Carissima,

Jag är en dålig brevvän. Har grottat ner mig i fallet Dolce&Gabbana, där Domenico Dolce har gått ut hårt och provocerande och sagt att han är emot homosexuella adoptioner. Detta väcker uppståndelse framförallt därför att det kommer inifrån, han är själv homosexuell, inte från moralkonservativa heterosexuella politiker som det finns gott om här. Men det är förstås dumt att inbilla sig att alla HBTQ-are har samma åsikter. De håller på olika fotbollslag också, sade Italiens transdrottning Luxuria, som tidigare var parlamentsledamot, och skrattade.

Vilka foton du skickar! Proscida är en saga. Vi tar en väska och åker bums. Ju mer man lär känna Italien, desto mer vill man upptäcka det som få talar om. Jag är allergisk mot platser med för mycket folk och tingel tangel. Alltså brukar jag leta efter de minsta öarna, de minst glamorösa regionerna, små okända pärlor som inte står med i turistguiderna. Det finns inte så mycket oförstört kvar i Italien, men den som söker finner.

Solen har äntligen återvänt till Rom efter flera dagar med regn och rusk. Titta på det här fotot av min taxichaufför häromkvällen, som letade upp en adress till en kollega och pratade i sin mobil samtidigt som han körde mig hem. Det är vad jag kallar att blir körd hem säkert…

Jag återkommer om bokval. Måste infoga några reflektioner om Roma som jag har lovat och en sammanställning av de senaste dagarnas händelser.

Det är öde utanför Trigoria. De hårda lagarna mot våldsamma protester från supportrarnas sida, får i tifosi att avreagera sig på social medier och radio. I sådana här lägen är det lätt hänt att humöret rinner över och risken är en Daspo, ett matchförbud. Det råder alltså ingen uppståndelse på Trigoria, vilket bidrar till den märkliga stämningen.

Laget lär vara inlåst i salen där Garcia brukar gå igenom taktik och göra matchanalys. Snacka om att ha modet i knävecken. Hemmaförlusten mot Sampdoria i måndags var som den sista spiken i kistan. Som att begrava en säsong som alla hoppades så ofantligt mycket på, här i Rom och bland alla romanisti över gränserna, ändå upp till Sverige.

Gladiatorerna inkasserade sin förödmjukande förlust medan regnet öste ner och visslingar och burop haglade. ”Mecenari”, skrek i tifosi. Legosoldater. En främlingslegion på sin egen arena, som inte skrämmer någon och som inte gör vad den har betalt för. Detta var inte Romas sämsta match den här säsongen. Totti var bäst på plan så länge det varade. Men en förlust är en förlust, hur man än vänder och vrider på det. Roma har inte vunnit på Olympiastadion sedan den 30 november.

Och det är detta de nu försöker reda ut, Garcia, Francesco, Daniele, De Sanctis, Pjanic, Ljajic, Gervinho, Keita och de andra.

Totti tar till orda. Han försöker peppa lagkamraterna. Dai, vi klarar detta. Det som behövs nu är en seger, så att vi kan vända den här negativa kurvan, med början i morgon mot Fiorentina i Europa League. Visa vad vi går för. Vi måste vinna detta. Vi måste komma igen. Lazio nafsar oss i hasorna i Serie A, mannaggia li mortacci sui.

Det är ungefär vad som sipprar ut. Få miljöer är så slutna som italienska fotbollsklubbar, där ingen någonsin avslöjar sina problem offentligt. Allt görs upp i klubblokalerna, mellan tränare, spelare och ledning. I lönen ingår att hålla tyst, vara lojal. Till och med tjugo år efter, är femtioåriga spelare dödstysta om vad som skedde när de spelade. Man talar inte, om man vill fortsätta vara en del av fotbollsvärlden. Den underbare gamle Baronen, Nils Liedholm, var tyst som en mur, även efter att han avskedades från Berlusconis Milan.

”Det är ett bra lag. Det är bra pojkar i det laget”, var hans standardsvar på alla oönskade frågor.

A barò.

Vi skulle ha behövt dig nu. Kan du inte stiga ner från molnen ett ögonblick och förklara, nu när ingen kan klandra dig längre.

Annars får vi klara oss med gissningar. Det är lättare att förstå vad som krävs än vad som har lett fram till denna totalt oväntade, sega och onödiga kris, denna bortkastade säsong. Roma behöver lugn och ro och eftertanke, nya friska krafter, rensa luften bland spelare som har svårt att komma överens och framförallt segrar. Sjukstugan måste avfolkas, turen och flytet måste återvända till Trigoria och Olympiastadion.

Tänd ett ljus och hoppas att det händer i morgon. I kväll lyssnar jag på Dortmund-Juventus på radio i mörkret. Vet inte vad jag ska önska mig.

Stor kram

Kära Jennifer,

Ledsen att mitt svar har dröjt, men det vanliga livet rullar på parallellt med jobbet och kräver ibland full närvaro. Are we humans or are we journalists? På sistone har jag mest ägnat mig åt att vara människa.

Din senaste vecka har verkligen gått i adrenalinets tecken. Det här jobbet är en underbar med utmattande kick. Det gläder mig att PSG är kvar i Champions League, för deras och din skull. Zlatans kommentar om de 11 bebisarna är något av det bästa jag har hört i fotboll på länge. Med all den energi som sportjournalister lägger ner på att hitta det bästa uttrycket, beskriva med de rätta orden, hitta ett nytt bildspråk, skulle ingen av oss ha kommit på detta! Det är så roligt och samtidigt så sant.

Italiensk fotboll har haft en intensiv vecka med fem klubbar på väg mot åttondelsfinal i Europa League. Det gick sådär. Torino förlorade mot Zenit i Sankt Petersburg med 2-0 och Inter mot Wolfsburg med 3-1. Den svart- och blå målvakten Juan Pablo Carrizo hade minst sagt en dålig kväll.

Napoli vann däremot över Dynamo Moskva med 3-1, tack vare en bubblande, fräsande, Higuain. Enda smolken i glädjebägaren är ryssarnas mål. Och mötet mellan Fiorentina och Roma blev som väntat en utdragen nervpina. När Ljajic missade sin straff var jag gråtfärdig. Keita räddade tills sist Romas ära och det slutade 1-1, vilket är godkänt. Men ingen av mina vänner romanisti fattar vad som har hänt med klubben i år. Tänk att få vara flugan på väggen i Trigorias allra heligaste några dagar och ta in alla aspekterna av alla misslyckanden och besvikelser. Det handlar förstås om många olika, samverkande faktorer. Det är någonting med träningen som inte stämmer. De Rossi är oigenkännlig. Gervinho är, tror jag, slutkörd. Han har redan vunnit en stor turnering med sitt landslag i år, och har inga krafter kvar. Iturbe är en besvikelse. Garcia har dumt nog gett sig in i den destruktiva italienska calciopolemiken. Det var så skönt hur han höll sig undan förra året och ”ställde tillbaka kyrkan mitt i byn”. Nu har den hamnat i periferin igen.

Milans ägare Silvio Berlusconi har varit på tapeten hela veckan och inte har det handlat om fotboll. Han frikändes i Högsta domstolen i onsdags för anklagelserna om utnyttjande av minderårig prostituerad och maktmissbruk i målet som kallas Rubygate. Det handlade alltså om bunga bungafesterna på Berlusconis gods i Arcore, när han var premiärminister.

(Om du är intresserad av bakgrunden, kommer den här:

Vänner till Berlusconi bjöd in unga kvinnor, varav vissa var prostituerade. Inte ens hans advokater förnekar nu att Berlusconi betalade för sex i dessa sammanhang.

Men Karima El Mahroug som kallade sig Ruby, var bara 17 år när hon fick betalt för att tillbringa natten med Berlusconi. När hon senare greps för stöld i Milano, ringde Berlusconi till polishuset och utövade påtryckningar för att hon skulle släppas.

På dessa grunder dömde tingsrätten i Milano 2013 Berlusconi till 7 års fängelse och politikerförbud på livstid. Men nu är han alltså slutgiltigt frikänd. )

Du skulle ha sett festen på Piazza San Lorenzo in Lucina, med Berlusconi själv, hans 49 år yngre fästmö och hela hans hov. Men det är sent för Berlusconi, det är skymning. Han lovar eller hotar med comeback, men partiet är splittrat och tiderna förändrade.

Paradoxen är att ingen förnekar att Berlusconi verkligen har gjort det han anklagas för. Men det är inte brottsligt, eftersom det inte går att bevisa att han visste att Ruby var minderårig och eftersom lagen om maktmissbruk har skrivits om.

Och Italien går vidare, mot nya skandaler och i bästa fall en ny vår. Den ekonomiska krisen lider mot sitt slut, lyckligtvis. Snart slutar det regna. I morgon kan vi resonera om ligan.

Stor kram till dig

Bellissima,

det känns lite tråkigt att lämna feminism, spets-BH och lösskägg bakom sig. Att åka Vasaloppet i yvig mustasch för att dölja att man är kvinna, är ett mycket italienskt sätt att handskas med ett problem. Om systemet motarbetar en, är det bara att hitta ett sätt att kringgå det. Bortsett från allting annat, tycker jag det är så roligt att Birigtta Westhed tog till ett sådant enkelt knep och att det faktiskt fungerade. Det låter ju som att lura Kling och Klang i Pippi Långstrump!  Tänk förresten om man hade avslöjat en kvinna i något av omklädningsrummen i Serie A på sjuttiotalet med tangorabatt och polisong. Föreställ dig vilken uppståndelse det skulle bli.

Apropå det upptäckte jag ett helt underbart ställe när jag var i Milano i förra veckan. Antica Barbieria Colla heter det och är en gammal herrfrisering på en tvärgata till Via Manzoni. Det såg så underbart otidsenligt och dammigt ut från utsidan att jag bara var tvungen att gå in. Där möttes jag av en gammal man som sopade upp hår från golvet, iförd vit rock och den mest otroliga, halmgula toupé jag i mitt liv har skådat. Han ville inte vara med på fotot, så jag fick nöja mig med hans kollega som fönade en rynkig herres flint längst ner i lokalen, i skenet av en stor kristallkrona. Kolla!

Sedan kom helgen och mungiporna åkte ner. Roma spelade sin sämsta match hittills i ligan. Chievo-Roma slutade 0-0 och just så kändes det. Totti sade någonting till en spelare i Chievo i tunneln innan matchen började. Det lät som: vi faller handlöst (neråt). Bortsett från gladiatorernas bleka figur, bröt Chievos arme Federico Mattiello både skenbenet och vadbenet i en duell med Nainggolan. Det såg fruktansvärt ut.

Jag tog en tur till Casa Milan jag med häromdagen och fick det allmänna stämningsläget ganska klart för mig. I går  väntade alla på nytt på att Inzaghi skulle sparkas, men icke. Ett säkert tecken på krisen är att Berlusconi inte bestämmer sig. Allegri fick gå för mycket mindre för några år sedan. Då var Berlusconi piggare. I morgon väntar han på ytterligare en rond i Högsta Domstolen i rättegången om den minderåriga prostituerade Ruby, medan hans parti håller på att upplösas. Allt detta påverkar förstås även Milan.

Inte heller Mancini lever väl riktigt upp till förväntningarna i Inter. Det blev oavgjort mot Napoli på San Paolo. Tur för Roma, vi tackar och bockar. Men det är verkligen ganska anmärkningsvärt  hur långt efter de två Milano-klubbarna har halkat, medan Napoli, Lazio, Sampdoria, Fiorentina, Genoa och Torino gör en utmärkt säsong. I kväll spelas Lazio-Fiorentina och Juventus-Sassuolo. Lazio och Fiorentina spelar just nu ligans bästa fotboll. Det lär bli en sevärd match. Klockan 19 börjar det.

Till sist har jag köpt lite nya fotbollsbilder. Fortfarande huvudsakligen bottennapp.

A domani

Kära Jennifer,

jag hade tänkt berätta lite mer om min Milano-resa, men fastnade i Lena Anderssons krönika om kvinnliga längdskidåkare och mascara i DN.

Om kvinnor som åker längdskidor målar sig, är det enligt Lena Andersson ett tecken på att de inte kan frigöra sig från mannens blickar. De skulle alltså vara mer inställda på hur de betraktas när de tävlar än vad de faktiskt uträttar, till exempel vinner en tävling. En kvinna som målar sig, gör vid sitt hår och klär sig i (förmodar jag) åtsittande kläder, kan inte räkna med att tas på allvar. ”Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen inser hur duglig man är”, skriver Lena Andersson, apropå den kvinnliga experten i studion.

Jag ser ingen skandal i att en idrottskvinna målar sig. Tävlingen är trots allt för henne vad en disputation är för en doktorand eller en intervju för en kvinna som söker ett jobb i ledande ställning. Ett avgörande ögonblick i livet helt enkelt, och då brukar man vilja vara till sin fördel. Stefania Belmondo var ibland målad i spåret, Manuela di Centa likaså. Det gjorde dem varken sämre som åkare eller dummare som kvinnor.

Det är framförallt det faktum att längdskidåkning är en ”okokett” sport, som får Lena Andersson att reagera. Vad finns det för anledning att åka målad i skogen, där kameran inte ens ser en? En annan sak är utländska friidrottare med sina små tajta koltar, frisyrer och galna naglar. Tonen blir lite nedlåtande här. Svenska kvinnor däremot, ska åka längdskidor osminkade, äkta, rena, som om det gjorde dem moraliskt högre stående. Inget läppstift här inte, vi är ju svenskor.

Det är väl åren i Italien som har förvandlat mig. Här krävs lyckligtvis inte samma obönhörliga konsekvens. I resonemanget ovan finns det egentligen bara två sätt att vara, rätt eller fel. Men om en kvinna tillhör längdskideliten och är feminist och är smart, men ändå vill ha mascara och läppstift när hon tävlar, hur ska man då katalogisera henne? Hon faller mellan stolarna. Det är tillåtet i Italien, men betydligt mer komplicerat i Sverige.

Den ökande kommersialiseringen i sportens värld innebär utan tvekan en ökande press på utövarna. Men utseende är ändå inte fullt så viktigt här, eftersom idrott i princip är det mest meritokratiska som finns. Man vinner för att man är bäst. Vad gäller snor och slem brukar även idrottsmän be att få duscha innan de ska göra en intervju. Och apropå att män skulle vara oberörda av betraktarens öga, manligt eller kvinnligt, så stämmer det faktiskt inte. Många rakar bröstet, noppar ögonbrynen, fixar med frisyren. Allt för att synas och märkas mer och göra det mesta möjliga av sina korta år i toppen.

Stor kram och skön helg

Jennifer,

just nu är våra liv ganska lika, du ensam på jobb i Algarve, jag i Milano. Jag steg upp klockan 04.45 i morse för att hinna med tåget klockan 6 till Milano. När man har en riktigt viktig intervju, kan man inte kosta på sig att komma för sent och i Italien kan man aldrig vara säker på att tågen går i tid. Så jag valde det riktigt tidiga tåget, trots allt.

Regnet vräkte ner som det bara kan göra i Rom. Det kändes som syndafloden och jag undrade om det överhuvudtaget skulle finnas en taxi där ute i det nattsvarta, dyblöta, som kunde ta mig till stationen.

Överallt på Termini ligger människor och sover. Krisåren hat slagit så hårt att det är svårt att föreställa sig. På stationen ligger utblottade italienare, men även många flyktingar som inte har någonstans att ta vägen. De sover på marken, på bänkar, sittande, liggande. Mest män, men även kvinnor. Jag läste att EU nu ska förbättra samarbetet och lägga mer energi på sin gemensamma flyktingpolitik. Jag tror det när jag ser det.

Kom fram någotsånär i tid till ett soligt men iskallt Milano, men beslutade mig ändå att gå till intervjun med Umberto Eco. Om inte annat är det bra för att promenera av sig nervositeten.

För den som eventuellt behöver en påminnelse, är Umberto Eco en av Italiens mest kända intellektuella och författare till flera bestsellers, varav den mest kända är Rosens namn. Men trots att han är en stormrik och oerhört smart världskändis är han inte otrevlig, inte arrogant, inte snobbig. Det är svårt att få en intervju med honom, men han är vänlig och kul att prata med och har sinne för humor, den viktigaste egenskap jag vet. Det finns en och annan fotbollsspelare som gott kunde ta lärdom. Tanken att man kan behandla folk hur som helst bara för att man är rik, är bedrövlig.

Till slut frågade jag Eco om han gillar fotboll. ”Om det är en bra internationell match på TV ser jag den”, sade han. ”Men första gången jag tvivlade på Gud var när jag var ung och spelade fotboll.”

Varför det, undrade jag?

”Det kändes fullständigt tomt och onyttigt där under den brännande solen.”

Pojken Umberto Eco var uppenbarligen inte klippt och skuren för fotboll. Om de hade satt honom att fundera ut taktik och strategi, hade de förmodligen vunnit sin turnering Världen är vacker därför att alla är olika, säger italienarna. Därför gör jag ett besök på Casa Milan i morgon, så jag får lite fotboll också.

Jag tycker det låter som du har det bra i Portugal. Det är härligt att bli ompysslad av snälla människor när man reser ensam och har arbetat hårt. I södra Europa är vänlighet och mänsklig värme nästan alltid en självklarhet. Det är så oerhört skönt att inte behöva vara på sin vakt hela tiden. Och att se så mycket vackert. Gick igenom Milanos galleria på väg ”hem” till hotellet.

Där sitter jag nu och ser  Fiorentina vinna den första semifinal-matchen mot Juventus i Coppa Italia i Turin med 2-1. Salah gjorde båda Fiorentinas mål. Det är stor underhållning att se honom spela. Med hans hjälp är Fiorentina en av ligans mest övertygande klubbar.

Lazio spelade oavgjort mot Napoli i samma turnering i går. Som det ser ut just nu, kan det alltså mycket väl bli Napoli och Fiorentina som möts i finalen i år igen.

Därmed sätter jag punkt, trött men lycklig.

A domani!

Carissima,

blir nästan lite avundsjuk när jag läser ditt sista brev (detta är ju en brevroman, eller hur?) fast jag väl känner till den där känslan att sitta ensam på en flygplats med datorn som enda vän. Det är farligt när man börjar tänka på att den tid som rinner i väg är ens liv som inte kommer tillbaka. ”Life is what happens to you when you’re busy making other plans” som John Lennon sjöng. Men alla dessa år och alla dessa resor har gjort mig rastlös. När det har gått några veckor vill jag iväg igen, även om det bara är helt kort, se något annat, träffa nya människor, uppleva, se och lära något nytt. Det är en del av detta fantastiska jobb.

Låter kul att vara på damfotboll. Cesare Prandelli sade en gång till mig att damfotbollen är den riktiga fotbollen därför att den inte är spekulativ. Den har kvar spelets sanna fräschör. Han var för okonventionell och nytänkande för att lyckas med ”gli azzurri” tyvärr. Visste du förresten att Mia Hamm sitter i styrelsen i Roma? Det är klubbens ägare, hedgefondmiljardären James Pallotta som ville ha henne där. Smart tycker jag och ett väldigt oväntat drag i italiensk fotboll. En av de ytterligt få kvinnorna med inflytande där är ju Barbara Berlusconi. Förstår att det måste vara enormt svårt för henne och Galliani att samarbeta och det gagnar förstås inte klubben. Undrar vad som händer om det verkligen kommer in en utländsk delägare. Det har ju talats om en thailändsk affärsman vid namn Bee Taechaubol. Jag hör för mitt inre öra hur Milans tifosi kommer att tampas med det namnet. Chippen fick heta Vigorsol när han spelade i Roma, eftersom ingen kunde säga Wilhelmsson. Det blev för många konsonanter efter varandra för en italienare. Vigorsol är namnet på ett tuggummi. Det fick duga.

Jag är tillbaka i Rom och har några spännande uppdrag i slutet av veckan. Berättar mer om det lite längre fram. Gick och såg James Franco och Chris O’Dowd i Broadwayuppsättningen av John Steinbecks Möss och människor i kväll på bio. Väldigt bra och väldigt starkt. Jag grät när jag gick till bussen. 87:an innehöll ett inte helt förtroendeingivande persongalleri och Rom var ovanligt folktomt denna milda marskväll. Vi skakade fram på de ojämna gatstenarna i en buss fullkomligt utan fjädring. Mer hemma än så blir det inte i Rom.

Faro låter härligt. Hoppas du får vackert väder och härlig fotboll. Glöm inte bort mig därnere i Algarve.

Stor kram

Ciao Jenny,

Vilken kärleksförklaring till Milan! Jag har också ett väldigt gott öga till klubben av många skäl. När jag bodde i Milano var jag ofta på Milanello. Det var helt otroligt enkelt att jobba där då. Vi stod i backen till vänster om klubbhuset och väntade på spelarena när de kom från träningen. Det var bara att haffa vem man ville eller de som hade lust att prata. Jag har gjort oräkneliga intervjuer där, med alla från Marco van Basten (ja, faktiskt), till Paolo Maldini, Ronaldo, Kakà och Seedorf. Den ende som uteblev en gång var Weah. Han var förbannad eftersom Milan hade förlorat en viktig match dagen innan och kom helt enkelt inte. Där stod vi med kamera, mick och förberedda frågor och kände oss som idioter.

Milans pressavdelning är fortfarande mästare på att göra journalisternas jobb enklare och smidigare. Just nu känns det lite segt, eftersom krisen är så djup. Tänkte jag skulle titta upp på Casa Milan lite längre fram i veckan när jag är i Milan. Kan jag hälsa från dig? Det svåra för mig är att jag inte alltid jobbar med fotboll. Då krävs det mer för att upprätthålla kontakter, både med kollegor och pressavdelningar och jag är inte så bra på det.

Tror du inte att de trots allt behåller Inzaghi säsongen ut? Är det någon mening att byta så här sent? Men visst är det ett stort problem för dem att inte märkas och synas i Europa, både prestigemässigt och ekonomiskt. Klubbarna drar ju in en enorm massa pengar med Champions League. Jag tror definitivt att en del av problemen beror på att Berlusconi har blivit gammal och har tröttnat på sin leksak.

Så till kvällens stormatch på Olympiastadion. Allegri sade alltså att matchen inte skulle bli avgörande och trots att jag är övertygad om att han menade motsatsen, blev det så. Avståndet mellan tabellens två första lag är fortsatt nio poäng, ett stort men likväl inte omöjligt avstånd. Mirakel sker och har skett. Om man tittar på Juventus fem sista matcher ser det ut så här:

oavgjort, seger, oavgjort, seger, oavgjort.

För Romas del ser det ut så här:

Oavgjort, oavgjort, oavgjort, seger, oavgjort

Det är alltså inte bara Roma som vacklar. Det var starkt att hinna ikapp Juventus i kväll, trots utvisningen av Torosidis och Tevez magiska, till mål förvandlade frispark. Keita räddade gladiatorernas heder på passning av Florenzi. Napolis förlust mot Torino gör att det är lite tryggare bakåt också. Insomma, en hygglig början på den nya veckan.

Jag förbereder mig för min återresa till Rom och hoppas att jag inte strandar på Kastrup på grund av strejkerna. Ta väl hand om dig

Kristina

PS Höll föredrag i kväll i Lund för en grupp människor som bara ville veta mer och mer om Italien, livet, maten, påven, politiken, fotbollen. Det är lika roligt varje gång. Nu kommer det att ta en stund att varva ner. Jag skulle förstås ha tagit en bild, men jag glömmer det alltid.

Kära Jennifer, visst känns det annorlunda att intervjua spelare i dag, eftersom de är så mycket yngre. Jag brukar försöka jaga de som har lite lättare att snacka, lite mer personlighet. Men medieträningen är ett odjur. Det blir inte mycket kvar av spontanitet och uppriktiga svar. Det är mycket lättare att gömma sig bakom flosklerna än att vara sig själv. Ibland känns det fullkomligt onödigt att intervjua, eftersom svaren är så förutsägbara. I stället för medieträning borde klubbarna, ja fotbollsvärlden i det stora hela, jobba på språket de använder. Det har hänt enormt mycket inom sportjournalistiken på senare år, som har blivit ofantligt mycket bättre och stilistiskt spännande. Detsamma kan man tyvärr inte säga om fotbollens huvudpersoner och det är helt fel tänkt. Att kunna uttrycka sig originellt och intressant är ett ganska enkelt sätt för en spelare att synas och märkas utanför planen. Det blir väldigt mycket fokus på tränarna i Italien, eftersom de har lite mer att säga. Och ägarna. Älskar bilden av dig och Moratti. Han ser väldigt förtjust ut! Jag träffade Berlusconi på Milanello för massor av år sedan. Han damp ner med helikopter och jag gick fram och frågade om vi kunde få en intervju. Han pratade med oss i en timme. Det är ganska anmärkningsvärt och jag förstår egentligen inte varför han gick med på det. Hans tid är ju i allra högsta grad pengar. Jag har svårt att tänka mig att en svensk affärsman med en liknande position skulle ställa upp så beredvilligt. Kulan har varit i luften, det är ju söndag. Inter fick stryk av Fiorentina på hemmaplan med 1-0. Salah börjar verkligen göra skillnad för ”i viola”. Ser att Mancini är kritiserad för att han inte lät  Shaqiri spela från början, men jag tror att Inter kommer att vända före Milan. Inför morgondagens rysare Roma-Juventus kan man ju glädja sig åt den här reklamen som Roma gör för de italienska snabbtågen. Roma gör alltid grejor med humor. Jag gillar det. http://video.repubblica.it/edizione/roma/totti-e-compagni-sul-frecciarossa-il-video-e-virale/193458/192441?ref=tbl

Hej Jennifer,

några korta rader innan jag ska ut på kvällens övningar. Har haft en helt underbar dag i Skåne! Vi körde tvärs över slätterna, från Malmö till Ystad, och sedan vidare norrut längs Österlen. Vintergäck och snödroppar i gräsmattan, ostsmörgås och kaffe i det kalla sommarhuset. Såg till att bli ordentligt genomblåsta längs havet, innan vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Stranden vid Stenshuvud är en av Europas vackraste! Mina italienska vänner tror mig inte när jag visar bilder och säger att det är Sverige. Att ha ett sommarhus vid ”Mar Baltico” (Baltiska havet d v s Östersjön), låter för dem som att bada bland isflak med isbjörnar. Så står det till med EU. Vi tror att vi känner varandra, vet hur varandras länder ser ut och fungerar, hur vi tänker och agerar, men det är en chimär.

Från Rom rapporteras varmt vårväder och två potentiellt farliga manifestationer med Lega Nord i den ena och den fascistiska rörelsen Casa Pounds anhängare i den andra. Lega Nords ledare Matteo Salvini vill vara för Italien vad Marine Le Pen är för Frankrike och han har vind i seglen.

Apropå maffian som vi pratade om i går, såg jag ett fint klipp med en man i trettioårsåldern som är kusinbarn till den som betraktas som Siciliens i dag mäktigaste boss, Matteo Messina Denaro. Han fördömer maffian klart och tydligt och stöder sin far som har blivit informatör. Han gör det offentligt och på ett helt naturligt sätt. Complimenti. Tiderna håller lyckligtvis på att förändras.

I kväll spelar Milan borta mot Chievo i helgens första ligamatch. Forza Milan och stor kram till dig!

PS Skickar dig en bild för själen. Snart är det sommar igen

en

Carissima,

nej vi låtsas inte. Detta är en ärlig blogg. Dock får jag erkänna lite självcensur som handlar om att jag har befunnit mig i en så annorlunda medievärld så länge. Jag kan bara vara personlig till en viss gräns. Allt vill man inte dela med sig av och jag ställer mig också frågan vad den som läser faktiskt är intresserad av att veta.

Vad gäller yttrandefrihet, är jag naturligtvis fullständigt övertygad om att den är en självklar del av ett demokratiskt och öppet samhälle. Men jag tycker att den måste utövas med respekt för alla och med ansvar. Eftertanke är klokt, innan man vräker ur sig sina mest primitiva känslor eller skriver med tarmarna i stället för handen. Den som inte har något att säga, gör gott i att hålla käften.

Roberto Saviano gjorde en enorm insats när han skrev Gomorra. Dessförinnan hade ingen i bokform kartlagt Camorran, den farliga maffiaorganisationen i och omkring Neapel. Han skriver om bossarna med för och efternamn. Han beskriver brottsplatserna, människorna som kämpar mot, en församlingspräst som blev mördad för att ha vägrade begrava en maffiaboss. Han är en mycket modig man. Jag har träffat Roberto flera gånger. Han har tjänat massor med pengar på sina böcker, men hans liv är förstört. Han kan inte ta ett steg utan sina livvakter. Camorran har försökt tysta honom, apropå yttrandefrihet. Men de har inte lyckats.

Jag tycker bilderna på dina gamla Fib och Se är så roliga. Det är härligt att tjejerna ser så fria ut. Den tidens pinuppor var lyckligt befriade från det där trånsjuka, plutande, passiva uttrycket som är så vanligt nu. Inte fotoshoppade, inte perfekta, men livsbejakande, inte objekt utan subjekt.

På föredraget i dag fick jag en del fotbollsfrågor. Det är kul att se att så många är intresserade och hänger med. Jag får ibland för mig att bara engelsk och spansk fotboll existerar i Sverige (och lite fransk och tysk, av förklarliga skäl). Men det är med il calcio som med allting annat i Italien. det lyser med en egen strålkraft som emellanåt är något svagare, men som ändå fascinerar. Sist lite fotbollsnyheter : i åttondelsfinalen i min nya favoritturnering Europa League möts Fiorentina och Roma. Napoli får ge sig i kast med Dynamo Moskva, Inter med Wolfsburg och Torino med Zenit. Att ha fem lag kvar så här långt i turneringen är rekord. Det skålar vi på, eller vad säger du?

Var inte ledsen.

Un’abbraccio forte forte