++++

High On Fire

Snakes for the divine

Century Media/EMI

METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”. 

Bästa spår: ”Frost hammer”.

+++

Serj Tankian

Elect the dead symphony

Serjical Strike/Reprise/Warner

SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.

Bästa spår: ”Baby”.

Som tidigare har rapporterats här så är inspelningarna av den brittiska järnjungfruns femtonde studioalbum klappade och klara i Compass Point-studion i Nassau, Bahamas.

Nu meddelas också att verket, liksom de senaste Maiden-utgåvorna producerad av Kevin Shirley, har fått titeln ”The final frontier” och beräknas nå handeln under slutet av sommaren.

Vilket i sin tur innebär att det mycket väl kan bjudas på pinfärskt material då Iron Maiden headlinar Sonisphere-festivalen i Stockholm den 7 augusti.

Och hur bra är inte det?

Som Aftonbladetkollegerna har Peace & Love slagit till med ännu en kanonbokning till sommarens festival.

Efter att redan ha säkrat en av grungens stora superstjärnor – i form av Them Crooked Vultures-trummisen och tidigare Nirvana-medlemmen Dave Grohl – har festivalen nu lyckats knyta till sig ett av Seattles absolut bästa band.

Ja, så är det faktiskt. Om jag är tvungen att välja blott en skiva från den löst sammanbundna påse som kallas grunge, så är det just Alice In Chains mästerverk ”Dirt”. Den är fulare än ”Nevermind”. Tuffare än ”Ten”. Nervigare än ”Badmotorfinger”.

Och då comebackplattan ”Black gives way to blue” hör till förra årets absolut förnämsta släpp så är det bara att gratulera festivalen till ännu en drömbokning.

…går bra att läsa här.

Så det tycker jag att ni ska göra också.

+++

White Wizzard

Over the top

Earache/Sound Pollution

METAL Verksamma inom samma retrokramande gebit som Cauldron eller svenska Wolf är Los Angeles-truppen ingen direkt utmaning för tränade öron. 

Gillar du Iron Maiden med Paul Di’Anno på sång, tidiga Saxon och Diamond Head är chansen stor att du efter bara ett par toner på gruppens Earache-debut kan gå ner i brygga och klottra ”NWOBHM” på väggen.

När det kommer till originalitet så blir det därmed noll poäng, men då denna musik 30 år senare vägrar sluta kittla min gillandenerv kan jag inte annat än att vuxendigga spår som ”40 deuces” eller ”Strike of the viper” med nitbältet runt huvudet.

”Over the top” smakar helt enkelt Skogaholmslimpa och medvurst komplett med ett stort glas O’Boy. Ni som var med där och då vet exakt vad jag pratar om.

Bästa spår: ”High roller”.

Just när egot hade fått sig extra smörjning av en snubbe på Close-Up Båten som ville ha min autograf över sitt nakna, men håriga, bröst så visar det sig att allt är ett missförstånd.

Killen trodde nämligen att jag var Hampus Klang, gitarrist i Bullet, alternativt Adam Hector, basist i samma band. Exakt vilket är inte klart som korvspad, då killen i fråga var ungefär en byxljummen burk Norrlands Guld från att somna i stående tillstånd.

Men jag kan väl inte påstå att någon som helst likhet finns.

För det här är Hampus Klang:

Och det här är Adam Hector:

Och det här är jag:

Lika som bär, indeed…

Färska evenemanget Getaway Rock i Gävle 8–10 juli fortsätter att knyta till sig toppnamn. Som småsmarta säkert förstår av rubriken ovan så inkluderar de senaste kontrakteringarna den klassiska Bay Area-ensemblen Exodus samt världens genom tiderna bäst säljande dödstrupp Cannibal Corpse, som därmed gör bland andra Megadeth, Motörhead och Europe sällskap i området Gasklockorna.

Dessutom meddelades samtidigt att festivalen även bjuder på blandat godis i form av Therapy?, Jorn, Dark Tranquillity, Grand Magus, Adept, Degradead, Crescendolls, Surviving The Charade samt nyligen prisade Switch Opens.

Mer info och annat kollas förslagsvis upp på festivalens hemsida.

++++

At The Gates

The flames of the end

Earache/Sound Pollution

Trippelboxens huvudpjäs kan vara något av en mall som kommande banddokumentärer kan bedömas utifrån.

Med säker hand lotsar regissören och grundaren Anders Björler (även i The Haunted) tittaren igenom en historia som i bakvänd kronologi som tar avstamp i den välkramade återföreningen 2008 och som slutar… på ungefär samma ställe.

Men i övrigt är ”Under a serpent sun – The story of At The Gates” en närgången studie av gruppens verksamhet, från formationen i Göteborgsförorterna Hovås/Billdal till den slumpartade upplösningen 1996. Även om berättelsen är utförlig så undviker den att trampa i de mest uppenbara kalenderbitarfällorna eller att bli överdrivet nostalgisk. Såväl vedermödor som, under de aktiva åren trots allt rätt lätträknade, framgångar presenteras ärligt av medlemmarna själva, nyckelpersoner runt bandet och andra så kallade scenpersonligheter.

Som bonus levereras även kvintettens utsökta återföreningsspelning från Wacken för två år sedan, samt spridda liveklipp av skiftande kvalitet som sträcker sig så långt tillbaka som 1991.

Det är inget annat än just det värdiga bokslut som At The Gates verkligen förtjänar.

Framträdandet på Close-Up Båten nu på torsdag ställdes in, och än så länge har bara en blågul festivalspelning presenterats.

Men Dark Tranquillity glömmer då rakt inte bort hemlandet då det ska huvudbandsturneras i höst. Inte mindre än fyra Sverigespelningar blir det i oktober och november, då det troligtvis ska hårdpluggas material från färska fyrplusgiven ”We are the void”.

Och de bokade datumen är som följer:

• 25/10, Malmö (KB).

• 4/11, Stockholm (Debaser Medis).

• 5/11, Örebro (Klubb 700).

• 7/11, Göteborg (Trädgårn).

September är månaden som alla beundrare av detta otroligt framgångsrika band kan ringa in i kalendern.

Då släpps nämligen Michael Poulsen och draengarna album nummer fyra, som har fått titeln ”Beyond hell/above heaven”, och uppges fortsätta historien om de figurer som presenterades på ”Guitar gangsters & Cadillac blood”.

”Vi har snabba, långsamma och midtempolåtar. Vi blandar fortfarande olika variationer på punk, rock ’n’ roll, rockabilly metal, thrash och country – vi försöker hålla oss öppna”, berättar frontmannen om materialet.