Ibland blir det tydligt att jag härstammar från en annan tidsålder än den som nu råder.
Jag ska nu, för en gångs skull, inte romantisera över den. Även om mycket på den tiden tycktes enklare var det också lika mycket som var ren pest och pina. Jag skulle egentligen till exempel, som 13-åring i det mörka hörn av landet som kallas Kalmar, villigt skurit av mig vänstra stortån för att kunna ha tillgång till det musikutbud som dagens ungar kan nå bara genom ett musklick. Att inte tvingas vänta i vad som kändes evigheter på den där Nuclear Assault-plattan som jag hade läst så mycket gott om, men som var tvungen att specialbeställas hos de lokala skivhökarna. Jag skulle nog ha kunnat plocka jordgubbar en hel sommar bara för att få tillgång till en kanal som Youtube och all dess utbud av tuffa videor (som SVT vid den här tiden absolut inte spelade).
Som sagt, det var meckigare. Kanske kan det te sig aningen tristare dessutom, men det fanns sätt att roa sig även innan den digitala revolutionen.
Ett sätt var så kallade brädspel. En stenålderstingest som kräver att man sitter runt ett bord, förslagsvis, och förflyttar sig runt i en cirkel med hjälp av en tärning och lösande av eventuella problem som uppstår utmed resans gång. En social förströelse, ett sätt att samla hela familjen och aktivera den utan att för den sakens skull göra det till något som krävde mer planering än att någon, aningen däst efter middagen, plötsligt brast ut i ett ”nä… vad sägs om en runda Monopol?”
På så sätt var julen brädspelens förlovade tid. Dels för att det inte fanns mycket annat att göra. Allting var stängt, polarna upptagna med sina egna familjer och höjdpunkten i rutan varje år var en timme tecknad film på självaste dopparedagen tillsammans med Kalle Anka och hans vänner.
En sak är säker – skulle mitt tonårsjag haft ett spel likt Rock Science att fylla dagarna med så skulle lyckan ha varit gjord.
På så sätt är jag en snäll gamäng. En människa som gillar att dela med mig, att bjuda de behövande på god underhållning och något att samla gänget runt i väntan på att annandagsrean kör igång redan på juldagen.
I samarbete med företaget bakom produkten, Nuday AB, kan jag därför sparka igång årets firande redan före den första advent. Genom att lotta ut inte mindre än fyra spel till tre lyckliga vinnare. Vilket ser ut som följer:
• 1:a pris – Rock Science Original + Rock Science Festival
• 2:a pris – Rock Science Original
• 3:e pris – Rock Science Festival
Hyggligt, så säg?
Men det kräver så klart sin motprestation på scientistnivå, precis där man bör lägga sig i det här fallet.
Och vad passar sig bättre då än att låta frågan inspireras av en grupp som jag har expertkunskaper om, nämligen Europe. I min inofficiella biografi över gruppen ”Only young twice – Historien om Europe”, släppt för ett år sedan och fortfarande tillgänglig i såväl inbunden version som pocket, är det nämligen på sina ställen väldigt detaljspäckat. Med anekdoter och bidragande inslag som fördjupar storyn om Sveriges genom tidernas mest framgångsrika hårdrocksband.
Så, häng med nu. Det kan te sig lite rörigt till en början, men det klarnar nog mot slutet.
Alla känner troligtvis till en låt som heter ”The final countdown”. Om inte har troligtvis öronen levt i total isolering de senaste 26 åren. Och man kan egentligen fråga sig varför du läser just den här bloggen över huvud taget.
I alla fall. Nämnda låt bygger på en väldigt känd syntfanfar, komponerad av Joey Tempest på en synt som han hade lånat av polaren Gunnar Michaeli (senare känd under artistförnamnet Mic) mest för att prova hur det var att jobba och skriva på det instrumentet. Inte med syfte att skriva en låt som inom bara ett par år blev gruppens största listframgång, med simultana topplaceringar i hela 25 länder – samtidigt.
Jag tar och saxar ett stycke ur kapitel åtta, med underrubriken ”Fanfar – här kommer frälsningen”. Och ni kommer kanske märka att det här saknas ett ord. Just det är den kommande frågan.
”Vid midnatt öppnas dörrarna till diskoteket ***** på Berns Salonger i centrala Stockholm med en keyboardslinga av det mer catchy slaget.
Joey Tempest vänder sig till sin bandkollega John Levén och säger, inte helt utan stolthet:
– Jag har skrivit det här stycket.
– Har du? Det är ju fantastiskt. Du måste göra en låt av det här, säger den gänglige basisten.
För så är det faktiskt. Med tanke på att såväl bandet som dess management höll till i byggnaden har Joey Tempest fått i uppdrag att fixa en pampig öppningsstrof som kan spelas då portarna till nattklubben slår upp.
Honoratet från Bernsägaren Bosse Svensson för omaket: 2 000 kronor.
Och så kommer det sig att ett i sammanhanget simpelt hälsningsstycke avsett för danssugna stockholmare snart kommer att få världen att lägga sig platt på rygg.”
Och där har vi det. För att kunna vinna något av ovanstående priser vill jag helt enkelt veta vad diskoteket hette.
Skriv ner svaret i ett mejl, döp nämnda brev till ”Jag är en scientist!” och skicka det till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast nu på söndag, den 2 december. För att delta behöver jag också ditt namn och adress, så att mina medarrangörer kan skicka eventuella vinster till rätt person.
Svar som lämnas i kommentarsfältet åker direkt i papperskorgen. Liksom bidrag som brister på någon av ovan nämnda punkter eller som inkommer efter deadline.
Lycka till. Och tävla koncentrerat. Så kan det bli så lyckat att tomten kommer extra tidigt till just dig i år – med ett hårt paket som räcker ända till påska.
av undertecknad i Aftonbladet/Nöjesbladet vid releasen nyligen) hem.
av bloggtrollet i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags).
