Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

Det är ju på något sätt den där tiden på året igen. En månad då ransonerna ska tömmas, klappar inhandlas och önskelistor spikas och förmedlas.

Man kan kanske säga att jag är en smula skeptisk till julen som sådan. Och då speciellt till den infarktliknande köphets som skruvas upp för varje dag som går av årets sista månad.

Men – nu är ju inte alla lika tomteallergiska som jag. Och, dessutom, ska man nu nödvändigtvis önska sig några tvångsmässiga klappar av farmor och faster Ester så går det ju att göra det på ett sätt som fortfarande är headbangande metalkreddigt. Eller inte. Måhända bara en smula kul, för att möjlighet ges.

Här är tio klappar som gör din jul lite rockigare.

• AC/DC-monopol. En bräda att få spelet över, eller så säg? Vill du skinna släkten på kåtriffande boogiestålar före gröten går denna pjäs att inhandla från Amazon för 29,55 dollar.

• Vinglas à la Slayer. Tre bägare att halsa blodröd dryck ur går loss på 750 kronor hos Brands for fans.

• Iron Maiden-sejdel. En bira smakar troligtvis 666 gånger bättre när den serveras ur en handgjord läderbägare med en ingraverad Eddie på. 50 pund kostar prylen, som köps via gruppens hemsida.

• Slayer-kofta. Förvisso är denna hiskliga tingest redan slutsåld, men för den som önskar sig värmande helgmys med stickade pentagram på bröstet går det alltid att kolla på Ebay om det är någon som är villig att dryga ut julkassan genom att kränga sitt exemplar.

• Julpynt från King Diamond. Okej, ska man ha en granfan så ska den vara grann. Något som Danmarks ondaste falsettstrupe fixar, å det grövsta. Strax under 18 dollar går kulorna på via hemsidan.

• Klappstrumpa från Kiss. Förvisso är den knappast stor nog att rymma bandets gigantiska fotobok (tung som en bisonoxe och i sanningsvindyr). Men mer hanterliga klappar, likt senaste skivan ”Monster”, får nog plats i denna lilla spiselhällsprydnad. Kostar 17.95 dollar och tjackas här.

• Venom-hyllande prydnad. Återigen – ska det nödvändigtvis satsas på en gran så ska fanskapet vara grant. Och ett gott komplement till King Diamond-bollarna ovan är denna lilla kula, som säljs av Century Media för 7,99 euro.

• Inslagspapper från Metallica. Till och med de torftigaste kallingar från Dressmann blir en gudagåva när de levereras i ett så tjusigt paket. En rulle går loss på 18,99 dollar på gruppens hemsida.

• Julkort för brutaldansaren. Nog för att tomtefar och hans nissar gärna tar sig en svängom runt granen när glöggen börjar ta. Den som emellertid tycker att släkt och vänner ska förbereda sig på en aningen mer yster balett kan ju med fördel förvarna berörda parter med dessa kort. Ett 15-pack kostar endast 3 dollar hos MerchNow.

• Holy Grail-singel. Utgåvan är strikt begränsad, så till vida att blott 500 exemplar finns tillgängliga världen över. En framtida dyrgrip, måhända. Speciellt då Kaliforniengruppen tidigt år står redo att lösgöra album nummer två, döpt till ”Ride the void”, via Nuclear Blast. Fram till den 18 januari, då nämnda alster släpps går det alltid att stilla heavy metal-hungern med vinylkakan ”Seasons bleedings”, där kvintetten tar sig an King Diamonds ”No presents for christmas” samt Rainbows ”Kill the king”. 7,99 euro kostar skivan via ovan nämnda skivbolags webbshop.

Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.

Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.

En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.

Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.

Eddie The Head (känd Iron Maiden-maskot)

Ronnie James Dio.

Flickan på Converges ”Jane Doe”-omslag.

Danzig.

King Diamond.

Slash.

Paul Stanley och Gene Simmons (Kiss).

Motörheads Snaggletooth.

Slayer.

Metallica.

De som har lyckats ta sig igenom mitt inlägg om nätvett utan att få förmaksflimmer har måhända noterat att jag redan, aningen modest, har haussat denna högst rekommendabla duo.

Man vågar ju knappt göra annat när den presenterar sig för omvärlden under banderollen Satan’s Wrath, då den bas/trummor/sång-levereande ledaren säger sig ha direktnumret till helvetets styrelserum och låtaviserar sig som ”Slaves of the inverted cross”.

Bakom getmasken ovan hittar vi Tas Danazoglou, mer känd som tidigare medlem i Electric Wizard och för att ha ansiktstatueringar som gör att han ser ut att ha krockat med en tryckpress, som på nu aktuella ”Galloping blasphemy” (Metal Blade) lever ut sin fixering vid tidig urkundsthrash med 30-talet år på nacken.

Referenspunkterna stavas Mercyful Fate, Slayer, Possessed, Celtic Frost och Iron Maiden. Och så Satan så klart. Satan är viktig. Satans viktig, till och med.

Om vi lägger allt religiöst och inkonsekvent mumbojumbo åt sidan (Danazoglou anser sig ta direkta order från Hin Håle men avfärdar samtidigt satanism som något för ”råtöntar”) är gruppens förstlingsverk en rent av duglig historia. Med tanke på att ärligheten och självinsikten är stor (”vi tillför inget nytt”) finns det möjlighet att dyrka förebilderna med lika stor hängivenhet som en viss namngivande herre.

Vilket till stora delar görs med avsett resultat på ”Galloping blasphemy”. Speciellt i de mer uppskruvade stunderna – kolla in ”Between Belial and Satan”, en ganska så rakt kalkerad ”The exorcist” likt spelad på ”Seven churches” – fungerar huvudpersonens begränsade vokala register bättre än i exempelvis mer King Diamond-vresiga ”Leonard rising – Night of the whip”. Lyssnar man med ena örat slutet låter det nästan som på den gamla onda tiden, om än soundmässigt mer städat och avsevärt tajtare.

På något sätt är det härligt prestigelöst. Föga rockstjärneuppblåst eller egosvullet, snarare avslappnat och så kreativt inskränkt att det genomsnittliga coverbandet framstår som rena fritänkargänget.

Men viktigast är: Satan’s Wrath är satans bra.

Att lyssna ”Galloping blasphemy” på vinyl är en självklarhet.

Snacka om ”A visit from the dead” och ”A corpse without soul”.

Att vi hårdrockare ofta antas ha ett grundmurat intresse för stofiler är ett påstående som byxnödiga trendtyckare ofta brukar slänga sig med, ofta i anslutning till den då aktuella upplagan av mogen tillställningen Sweden Rock.

Magnus E Eriksson, docent i palentologi på Geologiska insitutionen i Lund, har däremot ett proffessionellt förhållande till – fossiler.

Redan 2006 gjorde experten på förhistoriskt liv rubriker genom att uppkalla en utdöd maskart efter Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister och nu slår han till igen.

Erikssons senaste fynd, som gjordes i Sverige och Estonia, härstammar från silurepoken (som varade för mer än 400 miljoner år sedan) och beskrivs som en vattenlevande maskart med käkar. Ett perfekt namn till rackaren ansågs därför vara ”Kingnites Diamondi” – en hyllning till danske falsettfantomen King Diamond (Kim Bendix Petersen).

De som är mer slängda i engelsk vetenskapslingo kan läsa mer om fyndet i Geologiska föreningens publikation GFF, medan den mer sansade metallskallen kanske nöjer sig med att slänga på ”Abigail”, ”Them” eller valfritt Mercyful Fate-alster.

I vilket fall som helst – en stor ära för en stor artist. Något som Kingen himself kommenterar så här via sin Facebooksida: ”Han (Eriksson) är tveklöst en av de coolaste”.

DevilDriver

Beast

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Producenten Mark Lewis hävdar att ”Beast” föder en helt ny genre, vilket förstås är total rappakalja. Mer sant är då snarare att djävulschaufförerna följer en redan utlagd konsekvens som snarare handlar om transpiration än om innovation. Inget fel med det. Gruppen bemästrar sin circlepitmetal till fullo och lyckas övertyga hela varvet runt. I längden blir skinkbankandet ändå aningen endimensionellt, vilket inte minst blir tydligt då skivans chockartade clou dyker upp i och med en oväntat lyckad 16 Horsepower-cover. Här byggs nya broar, som i framtiden kan leda till riktigt spännande territorier.

Bästa spår: ”Black soul choir”.

The Project Hate MCMXCIX

Bleeding the new apocalypse

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL Jodå. Gissa om det blir tjong i kastrullen då kulinariskt finkänslige exkocken Lord K Philipson slevar upp sex bastanta skopor dödsmetallstuvning som torde smörja kråset på såväl mangelsugen som Guide Michelin-finsmakare. Och att bidragen till den lilla röda denna gång är av det mer organiska slaget gör dem knappast sämre. Balansen mellan Jörgen Sandströms raspiga sälta och nytillkomna Ruby Roques vokalsyrlighet är precis lagom len mot gommen, och med några kryddmått Candlemass (Leif Edling) och King Diamond (Mike Wead) råder det ingen tvekan om vilken festmåltid som erbjuds

Bästa spår: ”They shall all be witnesses”. 

LADDA NER: MATTIAS KLING SKICKAR 5 LÅTHÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

LOST SOULS (GLAMOUR OF THE KILL)

Branschsiarna på hemmaplan spår ett Bullet For My Valentine-genombrott under året. Jag är lite mer skeptisk, men lyckas ändå inte undgå att suga lite för länge på denna sötsleazekaramell.

HISINGEN BLUES (GRAVEYARD)

De Universalkontrakterade göteborgarna kan med gott samvete stava hype med väldigt högresta versaler. Fog för hyllningarna? Det hittar du här.

THIS BROKEN HALO (DESULTORY)

Även om 2011 snart fyller två månader finns det få anledningar att inte återupptäcka ett av förra årets starkaste death metal-släpp. Om du missade första rundan, det vill säga.

JÓGA (MINORA)

Visst går det att ifrågasätta originaliteten. Men debutanternas finkänsliga filantropirock, mellan Katatonia och Deftones, är rena välgörenheten för din själ då februarivindarna viner.

BURNING IN HELL (SCARPOINT)

Minnesstarka kommer säkert ihåg Sweden United-spåret ”Open your eyes” från i höstas. Här är dess mer hetlevrade lillebror. Med samma dna, men en avsevärt kaxigare attityd.

Senaste veckan har det dykt upp en rad publikfilmade videoklipp från den unika hyllningskonserten till den bortgångne metallegendaren som ägde rum på Östersjön 7–8 oktober.

Några av Sveriges största hårdrocksprofiler gjorde då gemensam sak för att stämma upp i tribut till Ronnie James Dio, som gick bort den 16 maj i år. Showen inleddes med att Lion’s Share framförde några stycken tillsammans med gästsångare som Johan Edlund (Tiamat), Johan Hegg (Amon Amarth) samt Charles Rytkönen (Morgana Lefay). Mittenpartiet såg Gothenburg Allstars (med bland andra Björn Gelotte och Peter Iwers från In Flames samt Adde Andréasson och Jocke Berg från Hardcore Superstar) tolka ”Only in the night”, ”Stargazer” och ”Rock ’n’ roll children”, innan Lion’s Share återvände med gästhjälp av Messiah Marcolin (ex-Candlemass), Mike Wead (Bibleblack, King Diamond), Mats Levén (Krux) och Jens Johansson (Stratovarius).

Konserten avslutades sedan med att alla musikerna gemensamt framförde ”Stars”, välgörenhetslåten som gavs ut av projektet Hear N’ Aid.

Den kompletta setlistan var som följer:;

1. ”E5150”
2. ”Mob rules” (Lion’s Share)
3. ”Stand up and shout” (Lion’s Share)
4. ”Holy diver” (Lion’s Share)
5. ”Egypt (The chains are on)” (Lion’s Share med Johan Edlund)
6. ”Man on the silver mountain” (Lion’s Share med Johan Hegg)
7. ”Don’t talk to strangers” (Lion’s Share med Charlie Rytkönen)
8. ”One night in the city” (Gothenburg Allstars)
9. ”Rock ’n’ roll children” (Gothenburg Allstars)
10. ”Stargazer” (Gothenburg Allstars)
11. ”Children of the sea” (Lion’s Share med Messiah Marcolin och Mike Wead)
12. ”Sign of the southern cross” (Lion’s Share med Messiah Marcolin och Mike Wead)
13. ”Tarot Woman” (Lion’s Share med Mats Levén och Jens Johansson)
14. ”Rainbow in the dark” (Lion’s Share med Jens Johansson)
15. ”Heaven And Hell” (Lion’s Share)
16. ”Stars” (alla)

Göteborgsbördige sångaren Snowy Shaw chockade i går Therions fans genom att avslöja att han lämnat gruppen – för att gå med som basist i norska mörkermästarna Dimmu Borgir.

Gott så, kan tyckas. Konstigare karriärer kan man göra.

Och så skulle det ju också kunna vara. Om inte 41-åringen – vars riktiga namn är Tommy Helgesson och även har spelat med bland andra King Diamond/Mercyful Fate, Dream Evil och Notre Dame – mindre än ett dygn efter offentliggörandet låter meddela att han har lämnat Dimmu Borgir. För att gå tillbaka till Therion.

– Vi är väldigt glada över att Snowy har återvänt till gruppen och vi välkomnar honom med öppna armar, kommenterar Christofer Johnsson den snabba återkomsten.

Vad huvudpersonen själv har att säga om saken är ännu inte klart, men tidigare i dag publicerade han bilden ovan på sin Facebooksida med hälsningen ”Gjorde en ny tatuering i dag. Kanske en passande hyllning till mina val på sistone”.

Therion släpper sitt nya album ”Sitra Ahra” den 19 september i Europa.

Dimmu Borgir, å sin sida, utbrister i ett ”Abrahadabra” den 29 i samma månad. Första smakprovet från albumet, spåret ”Gateways”, släpptes i förra veckan via iTunes och går att tjacka här. 

Bandet gör även två spelningar i Sverige i höst, då det besöker Stockholm den 12 oktober och Göteborg den 17.