För lite Gwar i bloggen i dag, säger ni?

Ja, men … för tusan. Det måste vi ju råda bot på.

Torsdagens bidrag från den dominanta monsterklubben må ha några månader på nacken, men tål att spridas i alla fall.

Bara för att det är Gwar. Och för att Gwar är jättereuwliga.

Varsågoda: Allt du skulle vilja veta om relationer, men aldrig har vågat fråga ett bautadildobeväpnat rymdmonster om.

Virginiakvartettens ”Book burner” är troligtvis den tuffaste skivan just nu som du troligtvis inte kommer få läsa mycket mer om här än just de följande raderna.

Det är en ganska så förbannad historia. Innehållande nitton spår med en genomsnittlig längd på cirka en minut – de i sammanhanget episka ”The diplomat” (2:57), ”The bug” (3:06), ”Baltimore strangler” (3:19) och ”Permanent funeral” (4:09) är undantagen som bekräftar regeln – och väl värd fyra grisknorrar av fem om den skulle recenseras.

Dagsformen och övrig arbetsbörda hindrar emellertid en sådan anmälning. Varför ett annat sätt blir att puffa till ovan nämnda skiva, samt simultant avtäckta cover-ep:n ”Blind, deaf and bleeding” som följer med som bonusmacka till huvudskivan i dubbel-cd-utförandet och som stoltserar med covers på bland andra The Misfits och Minor Threat.

I stället rekommenderar jag en närmare inspektion av gruppens framträdande på CMJ-eventet i New York för en vecka sedan. Kvaliteten är väl aningen svajande, med gitarrer vars förstärkarstack tycks stå i rummet bredvid. Men framträdandet är hårt, jävligt snabbt och brutalt.

Nöff said, som britten brukar säga.

För den gemene metalslyngeln, uppvuxen i det digitala tidevarvet och mer nere med Youtubesnurrande än Svenska Skivklubbens baksidesannonser på Okej, kanske namnet Steve ”Zetro” Souza klingar tämligen obekant.

Vi som sög i oss 1980-talsmittens bubblande thrashvåg likt Vira Blåtira och Halka Banalka är namnet emellertid lika välrotat som någonsin Russ Anderson (Forbidden) eller Jeff Beccera (Possessed).

Nåja. Det var måhända en överdrift utan egentlig verklighetsgrund, men klart är i alla fall att 48-åringen har sin roll i den tuffare metallens annaler genom sin frontmansroll i Legacy (i dag kända som Testament) samt som sångare på Exodus-skivorna ”Pleasures of the flesh” (1987), ”Fabulous disaster” (1988), ”Impact is imminent” (1990), ”Force of habit” (1992) samt comebacken ”Tempo of the damned” (2004).

Och så sent som tidigare i år kunde vi höra rakbladsstrupen skära sig igenom materialet på Dublin Death Patrols andra platta ”Death sentence”, ett sidoprojekt som drivs tillsammans med bland andra rultige Chuck Billy från redan nämnda Testament.

Anledningen till denna kortfattade karriärsrekapitulation är emellertid att Souza nu kan fira att tämligen nystartade thrashprojektet Hatriot har tecknat kontrakt med Massacre Records, som ämnar släppa debutplattan ”Heroes of origin” den 25 januari nästa år.

Och det ser ut att bli en äkta familjehistoria – i gruppen ingår nämligen frontmannens söner Cody på bas och Nick på trummor. Ett fint sätt att knyta an till den nytillkomna moshgenerationen, måhända.

Fram till dess att fullängdsdebuten når handeln går det att fördjupa sig i streamingsmakproven nedan.

Fan. Det var ju snart ett och ett halv dygn sedan sist.

Därför: Dags för ett nytt klipp med allas våra favoriter till latexmonster.

Bara för att det egentligen finns få anledningar att inte sprida det vidare. Det är ett videoklipp. Med Gwar. Och Beefcake The Mighty i en nätt liten ballerinaklänning.

’Nuff said.

Håll truten och kolla nu. Det är väl värt knappt fyra minuter av ditt liv.

Dagen efter sin spelning på Arenan valde dalatruppen att lämna distpedaler och specialeffekter i turnébussen – och genomföra ett akustiskt gig i Bengans skivbutik på Drottninggatan i centrala Stockholm.

En ganska så välbesökt tillställning, sägs det. Ett framträdande som nu också går att beskåda i sin helhet via nedan bifogade videoklipp. Strax över 20 minuter väldigt avslappnade versioner av bland andra ”Primo victoria”, ”Gott mit Uns”, ”Carolus Rex” och ”Attero dominatus”. Spexigt och muntert, med några toner av exempelvis ”La bamba” i sistnämnda.

Mer koncentrerat lär det emellertid bli den 9 november på Londons HMV Forum, en konserthall med en publikkapacitet på strax under 2 500 personer. Då ämnar gruppen nämligen föreviga sin nu aktuella turnérepertoar för en kommande köp-dvd/bluray.

Mer info om nämnda konsertdokument när sådan finns tillgänglig.

Alla sätt att nå uppmärksamhet är som bekant bra, förutom möjligtvis de dåliga.

I vilken kategori de australiska deathgrindrumlarna i Blood Duster placerar sig i låter jag vara osagt, men deras senaste utspel renderar dem i alla fall en plats i detta forum – vilket torde tyda på att deras publicitetskupp har gått hem.

Melbournekvintetten har nämligen spelat in ett nytt album, som man avser att släppa nästa vecka.

Dock inte digitalt. Eller på cd. Utan enbart på vinyl – och då i olyssningsbart skick. Man har nämligen sett till att sabba skivan genom att i mastringsprocessen karva in titeln ”Kvlt” över spåren, vilket gör att den helt enkelt inte går att lyssna på.

Devisen för detta: Do it yourself, for yourself (DIYFY i förkortad form).

Anledningen – förutom att det får mediepersoner likt undertecknad att uppmärksama dess tilltag – är den illegala nedladdningen av deras musik.

Så här skriver en talesperson för gruppen i ett manifest på hemsidan:

”Det vanliga tillvägagångssättet när det gäller att spela in, marknadsföra och sälja en skiva funkar helt enkelt inte i en digital värd. Och när nedladdning, såväl illegal som legal, har blivit norm mäktar ett band helt enkelt inte med kostnaderna som det medför att kränga en skiva till fansen. Så, varför bry sig?”

För att försäkra sig om att ”Kvlt” aldrig når nätet, eller någon lyssnare över huvud taget, har bandet även sett till att förstöra den enda existerande matrisen (se videon nedan). Vilket gör att den inspelade musiken helt enkelt inte längre existerar. I någon form.

”Det handlar om ett band som slutligen tar full kontroll över det som tillhör dem”, är förklaringen.

Det finns emellertid en möjlighet att ta del av färsk musik från gruppen, som tidigare har släppt den finkänsligt betitlade ”Cunt” via Relapse, via femspårs-ep:n ”Svck” som släpps samma dag som sin sargade storebror. Redan torsdag nästa vecka, den 1 november, finns minikollektionen till försäljning – via Itunes och andra nedladdningstjänster. Den som i stället önskar pryda skivsamlingen med en platta som tar begreppet hyllvärmare till nya höjder kan mejla gruppen på adressen goatsound@optusnet.com.au.

Ganska så exakt två veckor före självaste dopparedagen får svenska extremmetallskallar en julklapp av det lite hårdare slaget.

Det är ju liksom svårt att se ett turnépaket innehållande såväl Fueled By Fire och Nile som Morbid Angel och Kreator som något annat. Hat, mysitk, tvåtakt och diaboliska blastbeats så det räcker och blir över på en och samma kväll är ju väldigt mycket trevligare än en Alladinask och ännu ett par värmande strumpor från farmor.

Och nu blir ju inte peppen mindre när Mille Petrozza, gitarrist och sångare i headlinande tyskthrashgänget, slår sig för bröstet och hävdar att gruppen storsatsar på en ”unik 3D-show” som extra visuell fernissa.

– Vi håller som bäst på med förberedelserna inför turnén och jag måste säga: det kommer bli brutalt! Inte bara beroende på att vi med Morbid Angel, Nile och Fueled By Fire troligtvis har det tuffaste turnégänget i år, vi kommer också att bjuda den europeiska publiken på vår nya 3D-show för första gången, säger han i ett inlägg på gruppens hemsida.

Två stopp blir det på svensk mark under vecka 50. Den 10 december äntrar det omfattande sällskapet Fryshusets scen i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg får sig en snyting dagen efter.

Europapremiären sker redan nästa torsdag, i belgiska Antwerpen.

”Byt namn!” ”Lägg ner!” ”Avgå alla!”

Upprördheten i scenen har varit stor sedan det i veckan bekräftades att The Haunted tappar ytterligare två medlemmar – Anders Björler och Per Møller Jensen – och därmed står utan såväl sångare och gitarrist som trummis.

En rimlig slutsats: Det torde vara kris och panik. Ett väl serverat tillfälle att omvärdera karriären och måhända göra det rakryggat korrekta och omgruppera styrkorna under annan flagg.

Om detta händer är så klart för tidigt att sia om, det enda de kvarvarande medlemmarna Patrik Jensen och Jonas Björler har aviserat är att de önskar att fansen visar tålamod medan duon utvärderar hur framtiden ska se ut.

Hur mycket det än kan tyckas vara så behöver emellertid inte svängdörrarna i truppen (även sångaren Peter Dolving lämnade skeppet tidigare i år) innebära dödsstöten för ett av Sveriges stoltaste thrash metalskepp.

Låt mig förklara varför.

När det gäller att definiera en grupps kärna begår många misstaget att likställa dess största offentliga profiler med själva förutsättningen för dess existens. I många fall är dessa förvisso synonyma med varandra, men det behöver inte nödvändigtvis vara så – vilket The Haunted bevisar.

Rent historiskt är nämligen den nu kvarvarande duon gruppens enda konstant. Även om tvillingbroder Björler har varit närvarande på alla skivorna har han under det tidiga 2000-talet tagit en paus från den, Møller Jensen kom med först 1999 efter att originalbatteristen Adrian Erlandsson hoppat av för att ta värvning i Cradle Of Filth och Dolving har vid det här laget hunnit med sitt andra avhopp.

Under dessa förhållanden har Jensen och basist-Björler alltid stått kvar. Gjutit lugn i all oro och sett till att The Haunted åter har rest sig, om inte på tio så i alla fall just när dess skötebarn har stått och hängt på repen.

Med andra ord finns det inget som säger att det inte skulle kunna bli så ännu en gång. Att den kris som bandet nu uppenbarligen tvingas genomgå innebär en nystart och nytändning för den combo som under 1990-talets mest metalfientliga år gjorde det hett att spela tvåtaktsthrash igen.

På något sätt är det dit jag önskar att ett nyuppväckt The Haunted återvänder. Till sin själva kärnkompetens och historiska grundförutsättningar.

Att lägga ner är som jag ser det verkligen inget alternativ.

I vanliga fall skulle jag måhända inte ha brytt mig ett spår om vad exakt vad AV Club är. På ett sätt gör jag det förvisso fortfarande inte, men ett besök på dess hemsida tycks avtäcka någon slags allmängiltig nöjessajt som ägnar sig åt spel, film, böcker och musik. Bland annat.

På sitt sätt är det irrelevant exakt vad AV-klubben är. Mer intressant är varför du och jag överhuvudtaget ska uppmärksamma dess existens.

Nämligen dess tävling Undercover.

Tydligen är det ett återkommande inslag (i samarbete med kaffekrämarna Starbucks) där mer eller mindre kända grupper eller artister tolkar mer eller mindre oväntade låtar. Den tredje upplagan har precis avslutats med en omröstning där läsarna har fått hylla sitt favoritavsnitt den gångna säsongen, där vi bland annat har fått se Grouplove (?) ta sig an Andrew W.K., Reggie Watts gå bananas till Van Halens ”Panama” och The Promise Ring emomysa till Adeles ”Rumour has it”.

Dessa kombatanter var emellertid munsbitar för en grupp gräsliga latexmonster från en avlägsen galax, strandsatta på vår planet i syfte att sexuellt våldföra sig på mänskligheten.

Jag pratar självklart om Gwar. Denna komediakt – tänk tidiga Alice Cooper korsat med WASP runt 1984 och utför en äckelmultiplikation gånger tio – som spelar hellre än bra och vars diskografi egentligen bara är en ursäkt till att på scenen låtsasdöda personer som George W Bush, Arnold Schwarzenegger, Usama bin Ladin och Lady Gaga. För att nämna några få.

På slaktbänken denna gång har de lagt den lättprogressiva AOR-gruppen Kansas och dess superhit ”Carry on wayward son”, den 96:e bästa hårdrockslåten enligt VH1:s 100-lista över sådana och en guldsäljande singel 1977.

Resultatet: En dundersuccé. Årets bästa inslag i Undercover-serien, tyckte AV Clubs medlemmar. Och spektakeltruppen, som gjorde ett underhållande framträdande på Sweden Rock Festival förra året, har sedermera sett till att inkludera låten i sin aktuella turnérepertoar.

GWAR covers Kansas 

Se på fan. Där kan vi ju ta tillfället i akt att lägga ännu en arbetsvecka bakom oss.

Fem dagar som har bjudit på alltifrån djurparksskandaler, chockavhopp ifrån thrashlokomotivet The Haunted, muthärvor inom den absolut högsta EU-toppen till sedvanligt plaskande i den svenska kändisankdammen.

Kanske få händelser som får just vecka 42 att profilera sig utöver det extra i världshistorien. Men som sådan en trygg förvissning om att jorden fortsätter att snurra runt sin egen axel och att mänskligheten fortsätter att vara minst lika snurrig.

Nu är det emellertid fredag. Och vanan trogen blir det då, så här på den tidiga kvällskvisten videodags här i bloggen. Och lika traditionsenligt blir det en väldigt blandad kompott som får serveras till helgmyset.

Just den här veckan rekommenderas ytterligare inspektion av färska klipp från exempelvis Cradle Of Filth, Atreyu/Bleeding Through-anknutna I Am War, Sister Sin, Antromorphia, Linkin Park, Enslaved, Issa och tidigare Anthrax-gitarristen Dan Spitz nya grupp Red Lamb.

Och som extra veckoslutsgrädde på helgmoset går det alltid att ägna en stund åt ytterligare ett smakprov från kommande albumet med Parkway Drive, en trailer för kommande Nightwish-filmen (baserad på senaste albumet ”Imaginaerum”) samt färska spåret ”Nocturne” från intressanta djentcombon Tesseract.

Det får duga gott för stunden.

Och kom ihåg: Snart är det jul.