Ett konstaterande som knappast behöver påpekas: skivförsäljningen har gått ner ganska rejält (enligt branschorganisationen GLF ligger siffrorna för första halvåret 2012 40 procent under motsvarande period år 2000). En förskjutning av konsumtionsmönster mellan att pynta för musik till att spara kulorna till upplevelser (konserter och festivaler) och kringprodukter (tröjor, dörrmattor med mera).

Fullkomligt naturligt då att utbudet i den sistnämnda kategorin fullkomligt har exploderat under 2010-talets första år. Och det på ett sätt som får det att klucka i glasen av hojtarolja som levereras i snyggt förpackade artistbuteljer.

Motörhead får ses som en slags pionjärer i branschen i Sverige (även om fenomenet med rockstjärnedricka har varit en känd företeelse längre i USA) med sin shiraz, rosévin, öl och vödka. AC/DC har en rad buteljer till konsumtion, Kiss likaså medan extremskallen kanske hellre skruvar av korken på Slayers pava Reign In Blood Red när det vankas fredagsmys.

Nu sluter även Tumbas manligaste vikingacombo upp i vingeldrickeloppet.

Amon Amarth shiraz finns emellertid än så länge bara till försäljning i Tyskland, exklusivt via näthandelsföretaget EMP. Några konkreta planer på en lansering på hemmaplan saknas det än så länge uppgifter om.

– Tyvärr inget Amon Amarth-vin hos oss, men om man söker distributör i
Sverige kan vi fundera på saken. Dock har vi andra coola produkter på gång, hälsar Sari H Wilholm på Brands For Fans, som är ansvariga för lanseringen av Motörheads och Slayers drycker.

Hur vinet smakar då?

Inte den blekaste. Men troligtvis manligt och svettigt med en klar underton av mjöd och korngryn, måhända.

Uttalandet från den reslige tungbasisten Gene Simmons i dagens Aftonbladet är väl knappast så sensationellt att man som läsare sätter morgonkaffet i halsen.

– Jag ska egentligen inte säga något. Svaret är dock ja, svarar han på en fråga om planer på en blågul visit nästa år.

Att Kiss på riktig Europatur skulle nonchalera Sverige – speciellt då gruppen har nytt dundermaterial från färska ”Monster” att presentera – känns inte vidare rimligt. Och därmed återuppväcks endast den där frågeställningen som tidigare användes angående Iron Maiden.

”Om” blir därmed inte längre aktuellt. Det som efter ovantill refererande uttalanden i stället återstod var mest ”när” och ”var” (och eventuellt ”hur”, men det känns som en petitess i sammanhanget).

Och precis då detta skrivs kommer svaret.

”När” och ”var” har blivit ”då” och ”där” – det vill säga den 1 juni på Friends arena i Solna, samt fem dagar senare på Sweden Rock i blekingska Norje.

Olé! Så ska en veckas turnépresentationer inledas.

Samtidigt känns upplägget aningen märkligt med Sweden Rock-mått mätt. För samtidigt som jag vet att sminktruppen länge har varit ett av de översta namnen på arrangörernas önskelista känns det en smula konstigt att headlineframträdandet inte blir exklusivt. Och att kvartetten aviserar ett besök i en arena med publikkapacitet över 67 000 strax före sitt festivalframträdande.

På så sätt måste det resoneras att gruppens exklusivitet inte är avgörande för biljettförsäljningen, att man inte på något stätt står och faller med just Kiss (ett ganska så rimligt antagande). Och för frontsoldaterna Kiss Army blir det därmed ett unikt tillfälle att se gruppen under två helt motsatta förutsättningar under den första veckan i juni nästa år.

Och bara det kan ju bli hur kul som helst.

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Redaktionens informationschef Fredrik Lindén höll på att göra i byxan av upphetsning över innehållet i mitt postfack i morse.

En fullkomligt naturlig reaktion, så klart. Efter formuppvisningen med föregångaren ”Sonic boom” (2009) finns det så kallade förväntningar på Kiss tjugonde fullängdare. En önskan om en ny ”Destroyer” eller ”Hotter than hell” så här 38 år efter albumdebuten.

Så … är nya Kiss bajs?

Självfallet inte. Jag har hunnit ge skivan fyra, fem mer eller mindre koncentrerade genomkörningar sedan jag fick den i digitalt skick i går eftermiddag och kan glatt konstatera att ovan nämnda comebackalster inte tycks vara någon engångsföreteelse.

Mer om detta i Nöjesbladet på fredag. Då presenterar jag mer detaljerade åsikter angående ”Monster” och dess relevans.

Medan andra hårdrockare (läs Motörhead, Graveyard, Kiss, Slayer med flera) på senare tid mest har försökt fylla din strupe med mer eller mindre ädel dryck och ditt huvud med skönt promillesnurr tar thrashgiganterna från San Francisco nu sikte – på dina fötter.

In the eye of the beholder:

Metallicas egna signatursneaker.

Samarbetet med ständigt aktuella märket Vans sägs fira att det i juli nästa år är 30 år sedan gruppen släppte debutalbumet ”Kill ’em all” och enligt denna konsekvens lanseras kollektionen redan nästa månad.

I paketet ingår omgörningar av två klassiska Vansmodeller – Sk8 Hi och Slip on – som båda tar fasta på den klassiska omslagsdesignen med en hand och en slägga.

Och detta kalas går loss på?

Oklart. Men troligtvis plånbokstänjande nog att på allvar spränga gemene beundrares julklappsbudget både en och två gånger (ordinarie lägstapris i Sverige för Sk8 Hi i standardutförande ligger på cirka 800 kronor medan Slip On säljs för runt 650 kronor).

Shoe remorse, typ.

(Bilder från Blacklist)

Som en vän uttryckte det en gång:

”Det går ju inte att ladda ner sprit”.

En insikt som alltfler hårdrocksgrupper tycks dela, och därför också satsar på att kladda sin logotype på spratteldryck av skiftande slag.

Och efter att tidigare ha salufört inte mindre än fem olika vinbuteljer (två röda, tre vita) med varierande druvgrund gör nu australiens mest pålitliga riffabrik som exempelvis Motörhead, Graveyard och Kiss – och lanserar en egen bira.

Nästa helg premiärtappar nämligen AC/DC upp sin alldeles egna öl på Stockholm Beer & Whisky Festival med tänkt release i Systembolagets beställningssortiment.

Huruvida det blir en delikat smaksensation i stil med ”Back in black” eller en avslagen strupkittlare à la ”Fly on the wall” återstår därmed att se.

+

Lordi

Babez for breakfast

RCA/Sony

HÅRDROCK Varsågod – ett praktexempel på hur man kan kasta bort den potentiellt lukrativa karriär som schlagervinsten med ”Hard rock hallelujah” la grund för. För fyra år efter nämnda braksuccé är allt som gjorde bandet till en underhållande kuriositet som bortblåst. Det måste påpekas, album nummer fem är aningen starkare än monsterfloppen ”Deadache ”(2008). Men blott marginella uppryckningar hjälper föga, då mycket här låter som ett bakfyllerossligt b-Kiss med horribelt infantila texter som inte ens skulle kunna plocka en charmpoäng om den så stod på huvudet framför dem. ”This is heavy metal”? Skulle inte tro det.

Bästa spår: ”Babez for breakfast”.

+++

Therion

Sitra Ahra

Nuclear Blast/Warner/ADA

SYMFONIMETAL Som vanligt så handlar mycket om rondör och omfång. Det finns gott om uppblåsta wagnerismer, känslostormar som aldrig tycks mojna och ambitioner som sträcker sig långt bortom det egentligen möjliga. Och på så sätt är ”Sitra Ahra” ett typiskt Christofer Johnsson-verk. Influenser hämtas från en musikhistoria som omfattar närmare 150 år och detta tillåter kompositionslån från såväl klassiska tonsättare som dess mer högljudda heavy metal-lärjungar, medan det i ”Cu Chulain” används melodier från ”Jesus Christ superstar” till ett bärande refrängfundament. Som sådan är skivan en konsekvent intressant och absorberande lyssning, även om bombasmbyggena i längden kan bli en smula andefattiga.

Bästa spår: ”After the inquisition: Children of the stone”

Är du på plats i Stora Skuggan i Stockholm i dag för att se bland andra Iron Maiden, Mötley Crüe, Anthrax och Alice Cooper?

Finemang. Då kan du även förgylla dagen genom att plocka med dig en skiva hem.

Jag hittade nämligen två paket på skrivbordet i arbetsrummet när jag kom hem från Smålandssemestern. Det ena innehöll tre exemplar av Kiss senaste album ”Sonic boom” (den utgångna varianten med bonus-cd och dvd) medan det i nummer två fanns inte mindre än fem Slayer-skivor titulerade ”World painted blood”.

Självklart tävlingspriser. Som ni ska få. Men i stället för att köra den vanliga varianten med mejl hit och post dit så plockar jag med skivorna till festivalen i dag. Och allt du behöver göra är att knacka mig på axeln och säga något snällt. Så bjuckar jag, i samarbete med Roadrunner/Warner och Sony, på lite schyst musik för att få festivalkänslan att räcka ända till allhelgona.

Så, först till kvarn gäller. Och för att göra det hela lite mer spännande och umbärligt så funkar det inte att hela ditt grabbgäng överfaller mig redan utanför entrén och snor åt sig alla plattor. En skiva per gäng – och när de delas ut är helt slumvis valt.

Orättvist? Struntar jag i. Det är ändå jag som bestämmer.

Ses om några timmar.

Peter Iwers (till vänster) tillsammans med Kiss fronttunga Gene Simmons.

”Jag jobbar med balsamering. Bevare mig väl.”

”Hört på kräftskivan: Nu finns det skaldjur så det räker åt alla…”

”Lärlingen till snickaren: Hur ska jag få upp all den här veden på vinden?
Du får la elda upp den…”

”Vilket är djungelns största djur?
Enorm”

Gene Simmons på Gröna Lund.

Sambon med stort S skickade ovan publicerade bild på en viss Gene Simmons. Som spelar i ett visst band vid namn Kiss. Som tydligen spelar på Stadion i Stockholm på lördag. Och som tydligen var på Gröna Lund i går för att kolla på Deathstars, dricka läsk och morsa på fansen.

Enligt rapporter från plats var Gene och trummisen Eric Singer och gitarristen Tommy Thayer på gott humör när de anlände vid åttatiden efter en middag på Grand hôtel. Väl på plats skrev de autografer och poserade på bilder med fans i allmänhet och med flickor i synnerhet.

Kiss har valt Sverige och Stockholm som bas under sin turné i Norden. Hela bandet är på plats i huvudstaden och i går sågs sångaren/gitarristen Paul Stanley mysa på Skansen tillsammans med hitleverantören och ”Idol”-kände Andreas Carlsson.

I kväll spelar bandet i norska Trondheim. Stockholms stadion får besök på lördag, medan Malmö besöksdagen efter.