Arkiv för kategori Skivnytt

- Sida 4 av 26

Slipknot öppnar upp det grå kapitlet i slutet av oktober

av Mattias Kling
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året.
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året. Recension av nämnda gig går att läsa här. (Foto: Thomas Johansson)

Först blev de åtta, sen sju, och nu … oklart.

Att påstå att de senaste åren har varit speciellt behagliga för maskgänget från Iowa vore en direkt lögn. Snarare en jävla soppa som tycks pågå in absurdum. För inte nog med att basisten Paul Gray (#2) avled efter en överdos av morfin och fentanyl den 24 maj 2010, i december förra året meddelade gruppen att Joey Jordison inte längre var med i leken.

I och med detta är två av gruppens mer profilstarka kompositörer inte längre med när den i slutet av oktober släpper comebackalstret ”.5: The Gray chapter”, sin första studioutgåva på sex år. En kreativt jobbig situation, naturligtvis. Som inte direkt gjordes mindre turbulent då gitarristen Jim Root (#4) beordrades att stanna hemma från en Stone Sour-turné för att i stället värka fram färska riff till den snart aktuella Slipknot-skivan, vilket lär ha renderat rätt dålig stämning i truppen.

I vilket fall som helst, inget skulle vara som vanligt om det inte stormade lite runt gänget. Det är snarare sånt som har gjort att den har stått sig stark när flertalet andra akter från nu metal-explosionen under det sena 1990-talet har blivit mer eller mindre ointressanta (Korn, Papa Roach) eller helt enkelt komplett irrelevanta (Limp Bizkit).

Därför har jag ändå förväntningar på att album nummer fem – osläppta ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” (1996) oräknad – likväl blir något intressant. Vilket på olika sätt bekräftas av de två stycken som redan har offentliggjorts här i förhand. Speciellt lovande känns första smakprovet ”The negative one” – en illa dold lavett till Jordison – medan ”The devin in I” fortsätter med de soundförväxlingar som har uppstått mellan Slipknot och just Stone Sour på främst ”All hope is gone” (2008).

Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.
Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.

Därmed går det att stryka några spekulationer ur protokollet. Vi vet nu NÄR plattan kommer att släppas, VAD den heter och har fått två exempel på HUR den kommer att låta. Därmed återstår väl främst ett gissningsämne; nämligen VILKA som ingår i 2014-upplagan av truppen.

När det gäller takthållar pekar mer och mer mot att vi numera hittar Jay Weinberg (tidigare i Madball och Against Me! och son till tidigare E Street Band-trummisen Max Weinberg), medan baspositionen är mer oklar, speciellt då livemedlemmen Donnie Steeles tjänster enligt rykten inte längre tycks vara använda. Vem som lirar de djupa tonerna på plattan kan därför naturligtvis diskuteras, även om det kan tyckas rimligt att Jim Root eller Mick Thompson (#7) har tagit sig an den uppgiften i studion.

Jag antar att röken kring detta kommer skingras tämligen snart. Och så länge går det ju bra att träta över alla rimliga och orimliga eventualiteter – eller att bara lyssna på ”The negative one” och ”The devil in I” här nedanför.

Bedömt i veckan: Opeth, Hammerfall, The Haunted – och Wolf

av Mattias Kling
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.

:++++:
Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.
Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.

:+++:
Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion
Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion

:+++:
The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:
Tweet 22/8

Sluta regndeppa: Lyssna på juni månads tuffaste musik i stället

av Mattias Kling

35564460 Tänk – ännu en månad till ända. Låt vara för att det har varit en säsongstypiskt turbulent sådan – det känns som att det bara var i går som jag lämnade min Meshuggah-recension till nöjesredigerarna (strax efter midnatt den 1 juni) och började fundera över recensionplanerna för då strax stundande Sweden Rock. Men nog har det snurrat på. Förutom en traditionell tyckarrunda nere i Blekinge – med största sannolikhet den sista jag besöker i rollen som betald recensent – har jag även hunnit se ZZ Top på Gröna Lund, Slayers rakt igenom omtumlande fantastiska klubbgig på KB i Malmö samt lyckats plana ut månaden tillsammans med bland andra Iron Maiden, Anthrax, Bad Religion, Bombus och Clutch på ett bedrövelseregnigt Bråvalla. För att nämna något som har upptagit uppmärksamheten sedan sist. Så, tacka fan för att juni har gått undan. Så som det brukar vara. Men nu ämnar jag knyta ihop påsen om detta. Med att bjuda på en genomgång av något av det tuffaste och mest hörvärda som har släppts under den gångna perioden. Vilket ju i och för sig inte har varit fy skam. Judas Priest har fortsatt att trissa upp intresset inför sitt kommande albumsläpp ”Redeemer of souls” med ännu ett färskt spår, världens bästa Mastodon presenterat ännu ett praktverk via ”Once more ’round the sun”, Ice-T:s Body Count bjussat på ännu en stadig laddning machokorkad actionmosh, medan såväl Rise Against som The Gaslight Anthem och In Flames serverat försmaker på sådant som komma ska. Och så får det väl vara med det. Bara att klicka och lyssna och förhoppningsvis hitta något som faller i smaken. Mycket nöje. Fotnot: Spotifyanvändare kan i stället ta del av utvalet precis och exakt här.

Bedömt i veckan: Mastodon och Madball

av Mattias Kling
Tramsiga på bild – dödligt allvarliga på skiva. (Foto: Travis Shinn)
Tramsiga på bild – allvarligt jättebra på skiva. (Foto: Travis Shinn)

:++++:

Mastodon
Once more ’round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ’round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

Scott Kelly

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

Today Is The Day ”In the eyes of God”

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET
Tweet 20/6

Streaming: Dra ett varv runt solen med nya Mastodon-skivan

av Mattias Kling
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor släpper snart en ny fullängdare.
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor släpper snart en ny fullängdare. Den kan du smyglyssna på nu.

Många saker här i världen är rimliga. En hel del dessutom rätt bra.

Men få saker som är så rimligvis jättebra som ny musik från Atlantas mest egensinniga progrockensemble. Det vet vi alla. Det är en av få självklarheter i en turbulent och oberäknelig tillvaro där knoppar brister och helgtrafikanter krockar.

Inte minst är vi på Aftonbladets musikredaktion medvetna om detta. Varför också musikchefen Jocke Persson just den här veckan har pekat med hela handen och beställt en huvudrecension signerad yours truly som bedömer sjätteskivans kvaliteter.

På fredag kan ni läsa mer om detta i valfri Aftonbladet-kanal. Men fram till dess går det att hetsa upp sig desto mer över att ”Once more ’round the sun” streamas i sin helhet just i detta nu via Itunes.

Nyfikna kickar här. Och håller ögon och förståelsecentrat redo för en sedvanligt högtravande snömosanalys så som det blir när undertecknad får fritt spel med en generös textlängd – lagom till midsommarsillen.

Man kan ju få rena snurren för mindre.

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Bedömt i veckan: Deathstars och Mayhem

av Mattias Kling
För extra hålögd effekt: Välj extra kletig makeup. Det fixar uppenbarligen tricket.
För extra hålögd effekt: Välj extra kletig makeup. Det fixar uppenbarligen tricket.

:+++:
Deathstars
The perfect cult
Nuclear Blast/Sony

GOTH/INDUSTRI Även om Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh har övergett Stockholm för kultiverade Florens tycks mycket av bohaget ha fastnat i Berlin. Inte bara då fjärdealbumets grundton är synnerligen dekadent och hålögd – här och var på ”The perfect cult” dyker det även upp bubbliga Alphaville-slingor som lindar in låtarna i hittigt pastellfärgad süßigkeiten. En effektiv finess och till stora delar lyckat, men satsningen medför också att balansen mellan det söta och salta ofta slår över för mycket åt det förstnämnda. Det gör att man emellanåt mest skönjer hur tuffa och förfallet eleganta stycken likt ”All the devil’s toys”, titelspåret eller ebm-surrande ”Temple of the insects” hade kunnat vara om kvartetten hade eldat på gitarrerna och släppt fram mer av sin inre best. Nu anas den mest.
Bästa spår: ”Asphalt wings”.

 VECKANS TWEET
Tweet 6/6

Bedömt i veckan: Arch Enemy och Tombs

av Mattias Kling
Arch-Enemy-2014-2
Det är knappast hopplöst att ersätta en profilerad frontkvinna. Det vet Alissa White-Gluz. Hoppsan.

:+++:

Arch Enemy
War eternal
Century Media/Universal
METAL På sitt sätt är det rimligt att Angela Gossow handplockade just Alissa White-Gluz som sin kronprinsessa. Faktum är att 28-åringen från Montreal på sin Arch Enemy-debut så spänstigt glider in i gruppen att det låter som om situationen aldrig har varit annorlunda, vilket ger ”War eternal” en skrovlig thrashspets som känns fräsch och läcker. Att västkustbandets nionde studiogiv är ännu en högkvalitativ release torde därför inte överraska någon. Perfekt parkerade mellan klassisk uppvisningsmetal och landsändetypiskt dödsmos tas det ingen större notis om medlemsrotationen, även gitarristen Nick Cordle är ny i gänget, då Michael Amott ledigt manar fram sin trupp mot en slutsats som andas kvalitet. Trist därför att själva låtmaterialet tappar lite attackstyrka under andra halvan.

Bästa spår: ”You will know my name”.

VECKANS TWEET
Skärmavbild 2014-05-30 kl. 16.05.03

Varsågoda, ytterligare en chans att bekanta sig med Eyehategod

av Mattias Kling
10312856_10153178021995961_7360276576614725932_n

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Sida 4 av 26
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Martin Lindstam
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB