Carissima du,

jag älskar att läsa om hur du beskriver Roma-krisen, med så mycket själ och hjärta och inside-info. Och vilken underbar ”Sista måltiden”-bild på Totti och hans kanske inte så lydiga lärjungar…

Ser nu på morgonen att tränare Garcia säger ”Jag är beredd att gå”. Jag tycker det vore synd, problemen för Roma är andra och större, som du skriver. Men säkert är att de måste upp på fötter snabbt nu, om inte CL-tåget för nästa säsong ska gå.

Champions League ja…Såg Dortmund-Juventus i går kväll och skrev sen om matchen, som ju var ett enda långt segertåg för Juve. 3-0 och vilken triumf även för Max Allegri som besegrade demontränare Klopp. Juve-vd Beppe Marotta hyllade också Allegri efteråt: ”Han var ifrågasatt men har visat alla vad han kan…”.

I morgon lottas kvartsfinalerna, jag kommer att vara i Aftonbladets tv-studio där vi ska sända direkt och jag erkänner att jag håller mina tummar lite extra för en bra lottning för PSG. Vad nu det innebär.

Mino Raiola är ute och snackar igen, denna gång med l’Equipe. Zlatans agent är ju en skön juvel. Just denna gång är han dock rätt lågmäld, för att vara han. Raiola konstaterar att ”Zlatan är inte politiskt korrekt”. Inga breaking news, direkt. Och sen säger han att den svenske stjärnan kan komma att röra på sig redan i sommar men att PSG inte vill sälja honom. Det är dock inte så sant längre. PSG börjar titta sig omkring, det har man gjort ett tag nu. Zlatan är inte vad han var för klubben när han kom för tre år sen. De måste tänka framåt, Zlatan fyller 34 i år, är dyr i drift och svår att hålla i schack.

Samtidigt är det värt att påminna om att Ibra i alla fall under sina två första säsonger var allt för PSG. Han bar klubben på sina axlar och ledde dem till två raka ligasegrar och han förde in stjärnstatus på en helt ny nivå. Men nu vt jag att både han och PSG börjar se framåt, det är naturligt.

Så långt med fotbollen. I övrigt är det onda rubriker att vakna upp till, trots flödande sol även denna, dag, utanför mina vintersmutsiga fönster. Flera ihjälskjutna på restaurang i Göteborg och i Tunisien ett nytt terrordåd. Ser att det är minst två italienska offer, som var där på utflykt från ett kryssningsfartyg, eller hur? Och att pianisten som var på Costa Concordia var med här också. Olycksdrabbad men ändå lyckosam, då han klarat sig båda gångerna.

Jag läser också om den nya korruptionsskandalen och transportminister Lupi. Visst måste Renzi göra sig av med honom? När jag läser om alla kontrakt och upphandlingar och kostnader som skenat i höjden och Rolexklockor som presenter och söner som fått jobb…Ja, allt det där ruttna, unkna som förstör Italien, då blir jag så ledsen. Jag upplever ofta att mina italienska vänner jobbar mer och hårdare än vi svenskar (om än inte alltid lika effektivt och organiserat). De jobbar ofta sex dagar i veckan, ibland sju, och har inte alls samma rättigheter kring sammanhängande semester och liknande. Ja, det där vet du bättre än jag.

Men om det samtidigt finns så mycket korruption, både i det stora och det lilla, om en barägare bara slår in vart femte kvitto och taxiförarna vart tionde, då försvinner så oändligt mycket av de pengar som ska gå till alla, till det gemensamma. Skattemoralen undergrävs, landet sjunker till knäna i en dy av svarta pengar och mentaliteten ”jag tänker på mig och min familj, för så gör alla andra”.

Apropå korruption så kan jag inte se hur Grekland ska klara sig i längden. Den nya regeringen spelar högt men det kommer en dag när man rent konkret inte kan betala ut löner och pensioner. Då är frågan vad som händer.

För att prata om vackra ting i tillvaron så har vi just nu de mest magnifika norrsken över hela landet, som du kanske sett och läst om? Tack vare kraftiga solstormar går det att se norrsken långt ner i mellan-Europa. Himlen blossar i blått, grönt och frostvitt och i morgon kommer solförmörkelsen.

I dag vet vi att den inte förebådar världens undergång. Men samtidigt påminner den oss om att en dag ska jorden gå under, solen slockna och allt det här försvinna. Allt är förgängligt, så låt oss mitt i allt elände försöka uppskatta också det goda och vackra i livet.

I går gjorde jag just det och tog mig en liten glass på en av mina italienska favoritbarer här i Stockholm, i Hötorgshallen. Var äter du helst din gelato, i Rom? Har du varit på il Settimo Gelo? (bra ordlek)?Där är man verkligen i den sjunde glasshimlen. Det ligger nära tv-kontoret, i bortre delen av Prati, och glassen är gudomlig. En upplevelse som förstärks när man promenerar tillbaka mot kontoret och hela vägen har Sankt Peterskyrkans skimrande kupol framför sig, som utsikt i fjärran.

Hälsa bella Roma, tanti baci

PS. Älskade bilden på dig och Luxuria! Vilka vackra donnor. Och med tanke på hur de traditionella politikerna sköter sig så är det inte så konstigt att folk som Luxuria, Cicciolina och andra udda personligheter (ska vi inkludera även Beppe Grillo i den kategorin?) kommer fram i den italienska politiken med jämna mellanrum…

Gelato, cannoli, italiensk läsk…Här hittar man det mesta. Men ingen Colomba, den italienska påskkakan. Brukar alltid köpa med mig från Italien men kommer inte dit igen före påsk detta år. Får hoppas på att någon låter en colomba flyga vår väg, hur ska det annars kännas som påsk på påskdagen, då vi kör den italienska varianten på påsk, med lamm, colomba och bubbel? Hur ska det gå? Ciao bella…

Carissima,

Jag är en dålig brevvän. Har grottat ner mig i fallet Dolce&Gabbana, där Domenico Dolce har gått ut hårt och provocerande och sagt att han är emot homosexuella adoptioner. Detta väcker uppståndelse framförallt därför att det kommer inifrån, han är själv homosexuell, inte från moralkonservativa heterosexuella politiker som det finns gott om här. Men det är förstås dumt att inbilla sig att alla HBTQ-are har samma åsikter. De håller på olika fotbollslag också, sade Italiens transdrottning Luxuria, som tidigare var parlamentsledamot, och skrattade.

Vilka foton du skickar! Proscida är en saga. Vi tar en väska och åker bums. Ju mer man lär känna Italien, desto mer vill man upptäcka det som få talar om. Jag är allergisk mot platser med för mycket folk och tingel tangel. Alltså brukar jag leta efter de minsta öarna, de minst glamorösa regionerna, små okända pärlor som inte står med i turistguiderna. Det finns inte så mycket oförstört kvar i Italien, men den som söker finner.

Solen har äntligen återvänt till Rom efter flera dagar med regn och rusk. Titta på det här fotot av min taxichaufför häromkvällen, som letade upp en adress till en kollega och pratade i sin mobil samtidigt som han körde mig hem. Det är vad jag kallar att blir körd hem säkert…

Jag återkommer om bokval. Måste infoga några reflektioner om Roma som jag har lovat och en sammanställning av de senaste dagarnas händelser.

Det är öde utanför Trigoria. De hårda lagarna mot våldsamma protester från supportrarnas sida, får i tifosi att avreagera sig på social medier och radio. I sådana här lägen är det lätt hänt att humöret rinner över och risken är en Daspo, ett matchförbud. Det råder alltså ingen uppståndelse på Trigoria, vilket bidrar till den märkliga stämningen.

Laget lär vara inlåst i salen där Garcia brukar gå igenom taktik och göra matchanalys. Snacka om att ha modet i knävecken. Hemmaförlusten mot Sampdoria i måndags var som den sista spiken i kistan. Som att begrava en säsong som alla hoppades så ofantligt mycket på, här i Rom och bland alla romanisti över gränserna, ändå upp till Sverige.

Gladiatorerna inkasserade sin förödmjukande förlust medan regnet öste ner och visslingar och burop haglade. ”Mecenari”, skrek i tifosi. Legosoldater. En främlingslegion på sin egen arena, som inte skrämmer någon och som inte gör vad den har betalt för. Detta var inte Romas sämsta match den här säsongen. Totti var bäst på plan så länge det varade. Men en förlust är en förlust, hur man än vänder och vrider på det. Roma har inte vunnit på Olympiastadion sedan den 30 november.

Och det är detta de nu försöker reda ut, Garcia, Francesco, Daniele, De Sanctis, Pjanic, Ljajic, Gervinho, Keita och de andra.

Totti tar till orda. Han försöker peppa lagkamraterna. Dai, vi klarar detta. Det som behövs nu är en seger, så att vi kan vända den här negativa kurvan, med början i morgon mot Fiorentina i Europa League. Visa vad vi går för. Vi måste vinna detta. Vi måste komma igen. Lazio nafsar oss i hasorna i Serie A, mannaggia li mortacci sui.

Det är ungefär vad som sipprar ut. Få miljöer är så slutna som italienska fotbollsklubbar, där ingen någonsin avslöjar sina problem offentligt. Allt görs upp i klubblokalerna, mellan tränare, spelare och ledning. I lönen ingår att hålla tyst, vara lojal. Till och med tjugo år efter, är femtioåriga spelare dödstysta om vad som skedde när de spelade. Man talar inte, om man vill fortsätta vara en del av fotbollsvärlden. Den underbare gamle Baronen, Nils Liedholm, var tyst som en mur, även efter att han avskedades från Berlusconis Milan.

”Det är ett bra lag. Det är bra pojkar i det laget”, var hans standardsvar på alla oönskade frågor.

A barò.

Vi skulle ha behövt dig nu. Kan du inte stiga ner från molnen ett ögonblick och förklara, nu när ingen kan klandra dig längre.

Annars får vi klara oss med gissningar. Det är lättare att förstå vad som krävs än vad som har lett fram till denna totalt oväntade, sega och onödiga kris, denna bortkastade säsong. Roma behöver lugn och ro och eftertanke, nya friska krafter, rensa luften bland spelare som har svårt att komma överens och framförallt segrar. Sjukstugan måste avfolkas, turen och flytet måste återvända till Trigoria och Olympiastadion.

Tänd ett ljus och hoppas att det händer i morgon. I kväll lyssnar jag på Dortmund-Juventus på radio i mörkret. Vet inte vad jag ska önska mig.

Stor kram

Buon giorno Kristina, god morgon!

Jag vet att vädret inte är så fint i Rom just nu men här skiner solen, ännu en dag. Är på väg in på redaktionen, har nyss blivit intervjuad i Mix Megapol, om senaste Zlatan-gate.

Men i kväll blir det jobb med Dortmund-Juventus och det är bara att hålla tummarna för det italienska gardet.

Vad gör du, hur mår du?

Önskar att vi kunde gått till vinbaren på lilla Piazza delle Coppelle, kommer du ihåg? Beställt något gott att dricka och sen suttit där i myllret och bara frossat i bruschette och allt vi har att prata om.

Men det dröjer ett litet tag till, tills jag kommer söderöver. Tills vidare får jag nöja mig med att planera sommaren och drömma mig tillbaka till senaste trippen till Ischia, var där på jobb i maj i fjol. Ischia är ju inte Capri, men vackert nog, eller hur? Och jag älskar Procida, där Il Postino spelades in, denna vackra, på samma gång lågande och lågmälda, film.

När jag jobbade på restaurang i Toscana sommaren 1991 arbetade två unga killar där, halvitalienare-kanadensare. Deras mamma Maddalena var vacker som en vallmoäng i blom och kom från just Ischia. Hon blev som 17-åring öns skönhetsdrottning och en 45-årig kanadensare, på besök på Ischia, såg henne, förförde henne och förde bort henne, till tjocka italienska släktens förfäran, som du kan tänka dig.

Men de gifte sig, fick fem barn, flyttade runt i en rad länder och hamnade så till sist i Toscana där Maddalena slet och jobbade medan hennes åldrande make unnade sig många, långa stunder i solen. Han var dock en oerhört spirituell värd som alltid fyllde ditt glas och kunde berätta skrönor från världens alla hörn.

Apropå berättelser, ”L’isola di Arturo”, Arturos ö, av nobelpristagaren Elsa Morante, utspelar sig ju också på Procida. Jag läste den på italienska som mycket ung och förstod kanske inte fullt ut dess briljans. Senare har jag läst om den, även på svenska, och det är en så vacker bok, så grym och så sorglig. Har du läst den?

Här på hemmaplan har jag däremot gått på nitlotten ”Britt-Marie var här”, på bokrean. Santo Cielo, vilken konstlad historia! Det värsta är att jag läst över 100 sidor så nu skulle det kännas som ett nederlag att lägga den åt sidan.

Va bene, nu måste jag skynda mig.

Vi hörs, baci,

Jen

Bella Ischia…Bella Italia.

En annan slags skönhet. Kom till mama, baby, så gärna jag skulle vilja ha en sån här liten bil att ratta runt i Rom. I Stockholm skulle hon frysa för mycket. Vilket påminner mig om när min pappa körde FIAT då jag var liten, det ska jag berätta mer om, en annan gång.

Skynda långsamt förbi Procida, på väg till Ischia.

Carissima Kristina,

jag skriver till dig uppkrupen i soffan, efter en lång dag som började med uppstigning 06.40, för medverkan i Gomorron Sverige i SVT, Sportpanelen. Jag har suttit i panelen sen 2005, i tio år, och tycker alltid att vårt samtal där i studion blir som bäst när vi inte bara pliktskyldigt ska beta av olika ämnen utan när det hänt något brännande, aktuellt och värt att debattera.

Som Zlatans senaste utspel. Han bar uppenbarligen ännu på en del frustration inombords, efter ”de elva små bebisarna” och domare Kuipers i London. Nu var det Bordeaux. Different, different but same. Än en gång var Zlatan missnöjd med domaren och jag får ge honom rätt i att domarnivån i franska ligan varierar betänkligt. Och Ibra är en humörmänniska, det vet inte minst vi som träffar honom då och då. Jag har svårt att hetsa upp mig över att han tappar humöret totalt, bland folk.

Däremot förstår att jag PSG:s bossar kan hålla sig för skratt. Först den dumma tacklingen i London, som visserligen inte borde gett rött kort, men som var onödig, han gick in för hårt, för sent. Och så nu det här…Franska domarförbundet protesterar och menar att utspel som Zlatans är sådant som leder till supportervåld.

Nå, hur som helst så är det ändå lite befriande att se liv i Ibra igen. I januari var han så trött, så avmätt och avslagen att det kändes som att han redan tänkte på slutet. Nu är han sig lik, på gott och ont. Zlatan är Zlatan, så är det bara.

Jag har pratat med flera av mina Paris-kontakter under dagen och framför allt med min allra bästa, den typ av källa du vet ,som man ska använda SÅ sparsamt. I dag var det dags att känna den på pulsen och det var minst sagt givande…

Jag tror att det blir en mycket intressant vår. Minns att när Zlatan börjar bråka så här på vårkanten så har det alltid, historiskt, betytt något. Han är väl medveten om att han alltid blir filmad, att det alltid finns mikrofoner i närheten. Att PSG tvingar honom att be om ursäkt är en sak. Men, tro mig, Zlatan vet alltid vad han gör, även när han är tvärförbannad. Som sagt, kan bli en givande vår det här…

Annars då? Måns Zelmerlöw var i studion i morse, stolt Melodifestival-vinnare, och jag svimmade väl inte direkt men jag lyckliggjorde döttrarna genom att ta dem med. Dubbel stress att släpa dem i ottan till tv-huset men värt det. Autografer, kramar och salighet för de jag älskar mest, då får jag ta extra trötthet och press.

Att vara människa, det du skriver, det är så sant, så klokt. Ofta är vi så rädda att vara det, kanske för att männen traditionellt satt spelreglerna på arbetsmarknaden, i alla fall i machojobb som vårt. Det är farligt att vara privat och nämna barn och trivialiteter, säger reglerna. Ungefär som att de tunga grabbskribenterna bestämmer vilka låtar, böcker och tv-serier som är viktiga och creddiga och vilka som är lättsamt tjejtrams. Men dessa regler är till för att brytas. Vi sätter vår egen agenda här.

Just när det gäller journalistiken blir man ju naturligtvis bättre, ju mer människa man är. Jag tänker ibland på hur jag som 25-årig nyhetsreporter fick träffa människor i sorg och kris. Hur lämpad var jag egentligen att göra det? Vad visste jag om livet då? Inte mycket. Därför är det så synd att redaktionerna allt mer fixerar sig på unga, rappa, lydiga medarbetare som ”levererar”. Jag förstår varför. Men en bra murvel är besvärlig, motsträvig, går sin egen väg, undersöker, protesterar, vill mer.

Och de bästa skribenterna och reportrarna är naturligtvis de som levt, ju mer desto bättre. Levt, älskat, sörjt, skrattat och börjat ana att vi vet väldigt lite om det mesta.

Så vad ska en gammal gubbe som Berlusconi med en ung tjej som Ruby till? Vad kan hon berätta för honom? Inget förstås och jag vet ju också vad caro Silvio gjort med alla unga flickor som han bjudit in till Villa Arcore. De är ju inte där för att prata precis. Men visst är hela den snaskiga soppan kring ”Bunga Bunga”-rättegången sorglig, oavsett den rättsliga utgången, som ju var rätt väntad? Sex är något härligt, jag unnar alla att leva enligt ”happy go lucky”-principen. Men gubbar på 70+ och minderåriga flickor och dessutom hela maktperspektivet, det är det jag vänder mig mot.

Jag var där 2011 förresten, när italienska kvinnor protesterade med plakat utanför domstolen i Milano, mot att ha en premiärminister som inte respekterar kvinnor och jag kan bara hålla med dem. Många män var också där för övrigt, alla går inte dit deras lille chef pekar.

I övrigt så har jag väl berättat om när Milan bojkottade Gazzetta dello Sport vilket drabbade även mig? När Juventus slog Milan hösten 2010 satte Gazzettan rubben ”Bunga, bunga Juve”. Det var mitt under rullande skandal och Adriano Galliani blev galen. Medievänliga Milan portförbjöd Gazzettan på bland annat sitt plan och eftersom jag skriver för dem fick inte jag flyga med, till och från bortamatcherna. Jag kunde ju vara en ”spion”.

Alessandra Bocci, Milan-drottningen på Gazzettan, blev så upprörd att hon höll på att gå åt. Hon ringde upp Sapienza och skällde som en furie, över hur de behandlade mig. Lojal och rena lejoninnan.

Hur som helst varade bojkotten bara någon vecka och under tiden hann Filippo Inzaghi med att ordna 2-2 mot Real Madrid, den där magiska matchen. Dagen efter struntade ego-prins Pippo totalt i bojkotten och gick glatt upp på Gazzettans redaktion. En inte fullt så glad Sapienza stod kvar utanför på gatan. Och så skålade vi i bubbel för Pippo på redaktionen och mumsade tårta och han stod i centrum, som han älskar. Bunga, bunga, liksom.

Alltihop så underbart italienskt på alla sätt, så att jag ler här för mig själv åt minnet.

Buona notte cara, jag saknar dig, hörs i morgon!

Skål Pippo!

Har haft den här bilden i såväl tidningen som på tidigare blogg men den får vara med en gång till Bunga, bunga, all night long.

Kära Jennifer,

Ledsen att mitt svar har dröjt, men det vanliga livet rullar på parallellt med jobbet och kräver ibland full närvaro. Are we humans or are we journalists? På sistone har jag mest ägnat mig åt att vara människa.

Din senaste vecka har verkligen gått i adrenalinets tecken. Det här jobbet är en underbar med utmattande kick. Det gläder mig att PSG är kvar i Champions League, för deras och din skull. Zlatans kommentar om de 11 bebisarna är något av det bästa jag har hört i fotboll på länge. Med all den energi som sportjournalister lägger ner på att hitta det bästa uttrycket, beskriva med de rätta orden, hitta ett nytt bildspråk, skulle ingen av oss ha kommit på detta! Det är så roligt och samtidigt så sant.

Italiensk fotboll har haft en intensiv vecka med fem klubbar på väg mot åttondelsfinal i Europa League. Det gick sådär. Torino förlorade mot Zenit i Sankt Petersburg med 2-0 och Inter mot Wolfsburg med 3-1. Den svart- och blå målvakten Juan Pablo Carrizo hade minst sagt en dålig kväll.

Napoli vann däremot över Dynamo Moskva med 3-1, tack vare en bubblande, fräsande, Higuain. Enda smolken i glädjebägaren är ryssarnas mål. Och mötet mellan Fiorentina och Roma blev som väntat en utdragen nervpina. När Ljajic missade sin straff var jag gråtfärdig. Keita räddade tills sist Romas ära och det slutade 1-1, vilket är godkänt. Men ingen av mina vänner romanisti fattar vad som har hänt med klubben i år. Tänk att få vara flugan på väggen i Trigorias allra heligaste några dagar och ta in alla aspekterna av alla misslyckanden och besvikelser. Det handlar förstås om många olika, samverkande faktorer. Det är någonting med träningen som inte stämmer. De Rossi är oigenkännlig. Gervinho är, tror jag, slutkörd. Han har redan vunnit en stor turnering med sitt landslag i år, och har inga krafter kvar. Iturbe är en besvikelse. Garcia har dumt nog gett sig in i den destruktiva italienska calciopolemiken. Det var så skönt hur han höll sig undan förra året och ”ställde tillbaka kyrkan mitt i byn”. Nu har den hamnat i periferin igen.

Milans ägare Silvio Berlusconi har varit på tapeten hela veckan och inte har det handlat om fotboll. Han frikändes i Högsta domstolen i onsdags för anklagelserna om utnyttjande av minderårig prostituerad och maktmissbruk i målet som kallas Rubygate. Det handlade alltså om bunga bungafesterna på Berlusconis gods i Arcore, när han var premiärminister.

(Om du är intresserad av bakgrunden, kommer den här:

Vänner till Berlusconi bjöd in unga kvinnor, varav vissa var prostituerade. Inte ens hans advokater förnekar nu att Berlusconi betalade för sex i dessa sammanhang.

Men Karima El Mahroug som kallade sig Ruby, var bara 17 år när hon fick betalt för att tillbringa natten med Berlusconi. När hon senare greps för stöld i Milano, ringde Berlusconi till polishuset och utövade påtryckningar för att hon skulle släppas.

På dessa grunder dömde tingsrätten i Milano 2013 Berlusconi till 7 års fängelse och politikerförbud på livstid. Men nu är han alltså slutgiltigt frikänd. )

Du skulle ha sett festen på Piazza San Lorenzo in Lucina, med Berlusconi själv, hans 49 år yngre fästmö och hela hans hov. Men det är sent för Berlusconi, det är skymning. Han lovar eller hotar med comeback, men partiet är splittrat och tiderna förändrade.

Paradoxen är att ingen förnekar att Berlusconi verkligen har gjort det han anklagas för. Men det är inte brottsligt, eftersom det inte går att bevisa att han visste att Ruby var minderårig och eftersom lagen om maktmissbruk har skrivits om.

Och Italien går vidare, mot nya skandaler och i bästa fall en ny vår. Den ekonomiska krisen lider mot sitt slut, lyckligtvis. Snart slutar det regna. I morgon kan vi resonera om ligan.

Stor kram till dig

Dio mio Kristina!

Vilken match det blev, vilken match! Du vet hur blasé man är som journalist och PSG är dessutom en rätt kylslagen klubb, på bästa/värsta Paris-manér. Inget man tar till sitt hjärta direkt alltså. Men i förrgår kväll på Stamford Bridge, då höll jag på PSG, det skäms jag inte att erkänna.

Dels för att min jobbvardag, som sagt, blir så mycket intressantare nu när klubben är kvar i Champions League. Och dels för att det hade varit så orättvist om Chelsea gått vidare. José Mourinho hade byggt upp allt så listigt med förstucket om hur fult PSG spelar och när Zlatan gör sin (dumma, sena men inte nog ful för rött kort) tackling, reagerar Chelseas spelare helt efter manus. Och domaren låter sig luras. Inte vackert.

Desto vackrare var det att se hur de Paris-blå kämpade som ett lag. Med tio man genom match och förlängning. Skulle de spela så här, med så här mycket hjärta, alltid så skulle de promenera hem franska ligan. För kvalitén finns där, som alla kunde se. Så fint att Thiago Silva fick avgöra också och att David Luiz fick tysta alla på sin gamla hemarena. Jag kan inte hjälpa det men David Luiz är något visst för mig. Förmodligen för att han är så trevlig mot alla när vi intervjuar honom, för att han vågar prata, skoja och ställer upp på intervjuer även efter nederlag. Och som en kontrast så är han så tuff på planen. I VM var han inte sig själv och han har svajat i höst. Mot Chelsea visade han all sin klass och kämpaglad.

De franska journalisterna var helt vilda på pressläktaren, som du kan tänka dig. Själv skyndade jag ut på innerplanen (jo, på Stamford Bridge är mixade zonen på planen, efter match) och mötte där Zlatan, som var på samma gång glad och urförbannad. Här har du min intervju med honom, om Chelseas ”elva små bebisar”.

Zlatan hade sett klart matchen i omklädningsrummet berättade han. Men han missade en del, för att han kallades till dopningskontroll, och var minst sagt frustrerad över det. Men han såg slutet, den dramatiska upplösningen i bästa Hollywood-stil.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/championsleague/article20453889.ab

Sen blev det ett ursinnigt race mot deadline, eftersom klockan var runt 00.30 svensk tid när Zlatan till sist kom ut, allt var ju så försenat på grund av förläningen. Jag skrev, sände och lyckades få tag i en taxi, du vet ju hur svårt det kan vara nattetid utanför en arena efter match. Sen tog det ett tag att somna, med pulsen ännu dunkade hög, efter anspänningen både under match och skrivande.

Hur mår du, vad händer i Rom? Jag kom tillbaka till Stockholm i natt, efter en mellandag i London med lunch med en utmärkt journalistkollega (du vet ju hur man måste kolla kontakterna vid liv och varma) och sen lite strosande i de kvartér där jag bodde då jag jobbade i London för Aftonbladet. Vet du att när Expressen var som mäktigast ägde tidningen fem lägenheter i London…Det du. Då jag var korte för Expressen var det ”bara” två. Man ägde fastigheter i flera andra storstäder utomlands med och i Stockholm en hel fastighet i Midsommarkransen.  Där övernattade medarbetare från landsbygden och där bodde chefer och kollegor när äktenskap krisade och andra problem härjade. Dörrarna i trappuppgången var en katalog av berömda bylines… Those were the days, i dag finns inga pengar längre, allt är sålt sen länge.

Här viker nu morgondimman för solen. Sitter och ringer Paris-kollegor för lite nyhetskoll och tror bestämt, efter fyra timmars sömn, att jag behöver en stor kaffe med mycket varm latte.

Saknar dig.

Zlatans uttåg ur matchen. Just då kändes det som att det skulle bli även PSG:s…

…men så blev det ju inte. PSG slet i blod, svett och tårar och här firade de framför Paris-fansen.

Victory. Och väntan. På Zlatan och de andra, för intervjuer. Jag är inte så ostressad som jag ser ut…

Gamla stampuben i korrekvartéren, det var en så fin dag, full av minnen och tankar om framtiden, synd att du inte var där så vi kunde ta en pint ihop.

Kristina, good morning,

du får förlåta att jag inte hörde av mig i går. Men som du vet är jag i England, för Chelsea-PSG, returmötet i Champions League. Nu åttondel, i fjol kvartsfinal. Mycket talar för att PSG åker ur även denna gång men jag får gärna fel. Det skulle kännas tråkigt, även ur jobbsynpunkt för mig, om Zlatans säsong slutar redan nu. PSG har för all del chans på franska ligan för tredje gången men det känns ju i ärlighetens namn tämligen iskallt.

Så nu sitter jag här i mitt rum invid Sloane Square och skriver till dig och ser genom fönstret de röda dubbeldäckarna, de svarta taxibilarna, de brittiska flaggorna och den ständiga strömmen av människor, i rörelse. Det jag älskar med London är just denna blandning av tradition och historia och samtidigt är staden så internationell och multikulti och frisinnad. Paris är ju egentligen vackrare, eller hur? Men London får mig att le bredare.

Det är också sant att det är som att komma hem, att komma hit. Som det är för många svenskar för övrigt, uppvuxna som vi är med Paddinton, Tipsextra och ”Hem till gården”, surrande i bakgrunden på en gammal murrig tv-apparat. Jag har dessutom bott i London i flera perioder. Först när jag studerade International Journalism här på Westminister University, som en del i journalisthögskoleutbildningen. Och sen bodde jag här med min exmake då han var London-korrespondent för Expressen. Det var en nyttig skola att sitta uppe vid hans sida i sena nätter och se och höra hur han fick tag på poliser och jagade uppgifter från brittiska skattemyndigheter eller fotbollsspelare som inte ville ge intervjuer.

1999 kom jag själv hit, 26 år ung, som korrespondent för Expressen och 2003 och 2005 var jag tillbaka i olika omgångar som korre för Aftonbladet. Jag är allt lite avundsjuk på dig som är korrespondent på heltid! Både när jag jobbat här i England och även i Milano och Rom som korre har jag känt att det är precis så jag vill arbeta; skriva om nyheter, politik, kultur, sport – allt. Och det är vad jag vill återgå till i framtiden

Well, tillbaka till London, jag landade efter tre timmars sömn och tidig flygavgång. Hade sällskap ombord med Francesca Benvenuti från Mediaset, som varit på Sverigebesök. När vi avhandlat det privata blev det mycket fotbollssnack, inte minst om just Milan och om Silvio Berlusconi kommer att kunna tänka sig att sälja en enda liten del av klubben, när det väl kommer till kritan. Francesca är från Rom, ja du har ju träffat henne förresten, så självfallet avhandlade vi Roma-krisen också. Kommer de ens att klara att hålla kvar andraplatsen och få spela i Champions League igen nästa säsong?

Nu pågår ju också Ruby-rättegången igen, mot Berlusconi, jobbar du något med den? Jag var på plats och bevakade den 2011, för fyra år sen, det är ju synd att påstå att rättvisans kvarnar mal snabbt i Italien. Men det vet du allt om.

Vilken underbar bild du lade ut på barberarens ställe i Milano! Sådana ställen får en att bara vilja slinka in, sätta sig i ett hörn och iaktta skådespelet. På samma vis gör den ständiga störfloden av intryck här i London att jag mår bra. Att vandra längs King’s Road och se en metodistkyrka i blå mosaik flankerad av en affär med festkläder för husdjur: ”Party Animals”. (Engelskan är som bekant överlägset bästa rubrikspråket…).

Och sen gå vidare och bli infångad av en skicklig säljare med närmast hypnotisk talang som sålde skönhetsprodukter från OroGold. Krämer och annat, med 24 karat guld i. Jag är både av naturen och till yrket skeptisk mot alla former av mirakelmedel. Men jag lät mig placeras i en stol och få händer och ansikte prov-insmorda, allt under en svada av försäljningsargument. Det var så ljuvligt skönt att bli omhändertagen en liten, liten stund. Sen lyckades jag, även om det var svårt, lämna stället utan att köpa något. Men ändå, en liten guldkant på tillvaron.

Kvällen i övrigt innebar presskonferens med en ovanligt skarptungad Laurent Blanc och en sedvanligt tjurig José Mourinho.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20448662.ab

Sen blev det en kvarts beskådande av PSG:s träning (uppvärmning) i den milda, fina kvällen. Två artiklar och en krönika senare avslutade jag kvällen med eminente London-kollegan Peter Wennman med en sen middag på The Botanist.

http://www.thebotanistonsloanesquare.com/

Nu sitter jag och svarar på mejl om min nyhetskolumn i dagens tidning. Ett känsligt, men viktigt ämne, responsen är stor:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20447902.ab

Men snart tid att röra mig ut i solen, ladda mot match och nattligt jobb i högt tempo med en lång promenad längs mina gamla joggingstråk i Hyde Park. Vad gör du, vad bär din dag med sig, vad nytt från Rom?

Kisses från London

London, baby.

Kram från Stamford Bridge. Ser verkligen fram emot kvällens match. Så mycket som står på spel.

Bellissima,

det känns lite tråkigt att lämna feminism, spets-BH och lösskägg bakom sig. Att åka Vasaloppet i yvig mustasch för att dölja att man är kvinna, är ett mycket italienskt sätt att handskas med ett problem. Om systemet motarbetar en, är det bara att hitta ett sätt att kringgå det. Bortsett från allting annat, tycker jag det är så roligt att Birigtta Westhed tog till ett sådant enkelt knep och att det faktiskt fungerade. Det låter ju som att lura Kling och Klang i Pippi Långstrump!  Tänk förresten om man hade avslöjat en kvinna i något av omklädningsrummen i Serie A på sjuttiotalet med tangorabatt och polisong. Föreställ dig vilken uppståndelse det skulle bli.

Apropå det upptäckte jag ett helt underbart ställe när jag var i Milano i förra veckan. Antica Barbieria Colla heter det och är en gammal herrfrisering på en tvärgata till Via Manzoni. Det såg så underbart otidsenligt och dammigt ut från utsidan att jag bara var tvungen att gå in. Där möttes jag av en gammal man som sopade upp hår från golvet, iförd vit rock och den mest otroliga, halmgula toupé jag i mitt liv har skådat. Han ville inte vara med på fotot, så jag fick nöja mig med hans kollega som fönade en rynkig herres flint längst ner i lokalen, i skenet av en stor kristallkrona. Kolla!

Sedan kom helgen och mungiporna åkte ner. Roma spelade sin sämsta match hittills i ligan. Chievo-Roma slutade 0-0 och just så kändes det. Totti sade någonting till en spelare i Chievo i tunneln innan matchen började. Det lät som: vi faller handlöst (neråt). Bortsett från gladiatorernas bleka figur, bröt Chievos arme Federico Mattiello både skenbenet och vadbenet i en duell med Nainggolan. Det såg fruktansvärt ut.

Jag tog en tur till Casa Milan jag med häromdagen och fick det allmänna stämningsläget ganska klart för mig. I går  väntade alla på nytt på att Inzaghi skulle sparkas, men icke. Ett säkert tecken på krisen är att Berlusconi inte bestämmer sig. Allegri fick gå för mycket mindre för några år sedan. Då var Berlusconi piggare. I morgon väntar han på ytterligare en rond i Högsta Domstolen i rättegången om den minderåriga prostituerade Ruby, medan hans parti håller på att upplösas. Allt detta påverkar förstås även Milan.

Inte heller Mancini lever väl riktigt upp till förväntningarna i Inter. Det blev oavgjort mot Napoli på San Paolo. Tur för Roma, vi tackar och bockar. Men det är verkligen ganska anmärkningsvärt  hur långt efter de två Milano-klubbarna har halkat, medan Napoli, Lazio, Sampdoria, Fiorentina, Genoa och Torino gör en utmärkt säsong. I kväll spelas Lazio-Fiorentina och Juventus-Sassuolo. Lazio och Fiorentina spelar just nu ligans bästa fotboll. Det lär bli en sevärd match. Klockan 19 börjar det.

Till sist har jag köpt lite nya fotbollsbilder. Fortfarande huvudsakligen bottennapp.

A domani

God morgon kära Kristina,

solen lyser över Stockholm som om den också ville vara med och fira 8 mars. På min tv rullar Vasaloppet för fullt och inget passar väl bättre än att förena dessa ting och ansluta till dig i debatten.

Jag börjar med att ge dig och er andra  min krönika i dagens tidning. Om de kvinnor som i löstmustasch och låtsasskägg trotsade förbudet mot damåkare i Vasaloppet. Inte förrän 1981 hävdes förbudet mot kvinnliga åkare och det känns lika obegripligt sent för ett modernt land som Sverige, som skamligt.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20432805.ab

Så där ser man, att kvinnokampen går utmärkt att föra i lösskägg i skidspåret. Och naturligtvis även i läppstift. Jag tycker Lena Andersson är helt ur spår. Visst är det ett problem i grunden, att kvinna blir man, man är det inte, bara av sig själv. I barnböckerna är pappa kanin bara kanin. Mamma kanin har förkläde eller rosett, för att markera att hon är kvinna.

Det viktiga är att alla kvinnor väljer själva hur de vill se ut, att gamla tiders tvång kring hur en dam borde vara och se ut i mycket är borta. Även inom idrotten hördes länge protester mot just klädseln, det var inte lämpligt att kvinnor tävlade i tajta kläder eller korta shorts. De protester som för övrigt fortfarande kommer på tal i vissa länder, som när Saudiarabien vinkade för att vilja arrangera OS och ville dumpa kvinnorna i Bahrain. Självklart ska länder utan jämställdhet aldrig få arrangera stora internationella mästerskap.

Med detta sagt, så ska kvinnor samtidigt inte behöva se ut som män för att bli tagna på allvar. Vare sig i skidspåret eller i riksdagen. Jag har aldrig duckat för en strid, som du vet. Men det innebär inte att jag inte kan njuta av att sminka mig och dra på spetsunderkläder under en figurnära klänning. Det är ljuvligt att vara kvinna. Och ett av våra privilegier är att vi kan bättra på naturen. Det finns det många karlar som skulle vilja med.

Och, som du skriver, männen gör det ju redan. Titta på Totti, ja. David Beckham, Zlatan, alla de stora manliga stjärnorna. Rakade, vaxade, med plockade ögonbryn och fin hy efter ansiktsbehandlingar. De sminkar sig inte nej, men visst vårdar de också sin look, även på planen.

Det är bara att se på Zlatan nu och för femton år sen, skillnaden i utseendet. Den är slående. Där ser man vad pengar och kravet på att se bra ut i en viss position gör.

Sen kan man ju djupt beklaga ytligheten i vår tid. Men å andra sidan så har utseendet alltid haft betydelse, genom hela mänsklighetens historia.

Och jag är innerligt trött på att det alltid är kvinnor som skuldbeläggs för det. Vare sig det är kvinnliga politiker med dyra handväskor eller kvinnliga skidåkare med smink på sig.

Den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, borde vi kunna lyfta blickarna högre än så.

Puss, nu ska jag ut och jogga i vårsolen. Utan smink, i mina rysliga gamla mysbyxor.

Favorit i garderoben. Che bello essere donna. Så härligt att vara kvinna.

Kära Jennifer,

jag hade tänkt berätta lite mer om min Milano-resa, men fastnade i Lena Anderssons krönika om kvinnliga längdskidåkare och mascara i DN.

Om kvinnor som åker längdskidor målar sig, är det enligt Lena Andersson ett tecken på att de inte kan frigöra sig från mannens blickar. De skulle alltså vara mer inställda på hur de betraktas när de tävlar än vad de faktiskt uträttar, till exempel vinner en tävling. En kvinna som målar sig, gör vid sitt hår och klär sig i (förmodar jag) åtsittande kläder, kan inte räkna med att tas på allvar. ”Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen inser hur duglig man är”, skriver Lena Andersson, apropå den kvinnliga experten i studion.

Jag ser ingen skandal i att en idrottskvinna målar sig. Tävlingen är trots allt för henne vad en disputation är för en doktorand eller en intervju för en kvinna som söker ett jobb i ledande ställning. Ett avgörande ögonblick i livet helt enkelt, och då brukar man vilja vara till sin fördel. Stefania Belmondo var ibland målad i spåret, Manuela di Centa likaså. Det gjorde dem varken sämre som åkare eller dummare som kvinnor.

Det är framförallt det faktum att längdskidåkning är en ”okokett” sport, som får Lena Andersson att reagera. Vad finns det för anledning att åka målad i skogen, där kameran inte ens ser en? En annan sak är utländska friidrottare med sina små tajta koltar, frisyrer och galna naglar. Tonen blir lite nedlåtande här. Svenska kvinnor däremot, ska åka längdskidor osminkade, äkta, rena, som om det gjorde dem moraliskt högre stående. Inget läppstift här inte, vi är ju svenskor.

Det är väl åren i Italien som har förvandlat mig. Här krävs lyckligtvis inte samma obönhörliga konsekvens. I resonemanget ovan finns det egentligen bara två sätt att vara, rätt eller fel. Men om en kvinna tillhör längdskideliten och är feminist och är smart, men ändå vill ha mascara och läppstift när hon tävlar, hur ska man då katalogisera henne? Hon faller mellan stolarna. Det är tillåtet i Italien, men betydligt mer komplicerat i Sverige.

Den ökande kommersialiseringen i sportens värld innebär utan tvekan en ökande press på utövarna. Men utseende är ändå inte fullt så viktigt här, eftersom idrott i princip är det mest meritokratiska som finns. Man vinner för att man är bäst. Vad gäller snor och slem brukar även idrottsmän be att få duscha innan de ska göra en intervju. Och apropå att män skulle vara oberörda av betraktarens öga, manligt eller kvinnligt, så stämmer det faktiskt inte. Många rakar bröstet, noppar ögonbrynen, fixar med frisyren. Allt för att synas och märkas mer och göra det mesta möjliga av sina korta år i toppen.

Stor kram och skön helg