Arkiv för tagg the gaslight anthem

- Sida 1 av 1

Den här konserttrippeln blev ju rätt så 3-vlig

av Mattias Kling
Det är lätt att leva livet på MetLife Stadium i New Jersey.
Det är ju lätt att leva livet på MetLife Stadium i New Jersey.

Syftet och ansatsen har varit följande: att på tre dagar uppleva lika många konserter med väldigt olika förutsättningar och inriktningar. Att breda ut vingarna och ägna helgen åt att hovra över det mångfacetterade utbud som New York och dess omgivningar har att erbjuda.

För så mycket är sant. Som musikälskare är man sällan understimulerad här borta. Även om juli är lite av lågsäsong för tuffa gig inne i stan (och många amerikanska band de facto också befinner sig i Europa) så finns det underhållning att ägna sig åt om energin räcker till efter dagar med provocerande luftfuktighet och stundtals tryckande hetta.

Den gånga helgen har också varit ett försök att uppleva bredden av detta utbud. Att pendla mellan överdrivet stort och ganska så litet. Att gå från punkgrundad gatupoesi till löjligt uppblåst medelklassrock och gå i mål med ett gäng maskerade svenska satanister.

En trippel som, även om den inte är helt unik, ändå är en semesterupplevelse så god som någon. Här följer en rapport som tar oss från en pir på Manhattans västra sida via en löjligt stor sportarena i New Jersey till själva hjärtat av Hipster-Brooklyn.

***

Det stora samtalsämnet i New York har sedan jag anlände för snart två veckor sedan varit vädret. I sig knappast så överdrivet eller onödigt, då jag vid ankomst dök huvudstupa rakt in i en värmebölja som förvandlade den här staden till en kvav, klibbig och sopluktande bastu med temperaturer som stadigt låg runt 40-strecket men som kändes likt en kolmila.

Därför kändes fredagens torra hetta närmast behaglig. Som att ett litet tryck över bröstet slutligen hade släppt och det gick att fylla lungorna till dess fulla kapacitet med de brokiga dofter som kvarteren i Lower East Side och Chinatown frikostigt bjuder på. Perfekt läge att svänga över till Manhattans västra sida, med andra ord.

En del av utsikten, med Freedom Tower i bakgrunden.
En del av utsikten, med Freedom Tower i bakgrunden.

Totalt mäter Hudson River Park 550 hektar och sträcker sig från Battery Park i söder till 59:e gatan i norr. Till stora delar är dess yta ägnade åt friluftsaktiviteter av olika slag (förslagsvis löpning, cykling, basket eller fiske) – men med jämna mellanrum anordnas det även konserter på Pier 26, belägen i stadsdelen Tribeca. Rent ytligt sätt är det en asfaltsyta som sträcker sig ut i Hudsonfloden, utan att göra alltför mycket väsen av sig, men som konsertarena är det en väldigt visuellt tilltalande inramning.

Med Hoboken, New Jersey, rakt framför sig och de svindlande husen i Financial District på vänsterhand känns det måhända inte så rockigt. Eller punkigt heller, för den delen, vilket New Brunswicks The Bouncing Souls tycks ta som en intressant utmaning.

Jag ska inte påstå att jag har följt gruppen med något närmare intresse de senaste åren. Handen på hjärtat är nog ”Hopeless romantic”, släppt för 14 år sedan, den senaste fullängdare med kvartetten som har lämnat något slags bestående intryck, likväl är deras timme på scen lagom underhållande – speciellt i en snabb ”East coast! Fuck you!”.

Scenen, med Hoboken i bakgrunden.
Scenen, med Hoboken som extra fond.

Från samma stad i New Jersey, belägen cirka fyra mil från Manhattan, kommer kvällens huvudakt. En grupp som jag har sett en rad gånger i Sverige, nu senast på Bråvalla Festival för ungefär en månad sedan, och som har legat nära mitt hjärta sedan jag upptäckte den via ”The ’59 sound” för fem år sedan. Med tanke på det snara återseendet är repertoaren i sig ingen större överraskning. Bara lite längre, aningen mer omfångsrik och presenterad med den extra lokalpatriotiska spänning som ett gig nära formationsstaden ger.

Samtidigt som mörkret sakta lägger sig över staden tar Brian Fallon och hans kamrater sig an en 20-låtars resa som tar oss från ”Handwritten” till ”The backseat”. Som bjuder på en inte så jätteöverraskande cover på The Ramones ”Bonzo goes to Bitburg”, några strofer på The Cures ”Just like heaven” i avrundningsnumret och en gästinsats av singer-songwritern Dave Hause i ”45”. En väldigt trevlig stund, som ni kan se i det filmklipp som skildrar ”The patient ferris wheel” här nedan.

***

MetLife Stadium, tidigare kallad New Meadowlands Stadium, är en groteskt stor tingest. Belägen i East Rutherford i New Jersey, behändiga 15 minuter med buss från Manhattan, är det här egentligen hemmaarena för footballklubbarna New York Giants och New York Jets, men den här lördagen handlar det om en annan gigant som lockar runt 65 000 till jätteshabraket.

Vi kan säga att vi åkte hit för upplevelsen. Möjligheten att se Bon Jovi, eller i alla fall den trio och dess vikarier som återstår efter Richie Samboras tillfälliga (?) tillnyktringspaus som inleddes tidigare i år, i hemstaten är något unikt som måste upplevas. Ett extra allt-erbjudande av vad USA egentligen är i sin mest uppblåsta form, med en publik som är väldigt långt från CBGB’s. Om vi säger så.

Jo, ganska så litet ställe det här.
Jo, ganska så litet ställe det här.

Vi kom för upplevelsen. Och vi fick också något liknande. En påminnelse om att i det här landet är det ändå relativt hälsofixerade New York undantaget, inte regeln. En erinran om hur det kan se ut då Average Joe och Ordinary Sue lägger några hundra dollar på att placera sig på en läktare strax under stratosfären för att ta del av en helkväll med arenarockgigantism. Och med allt som därtill tillkommer, i form av grillfester på parkeringen innan arenan har slagit upp portarna, gigantiska hot dogs i underarmsstorlek och ostkladdiga nachotallrikar.

Handen på hjärtat: jag hade nog väntat mig en publik annorlunda än sådan jag är van vid. Men inte detta. För det första är medelåldern väldigt hög, närmare 50 än 30, och några rockers i traditionell bemärkelse tycks giget inte ha lockat. Vilket också säkert säger mycket om var Bon Jovi befinner sig i dag i hemlandet. För även om det är låtarna från dess mest pudelfluffiga karriär (och då självklart speciellt ”Slippery when wet”) som drar ner högst gensvar är jänkarna nästan lika förtjusta i ensemblens vuxnare uttryck i låtar likt ”Lost highway”, ”Because we can” och ”Who says you can’t go home” – kompositioner som väldigt bekvämt rullar fram i sidofil utan att ens försöka trampa gasen i botten. Sambon kallar våra bänkgrannar Robert Wells-publik, själv tänker jag snarare på de åskådare som frekventerar MetLife på dess sportevenemang. Med illasittande jeans, hälsovådlig övervikt och välansade tjänstemannafrisyrer.

Märk väl. Det handlar inte om elitism, utan snarare en påminnelse om att det USA vi hemma ofta får se via filmer och tv-serier bara är en drömspegel av verkligheten. Att Manhattans hippa utbud av veganrestauranger, designerbutiker och lyxiga överflöd bara är blott en skärva av helheten. Att det jag upplever i tre veckor inte är landet utan detaljen. Ett påpekande nog så viktigt.

Ungefär det man ser på tredje etage: en väldigt stor motorhuv och några myror som spelar musik.
Ungefär det man ser på tredje etage: en väldigt stor motorhuv och några myror som spelar musik.

Samtidigt är det troligtvis precis så här man ska se Bon Jovi. Inför 65 000 väldigt entusiastiska fans som får huvudpersonen att le brett och se väldigt berörd ut mellan varven. En publik som verkligen älskar det som görs på scenen, och som tycks bry sig föga om Samboras frånvaro och som i stället går loss vare sig det spelas egna hits från då och nu eller poänglösa covers på The Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash” och ”Start me up” (likt i ”I’ll sleep when I’m dead”) eller Bob Segers ”Old time rock and roll” (som sprängs in i ”Bad medicine”).

En succé är det, så klart. En uppvisning i stadiumrock som verkligen inte kan göras på något annat sätt, som kräver sådana här omgivningar för att visa sig från sin bästa sida. Två timmar och fyrtiofem minuter som fortgår och fortgår – till och med så länge att Jon Bon Jovi och de andra (ja, de är ju precis sådana) bjuder på ett extra extranummer i form av ”I love this town” efter ”Always”.

Vi kom för upplevelsen – och vi fick den. Med extra allt och lite därtill.

***

Söndag kan tyckas vara veckans vilodag. Ett dygn gjort för lugn och stillhet.
Oh, well. Så blir det ju kanske inte alltid. Så att säga.
I stället blev det så att en förväntat avslappnad afton, gudbevars, snarare slutade i en källare tillsammans med hemliga rockstjärnor och dödsmetallkändisar. Men mer om det senare.

Att hippa svenskar i stuprörsjeans, sotarmössa och ironiska tatueringar gillar Brooklynstadsdelen Williamsburg är ingen hemlighet. Ingen konstighet heller, för den delen, då det här i alla fall på ytan finns någon slags alternativitet som dessvärre inte ryms på det alltmer gentrifierade Manhattan längre. Därför är det ingen slump att det blågula fiket Konditori (som konstigt nog presenteras som en espressobar och som har ett sötebrödsutbud som inte direkt är sju sorters kakor, om vi säger så) har etablerat sig på en sidogata till Bedford Avenue – eller att Stockholms Debaser i sin tur har öppnat en bar helt tillägad skummande maltdrycker från Brooklyn Brewery.

När hemlandets hippaste hipstersatanister anordnar mörkermässa i just dessa kvarter hade jag med andra ord väntat mig en och annan nordbo i publiken – vilket det ju också är. Av de mest oväntade slag.

Ghost på scen i Brooklyn – rakt igenom awesome.
Ghost på scen i Brooklyn – rakt igenom awesome.

Då sällskapet efter giget beslutar sig för att varva ner i Music Hall of Williamsburgs eleganta källarbar känns det nämligen som att vara tillbaka i hemlandet igen. Nä men, se där. Där borta står visst Daniel ”Dellamorte” Ekeroth (författare, doku-tv-kändis och mangelbasist) och hänger. Och, hoppsan. Där var visst Johan Liiva (ex-Furbowl/Carnage/Hearse/Arch Enemy) för att nämna några, som beklagar sig högljutt över att han redan dagen efter måste åka hem. Och, visst. Nog minsann vimlar även några gastar och en viss påve, helt inkognito, bland de konsertbesökare som har orkat dröja sig kvar då söndag har blivit måndag. De namnlösa och bandledaren tycks nöjda med giget, som har varit utsålt långt i förtid. Vilket är fullt naturligt, då det här är en omgivning som passar Ghost väldigt bra; flankerade av ruffiga tegelväggar och inför en galet hängiven publik.

Här får gruppens ockulta rock den visuella skjuts som krävs. Den tillåts spraka och bjuda in – utan att störas av dagsljus och föga elegant festivalpresentation. Den får explodera via ”Per aspera ad inferi”, ”Con clavi con dio” och ”Prime mover” och nå sitt klimax i ett snyggt extranummerset som låter ”Ghuleh/Zombie queen” ticka rakt in i ”Monstrance clock”. En liveritual som är här och nu, och som inte kan vara något annat.

Precis den målgång den här väldigt brokiga konserthelgen behövde. Och en upplevelse jag kommer vårda ömt i minnet länge framöver.

Miles Davis & The Blogg (Veckans viktigaste, pt 19)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal”

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent”

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de :+++: som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

Spotifylistan: Juni 2012

av Mattias Kling

Det går ju att deppa en smula över den gångna månaden. Över att det på sina håll var den regnigaste juni sedan mätningarna startade för 220 år sedan. Över att det har varit blött. Och kallt. Och blött. Och … blött.

Men när det gäller färsk musik har de gångna 30 dagarna varit desto vänligare. Eller, vad sägs om färska trudelutter från såväl Kreator och The Gaslight Anthem som Ihsahn och Deathspell Omega?

Inte så tokigt, säger jag. Och har – som traditionen bjuder – satt ihop lite av det presenterade i en alldeles färsk Spotifylista.

Du hittar den här.

Bara att klicka, lyssna och njuta. Och hoppas på en juli då obligatorieplagget är något trevligare än gummistövlar och sydväst.

Dundermusik till smällarna

av Mattias Kling

Sådär ja, då gör vi oss redo att lägga ännu ett år till handlingarna.

Tänkte inte raljerna något ytterligare om detta, och inte heller försöka simulera någon spåkula inför 2011. Det är det så många andra som gör. Och säkert mycket bättre än vad jag skulle kunna.

Men – i kväll är det fest. Årets sista, icke desto mindre.

Och bara för att jag kan och vill så har jag därför satt ihop lite partymusik som räcker ända till den 1 januari (såvida man inte tjuvstartar lyssningen innan kvällens fördrink).

Två Spotifylistor finns att botanisera bland – en vågad och en säker.

Som namnen antyder är den förstnämnda rena festen för allätaren inom hård musik, medan den mer sansade kollektionen mer vänder sig till den som aldrig skulle få för sig att blanda Rainbow med Hatebreed eller The Gaslight Anthem med Morbid Angel.

I kväll är valet ditt. Oavsett vilket det blir hoppas jag att du får ett riktigt pangslut på 2010.

Vi ses på andra sidan krutdimmorna.

The Gaslight Anthem byter upp sig

av Mattias Kling
The Gaslight Anthem

Suget efter soulpunkig bilåkarrock från New Jersey är tydligen större än väntat i Stockholm.

Därför har Live Nation valt att flytta upp The Gaslight Anthems framträdande på Debaser Slussen den 31 oktober till den mer rymliga systerlokalen vid Medborgarplatsen. Det innebär också att fler biljetter släpps till den annars väldigt utsålda spelningen.

The Gaslight Anthem släppte i våras sitt tredje studioalbum ”American slang”, en skiva som belönades med tre välvilliga plus av undertecknad i Aftonbladet med motiveringen att det är en bra sångsamling, men ändå inte lika stark som föregångaren ”The ’59 sound”.

The Gaslight Anthem till Sverige

av Mattias Kling
The Gaslight Anthem

Den 31 oktober är ett datum att markera i kalendern.

Då är det nämligen dags för hyllade The Gaslight Anthem att återvända till Stockholm och Debaser Slussen.

Bandet är aktuellt med sitt tredje album ”American slang” (en recension på detta hittar du längre ner här i bloggen), vilket är uppföljaren till den fantastiska föregångaren ”The ’59 sound”. För er som fortfarande har att upptäcka denna punk ’n’ soul-pärla så kan jag verkligen rekommendera denna. Spotifyanvändare kan lyssna och häpna här.

Biljetterna släpps i morgon, den 30 juni, och inhandlas bland annat genom Live Nation och via Ticnet på telefon 077-170 70 70.

Recensionsrekapitulation (en så kallad läsfest)

av Mattias Kling

Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.

Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.

Men, what the heck. Vi kör väl då?

Publicerad den 11 juni:

Gaslight Anthem

+++

The Gaslight Anthem

American slang

Side One Dummy/Bonnier Amigo

ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.

Bästa spår: ”Orphans”.

Publicerad den 18 juni:

Ozzy Osbourne

++

Ozzy Osbourne

Scream

Epic/Sony

HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.

”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.

Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.

För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är. 

De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.

Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum. 

Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.

Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.

BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.

VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.

LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).

Publicerade den 25 juni:

Danzig

++

Danzig

Dethred sabaoth

AFM/Sound Pollution

METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.

Bästa spår: ”Deth red moon”.

ÅTERBLICKEN: MEGADETH

Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.

Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?

Som exempelvis ”Rust in peace”.

NÄR? 24 september, 1990.

VAR? Kalifornien, USA.

VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.

Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition. 

Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.

Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén. 

Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.

En så kallad given grabbfest.

Smakprov från The Gaslight Anthem

av Mattias Kling
Gaslight Anthem ”American slang”

New Jerseys stoltheter har offentliggjort första smakprovet från kommande skivan ”American slang” på sin Facebooksida.

Albumet, som släpps den 15 juni, är liksom föregångaren ”The ’59 sound” producerat av Ted Hut och består av följande låtar:

1. American slang

2. Stay lucky

3. Bring it on

4. The Diamond church street choir

5. The queen of Lower Chelsea

6. Orphans

7. Boxer

8. Old haunts

9. The spirit of jazz

10. We did it when we were young

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Nathalie Mark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB