Arkiv för kategori Soundcloud

- Sida 2 av 3

Exklusiv bloggpremiär: Precis så här låter Raubtiers nya singel

av Mattias Kling
Arga leken börjar … nu!
Arga leken börjar … nu!

Ingen har väl missat att rovdjuren från norr satsar på en ny offensiv?

Det vore ju dumt i så fall. Lite skämmigt, till och med. Speciellt med tanke på att jag så sent som i mitten av november upplyste om singelsläppet ”Qaqortoq” – prova att säga den frasen med ett par kalla innanför västen – eller då ”Skjut, gräv, tig” har trissat upp intresset ytterligare.

Just i dag har jag den äran att bjuda på sista uppskjutet i den trestegsraket som föregår nya albumet ”Pansargryning”, som släpps den 3 februari via Despotz/Playground. Jag ska därför inte uppta er tid med irrelevant tjafs om ditten eller datten, utan går direkt på pudelns kärna. Nämligen låten ”Panzarmarsch”, som ni bara kan höra just här, just i dag. Det är en tuff liten rackare, som av frontmannen Pär Hulkoff presenteras så här:

– Panzarmarschen är en ny hymn till och för de bepansrade förbanden. Slagkraftig, stärkande och brutal. Taktfast, naturligtvis.

Monte Pittmans hårda insats: Lärde Madonna spela styva Pantera-riff

av Mattias Kling
The queen of chugga chugga. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)
The queen of chugga chugga på scen i Mexico City i november 2008. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.
Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.
Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Hoppsan, Flotsam – det här var ju inte så överdrivet jättekul

av Mattias Kling
En väldigt tidstypisk promobild från då när det begav sig.
En väldigt tidstypisk promobild från då när det begav sig.

Det är väl inte sista gången något sådant händer, och inte heller den första. Orsakerna därtill må skifta, vare sig det handlar om att göra om och göra rätt eller att se till att utgångna juveler från arkiven görs tillgängliga i nyrenoverat skick är det emellertid för det mesta lika ospännande och fantasilöst.

Så här såg ”No place for disgrace” ut vid originalrelease i maj 1988…
Så här såg ”No place for disgrace” ut vid originalrelease i maj 1988…

Jag yrar såklart om karriärdraget att som grupp återigen plocka upp klassiskt material från förr, spela in det på nytt och kränga det ännu en gång.

Förvisso har dylikt agerande säkert sin funktion. Musikerna i sig får måhända tillfälle att korrigera detaljer och arrangemang som inte blev så lyckade första vändan, samtidigt som överlägsen studioteknik får det hela att låta tipptopp. Som sagt, det har säkert sin relevans i vissa fall, men oftast blir resultatet mest ljummet.

Den senaste ensemblen att hoppa på detta tåg är Arizonagruppen Flotsam And Jetsam, för den stora publiken mest känd för att ha levererat en viss Jason Newsted till ett visst Metallica. Nu är det emellertid inte den skiva som den nu soloflygande basisten de facto medverkade på, den 1986 utgivna och väldigt utmärkta ”Doomsday for the deceiver”, det handlar om utan den mindre välkramade uppföljaren ”No place for disgrace” (i ursprungsskick släppt av storfräsarna på Elektra två år efter jungfruresan).

…och så här presenteras 2014-versionen av plattan för publiken.
…och så här presenteras 2014-versionen av plattan för publiken.

På alla hjärtans dag, den 14 februari för att vara kalenderkorrekt, släpps 2014-versionen av nämnda thrashmacka i handeln. Att den ens kommer att finnas där motiverar Phoenixgruppen med att den har fått frekventa påstötningar från fanskaran om att släppa den sedan länge utgångna plattan på nytt, men att man inte har lyckats lägga vantarna på mastertejperna.

”Vårt mål har inte varit att förändra något utan snarare att förstärka och förbättra”, skriver gruppen i en mejlspridd bulletin. ”Eftersom vi hade möjlighet kändes det inte som ett svårt beslut. Många fans är (säkert) oroliga över det här, men jag tror att de kommer att gå igång på slutresultatet. Ljudkvaliteten är 100 procent bättre och mer raffinerat.”

Å fan, liksom.

Nu tror jag förvisso inte att någon väntade sig en sämre version av plattan, det säger ju sig självt, men det känns ändå som att de hade kunnat slipa lite mer på den motiveringen. Att skivuslingen låter fräckare och ”bättre” nära nog 26 år efter originalutgåvan är väl en självklarhet. Det hade snarare varit en prestation att lyckas fucka upp själva soundet i dagsläget, då du egentligen kan spela in en platta på dass och ändå få den att låta hyggligt påkostad och läcker.

Måhända är jag, såsom butter ärkestofil med smak för det gamla, en smula överkänslig i den här frågan. Naturligtvis har Flotsam And Jetsam full moralisk rätt att göra precis vad de önskar med sina egna låtar och om de anser att det är en bra idé att göra om hela klabbet så ska de självklart följa sina önskningar. Det ligger i varje konstnärs rättighet att förvalta sin talang så som hen själv finner bäst och för oss som publik att blott förhålla oss till detta.

Men nog känns det hela väldigt ospännande. En ryggradsåsikt som knappast har förändrats av att jag har haft möjlighet att detaljstudera resultatet i någon veckas tid. Det låter ju … bra. Polerat och snyggt. Men samtidigt känns den ursprungliga charmen som fick mitt 15-åriga jag att gå bananas bortslipad i uppfräschningen. Och ärligt – det här hade varit ett förträffligt tillfälle att stryka den malplacerade covern på Elton Johns ”Saturday night’s alright (For fighting)” en gång för alla.

För er som önskar bilda er en egen uppfattning om det rimliga att förhandsinspektera kompositionen ”P.A.A.B.” här nedan. Och dessutom få jämföra med ursprungsversionen. Vilken föredrar du?

Jovars, vegogubben tuggar gärna i sig lite smutsigt fläsk

av Mattias Kling
3540354576_photo
Å fan. DÄR var ficklampan.

:+++:
Sordid Flesh
Torturer
Vic/Sound Pollution

Sordid Flesh ”torturer”DEATH METAL På något sätt tror jag att Sandvikencombon kommer ta beskrivningen ”mossigt” som beröm.

Det är ju den klangen kvintetten slår an med debutskivan. En jordig ton, förmultnad och fuktig, väldigt organisk. Som om man använt kompostjord för att dämpa väggarna i studion och skrubbat strängarna med maskar.

Det kan därför ses som en tanke att gitarristen Olle Hedenström (även livebasist i Kongh) är bandkollega med snart Century Media-aktuella Morbus Chrons Adam Lindmark i haussade Dead Lord. Speciellt då det här märks ett tydligt old school-släktskap grupperna emellan, en slags soundmässig opposition mot supertriggad protools-döds och petimeterperfekta ljudideal. I stället smäller man upp Autopsys ”Mental funeral”,  Graves ”Tremendous pain”-sjua och Dismembers ”Like an everflowing stream” på replokalsväggen och tillber dem indränkta i getblod och billig folköl.

Däri ligger väl också den största invändningen mot ”Torturer”. Du har liksom hört det förut, i en och annan tappning, både sämre och bättre på ren detaljnivå. Fräschören i detta fall, om man nu i sammanhanget kan prata om något överraskande och uppseendeväckande, kommer genom att Sordid Flesh inte låser sig helt vid sin genre, utan även låter smakfullt utportionerade inslag av black, thrash, doom, rocksväng och ren ursprungssmetal bidra till helheten.

Det är sådana inslag som höjer plattan över konkurrensen, som ger den en personlig prägel utan att göra uppror mot genrens kärnvärden. Ett givet val för griniga gubbar och gummor som styvnackat hävdar att allt var bättre förr.

Blasta loss onsdagen med två nya lårkakor från Cripple Bastards

av Mattias Kling
Han med tourettesfingrarna är ganska så känd. Jag lovar – du äger minst en eller tio plattor han har rattat genom åren. (Foto: Facebook)
Han med tourettesfingrarna är ganska så känd. Jag lovar – du äger minst en eller tio plattor han har rattat genom åren.

Så här en vecka in på det nya året torde det ju vara aningen stiltje i musikvärlden. Sådan är regeln, att släppa en bautarelease när konsumenterna oftast har gapande hål i kassan är väldigt dåliga affärer, så att säga, vilket också gör att branschen vaknar till liv på allvar först framåt månadsslutet.

Men detta innebär inte att det är total torka på marknaden. Just denna vecka släpps exempelvis Legion Of The Damneds nya fullängdare ”Ravenous plague” och splitreleasen ”Splatterhrash”, där Cannabis Corpse och Ghoul samsas om utrymmet och vi får även ta del av Terrorizer-förlagan Nauseas första fullängdare på en herrans massa år.

Samtidigt, det där är inga elitakter direkt. Bra grupper, förvisso, men inget som torde få den genomsnittlige konsumenten att lösa ett sms-lån i väntan på 2014 års första utbetalning.

I detta vakuum passar i stället många bolag på att förhandsbjuda lite mangel som komma skall. Likt en alldeles superfärsk tvålåtarssingel från Cripple Bastards i februari stundande fullängdare ”Nero in metastasi”.

Duktigt rens, må jag säga. Ungefär sånt som en kan vänta sig från detta rutinerade, formationen går att hitta redan under slutet av 1980-talet, Italiengäng. Inspelade med väldigt erfarne producenten Fredrik Nordström (In Flames, Arch Enemy, Darkest Hour med många flera) i Studio Fredman är styckena ”Senza impronte” och ”Malato terminale” en duo kraftfull kravallgrind som gör sitt bästa för att blåsa glåmigheten ur hågen.

Mer av denna vara väntas på Astigängets Relapsedebut, som väntas in till butikerna i mitten av nästa månad.

Exklusivt: Streama nya albumet med Five Finger Death Punch

av Mattias Kling
Om du inte genast lyssnar på den nya skivan börjar Ivan Moody skrika … lite till.
Om du inte genast lyssnar på den nya skivan börjar Ivan Moody skrika … lite till.

Så sent som i fredags gav de Avenged Sevenfold en tuff match om publikens gunst då de agerade uppvärmare på ett utsålt Hovet.

”The wrong side of heaven and the righteous side of hell, vol 2” når butikerna onsdagen den 20 november.
”The wrong side of heaven and the righteous side of hell, volume 2” når butikerna onsdagen den 20 november.

Det är den positionen som Los Angeles-gruppen har jobbat sig till, sakta men säkert från releasen av debutalbumet ”The way of the fist” (2007) fram till årets omfattande dubbelgiv ”The wrong side of heaven and the righteous side of hell”, vars första installation såg dagens ljus i slutet av juli.

Nu står kvintetten att dela ut lavett nummer två, en platta som jag har en känsla av att en och annan där ute är ganska så nyfiken på. Då är det kanske tur att jag redan nu kan stilla denna hungern – genom att streama femtegiven resan nu, exklusivt i Sverige.

Inte mycket tjafs om den saken. Bara att köra igång Soundcloudspelaren här nedanför och i lugn och ro inspektera vad Ivan Moody, Zoltan Bathory och de andra har hittat på den här gången.

Mycket nöje. Vilket det måhända även blir då gruppen återvänder till de svenska scenerna redan den 8 mars nästa år, för att då agera dragplåster på Bandit Rock Awards, som hålls på Annexet i huvudstaden.

Exklusiv streaming: Så här låter Bring Me The Horizons förband

av Mattias Kling
Snart i en stereo och på en konsertscen nära dig.
Snart i en stereo och på en konsertscen nära dig.

Chansen finns att du redan har hört talas om en liten ensemble vid namn Sights & Sounds. Det är ju trots allt ingen duvungeakt, redan för sex år sedan kom en självbetitlad ep och som extra intressetrigger går det ju att nämna att gruppen består av medlemmar från bland andra Comeback Kid, Figure Four och Sick City samt att fullängdsdebuten ”Monolith” producerades av en viss Devin Townsend.

Jag sätter emellertid en kopp kaffe (inkasseras vid automaterna på plan sju i Schibstedhuset i Stockholm) på att det här kan vara första bekantskapen som knyts med det kandadensiska gänget. Men däremot inte den sista.

I december kommer kvintetten nämligen att värma upp för Bring Me The Horizon på KB i Malmö och Arenan i Stockholm – ett väldigt bra tillfälle att göra sitt namn känt.

Ett annat är ju att bjuda publiken på lite gratislyssning. Vilket sker här, via ett streamingspår exklusivt för Skandinavien. Hämtat från kommande ep:n ”Silver door” (Pure Noise) kan jag i dag fresta med öppningsspåret ”Poli’s song”. Ett stycke som placerar gruppen någonstans mellan Foo Fighters, Kill Holiday och Lifetime. Knappast det dödsrossel eller aggrodunder som brukar avhandlas i detta forum. Bara bra rock, med vissa lätta punk- och emoanstrykningar.

Skivan finns i butik den 4 november. En månad senare kan ni se gruppen på svenska scener. Missa inte detta.

Släpp allt och lyssna på en exklusiv Carcass-låt

av Mattias Kling
Comebacktruppen fortsätter att skämma bort oss med tuff musik.
Comebacktruppen fortsätter att skämma bort oss med tuff musik.

För många av er yngre läsare är själva företeelsen troligtvis rena Hedenhös, men för en annan en charmig detalj från förr. Jag pratar om flexiskivor, en slags lågbudgetvariant av vinylplattor av extra sladdrig plast, som under främst 1980-talet användes som promotionverktyg i en tid då ingen ens kunde tänka Youtube.

Okej, formatet är inte optimalt. Det krävs en väldigt stadig matta på skivtallriken – eller ännu hellre, lägga en vanlig lp-skiva som bottenstöd – för att kunna lyssna på grunkan. Men fördelen är att det som släpps ofta är väldigt exklusivt. Och därmed extra åtråvärt för anala fysiskt format-anhängare som yours truly.

Så här ser skivan i fråga ut. Röd och fin.
Så här ser skivan i fråga ut. Röd och fin.

Några som emellertid står upp för flexiskivans relevans i den digitala världen är entusiasterna bakom amerikanska mangelpublikationen Decibel Magazine. I varje nummer av den tryckta varianten av tidningen – jo, det görs fortfarande sådana – bjuder man nämligen sina prenumeranter på just en platta av detta slag. Och dessutom mestadels något exklusivt stycke, vikt enbart för denna utgivning.

Svenskvänner kan säkert känna sig stolta över att tidigare kapitel i denna serie har bjudit på raritetsgodis från exempelvis Dark Tranquillity, Watain och skivaktuella In Solitude, men faktum är att det inte slutar där. Genom åren har prenumreranterna fått svårfunnet godis signerat alla från Paradise Lost och Municipal Waste till Agoraphobic Nosebleed och Royal Thunder. För att nämna några få.

I oktobernumret är det emellertid brittiskt stål som gäller. Via exklusiva låten ”Zochrot” från Carcass. Det är ett spår som tydligen inte platsade på nyligen släppta comebackskivan ”Surgical steel” – läs undertecknads :++++:-recension här – och i rimlighetens namn förstårman väl varför. Inte på grund av att låtuslingen på något sätt är något hafsverk, utan snarare för att de kompositioner som slutligen överlevde gallringen är mycket bättre.

Likväl. Värd ett öra eller två så här på fredagen är den likafullt.

Även i modernt streamingformat. Klicka bara på länken och blasta loss.

Smaska loss tisdagen med två tuggor från Weekend Nachos

av Mattias Kling
”Spela snabbare? Jomenvisst.”
”Spela snabbare? Jomenvisst. Vi fixar det, sirru.”

Den aktuella genrebeteckningen brukar kallas grindcore, fastcore, thrash eller power violence. Personligen väljer jag förslagsvis det sistnämnda. Jag menar – kraftvåld, vad mer kan man behöva en tisdag som känns likt en måndag?

Klart är i alla fall att helgsnacksen från Chicago spelar hårt och snabbt. Med ganska så stort eftertryck i beskrivningsorden. Lite som om musikspelaren kopplat upp sig direkt mot Ignalina och fått mp3-filerna att snabbspola igenom sig själva. Ett satans blås i öronen, så att säga.

Högastighetssmisk utdelas i början av november.
Högastighetssmisk utdelas i början av november.

Den 11 november är det dags för en ny fullängdare från gruppen, den fjärde i ordningen och tillika uppföljare till 2011 års blastfest ”Worthless”. Mellan tummen och pekfingret innebär det en väntan på hela nio veckor. En evighet då hastighetshungern kniper till.

Härligt då att gruppen via lanseringsansvariga bolaget Relapse presenterar några munsbitar från kommande skivan ”Still”. Två kolhydratladdade stycken, icke desto mindre, ”Satan sucker” samt ”S.C.A.B.”.

Väl värt att mumsa loss på så här när klockan börjar närma sig lunch.

Brumma loss tisdagen med en ny låt från Demonical

av Mattias Kling
Albumaktuella Avestatruppen står upp för mörkret.
Albumaktuella Avestatruppen står upp för mörkret i veckan. Så väl på skiva som på scen.

Som det avkunnades i sociala medier i går kväll så skjuter Century Media på releasen av Entombeds nya skiva ”Back to the front” – uppföljaren till 2007 års ”Serpent saints – The ten amendments” – till nästa år beroende på ”oförutsedda tekniska problem”. Jag har mina gissningar vad detta egentligen kan handla om, men det kommer att visa sig inom kort och tills det presenteras något officiellt angående turerna runt gruppen väljer jag att hålla dessa spekulationer för mig själv.

”Darkness unbound” följer upp två år gamla ”Death infernal”.
”Darkness unbound” följer upp två år gamla ”Death infernal”.

Den som hungrar efter huvudstadsdöds i den gamla skolan behöver emellertid inte känna sig otillfredsställd så länge. Redan i veckan släpper nämligen Demonical sitt fjärde album, en skapelse kallad ”Darkness unbound”, via Cyclone Empire.

En tilldragelse väl värd att uppmärksamma och fira. Speciellt då det på den här mackan rymms en försvarlig laddning 08-death med vissa melodiska inslag och ett satans driv i baken. Ungefär ganska nära det Desultory gjorde på underskattade comebackskivan ”Counting our scars” och hur det lät under Dismembers sista (?) verksamhetsår.

Nedan går det att inspektera resultatet, som fästes i pålitliga Necromorbus-studion i våras, via streamingspåret ”The order”. Faller detta i smaken (så klart det gör) är det bara att rensa kalendern på åtaganden nu på fredag. Då högtidlighåller kvintetten nämligen releasen genom att ställa till kalas på Bryggarsalen i Stockholm.  Med på kalaset är även Venom-ruffiga Die Hard och doomdundrande October Tide vilket lär innebära en spretig afton i dödens tecken.

Vi ses där, va?

Fotnot: För de som går igång på spåret ovan går det att streama hela albumet via brittiska mangelmagasinet Terrorizers hemsida. Bussigt om något.

Sida 2 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB