Kära Jennifer!

Först ett rungande hurra till Älvsjös 11-åriga fotbollstjejer! Sedan ett till dig för en utmärkt nyhetskolumn.

Complimenti!

Italien är som vi alla vet ett manschauvinistiskt land, medan Sverige på pappret är jämlikt. Som vanligt är ingenting vad det synes vara. Det är inte farligt för en italiensk pojke att leka med en flicka. Gränserna är mycket mer flytande mellan könen när barn växer upp och ingen uppmuntrar onödigt avståndstagande med uttryck som ”tjejbaciller” och andra idiotier. Tonen är genomgående varmare och vänligare. Pojkar lär sig att vara snälla mot flickor. Ordet snäll är det ju få som står ut med, men jag tycker det är alldeles utmärkt. Att vara snäll mot en flicka innebär inte att se ner på henne, utan att behandla henne med respekt. Heja Italien.

Jag är nyss hemkommen efter en misslyckad arbetsdag på stranden, oförändrat kritvitt och fullkomligt genomblåst. Resan gick till Tarquinia Lido för att träffa en person för ett TV-inslag och det som kunde gå fel gick fel.

I Rom var det vindstilla när vi åkte. Men i Tarquinia blåste det så hårt att det inte var några solbadare på stranden, vilket ingick i planen. Det blåste så hårt att kameran darrade på stativet och det var omöjligt att genomför en intervju utomhus. Det blåste så hårt att mannen jag hade stämt träff med började klaga över att han hade ont i öronen. Själv frös jag i mina alldeles för tunna kläder och hade all möda i världen att koncentrerar mig på det jag skulle göra, eftersom vinden slet och drog i kjolen, i blusen, i koftan, i hatten och i mig.

Nu är jag tillbaka i Rom, olycklig och irriterad, och tänker att det är konstigt att jag efter 30 år som journalist likväl aldrig lär mig att detta är världens mest oförutsägbara yrke. Man kan ge sig ut med de bästa intentioner och komma hem fullständigt tomhänt. Riktigt så illa var det inte i dag, men jag hade hoppats på mer.

Pazienza, som italienaren säger.

I förmiddags började Giro d’Italia i en liten badort i Ligurien. Alla som räknas inom cykelvärlden är där, inklusive den store Alberto Contador som har målet att vinna både Girot och Touren i år. Jag förstår inte mycket om cykelsporten, men jag älskar de surrealistiska aspekterna av Giro d’Italia och Tour de France. Ingenting är som att stå och vänta på klungan vid en gudsförgäten landsväg och se cyklisterna svischa förbi inom loppet av några sekunder.

Vad fotbollen beträffar spelar Roma snart mot Milan på San Siro. Jag håller tummarna. Juventus försvarar Italiens heder i Champions League i nästa vecka med en viktig återkomst: Paul Pogba är tillbaka efter sin skada.

En mindre nyhet retade upp mig i morse. Uefa har beslutat ge Holland årets Fair Play-pris, vilket ger fördel i Europa League.

Man undrar vad som har hänt med fotbollspamparnas omdöme. Den 19 februari i år spelade holländska Feyenoord mot Roma i Europa League. Supportrarna roade sig först med att kasta plastbananer på Gervinho. Därefter övergick dem till att ödelägga Rom, gick bärsärk på Campo De’ Fiori och förstörde den nyss restaurerade 1600-talsfontänen nedanför Spanska Trappan.

Vad håller de på med i Nyon?

Surt slut på en ganska sur epistel, men kram till dig

Kristina

PS Hit kom lyckligtvis inte barbarerna

Bellissima,

jag hade faktiskt aldrig tänkt på innebörden av sommaren som purpurvågor förrän jag läste ditt brev på Valborg. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan sjunga ”Vintern rasat ut” från början till slut, första och andra versen. Men jag hade aldrig rett ut den bilden, sommaren som kommer mot en som röda dyningar och vågor. Det känns ännu sannare här, där sommaren är just så het. Man är helt enkelt tvungen att slå av på takten, värmen gör en svag i benen. Siesta, eller pisolino som det heter här, är världens bästa uppfinning. Två timmars vila i skuggan av träpersienner. Sedan är man pigg som en mört inför middagen och kvällens övningar.

Jag älskar Valborg eftersom det är högtiden när allting ligger framför oss. Brasan värmer trots ylletröjorna och den där kärva doften av vinter som bara motvilligt ger med sig. Men vi vet att om några veckor kommer en värmebölja, purpurvågorna rullar in för att ge oss en försmak. Sommaren är bara ett stort och underbart, ännu icke upplevt löfte. Bättre än så blir det inte.

Några få veckor till studsar bollarna på Italiens eviga fotbollsplaner. Juventus har nu slutgiltigt vunnit sitt fjärde scudetto på raken och det är faktiskt inte mycket att säga om det mer än complimenti. Med tanke på il calcios uppenbara finansiella problem, har Juventus framförallt visat sin överlägsenhet genom spelarförvärven och genom valet av Max Allegri som tränare, när ingen annan trodde på honom. Den kloka ledningen och klubbens urgamla vinnarinstinkt har lett Juventus till semifinal i Champions League. På tisdag spelar italienarna den första semifinalmatchen i Champions League mot Real Madrid. Det är en svår motståndare, men den lättaste av de som återstår. Juvetur.

Världen är som alla vet orättvis och märklig och Roma som skulle ha vunnit ligan, har spelat de stora besvikelsernas säsong. I bästa fall slutar vi tvåa och det är inte fy skam. Men när hoppet fyller kroppen så till den grad att man är på väg att sväva iväg som en lycklig ballong, då är det extra smärtsamt att erkänna sig besegrad. Lazios otroliga framfart gör förstås inte saken bättre. Ännu är inte sista ordet sagt. Kanske gladiatorerna äntligen lyfter sig själva i håret och avslutar grandioso. Det Juventus har i alla lägen som ingen annan italiensk klubb, är till självutplåning lojala spelare. Det är därför de vinner hela tiden. Ingen masar runt i marginalerna och låtsas att han är osynlig.

Och så Mr B och Mr Bee. Berlusconi är snart värd namnet Hamlet vid Po-floden. Ska han sälja eller inte och i så fall hur mycket? Jag intervjuade honom 1986, när han var en av männen som för alltid förändrade europeisk fotboll på grund av sin enorma rikedom och synergierna mellan Milan och TV-bolaget Mediaset.

Nu håller han själv på att sköljas bort av nya, glödheta purpurvågor. Ryska oligarker och arabiska shejker har pumpat in så mycket pengar i europeisk fotboll att Milan har förvandlats från världens mest vinnande toppklubb till en provinsiell aktör som utan mål och mening plaskar i en alldeles för grund damm.

Globaliseringseffekter, även inom fotbollen. Det finns bara ett svar och det är pengar, investeringar, finansiering.

Svalorna flyger utanför mitt fönster och cypresserna står raka som på parad på Celioparkens kulle. Jag vill till Ostia och bada, kasta in en väska i bilen, ta vägen som är kantad med Medelhavspinjer mot havet, äta spaghetti alle vongole på en solig veranda och tänka på purpurvågorna som snart sköljer in. Kom hit och hälsa på mig!

Kristina

Söndagsmorgon i Rom

Kära Jennifer,

Det har gått en hel vecka sedan ditt sista brev till mig och det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska plocka upp tråden.

Jag hade precis börjat svara dig i söndags och satt i nattlinnet i soffhörnet när telefonen ringde. En och en halv timme senare var jag på flygplatsen på väg till Catania och flyktingskatastrofen på Medelhavet, en båtolycka där minst 800 män, kvinnor och barn tros ha omkommit. Det är i så fall den värsta tragedin på Medelhavet sedan andra världskriget, lika förödande som Estoniakatastrofen i fråga om förlorade människoliv.

I måndags stod jag i hamnen när båten med de 28 överlevande kom i land. Bland dem fanns två män som de andra pekade ut som kaptenen och hans medhjälpare. När flyktingbåtar sjunker, räddas nästan alltid de som kör de gistna gamla skutorna. Det är inte de som är inlåsta i lastrummen eller trängs i maskinrummet. De kommer lätt av båten eftersom de står på däck och de vill naturligtvis dö lika lite som alla andra ombord. Men det betyder också att de ofta åker dit. Italiensk polis och åklagare har arresterat nästan 1000 så kallade scafisti, alltså människosmugglarnas hantlangare som använder droger och alkohol för att klara av överfarten. Det gör ju sannerligen inte saken bättre, men det är trots allt ett tecken på mänsklighet, en skymt av ett samvete som måste dövas.

Alla människor borde en gång stå på en kaj där en flyktingbåt kommer in för att med egna ögon se och uppleva mötet med de som kommer i land. Det är en oerhört stark och omtumlande känslomässig upplevelse, eftersom den tvingar en att reflektera över var man själv står i den här frågan, att ta in hur enormt stor och oundviklig den är. Vi kan inte springa ifrån detta, hur vi än bär oss åt.

Du skriver om hur kvinnliga kollegor slutar på grund av hat och hot via sociala medier. Det är så fruktansvärt och det gör mig så ledsen. Jag hade tur som halkade in i sportjournalistiken som på ett bananskal, långt innan Internet.

Ibland tänker jag att de där elaka kommentarerna antagligen fanns där då också. De uttalades i vardagsrum, på pubar eller i matsalen på en arbetsplats. Om man tog alla dem och lade ut dem på nätet, skulle de kanske ha varit lika många och förmodligen var de lika råa. Men det som bara sägs försvinner i vinden. Det som skrivs ner finns kvar och det gör det mycket värre. Det är ett småaktigt, vulgärt och avundsjukt litet krig som får enorma proportioner för den som utsätts för det. Just därför borde det straffas mycket hårt. Du skriver att vi kommer att se många andra kvinnor sluta. Jag tror tyvärr också att det kommer att bli så. Därtill kommer de som aldrig ens börjar, därför att de inte vill utsätta sig för detta. Det är också en förlust.

Jag kan inte skriva om fotboll efter detta. Det vore att banalisera både det jag nyss skrev och il calcio, som ju så att säga pågår i en annan division, bildligt och bokstavligt. Vi hörs igen i morgon om Serie A.

Baci e abbracci

Kristina

Carissima Jenny,

Du anar inte hur kallt det är i Rom! Soligt, men med en isande nordanvind som känns mer svensk än italiensk. Jag tycker synd om alla nordbor som har kommit hit på semester i hopp om lite vårväder. Till påsk brukar det vara varmt. Men inte i år.

Juventus är nu i final i Coppa Italia och i kväll avgörs om det blir Lazio eller Napoli som får göra upp med la vecchia Signora. Hon har blivit skrämmande bra och självsäker. Allt är möjligt, med eller utan sådana grund(s)pelare som Pirlo och Tevez. Fiorentina vann den första matchen med 2-1 på Juventus Stadion och var enormt taggat. Men i viola föll ihop som ett korthus så fort matchen började och skådespelet slutade 3-0 till Juve. Ännu en gång såg de ut som ett lag som kom från ett annat lands liga. Otäckt men sant. Det finns dem som talar om tripleta, men Champions League är ju trots allt en helt annan historia.

I går skrev jag min krönika om hur sorgligt det vore, om både Inter och Milan slutar i asiatisk ägo. Moratti sålde ju redan för något år sedan till indonesiern Thohir, medan Berlusconi lär förhandla med en känd thailändsk affärsman, Mr Bee, och en kinesisk, Mr Lee. Det låter som en film, dålig om du frågar mig.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/

Nåväl, i morse skrev la Stampa att Moratti vill köpa tillbaka Inter. Moratti dementerar nu på eftermiddagen, men ingen rök utan eld. I love it! Det är som om han hade hört min klagosång. Jag tror nämligen att de flesta av de italienska klubbarna är så starkt förankrade lokalt, att ingenting fungerar när de gamla italienska ägarfamiljerna säljer. Milans supportrar föreslår Berlusconi att låta dem köpa små poster i klubben. Är du med, bella? Ska vi vara med och sala ihop till Milan?

Men Roma då? Där går det faktiskt hyfsat med den amerikanske ägaren, fondmiljardären James Pallotta. Men låt mig börja med att påpeka att en man med ett sådant efternamn har italienska rötter. Banden mellan Italien och USA är enormt starka, eftersom miljoner och åter miljoner italienare emigrerade till Amerika. En amerikansk ägare uppfattas med andra ord inte som lika främmande som en asiatisk. Sedan handlar det naturligtvis också om hur mycket en utländsk ägare vill ändra i klubbkulturen, den som på gott och ont ”gör” hela klubben.

Apropå det har jag valt att inte skriva om den stora grejen i Roma under helgen, några osmakliga banderoller där den döde Napolisupportern Ciro Espositos mamma anklagas för att vilja tjäna pengar på sonens död genom att uppträda i medierna och skriva en bok.

Här har en liten grupp ultràs roat sig på bekostnad av en ensam kvinna som förlorat sin son i ett rått överfall vid stadion inför en match. Alla som har ett hjärta i bröstet förstår vad en sådan förlust innebär. Att hon har valt att framträda för att fördöma våldet på arenorna och att öppet visa sin sorg, är hennes sak. Det måste man respektera.

Nu har hela Curva Sud blivit avstängd i en spelomgång, på grund av att fåtal banditers dåliga smak och bristande omdöme. Det blir klubben och de vanliga supportrarna som får betala notan. I Italien är de dåliga nyheterna så dominerande, att jag till slut inte orkar ta in sådant som bara är imbecillt och som i onödan förgiftar vanliga människors vardag. Det är orsaken till att jag hittills inte har skrivit en rad om detta, men jag kände att jag kanske borde förklara mig.

Nog om detta. Du ska ut på resa. Sköt om dig och njut av det galna men underbara jobb vi har. Kan inte låta bli att visa ett foto från i morse på en nunna som skyndar över piazzan framför presidentpalatset. Som från en annan tid, men sådant är Rom.

Stor kram till dig

Kristina

Kära Jennifer,

ditt brev rörde mig. När man bor i Rom är det fullständigt omöjligt att bortse från påskens religiösa dimension. Vi hade påven precis runt knuten i går kväll, när Jesus ”stationer” på väg mot döden spelas upp som ett skådespel på Colosseum, med tusentals troende närvarande. Det är stillsamt, vacker och stämningsfullt och upprepas varje år på långfredagen. Flera gånger under ceremonin refererade texten till det enorma lidandet i stora delar av världen, till aktuella krig, konflikter och attentat. Det blev ett tillfälle att stanna upp och tänka efter. Jag kan varken se något ont eller löjligt i detta. Påve Franciskus är en otrolig man. I torsdags tvättade han fötterna på internerna på Roms fängelse Rebibbia. Tänk dig att lägga dig på knä och tvätta och kyssa någon annans fötter, i det här fallet människor som har begått allvarliga brott.

Det var nog en och annan romanista som bad till Gud både i går och i dag i förhoppningen att det skulle gå bra på Olympiastadion, bland spelare och tifosi. Kanske blev det inte den bästa match vi sett, men Roma vann och det var huvudsaken. Ett jättelikt polisuppbåd kontrollerade stadion före, under och efter. Rom är en av de farligaste italienska fotbollsstäderna tyvärr. Förra året sköts en napolitansk tifoso ihjäl här. Men enligt regeln att bara rötäggen märks och uppmärksammas, ser man inte de tiotusentals romanisti och napolitaner som går på match för att ha roligt och som kan ta det för vad det är, ett spel där man vinner ibland och förlorar ibland. Som livet är mest med andra ord.

I skrivande stund ser Milan ut att vinna mot Palermo med 1-0. Men den verkliga ödesmatchen utspelas i Milano. Berlusconi verkar nu fast besluten att sälja sin klubb, antingen till ett thailändskt eller till ett kinesiskt konsortium av affärsmän. Klubben värderas till något i storleksordningen 1,2 miljarder euro. Milan blir i så fall den andra italienska storklubben som får asiatiskt ägande. Globaliseringen förändrar allt. Nu är enormt starka marknadskrafter igång för att göra fotboll till en vinstmaskin i Asien. Klubbar som Milan och Inter har redan gott fotfäste och italienska tränare är högvilt. Detta är ett paradigmskifte. Jag känner ett sting av ledsnad, jag kan inte hjälpa det. Berlusconi gjorde Milan till en fantastisk klubb. Nu orkar han uppenbarligen inte fortsätta och det är konsekvenserna av hans ointresse vi ser i de uteblivna resultaten.

Jag längtar så till Serie A:s renässans. Jag vill att de stora stjärnorna ska stå på kö här igen och vilja spela i il bel paese och ingen annan stans. Jag vill att det italienska ska vara starkt och övertygande, en ny väg mot en mer kreativ och underhållande fotboll, men med de vackra fotbollstraditionerna bevarade. Måtte det inte bara bli en huggsexa för utländska intressen. Il calcio är verkligen en del av det här landets identitet. Den får inte bara säljas ut för att de gamla pamparna har förlorat intresset eller pengarna eller båda.

Det är påskafton och det regnar småspik. Jag målar några ägg till och tänker på dig.

Baci e abbracci

Jenny,

söndag är en dag jag aldrig har kunnat förhålla mig till. Fredagar är underbara och på lördagar har jag mina sköna rutiner, marknaden, simningen, aperitivo på kvällen med goda vänner. Men på söndagar behöver jag en god lunch och lite fotboll för att stävja mina demoner.

I dag blev målet Ristorante Vecchia Roma i närheten av ghettot, inte så långt från vårt kära Bartaruga (som tyvärr är en helt nyrenoverat och därmed har förlorat en del av sin lite solkiga charm). Nåväl, på Vecchia Roma är kyparna gamla och plattfotade, maten var inte riktigt så bra som jag mindes men vinet utmärkt och Piazza Campitelli inte heller att leka med. Sedan gick vi ner mot Via Arenula där det ligger en Roma Store, men jag gick inte in. Jag saknade energin, det måste ha varit den där timmen de tog ifrån oss i natt. Varje år när det blir sommartid, känner jag mig på något sätt bestulen.

I går kväll tittade vi lite halvslött på Bulgarien-Italien. Det började finfint med bulgarernas självmål och jag tänkte att kanske, den här gången, skulle gli azzurri klara av det lätt som en plätt. Så blev det nu inte.

Förmildrande omständigheter:

1)        Det spöregnade. Conte fick dra ner en keps över ”katten”, för att den inte skulle åka på sned. (Jag lutar också mot transplantation. det är populärt på dessa breddgrader. Tänk på Berlusconis lilla hjälm!)

2)        Bulgarien är alltid svårt för Italien.

3)        De gamla godingarna saknades, Pirlo, Buffon, De Rossi (men en dag måste ju landslaget klara sig utan dem. Totti var egentligen rätt smart när han lämnade gli azzurri efter 2006. Man ska gå hem när festen är roligast).

För att göra en lång historia kort, var den enda riktigt goda överraskningen Sampdorias Eder som fick ta Zazas plats i anfallet, kom in, såg sig omkring och gjorde 2-2-målet, när det var sex minuter kvar i andra halvlek.

Här skulle ett bättre ”azzurri” ha kunnat vinna matchen, med 4 minuters förlängning till på köpet. Låt mig säga att det inte var viljan som saknades. Snarare organisationen, erfarenheten och nerverna. Italienarna liknade mest av allt ett gäng yra höns. När Gabbiadini får bollen är han alldeles ensam framför målet. Det ser ut som ett gjutet ögonblick att läxa upp bulgarerna. Men han drabbas av knäsvaghet och skjuter utanför, inte så mycket, men nära skjuter ingen hare.

Under kepsens våta skärm gnisslar Conte tänder och när han intervjuas efter matchen har han den där grumliga blicken. Jag aldrig har förstått om det är ett tecken på att han är permanent eller bara tillfälligt förbannad.

Nu vinglar vi vidare mot EM på sedvanligt maner, på andra plats i gruppen efter Kroatien.

Stor kram till dig från Rom, där det fortfarande är lite is i vinden, trots att det nästan är april. Fotot ser ut att vara taget mitt i vintern, men så där såg det faktiskt ut här i går eftermiddag. Högt vatten i Tibern och platanerna är ännu inte utslagna.

Carissima,

jag tycker det är så coolt att du är fotbollstränare! Efter alla år som icke helt normal sportjournalist, känner jag mig fortfarande lite obekväm i idrottsvärlden. Jag har aldrig själv sysslat med någon sport annat än som ren motion. Och då är det bäst att det handlar om att gå eller simma, för där slutar mina talanger.

Jag kommer just från simningen förresten. Eftersom det är ganska tråkigt att simma längder fram och tillbaka, studerar jag de andra och samspelet i vattnet medan jag makligt glider fram i vattnet. Simhallen är som en minivärld befolkad av en brokig samling män och kvinnor vars enda gemensamma nämnare är badmössan. Just det. Det är strängt förbjudet att ens närma sig en italiensk simhall utan badmössa.

(Det där är inte jag, varken hon i rosa badmössa eller hon i svart eller hon som viftar med armen längst ner i bild)

Så guppar vi alltså fram och tillbaka, fram och tillbaka, var och en med sin typiska stil. När alla är halvnakna och ser dödumma ut i sina badmässor uppstår en sorts solidaritet och ja, demokrati. Ingen vet vad den andre sysslar med utanför simhallens mikrokosmos. Det går inte att vara snygg i badmössa så alla är ganska medelfula och med få undantag lite småtjocka. Trots mitt idoga simmande, sitter min kulmage som järnet och så är det för de flesta.

Det som kan vara svårt är dock att samsas om en bana. Det är här social kompetens kommer in i bilden. Det går alldeles utmärkt att vara tre-fyra i en bana om simmarna i fråga kan anpassa sig till varandra. Men om en måste visa sig på styva linan, nästa måste tävla med den på styva linan, den tredje är ohyggligt långsam men inte låter de andra komma förbi och den fjärde ligger mitt i banan och plaskar, då blir simturen till ett litet helvete.

Jag trodde länge att det bästa sättet att få ha sin bana i fred var att komma frustande som ett ånglok, vilt stänkande, gärna fjärilsimmande (vilket jag absolut inte kan) och med en uppsyn som en som tränar för Olympiaden. Fel. Gör man så, uppmanar man bara till sällskap med likadana utmanare, som måste visa att de är bättre och snabbare. Nej, det absolut säkraste sättet att få vara ifred är att framstå som fullständigt förvirrad och ytterst långsam. När jag ser att någon närmar sig, lägger jag mig därför mitt i banan och simmar ryggsim som jag fick lära mig på Simhallsbadet i Malmö: upp- och nervänt bröstsim. Jag lägger till ett litet extra benfladder för att det ska se ännu märkligare ut. Ingen, absolut ingen, väljer min bana.

Så kan jag alltså simma vidare i ensamt majestät. Det är skönt med en egen kuppe, som Martin Ljung sade. Sedan mår jag fruktansvärt bra hela dagen i mitt endorfinrus. Men det låter faktiskt roligare att spela fotboll, fast det tycker inte Mikael Nilsson. Det var rätt skönt att han erkände det där med hur tråkigt det kan bli att vara fotbollsspelare. Jag funderar på det då och då. Väldigt monotont.

På Coverciano förbereder sig gli azzurri för lördagens match mot Bulgarien i Sofia. Din kompis Verratti från Psg har fått ansvaret att axla Pirlos regissörsroll på mittfältet. Verratti säger att Conte är den bästa tränare han haft när det gäller taktik. ”Mitt landslag är en klubb där det är förbjudet att improvisera”, säger Conte och skickar fram Sassuolos Zaza och Dortmunds Immobile i anfallet. Det låter ganska lovande med Conte som landslagstränare. Han är elak och stenhård och det är uppenbarligen vad som behövs. Det skulle vara härligt att se Italien vinna lätt och övertygande utan det gamla vanliga psykodramat när de vinner i sista minuten efter att ha sett ut som elva irrande spöken i 90 minuter. Men risken är stor för oroligheter. Bulgariens lilla chans att gå vidare till EM är att slå Italien och Sofias huliganer är ökända. Italienska tidningar skriver att 1 500 poliser är mobiliserade!

Nu till helt andra ämnen. Min tillvaro som frilans är lite splittrande, men jag simmar lugnt vidare.

Baci e abbracci

Jennifer,

i går hamnade jag mitt uppe i storyn om svenskan som blev sexslav hos en man i Milano som lurade i henne att han skulle hjälpa henne i den italienska modevärlden. Mannen var känd av polisen. Han hade våldtagit och misshandlat en ung kvinna från Vitryssland 2008 och dömts till flera års fängelse. I huset där han bodde visste många att han var sexförbrytare.

Men det skulle ta ett halvår innan någon ringde till polisen efter att de hade hört rop på hjälp från lägenheten. Var det verkligen första gången hon skrek?

Alltihop är förfärligt. Att drömmar grusas på ett så obarmhärtigt sätt. Att en person man litat på förvandlas till ett monster. Att människor kanske vet och anar, men inte vill eller vågar ingripa. Att våldet mot kvinnor ständigt ökar.

Det är svårt att komma vidare från ett så allvarligt och tragiskt ämne. Jag sätter punkt och lämnar plats för eftertanke.

Cara Jenny,

söndagen har släpat sig fram, regntung och kall och i depressionens tecken. Jag avskyr söndag eftersom den bara är ett bevis på att lördag är för kort. I går var det fest i en lägenhet med utsikt över Colosseum i värsta Dolce Vita-stil. Har du sett La Grande Bellezza? Den filmen spelades faktiskt in i huset vi var i. Så här såg det ut på balkongen i går kväll:

Så kom den då äntligen, segern som vi alla längtat efter. Roma kravlade sig upp ur träsket, bjöd på ett helt ok skådespel och slog Cesena borta med 1-0, tack vare Daniele De Rossi. Det gläder mig att det var han som fick avgöra. Han har verkat så otroligt spänd och har varit så kritiserad. Garcia vandrade ut med händerna i fickorna och ett litet snett smil. Lättad antar jag, för han hänger rätt löst. I dagens Corriere della Sera driver en krönikör med hans kärlekshistoria med Francesca Brienza i Roma TV och insinuerar att det är henne problemen beror på. Det är skrivet med ironi men ändå lite för dumt för att passera.

Lazio vann också och ett tag såg det ut som om de skulle gå om Gladiatorerna i tabellen, vilket är Romas nya, stora och berättigade mardröm. Lazio är i toppform och den som har Felipe Anderson och Candreva har all anledning att se ljust på tillvaron. Det skulle vara intressant att se hur spelarna har lyckats hålla sig i så god fysiskt form. Där har Roma definitivt något att lära. Men nu pustar vi alltså ut, trots att ledningen i denna stund är ett (1) poäng. Det är fantastiskt vad en (1) seger kan göra.

Bortsett från fotbollen väntar vi hör och häpna på våren. Inga paraplydrinkar här inte. Ska man sitta på en takterrass får det bli med mössa och yllekappa. Lite tråkigt för de 100 000 som sprang Rom-maran i dag i regnet. Hela poängen är ju det vackra vädret och skönheten för den som springer förbi Colosseum, Cirkus Maximus och alla de andra sevärdheterna. Det såg rätt träligt ut.

Nu är min kära Adriano Bacconi på TV, du vet den snälla nörden med jätteglasögonen.

Han är i färd med att analysera Lazio-Verona med sin pekpinne. Ofta fattar inte ens tränarna han intervjuar vad han talar om, det är rätt charmigt.

Vad kan jag mer berätta? Juventus vann förstås, med 1-0 förstås, mot Genova. Il Mancio darrar lite på sin piedestal eftersom ingenting går som det borde i Inter, trots hans megakontrakt. Inzaghi däremot tog tillfället i akt på Sardinien i går och utnyttjade Zemans legendariska ovilja till försvar. 3-1 blev det mot Cagliari, med tre franska mål, två av Menéz och ett av Mexès.

Må väl och sov gott

Kristina

Kära Jenny,

Solförmörkelsen som drabbade jorden, drabbade Rom redan i går kväll. Jag vaknade till ett kvarter i chocktillstånd, efter att torsdagskvällen var tyst som graven. Luciano med Pizzerian på hörnet höll på att ställa ut lunchborden med bister uppsyn. När han ser ut så där vet jag att det inte är någon idé att försöka prata. Stämningen i staden är tyvärr som i en västernfilm inför en duell. På söndag måste de gulröda få ordning på leden, hur det nu ska gå till.

Bilden av Romas spelare som fullständigt handlingsförlamade när Basanta nickar bollen i mål och det står 3-0 till Fiorentina efter 20 minuter, borrar sig fast. Vad var det egentligen som hände där på Olympiastadion? Inga kan som Gladiatorerna förvåna, i fram- och motgång. Även när det går dåligt löper de linan ut. Aldrig något ljummet mitt emellan, nej, brakförlust utan bandage och krusiduller. Roma är allt eller inget. Det är något stort även i detta.

Nu letar alla efter roten till det onda. Jag misstänker att brakförlusten mot Bayern i höstas ruckade spelarnas tro på sig själva. Resten är en kombination av olyckliga faktorer från spelarköp och försäljningar som slagit fel (läs Iturbe och Destro), till att Garcia har förlorat sitt lugn och sina idéer, till allmän kortslutning och möjligen förgiftning (detta är min egen komplott-teori som absolut ingen ska ta på allvar). När det inte går att acceptera verkligheten som den är, drabbas man av komplottsyndrom. Apollo 11 landade aldrig på månen, John Lennon är inte död, någon hällde psykofarmaka i Gladiatorernas vattenflaskor.

Ingen kan säga att vi romanisti har tur.

Juventus däremot, fick Monaco på sin lott i kvartsfinalen i Champions League! Makalöst! Men jag måste motvilligt erkänna att det var en fröjd att se dem mot Dortmund häromkvällen. Det är sällan en italiensk klubb spelar med en sådan rakbladsvass precision. Tevez är vad jag kallar ett lyckat köp. Att han ser ut som en trädstam med två fladdrande tickor till öron kan varken han eller någon annan hjälpa.

Det där var elakt, men mest avundsjukt.

Vad har du för dig i resten av veckan? Jag ska bevaka påven som i morgon åker till Neapelförorten Scampia, Europas största drogmarknad, med sina rivaliserande camorraklaner och stora fattigdom. Det är typiskt för Franciskus att välja sådana mål för sina resor. Han har varit på flyktingön Lampedusa, i det mest ’ndranghetatäta området i Calabrien, i Roms mest nergångna förorter.

Och så är det ju kulan i luften igen, med allt vad det innebär. Fredrik på Twitter tyckte att jag är onödigt melodramatisk angående Roma. Vadå, skriver han. På det här sättet blir det kanske två Romalag i Champions League vid sidan av Juventus nästa år. Ja, kanske till och med fyra om Fiorentina eller Napoli vinner Europa League.

Tack för den kommentaren. Naturligtvis blir man besviken och arg. Men fotboll är trots allt en världslig sak, inte jordens undergång eller det tredje världskriget. Nu tänker jag lämna mitt skrivbord och vandra ut i eftermiddagssolen. Jag har antecknat din glassbar och kontrar med Gelateria dei Gracchi, även den i Prati. Min favoritsmak vad gäller glass är pistasch och där gör dem den med nötter från Bronte på Sicilien, som ska vara de bästa i Italien. Jag brukar inte nörda ner mig på det här viset, men det händer.

Baci e abbracci!