Jag överraskade mig själv genom att gå på en stor yogaworkshop för ett tag sedan. Är egentligen inte överdrivet yogaentusiastisk utan går på nåt pass då och då på gymmet för att det är skönt bara. Eftersom jag inte har något intresse av att bli en superyogini lägger jag ingen press på mig själv att vara särskit vig eller klara alla poser utan yogar mest för att bli lugn.

När jag var på den här yogaworkshopen fick jag påminna mig om det eftersom jag befann mig i ett rum med över 200 yogaentusiaster. Jag kom nämligen på mig själv med att anta att alla andra i rummet var mycket bättre än jag och skulle klara allting mycket lättare. När jag satt i en krävande position och nästan skakade av ansträngning slog det mig att jag har ju inte en aning om hur den här positionen känns för någon annan. Varför hittar jag på att den är mycket lättare för dem än för mig? Jag vet ju inte hur något känns i någon annans kropp!

Och personerna som klarade mer avancerade positioner visste jag ju inget om heller. De kanske, till skillnad från mig, har yogat varje dag i 10 år – det har ju jag ingen aning om. Så varför i hela friden satt jag där och jämförde mig med människor jag inte visste något alls om!? Det är ju bara jättedumt. Så jag slutade med det, tog ett djupt andetag och fokuserade på att göra varje position helt utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad de andra i rummet hade för sig.

Det är ju så mycket lättare både att njuta av livet och göra framsteg när man håller reda på sig själv istället för på alla andra.

Jag spontantvättade häromdagen. Sprang ner till tvättstugan som var tom, och dubbelkollade att ingen hade bokat så jag kunde passa på. Det var lugnt. Trodde jag. När jag kom tillbaka för att lägga allt i tumlaren låg det en lapp på bänken.

Trots allt prat om arga lappar i tvättstugan var det här en helt vänlig lapp. ”Hej, har du kollat fel på datumet? Jag har tvättid nu men om du bara har två maskiner är det okej” och signerat med ett namn.

Wow, tänkte jag, vad fint! Att min granne valde att anta att jag hade råkat göra ett misstag (vilket stämde, jag hade kollat fel på datumet) istället för att skälla ut mig, och var helt okej med att jag använde ett par maskiner på hans bokade tid.

”Jaa ooops, det hade jag visst, jag tittade på fel vecka i kalendern, sorry” skrev jag tillbaka och la till ”jag tumlar lite snabbt bara om det är okej, sen är jag ur vägen.”

När jag kom ner i tvättstugan för tredje gången och hämtade min färdiga tvätt hade han skrivit ”Absolut” på lappen. Och jag blev så glad. Vi träffades inte ens men löste ett problem tillsammans genom vänlighet och välvillighet.

Han hade lika gärna kunnat skriva en ilsken lapp och slänga mina kläder på golvet, men han hade förstått något viktigt, nämligen att irriterande människor väldigt sällan är irriterande eller gör fel med avsikt.

De har antingen gjort ett helt mänskligt misstag, eller så är de inte medvetna om att de sitter och prasslar på bion eller att du också stod i kön de trängde sig i.

Det händer ibland att jag får en liten ”reality chock” när jag hör hur andra människor resonerar och deras tankar står i stor kontrast till mitt rätt optimistiska tankesätt.

Nyligen åkte jag taxi med en chaufför som var oerhört pratglad men allt han sa, precis vartenda samtalsämne han tog upp, handlade om hur jobbigt, dumt och hopplöst allting var. Han upplyste mig om att det finns alldeles för många taxibilar i Stockholm så han får för få kunder, att det är skitdumt med rödljus på tomma gator mitt i natten, att Svenska skolsystemet är katastrof och att världen är på vägen mot sin undergång.

När jag hör sånt verkar jag ännu hurtigare än vanligt och ännu mer lösningsfokuserad eftersom kontrasten blir så stor. Jag svarade glatt och vänligt att jag var glad att få åka med honom, om det inte funkar att köra taxi kan man ju alltid göra något annat, att det är fantastiskt att man kan få något så intrikat som infrastruktur att fungera i en stad och att det är toppen att det uppdagas att skolan inte funkar så vi kan göra den bättre.

Hans tankebanor handlade om att se problem, mina om att se lösningar. Och det är till största delen en träningsfråga. Han var superskicklig på att se problem och har förmodligen övat på det varje dag i många år, om än omedvetet. Jag har övat mycket och länge på att se bortom problemet och fundera på hur det skulle kunna vara annorlunda.

Det ena behöver inte ens utesluta det andra utan det är precis tvärtom, de två delarna kompletterar varandra perfekt! Fortsätt gärna att observera saker som inte fungerar och behöver förändras, men släpp inte den tanken förrän du också har tänkt ett varv på hur det skulle kunna fungera bättre eller vara annorlunda! Tänk hela tanken!

Behovet av att vara omtyckt är något som ofta kommer upp när jag coachar mina klienter. Och det är inte så konstigt eftersom det bygger på ett djupt mänskligt och grundläggande behov av kontakt med andra människor och av att känna sig sedd, uppskattad och värdefull.

Problemet är att det är väldigt svårt att uppleva den här kontakten med precis alla, och naturligtvis blir det problematiskt när vi längtar efter något som är så gott som omöjligt. Lyckligtvis finns det alternativ till frågan ”tycker de om mig?”

1. Tycker jag om alla? 

Förmodligen gör du inte det. Det är väldigt svårt att tycka precis lika mycket om alla människor. Märkligt nog är det betydligt mindre dramatiskt att du inte tycker om någon än att någon inte tycker om dig, eller hur? Men egentligen är det ju precis samma sak, bortsett från att du råkar stå på olika sidor om ”tyckandet”. Och i ärlighetens namn, är det inte lite mycket begärt att alla ska tycka om dig när du inte tycker om alla? Kan det få vara okej att det är så?

2. Tycker jag om mig?

Ofta grundar sig behovet av att bli omtyckt, och en längtan efter andra människors bekräftelse, på att man känner sig otillräcklig utan den bekräftelsen. När man känner sig tillräcklig och värdefull utan den bekräftelsen kommer den inte längre vara nödvändig. Fokusera därför mer på att du ska tycka om dig  än på att andra ska göra det. Att söka bekräftelse utifrån är som att försöka fylla en hink med hål i botten, det kommer inte spela någon roll hur mycket bekräftelse du får för du kommer ändå tvivla och ständigt vilja ha mer.  Att tycka om dig själv är som att laga hålet i hinken och fylla den själv. Att lära sig självmedkänsla är ett väldigt bra sätt att bli vän med sig själv.

Här sitter jag och duger.

En av de allra allra största fördelarna med att jobba som coach är att jag får ta del av så många människors innersta tankar, känslor, rädslor och upplevelser. Tack vare coachingsituationen öppnar sig människor för mig på sätt som man annars kanske bara öppnar sig för en riktigt god vän, med total öppenhet och tillit. Och jag är så tacksam för det.

Det ger mig så enormt mycket att få lyssna på dessa människor och jag får en djup empati för hela mänskligheten, som jag inte hade tidigare. Vissa saker blir väldigt tydliga, tex att vi är så otroligt lika varandra allihopa.

Vi längtar efter kärlek, acceptans och bekräftelse. Vi är rädda för att bli ensamma, för att visa oss sårbara, för att hoppas på våra drömmar. Saker som jag tidigare trodde var unika för mig inser jag är en del av att vara människa när alla mina klienter kommer till mig och berättar exakt samma sak.

Något annat coachandet lär mig är att alla människors beteenden alltid har sin förklaring. När människor uppriktigt och öppet berättar hur de tänker och känner om olika saker blir deras beteende alltid helt förståeligt. I början förstår de inte sig själva, och jag har ju inte heller någon aning, men genom coachingen brukar det bli helt tydligt varför de har sina mönster och beter sig på sätt som utåt sett kan framstå som både destruktiva, ologiska och kontraproduktiva. Genom att förstå går det att förändra. Och det finns alltid alltid skäl till att människor är som de är.

Är det inte så att det jobbigaste med att må dåligt är att inte veta om det kommer gå över? Jag blir varken rädd, orolig eller stressad av träningsvärk eller skavsår för jag har full tillit till att det går över. Det gör ont just då men jag vet att det inte är farligt och att det kommer gå över.

Men när jag har en svacka i mitt emotionella välbefinnande, tex har en dålig dag, tar mig igenom en kris eller igenom en utmaning kan jag grubbla mig livrädd på temat ”tänk om det kommer kännas så här för alltid”.  Men det gör det ju inte. Precis som att varje höst tänker jag ”tänk om jag kommer vara så här trött resten av mitt liv”. Men det är jag ju aldrig.

Visst vore det skönt om vi kunde ha samma tillit till att även trötthet, nedstämdhet och nervositet också går över? Visst skulle det bli lättare då?

Vår på väg, i år också. Vilken tur. 😉

Jag ser då och då jobbsökningar från vänner och bekanta på facebook. För det mesta är dessa sökningar helt ospecificerade, typ ”Vet någon var det finns ett jobb till mig, vilket jobb som helst går bra”. Och min första tanke är alltid ”men var VILL du jobba?!”

Om du ändå inte har någon tydlig riktning så varför inte börja med det som känns allra roligast och mest lockande? 

Jag skulle aldrig anställa någon som vill jobba ”varsomhelst” men om någon kontaktade mig och verkligen hade satt sig in i vad jag gjorde, brann för det lika mycket som jag och kunde förklara varför det skulle vara så himla bra för mig att anställa just honom eller henne blir det intressant. Och så tror jag att de flesta arbetsgivare tänker.

Vill du ha ett jobb, kontakta de företag du allra helst vill jobba för och berätta det och varför det vore bra för dem att anställa dig.

Fråga inte var det finns en plats över till dig utan gå till den plats där du helst vill vara, oavsett om det gäller jobb, partner, boende eller något annat.

 Hmm…vem vill jag hjälpa idag?

Efter att ha pluggat neurovetenskap i tre år börjar man se världen med nya ögon. En helt vardaglig sak som jag numera stör mig oerhört på är budskap och skyltar som talar om för mig vad jag inte ska göra. Hjärnan är nämligen väldigt dålig på att förstå ”inte”. Det blir som att först rita något och sedan sudda ut det, vilket skapar extrajobb och förvirring för hjärnan.

Jämför dessa två exempel! När jag läser ”Kemikalier i avloppet” skapas en inre bild av hur jag häller kemikalier i avloppet. Därefter kommer tillägget ”Nej tack!” så att jag för min inre syn behöver plocka upp kemikalierna ur avloppet igen. Lite dubbelarbete alltså, och när jag väl står där med min målarburk är det svårare att komma ihåg om jag fick slänga färgen i avloppet eller inte eftersom jag har dubbla bilder i huvudet.

Även om jag skulle komma ihåg att inte slänga färg i avloppet så framgår det inte vad jag ska göra istället. Det blir som att fråga efter vägen till tågstationen och få svaret ”du ska inte gå åt det där hållet”. Nähä, men vad ska jag göra då??

Jämför med uppmaningen på bilden till höger. ”Kom ihåg att ladda ner vår app!” Tydligt och enkelt, omöjligt att missförstå, och din inre bild föreställer hur du laddar ner appen!

Använd detta när du skapar nya vanor för dig själv. ”Ät inte godis” ger dig en inre bild av godisätande medan ”ät nyttigt” skapar en bild som du förmodligen är mer intresserad av att påminna dig om.

”Klaga inte på småsaker” påminner mig om att det finns småsaker man kan klaga på medan motsatsen ”var tacksam” påminner mig om att det finns saker att vara tacksam för.

Tänker du ”glöm inte nycklarna” får du en inre bild av att vara utlåst medan ”kom ihåg nycklarna” ger dig bilden av att låsa dörren och lägga dem i fickan, vilket är precis vad du vill göra.

Kom ihåg det! 😉

Jag inleder veckans dejtingtema med att ifrågasätta det kanske allra vanligaste rådet man får som singel när man vill träffa någon eller är lite nervös inför en dejt eller ny relation: ”Var dig själv bara”.

Här är fyra anledningar till att det i de allra flesta fall är ett väldigt dåligt råd.

1. Var vem då?
”Var dig själv” är en rätt oschysst uppmaning av den enkla anledningen att de flesta inte riktigt vet vem de är. ”Vem är jag” är en av livets största och mest komplicerade frågor och det är mycket begärt att man ska veta vem man är, särskilt när man är ung.

2. Det är läskigt
Även när du vet vem du är, är det väldigt sårbart att dela det med andra. Särskilt nya människor eftersom det inkluderar en helt naturlig risk för att de säger nej till att fortsätta träffa dig. Jämför ”var dig själv bara” med uppmaningen ”hoppa bara” till någon som ska hoppa fallskärm. Det är så klart precis vad som behöver göras, men instruktionen blir kraftlös om rädslan är för stor. Det ÄR utmanande att vara sig själv. Det är inte ett skäl att låta bli men rädslan och oron behöver tas på allvar.

3. Dina erfarenheter formar dig
Jag hade länge ett mönster av att bara bli intresserad av killar som inte var intresserade tillbaka. När det hade hänt en handfull gånger på raken och mitt hjärta mest kändes som en klick mos drog jag till slut slutsatsen att killar inte är intresserade av mig, att jag måste vara helt oattraktiv och ointressant. Det var förstås inte sant, men jag trodde det (vilket är precis lika illa) ända tills jag till slut fick nog och började ifrågasätta mina mönster, tankar, känslor och föreställningar om kärlek, attraktion, mig själv och män, vilket förändrade allt.

Hur mycket jag än ”var mig själv” då kunde det inte hjälpa mig eftersom jag var livrädd för att släppa människor nära, inte förstod mitt värde eller vågade visa intresse, och killarna satte jag antingen på en hög piedestal eller föraktade. När jag är mig själv idag har jag en mycket sannare och mer positiv självbild, vet vad jag vill, känner mig värdefull, flirtig, och härlig och har en betydligt sundare inställning till män. Som du säkert förstår gör det enormt stor skillnad.

Om du inte gör ett medvetet val att reflektera över vem du är och hur du blev sådan kommer den förbli den version av dig som råkade uppstå när du formades av yttre omständigheter genom livet, på gott och ont.

4. Det får motsatt effekt att försöka ”vara dig själv” på kommando
”Var dig själv” är att jämföra med uppmaningen ”blinka som vanligt”. Prova! Blinkandet är något du alltid alltid gör helt omedvetet och naturligt, men så fort du medvetet lägger dig i blinkprocessen blir den plötsligt extremt självmedveten och krystad och du kan inte tänka på något annat än dina ögonlock. Uppmaningen ”var dig själv” på tex en dejt fungerar likadant. Du blir en stelblinkande version av dig själv som är allt annat än den du egentligen är eftersom du har allt fokus på dig själv. Det är inget bra fokus när man försöker lära känna en annan människa och göra gott intryck.

”Var dig själv” är alltså en bra uppmaning först när du vet vem du är, känner dig trygg med att visa det, har städat upp lite bland rädslor och relationsmönster, och känner dig så bekväm i sociala situationer att du inte ägnar hela din uppmärksamhet åt att granska dig själv utifrån. 

Jag förstår att man kan tycka att det låter klyschigt och överhurtigt att prata om att uppskatta de små sakerna i livet som jag gjorde igår, särskilt om man är ovan vid att tänka på det sättet.

Men personerna som tycker så har paradoxalt nog sällan något emot att klaga på de små sakerna i livet…

Det enda jag kan säga är att skillnaden mellan att störa sig på några små saker varje dag och att vara tacksam för några små saker varje dag är enorm. Prova!