Som jag skriver i texten här nedan – förvisso i ett helt annat sammanhang och med en helt annan betydelse – blir saker sällan som det ursprungligen har planerats.

Det är förvisso en förutsättning för journalistik och tidningsmakande i allmänhet, men emellanåt innebär det också att utlägg försvinner på resans gång mellan panikartat utlägg från mellanchef till färdig publicering.

Likt i onsdags. Då kom mellanchef med andan i halsen och önskade sig en så kallad ”tyckare” (en mindre pretentiös benämning för kommentar, krönika eller kolumn) rörande att Metallica just aviserat att de besöker Sverige och Göteborg i augusti nästa år. Ett fullkomligt rimligt utlägg, kan ju tyckas. Förutom att jag satt med mitt dagliga på nyhetsdesken samt filade ner en AC/DC-recension från överambitiösa 2 800 tecken till mer hanterar 2 300. Och efter att mellanchef nummer ett pratat med mellanchef nummer två och fått godkännande av hen att få låna mig ett tag blev det i alla fall så att jag skulle skriva något halvjolmigt om nämnda ämne ”så snabbt det bara går så kan vi lägga ut på nätet direkt och köra i pappret i morgon”.

Och det är just där det kukade ur, som det så vackert brukar heta. För inte lades denna kritiskt viktiga text ut på nätet. Och inte hamnade den heller i papperstidningen 18 timmar senare. Så bråttom var det med den saken, med andra ord.

Därför finns väl inte mycket annat att göra än att publicera dretet själv. Vilket sker här strax nedanför, i en något förlängd version.

Bara för att … ja, jag vet inte. Varför inte, liksom? Dumt att skriva för papperskorgen, och någon kan dessa futtiga 3 093 tecken säkert roa eller reta upp.

Väl bekomme.

Samma visa som i fjol?

Jodå. Visst är det så.

För även om folk ännu inte har hunnit stoppa mossan i adventsstaken flaggar arrangörerna för ännu en stjärnsprakande rocksommar.

Det är bara att börja lägga undan slantar redan nu.

”Nu finns det bara en väg att gå – rakt in i studion och få ihop nästa jävla skiva.”

Så sa motormunnen Lars Ulrich till mig i våras om bandets framtidsplaner efter den då aktuella turnén.

I maj handlade det om ”Metallica by request”, en slags jukeboxvända med låtar framröstade av fansen, som tog kvartetten till huvudstaden och Gärdet som dragplåster för premiäruppförandet av Sthlm Fields senare samma månad.

Då hävdade han att en ny fullängdare, en uppföljare till ”Death magnetic” från 2008, stod absolut högst på ensemblens agenda. Ett arbete som var så prioriterat att vi inte ens skulle bemöda oss att störa gruppen på ett och ett halvt år.

Så har det naturligtvis inte blivit, enligt den välkända Metallica-devisen att väldigt få saker blir som först planerats. I alla fall när det gäller att skriva och spela in ny musik.

Naturligtvis handlar det i grund och botten om att Aktiebolaget Metallica behöver turnéer och livegig för att sysselsätta sina anställda. Speciellt med tanke på de kostsamma projekt gruppen tagit sig an på senare år – konstnärsprojektet ”Lulu” med Lou Reed, biofloppen ”Through the never” och egna festivalen Orion Music + More – så krävs det inget större siffersnille för att begripa att det behövs ett stadigt cashflow in i maskineriet för att det ska rulla vidare. Och något sådant genererar knappast det utdragna arbetet i studion. I alla fall inte i första skedet.

Därför är det kanske inte så förvånande att bandet redan nu, mindre än ett halvår efter senaste Sverigebesöket, aviserar ännu en konsert på blågul mark. Och jo. Jag kan förstå att valet faller just på Ullevi.

Thrashgiganterna har en förmåga att plocka fram överväxeln så fort de ställer sig på scenen där på Heden i Göteborg. Det bevisade den så sent som på femplusföreställningen 2011. Eller 2004, för den delen.

Att de ändå återvänder till Sverige så kort på förra besöket är emellertid ytterligare ett tecken på hetsjakten som landets konsertarrangörer bedriver på rockpublikens pengar. För även om det är ett halvår kvar innan det går att visa sig ute utan polarställ och tredubbla långkalsonger börjar bokningstemperaturen redan trissas upp.

Albumaktuella Foo Fighters besöker även de den där jättegrytan i Göteborg. Bråvalla kontrade i veckan med såväl Muse som hemmafavoriterna Sabaton, medan Sweden Rock pryder affischerna med bland andra Mötley Crüe, Judas Priest och ett greatest hits-laddat Def Leppard.

Därtill kommer en del eventualiteter som lär redas ut de närmaste månaderna. Återuppstår Metaltown efter sabbatsåret 2014? Tar AC/DC sitt superfärska album ”Rock or bust” till Sverige? Har Getaway Rock i Gävle något mer braskande än Rob Zombie och Status Quo att bjuda på?

Allt sånt kommer att visa sig framöver. Men redan nu går det att slå fast: Rocksommaren 2015 kommer att bli übertempererat superhet för den svenska rockpubliken.

Precis som i år, med andra ord.

Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

På ett sätt är det ju väldigt kul, eftersom det skulle kunna ha varit sant.

För nog har många ursprungsnostalgiker säkert snuddat vid tanken hur det hade låtit om Dave Mustaine inte satts med enkel biljett på bussen hem till Kalifornien inför inspelningen av ”Kill ’em all”. Om Lars Ulrich, James Hetfield och Cliff Burton stått ut med den lynnige och dryckesglade Mega-Daves infall och fortsatt karriären med honom som sologitarrist och kompositör – i stället för Kirk Hammett.

En som inte låtit detta stanna vid rena fantasier är emellertid Youtubeanvändaren TheTaskmaster. Namnet till trots är hen (även om jag på något sätt förutsätter att det är en snubbe) ingen taskmört, utan har i stället tagit som sitt internetuppdrag att foga ihop stycken av just Metallica och Megadeth till en himla massa så kallade mashups.

Allt är naturligtvis inte lika rimligt eller bra. Nedan har jag dock plockat ihop några stycken som kanske skulle hade kunnat vara. Eller some things that should not be, om du frågar någon annan.

Endast på grund av internet, barn.

Det är förvisso något som batteristens största kritiker har hoppats på länge – men kanske inte anat hur nära de var att få sina böner uppfyllda.

För nu bekräftar borsthakan – mitt under promotionarbetet för självbiografin ”I’m the man: The story of that guy from Anthrax – att James Hetfield, Kirk Hammett och Cliff Burton hade för avsikt att peta sin danskfödde trummis redan 1986. Planen tycks ha varit att slutföra turnéåtagandena i Europa som följde på albumet ”Master of puppets” innan bilan skulle falla. Men något annat, och mycket värre, kom som bekant emellan.

Strategin har tidigare avslöjats av Megadeths Dave Mustaine i en intervju med Rolling Stone Magazine redan för fem år sedan, men trots att frontmannen angav Ian som källa till sitt påstående har den senare inte valt att vare sig bekräfta eller förneka uppgifterna. Förrän nu, det vill säga.

I en intervju med radiostationen 94.3 Kilo i Colorado Springs tar gitarristen bladet från munnen och berättar om  chockplanen så här:

Huruvida avhysningen verkligen skulle ha ägt rum efter turnéavslutningen är naturligtvis öppet för spekulation. Möjligheten finns naturligtvis att Hetfield, Hammett och Burton skulle ha sansat sig en aning när det upptrissade tempot från vägarna lagt sig och omvärderat sina planer. Det får vi troligtvis aldrig veta. Chansen att medlemmarna i Metallica själva lär prata om det känns rätt minimal, även om denna eventualitet självklart skulle ha förändrat den metalhistoria vi i dag känner till.

I stället blev det som bekant kombinationen Sverige, en isfläck, en bussolycka och ett dike utanför Dörarp i Småland som radikalt kastade om thrashgiganternas framtid. Att de överlevande tre medlemmarna slöt sig samman och strök ett streck över eventuellt groll efter Burtons bortgång den 27 september 1986 kan möjligtvis ha kastat omkull planerna, men jag tror nog ändå att avgångskravet inte skulle ha satts i verket.

För hur gnisslig och trasslig relationen mellan främst Hetfield och Ulrich må ha varit genom åren så känns det som att de behöver varandra. Riffgeniet James kräver den strategiskt drillade Lars för att omsätta den musikaliska visionen till musik för massorna. Och skulle Metallica ha gjort den svarta skivan – albumet som gjorde dem till världens största metalakt – med exempelvis Dave Lombardo som takthållare?

Ytterst tveksamt. Och kanske inte ens önskvärt, handen på hjärtat.

Men det går ju alltid att fantisera över vad som skulle kunna ha varit eller vad som de facto är. I alla fall då det eventuella nu i alla fall i teorin har bekräftats.

Källa: Blabbermouth.

För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Diverse artister
This is your life – A tribute to Ronnie James Dio
Rhino/Warner

HÅRDROCK Å ena sidan: Anthrax lägger i komfortväxeln i ”Neon knights”, Glenn Hughes kvider sig plågat igenom ”Catch the rainbow” och Killswitch Engage och Adrenaline Mob gräver i arkiven efter bidrag. Samtidigt: Halestorm hittar helt rätt groove i ”Straight through the heart” och Doros ”Egypt (The chains are on)” är läckert tung. När hårdrockseliten stämmer upp i unison hyllningskör till en av scenens största röster blir resultatet inte så brokigt som väntat. Faktiskt är vördnaden inför låtarna så stor att inte ens skojfriska Tenacious D vågar närma sig materialet med större respektlöshet än att slänga in ett blockflöjtsolo i ”The last in line”. Riktigt spännande blir det därför först när Metallica upprepar Mercyful Fate-knepet från ”Garage, inc” och susar förbi kollegorna i nio intensiva Rainbow-minuter. Jag förutsätter att Dio nickar gillande från sin metalhimmel över det.

Bästa spår: ”Ronnie rising medley”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Att hävda att Los Angeles-snubbarna är ett bra snusksleazeband är som att berömma någon för att hen är den mest empatiske nazisten; konkurrensen är ju inte direkt överstyv. Tredjealbumet ställer detta på sin spets. För även om jag var den förste att erkänna fullängddebuten ”Feel the steels” kvaliteter då den släpptes för fem år sen, lika irriterad är jag nu över gruppens fortsatta utveckling. Det känns liksom att den, närmast tvångsmässigt, måste höja snuskribban för varje utgåva. Gå längre, jönsa mer, hitta fler logementsskämt att dra ju längre tiden går. Jag skrattade i början, nu vill jag bara skjuta mig i munnen. För inte ens musiken på ”All you can eat” är något att bli speciellt upphetsad över. Och så var det med det.

Erfarenheten säger att en aldrig ska bilda sig en bestämd uppfattning utifrån ett försök. Och lika lite, om inte ännu mindre, om ny musik via ett bootlegfladdrigt Youtubeklipp som får det mesta att låta likt navelludd.

Icke desto mindre – det här är vad som finns att tillgå och därmed också det som i dagsläget får analyseras.

De flesta känner säkert till gundförutsättningarna. De närmaste månaderna avser de fyra metalryttarna att kånka världen runt under parollen ”Metallica by request”. Ett upplägg som, förutom att fansen har möjlighet att påverka repertoaren genom att önska låtar, även innebär att gruppen spelar en ny låt. Jag får erkänna att jag var aningen skeptisk till dessa förhandsuppgifter då de presenterades samtidigt som kvartetten avslöjade att de besöker Sthlm Fields den sista fredagen i maj. Jag menar, när det gäller att krysta ur sig ny musik är Metallica inte direkt den mest produktiva av grupper utan de tycks snarare vara genuint tyngda av uppgiften.

Likväl, så finns den där nu för allmän beskådad. Den första originalkompositionen som når allmän granskning sedan ”Death magnetic”-epilogen ”Beyond magnetic” släpptes i december 2011. (Loutallica-haveriet väljer jag fortfarande att förtränga, för min egen mentala hälsas skull.) Kallad ”The lords of summer” premiärspelades kompositionen i natt svensk tid i den colombianska huvudstaden Bogotá och om denna låt kan ge någon fingervisning om var thrashgiganterna ämnar gå verkar svaret vara: inte så långt.

I mångt och mycket framstår låten likt en naturlig förlängning av ”Death magnetic”-tänket. Ganska så snabbt, riff-fyllt och aningen oredigerat. Tänk lite ”Battery”-tramp, tempobyten, ”Sad but true”-intro och en refräng som inte riktigt går att bli klok på.

Som sagt. Det här är ett uruppförande. Som får granskas under mindre gynnsamma förhållanden, vilket gör att det heller inte går att dra några vidare analytiska slutsatser över dess egentliga kvaliteter. Så dessa får för tillfället lämnas därhän. Och snarare glädjas över att ensemblen faktiskt har något som liknar nya låtar på gång inför de inspelningar som ska ta vid under 2014.

Desto mer konkret – vad innebär då ”Metallica by request” för repertoaren? Ett givet svar: inte så mycket, vilket nattens setlist avslöjar. Snarare är det en väldigt konventionell uppställning, med få överraskningar. Om ens någon. Vilket visar sig vid en redogörelse över de framförda styckena, som följer här:

1. Blackened
2. Master of puppets
3. Welcome home (Sanitarium)
4. Fuel
5. The unforgiven
6. The lords of summer
7. …And justice for all
8. Sad but true
9. Fade to black
10. Orion
11. One
12. For whom the bell tolls
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman

Extranummer:
16. Creeping death
17. Ride the lightning (publikens val)
18. Seek & destroy

Jaha, liksom? Att peta in blott ett önskenummer skänker inte direkt någon exklusivitet åt presentationen, även om uppställningen så klart är väldigt stark – om än väldigt balladtung.

Jag är ett tålmodigt fan. Förlåtande och godkännande, stundtals lite väl snäll. Jag gillar ju alla de här låtarna, tvivla aldrig på det. Men det känns som att ni kräver, vi spelar-parollen snarare blir en tåfjutt än en klockren, och spännande, rökare i krysset.

Vi får se hur det har utvecklats då Metallica når Stockholm och Gärdet den 30 maj.

Fotnot: Sedan ovan skrevs har även en studiodemoversion av låten dykt upp. Den går att ta del av här – liksom en proffsfilmad version från bandet självt. Rawk!

Jaha … och vad nu då?

Det var ju den stora frågan som upptog beundrarnas sinnen de senaste veckorna.

En ganska så förväntad reaktion då de där omskrivna och omtyckta thrash-farbröderna från San Francisco aviserar ett nytt infall på den här sidan 2010. En parad av infall (Loutallica, egna Orion-festivalen, 3D-spektaklet ”Through the never” och nu senast den kommande ”Metallica by request”-turnén) som har pendlat mellan högt och lågt. Om vi för en gångs skull ska vara snälla och förlåtande.

Nåväl. Herrarna Heltfield, Ulrich, Hammett och Trujillo gillar fortfarande – mer än 30 år in i karriären – att hitta på nya saker. Likt på nattens Grammygala, som hölls samtidigt som du kramade kudden på Stapels Center i Los Angeles. Där fick kvartetten sällskap av den kinesiske pianisten Lang Lang för en omarrangerad version av ”One” som visuellt var läcker och imponerande men som lät … så där. Vi behöver kanske inte låta någon skugga falla över nykomlingen i sammanhanget, Langs flinka fingervalser över tangenterna känns genomarbetade, vilket inte direkt kan sägas om Kirks sura introsolo.

Döm själva av videoklippet som går att granska närmare här nedan. Och så var det med det.

Det är väl inte sista gången något sådant händer, och inte heller den första. Orsakerna därtill må skifta, vare sig det handlar om att göra om och göra rätt eller att se till att utgångna juveler från arkiven görs tillgängliga i nyrenoverat skick är det emellertid för det mesta lika ospännande och fantasilöst.

Jag yrar såklart om karriärdraget att som grupp återigen plocka upp klassiskt material från förr, spela in det på nytt och kränga det ännu en gång.

Förvisso har dylikt agerande säkert sin funktion. Musikerna i sig får måhända tillfälle att korrigera detaljer och arrangemang som inte blev så lyckade första vändan, samtidigt som överlägsen studioteknik får det hela att låta tipptopp. Som sagt, det har säkert sin relevans i vissa fall, men oftast blir resultatet mest ljummet.

Den senaste ensemblen att hoppa på detta tåg är Arizonagruppen Flotsam And Jetsam, för den stora publiken mest känd för att ha levererat en viss Jason Newsted till ett visst Metallica. Nu är det emellertid inte den skiva som den nu soloflygande basisten de facto medverkade på, den 1986 utgivna och väldigt utmärkta ”Doomsday for the deceiver”, det handlar om utan den mindre välkramade uppföljaren ”No place for disgrace” (i ursprungsskick släppt av storfräsarna på Elektra två år efter jungfruresan).

På alla hjärtans dag, den 14 februari för att vara kalenderkorrekt, släpps 2014-versionen av nämnda thrashmacka i handeln. Att den ens kommer att finnas där motiverar Phoenixgruppen med att den har fått frekventa påstötningar från fanskaran om att släppa den sedan länge utgångna plattan på nytt, men att man inte har lyckats lägga vantarna på mastertejperna.

”Vårt mål har inte varit att förändra något utan snarare att förstärka och förbättra”, skriver gruppen i en mejlspridd bulletin. ”Eftersom vi hade möjlighet kändes det inte som ett svårt beslut. Många fans är (säkert) oroliga över det här, men jag tror att de kommer att gå igång på slutresultatet. Ljudkvaliteten är 100 procent bättre och mer raffinerat.”

Å fan, liksom.

Nu tror jag förvisso inte att någon väntade sig en sämre version av plattan, det säger ju sig självt, men det känns ändå som att de hade kunnat slipa lite mer på den motiveringen. Att skivuslingen låter fräckare och ”bättre” nära nog 26 år efter originalutgåvan är väl en självklarhet. Det hade snarare varit en prestation att lyckas fucka upp själva soundet i dagsläget, då du egentligen kan spela in en platta på dass och ändå få den att låta hyggligt påkostad och läcker.

Måhända är jag, såsom butter ärkestofil med smak för det gamla, en smula överkänslig i den här frågan. Naturligtvis har Flotsam And Jetsam full moralisk rätt att göra precis vad de önskar med sina egna låtar och om de anser att det är en bra idé att göra om hela klabbet så ska de självklart följa sina önskningar. Det ligger i varje konstnärs rättighet att förvalta sin talang så som hen själv finner bäst och för oss som publik att blott förhålla oss till detta.

Men nog känns det hela väldigt ospännande. En ryggradsåsikt som knappast har förändrats av att jag har haft möjlighet att detaljstudera resultatet i någon veckas tid. Det låter ju … bra. Polerat och snyggt. Men samtidigt känns den ursprungliga charmen som fick mitt 15-åriga jag att gå bananas bortslipad i uppfräschningen. Och ärligt – det här hade varit ett förträffligt tillfälle att stryka den malplacerade covern på Elton Johns ”Saturday night’s alright (For fighting)” en gång för alla.

För er som önskar bilda er en egen uppfattning om det rimliga att förhandsinspektera kompositionen ”P.A.A.B.” här nedan. Och dessutom få jämföra med ursprungsversionen. Vilken föredrar du?