Spökboll och fotbollens fantomsmärtor

Idrottsnostalgin har blivit ett brett folknöje som spritt sig med coronavirusets hastighet. Snabbare än man hann säga Marcus Leifby hade svenska och utländska tv-kanaler fyllt tablåerna och webbläsarna med gamla mästerskapsmatcher och VM-krönikor. Mest ambitiös hittills har franska L’Équipes tv-kanal varit när man sänt en lång rad emblematiska Les Bleus-matcher, och erbjudit läsarna att ladda ner pdf-versionerna av den franska sporttidningen från dagen efter det begav sig. Fotbolls(satir)magasinet So Foot hängde snabbt på och satte uppdaterade betyg på de gamla landslagsinsatserna.

Det spelades kanske bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men till slut kan ju inte ens gamla matcher täcka upp för det faktum att fotboll inte är samma sak när man vet hur det går på förhand.
Den här veckan han So Foot gått över till att betygsätta deltagarna i utröstningssåpan Koh Lanta, den franska versionen av Robinson, vars senaste säsong går på tv just nu.
Det är slitigt att skriva om sport just nu.

Ni noterade att Simon publicerade en allsvensk spökpremiärkrönika i dag och att en och annan tapper hammarbyare gick på traditionsenlig supportermarsch på Södermalm också. Spökfotboll. Spökboll! Det var en rätt sjuk gren på skolgympan? Hursomhelst.
I spanska tidningen AS har min vän och kollega Santi Giménez tagit det hela snäppet längre på slutet och börjat publicera krönikor över matcherna som skulle ha spelats. Förra veckan slog Spanien enkelt Tyskland i det tänkta EM-uppladdningsmötet i Madrid (ja, jag var ackrediterad till matchen, snyft). Sergio Ramos orsakade straff, gjorde ett mål och blev utvisad. I går lämnade Sevillas publik Pizjuánstadion i matchens tionde minut, sedan Lionel Messi gjort hattrick, och krävde pengarna tillbaka med motiveringen att de redan sett den här matchen (Messi har gjort 39 mål på 38 matcher mot Sevilla, med reservation för att gårdagens spökhattrick kan vara inräknat).
Paris Saint-Germain lottades för övrigt mot Barcelona i Champions League-kvartsfinal, om man ska tro tidningen AS parallella universum. Och vad har vi för alternativ?

Fotboll är verkligen inte allt, i mitt liv är det till och med förmodligen mindre betydelsefullt än många tror. Men det är förströelse, levebröd, underhållning och en ständig påminnelse om att livet tuffar på. En längtan till helgen, till tisdagar och onsdagar med Champions League, till torsdagar där krisande Premier League-klubbar åker ur Europa League på spektakulära sätt, till texterna och analyserna efteråt. Nu är inget som det ska och spelarna har, precis som alla andra kändisar, blivit ett gäng bifigurer vars rop på uppmärksamhet på sociala medier mest börjar störa mig.

Neymar hade säkert konsulterat alla sina PR-konsulter innan han la ut ett klipp på sig själv där han gjorde som många andra i södra Europa klockan 20 på kvällarna och applåderade vårdpersonal för insatserna under coronaepidemin.

Det ser ändå mest groteskt ut att hylla den offentligt finansierade sjukvården i ett sponsorlinne med en privat pool i bakgrunden.
Kanske kommer en tid snart då fotbollsspelare spelar fotboll igen och vi avgudar, kritiserar och förbannar dem för vad de ställer till med på planen. Jag vill gnälla på Neymar för att han dyker i onödan, spelar över, klagar på domaren, diskuterar framtida klubbyten under pågående säsong. Och emellanåt vill jag gärna häpna över hans överstegsfinter. (Gör han förresten sådana längre? Gör någon det? Är överstegsfinten möjligen död? Varför skrev ingen någon runa?) Men i övrigt är jag svårt ointresserad av exakt hur fotbollsmiljardärerna lever sina liv just nu.

Sen kom uppgifter om att Neymar skänkt pengar till kampen mot coronaepidemin i smyg och det är förstås svårt att inte misstänka att ”i smyg” också var en affärsidé eftersom det till slut kom ut, men just nu tar man vad man får.

Vi stänger dörren om coronavecka nummer tre, fyra, fem (?), jag vet inte ens längre, och ber en bön om att allt snart ska bli bättre. Kanske faller det på min lott att skrapa ihop fem riktigt bra saker med att fotbollen står still just nu. Återkommer!

Johanna Frändén

johanna.franden@aftonbladet.se
Twitter: @juanitafranden

Är veganer bättre människor – men sämre spelare?

Gästkrönika: Frida Fagerlund

Alla dieter triggar någon men det är extra underhållande att se hängivna köttätares ansiktsuttryck när de får veta att man utesluter animaliska produkter ur sin kost. Nålen måste snabbt halas fram för att spräcka klassiska myter som ”men proteinet då?!” och någonting trött om människan, kött och evolutionen.

Det är desto mer kontroversiellt när elitidrottare väljer att undvika kött, ägg och mjölkprodukter. Av någon anledning har veganism blivit tätt sammankopplat med näringsbrist (vilket är märkligt med tanke på att veganer tenderar att äta mer frukt och grönsaker än andra) samt energibrist.

Att få i sig tillräckligt med kalorier per dag kan vara svårare. Här får man skilja på en ”plantbaserad diet” och en ”vegansk diet” då det sistnämnda inte nödvändigtvis innebär att allt man äter är särskilt hälsosamt. Med det sagt är det verkligen inte omöjligt att överleva – och mer därtill – ens för någon som tränar åtta timmar om dagen.

Netflix-dokumentären ”The Game Changer” slog ner med dunder och brak förra året och omvände en del skeptiker. I den hävdar forskare och elitidrottare inom allt ifrån cykling, till amerikansk fotboll och styrkelyftning att de rent av ökar sin prestationsförmåga markant genom att undvika animaliska produkter.

Liksom med allt annat som enbart visar en sida av myntet bör man ta resultaten som påvisas i dokumentären med en rejäl skopa (ekologiskt) salt. Men det finns förstås mängder med exempel på VM-medaljörer, Grand Slam-vinnare och europamästare som helt eller delvis utesluter dessa livsmedel.

Lewis Hamilton är kanske den mest dedikerade veganen i England. Nyligen öppnade F1-föraren en hamburgerkedja i hemlandet som – självklart – enbart serverar plantbaserad snabbmat. För honom är målet framför allt att fler ska gå över till en vegansk kost för miljöns skull.

Visst hittar vi en del exempel även i Premier League. ”Ingen pasta, socker eller kött” är ett framgångsrecept för Sergio Agüero, handplockat från bästisen Lionel Messi. Fabian Delph och Chris Smalling har konverterat fullt ut och Jermain Defoe äter plantbaserad mat fyra dagar i veckan.

Hector Bellerin har varit vegan sedan 2016, något som nyligen gav upphov till en intressant artikel på The Athletic. Skribenten frågade sig om Arsenal-spelarens diet kunde ligga till grund för hans svagare prestationer ute på planen.

Slutsatsen blev… Vem vet?

Specialisten Matt Lovell, som har mångårig erfarenhet inom området efter arbete i Manchester City, Tottenham och Aston Villa, lyfter en viktig poäng i debatten. Varför väljer människor att bli veganer? I Lewis Hamiltons fall handlar det om att rädda miljön. Bellerin uteslöt först animaliska produkter för hälsans skull men håller fast vid sin linje av etiska skäl.

”Plantbaserat som bas är fantastiskt”, säger Lovell och utvecklar: ”Jag skulle säga att det mest optimala är att äta som en vegan och lägga till kött då och då. Om du förstår vad jag menar”. Han syftar då på en idrottare som vill maximera sina prestationer.

Ämnet veganism må röra upp känslor men är sannerligen aktuellt just nu. Köttätande är en betydande orsak till att nya pandemier uppstår, enligt infektionsöverläkaren Björn Olsen. Han berättar att ungefär 60 procent av alla smittämnen som drabbar människor kommer från djur. ”Det här är jätteviktigt. Om alla hade varit vegetarianer kan vi fundera på hur många pandemier som hade uppstått. Väldigt få antagligen”, sa Olsen i en intervju med Aftonbladet.

Plantbaserat, vegetariskt, veganskt. Begreppen är många men vi kan nog slå fast att alla mår bättre av att äta en renare kost som inkluderar fler vitaminer och mineraler. Så håll nålen inom räckhåll och fortsätt spräck uråldriga fördomar. Lite mindre kött på tallrikarna dör vi inte av – snarare tvärtom.

Frida Fagerlund

frida.fagerlund@aftonbladet.se
Twitter: @fagerlundfrida

Let the Memory Live Again

Men då ingenting annat återstår av en gången tid, när människorna har dött och tingen förintats, så lever ännu doft och smak ensamma kvar; bräckligare men livskraftigare, mera immateriella, mera trofasta och längre kvardröjande. Som döda människors själar dröjer de ännu länge kvar bland ruinerna efter allt det andra; de minns, väntar, hoppas och bär som på en nästan oskönjbar liten vattendroppes yta minnets oerhörda byggnad.

Det kan ha varit mitt livs, i en inte alls begränsad konkurrens, nedrigaste besserwisserinsats. Min dåvarande, högt älskade och uppskattade, chef, och blivande chefredaktör, som skrivit en substantiell analys av parallellerna mellan Alfred Hitchcocks Vertigo (eller Studie i brott, då) och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Han hade grottat ner sig i alla blinkningar, i minnesprocess och svindelbilder som tematik, det var inget lång text, men den vände sannerligen på de semiotiska stenar som Hitchcock placerat ut.

En apa som liknar mig, som knappt avslutat puberteten, frågade sin chef om han tänkt på vad Kim Novaks bärande rollkaraktär heter. En miljard besserrwisser-poäng.

– Madel… MEN HELVETE, hon heter ju MADELEINE.

Madeleinekakan, hela katalysatorn för minnet hos Proust. Förlåt i efterhand.

Nu har solen gått upp över ytterligare en dag i Absurdia, ytterligare en dag med graf-triathlon och råmanikyr som enda sportinslag. Jag har inte kollat sportsajter och -konton än, men jag vet ju exakt vad som finns där.

Rapporterna om hur spelare bibehåller sin träningsnivå över länk, självberömmande inlägg om miljardärer som donerar en miljon, svajiga prognoser om när, hur, om ligan si och så eventuellt kan avslutas eller inledas.

Och en sak till: minnen, nostalgi, brutna tidslinjer. Historiska matcher i repris, gamla VM-krönikor på SVT Play, listor över bästa, sämsta, mest älskade och hatade, dyraste, snabbaste, fulaste och mest bortglömda spelare. Erik Niva som återberättar spelaröden i Sportbladet. Supportrar som minns och saknar. Dödsrunor över Pape Dioufs liv (säg en annan plats i världen där fotbollsfans minns en död ordförande som Drime, inom ett par timmar efter att budet kommit).

 

Allt står still, minnena rör sig. Jag gör inga listor (än, vänta en vecka till så), men jag har funderat lite på vilka madeleine-kakor som skulle trigga igång den där omedelbara processen, vilka smaker, lukter, vilket ljus som ofrånkomligt skulle kunna förflytta mig till fotboll.

Äh, det får bli en lista redan nu. Jag antar att ni har era helt egna sinnesminnen, men här är mina som jag minns dem.

1. Stekt lök.
Promenaden till en match på Öarna, oftast Tottenham i mitt fall. De moderna, gentrifierade arenorna luktar ju annorlunda nu, men det här finns fortfarande kvar: Matvagnarna med sina stekplattor med usla hamburgare, sladdriga pommes frites, vinäger och ketchup och mest av allt: den tunga, genomträngande lukten av stekt lök.

Minns jag doften minns jag en öl i plastmugg, kissnödigheten som kommer av ölen och nervositeten, en lätt känsla av att jag fryser (i minnet spelas alla engelska matcher i mars), en halvengagerad sing-a-long.

2. Cannabis och lammkorv.
Att se fotboll i Frankrike är per definition en gastronomisk resa. Lök-tartes som heter pissaladière i Nice, kanderade mandlar på gamla Stade de Ray, galettes saucisse (korv och pannkaka) i Bretagne. Men dofterna som tar mig till Planète Mars, till Marseille, är den söta av marijuana, blandad med oset från en snabbt ihoprafsad merguez frites. Jag kan dricka den med en cola, gå över gatan och äta en pizza Reine med ett glas kallt rött vin. Jag hör något också: det snabbt växande ljudet av något slags rusning, ett bråk, polisen, eller bara några som bestämmer sig för att trumma igång. En rysning, ett lugn i stormen, trapporna upp, match.

3. Omelett, bröd, en viss sorts glass.
När jag var elva år tillbringade familjen fem veckor i ett konstnärsläger i Girona-regionen, nära franska gränsen. Jag minns fortfarande en särskild styckglass som fanns i servicebutiken runt hörnet från där vi bodde. En coupe med vaniljglass, jordgubbssylt, ett tunt lager kokos på toppen. Jag minns baren som serverade tortillas, potatisomeletter, i vitt bröd som strukits med blodröda färska tomater och lite salt.

Så smakade VM 1986, jag kan skickas tillbaka dit på en hundradels sekund bara genom att förnimma smakerna. Vi såg varenda match i baren, höll intensivt på Danmark. Inför åttondelsfinalen mot Spanien kom jag dit med Dannebrogen sminkad på kinderna, jag hade blivit något slags blond maskot för stammisarna så det gick för sig. Det gick för sig tills Jesper Olsen gjorde 1–0 på straff, och det gick verkligen för sig när proppen gick ur och Butragueño gjorde mål, mål, mål och ett mål till. När Spanien gjort 4–1 gick jag hem, med bortgråtet smink på kinderna. Sedan dess har jag fått andra sinnesminnen från Spanien, förstås. Nötskalen som skrapar under fötterna på läktaren, något slags kvällsbris efter en smällhet söndag, den uttorkade känslan i ansiktet. Inget är starkare än minnet av en mästerskapsglass för 34 år sedan.

4. Marmeladgodis.
Mitt första medvetna mästerskap var VM 1982, vi hade varit i Paris och jag hade förälskat mig i Giresse och Platini. Jag fick Giresses autograf, aldrig Platinis, och det var väl lika bra det. Jag hade däremot en plansch på pojkrumsväggen där Platoche bredsidade till en boll i Juventuströjan, bredvid ett foto där mitt sjuåriga jag gjorde exakt samma passningsrörelse.

Jag minns inte jättemycket av den där resan, så klart, men jag minns min första smak av fransk landslagsfotboll: ett slags orange marmeladgodis som var äckligt, men som jag masskonsumerade ändå, helt enkelt eftersom paketen innehöll klistermärken med fotbollsspelare.

Det är fortfarande inte gott med marmeladgodis, men de gånger jag konfronteras med en sådan där grön kula från Fazer så är det med den tvetydiga känslan av något som smakar tveksamt men som också kastar mig tillbaka till något ursprungligt nyfiket och förälskat.

5. Kaffelikör.
Hur känns italiensk fotboll? I mina minnen spelas den också på vintern, eftersom jag frusit mer än jag svettats, i Palermo, Catania, Neapel, Rom, Parma, Milano eller Turin. É così.

Salsiccia e pepperoni och porchetta utanför, men ännu mer det visuella: rök ur munnen, betong, strålkastarljus som skär mörkret, tårgas och, framför allt, iskalla händer som vinkar in ett rör med ett par centiliter Caffè Borghetti, den där espressolikören som går mellan händer på läktaren och som i två sekunder knockar bort kylan ur kroppen.

Så smakar det, så känns det.

6. Pyro
Det här överraskar faktiskt mig själv, men det gör det inte mindre sant. När jag saknar allsvensk fotboll, när jag tänker på det, så hittar jag egentligen bara ett distinkt doftminne. Det kan väl ses som en ovanligt lyckad varumärkesmarknadsföring för en del av ståplats, eller som ett tecken på att jag av naturliga skäl varannan gång ser min fotboll i Stockholm – men det jag känner är lukten av pyroteknik.

Det är väl lukten av stora matcher, av en klack, av något slags myller, och i mitt fall en luktupplevelse på viss distans. Molnen drar undan från ståplats, letar sig mot pressläktaren och drar vidare.

Jag minns det, jag saknar det. Och i väntan på att det kommer tillbaka så kan vi ju inte göra så mycket mer än att uppleva det som varit en gång till.

 

Här är Harry Kane som målning från förr:

Och här är en Madelen-kaka från alldeles nyss. Må vi få nya minnen snart.

/Simon Bank

Simon Bank

Crème de la crème

Gästkrönika: Patrik Brenning

Jag säger inte att Stefan Löfven var överdrivet noggrann när han spritade sina fingrar inför intervjun med TV4:s Anders Pihblad häromdagen. Men statsministerns smekande är det närmaste en sexuell upplevelse miljoner frivilliga katantänssvenskar kommit de senaste veckorna.

Först tog han den stora handsvepningen, sedan gick han över till fingerdragandet innan Löfven exemplariskt avslutade med att med en bestämd tvåfingerfattning liksom tvinga in spriddropparna under sin tryckande vigselring.

Imponerande, men Löfvens gnidande satte också fingret på ett växande samhällsproblem. En utmaning våra sysslolösa fotbollsstjärnor faktiskt kan vara med att lösa.

Jag talar om de knastrande händerna. De uttorkade labbarna mängder av oss handspritande svenska män som aldrig tidigare behövt konfronteras med fenomenet handlotion nu kämpar med.

Vi blöder!

Nu talar jag inte om de där snygga frasiga hantverkarhänderna den gamla tidens män belönades med. Nej, vi moderna datormän tvingas kämpa med spretiga och spruckna räfsfingrar. Tio knotiga och blödande spjut.

 

Det har skrivits en hel del i den här bloggen om vad fotbollsmiljonärerna gör och borde göra i dessa tider. Jag tror att det är här stjärnorna verkligen har en samhällsinsats att göra.

Inte nog med att de kan bryta stigmat att riktiga män inte sysslar med hudprodukter. Att en dubbeldusch och en burk dax vax är allt vi behöver. Fotbollsidolerna råkar dessutom vara experter på det här med återfuktning.

För har du någon gång funderat på vad det egentligen är i den där lilla väskan spelarna bär som enda packning mellan bussen och omklädningsrummet?

När jag växte upp var det en skoväska. En rektangulär svart sak där de bar sina personliga fotbollsskor för att de inte skulle förväxlas med alla andras i den annars gemensamma packningen träningskläder och material.

Men någon gång under de senaste decennierna har en förändring skett, liksom i största hemlighet. De där fula svarta väskorna har fasats ut mot neccesärer med tyngande prislappar som inte längre är stora nog att bära spelarnas skruvdobbsförsedda arbetsmaterial. I dag är det istället skönhetsprodukter Ronaldo, Messi och de andra bär under armen.

En krämväska, om du så vill.

Det här är något det talas ganska tyst om utanför omklädningsrummen, stigmat är fortfarande starkt, men bakom låsta dörrar är diskussionerna livliga. Spelarna utbyter tips, doftar på sina lagkamrater och doppar fingrarna i varandras burkar.

Svenska landslaget har länge haft sin krämkille. Det är lätt att gissa på Ola Toivonen eller kanske Jimmy Durmaz här men crème de la crème när det kommer till kunskaper på skönhetsfältet har faktiskt Martin Olsson burit på.

Ett intresse som slog tillbaka mot ytterbacken när han 2016 skaffade extra fint smörj inför EM-premiären i Frankrike. Olsson hade kommit över en alldeles speciell burk ansiktskräm på en fashionabel butik i London och satt sedan och tryckte på juvelen tills två dagar återstod innan mötet med Irland inför miljontals tv-tittare över hela Europa.

Försöket att ge hyn samma skjuts av energi som lagledningen samtidigt jobbade på att ge spelarnas ben slog dock tillbaka då Olsson fick en allergisk reaktion av krämen.

Ytterbacken försökte dämpa smärtan med vaselin och kortison men tvingades ändå spela matchen med kraftiga utslag i ansiktet. Burken? Den skickade han i havet utanför den franska kuststaden Pornichet.

Där har den flutit som en flaskpost sedan dess och det är bara att hoppas att den nu driver i land hos en stackars isolerad fransman med smulande fingrar så att han kan lindra sin handsmärta lite. Detta i väntan på att fotbollsstjärnorna förstår allvaret, slutar jonglera med toarullar och börja göra lite riktig samhällsnytta istället.

Dela nu med er av era bästa krämtips!

För är det något jag vet om fotboll så är det att Guds hand var rejält välsmörjd.

Patrik Brenning

patrik.brenning@aftonbladet.se
Twitter: @PatrikBrenning

¡Hasta la victoria siempre!

”’Det kommer inte att finnas något att skriva om’ sa de. De känner inte Barça. Jag jobbar mer än om de hade kvalificerat sig för semifinal i Champions League.”
Orden kommer från en katalansk kollega på Twitter – jag censurerade en svordom där, extraordinära tider kräver extraordinära åtgärder, som Viktor Órban också resonerar just nu.
Detta är ingen Barça-blogg (jag hade en sån en gång i tiden) men de senaste dagarnas utveckling förtjänar en kommentar.
Sedan sist har Barcelonas a-lag på fotbollssidan antagit hotet om tvångssänkning av löner med 70 procent. Leo Messi och kompani har dessutom frivilligt avstått ytterligare två procent av sina löner för att övrig personal i klubben ska kunna behålla sin lön, men det skedde inte utan en liten, för att inte säga stor, för att inte säga iögonenfallande markering mot klubbledningen.

”Mycket har sagts och skrivits om Barcelonas a-lagspelare när det gäller det nuvarande undantagstillståndet. Först av allt vill vi tydliggöra att vi hela tiden varit beredda att sänka våra löner, vi förstår mycket väl att det här är en exceptionell situation och vi är de första att ALLTID hjälpa klubben när de ber oss” inleddes den kommuniké som delades på sociala medier först av Leo Messi och därefter av resten av truppen.
Det följdes av lite bla bla bla för att landa i den kanske mest potenta fras vi sett i ett pressutskick från ett idrottslag på den här sidan millennieskiftet:
”Därför är vi förvånade över hur man inifrån klubben försökt elda på kritiken och sätta press på oss trots att vi hela tiden varit klara med vad vi vill göra”.

Eller, som en annan kollega i Katalonien upphetsat beskrev det när vi pratade i går: Det där är en örfil med öppen handflata mot Bartomeu!

Barcelonas president har onekligen några frågor att svara på, efter att i förra veckan ha signalerat att klubben skulle ta till det lagutrymme som gör att man kan tvångssänka lönerna med 70 procent också utan spelarnas medgivande. Det lirar lite dåligt med hans ord i går om att spelarna från dag ett varit villiga att samarbeta. Det ser framför allt fantastiskt skumt ut med tanke på historien om den påstådda smutskampanjen tidigare i våras, som just nu behändigt nog inte kan tas vidare juridiskt eftersom det spanska rättsväsendet i princip ligger nere under undantagstillståndet.

Josep Maria Bartomeu har i dag, möjligen med Anders Tegnell som förebild, rejsat runt i en god del av landets radio- och tv-kanaler, för att förklara läget. Det har väl gått sådär.
”Det stämmer att det varit mycket nerver och att folk både i och utanför klubben har pratat och haft för mycket åsikter utan att ha all information. Det är mänskligt, men så är det. Jag sa ’i klubben’, inte ’i ledningen’, det har skapat ett onödigt brus”, klargjorde Bartomeu i en av dagens alla intervjuer, där han också hamrade fast: ”Relationen med spelarna har inte försämrats”.
Den bilden delas inte ens av alla i klubbens ledning. Till tidningen El Mundo säger en anonym klubbdirektör: ”Hjältar? Spelarna har vare sig givit mer eller mindre än vad lagen stipulerar. Det är som att de säger att de accepterar att betala skatt och att vi ska hylla dem för att vara generösa. Det har de inte varit. Det enda de gjort är att lägga till lite för att övriga löntagare i klubben som inte är spelare ska få ut hela sin lön. Det handlar om tre miljoner kronor fördelat på hela truppen. Vi förväntade oss mycket mer av dem.”

Det där med att betala skatt är ju en lite olycklig liknelse eftersom spelare i Barcelona inte bara applåderas om de gör det, utan avgudas också om de låter bli.

Den här historien är väl ännu i sin linda, men vi gläds förstås åt att de spanska journalistkollegorna har precis lika mycket jobb som vanligt.
I dag har flera spanska medier publicerat franska L’Équipes förstasida, som avbildar Leo Messi som världens kanske mest kände revolutionär. Fun fact: Che Guevara föddes, precis som sin nye compadre, i Rosario i Argentina.

Det som inte hängt med över Pyrenéerna och till grannlandet är den uppenbara ironin bakom L’Équipes grepp.
Vi lär, som man säger, få återkomma i det här ämnet.

Johanna Frändén

johanna.franden@aftonbladet.se
Twitter: @juanitafranden

Första klassens reliker

Gästkrönika av Marcus Leifby

Det hade varit roligt att ha en (otvättad) pikéskjorta som Georgios Karageorgious bar när han producerade bordtennisturneringen i Barcelona-OS 1992, kryckorna Stefan Schwarz använde (som om han använde några) efter att han slitit av hälsenan 2000, fast helst av allt hade jag velat få tag på klubban som Peter Forsberg knäckte över knät efter SM-finalförlusten mot Malmö 1994.

På bilderna från Malmö Isstadion kan man se en glad prick rusa efter träflisen och återstoden av klubban, så oddsen är hyfsade att den faktiskt finns kvar.

 

Det kommer inte längre någon ny sport till oss, det är förstås jobbigt som fan för många, som att avstå modersmjölken, men personligen har jag klarat mig hyggligt så här långt. Jag ser en del gammal sport vilket skänker mig vällust.

De gamla sportårskrönikorna, som på 80-talen var högtidsstunder har blivit högtidsstunder på nytt, vill man se Troja ta sig an HV71 i kvalserien 1985 går det fint, och så finns det mängder med sevärda dokumentärer lite här och var.

Eftersom jag gillar gammal sport gillar jag också gamla saker. Vissa kallar det sportmemorabilia, men jag säger oftast bara ”prylar”. Jag vet inte riktigt när jag började samla, om jag nu samlar, men jag har ett litet prång här hemma där jag förvarar saker jag kommit över. Vissa gillar att jogga, andra att påta i landet, jag trivs med att tumma på mina prylar. Personerna jag delar mitt liv (och kvadratmeter) med brukar fråga vad jag ska med alla saker. Det vet jag ännu inte. Men jag antar att jag lurar mig själv att jag har en liten bit av historien hemma, och den biten gör mig både glad och inspirerad.

På måfå plockade jag fram några saker, och min förhoppning är att ni kanske återkommer och berättar vad för sportreliker ni har samlat på er? Och är det någon som absolut vill göra sig av med en näve grus som Hannu Mikkola sprutat upp i skogarna kring Jyväskylä får ni givetvis höra av er.

Eftersom detta är en sportblogg lämnar jag Christer Petterssons gamla hallmatta och skrivbordslampan från Kiruna stadshus (”Kirunabornas vardagsrum” där gruvarbetarna strejkade som satan för 50 år sedan) utanför.

 

En mask. Ganska dyr, men väldigt användbar oavsett om det kommer till spontanhockeymatcher i Vasaparken eller när man ska få upp barnen på morgnarna. Masken får mig att tänka på alla orädda målvaktsfantomer lilla Sverige har fått fram genom åren. Pelle, ”Honken”, ”Klimpen”, ”Abris”, och Göran Högosta som 1977 (i hjälm med galler, visserligen) stod för en av de bästa svenska målvaktsinsatserna någonsin när han på egen hand stoppade Sovjetunionen och Aleksandr Maltsev inte bara en gång, utan två. Sovjetunionen som samma VM krossat Kanada med 11-1 och världsmästarna Tjeckoslovakien med 6-1. Sverige vann med 3-1 och 5-1, tog silver och hjälpte Tjeckoslovakien till VM-guldet. Det pratas för lite om denna insats i ishockeysammanhang, anser jag.

 

En nummerlapp från Los Angeles-OS 1984 får mig osökt att tänka på Peppe Eng som kunde köra cabriolet ut till seglingstävlingarna i Long Beach, vilka han bevakade för Radiosporten. Just nummerlappen 125 vet jag inte säkert vem som bar, men jag har fått för mig att det var en kanadensisk gångare.

 

Ciao. Är det VM-historiens fräckaste maskot? Jag tror det. VM 1990 är mitt absoluta favorit-VM, trots att det gick käpprätt åt helsicke för Sverige. Jag råkar bo i samma kvarter som Olle Nordin och vi har träffats och fikat några gånger. Olle kommer från Delary i Älmhults kommun, Kronobergs län, och vi har spelat i samma juniorlag – fast inte samtidigt. Hade jag fått resa i tiden för att utföra ett sportjournalistiskt uppdrag hade jag rest till den lilla fiskebyn Camogli, med den här skrivmaskinen under armen, och rapporterat hem om hur svenskarna anlänt till sin VM-bas i början av juni 1990.

 

VM på nytt, och det här rakvattnet från 1994 är nog inte värt mer än en spottstyver. Det finns gott om vätska kvar och jag blir väldigt tillfreds när jag vid speciella tillfällen –  som när Sveriges Fotbollshistorier och Statistiker har årsmöte – får skvätta på mig lite och bege mig ut i världen och dofta som jag inbillar mig att en nyduschad Tab Ramos gjorde.

 

Sist ut. Lars-Gunnar Björklunds gamla Tipsextra-slips. För runt två år sedan ramlade jag över en kartong innehållande Lars-Gunnar Björklunds slipssamling (från åren på Tipstjänst) och lite annat smått och gott. Slipsarna har lottats ut men den här har jag behållit själv, då kartongen var långt ifrån gratis. Lars-Gunnar Björklund var hjärnan bakom Tipsextra som startade 1969, och hade det inte varit för LGB:s skaparanda hade vi kanske inte suttit här i dag med klåda och längtan efter en 0-0-match mellan Nottingham Forest och Queens Park Rangers.

Vi hörs!

/Leifby

Marcus Leifby

Mer än en klubb – ett myteri?

Tiderna går, fotbollen står nästan still och snart har ännu en helg utan matcher passerat. Tur att vi har vår nya redaktionsbaby att se efter (nej, jag menar inte dig, Frida). Men låt oss plocka upp tråden från Fagerlunds inlägg och prata lite om klubbarnas och spelarnas agerande i den här situationen. Går det att utifrån coronavirusets effekter på fotbollsvärlden dra direkta slutsatser om vem som är ond och god?

Ni såg att Juventus spelare och ledare sällade sig till en växande skara av fotbollsmiljonärer som bestämt sig för att avstå en del av sin lön under coronakrisen. Serie A är väl för övrigt på god väg att skapa sin egen flockimmunitet om man ser till listan på spelare som insjuknat och frisknat till från Covid-19. Det är ingen match för de flesta; att vara 30 år, hälsosam och ha tillgång till god sjukvård är i princip garanter för att klara sig lindrigt när coronan slår till.
Ni noterade förstås också att FC Barcelonas spelarråd sa nej till klubbens förslag om att sänka lönerna och istället blev tvingade till en sorts permitteringar. Det finns, försiktigt sagt, en del synpunkter att ha på det här förfarandet. Klubbens inledande förslag att sänka alla spelarlöner i samtliga sektioner med 70 procent kan låta som en rimlig rättviseåtgärd – inte minst i förhållande till det bisarra förslaget att FÖRHANDLA alla lönesänkningar individuellt, med, antar jag, en rad Skype-möten med spelaragenter som följd, som vore det här en inverterad variant av silly season. Det skulle, för att låna ett begrepp från den hårt belastade sjukvården just nu, förmodligen leda till viss etisk stress.
Men hur i hela Huelva kan Barças spelare vara så omedgörliga mitt i en internationell kris utan motstycke som kostat över 6 000 liv i det hårt prövade Spanien i skrivande stund? Är de på riktigt så förbannat snåla? Är de inte riktigt kloka? Har de tappat all bollkänsla under träningsuppehållet? Är inte detta Mer Än En Klubb?

Det finns väl två huvudspår för att hitta svaret på de frågorna, där det första inte är direkt smickrande, men likväl ett spår:
Spanska medier rapporterar att Barças spelare sneglar mot Real Madrid vars löneutbetalningar puffar på som vanligt: Tänker inte de så tänker inte vi. Det här är förstås ett fruktansvärt dåligt valt läge att bygga sin identitet mot den kungliga institutionen i huvudstaden, men vi kan inte utesluta att den reflexen gett visst utslag i förhandlingarna i Katalonien.

Men det finns en annan förklaringsmodell som känns mer logisk just nu. Då får vi hoppa tillbaka några veckor i tiden, till en värld pre corona, där FC Barcelona skakades av en av de värsta image-skandalerna på många år i spansk fotboll då president Josep Maria Bartomeu misstänktes för att betala en firma för att smutsa ner flera av spelarnas varumärke. Relationen mellan spelartrupp och klubbledning var redan innan dess minst sagt ansträngd, efter Lionel Messis beska utfall mot sportchef Eric Abidal. Kort sagt: Förtroendekapitalet mellan arbetstagare och arbetsgivare var redan kört i botten.

Mal rollo

I ljuset av det är det inte helt konstigt att spelartruppen inte vill hjälpa klubben att rida ut den ekonomiska krisen. Det känns kanske futtigt, lite lågt och som ett allmänt dåligt valt tillfälle att bråka, men helt ofattbart är det inte.

Efter år av extremspenderingar, ekonomisk dopning och ett financial fairplay-system som de flesta aktörer mest verkar se som en hinderbana att ta sig förbi, ställs nu fotbollsvärlden inför en fråga som måste upp på agendan när det här är över: Hur länge trodde toppfotbollsklubbarna att de bara kunde lämna ladorna helt tomma?

Foto: Christine Olsson/TT

Johanna Frändén

johanna.franden@aftonbladet.se
Twitter: @juanitafranden

Varsågoda att ge tillbaka, fotbollspelare

Gästkrönika: Frida Fagerlund

Det är smått surrealistiskt att promenera min vanliga runda i East London numera. Dels eftersom jag bara får gå den en gång om dagen. Sträckan, som löper genom hjärtat av den hippa stadsdelen Shoreditch upp till de mysiga delarna av Hackney (det finns mindre mysiga områden där också) och tillbaka, tar prick en timme. Längre än så får man inte vistas ute på gatorna.

Dessutom är hela London absurt tyst. På min gata Old Street får man ofta se upp för vingliga after workare och bokstavligt talat rusa över vägen för att undvika den ständigt levande trafiken. Nu behövs inte det. Öronpropparna, som jag vanligtvis använder för att kunna sova mig igenom bruset, ligger orörda på sängbordet.

För den fotbollsintresserade, liksom den icke-fotbollsintresserade, står livet överraskande still. En regnig höstdag, en långdragen annandag med släkten, eller en solig lördag i slutet av mars. Fotbollen har alltid funnits där. Inte minst för de passionerade engelsmännen.

Vissa har fotbollen som sin primära inkomstkälla. Det gäller spelare, tränare och övriga ledare men också alla de tusentals som arbetar inför, under och efter Premier League-matcher. De som nu står utan arbete fram tills säsongen påbörjas igen. Kanske inte ens då eftersom det är högst troligt att resterande möten kommer spelas utan publik.

Manchester City har omkring tusen arbetare som innefattar alltifrån matchvärdar till biljettförsäljare. Under veckan fick de glädjebeskedet att klubben väntas betala ut deras löner som vanligt trots avsaknaden av arbetstillfällen. Crystal Palace erbjuder gratis virustester till alla årskortsinnehavare över 70 år. Chelsea lånar ut sitt hotell vid Stamford Bridge till sjukvården. Det finns många fler liknande exempel.

Fotbollsklubbar är osmakligt rika, heter det ofta. Sanningen är att det är tack vare (eller på grund av) oss som oljemagnater och andra finansmän ser möjligheter med att pumpa in pengar i branschen. Liksom det är vi som i grund och botten bidrar till att pressa upp spelarnas ofta astronomiska löner. Vi har placerat dessa människor på en abnormt hög piedestal eftersom vi anser att deras bedrifter ute på fotbollsplanen ger oss tillräckligt mycket glädje för att förtjäna det…

… Nu, när det inte längre finns en live-scen att visa upp sig på, måste spelare och klubbar hitta ett annat sätt att ge tillbaka. Vissa har börjat lovande, andra håller låg profil.

Under onsdagen meddelade en grupp spelare från olika Premier League-klubbar att de har startat en gemensam kampanj för att samla ihop pengar. En av de drivande krafterna är föga förvånande Arsenals Hector Bellerin. Han är en av de (få) fotbollsspelare som aldrig är sen att agera eller säga vad han tycker. Oavsett om det handlar om politik, människors lika värde eller en pandemi.

Pep Guardiola har skänkt 11 miljoner kronor till sjukvården i Barcelona. Ärkerivalen José Mourinho promenerade runt i Enfield, norra London, och delade ut nödvändiga varor till de äldre. En hoppfull röst i bakhuvudet håller en tumme för att inget filmteam från Amazon närvarade i samband med portugisens – utifrån sett fina – initiativ.

Är det tillräckligt? Görs det tillräckligt?

Det finns klubbar som i nuläget måste tänka på sig själva. Birmingham befinner sig exempelvis i en prekär situation och vill att spelare ska gå med på att sänka sina löner några månader framöver. Enligt lokaltidningen tjänar en spelare i genomsnitt över 6000 pund (ca 70 000 kronor) i veckan.

En av de som omedelbart halverade sin lön är kaptenen Harlee Dean. Han berättar att vissa har följt hans exempel, andra inte. ”Jag hade inte stått ut om någon som arbetar i klubben hade fått gå eftersom jag inte gjorde någonting”, säger Dean. ”Det är upp till var och en att fatta ett beslut på egen hand. Förhoppningsvis är det ett privat sådant som ingen annan behöver ta del av”.

Det kan finnas hundra anledningar till varför vissa Birmingham-spelare inte har lust att gå ner i lön. En cynisk slutsats är att det handlar om girighet, något som förmodligen inte gynnar någon i längden.

Kanske är Harlee Deans ord svaret på frågeställningen ovan. Vi, åskådarna, behöver inte känna till varenda donation eller lönesänkning. Men vi behöver få veta att klubbar och spelare ser vårt värde och hjälper samhället – hjälper oss – ur den här krisen. Annars kan det bli en jobbig klättring tillbaka upp på piedestalen. När det nu än sker.

Jag vill inte tro att den generella människan är mer narcissistisk år 2020 jämfört med någon annan tidsperiod. Möjligen är vi inte vana vid att behöva sätta främlingars liv framför vår föredragna träningsrutin, restaurangbesök eller planerade pubrunda. Alternativt sänka våra löner någon procent. Det är en liten uppoffring för att så småningom få tillbaka vår ”normala” vardag. Inklusive den smärtsamt saknade fotbollen.

Just därför trotsar jag rebellen inom mig under den dagliga promenaden och är tillbaka i lägenheten efter exakt 60 minuter. För att jag vill att världen snart ska bli som vanligt igen.

Frida Fagerlund

frida.fagerlund@aftonbladet.se
Twitter: @fagerlundfrida

Shake the disease

Gästkrönika: Simon Bank

Ingen redaktion att gå till, inga polare att hänga med, ingen restaurang att besöka, inget att skriva om, inga matcher att titta på.

Illa är det.

Inga döda anhöriga, ingen förlorad anställning, inget företag i konkurs.

Så illa är det inte ändå.

I går låg jag i sängen (varje nackdel har sina fördelar, som Cruijff sa) och spelade in ett poddavsnitt över länk till Juanita i Göteborg. Jag berättade där om en ganska platt insikt – men ändå en insikt, vi tar vad vi får i karantänen! – som träffade mig när jag såg den där SVT-dokumentären om Kossounou Odilon. Jag såg bilderna från säsongspremiären, Bajen–Kalmar, supportertåget över Södermalm, gungande läktare, och slogs av att det inte först och främst är spelet fotboll, eller ens matcherna, jag saknar: det är människorna. Mötespunkten. Sammansmältningen.

Vi har ju inte det nu, och om vi har det så är det i små celler. Familjen, några få vänner, en främling två meter bort på trottoaren. I dag skickade svensk Elitfotboll ut ett pressmeddelande där de refererade till rapporten de beställt om fotbollens samhällsnytta.

Rubriken löd: ”Fotbollen är en väsentlig del av vårt folkhemsbygge”.

Man tänker ju ”visst!”. Men sedan man kanske tänker ”definiera ’fotbollen’”. Vilken sorts fotboll är det som bygger landet? Vilken sorts fotboll är det som kommer att bygga världen ny på andra sidan en pandemi?

Samma som alltid, den där vi möts i leken och fantasin och river murar mellan varandra.

I helgen skrev Jorge Valdano om fotbollsstjärnorna i El País, om hur de avmytologiseras utan arenorna och matcherna. Plötsligt är de bara killar (jo, mest) som jonglerar med toarullar, skojar på insta, har tråkigt eller kanske skänker en dagslön till ett sjukhus.

”Sporten är borta, det enda som återstår är industrins känslighet” skriver Valdano. Just så. Klubbar och förbund som vacklar, små klubbar som går under, division tre-proffs som tvingas ut i arbetslöshet. Plötsligt står toppfotbollen avklädd, skrattspegeln är borta, drömbärarna nakna så länge som vi ser oss själva i en helt vanlig spegel: Vilka är vi? Vad är viktigt egentligen?

Det vore mig främmande att låtsas som att det inte är viktigt (ens egentligen) med Everton eller Real Madrid. Det spelades musik och teater i koncentrationslägren, vi behöver fantisera för att leva. När stormen kom började folk slåss om toarullar för att det var något de kunde påverka mitt i kaoset, en chimär känsla av kontroll när världen vibrerade. Fotbollen kan vara det också: hundra döda, men hur gick det för Roma då?

Vi kan inte ens låtsas att överblicka följderna för fotbollen på sikt, men att toppfotbollen darrar är det minsta problemet. Den borde darra, oftare. Är man småsint om man tycker att det närmast är vulgärt att Paul Pogba (efter att ha uppmuntrat folk att ”dab to beat coronavirus”) startat en insamling och lovat att dubbla bidraget om insamlingen når över 400 000 kronor, eller att spelare som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi – som undanhållit runt 200 miljoner i skatt i Spanien, pengar som bland annat kunnat gå till vården – nu får applåder för att de skänker en veckolön?

Vi kommer att behöva deras fotboll på andra sidan det här också, men jag undrar om det kommer att ha hänt något med vårt sätt att se på toppfotbollen då. Vi vet att England skriker efter vårdpersonal, att klubbar och spelare hyllar sjuksköterskorna som sina hjältar. Fint. Men vi vet också att summan som spenderades på spelarköp i Premier League förra sommaren hade räckt till att bygga tre stycken Queen Elizabeth Hospital (supersjukhuset i Birmingham, med sjutusen anställda och en halv miljon patienter per år).

Man kan inte jämföra så? Klart man inte kan. Men den här tiden gör det omöjligt att låta bli. Kanske borde de inte skänka några pengar över huvud taget, i alla fall inte ur någon form av moraliskt perspektiv. Toppfotbollen (eller idrotten) bryr sig ju aldrig om distributionen av pengar annars. PSG tar emot flera hundra miljoner från fattiga Rwanda – för att sen skänka några miljoner till sjukhus. Flott.

Det är bra att skänka och vi ska alla hjälpas åt, men jag rörs inte när min idol Roger Federer donerar en miljon, jag får inte nåt fuktigt i ögonvrån när fotbollsmiljardärer avstår en minimal del av sin inkomst för att det känns bra just nu.

Däremot hände det något i mig när Josip Ilicic tog med sig matchbollen från Valencia, den han gjorde fyra mål med, och skänkte den till Papa Giovanni XXII-sjukhuset i Bergamo.

Det var en gest, men den var på något sätt jämlik. ”Från min dröm till er mardröm”. Den utgav sig inte för att vara något annat än en gest, därför betydde den något.

Ilicic.

Simon Bank

Cooee, cooee från fotbollskarantänen

Medan Kroko kollar fula landhockeymål – vi kallar det ”breddbevakning” i branschen – har stora delar av lagidrottsvärlden också ganska tråkigt just nu. Något jag vet om fotbollsspelare, efter att ha bevakat, intervjuat och jobbat med en hel del, är hur dåliga många är på att klara sig utan rutiner. Man får ibland intrycket av att sportens superstars jäser runt nedcabbat, äter dyra middagar eller bara har det så där gränslöst Glenn Hysén-gott i sin vardag, men det är lite av en chimär. Packa benskydd, passa tider, spela tvåmål, flyga flygplan och väga sina kalorier på våg är oftast lite närmare sanningen.

Coronapausen ställer givetvis helt nya krav på en yrkesgrupp som jag närmast skulle vilja beskriva som ”dampig”, men låter bli, eftersom jag har allt sämre koll på vilka ord man får använda i det här jävla landet just nu.
Det här är också tider då det snabbt visar sig vilka som kan roa sig på egen hand.

Ni har sett klippen på toarulleutmaningen, som Chelseas Ramona Bachmann förfinat.

Ni har noterat att Ada Hegerberg satt i skadekarantän redan innan virusutbrottet och just nu mest verkar rehaba på ren ilska.

Men frågan är om någon har tråkigare än Liverpools James Milner? Eller roligare? Jag vet inte riktigt. Men han har i alla fall börjat räkna med sämre dagar, eller så kom han bara inte ihåg att storhandla i helgen. Nu ransonerar han te.

Och klipper gräs.

Och hemskolar barnen. Eventuellt i spanska.

Men fotboll då? Tänker han inte på fotboll? Hinner James Milner i själva verket inte komma tillbaka till sitt brödjobb med alla dessa betungande hushållssysslor? Vi har nog inte svaret än. Men han i alla fall tagit ut sin all star-elva från Premier League på ett minst sagt kreativt sätt.

James Milner har alltså, på lite mindre än en vecka, lyckats utmana parodikontot Boring James Milner på att vara roligast på internet. Eller så är det där han hittat inspiration?

Men, tänker ni, liksom jag ofta gör, är det INGEN som ägnar sig åt några lite mer…intellektuella aktiviteter i sin karantäntillvaro?
Ja, Megan Rapinoe och Alex Morgan spelar i alla fall onlinealfapet, med varierad framgång.

Och det lämnar ju oss egentligen bara med en fråga: Vad i hela världen betyder ”cooee”?

Johanna Frändén

johanna.franden@aftonbladet.se
Twitter: @juanitafranden
Sida 2 av 3
Football Radical