-spåret ’Dog eat dog’. Annars är det samma stringenta innehåll från ’Rock ’n’ roll train’ till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.”

Strife: Witness a rebirth (Holy Roar/6131/Border)

Elva år i studioträda förpliktigar. Det finns liksom en förväntan som oundvikligen fästs vid brytandet av en lång paus, eller en comeback om du så tycker. Inför återfödelsen har hardcoretruppen tagit fasta på detta och spänner musklerna med orubbligt självförtroende. Produktionen svarar Terror-meriterade Nick Jett för, bakom trummorna återfinns ingen mindre än Iggor Cavalera (ex-Sepultura, Cavalera Conspiracy), medan såväl Billy Gaziadei (Biohazard) som Scott Vogel (Terror) och Mark Rizzo (Soulfly) alla bidrar med sina kunskaper på gästpositioner. En pigg återfödelse – som du får läsa mer om i Close-Up #147, där jag vecklar ut mina intryck till en hel recension.

Aeon: Aeon’s black (Metal Blade/Border)

Östersundstruppen har sedan 1990-talets sista år manglat Floridaminnande death metal med ett resultat som tillfredsställer. Vilket även kan sägas om fjärdegiven, som på ett väldigt kompetent manér blandar tidiga Morbid Angel med Deicide och väldigt antikristna texter. Ett måste för dig som saknar de dagar då David Vincent ännu inte hade börjat klä sig i tajta PVC-tröjor och Glen Benton hävdade att han skulle ta sig själv av daga när han fyllde 33 (som en parantes kan här nämnas att han i juni i år kunde blåsa ut 45 ljus på tårtan).

VECKANS KONSERTER

Cradle Of Filth + God Seed + Rotting Christ (Klubben, Stockholm, 13/11)

Det lär vankas en afton med grandios black-anstruken skräckmetal med skarpa hörntänder. Och en vokal insats som skär igenom märg och ben. Så som det blir när Danne Smuts (även känd som Dani Filth) och hans gossar står på scen, något som brukar vara en ganska så plågsam erfarenhet för öronen. Desto mer intressant är då tidigare blogguppmärksammade God Seed, där forna Gorgoroth-duon Gaahl och King Ov Hell fortsätter på det diaboliska spår som kunde följas på nyss avtäckta debutskivan ”I begin”. Extra mörker åt aftonen skänker även grekiska Rotting Christ samt Darkend. Det här blir också enda möjligheten att se paketet i Sverige, då framträdandet i Göteborg som var aviserat till i kväll ställdes in på grund av bristande intresse.

Lacuna Coil (Göta Källare, Stockholm, 13/11)

Om ovan nämnda mörkerpaket är aningen för skrämmande för din smak är det bara att hoppa av gröna linjen söderut några hållplatser före Gullmarsplan i morgon kväll. Där håller nämligen det italienska FM-goth-bandet en desto mer lättlyssnad föreställning, anförd av sångarduon Cristina Scabbia och Andrea Ferro. Själv ställer jag mig tämligen likgiltig till dess yttring, men efter att ha haft mage att ge senaste albumet ”Dark adrenaline” godkända :++: i detta forum och därmed också bemött en sedvanligt inflammerad invektivvals via mejl så finns det tydligen folk där ute som anser att just det här är Milanos främsta bidrag till mänskligheten sedan AC Milan och Alfa Romero.

Electric Boys (Bryggarsalen, Stockholm, 16/11)

Länge var den västra delen av Vasastan, området jag kallar ”hemmavid” i den kungliga huvudstaden, en vit fläck på hårdrockskartan. Så som det blev när mytomspunna konsertlokalen Studion (där jag strax efter uppflytt till Stockholm såg alla från Misfits till Social Distortion, Sick Of It All och Moonspell) tvingades packa ih0p i enlighet med den marknadsekonomiska principen att rensa innerstan på allt som är kul medelst chockhöjda hyror. I höst har det dock blivit ändring på den fronten, i och med Ludde Lindströms återuppväckande av legendariska Kool Kat som under 1980- och 1990-talet. Efter en premiärkväll med Metal Allstars (The Poodles-Kicken, Europe-Jompa med flera) är det på fredag dags för groovus maximus med Sveriges mest funkadeliska band, som värmer upp på hemmaplan inför en Englandsturné som drar igång den 29 november.

Witchcraft (Debaser Slussen, Stockholm, 17/11)

Det är tydligen inte bara jag som har lagt mig platt inför ”Legend”, Örebrogruppens första fullängdare på fem år. Sedan releasen i slutet av september har plattan inte bara kunnat hysta in betyget fem av sex möjliga i Gaffa, åtta av tio hos Metalcentral och en halv pinne högre resultat i respekterade Metal Forces. Det är en konsekvent hyllningstsunami som är väldigt befogad och rättvis – och som gör att gruppen nu har förväntningar på sig när den nu ämnar framföra det färska materialet live. Upp till bevis blir det på Debasers mindre Södermalmsanläggning nu på lördag. Förbandet kallar sig Blues Pills och går att provlyssna på bland annat här.

Cradle Of Filth till Sverige i höst

av Mattias Kling

Runt den där helgen halloween (även känd som Allhelgona på svenska) ämnar Dani Filth och hans vamperotiska kompanjoner avtäcka sin nya studiofullängdare, döpt till ”The Manticore & other horrors”.

Ett tillkännagivande gott nog för många – men nu kommer det fler.

Suffolkgruppen meddelar nu även att den tar releasetillfället i akt och ger sig ut på en omfattande Europaturné under senhösten. Svenska lyssnare och läsare kan härmed kippa efter andan över nyheten att det blir inte mindre än två besök i vårt hemland; den 12 november på Trädgårn i Göteborg och kvällen efter på Klubben i Stockholm. Support på nämnda datum kommer från Godseed och Rotting Christ.

”The Manticore & other horrors” (Peaceville/Playground) är Cradle Of Filths tionde studioalbum och sägs enligt ett pressmeddelande stoltsera med en inriktning som både är tyngre och snabbare och drar influenser från såväl NWOBHM som punk.

– Det här är vårt tionde metalbudord. Vi har breddat oss, samtidigt som vi har hållit bandets väsen intakt och fött något som jag stolt kan säga dödar allt i sin väg. The Manticore is coming … long live The Filth! hälsar frontmannen i nämnda promotionmejl.

Nedan kan ni se omslaget till plattan.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB