Che bello…Så fint…

Den skånska kusten, i det är milda ljuset som smeker med ömma, förlåtande händer och gör allt vackrare.

Och apropå vackrare, jag känner precis som du kring de unga kvinnorna i tidningarna från 40 år sen. Naturliga, utan silikon, orakade, leende. Det är plastiga tider vi lever i nu, det är ju bara att öppna instagram och se alla fixade bilder, med program som ”instabeauty”. Som om ingen duger utan filter. Så sorgligt när man om 20 år vill blicka bakåt och alla de där gamla semesterbilderna med bilringar på magen och solröd näsa och frissigt hår och fula miner inte finns där. För de valdes bort. Alla de där ögonblicksbilderna som får oss att le i  backspegeln och säga ”ja visst ja, det var så det var”. Det var så vi var.

Apropå det så lyssnade vi i dag, barnen, vår italienska barnflicka och familjemedlem Ludovica och jag, på vår gamla favorit-cd ”Italian hits”, från 1990-talet. Däribland finns ”Fotografia”, klassikern med Al Bano och Romina Power. Smörsång, visst. Men refrängen sitter där och orden ”fotografia,vad är livet, det där ögonblicket på bilden, det finns inte längre…”. De må vara banala men ändå sanna.

Vi sjöng med där i bilen, längs vägen, på väg. Och jag tänkte lite extra på barnens gammelmormor som gick bort i går, 101 år gammal. Klar in i det sista. Tänk som världen ändrat sig under hennes livstid, det hon sett, det hon levt och upplevt. Och det liv hon gett: tre barn, nio barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Så vill jag också bli ihågkommen, att jag älskat och blivit älskad.

I dag är det vår i luften även här, jag mår bättre, mycket bättre, och SKA se Milans match mot Chievo, Melodifestival och småttingar i soffan eller ej.

I nästa inlägg tänkte jag berätta lite mer om mitt senaste besök i Casa Milan….

Jag förstår att det måste ha varit spännande och givande att träffa Saviano, har aldrig mött honom. Det bästa med det här jobbet är ju just det, alla möten med människor. Inte minst som nyhetsreporter, då man ofta träffar folk i kris. I den skimrande raden av pärlor till italienare jag mött blänker Dario Fo och Oliverio Toscani bland de klaraste. Fo intervjuade jag första gången 1997, en blixtutryckning till Milano, då han vunnit nobelpriset i litteratur. Toscani träffade jag första gången 1994, 21 år ung, som JH-praktikant på Expressen. Då var han, som du nog minns, som allra mest i ropet för den kontroversiella Benetton-reklamen, med bland annat maffiatema.

Det var ett givande möte och snygg som tusan var han också, minns jag. Jag har sen träffat Toscani igen i flera sammanhang, bland annat var han ju med och gjorde Inters stora jubileumsbok, år 2008, och jag träffade honom på den stora mottagningen i Casa Moratti, tillsammans med Mister Massimo Moratti himself. Man kan tycka vad man vill om Morattis och hans familj att sköta Inter och om Tohir var den rätte att ta över. Men man måste ändå gilla en man som älskar sin klubb så som Moratti.

Jag är säker på att du träffat alla dessa män genom åren, vad tycker du om dem? Moratti, Toscani, Fo?

Och, Dio Mio, ge mig lite stora italienska kvinnor du träffat och inspirerats av!

För övrigt fick jag med mig ett exemplar av Inter-boken som jag har bland mina andra fotbollsböcker, på bästa plats i biblioteket. Inter-luntan väger drygt sju kilo och var inte helt lätt att kånka med i handbagaget från Milano, minns jag. Inte helt lätt att ta upp och bläddra i heller för den delen. Men underbar nostalgi. Jag ska snart återkomma även kring Inter och Roberto Mancini, som jag redan lovat.

Men nu ska jag sända en ”inför match-text” om Monaco och PSG och den avstängde Zlatan. Så jag skickar dig en massa baci till Skåne och höjer mitt glas med sicilianskt rött fylligt vin och säger buona serata, trevlig kväll, carissima du.

Bubbel på hundraårsfirandet i Casa Moratti, mars 2008 . Zlatan hade precis blivit pappa till son nummer två, Vincent, och vi skålade även för det. På just den här planen brukade Moratti som liten få lira med Inters storspelare medan pappa Angelo leende tittade på. Apropå livet som går och vackra ögonblicksbilder.

Jag är inte Inter-supporter. Men jag måste ändå säga, apropå ”Fotografia” och min svaghet för italiensk lättsmält musik, att jag verkligen är lite svag för ”Pazza Inter amala”, särskilt den här versionen.

https://www.youtube.com/watch?v=Ur2x4y6Lo8g

Kanske är det nostalgin. Javier Zanetti, Mancini, båda så mycket yngre…Och Crespo! Crespo, minns honom även från Lazio-tiden…Kanske är det att man själv blir äldre, nu när vissa spelarna är nästan 20 år yngre än man själv får de inte samma stjärnglans när man bevakar dem. Inte för att jag någonsin fallit in i idoldyrkan när jag jobbar. Men det var ändå mer speciellt att intervjua spelare som Patrik Andersson än dagens lammungar till ynglingar i blågult…

Känner du också så, med dina gamla favoriter? Det känns också som att det var en lite oskyldigare fotbollsbollsvärld, med lite mindre pengar, lite mer amore. Men jag kanske bara ser det i just det blekta fotografiets nostalgiskimmer.

Hej Jennifer,

några korta rader innan jag ska ut på kvällens övningar. Har haft en helt underbar dag i Skåne! Vi körde tvärs över slätterna, från Malmö till Ystad, och sedan vidare norrut längs Österlen. Vintergäck och snödroppar i gräsmattan, ostsmörgås och kaffe i det kalla sommarhuset. Såg till att bli ordentligt genomblåsta längs havet, innan vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Stranden vid Stenshuvud är en av Europas vackraste! Mina italienska vänner tror mig inte när jag visar bilder och säger att det är Sverige. Att ha ett sommarhus vid ”Mar Baltico” (Baltiska havet d v s Östersjön), låter för dem som att bada bland isflak med isbjörnar. Så står det till med EU. Vi tror att vi känner varandra, vet hur varandras länder ser ut och fungerar, hur vi tänker och agerar, men det är en chimär.

Från Rom rapporteras varmt vårväder och två potentiellt farliga manifestationer med Lega Nord i den ena och den fascistiska rörelsen Casa Pounds anhängare i den andra. Lega Nords ledare Matteo Salvini vill vara för Italien vad Marine Le Pen är för Frankrike och han har vind i seglen.

Apropå maffian som vi pratade om i går, såg jag ett fint klipp med en man i trettioårsåldern som är kusinbarn till den som betraktas som Siciliens i dag mäktigaste boss, Matteo Messina Denaro. Han fördömer maffian klart och tydligt och stöder sin far som har blivit informatör. Han gör det offentligt och på ett helt naturligt sätt. Complimenti. Tiderna håller lyckligtvis på att förändras.

I kväll spelar Milan borta mot Chievo i helgens första ligamatch. Forza Milan och stor kram till dig!

PS Skickar dig en bild för själen. Snart är det sommar igen

en

Carissima,

nej vi låtsas inte. Detta är en ärlig blogg. Dock får jag erkänna lite självcensur som handlar om att jag har befunnit mig i en så annorlunda medievärld så länge. Jag kan bara vara personlig till en viss gräns. Allt vill man inte dela med sig av och jag ställer mig också frågan vad den som läser faktiskt är intresserad av att veta.

Vad gäller yttrandefrihet, är jag naturligtvis fullständigt övertygad om att den är en självklar del av ett demokratiskt och öppet samhälle. Men jag tycker att den måste utövas med respekt för alla och med ansvar. Eftertanke är klokt, innan man vräker ur sig sina mest primitiva känslor eller skriver med tarmarna i stället för handen. Den som inte har något att säga, gör gott i att hålla käften.

Roberto Saviano gjorde en enorm insats när han skrev Gomorra. Dessförinnan hade ingen i bokform kartlagt Camorran, den farliga maffiaorganisationen i och omkring Neapel. Han skriver om bossarna med för och efternamn. Han beskriver brottsplatserna, människorna som kämpar mot, en församlingspräst som blev mördad för att ha vägrade begrava en maffiaboss. Han är en mycket modig man. Jag har träffat Roberto flera gånger. Han har tjänat massor med pengar på sina böcker, men hans liv är förstört. Han kan inte ta ett steg utan sina livvakter. Camorran har försökt tysta honom, apropå yttrandefrihet. Men de har inte lyckats.

Jag tycker bilderna på dina gamla Fib och Se är så roliga. Det är härligt att tjejerna ser så fria ut. Den tidens pinuppor var lyckligt befriade från det där trånsjuka, plutande, passiva uttrycket som är så vanligt nu. Inte fotoshoppade, inte perfekta, men livsbejakande, inte objekt utan subjekt.

På föredraget i dag fick jag en del fotbollsfrågor. Det är kul att se att så många är intresserade och hänger med. Jag får ibland för mig att bara engelsk och spansk fotboll existerar i Sverige (och lite fransk och tysk, av förklarliga skäl). Men det är med il calcio som med allting annat i Italien. det lyser med en egen strålkraft som emellanåt är något svagare, men som ändå fascinerar. Sist lite fotbollsnyheter : i åttondelsfinalen i min nya favoritturnering Europa League möts Fiorentina och Roma. Napoli får ge sig i kast med Dynamo Moskva, Inter med Wolfsburg och Torino med Zenit. Att ha fem lag kvar så här långt i turneringen är rekord. Det skålar vi på, eller vad säger du?

Var inte ledsen.

Un’abbraccio forte forte

Carissima Kristina,

så fint att vara hemma på svensk mark ett ögonblick. För att inte tala om skånsk. Pappa är skåning och i min barndoms burk med minnenas Madeleine-kakor finns alla de skånska: spettekaka, sirapsmacka, ord som ”rullebör”, den skånska flaggan hissad på högtidsdagar, de vita bykyrkorna och dansk tv på i ett hörn hos Gamla-Mormor. Skåningarna är på många sätt sig själva nog och att komma dit är alltid att komma hem. En kliché, jag vet, men inte mindre sann för det.

Här i huvudstaden är vi kvar i gråvädret. Jag sitter och skriver en artikel och samtidigt redigerar jag på distans med tv-kontoret i Rom ett tv-inslag om Zlatan. Återkommer om det…

Ja, du, det var en fin fotbollskväll för Italien i går kväll. Jag håller med om din analys, man får älska så gott det går och så mycket man kan. Både i fotbollen och i livet. Och Europa League är inte fy skam. När det gäller Champions League slutar det alltid i besvikelse för mig, i alla fall på senare år. Allt färre italienska lag och de klubbar jag följt i arbetet med Ibrahimovic på senare år har alla åkt ut för tidigt, först Milan och sen PSG. Och det lär ju bli respass i London om knappt två veckor igen, kan inte se hur man ska klara det mot Chelsea på Stamford Bridge.

Ville ge ett lästips förresten, till dig och de av våra följare som kan italienska. Läste i morse det här briljanta inlägget av Roberto Saviano, Gomorra-författaren, om varför den italienska staten förlorat slaget mot maffian.

http://www.repubblica.it/cultura/2015/02/27/news/roberto_saviano_perch_lo_stato_ha_perso_la_guerra_contro_gomorra-108293317/?ref=HRER2-1

Saviano är verkligen en stark och modig röst som aldrig tystar och det är extra viktigt i dessa tider, även om jag inte föll i trans över ”Gomorra” som bok. Vad tycker du om den? Och filmen? En maffiabok som jag tycker är oerhört läsvärd, inte minst för en icke-italienare, är Tomas Lappalainens klassiska ”Maffia”. Därför att den på ett så lyssnade enkelt sätt, och samtidigt så målande, förklarar kompicerade och komplexa skeenden och dess historiska bakgrund.

Nå, åter till det fria ordet; jag blir så uppgiven när det i dag finns tyckare som menar att yttrandefriheten är förhandlingsbar. Vilket den naturligtvis aldrig är. Den är okränkbar och måste var det. När det fria ordet tystnar är allt över. Som jag skrev om i den här krönikan. Där jag också fick med gamla herrtidningarna i mitt gästbadrum på ett hörn. Och vikten av tillbakablick, för perspektiv, inte bara på tjejerna…

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20155520.ab

Nu ska jag jobba vidare. Det är en grå dag inte bara vädermässigt i dag, Kristina. Jag tänker inte hänga upp falska lyckoskyltar på den här bloggen, spela med i något socialt spel där störst, bäst och vackrast vinner.

Pensami, tänk på mig, och lycka till med allt i Malmö, baci, Jenny

Kära Jennifer,

är i Malmö. Ska hålla några föredrag och passar på att träffa min familj. Jag är verkligen både svensk och italiensk, både romarinna och malmöit. Förresten har de två en hel del gemensamt, även bortsett från två lysande fotbollslag. Både romare och malmöbor uppträder som om ingenting någonsin skulle kunna förvåna dem.

Alltså var väl ingen romanista särskilt överraskad över att just deras match, mot Feyenoord i Rotterdam, skulle ta längre tid än alla de andra, för att riktigt hålla i tifosi på sträckbänken. Inte nog med vad som hände i Rom för en vecka sedan, med bärsärk på Campo de Fiori och vandalisering av fontänen nedanför Spanska Trappan. En extra nervpress skulle till innan Roma kunde sälla sig till de fyra andra italienska lag som nu har gått vidare till åttondelsfinal: Fiorentina, Napoli, Torino och Inter. Det är väldigt glädjande för italiensk fotboll. Champions League är det hett efterlängtade målet. Men tills italiensk fotboll har blivit konkurrenskraftig på den absoluta toppnivån igen, det är inget fel på Europa League. Får man inte den man älskar, får man älska den man får.

Torino gjorde en strålande match mot Atletico Bilbao borta med Darmian, Maxi Lopez och ”gamle” Quagliarella i högform. Det slutade  3-2 till italienarna. Fiorentina visade musklerna mot Tottenham och vann med 2-0 tack vare Salah och Gomez. De Guzmans mål gav Napoli segern mot Trabzonspor. Inter verkat vara på väg ur sin kris både i ligan och Europa och slog Celtic med 1-0. För Roma är 2-1-resultatet förhoppningsvis vändningen. Gervinho gör sitt första mål efter hemkomsten från Afrika, Ljajic räddar gladiatorerna från ytterligare ett frustrerande oavgjort.

Så roligt för il calcio och så roligt för italienarna. Det har varit så träligt i Italien så länge nu. Nu är det dags för goda nyheter!

Kristina, cara du, så gärna jag skulle vilja plocka en apelsin.

Jag älskar den här tiden på året i Rom, med apelsinträdens färgprakt och den blommande mimosan. Här i Sverige lyser det istället gult av vintergäck och den där lilla första vårfågeln som jag inte minns namnet på drillar non stop.

Jag simmar inte som du, men springer så ofta jag kan, det är den enda träningsform jag hinner med nu för tiden och det är så avstressande. Stunder i rörelse men ändå stillhet, bara jag och mina tankar.

Grekland ja, Europas, eller i alla fall EU:s, lilla svarta får. Och inte så lilla heller, om man ser till skuldberget. Men grekerna är ju inte ensamma om att ha levt över sina tillgångar. Portugal, Spanien, Irland, det är många som bäddat illa för sig. För att inte tala om vårt kära Italien… Hela euro-projektet har ju på många sätt varit ett fiasko. Och som du vet så har ju levnadskostnaderna stigit kraftigt i länder som just Italien. Jag minns när metro-biljetterna kostade 1000 lire, fem kronor. Sen kom euron och det blev 1 euro i stället. Vilket ju är tio kronor, dubbla priset…

När det gäller grekerna är jag kluven. De har ju också åtminstone delvis sig själva att skylla med korruption, mygel, pensioner vid 45 års ålder och ett land som behöver moderniseras på alla plan. För att ta ett konkret exempel kan jag lugnt säga att OS i Aten 2004 är bland de sämst organiserade mästerskap jag varit på…Och det är inte charmigt. Inte när man ska jobba. Du vet. Det blir intressant att se vad som händer nu, med Grekland och hela euro-projektet.

Själv skrev jag i går, apropå EU, om ”migranterna”. Eller, för att inte använda fikonspråk, tiggarna på gatorna och i parkerna. En vanlig bild i Italien, sen länge, men inte här. Jag tog upp det svåra, känsliga ämnet i min nyhetskolumn och har fått mängder av mejl, det är bland annat därför jag inte hunnit svara dig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20371469.ab

Till fotbollen då… Jag tycker att Francesco Totti gör helt rätt som vågar tycka till om Feyenoord-fansens (de så kallade fansen) oacceptabla svinerier. Allt för ofta är fotbollsspelare rädda för att använda sin position och sitt inflytande till att säga viktiga saker. Man kan för all del säga att de inte har något politiskt eller samhälleligt ansvar, bara för att de är bra på att spela boll. Men jag håller inte med. Vi har alla ett ansvar. Och har man så många som lyssnar på en, då är det en skam att inte använda den möjligheten, särskilt med åren. Att vara över 30 år och bara tänka på nästa träning och miljon och laja med playstation, det är i mina ögon inte ett vuxet beteende, värdigt den makt våra största fotbollsstjärnor har.

Håller med dig kring Juventus, såg matchen och skrev just på temat om hur jag vill se vilket italienskt lag som helst gå långt i Champions League:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/

Lunchdags nu. Hade inte varit fel att kunna knäppa med fingrarna och få den här lunchen på bordet, som jag åt i Milano nyligen…

Ti bacio, a presto, hörs snart,

Jenny

Mmm milanese…Cotoletta milanese.

Jennifer,

jag har aldrig kunnat stämma in i kören att Grekland borde lämna euron. Det har en hel del med att göra att jag har bott i Italien i 30 år. Här är världen inte så svart och vit som hemma. Grekerna har gjort fel, men de har straffats så det räcker. Den ekonomiska kompromissen till förmån för grekerna är ett framsteg för hela EU. Jag ser varje dag tecken på fattigdom i Italien som beror på den ekonomiska krisen och den i vissa fall vansinniga åtstramningspolitiken som dikteras från Bryssel. I Grekland är det ännu värre.

Framgångarna gentemot den så kallade Trojkan är Tsipras första mål. Hans beslut att på obestämd tid suspendera alla grekiska fotbollsturneringar på grund av supportrarnas våldsamma uppträdande är mål nummer 2. Fotboll får inte lämnas i händerna på vandaler och huliganer. I kväll kom det första planet med romanisti till Rotterdam för returen Feyenoord-Roma i Europa League. Spänningen är enorm och risken för ”casini” stor, efter holländarnas framfart i Rom. Francesco Totti har gjort starka uttalande mot våldet och skadegörelsen. Det hedrar honom. I Italien är lagarna stränga, men klubbarna tar aldrig i med hårdhandskarna.

Så vi inväntar fortsättningen, men en viss bävan. Sköt om dig!

Kappelinoo

Cara Jenny,

Juventus och Dortmund har hunnit en bit in i andra halvlek. Massor av italienare har gått som i väntans tider hela dagen inför den här matchen. Många är kluvna, eftersom de ogillar Juventus men vill att Italien ska ha ett lag kvar i Champions League. För nationalheders skull så att säga. För att försvara de italienska färgerna i europeisk fotboll.

Sett ur det perspektivet är jag helt med. Jag saknar Milan i de här sammanhangen. Det är något med klubbkulturen där som är modigt, glatt och utmanande. Vi vet att vi klarar detta. Vi är inte rädda för er, det är ni som ska vara rädda för oss. Alla andra klubbar pendlar mellan panikattacker och nervöst sammanbrott så fort det är Europa, inte Italien, som är arenan.

I morse gick jag och simmade på Santa Maria. En pool där människor motions-simmar är som ett samhälle i miniatyr. Jag trodde länge att det bästa sättet att få en egen bana är att frusta och stänka och skrämma inkräktaren. Helt fel om det är en man det handlar om. Knepet är att simma väldigt långsamt, gärna ryggsim mitt i banan, med uråldrig teknik. Ingen vill dela bana med vad de tror är en besvärlig tant. Alltså simmar jag på det viset när jag ser att någon närmar sig, och helt normalt resten av tiden. Det är skönt med en egen kuppe, som Martin Ljung sade.

På nyhetsfronten är det just nu ganska dött. Inrikespolitik är en journalistisk passion i det här landet. Tidningarna gör allt de kan för att skapa polemik där det egentligen inte finns någon. Nu har de problem eftersom den 40-årige premiärministern Matteo Renzi sällan eller aldrig svarar på provokationer. Jag slöläste Corriere della Sera över Roms bästa cappuccino och cornetto på Panella på Via Merulana. Jag måste gå på café eftersom min man aldrig kan hålla tyst när jag läser tidningen. Det är ungefär det mest irriterande jag vet.

På vägen till kontoret stod denna Fiat 500 parkerad. Om man köper en gammal 500 och vill vara inskriven i den särskilda klubben för ägare av gamla bilar, får man inte lacka om den hur som helst. Man måste välja den aktuella årgångens originalfärger. Denna är ljust, ljust blå, som insidan på ett vaktelägg (ok överspänt, men man äter vaktel ganska ofta här).

Som du kanske vet har borgmästaren stängt av trafiken i stora delar av centrum. ALLA HATAR DET! De kan ju inte ta bil och vespa överallt längre. Galningar. Det är det bästa som har hänt i Rom på länge.

stor stor kram och ta en apelsin

PS De vann, 2-1.

Kristina, jag har svårt att beskriva alla känslor som rör sig inom mig när jag ser ditt starka, vackra reportage från Lampedusa. Så tydligt med din signatur men aldrig med dig själv i fokus, alltid med blicken vänd mot människorna du ska berätta om – och för.

Med fiskhandlerskan är det enklare att sätta ord på det jag känner: jag ler av igenkänning.

Italien på sitt bästa och värsta. Våra starkaste sidor är som bekant ofta också våra svagaste. Jag njuter av att du tar mig med  upp och ner för Roms gator, nu när jag är långt borta. Och jag tänker på hur det vid middagsbordet kan vara bra att italienarna är sådana puritaner. När de väl druckit upp sitt kaffe på maten vill de inte ha mer vin. Men det vill man (jag) ju. Fullt så puritansk blir nog en svensk aldrig. Så då kan jag i lugn och ro avsluta vinet.

Å andra sidan, när jag är i Stockholm och betalar dyrt för kärlekslös mat som jag själv måste bära fram på en bricka och sen ofta bära undan, då vill jag gråta över lunchkulturen, eller snarare bristen på sådan, om man bortser från finkrogarnas. I Italien är mat viktigt och den kärleken till det goda i livet är värd att hylla.

Eller, som en desperat kollega sade en gång på San Siro, när han inte kunde sända hem sina artiklar för att wifin var så dålig:  ”Men maten är i alla fall god”. Och jodå, såväl Inter som Milan som Juventus, uppe på nya stadion i Turin, dukar ju upp pressbufféer som heter duga. Inte minst Silvio Berlusconi vet att mätta och prosecco-lulliga journalistvargar jagar sämre.  På Olimpico är det som du ju vet sämre med serveringen, bara den lilla dyra och dåliga baren i ett hörn av pressrummet.

Men får jag välja, just när jag jobbar, är förstås en bra uppkoppling viktigare än en god prosciutto. Tyvärr får man inte heller det förstnämnda på Olympiastadion. Vi får hoppas att Romas planer på en egen, modern stadion kan bli verklighet, det är så viktigt på så många plan.

Även om jag har många fina minnen från derbyn och andra ljuva matcher på Olympiastadion, inte minst då jag följde Lazio på nära håll några intensiva år… (förlåt mig nu, du bella romanista).

Tack för dina fina ord om Milan-vännerna, ska som sagt snart skriva mer om dem och klubben. Samt om Inter där just en god gammal Lazio-bekant, Mancio, ju är tillbaka.

Nu ska jag börja samla ihop förkylda barn (och italiensk barnflicka) och säga buona notte innan jag somnar rakt upp och ner här i mitt soffhörn.

God natt, du får en liten bild här, på en rar maskot jag fick en gång i tiden. Ja, just det, på Lazio-tiden…Kan säga att den inte är uppskattad bland mina Rom-kollegor. Men den har sin egen smaklösa charm.

Och ja, åh, både Nesta och Maldini hade många poänger, om vi ska dröja kvar vid det här med charm. Ingen intervju med dem har varit direkt jobbig. Om man säger så. Stilig furste också, på din bild. Jag var så förälskad i Italien och Florens” i ungdomen att jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet på temat renässansen… Così.

Making bacon. All’amatriciana?

Jennifer,

vår i luften i Rom! Det fina med att vara frilans är att då och då kunna tillåta sig en ledig dag. Tog en lång promenad och avslutade på Esquilinen, Roms mest spännande kulle. Det var faktiskt stadens galgbacke en gång och vissa delar är väldigt nergångna. Men Esquilinen är den enda delen av staden där Rom fortfarande är en smältdegel, som under antiken.

Jag går alltså förbi en affär som brukar sälja baccalà, Italien lutfiskvariant, som är så god. Kvinnan tittar förvånat på mig:

Signora, baccalà äter man på fredagar.

Italien kör sitt eget race. Där ligger en del av charmen, men även problemen.

Skulle inte baccalà-producenterna sälja mer fisk, om den fanns att köpa varje dag? Skulle inte italienska fotbollsfederationen agera mer framtidsorienterat, om ordföranden inte var en småskum gubbe, som till och med i direktsändning sitter och mal om byråkratiska detaljer om Parmas konkurs i stället för att tala om vad det betyder för italiensk fotbolls trovärdighet och rykte att ingen har låtsats om problemen (skyhöga skulder och spelare utan lön) under lång tid, inklusive herr ordförande själv? Hur skulle det vara med lite nytt blod och baccalà på måndag?

Vad gäller Totti, talar du med fel person. Jag älskar honom och har ingen distans. Det som oroar mig är hur det ska gå för Roma när Er Pupone verkligen inte kan spela längre. Klubben har varit fullständigt Totti-dipendente sedan den dag han satte sin fot på Olympiastadions gräs.

Nesta. Jag vet faktiskt inte vad han gör nu. En gudagåva i alla avseenden. En annan som ju inte gick av för hackor är Paolo Maldini. Titta på Filippo Lippis renässansporträtt. Visst är det likt!

Jag ser fram emot att läsa ett reportage om Milan av dig och avundas dig dina kontakter där. Om jag nämner ditt namn när jag ringer säger de ”Jennifer” och jag hör hur ögonlocken fladdrar.

Lyssnar på Napoli-Sassuolo på radio. Kolsvarta cypresser och mörkblå himmel i parken utanför fönstret. Min tur att laga middag. En länk till mitt rep i går om flyktingarna och stor kram till dig

http://www.svt.se/nyheter/varlden/unga-pa-flykt-misshandlas