Arkiv för tagg metallica

- Sida 2 av 7

Video: Här är hela Metallicas gig på Antarktis

av Mattias Kling
”Nu tar vi det kallt och skriker mot kameran, grabbar”.
”Freeze ’em all, motherfuckers!”

Vissa rekord är självklart bisarrare än andra. Om det så må handla om den största stortån, världens längsta tunga eller den starkaste vaginan (helt sant!) i världen – det finns udda bedrifter som kan uppmärksammas på de mest skiftande sätt.

Nu kan Metallica räkna in sig i den klubben, genom att ha blivit det första bandet i världshistorien som har spelat på sju kontinenter på ett och samma år.

Gruppen anordnade nämligen ett gig av det mer kylslagna slaget i söndags, då man stämde upp förstärkarna på Carlini Argentine-basen på Antarktis (på vardagssvenska kanske mer känt som Sydpolen). Kvartetten lirade då tio låtar inför vinnare i en tävling organiserad av ett väldigt stort läskföretag och forskare i vad som har beskrivits som den mest udda konserten i karriären.

Skulle ett sådant unikt tillfälle passera obemärkt förbi? Tror nog inte det. Självklart sågs det till att Sthlm Fields-dragplåstrets gig – från ”Creeping death”, via ”Blackened” och fram till ”Seek & destroy” – filmades för att kunna delas med världen. Och det är precis vad som går att bekanta sig närmare med nedan.

Aningen behagligare förutsättningar då kvartetten spelar i Stockholm den 30 maj? Det räknar jag iskallt med.

Varsågoda, Metallica – här är fem låtar ni ska köra i Sverige

av Mattias Kling
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.

Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.

Metallicas ”Through the never” är… eh … vad?

av Mattias Kling
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.

Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.

Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.

Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.

Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.
Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.

Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.

(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).

Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.

Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.

Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.

Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.

(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)

Klart för drabbning!
Klart för drabbning!

När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.

Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.

Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.

(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)

Har slägga, har häst, gillar att slåss.
Har slägga, har häst, gillar att slåss.

Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.

Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?

Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.

För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.

Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.

Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?

Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.

Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.

Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.

Och bara det är ju värt entrébiljetten.

Se två klipp ur Metallicas nya spektakelfilm

av Mattias Kling
Redo för vita duken.
The four horsemen har svårt att hitta matchande 3D-glasögon.

Det kan bli en riktigt cool bioupplevelse av mest påkostade slag – eller årets luftslott.

Det är liksom svårt att bestämma sig utan att ha fått hela paketet. Vilket är sägs vara en blandning mellan en konventionell spelfilm och ett konsertdokument med ett av världens största metalband, tydligt inspirerat av såväl Led Zeppelins ”The songs remains the same” (1976) som ”The warriors” (1979) och säkert några andra verk som har släppts därefter och dessförinnan.

”Metallica: Through the never” går upp på IMAX-biografer i USA den 27 september och i vanliga salonger den 4 oktober.
”Metallica: Through the never” går upp på IMAX-biografer i USA den 27 september och i vanliga salonger den 4 oktober.

Säkert är i alla fall att Metallica när de nu väljer att presentera sig på allvar i IMAX-format inte har valt den rakaste vägen och gjort en konventionell livepresentation. Själva storyn i sig (läs mer om denna och grundläggande basfakta här) tycks förvisso inte vara av det mer artistiska slaget, men själva inramningen är ändå så svårtippad att det kan bli lite vad som helst av det hela.

Vilket också de två nedan släppta klippen ur ”Metallica: Through the never” skvallrar om. Huruvida dessa är representativa för helheten som sådan går såklart bara att spekulera i. Och den enda slutsatsen som egentligen går att dra av dessa är väl att liveljudet och -prestationen tycks väldigt tillfixad i efterhand. Jag menar, när spelade Lars Ulrich senast dubbelstamp med sådan exakthet som i ”Cyanide” här nedan? 1987? 1985? Någonsin?

I vilket fall som helst – jag kommer att se den här rullen. Om inte annat för att själv få avgöra dess eventuella värde eller värdelöshet.

När det nu kan tänkas bli. Enligt SF har man i nuläget ingen information om när eller ens om filmen får biopremiär i Sverige.

Uppdatering den 12 september: Nu har det även släppts ett par bakom scenerna-klipp som går att syna här nedan.

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

Torsk på trummisar? Kolla in det här då.

av Mattias Kling

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Lars-Ulrich-Fish
Lars Ulrich, Metallica.
Lombardo-Fish-620x411
Dave Lombardo, Philm/ex-Slayer.
benante-fish
Charlie Benante, Anthrax/S.O.D.
mario-fish
Mario Duplantier, Gojira.
adler-fish
Chris Adler, Lamb Of God.
portnoy-fish
Mike Portnoy, Winery Dogs/ex-Dream Theater med flera.
clown-fish
Shawn ”Clown” Crahan, Slipknot.
Frost, Satyricon.
Kjetil ”Frost” Haraldstad, Satyricon.
Thomas Haake, Meshuggah.
Tomas Haake, Meshuggah.

Källa: Metal Sucks

The battle of the Metallica-clones are on!

av Mattias Kling
Trivium fick precis syn på James Hetfield. Blev stumma av beundran.
Trivium fick precis syn på James Hetfield. Blev stumma av beundran.

Avenged Sevenfold har fått ta en hel del skit för de uppenbara stölderna på nya skivan ”Hail to the king”. Och det med rätta. Även om man, väldigt välvilligt, kan kalla det för hyllningar/inspiration så hindrar inte detta exempelvis ”Sheperd of fire”, ”This means war” och ”Crimson day” från att bitvis befinna sig väldigt nära det som Metallica gjorde på sin självbetitlade 1991-giv.

Nog om detta nu. För här ska det i stället handla lite om ännu ett band som har byggt mycket av sitt sound och sin karriär på ett visst band ifrån The Bay Area.

Senare i höst släpper Trivium sitt sjätte album ”Vengeance falls”, en skiva som fick mången beundrare att trilla av stolen då det tidigare i år avslöjades att den skulle produceras av en viss David Draiman (Disturbed/Device). En väldigt blygsam snubbe, som ni vet, och som har uttryckt sig så här om plattans förträfflighet:

– ”Vengeance falls” är ett mästerverk. Plattan är Triviums bästa någonsin och kommer att explodera världen över.

Nåja. Det må vara hur det vill med detta. Och ska man ta de släppta smakproven – kallade ”Brave the storm” och ”Strife” – som indikationer så känns uttalandet ovan som något överilat.

Dock – även om Orlandokvartetten inte på något sätt har släppt sin beundran för det där bandet där Lars Ulrich (något ostadigt) står för takthållningen är det presenterade ingen direkt kopia på vare sig ”Ride the lightning”, ”Master of puppets” eller ”…And justice for all” så märks det varifrån det hämtas inspiration. Emellertid med större fingerkänslighet än sina Orange County-kollegor, vilket ju känns trevligt i sammanhanget.

Vad jag vill ha sagt med detta? Inte så mycket egentligen. Önskade bara passa vidare ett par låtar som måhända kan intressera så här när arbetsveckan börjar gå mot upploppet.

Och på samma gång också meddela att ”Vengeance falls” släpps i mitten av oktober av Roadrunner. Och att ni då säkert kommer få läsa mer om såväl denna platta som om Trivium. Och kanske lite om Metallica också.

Metal Blade ♥ Spotify – det firar vi med några väl valda skivtips

av Mattias Kling
Metal Blade-bossen Brian Slagel har släppt de värsta protektionistiska tankarna.
Metal Blade-bossen Brian Slagel verkar slutligen ha gett efter för trycket. Tack för det. Tack som fan.

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Första upplagan av ”Metal massacre” bjöd bland annat på ett band kallat Mettallica. Stryk ett t där, och du har en världssuccé.
Första upplagan av ”Metal massacre” bjöd bland annat på ett band kallat ”Mettallica”. Stryk en bokstav där, och du har en världssuccé.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure”

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae”

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted”

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver”

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal”

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)

Something strange happened on the way to Williamsburg

av Mattias Kling
En styck bloggare med en före detta The Misfits-trummis.
En styck bloggare med en före detta The Misfits-trummis på The Acheron i Brooklyn.

Det poängteras ofta att man aldrig riktigt vet vad som kan vänta här i New York. Att en vänstersväng i stället för en motsatt riktning kan resultera i att kvällen slutar på ett helt annat sätt än planerat. Att det där du minst anar det döljer sig ett äventyr som bara tycks uppstå ur tomma intet. En oförutsägbarhet som kanske gör att du till slut gör det du ska – om än inte precis som förväntat.

Well, det är ju något av en underdrift.

Vilket en helt vanlig måndagkväll kan innebära att du blir skjutsad till Brooklyn av en av punkvärldens kanske tuffaste och mer premierade trummisar. Som under tiden skrävlar, levererar anekdoter om kreti och pleti. Och som bjuder sällskapet på varsin lagom barkyld lokalbrygd öl – innan han åker vidare med sin dejt, en brittisk skådespelerska.

Det kan tyckas fabulerat. Men precis så blev den här måndagen, likaså den sista kvällen här i städernas stad.

Vilket ju inte riktigt var planerat. Inte ens i närheten, om sanningen ska fram.

Ursprungsplanen var å andra sidan inte helt avvikande från utförandet. En kort promenad från Orchard street upp till restaurangen Caravan Of Dreams på 6:e gatan i East Village för en lagomt vegansk middag före kvällens slutmål, Coliseums gratisspelning på vattenhålet The Acheron i hipsterklustret Williamsburg (tänk ett Kafé 44 med vidhängande bar och en medelålder som är närmare 30 än 20). En tämligen smal sak. Som egentligen bara innebär en handfull rutor norrut på det nät som är Manhattans gatuplan innan tunnelbanelinje L får sköta vidare transport till andra sidan East River.

Men tämligen snart efter att förrätten har anlänt händer det något till vänster. En grå frisyr i 50-årsåldern kastar blickar åt vårt håll och fäller öppningsfrasen, på bullrande New York-manér:

– Are you guys german?

Dylika inpass, inte ens under aptitretaren på en restaurang, är förvisso inte helt udda i den här staden. Man får liksom vara beredd på att någon, till synes ganska så slumpvis, tilltalar dig lite närsomhelst. Kanske fäller en kommentar om ditt t-shirt-val (min vita Municipal Waste-tisha var exempelvis väldigt populär och diskussionsgrundande i ett besök i butiken Zumiz nära Union Square förra veckan), frågar efter vägen där du minst har koll eller bara delar med sig av sina tankar om hetta eller luftfuktighet. Eller något helt annat till synes helt slumpartat.

The Misfits i New York, tidigt 1980-tal. Joseph ”Arthur Googy” McGuckin är tvåa från vänster, med ljust hår.
The Misfits i New York, tidigt 1980-tal. Joseph ”Arthur Googy” McGuckin är tvåa från vänster, med ljust hår.

Så därför var ovan nämnda fråga mellan humus, cashewtzatziki och lagom saltsöt agua fresca inget speciellt ovanligt. The newyorkers är nyfikna och det här med vanlig svensk slutenhet (skit du i vårt och ägna dig åt ditt, typ) är något man helst bör lämna i passkontrollen på JFK eller Newark. Något man emellertid ofta snabbt märker är att det sällan finns något mer genuint intresse bakom dessa ytliga konversationer. För det mesta handlar det bara om några grundläggande artighetsfraser innan samtalet rundas av. Snabbt och effektivt, lite som staden i sig.

Döm därför av förvåningen då herrn till vänster inte riktigt stannar upp vid att konstatera att jag ser ut som en ”dude” från Los Angeles eller att ägg är ”flytande kött” – i stället öppnar han en oral kaskad som mellan diverse nonsensharanger lyckas få in ett sensationellt avslöjande, efter att han förklarat att han är musiker i ett band kallat The Noise och noterat att jag delvis försörjer mig som rockjournalist:

– Du kanske har hört talas om ett band kallat The Misfits?

Jo, det skulle man väl kunna påstå.

– Coolt. Jag spelade trummor i det bandet, på de bästa skivorna. På den tiden vi var bra.

Så pass? Och vilka plattor vad det då?

– ”Walk among us”, bland annat. Den enda riktigt bra skivan Misfits gjorde. Jag kallade mig Athur Googy på den tiden.

Och någonstans där trillar den berömda poletten ner. Den gråhåriga snubben i smårutig skjorta och mörkblå kostymbyxor är inget annat än en äkta punklegendar i ett medelåldrigt uptownbrölande paket. Takthållaren på banbrytande låtar likt ”Astro zombies”, ”Vampira”, ”Die, die my darling” och ”American nightmare”.

En kul slump, så klart. Och inte mindre underhållande då huvudpersonen i sig visar sig vara en newyorker med extra allt. Efter att jag har lovat att inte skriva mer detaljerat om det han har att säga (”vissa är ju lite känsliga…”) går han loss i den ena harangen efter den andra – som alla verkar gå ut på att han spöar upp någon – om Glenn Danzig, Doyle Wolfgang von Frankenstein, Marky Ramone, Dead Kennedys East Bay Ray eller Metallicas Lars Ulrich. Sanningshalten i det han vidareförmedlar kan förstås ifrågasättas; icke desto mindre är det vansinnigt underhållande att lyssna på.

Som den historien om då han av en slump stötte ihop med en The Big Four-basist (troligtvis Anthrax Frank Bello) i en cigarrbutik strax före thrash metal-fyrklöverns framträdande på Yankee Stadium häromåret:

– Jag började babbla med honom och då visade det sig att Metallica skulle köra The Misfits ”Die, die my darling” som extranummer tillsammans med de andra grupperna (förutom nämnda Anthrax även Slayer och Megadeth, förf anm). Då sa jag till den där tjommen att jag brukade spela i The Misfits och att det därför kanske vore coolt om jag kom upp och spelade den låten med dem. ”Eh… jag vågar inte fråga om det”, var hans enda kommentar. Fattar du, vilken jävla mes? James (Hetfield, förf anm) hade spöat skiten ur honom om han hörde det där.

Eller så här:

– Jag vet vem som dödade Nancy Spungen. Det var inte Sid (Vicious), vad folk än tror sig veta. Det var en annan snubbe, som förvisso är död nu som gjorde det. Jag var där. Jag vet vad som egentligen hände.

Ungefär på den nivån ligger historierna. Det talas om folk som går på anabola steroider, hur en viss sångare förstörde omslagsbilden på nämnda ”Walk among us”-platta, om en basist som blåser sin egen bror på pengar och en världstrummis som är ”helt fucking värdelös”. Allt levererat med en blixtrande verbal hastighet som gör att det ryker om formuleringarna.

Och någonstans där, när notorna är betalda och sällskapen redo att tugga vidare på det stora äpplets nöjesutbud, borde detta skruvade möte gå mot sitt slut. Icke? Nej, så klart inte.

Inte förrän vi har fått varsin The Noise-tröja – och skjuts till klubben i Williamsburgs utkant. Och fått varsin Brooklyn Lager i näven (McGuckin betalar så klart barrundan). Och därtill några fler historier som jag lovar att inte föra vidare.

Precis ett sådant spontanäventyr som gör att det är omöjligt att inte älska den här stan lite extra.

Metallica är på väg att flippa ur, typ

av Mattias Kling

Metallica-flipper

Snabbare än du hinner fyra av en stålkula i plungerrännan kommer du också snart att kunna spela ikonisk Bay Area-thrash i arkadversion.

Tillsammans med utvecklaren Stern Pinball (även ansvariga för en AC/DC-mojäng) ligger Metallica nämligen i slutfasen av arbetet med ett eget flipperspel, som förväntas lanseras samtidigt som bandets egna Orion Music + More-festival i början av juni.

Delar av prototypen går att se i filmklippet nedan. En trailer som tycks hinta en ganska så läcker spelplan som exempelvis rymmer den elektriska stolen från ”Ride the ligtning”-omslaget och andra detaljer från gruppens mer än 30-åriga historia och därtill ett passande soundtrack rymmande exempelvis ”Master of puppets”, ”For whom the bells toll”, ”Creeping death” och ”The end of the line”. För att nämna några.

Man kan ju få spelet för mindre än så, eller vad sägs?

Sida 2 av 7
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB