Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

Senast det begav sig? Ja, inte fan vet jag. Kan jag ju säga spontant, även om en sökning på nätet visar att det var så sent som för nästan exakt tre år sedan.

Sant är i alla fall att Jeff Waters skötebarn nästa år kan blåsa ut respektfulla 30 ljus på tårtan och därmed fira en karriär som fick en tumultartad smakstart i och med de klassiska fullängdarna ”Alice in hell” (1989) och ”Never, neverland” (1990) men som därefter snarare har varit ett respekterat referensnamn snarare än någon riktig publiksuccé.

Detta till trots har den fingerflinke bandledaren envist kämpat vidare och i slutet av augusti i år släpptes fjortonde fullängdaren ”Feast” via UDR Music. Och vet ni vad? Nämnda platta följs rent chockerande originellt nog upp av en ganska så omfattande vända på vägarna.

Den 3 november når denna turné, påpassligt nog kallad ”Feast over Europe”, huvudstaden och Klubben. Och det är just denna spelning som en bloggläsare kan glida in på helt gratis. Knappast en usel deal, som blir ännu bättre av att hen även får lägga vantarna på ett helt eget exemplar av senaste studioalbumet.

Och därmed över till ren formalia, sånt som alltid brukar följa på ett generöst erbjudande. Jag önskar nämligen att du svarar på nedanstående fråga och följer övriga anvisningar noga. Misslyckas du på något sätt – då åker bidraget i papperskorgen. Hårt men jävligt rättvist också.

I alla fall, frågan då: Med tanke på den nu stundande storhelgen kommer en ju osökt att tänka på den klassiska slasherfilmen ”Alla helgons blodiga natt”, en rulle som i sig födde en hel blodkladdig genre. Nästan lika ikonisk som filmen i sig har själva ledmotivet blivit, och det har exempelvis samplats av Devin Townsends Strapping Young Lad i låten ”Room 429” från makalösa ”City”-plattan samt använts av svenska Raise Hell i låten ”Hellborn”. Tufft så – men vem skrev egentligen detta knivskarpa keyboardstycke.

Jag vill ha ditt svar i ett mejl döpt till ”Who the fuck is Alice?” senast i morgon, den 31 oktober. Dundra in detta till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se så är du med i leken.

Vem vet, det kanske till och med blir någon bonusvinst för de som inte har superturen på sin sida.

Ni med hästminne och smak för hederligt svenskt svartsmisk kan säkert erinra er en högst välvillig anmälan av Stockholm/östgötagängets senaste fullängdare ”Serpent sermon” runt release i maj i år.

Det här gick att läsa då, i en högst rättvis :++++:-recension:

”Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ’Plague angel’.”

Stora ord, kan tyckas. Men samtidigt ack så motiverade.

Därför känns det extra glädjande att kunna meddela att gruppen ämnar spränga in inte mindre än tre Sverigedatum på sin just nu pågående Europaturné. Nämligen följande:

• 8/11, Malmö (KB)

• 10/11, Göteborg (Brew House)

• 11/11, Stockholm (Klubben)

Dessvärre blir det under dessa spelningar inte samma fetingpaket som i övriga Europa, där gruppen nöter vägar med exempelvis Immolation och Sinate (kolla gärna in de sistnämndas egensläppta deatthrashsnyting ”To the death”). Support på hemmaplan kommer i stället från Jerusalembördiga Melechesh.

Runt den där helgen halloween (även känd som Allhelgona på svenska) ämnar Dani Filth och hans vamperotiska kompanjoner avtäcka sin nya studiofullängdare, döpt till ”The Manticore & other horrors”.

Ett tillkännagivande gott nog för många – men nu kommer det fler.

Suffolkgruppen meddelar nu även att den tar releasetillfället i akt och ger sig ut på en omfattande Europaturné under senhösten. Svenska lyssnare och läsare kan härmed kippa efter andan över nyheten att det blir inte mindre än två besök i vårt hemland; den 12 november på Trädgårn i Göteborg och kvällen efter på Klubben i Stockholm. Support på nämnda datum kommer från Godseed och Rotting Christ.

”The Manticore & other horrors” (Peaceville/Playground) är Cradle Of Filths tionde studioalbum och sägs enligt ett pressmeddelande stoltsera med en inriktning som både är tyngre och snabbare och drar influenser från såväl NWOBHM som punk.

– Det här är vårt tionde metalbudord. Vi har breddat oss, samtidigt som vi har hållit bandets väsen intakt och fött något som jag stolt kan säga dödar allt i sin väg. The Manticore is coming … long live The Filth! hälsar frontmannen i nämnda promotionmejl.

Nedan kan ni se omslaget till plattan.

Haparandakenneln har offentliggjort första singeln från sitt andra album, en liten sansad sak som heter ”Världsherravälde”, via Aftonbladets finfina nätsida.

I videon, regisserad av hudfantasten Bingo Rimér, ses ”Paradise hotel”-kända Jackie Ferm bli jagad av bandets bitiga medlemmar till tonerna av Rammstein-estetisk industrimetal.

Om detta ger mersmak så kan du i kväll kolla in Raubtier på Klubben i Stockholm, där bandet spelar på radiokanalen Bandits all ages-kväll.

Och sen blir det till att vänta ännu lite till, tills trions nya skiva (mixad av Peter Tägtgren) släpps efter sommaren.

Efter att ha spikat Klubben får Virginiatruppen – och dess publik – mer utrymme under spelningen i Stockholm den 5 mars. 

Ny spelarena blir i stället ett par våningar upp, i avsevärt mer rymliga Arenan. Köpta biljetter till spelningen gäller, och fler kommer släppas på fredag klockan 09.00.

Förutom Lamb Of God uppträder även Job For A Cowboy, August Burns Red samt Between The Buried And Me. Det är ett hårt paket, det.

På lördag är det dags för de svenska doomgiganterna att göra gemensam sak med Trouble och Angel Witch (pust och flämt) på KB:s scen i Malmö, en procedur som sedan upprepas även i Göteborg (söndag) och Stockholm (måndag).

Det är evenemang som självklart är värda vikten i guld, vilket även kan sägas om de ultratunga vinylutgåvor av senaste albumet ”Death magic doom” som Jesper Thorsson (ex-Afflicted) hos distributören ADA Nordic har skickat över för utlottning.

Så, önskas tolv tum lakritsdoom rakt ner i brevlådan är det bara att svara på följande fråga, skriva namn och adress, samt skicka ett mejl döpt till ”Candlemass-tävling” till mattias.kling@aftonbladet.se

Frågan då:

Bandets hyfsat nye sångare heter Robert Lowe, vilket är lika nog som skådespelaren Rob Lowe. Men vad heter den politiskt centrerade tv-serie som den sistnämnde spelade rollfiguren Sam Seaborn i? Både svensk och originaltitel är godkända, för att göra det simpelt.

Tävlingen stänger ungefär när bandet går av scenen på Klubben i Stockholm, det vill säga strax före midnatt måndagen den 28 september.

Doom on. 

På något sätt kommer jag att tänka på knäckta benpipor och pannor som skrapas mot marken. Huruvida det kommer gå så hårt till på Klubben i Stockholm den 5 mars nästa år är väl för tidigt att sia om, men nog kommer upploppsliknande scener att utspela sig när Lamb Of God återvänder till Sverige. Speciellt också då uppvärmningen kommer ifrån dödstuffa deathcorefigurerna i Job For A Cowboy.

Lite circlepitinspiration hämtas förslagsvis på nedanföljande klipp. Öva duktigt, så ses vi i ringdansen om ett drygt halvår.

http://www.youtube.com/watch?v=Md6bnGH8J-I

En mycket trevlig ny skiva vid namn ”A taste of extreme divinity” (se speciellt upp för den inledande Dismember-smockan ”Valley of the damned”) släpps inte förrän i slutet av oktober, men den förutseende Peter Tägtgren passar ändå på att offentliggöra tre turnéstopp i hemlandet när isarna börjar släppa våren 2010.

De bokade datum är som följer:

• 3/3 Göteborg (Brew House)

• 4/3 Stockholm (Klubben)

• 5/3 Umeå (House Of Metal)