Heat
Tearing down the walls
Gain/Sony

HÅRDROCK ”AOR-oket är ett jävla skit. Och nu har vi baxat det ända Heat”. Så tycks Upplands Väsby-gruppen ha resonerat i samband med nylanseringen runt ”Address the nation” 2012, en ansats som nu når ända fram till mottagaren. Mest slående är hur bekväm kvintetten är i den tuffare formen. Den är faktiskt så avslappnad och säker att inte ens riffraffiga ”Emergency” eller Hardcore Superstar-livliga ”Inferno” känns det minsta konstruerade – och detta utan att kompromissa bort refrängernas förträfflighet eller bärkraft. Det är en satsning som är både offensiv och förträfflig, och som ger lika stort utrymme för Erik Grönwall att göra sitt livs insats som för Eric Rivers att spela Kee Marcello-läckert. Det tog sex år efter det första försöket, men just nu känns Heat lika glödheta som namnet signalerar.

Bästa spår: ”Emergency”.

VECKANS TWEET

Den som följer Black Label Society-skägget på Twitter vet vid det här laget att det är ett fasligt tjat om Valhalla Java. Gärna med tillägget ”ALMIGHTY” i skrikiga versaler.

Det må väl vara på sin plats. Speciellt då den 46-årige gitarristen och sångaren (född som Jeffrey Philip Weilandt) nu sällar sig till den alltmer svällande gruppen musiker som lanserar sidoprodukter i takt med att intäkterna från skivförsäljningen sjunker.

I Wylde Zakks fall handlar det om kaffe. Som av någon outgrundlig anledning lanseras under vikingaflagg och referenser till fornnordisk mytologi. Huruvida den nu lanserade Odinforce blend smakar mjöd och Birkasvett är så klart något man i nuläget bara kan spekulera om. Men klart är i alla fall att bönjuicen nu går att beställa för håriga 15 dollar plus frakt från amerikanska Deathwish Coffe.

Och att produkten i sig lanseras med en reklamfilm som i alla fall vare sig orsakar magsår, rövbränna eller koffeinskakningar.

Som om denna lansering inte skulle vara nog planerar Black Label Society att inom ett par veckor presentera konsertdokumentet ”Unblackened” på cd, dvd och bluray.

VALHALLA JAVA ALMIGHTY!!!

Liksom.

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.

+++

Accept

Blood of the nations

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Udo Dierkschneider ratade en comeback i gruppen med motivationen att det nya materialet inte påminner tillräckligt mycket om ”Breaker” eller ”Restless and wild”. Vilket må vara en såväl krystad som konstig invändning, då ”Blood of the nations” verkligen låter som Accept ska göra med tiotalsbulligt ljudfläsk och nutidstyngd. Ersättaren Mark Tornillo gör ett gott vikariejobb i exempelvis ”Beat the bastards”, titelspåret visar vart Hammerfall borde skicka några royaltycheckar och rakt igenom bjuds det metal som både vill och kan. Även om speltiden på över en timme borde kunna ha begränsats en smula.

Bästa spår: ”Teutonic terror”.

++

Black Label Society

Order of the black

Roadrunner/Warner/ADA

HÅRDROCK På ett sätt är det sött att vare sig blodproppar, ett avsked från långvariga arbetsgivaren Ozzy Osbourne eller en påtvingad nykter vardag kan ta knäcken på Zakk Wylde. Det väl beprövade svarta är alltjämt riff- och solosäker rumlarrock med mycket hår på bröstet, några finkänsliga balladstunder och en hel del ölskum i skägget – tufft, manligt och festligt liksom. Som vanligt är det instrumentala framförandet klanderfritt, men som så många gånger tidigare brister det på att låtarna ofta är grådaskiga upprepningar av sådant Black Label Society redan har gjort med större säkerhet och känsla. 

Bästa spår: ”Godspeed hellbound”.

En teaser för rullen ”Bones”, med Black Label Societys wylde frontman och gitarrist Zakk i en av huvudrollerna, har laddats upp på Youtube.

Bara att kolla in, liksom.