Jenniferuccia,

livet har inte varit snällt mot oss på sistone. Det tar ett tag innan det värsta har sjunkit in. Sedan kommer en dag när man vaknar och börjar känna igen sitt gamla jag och konstaterar att det ser fint ut där ute, trots allt.

Det här är i många avseenden en sådan dag. Jag har haft en ganska otrolig vecka. I måndags träffade jag påve Franciskus på nära håll för andra gången. Han är en mycket ovanlig och klok man. Jag tog honom i hand, jag sade några ord till honom, han log och gick vidare.

Det blev ingen selfie denna gång, så du får tro mig på mitt ord. Men du kan ju för skoj skull spana in soldaten från Schweizergardet, ett kompani som har försvarat påvarna sedan 1500-talet. Dräkten är den som Michelangelo ritade!

Tillfället var ett historiskt möte mellan påven och 7000 romer från hela världen, Sydamerika, Indien, Europa. Långt ifrån alla var katoliker. Romerna tar ofta den dominerande religionen i landet dit de kommer.

Påvens inbjudan var en symbolhandling. En av världens främsta ledare öppnar dörren och hjärtat för ett diskriminerat och förnedrat folk. Många svenskar avskyr allt vad religion och präster heter och ännu värre om det handlar om den katolska kyrkan och påven. Men ingen annan statschef har någonsin brytt sig om att med en sådan gest visa att romerna har samma rätt till respekt och solidaritet som alla andra. Det rådde en fantastisk stämning därinne i den jättelika salen. Och det gör själen väldigt gott att få vara med om något som enbart är positivt.

Påve Franciskus kallas Francesco här. Rom har ju ytterligare en påve med samma namn, men som dock leder en helt annan kyrka. I går blickade han ut över sitt lilla hov som uppförde sig mer än väl på Olympiastadion. Jag antar att han sparar sig för de kommande toppmatcherna, Inter först och sedan derbyt den 8 november.

Udinese hade under alla omständigheter inte en chans mot Roma i går, bland annat tack vare en nytänd Maicon. Mötet slutade 3-1 till gladiatorerna, som nu leder ligan med 23 poäng. Det är trångt i toppen, för Fiorentina, Napoli och Inter har samtliga 21 poäng. Men känslan att vara först i klassen är fantastisk. Vi är värda det, allihop. Av vidskeplighet säger jag ingenting mer, det får vara så länge det varar. Men just nu är det vi som är Kungar av Serie A och det är helt sagolikt.

Inte bara det. Södern tar ut sin hämnd efter alla år i marginalen. Bara Inter håller jämna steg med i terroni, som syditalienarna elakt brukar kallas av dem i norr. Atalanta, Milan, Torino, Sampdoria, Juventus, ligger alla och skvalpar i bakvattnet. Vi flyter däremot ovanpå, i dubbel bemärkelse.

Totti gör förresten TV-reklam nu och driver i vanlig ordning med sig själv. Det är väldigt roligt och väldigt charmigt. När jag tittar på gammal-TV känns det som när man var liten och gick på bio och absolut inte ville missa reklamen.

Det är sol igen i Rom efter ett fruktansvärt oväder i natt. Må väl och ta hand om dig!

Kristina

Carissima,

jag jublar över Flavia Pennettas och Roberta Vincis final i US Open. I skuggan av den  allt överskuggande fotbollen, har dessa två duktiga idrottskvinnor gjort en lång resa från träningsplanerna i Apulien som barn och flickor, till tennisens svindlande höjder. För ”oss” italienare spelade det över huvud taget ingen roll vem som vann, eftersom det verkliga slaget stod i semifinalerna. Pennetta besegrade Simona Halep och Vinci Serena Williams, som här hade chansen att vinna samtliga Grand Slam-turneringar under samma år. Det måste ha inneburit en hel del press även för en genomrutinerad och till synes oslagbar spelare som Serena.

Kanske var det känslan av att inte ha någonting att förlora, som gjorde det möjligt för italienskorna att besegra världen bästa och näst bästa tennisspelare. Italienska medier spådde Vinci och Pennetta som i princip chanslösa. Hade man skrivit så om det var två män det rörde sig om?

Men mot alla odds, var italienskorna de starkaste. Det är vägen som är mödan värd, som Karin Boye skrev i ”I rörelse”, en dikt som borde läsas i varje omklädningsrum inför en tävling. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, är en dag av törst.”

Vilken glädje! Och som jag identifierar mig med deras kamp och ihärdighet och jäklar anamma! Men vackrast av allt är för mig Flavia Pennettas beslut att dra sig tillbaka från tennisen efter segern. Hon vet att hon har nått sitt mål. Detta är hennes Mount Everest, hon bugar och tackar. Det är så värdigt och så rätt att sluta när det är som bäst.

Efter att ha njutit i fulla drag av den fantastiska tennismatchen, tänker jag på vad du skrev om wags med plutande läppar och runda fasta bakar.

Att vara eller att framstå.

Det är i och för sig gammalt som gatan att det uppfattas som en prestation att bara se ut, visa upp det som naturen eller någon duktig plastikkirurg har gett en. Men det är förhållandevis nytt hur enormt framgångsrik man kan bli av att bara just framstå, hur det förvandlar en till någon sorts auktoritet. På förstasidan i helgens International New York Times står det vilka fem fotomodeller man måste följa på Instagram.

Måste?

Jag?

Varför skulle jag vara det minsta intresserad? Låt oss komma ur denna livsfarliga utveckling där dummerjönsar sätter agendan, där ytan har större betydelse än substansen, där ondska, obildning och hat tar överhanden över godhet, kunskap, omdöme och kärlek.

Den förtrollande, svettiga bergakungen Fabio Aru från Sardinien kommer att vinna La Vuelta om ingenting väldigt oförutsett inträffar. Contador snodde Girot framför ögonen på honom. Nu tar Aru skadan igen på spanjorens hemmaplan.

Det är roligt att Italien visar framfötterna igen i idrottsvärlden, efter stendött VM i friidrott ur italiensk synvinkel. Det känns som att landet är på gång igen, i alla möjliga avseenden. Finalen i US Open fick premiärministern Matteo Renzi att åka till New York för att vara med på läktaren. För detta blev han naturligtvis enormt kritiserad. Resan kostade en del förstås. Han kunde ha ringt Vinci och Pennetta, han kunde kanske ha visat sin entusiasm på ett billigare sätt. Men detta är mig veterligen den enda gången en regeringschef har lyft på sin ändalykt för att se två kvinnor i en final och det hedrar honom.

Jag tänker inte orda om fotboll den här gången, annat än att påminna dig om derbyt Inter-Milan ikväll (jag vet att det inte behövs).

Baci e abbracci

Kristina

Kära vän,

Det känns konstigt att skriva det här brevet, när jag vet hur ledsen du är. Jag ser framför mig en sådan där skylt på bloggen, som de sätter upp i italienska butiker när någon i familjen har gått bort. Chiuso per lutto brukar det stå, stängt p g a sorg. Låt den skylten hänga kvar ett tag, Jennifer. Jag ska försöka hålla bloggen igång på egen hand tills du vill skriva igen.

Livet är just en ständig ström av goda och dåliga nyheter, yrkesmässigt och privat. Jag läser Mauro Covacichs nya bok La Sposa (Bruden), som snart kommer ut på svenska. Det första kapitlet handlar om en ung kvinna som bestämt sig för att lifta i brudklänning, för att se vad det har för effekt på dem som plockar upp henne.

Hon beskriver en familj som ger henne lift och i nästa kapitel handlar om dem, medan det tredje tar upp en ny tråd om en ny person och så fortsätter det. Resultatet är ett rikt flöde av människor, situationer och reflektioner, vackert skrivet.

Det underbara skådespel som Roma gav sin publik på Olympiastadion i går är som en sådan extraordinär händelse i flödet. Jag kom att tänka på en intervju för länge sedan med Manuela Di Centa. När hon talade om en tävling i längdåkning sade hon att ”det var som att måla en tavla på snön”.

Det var just vad Roma gjorde i går. De började måla ett konstverk där på gräset som jag hoppas ska vara fulländat när säsongen är slut. Det första penseldragen förbättras, men de vibrerade likafullt av talang, vilja, färg och energi. Inte bara de ”gamla” romarna höll i paletten. I Dzeko har Roma äntligen fått den solklara forward som har saknats så länge och hans landsman Pjanic har gjort en lysande säsongsstart. The Bosnian Connection, skrev en följare på Twitter. Genialt. Den franske backen Digne var också imponerande närvarande i sin första match med Roma, för att nu bara nämna några utmärkta insatser.

Inte ens den pinsamt Juventusvänlige domaren Nicola Rizzoli lyckades förstöra festen. Han försökte naturligtvis, för femtioelfte gången. Han nekade romarna en solklar straff efter Mandzukics tackling av Florenzi, men gjorde ett försök att ge Juve en oförtjänt. Det gick nu inte och inte heller fungerade sabotageförsöket att döma en fullständigt ändlös tilläggstid i slutet, fyra minuter som blev nästan fem. Det är i de allra sista matchminuterna som gladiatorerna brukar tappa koncentrationen och krokna. Det stod 2-1 till romarna.

Men det vi såg på Olympiastadion var ett annat och bättre Roma. Att slå Juventus i ligans andra match är ett fantastiskt utgångsläge mentalt, liksom att de nya spelarna redan fungerar i laget. Det är med andra ord i Roma precis som i Juventus fast tvärtom, där ju ingenting verkar fungera. Att sälja själva ryggraden, Pirlo, Vidal och Tevez, är storhetsvansinne. Eller kan det vara så att klubbledningen har sänkt ambitionsnivån efter fyra scudetti på raken och en finalplats i Champions League och nu bara vill få utdelning på sina investeringar?

Det var just på mittfältet som det läckte som värst i går, men det räcker inte att förklara förnedringen. Juventus såg ut som en sprattelgubbe där snöret hade gått sönder, om du förstår vad jag menar. Delarna finns, men inte helheten.

Och var är strålkraften, skönheten? Ett lag som Juventus måsta ha karismatiska spelare som driver spelet och publiken. Pogba är inte mogen att axla det ansvaret själv. Resultatet av ledningens obegripliga ickestrategi är noll poäng för Juventus efter de första två matcherna. Jumbo i tabellen. Den du. Negativt rekord alla kategorier. Så lågt har Juventus aldrig någonsin sjunkit.

Det är nu ingenting jag sörjer över direkt. Tvärtom, jag svävar som på moln, som så många andra romare. Tyvärr var det lite si och så med stämningen på stadion, på grund av nya och ännu hårdare kontroller av i tifosi. Därför var det inga banderoller och inga talkörer och sånger. Återkommer med insidesnyheter från Curva Sud när vi hörs nästa gång.

Till sist en hyllning till en annan stor italiensk idrottsman. Den sagolika Valentino Rossi är tillbaka i full kraft och skulle mycket väl kunna vinna årets MotoGP. Jag erkänner att jag inte förstår mig något vidare på motorcykelsport, annat än att det krävs ett enormt mod och stor teknisk skicklighet. Men jag förstår mig på människor och Il professore är en ovanlig, härlig och ödmjuk vinnare. I går segrade han i hällregnet på Silverstonebanan och två andra italienare kom tvåa och trea. Vilken fest för Italien. Ta väl hand om dig och stor kram

Kristina

PS Jag invigde en ny baddräkt i Ostia i går. Insåg lite försent att det inte var rätt dag att vara klädd i något som var svart-och-vit-randigt…

Kära Jennifer,
det har varit en lång sommar och här i Rom dröjer det tills man får ens en föraning om hösten. Efter en stekhet juli, kom det perfekta sommarvädret i augusti, ungefär som i Sverige. Och detta lagom till att kulan börjar rulla på de italienska fotbollsarenorna igen. ”22 idioter på en grön plan, en dum och underbar sport”, säger Johnny Rotten, ex Sex Pistols i en intervju i dag i Corriere della Sera. Han är nu 59 år, men förnekar sig inte. Ingenting är heligt för Johnny Rotten. Han älskar fotboll, är färdig att dö för Arsenal, men uppehåller frisk distans. Jag älskar det.
Köpte förresten Never Mind the Bollocks på Kiviks marknad i somras, en vackert röd LP som låg och vilade i sitt fodral och väntade på mig. Det blev Sex Pistols och Björn Skifs och Blåblus. Nostalgitripp i bästa bemärkelse. Ugga-tjacka, ugga, ugga, ugga-tjacka.
För Rom är detta en alldeles särskild dag, eftersom båda huvudstadslagen spelar på den nya säsongens första dag, hemma och borta. Visst ser man att det är något högtidligt i luften?

I skrivande stund lyssnar jag på Verona-Roma på radio eftersom TV:n strejkar. Nyförvärvade anfallar-Salah har ännu inte vidrört bollen. Totti sitter på bänken och följer spelet med sin örnblick à la Errol Flynn föreställer jag mig. Totti som fyller 39 om en månad, har som vanligt tillbringat sommaren i Sabaudia i södra Lazio med barn och blomma. Det är som om Zlatan skulle semestra i Falsterbo och det rör mig varje år. Francesco är verkligen romano, från ”tott” till tå.
Den allmänna uppfattningen är att Roma är betydligt mer konkurrenskraftigt i år, framförallt tack vare förstärkningen i anfallet med Dzeko och Salah. Juventus har förlorat Tevez, Vidal och den gudomlige Pirlo, som antagligen har det betydligt roligare i New York City. Jag träffade honom på södra Manhattan förra sommaren, efter fiaskot i VM i Brasilien. Han såg ut att stormtrivas redan då.
Det är alltså många nyckelspelare som försvunnit samtidigt från Turin, men den Gamla Damen har överraskat förr. Milan betraktas som oförutsägbar jolly och i övrigt är allt väldigt svårt att förutse.
Italienska radiokommentatorer är som kulsprutor, de missar inte en passning. Jag dricker espresso och äter några helt otroligt goda kakor som bakades här i köket i morse.
Förra säsongens skyttekung Luca Tony höll just på att göra mål. I år är Verona förstärkt med Pazzini. Romas svaghet är försvaret, mannaggia la miseria, men ännu håller det.
I skuggan av de stora klubbarna spelar nu fem småstadsklubbar i Serie A: Empoli, Sassuolo, Chievo och nykomlingarna Frosinone och Carpi. Allt de gör och säger är raka motsatsen till den uppblåsta miljardfotbollen och det är ett skönt alternativ. Det enda de kan konkurrera med är kvalitet och passion, för några pengar har de inte. Hetluften i all ära, men det är på deras träningsplaner och arenor som man känner den där järnlika lukten av gräs och svett och adrenalin och där det är roligt att arbeta som journalist eftersom man någon gång då och då faktiskt får ett spontant svar. På grund av gamla goda minnen från mitt första år i Italien, har jag ett gott öga till Carpi. Frosinone ligger mitt i det djupaste Lazio. Väldigt bonnigt men goda ostar!
Första halvlek är slut i en match med högt tempo och många utmärkta målchanser för båda lagen. Som vanligt är gladiatorerna lite röriga i första halvlek. Jag väntar med spänning på fortsättningen på denna och nästa match. I kväll möter Lazio Bologna på Olympiastadion.
Baci e abbracci
Kristina

Bellissima Jennifer,

Det ser verkligen inte särskilt kul ut i Winnipeg. Som jag skrattade över ”rök” som väderbeskrivning! Dimma, regn, solsken, rök. Har du läst Richard Fords Kanada? Underbar bok.

Jätteportioner och öl. Det är bästa sättet för mig att banta. Jag blir illamående när det ligger för mycket mat på tallriken och den enda alkoholhaltiga dryck som intresserar mig är vin.

Jag satt förresten och drack en aperitivo i Rom häromkvällen på en bar, vars ägare gillar min väninna. Eftersom han ville smickra in sig, kom han till bordet med två små skålar. Det låg ett litet grått ostron i varje skål, en isbit och en bit citron.

Vi tittade desperat på varandra. Ingen av oss gillar ostron, såvida de inte serveras av en oemotståndlig man och champagnen flödar. Små, skrumpna och lätt illaluktande ostron som serveras i en månad när säsongen är slut, är inte min melodi.

Det är lika bra vi säger till honom att vi inte tycker om ostron, sade jag.

Nej, nej, förra gången jag sade det blev han enormt förolämpad, svarade hon.

Vad skulle vi göra? Det kändes som han stod och väntade på att vi skulle äta upp blötdjuren, som i sin tur låg och liksom glodde surt på oss i sina skålar.

Jag tittade ner i min väska. Där låg en sådan där folielik tuggummipåse som går att stänga. När barägaren vände ryggen till hällde jag snabbt ut tuggummin i väskan, högg gaffeln i ostronen och krafsade ner dem i påsen.

corpus delicti

Knapp var jag färdig med denna fula lilla manöver, förrän mannen kom fram och frågade om ostronen smakade bra. Jag tyckte mig nästan höra dem ligga och vråla i påsen. Bedragare, förrädare! Ta ut oss!

Då upptäckte jag att det satt en övervakningskamera på väggen som förmodligen hade spelat in hela scenen. Nästa gång äter jag upp det förbannade ostronet.

I Italien skiner solen och sommarrytmen har infunnit sig. Jag jobbar på för fullt, men känner mig ändå halvt om halvt på semester. I går kväll gick jag ut en sväng ensam i Brera i Milano. Kvällen var ljummen och massor av folk åt och drack på restaurangerna och barerna längs Corso Garibaldi i skymningen. Det är nästan 20 år sedan jag flyttade från Milano, men fötterna drog i väg till min gamla adress. Stan har verkligen förändrats till det bättre under den tiden jag har varit borta. Det är härligt att då och då åka till det moderna Italien. I Rom avslöjas ständigt nya korruptionsskandaler och jag börjar reagera som en romare. Jag vill inte veta mer. Jag stänger av.

På väg tillbaka från intervjuerna utanför Milano, åkte jag förbi Casa Milan. Undrar om Zlatan verkligen kommer tillbaka. För Milan vore det som att köpa förstaklassbiljett till nästa års scudetto, om du förstår vad jag menar. Vilket anfallspar de skulle bli, han och Jackson Martinez! Och vilken fräs det skulle bli på serie A igen. Darra månde den gamla damen, som verkar förlora Carlos Tevez.

Jag ser att schejken i Paris drar öronen åt sig, men kanske är det bara taktik för att trissa upp priset. Det här ser ut att kunna bli sommarens stora följetång.

Nu rullar tåget in i Rom, i tid! Otroligt men sant. Ingen rök och inga ostron. Jag ringer hem och skriker:

Butta la pasta!

Och så äter vi medan solen går ner bakom Palatinen.

Baci e abbracci

Kristina

Jennifer,

När jag börjar denna drapa är det tidigt på morgonen. Jag sitter i vardagsrummet och skriver medan de andra fortfarande sover. Solen lyser på de ockragula och gammalrosa fasaderna på andra sidan gatan. Svalorna flyger runt ett av husen, runt, runt, samma bana i oräkneliga varv, och liksom tjattrar i sin höga tornart. Nu gnisslar spårvagnen förbi, tung och gammal på sin väg mot Colosseum. Denna morgontavla får mig att förälska mig i Rom ännu en gång.

Tack för dina fina brev och förlåt för mitt sena svar. Jag förstår att det kan kännas motigt att ge sig iväg till Kanada, men förmodligen blir det roligt och engagerande bara du är där. Så är det för mig. Jag är alltid trög i starten. Vad ska jag borta och göra? Men så fort jag sitter på planet börjar det bubbla i hela mig och sedan är jag i gång. Jag ser fram emot din rapportering.

Jag var förresten med och talade om damfotboll i Gomorron världen i morse och om italienskornas eländiga villkor. Italien är inte med i VM och, tro mig, det beror inte på bristande talang eller vilja. De fina tjejerna i U17 tog brons i sitt VM i Costa Rica i fjol. Inget italienskt herrlag har någonsin tagit medalj i den åldersgruppen.

Och vad fick tjejerna för uppmärksamhet undrar du nu? Noll.

Resurser? Försumbara.

Belöning? En middag vid havet.

Damfotbollen borde ta tillfället i akt och lämna Fifa nu, i samband med skandalerna. Kvinnorna borde skapa sin egen internationella organisation, organisera sina egna stora turneringar och därmed styra sin egen framtid och utveckling. Då kan damfotbollen få den rätta dosen av kommersialisering, utan att behöva gå våld på sig själv, spela i bikini för att gläda åttioåriga mutkolvar etc. Vad säger du om det?

Du skriver till mig om cykloperna, kulturmannen, PK och Knausgaard. Vilket häftigt möte du fick med dem i Milano! Det är spännande hur man som journalist arbetar upp en sorts intuition som ibland drar en till nyheter.

Politiskt korrekt är ju inte direkt något som uppfanns i Italien. Det kan vara oerhört frustrerande, men är också en befrielse. Eftersom italienarna tar sig rätten att vara sig själva, får de också ha sina egna åsikter. I goda vänners lag på kvällarna är det ganska vanligt att någon tar på sig rollen som djävulens advokat för att stimulera debatten. Men även när jag träffar människor jag inte känner, är samtalsklimatet fullkomligt fritt. Det enda italienare har riktigt svårt för, är fyrkantiga moralister.

Den som talar om rätt och fel åsikter är en liten ängslig själ. Politiskt korrekt är bra, så länge syftet är att mana till tolerans, att värna om demokratiska värden i ett öppet samhälle.

Politiskt korrekt är däremot farligt när det förvandlas till självcensur och rädsla att ta upp svåra frågor. Europas stora, mer eller mindre våldsamma populistiska och främlingsfientliga rörelser föds i frustrationen över att de etablerade partierna inte har velat erkänna normala, lite småsjaskiga mänskliga känslor och rädslor i sådana komplexa frågor som till exempel invandring. Därmed har man lämnat över en debatt som i många avseenden är legitim, till extremister. Och eftersom man nu en gång för alla har stämplat den som icke PK, är det svårt att återerövra både den och väljarna.

Kommunikation är allt, i alla mänskliga relationer. Att undertrycka den, av rädsla för att inte ha ”rätt” åsikt, är farligt för samhället i längden. Om vi sedan kommer in på konst, blir PK rent ut sagt löjligt. Tack och lov att konstnärer, musiker och författare har sprängt vallarna och vågat nya vägar. När jag intervjuar författare här, talar de rätt från hjärtat. De säger ord som är förbjudna i Sverige, de är så frispråkiga att den lilla räddhågade PK-Kappelin som sitter i mitt bröst får andnöd eftersom jag förstår hur detta kommer att uppfattas i Sverige. Men jag censurerar dem inte. Intelligenta människor förstår att ett konstverk måste ses i sin kontext. Och att hen kanske vill ha mothugg, inte genast bli prisad för sina utmärkta åsikter.

Åsiktspolis i arbete?

Nu kom jag ju lite elegant ifrån gårdagens stora ämne. Det blev en mycket hedervärd final som slutade som de flesta hade förväntat sig. För min del handlade det kanske mest om il calcios heder och ära och då har man all anledning att vara nöjd.

Juventus kämpade beundransvärt och försatte verkligen Barcelona ur balans en bra stund efter Moratas retur. Men Barça är helt enkelt överlägsna. Det är ett privilegium att få titta på sådan fotboll, som att se fotbollshistoria rullas upp framför ens ögon, och så oerhört roligt det måste vara att få spela den!

Reaktionerna här är också värdiga. Juventus förlorade med flaggan i topp. Gigi Buffons matchanalys skulle ha kunnat komma ur munnen på någon på Downton Abbey och han höll gentlemannaaktigt tillbaka tårarna, fast rösten darrade.

Därmed går fotbolls-Italien definitiv på semester, bortsett från den glödande transfersommaren du förutspår. Jag är också väldigt glad att Berlusconi med sin deal får nya resurser till Milan. Det behövs för att göra ligan mer spännande och i förlängningen för att Italien ska kunna återta sin roll i europeisk fotboll. Juventus föregick med gott exempel i går.

Ödmjukhet är klädsamt. För alla.

Baci e abbracci

Kristina

Carissima Jenny,

I går kom sommaren till Rom. Det har varit vackert väder ganska länge nu, men med skärpa i luften och kyliga kvällar. Jag var ute i Borgo Pio i lördags kväll och satt och småfrös i min ylletröja. I Rom. I slutet av maj!

Borgo Pio är den där fina gatan i skuggan av pampiga Via della Conciliazione, som leder upp till Peterskyrkan. Där är det fint att sitta och ta en aperitivo på tidiga kvällen, men lite för turistigt för middag upptäckte jag. Sedan den globala massturismen har tagit över Rom, gäller det att bege sig bort från de mest upptrampade stigarna och hitta nya smultronställen. Vi får göra det tillsammans när du kommer.

Men, som sagt, i går var det varmt. Jag gick till en loppmarknad jag gillar på Via Flaminia och vacklade sedan hemåt med vattenflaska i handen, hoppande från en skuggfläck till nästa. Värmen kramade lite för hårt och plötsligt.

På kvällen roade jag mig med att lyssna på matchen på radio. Jag gillar de italienska radioreportrarnas smatter och att lägga matchpusslet i huvudet. Andra mönster träder fram när man saknar bilden.

Det var en konstig match. Det var för övrigt inte första gången som Napoli rämnar i sista ögonblicket i ligan. Förlora på det sättet på San Paolo i en så avgörande match. Märkligt.

Rafael Benitez har ju redan tagit officiellt avsked. Han kan lämna ruinerna bakom sig. De andra står där med skammen och frustrationen.

Men någonstans stod det skrivet att Lazio skulle bli trea. Klubben har utan tvekan gjort en utmärkt säsong. Men den har också ridit på en våg av positiv rapportering i alla medier som hänger samman med Claudio Lotitos allt starkare ställning i den italienska fotbollens främsta organisationer. De våldsamma kampanjerna mot Roma och de lika överdrivna hyllningarna av Lazio följer en tydlig maktlogik. Jag säger inte att det har varit avgörande. Men det har varit bidragande.

Du har så rätt om Neapel. Jag fortsätter också att älska staden och har alltid haft ett gott öga till klubben. Det var i Neapel jag gjorde mitt första fotbollsrep någonsin, scudettot med Maradona. Jag har träffat honom. Flera gånger faktiskt.

Jag såg förresten Maradonas dubbelgångare Roly Serrano härom kvällen i Paolo Sorrentinos nya film Youth. Sorrentino vann en Oscar för bästa utländska film förra året med La Grande Bellezza.

Den filmen kallar de flesta italienare jag känner furbo, en listig produkt för att charma den utländska marknaden. Youth har samma vackra formspråk, men ett mycket mer övertygande manus. Och i detta manus har även ”Maradona” letat sig in (Sorrentino är ju napolitan). El Pibe de Oro tar igen sig på ett lyxigt konvalescenshem i Schweiz i sällskap med en åldrad dirigent och hans vän, en pensionerad filmregissör. Huvudrollerna spelas av Michael Caine och Harvey Keitel. Meraviglioso.

Medan jag skriver står flera Serie A-hjältar redan på flygplatsen på väg till avlägsna semestermål, för att få koppla av långt borta från calciocirkusen i några veckor. Totti är en av de få som brukar stanna hemma. Kanske kan man se skymten av honom och familjen i Sabaudia i södra Lazio i år igen. Där ligger en av de få stränderna här som är öppen för alla, mjuka, höga sanddyner med Monte Circeo som inramning.

En annan som förhoppningsvis tar igen sig lite nu, är Italiens nya cykelhopp Fabio Aru. Han kom tvåa i nyss avslutade Giro d’Italia efter enstörige spanjoren Contador. I tre veckor har de och hundratals andra sammanbitet trampat runt Italien i lika mäktiga som omänskliga etapper. Aru vann två imponerande utmaningar i bergen, Cervinia och Sestriere.

Han har ett typiskt cyklistansikte, magert och fårat i förtid. Ett öppen fint leende, en blyghet som erövrar. Han är från Sardinien, där ingen talar mer än nödvändigt.

Aru förlorade med 1,53 minuter. En minut och femtiotre sekunder under tre veckors tävling. Den tiden det tog att läsa detta.

Baci e abbracci

Kristina

PS På lördag smäller det!

Jennifer,

nu skulle du varit här, så vi kunde gå till stadion i det vackra vädret med bara ben och bultande hjärta. Ta en liten caffè Borghetti på en bar i Prati och sedan iväg över bron till Stadio Olimpico.

Klockan 18 börjar skådespelet som delar Rom i två distinkta halvor. Helikoptrar surrar i luften, stadion har varit öppen några timmar. Banderollerna väntar på att rullas ut, i tifosi håller andan, spelarna är gripna av stundens allvar. Här handlar det om andraplatsen, pengarna och äran och Champions League.

Det är så vackert i Rom i dag att jag helt kommer av mig vad gäller min tidigare magsyra om att flytta derbyt från söndag till måndag. En som är glad som är lärka är min frisör Valerio. Som alla frisörer har han stängt på måndagar och gissa var han är?

Min Roma-kompis Roberto upplyser mig om de statistiska detaljerna. T ex att detta är det 71:a hemmaderbyt för Lazio och att de andra har slutat med 23 segrar för de vitblåa, 22 för Roma och 25 oavgjort. Jag har aldrig förstått mig på tabellbitare. Vad är det för roligt med att veta detta?

Inget ont om Roberto naturligtvis. I dag har han klätt sitt söta lilla barnbarn i Roma-elegans från topp till tå. Hur ska vi ställa oss till detta? Är det politiskt korrekt av pådyvla en baby en fotbollstro? Jag bara undrar.

Det du skriver om Il Volo är så roligt. Hela Italien var övertygat om att ha skickat tre hopplösa losers till Eurovisionsfestivalen. Men uppenbarligen består Europa av obotliga romantiker. Rom gör det definitivt i dag. Var och en för sin klubb.

Nu börjar det snart!!!!

Kristina

Forza Roma, sempre. Förlåt en favorit i repris. San Tottilino, rädda oss du!

Carissima Jennifer,

i går kväll satt jag och titta på Eurovisionsfestivalen, ensam i soffhörnet. Jag somnade någon gång efter Cypern och vaknade till liv igen mer eller mindre lagom till den vilt skrikande Barbien från Spanien. När vampyrdonnan dök upp blev jag klarvaken, eftersom jag nyligen har varit på kurs i exorcism (som åhörare, no worries).

Här skulle jag möjligen ha stängt av, om det inte vore för att jag blev så förvånad över publikens översvallande reaktion gentemot de tre italienarna. Jag trodde de skulle komma sist, alla kategorier.

Därmed blev jag fast, eftersom omröstningen var så spännande så länge och eftersom själva dramat väckte mitt intresse. Den stackars ryskan blev jag direkt orolig för. Hon såg ju ut att fullkomligt säcka ihop efter sitt framförande och verkade önska allt i världen utom att vinna, vilket kändes originellt i sammanhanget (lite mer mat skulle nog inte skada). När det stod klart att hon kom tvåa torkade hon äntligen tårarna och viftade med håret.

Italienarna fräste iväg som en Ferrari i början, men sedan dalade entusiasmen. Att de kom trea är ändå något sorts mirakel.

Jag noterade ett och annat som hör ihop med våra bloggämnen. Vi kan ju börja med hur Sverige respektive Italien presenterade sig för den enorma TV-publiken.

Svenskarna valde en modern låt som framfördes av en i alla avseenden modern ung man. Zelmerlöw ser ut som en hälsokostannons, är ledigt klädd och vältränad. Han sjunger om att vi alla är hjältar – det är tacksamt i dessa mörkertider – och han har en liten låtsaskompis att krama. Till detta kommer en klart genderöverskridande charm.

De tre skönsjungande pojkarna från Italien verkar däremot ha kommit till Wien direkt från sin tjänstgöring som korgossar i kyrkan. De är oklanderligt klädda för en galaföreställning, det är viktigt i Italien (det skulle förstås ha sett konstigt ut att dansa med en kritgubbe i smoking). Mot en bakgrund av antikens konstskatter i guldgul skymning, vrålar de ut sin kärlek i en gammaldags hjärta-och-smärta-låt.

Sedan händer det oväntade att Italien får 10 poäng av den svenska juryn, medan Italiens ger full pott till Måns. Olikheterna som dras till varandra, det är våra två länder. Det ena står för det nya, det andra är retro och stolt över att vara det. Jag beundrar Italiens tvärvägran att bli strömlinjeformat.

Både trenderna håller alltså ganska bra, åtminstone på musikens område. Om Sverige lyckades lika bra med att utbilda och utveckla fotbollsspelare som låtskrivare och artister, vore vi snart flerfaldiga VM-mästare. Någonting att tänka på?

Eurovisionsfestivalen var ett välkommet avbrott i allt det jämmer och elände i fotbollsvärlden som pågår här. Med undantag för Juventus som nu har kammat hem två titlar, ”lo scudetto” och Coppa Italia, är det ganska tröstlöst och väldigt spänt inför derbyt i morgon. Skandalerna avlöser varandra. Nu handlar det om matchriggning och allehanda skumraskaffärer i de lägre divisionerna och så förstås jordbävningen kring damfotbollen. Fotbollspampen som talade om ”pengar till fyra lesbiska” har fått sparken, alltid något. Förhoppningsvis visar denna handlingskraft att vi har nått botten. I värsta fall är det bara konsekvenserna av en maktkamp bakom kulisserna. Alla ville bli av med honom och här fick de ett utmärkt tillfälle.

På lördag hålls en landsomfattande manifestation där damspelarna visar musklerna och kräver en egen federation. Det är historisk och glädjande. Glädjande är överhuvudtaget det stöd som skandalen har gett upphov till. Nu gäller det att den allmänna sympatin omvandlas till konkreta förändringar.

Du skrev om Totti senast. Det känns väldigt härligt att just min capitano sade precis rätt sak i rätt ögonblick. Jag tror att många andra spelare känner likadant, förmodligen de flesta. Men alla förstår inte hur viktigt det är att gå ut offentligt, klart och tydligt.

Nu ser jag plötsligt Totti framför mig på scenen i Eurovisionsfestivalen om några år. Han rappar och kickar boll med Zelmerlöws lille polare. Succén är given.

Stor kram

Kristina

Kära Jenny,

i dessa dagar kan en romanista bara vara förbannad. Lazio har lyckats få fotbollsförbundet att flytta derbyt från söndag till måndag, eftersom i biancocelesti spelar finalen i Coppa Italia mot Juventus på onsdag. Det blir alltså inte fest på Olympiastadion på söndag klockan 15, när alla är lediga och har tid och möjlighet att gå på match. Nej, Roms viktigaste match den här våren går i stället av stapeln klockan 18 en måndagskväll, vilket är fel, fel, fel ur alla synvinklar. Många av dem som köpt biljetter kommer inte att kunna gå. Klockan 18 är en omöjlig tid i Italien. Det stora flertalet är på väg hem från jobbet, ska hämta barn hos mormor och morfar, handla mat och börja laga middag. Tusentals människor blir snuvade på matchen de väntat på i ett halvår.  Jag säger som Calimero: Det är orättvist, det är vad det är.

Juventus spelar nämligen mot Napoli på lördag, utan att blinka. Men Lazio behöver uppenbarligen två dagars extra vila för att möta Gladiatorerna i derbyt, och får det! Konspirationsteorierna är förstås i full gång. Alla misstänker att Lazios ägare Lotito har fått igenom detta eftersom han är bästis och bundis med fotbollsfederationens ordförande Carlo Tavecchio. Roma har tyvärr inget annat val än att acceptera beslutet, fast det leder till väldigt upprörda känslor, både i klubben och bland supportrarna.

Man får inte göra så här. Det är som att be om att det ska bli bråk på stadion, som att förgifta det livsviktiga derbyt från början. Det är ett nervkrig som fotbollsförbundet borde vara klokt nog att avstå ifrån, för att inte senare anklagas för partiskhet. Bara en enda poäng skiljer Rom-klubbarna i tabellen. Att striden om andraplatsen är helt juste är avgörande för hur slutresultatet kommer att uppfattas, smältas och accepteras. Rättvisa betyder enormt mycket för att en människa och fotbollssupporter ska må bra. Då kan man vara storsint och generös. Men att flytta på derbyt är att ge Lazio en oförtjänt fördel. Det har redan fått det att fräta i de romanistiska magarna.

Amatörfotbollspampens idiotiska uttalande om damfotbollen har redan retat upp mig så det räcker. När ska man få någon frid? Blandningen nedan är dock ganska rolig. Påven, calcion och den helige ande?

Baci e abbracci

Kristina