Arkiv för kategori Skivnytt

- Sida 3 av 26

Precis så här har jag tyckt till om Evergrey och Sick Of It All i veckan

av Mattias Kling
När allt känns grått målar Göteborgsgruppen din värld i blått. (Foto: Patric Ullaeus)
När mycket känns grått målar Göteborgsgruppen din värld i blått. (Foto: Patric Ullaeus)

:++++:
Evergrey
Hymns for the broken
AFM/Sound Pollution

METAL Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är niondegiven ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns ”Hymns for the broken” därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Bästa spår: ”Black undertow”.

VECKANS TWEET:
Tweet 26/9

Robb Flynn tycker att det är okej att du lyssnar på en läckt låt precis här

av Mattias Kling
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta, alldeles jätteutmärkta, framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)

För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.

Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.

Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.

På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.

Så här skriver han:

Skärmavbild 2014-09-26 kl. 09.35.13Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.

Så jag gör väl det då. Allt för Rock ’n’ Robb, liksom. Väl bekomme.

Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.

Bloodbaths första låt med Nick Holmes kan rädda din onsdagkväll

av Mattias Kling
Han där i mitten brukar sjunga halvfalskt med Paradise Lost. Här growlar han så att självaste Cthulu sticker och gömmer sig.
Han där i mitten brukar sjunga halvfalskt med Paradise Lost. Här growlar han med hyggligt pondus.

Förra veckan fick vi lära oss en rad saker.

Den kanske absolut viktigaste av dessa (okej, jag sladdar förbi Löfvens smocka mot vänsterpartiet, folkomröstningen i Skottland och Microsofts köp av bolaget bakom Minecraft av rent dramaturgiska skäl) var exakt vem som tar över mikrofonen efter Mikael Åkerfeldt i detta väldigt Katatonia-besläktade dödsprojekt.

Alltså, inte Jörgen Sandström. Och knappast heller Jason Mendoca från Akercocke, Tiamats Johan Edlund eller Hate Eternals Erik Rutan, alla vars namn tidigare har varit med i de mer eller mindre vilda spekulationerna.

Att jobbet har gått till britten Nick Holmes, vanligtvis surmulen gothdoomfarbror i Paradise Lost, är ju vid det här laget vida känt och sönderältat på diverse forum. Men mer spännande – hur tusan låter det då?

Jo, precis så här.

Via spelaren här nedanför finns färska spåret ”Unite in pain” serverat, som är hämtat från gruppens kommande platta ”Grand morbid funeral”. Ett stycke som i mina öron känns som en nöjsam old school-lavett i den ursvenska skolan och som därför har mer gemensamt med soundet på gruppens tidiga Century Media-släpp än Floridamanglet på föregångaren ”The fathomless mastery” (2008).

Huruvida detta får vara vägledande för albumet i stort återstår att se. Det lär vi bli varse runt releasen i mitten av november.

Den nya Obituary-låten är antagligen den bästa nya Obituary-låt du kommer höra i dag

av Mattias Kling
Gruppen som ger företeelsen slutspelsskägg fem fårade ansikten är tämligen aktuell igen. (Foto: Ester Segarra)
Gruppen som ger företeelsen slutspelsskägg fem fårade ansikten är tämligen aktuell igen. (Foto: Ester Segarra)

De med minne som sträcker sig längre än den senaste pannkollapsen på Fejjan erinrar sig måhända att jag för sisådär tre veckor sedan tipsade om nytt material från dessa slitvargar aus Florida.

Det då aktuella stycket, kallat ”Visions in my head”, fick en småentusiastisk klapp på huvudet för sin ambition att förena gruppens egna ”World demise”-malande med den rytmiska upp och studsa-stämningen från Sepulturas ”Roots”-platta. En soundhänvisning som må sticka i ögonen på vissa paragrafryttare, men som icke desto mindre är fullkomligt rimlig.

Nu fortsätter uppstartskampanjen inför kommande släppet ”Inked in blood” (i butik om ungefär en månad via nya bolagsadressen Relapse) på ett extra oömt vis. Den nu serverade aptitretaren från Obituarys nionde studioalbum heter nämligen ”Violence” och lever väl på så sätt upp till sin titel. Speciellt då det är ett väldigt okomplicerat och komprimerat stycke, mätande strax över två minuter, som visar exakt hur bra kvintetten trivs då den får mala sönder sina Celtic Frost-inspirerade riffidéer i ett behagligt mellantempo.

Ja, en mycket bättre ny Obituary-låt kommer du faktiskt inte att få höra just i dag.

Centinex står redo att ge dig ett rejält knogkex så här på eftermiddagen

av Mattias Kling
Centinex

2006 må kännas som i går (vi stofiler upplever ofta tiden som något ständigt accelererande), men vi snackar ju ändå om åtta år här. Det vill säga samma period som genomsnittstiden som äktenskap varar innan löses upp via skilsmässa i Botkyrka kommun eller så lång tid det tar att ta en nyfödd från BB till andra klass.

Det är i alla fall så länge sedan vi sist hörde ifrån slitvargarna från Avesta, då de la ner verksamheten bara ett år efter releasen av åttonde fullängdaren ”World declension” och snuvade publiken på en aviserad avskedsföreställning i Eskilstuna.

Nu är det emellertid dags igen att sätta ner foten mitt emellan Stockholmsskolans köttiga death metal och Västkustens mer harmonidrivna mangel. Den 21 november ser världen kvartettens comebackalster, kallat ”Redeeming filth” och publicerat via Agonia.

Det kan kännas som att väntan till dess är lång. Mer än två månader. En herrans massa dagar som återstår innan du får blåsa skallen från nackroten till tonerna av de nya styckena ”Bloodraze”, ”Unrestrained” eller ”Eye sockets empty”. Men nog finns det sätt att stilla denna klåda redan här och nu.

Typ via färska låten ”Moist purple skin”. Som tycks handla om en kvinnokropp invirad i plast, en sjö och annat mysigt.

Men bra är den. Väl värd att göra de sista minuterna vid jobbdatorn lite tuffare.

Veckans tyckande: En längre Slash-recension och ett lagom kort tweet

av Mattias Kling
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)

:+++:
Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators
World on fire
Dik Hayd/Roadrunner/Warner

HÅRDROCK Det var för lite mer än två år sedan den närmast helgonförklarade rockhatten tog mössan i vacker hand och erbjöd Myles Kennedy och The Conspirators att bli likvärdiga dragplåster när solokarriären gick in i en andra fas.

Resultatet var närmast sensationellt bra. Efter att ha medverkat på två spår på den gästartistspäckade ”Slash” (2010) harklade Alter Bridge-frontmannen all tveksamhet ur strupen och trädde fram som en fullkomligt strålande parhäst till en av hårdrocksvärldens mest hissade gitarrister, en omskriven bromance som fyllde fyrplusbelönade ”Apocalyptic love” med sprudlande känslor och fjärilar i magen.

I mångt och mycket fortsätter ”World on fire” på den linjen. Inte nog med att andraspåret ”Shadow life” bygger på ett riff som ströks i sista stund från föregångarsingeln ”You’re a lie”, om 2012-albumet var ljudet av en omtumlande musikalisk blixtförälskelse är det här en tonsättning av hemmakvällar med ostbricka och mysbyxor framför senaste Netflix-serien.

Det vore ju liksom fel att säga att förhållandet mellan Slash och Kennedy redan har börjat gå på sparlåga, men nog börjar det skönjas vissa tecken på vardagsslentrian i kanten. Att albumet blåses upp till en omfattande 17-låtarskoloss med en speltid på nära 80 minuter gör nämligen att det har svårt att hålla lågan brinnande från start till mål. Det funkiga instrumentalstycket ”Safari inn” hade exempelvis fungerat bättre som pausinslag under ett liveframträdande än som upptakt inför finalen med ”The unholy”, ”Beneath the savage sun” riffar sig fram utan att bränna till och inte ens ett ”Sweet child o’ mine”-nickande introriff gör ”Iris of the storm” till något annat än en lätt bris.

Samtidigt finns det även här gott om strålande stunder. Den som söker snygga referenser till huvudpersonens Guns N’ Roses-ursprung behöver inte leta längre än ett ”Paradise city”-minnande introriff (”30 years to life”), lite ”Welcome to the jungle”-stök (”Wicked stone”) eller ett så där ”November rain”-innerligt balladsolo likt det i exempelvis ”Battleground”.

Så nog är det alldeles för tidigt att ordinera någon mer allvarligt menad parterapi. Men nog kräver även den mest bedårande bromance underhåll och eftertanke för att hålla spänningen vid liv när den första pirrigheten har lagt sig.

 BÄSTA SPÅR Med en överladdat dramatisk ”Black hole sun”-känsla är ”The unholy” ett rent av omtumlande avslutningsspår.

VISSTE DU ATT …Myles Kennedy har en ganska så liten roll i filmen ”Rock star”, med Mark Wahlberg och Jennifer Aniston? Han spelar en kille i publiken under ett av Steel Dragons gig.

Fotnot: Ovan publicerade recension var ursprungligen tänkt som dragplåster i dagens Nöjesbladet, men efter U2:s chockrelease av nya skivan ”Songs of innocence” i tisdags kväll blev utlägget aningen omkastat. Som det brukar heta – så kan det gå.

VECKANS TWEET:

Tweet 12/9

Hör upp – så här låter det när Kirk Hammett hälsar på sin gamla grupp

av Mattias Kling
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).

För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.
Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Just i dag gore det bra att tycka till om Cannibal Corpse och Yob

av Mattias Kling
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.

:+++:
Cannibal Corpse
A skeletal domain
Metal Blade/Sony

DEATH METAL Troligtvis är det aningen irrelevant att så här runt trettonde omgången att hänvisa till låttitlar likt ”Icepick lobotomy”, ”Bloodstained cement” och ”Asphyxiate to resuscitate”, men sådant säger också en hel del om var trotjänargänget alltjämt befinner sig. Redan frälsta kan därmed ta detta som en garant för att kvarnhjulen mal som de ska. Aningen mer kritiskt går det också att notera att Cannibal Corpses videohylleexplicita ultravåldsmangel sedan länge har förskansat sig i ett hörn som det sällan lämnar. ”A skeletal domain” är därför en utarbetat tendentiös och genresäker utgåva som snarare chockerar genom bristen på riktigt nervdallrande inslag än sitt bloddrypande innehåll. Du vet helt enkelt vad du får redan på förhand. Och det är å andra sidan långt ifrån dåligt.

Bästa spår: ”Kill or become”.

VECKANS TWEET:
Tweet 5/9

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Sida 3 av 26
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Fred Balke
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB