Carissima Jenny,

så vaknar man och världen känns lite fattigare. Det är förstås idiotiskt att tänka så om fotboll, när allting runt omkring oss verkar rasa samman av långt allvarligare skäl. Men det är ju just därför man klamrar sig fast vid ett landslag och en fotbollsturnering. För att slippa tänka på de 83 döda i Bagdad, de 20 som blev ihjälskjutna på en restaurang i Dacca, på de som omkom på flygplatsen i Istanbul och på alla dem vi inte har en aning om, som dagligen dukar under i en djupt orättvis, våldsam värld. Dagens La Repubblica sätter sakerna i perspektiv. Nio italienare bland offren i Dacca. Längst ner ”Oräkneliga straffar, Tyskland slår ut Italien”.

I går kväll grät de allihop i TV, Buffon, Barzagli, Bonucci, och jag på min soffa. Ingen kommer att minnas oss, sade dem. Vi ville så mycket och vi har kämpat så hårt. Vi hade ett projekt, men allt kommer att glömmas bort.

Den enormt stora skillnaden mellan detta landslag och alla dem som legat mellan VM 2006 och EM 2016 är beslutsamheten. För första gången på tio år har vi sett en uppställning azzurri som verkligen, klart och tydligt, ville något stort. Här finns inte en ensam, starkt lysande fixstjärna med undantag för den otrolige Buffon. Här finns en grupp av förhållandevis svaga personligheter som den förtrollande argsinta Antonio Conte har lyckats smälta samman till en övertygande helhet. Som använde vilja och fysisk form där talangen saknades, som aldrig lät första halvlek gå utan att något hände (som ju italienarna nästan alltid gör), som fortsatte att anfalla till sista svettdroppen. Vi (för jag känner mig som italienare nu) tog belgarna med storm och slog spanjorerna. Båda var på pappret långt bättre. Vi höll tyskarna stången in i det sista. Hur mycket den fysiska och psykiska tröttheten till slut spelade in, visar de otroliga straffmissarna på både sidor. Tyvärr blev det en för många och den råkade vara italiensk. Någon måste förlora, för att en annan ska vinna. Det hade lika gärna kunnat bli tvärtom.

Men gli azzurri kommer hem som hjältar, för ingenting är så svårt som att förlora med flaggan i topp. De förlorade en kvartsfinal, men vann ett helt folks hjärtan och andras respekt. Det var ett nytt Italien som sken igenom i detta EM, hårt arbetande, målmedvetet och med en enorm vilja. Ingen furbizia, ingen ettmålochbackahem-mentalitet. Contes värsta huvudvärk var mittfältet. Men vem kan matcha Bonucci, Barzagli och Chiellini? Florenzi? Eder? Vem hade någonsin trott att Emanuele Giaccherini skulle kliva rakt in i våra hjärtan och stanna där?

FullSizeRender

Den plågsamma frågan är vad som händer nu. Conte går till Chelsea och Giampiero Ventura tar över som förbundskapten. Han är i alla avseenden en utmärkt person, men han är inte Antonio Conte. Jag tror att Contes taktiska geni och vilda raseri är två mycket viktiga ingredienser i det vi sett ske på de franska arenorna där italienarna har spelat. Det blir inte lätt för Ventura att upprätthålla den energi och högspänning som Conte har förmedlat. Två år till med mannen med fotbollsvärldens värsta humör och Italien hade varit på god väg till VM-final i Ryssland.

Nu gäller det framförallt att fortsätta på den inslagna vägen, att fortsätta kämpa för att blir ihågkommen, inte bortglömd. Italiens insats i går är som en krona som lyser på en sliten gammal husvägg.

Själv är jag ganska däckad av värmen och lite ledsen, men det går ju över. Nu vill jag se Island och Wales i final. Tänker på dig och din härliga badsemester på andra sidan halvön. Har du det bra? Äter du gott? Saknar dig.

Stor kram och Forza Azzurri! Sempre

Kappelinoo

PS till alla underbara följare på Twitter. Tack för att ni finns!

Carissima,

jag jublar över Flavia Pennettas och Roberta Vincis final i US Open. I skuggan av den  allt överskuggande fotbollen, har dessa två duktiga idrottskvinnor gjort en lång resa från träningsplanerna i Apulien som barn och flickor, till tennisens svindlande höjder. För ”oss” italienare spelade det över huvud taget ingen roll vem som vann, eftersom det verkliga slaget stod i semifinalerna. Pennetta besegrade Simona Halep och Vinci Serena Williams, som här hade chansen att vinna samtliga Grand Slam-turneringar under samma år. Det måste ha inneburit en hel del press även för en genomrutinerad och till synes oslagbar spelare som Serena.

Kanske var det känslan av att inte ha någonting att förlora, som gjorde det möjligt för italienskorna att besegra världen bästa och näst bästa tennisspelare. Italienska medier spådde Vinci och Pennetta som i princip chanslösa. Hade man skrivit så om det var två män det rörde sig om?

Men mot alla odds, var italienskorna de starkaste. Det är vägen som är mödan värd, som Karin Boye skrev i ”I rörelse”, en dikt som borde läsas i varje omklädningsrum inför en tävling. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, är en dag av törst.”

Vilken glädje! Och som jag identifierar mig med deras kamp och ihärdighet och jäklar anamma! Men vackrast av allt är för mig Flavia Pennettas beslut att dra sig tillbaka från tennisen efter segern. Hon vet att hon har nått sitt mål. Detta är hennes Mount Everest, hon bugar och tackar. Det är så värdigt och så rätt att sluta när det är som bäst.

Efter att ha njutit i fulla drag av den fantastiska tennismatchen, tänker jag på vad du skrev om wags med plutande läppar och runda fasta bakar.

Att vara eller att framstå.

Det är i och för sig gammalt som gatan att det uppfattas som en prestation att bara se ut, visa upp det som naturen eller någon duktig plastikkirurg har gett en. Men det är förhållandevis nytt hur enormt framgångsrik man kan bli av att bara just framstå, hur det förvandlar en till någon sorts auktoritet. På förstasidan i helgens International New York Times står det vilka fem fotomodeller man måste följa på Instagram.

Måste?

Jag?

Varför skulle jag vara det minsta intresserad? Låt oss komma ur denna livsfarliga utveckling där dummerjönsar sätter agendan, där ytan har större betydelse än substansen, där ondska, obildning och hat tar överhanden över godhet, kunskap, omdöme och kärlek.

Den förtrollande, svettiga bergakungen Fabio Aru från Sardinien kommer att vinna La Vuelta om ingenting väldigt oförutsett inträffar. Contador snodde Girot framför ögonen på honom. Nu tar Aru skadan igen på spanjorens hemmaplan.

Det är roligt att Italien visar framfötterna igen i idrottsvärlden, efter stendött VM i friidrott ur italiensk synvinkel. Det känns som att landet är på gång igen, i alla möjliga avseenden. Finalen i US Open fick premiärministern Matteo Renzi att åka till New York för att vara med på läktaren. För detta blev han naturligtvis enormt kritiserad. Resan kostade en del förstås. Han kunde ha ringt Vinci och Pennetta, han kunde kanske ha visat sin entusiasm på ett billigare sätt. Men detta är mig veterligen den enda gången en regeringschef har lyft på sin ändalykt för att se två kvinnor i en final och det hedrar honom.

Jag tänker inte orda om fotboll den här gången, annat än att påminna dig om derbyt Inter-Milan ikväll (jag vet att det inte behövs).

Baci e abbracci

Kristina

Kära vän,

Det känns konstigt att skriva det här brevet, när jag vet hur ledsen du är. Jag ser framför mig en sådan där skylt på bloggen, som de sätter upp i italienska butiker när någon i familjen har gått bort. Chiuso per lutto brukar det stå, stängt p g a sorg. Låt den skylten hänga kvar ett tag, Jennifer. Jag ska försöka hålla bloggen igång på egen hand tills du vill skriva igen.

Livet är just en ständig ström av goda och dåliga nyheter, yrkesmässigt och privat. Jag läser Mauro Covacichs nya bok La Sposa (Bruden), som snart kommer ut på svenska. Det första kapitlet handlar om en ung kvinna som bestämt sig för att lifta i brudklänning, för att se vad det har för effekt på dem som plockar upp henne.

Hon beskriver en familj som ger henne lift och i nästa kapitel handlar om dem, medan det tredje tar upp en ny tråd om en ny person och så fortsätter det. Resultatet är ett rikt flöde av människor, situationer och reflektioner, vackert skrivet.

Det underbara skådespel som Roma gav sin publik på Olympiastadion i går är som en sådan extraordinär händelse i flödet. Jag kom att tänka på en intervju för länge sedan med Manuela Di Centa. När hon talade om en tävling i längdåkning sade hon att ”det var som att måla en tavla på snön”.

Det var just vad Roma gjorde i går. De började måla ett konstverk där på gräset som jag hoppas ska vara fulländat när säsongen är slut. Det första penseldragen förbättras, men de vibrerade likafullt av talang, vilja, färg och energi. Inte bara de ”gamla” romarna höll i paletten. I Dzeko har Roma äntligen fått den solklara forward som har saknats så länge och hans landsman Pjanic har gjort en lysande säsongsstart. The Bosnian Connection, skrev en följare på Twitter. Genialt. Den franske backen Digne var också imponerande närvarande i sin första match med Roma, för att nu bara nämna några utmärkta insatser.

Inte ens den pinsamt Juventusvänlige domaren Nicola Rizzoli lyckades förstöra festen. Han försökte naturligtvis, för femtioelfte gången. Han nekade romarna en solklar straff efter Mandzukics tackling av Florenzi, men gjorde ett försök att ge Juve en oförtjänt. Det gick nu inte och inte heller fungerade sabotageförsöket att döma en fullständigt ändlös tilläggstid i slutet, fyra minuter som blev nästan fem. Det är i de allra sista matchminuterna som gladiatorerna brukar tappa koncentrationen och krokna. Det stod 2-1 till romarna.

Men det vi såg på Olympiastadion var ett annat och bättre Roma. Att slå Juventus i ligans andra match är ett fantastiskt utgångsläge mentalt, liksom att de nya spelarna redan fungerar i laget. Det är med andra ord i Roma precis som i Juventus fast tvärtom, där ju ingenting verkar fungera. Att sälja själva ryggraden, Pirlo, Vidal och Tevez, är storhetsvansinne. Eller kan det vara så att klubbledningen har sänkt ambitionsnivån efter fyra scudetti på raken och en finalplats i Champions League och nu bara vill få utdelning på sina investeringar?

Det var just på mittfältet som det läckte som värst i går, men det räcker inte att förklara förnedringen. Juventus såg ut som en sprattelgubbe där snöret hade gått sönder, om du förstår vad jag menar. Delarna finns, men inte helheten.

Och var är strålkraften, skönheten? Ett lag som Juventus måsta ha karismatiska spelare som driver spelet och publiken. Pogba är inte mogen att axla det ansvaret själv. Resultatet av ledningens obegripliga ickestrategi är noll poäng för Juventus efter de första två matcherna. Jumbo i tabellen. Den du. Negativt rekord alla kategorier. Så lågt har Juventus aldrig någonsin sjunkit.

Det är nu ingenting jag sörjer över direkt. Tvärtom, jag svävar som på moln, som så många andra romare. Tyvärr var det lite si och så med stämningen på stadion, på grund av nya och ännu hårdare kontroller av i tifosi. Därför var det inga banderoller och inga talkörer och sånger. Återkommer med insidesnyheter från Curva Sud när vi hörs nästa gång.

Till sist en hyllning till en annan stor italiensk idrottsman. Den sagolika Valentino Rossi är tillbaka i full kraft och skulle mycket väl kunna vinna årets MotoGP. Jag erkänner att jag inte förstår mig något vidare på motorcykelsport, annat än att det krävs ett enormt mod och stor teknisk skicklighet. Men jag förstår mig på människor och Il professore är en ovanlig, härlig och ödmjuk vinnare. I går segrade han i hällregnet på Silverstonebanan och två andra italienare kom tvåa och trea. Vilken fest för Italien. Ta väl hand om dig och stor kram

Kristina

PS Jag invigde en ny baddräkt i Ostia i går. Insåg lite försent att det inte var rätt dag att vara klädd i något som var svart-och-vit-randigt…

Kära Jennifer,
det har varit en lång sommar och här i Rom dröjer det tills man får ens en föraning om hösten. Efter en stekhet juli, kom det perfekta sommarvädret i augusti, ungefär som i Sverige. Och detta lagom till att kulan börjar rulla på de italienska fotbollsarenorna igen. ”22 idioter på en grön plan, en dum och underbar sport”, säger Johnny Rotten, ex Sex Pistols i en intervju i dag i Corriere della Sera. Han är nu 59 år, men förnekar sig inte. Ingenting är heligt för Johnny Rotten. Han älskar fotboll, är färdig att dö för Arsenal, men uppehåller frisk distans. Jag älskar det.
Köpte förresten Never Mind the Bollocks på Kiviks marknad i somras, en vackert röd LP som låg och vilade i sitt fodral och väntade på mig. Det blev Sex Pistols och Björn Skifs och Blåblus. Nostalgitripp i bästa bemärkelse. Ugga-tjacka, ugga, ugga, ugga-tjacka.
För Rom är detta en alldeles särskild dag, eftersom båda huvudstadslagen spelar på den nya säsongens första dag, hemma och borta. Visst ser man att det är något högtidligt i luften?

I skrivande stund lyssnar jag på Verona-Roma på radio eftersom TV:n strejkar. Nyförvärvade anfallar-Salah har ännu inte vidrört bollen. Totti sitter på bänken och följer spelet med sin örnblick à la Errol Flynn föreställer jag mig. Totti som fyller 39 om en månad, har som vanligt tillbringat sommaren i Sabaudia i södra Lazio med barn och blomma. Det är som om Zlatan skulle semestra i Falsterbo och det rör mig varje år. Francesco är verkligen romano, från ”tott” till tå.
Den allmänna uppfattningen är att Roma är betydligt mer konkurrenskraftigt i år, framförallt tack vare förstärkningen i anfallet med Dzeko och Salah. Juventus har förlorat Tevez, Vidal och den gudomlige Pirlo, som antagligen har det betydligt roligare i New York City. Jag träffade honom på södra Manhattan förra sommaren, efter fiaskot i VM i Brasilien. Han såg ut att stormtrivas redan då.
Det är alltså många nyckelspelare som försvunnit samtidigt från Turin, men den Gamla Damen har överraskat förr. Milan betraktas som oförutsägbar jolly och i övrigt är allt väldigt svårt att förutse.
Italienska radiokommentatorer är som kulsprutor, de missar inte en passning. Jag dricker espresso och äter några helt otroligt goda kakor som bakades här i köket i morse.
Förra säsongens skyttekung Luca Tony höll just på att göra mål. I år är Verona förstärkt med Pazzini. Romas svaghet är försvaret, mannaggia la miseria, men ännu håller det.
I skuggan av de stora klubbarna spelar nu fem småstadsklubbar i Serie A: Empoli, Sassuolo, Chievo och nykomlingarna Frosinone och Carpi. Allt de gör och säger är raka motsatsen till den uppblåsta miljardfotbollen och det är ett skönt alternativ. Det enda de kan konkurrera med är kvalitet och passion, för några pengar har de inte. Hetluften i all ära, men det är på deras träningsplaner och arenor som man känner den där järnlika lukten av gräs och svett och adrenalin och där det är roligt att arbeta som journalist eftersom man någon gång då och då faktiskt får ett spontant svar. På grund av gamla goda minnen från mitt första år i Italien, har jag ett gott öga till Carpi. Frosinone ligger mitt i det djupaste Lazio. Väldigt bonnigt men goda ostar!
Första halvlek är slut i en match med högt tempo och många utmärkta målchanser för båda lagen. Som vanligt är gladiatorerna lite röriga i första halvlek. Jag väntar med spänning på fortsättningen på denna och nästa match. I kväll möter Lazio Bologna på Olympiastadion.
Baci e abbracci
Kristina

Kära Jenny,

Solförmörkelsen som drabbade jorden, drabbade Rom redan i går kväll. Jag vaknade till ett kvarter i chocktillstånd, efter att torsdagskvällen var tyst som graven. Luciano med Pizzerian på hörnet höll på att ställa ut lunchborden med bister uppsyn. När han ser ut så där vet jag att det inte är någon idé att försöka prata. Stämningen i staden är tyvärr som i en västernfilm inför en duell. På söndag måste de gulröda få ordning på leden, hur det nu ska gå till.

Bilden av Romas spelare som fullständigt handlingsförlamade när Basanta nickar bollen i mål och det står 3-0 till Fiorentina efter 20 minuter, borrar sig fast. Vad var det egentligen som hände där på Olympiastadion? Inga kan som Gladiatorerna förvåna, i fram- och motgång. Även när det går dåligt löper de linan ut. Aldrig något ljummet mitt emellan, nej, brakförlust utan bandage och krusiduller. Roma är allt eller inget. Det är något stort även i detta.

Nu letar alla efter roten till det onda. Jag misstänker att brakförlusten mot Bayern i höstas ruckade spelarnas tro på sig själva. Resten är en kombination av olyckliga faktorer från spelarköp och försäljningar som slagit fel (läs Iturbe och Destro), till att Garcia har förlorat sitt lugn och sina idéer, till allmän kortslutning och möjligen förgiftning (detta är min egen komplott-teori som absolut ingen ska ta på allvar). När det inte går att acceptera verkligheten som den är, drabbas man av komplottsyndrom. Apollo 11 landade aldrig på månen, John Lennon är inte död, någon hällde psykofarmaka i Gladiatorernas vattenflaskor.

Ingen kan säga att vi romanisti har tur.

Juventus däremot, fick Monaco på sin lott i kvartsfinalen i Champions League! Makalöst! Men jag måste motvilligt erkänna att det var en fröjd att se dem mot Dortmund häromkvällen. Det är sällan en italiensk klubb spelar med en sådan rakbladsvass precision. Tevez är vad jag kallar ett lyckat köp. Att han ser ut som en trädstam med två fladdrande tickor till öron kan varken han eller någon annan hjälpa.

Det där var elakt, men mest avundsjukt.

Vad har du för dig i resten av veckan? Jag ska bevaka påven som i morgon åker till Neapelförorten Scampia, Europas största drogmarknad, med sina rivaliserande camorraklaner och stora fattigdom. Det är typiskt för Franciskus att välja sådana mål för sina resor. Han har varit på flyktingön Lampedusa, i det mest ’ndranghetatäta området i Calabrien, i Roms mest nergångna förorter.

Och så är det ju kulan i luften igen, med allt vad det innebär. Fredrik på Twitter tyckte att jag är onödigt melodramatisk angående Roma. Vadå, skriver han. På det här sättet blir det kanske två Romalag i Champions League vid sidan av Juventus nästa år. Ja, kanske till och med fyra om Fiorentina eller Napoli vinner Europa League.

Tack för den kommentaren. Naturligtvis blir man besviken och arg. Men fotboll är trots allt en världslig sak, inte jordens undergång eller det tredje världskriget. Nu tänker jag lämna mitt skrivbord och vandra ut i eftermiddagssolen. Jag har antecknat din glassbar och kontrar med Gelateria dei Gracchi, även den i Prati. Min favoritsmak vad gäller glass är pistasch och där gör dem den med nötter från Bronte på Sicilien, som ska vara de bästa i Italien. Jag brukar inte nörda ner mig på det här viset, men det händer.

Baci e abbracci!

Bellissima,

det känns lite tråkigt att lämna feminism, spets-BH och lösskägg bakom sig. Att åka Vasaloppet i yvig mustasch för att dölja att man är kvinna, är ett mycket italienskt sätt att handskas med ett problem. Om systemet motarbetar en, är det bara att hitta ett sätt att kringgå det. Bortsett från allting annat, tycker jag det är så roligt att Birigtta Westhed tog till ett sådant enkelt knep och att det faktiskt fungerade. Det låter ju som att lura Kling och Klang i Pippi Långstrump!  Tänk förresten om man hade avslöjat en kvinna i något av omklädningsrummen i Serie A på sjuttiotalet med tangorabatt och polisong. Föreställ dig vilken uppståndelse det skulle bli.

Apropå det upptäckte jag ett helt underbart ställe när jag var i Milano i förra veckan. Antica Barbieria Colla heter det och är en gammal herrfrisering på en tvärgata till Via Manzoni. Det såg så underbart otidsenligt och dammigt ut från utsidan att jag bara var tvungen att gå in. Där möttes jag av en gammal man som sopade upp hår från golvet, iförd vit rock och den mest otroliga, halmgula toupé jag i mitt liv har skådat. Han ville inte vara med på fotot, så jag fick nöja mig med hans kollega som fönade en rynkig herres flint längst ner i lokalen, i skenet av en stor kristallkrona. Kolla!

Sedan kom helgen och mungiporna åkte ner. Roma spelade sin sämsta match hittills i ligan. Chievo-Roma slutade 0-0 och just så kändes det. Totti sade någonting till en spelare i Chievo i tunneln innan matchen började. Det lät som: vi faller handlöst (neråt). Bortsett från gladiatorernas bleka figur, bröt Chievos arme Federico Mattiello både skenbenet och vadbenet i en duell med Nainggolan. Det såg fruktansvärt ut.

Jag tog en tur till Casa Milan jag med häromdagen och fick det allmänna stämningsläget ganska klart för mig. I går  väntade alla på nytt på att Inzaghi skulle sparkas, men icke. Ett säkert tecken på krisen är att Berlusconi inte bestämmer sig. Allegri fick gå för mycket mindre för några år sedan. Då var Berlusconi piggare. I morgon väntar han på ytterligare en rond i Högsta Domstolen i rättegången om den minderåriga prostituerade Ruby, medan hans parti håller på att upplösas. Allt detta påverkar förstås även Milan.

Inte heller Mancini lever väl riktigt upp till förväntningarna i Inter. Det blev oavgjort mot Napoli på San Paolo. Tur för Roma, vi tackar och bockar. Men det är verkligen ganska anmärkningsvärt  hur långt efter de två Milano-klubbarna har halkat, medan Napoli, Lazio, Sampdoria, Fiorentina, Genoa och Torino gör en utmärkt säsong. I kväll spelas Lazio-Fiorentina och Juventus-Sassuolo. Lazio och Fiorentina spelar just nu ligans bästa fotboll. Det lär bli en sevärd match. Klockan 19 börjar det.

Till sist har jag köpt lite nya fotbollsbilder. Fortfarande huvudsakligen bottennapp.

A domani

Ciao Jenny,

Vilken kärleksförklaring till Milan! Jag har också ett väldigt gott öga till klubben av många skäl. När jag bodde i Milano var jag ofta på Milanello. Det var helt otroligt enkelt att jobba där då. Vi stod i backen till vänster om klubbhuset och väntade på spelarena när de kom från träningen. Det var bara att haffa vem man ville eller de som hade lust att prata. Jag har gjort oräkneliga intervjuer där, med alla från Marco van Basten (ja, faktiskt), till Paolo Maldini, Ronaldo, Kakà och Seedorf. Den ende som uteblev en gång var Weah. Han var förbannad eftersom Milan hade förlorat en viktig match dagen innan och kom helt enkelt inte. Där stod vi med kamera, mick och förberedda frågor och kände oss som idioter.

Milans pressavdelning är fortfarande mästare på att göra journalisternas jobb enklare och smidigare. Just nu känns det lite segt, eftersom krisen är så djup. Tänkte jag skulle titta upp på Casa Milan lite längre fram i veckan när jag är i Milan. Kan jag hälsa från dig? Det svåra för mig är att jag inte alltid jobbar med fotboll. Då krävs det mer för att upprätthålla kontakter, både med kollegor och pressavdelningar och jag är inte så bra på det.

Tror du inte att de trots allt behåller Inzaghi säsongen ut? Är det någon mening att byta så här sent? Men visst är det ett stort problem för dem att inte märkas och synas i Europa, både prestigemässigt och ekonomiskt. Klubbarna drar ju in en enorm massa pengar med Champions League. Jag tror definitivt att en del av problemen beror på att Berlusconi har blivit gammal och har tröttnat på sin leksak.

Så till kvällens stormatch på Olympiastadion. Allegri sade alltså att matchen inte skulle bli avgörande och trots att jag är övertygad om att han menade motsatsen, blev det så. Avståndet mellan tabellens två första lag är fortsatt nio poäng, ett stort men likväl inte omöjligt avstånd. Mirakel sker och har skett. Om man tittar på Juventus fem sista matcher ser det ut så här:

oavgjort, seger, oavgjort, seger, oavgjort.

För Romas del ser det ut så här:

Oavgjort, oavgjort, oavgjort, seger, oavgjort

Det är alltså inte bara Roma som vacklar. Det var starkt att hinna ikapp Juventus i kväll, trots utvisningen av Torosidis och Tevez magiska, till mål förvandlade frispark. Keita räddade gladiatorernas heder på passning av Florenzi. Napolis förlust mot Torino gör att det är lite tryggare bakåt också. Insomma, en hygglig början på den nya veckan.

Jag förbereder mig för min återresa till Rom och hoppas att jag inte strandar på Kastrup på grund av strejkerna. Ta väl hand om dig

Kristina

PS Höll föredrag i kväll i Lund för en grupp människor som bara ville veta mer och mer om Italien, livet, maten, påven, politiken, fotbollen. Det är lika roligt varje gång. Nu kommer det att ta en stund att varva ner. Jag skulle förstås ha tagit en bild, men jag glömmer det alltid.

Cara Jenny,

Juventus och Dortmund har hunnit en bit in i andra halvlek. Massor av italienare har gått som i väntans tider hela dagen inför den här matchen. Många är kluvna, eftersom de ogillar Juventus men vill att Italien ska ha ett lag kvar i Champions League. För nationalheders skull så att säga. För att försvara de italienska färgerna i europeisk fotboll.

Sett ur det perspektivet är jag helt med. Jag saknar Milan i de här sammanhangen. Det är något med klubbkulturen där som är modigt, glatt och utmanande. Vi vet att vi klarar detta. Vi är inte rädda för er, det är ni som ska vara rädda för oss. Alla andra klubbar pendlar mellan panikattacker och nervöst sammanbrott så fort det är Europa, inte Italien, som är arenan.

I morse gick jag och simmade på Santa Maria. En pool där människor motions-simmar är som ett samhälle i miniatyr. Jag trodde länge att det bästa sättet att få en egen bana är att frusta och stänka och skrämma inkräktaren. Helt fel om det är en man det handlar om. Knepet är att simma väldigt långsamt, gärna ryggsim mitt i banan, med uråldrig teknik. Ingen vill dela bana med vad de tror är en besvärlig tant. Alltså simmar jag på det viset när jag ser att någon närmar sig, och helt normalt resten av tiden. Det är skönt med en egen kuppe, som Martin Ljung sade.

På nyhetsfronten är det just nu ganska dött. Inrikespolitik är en journalistisk passion i det här landet. Tidningarna gör allt de kan för att skapa polemik där det egentligen inte finns någon. Nu har de problem eftersom den 40-årige premiärministern Matteo Renzi sällan eller aldrig svarar på provokationer. Jag slöläste Corriere della Sera över Roms bästa cappuccino och cornetto på Panella på Via Merulana. Jag måste gå på café eftersom min man aldrig kan hålla tyst när jag läser tidningen. Det är ungefär det mest irriterande jag vet.

På vägen till kontoret stod denna Fiat 500 parkerad. Om man köper en gammal 500 och vill vara inskriven i den särskilda klubben för ägare av gamla bilar, får man inte lacka om den hur som helst. Man måste välja den aktuella årgångens originalfärger. Denna är ljust, ljust blå, som insidan på ett vaktelägg (ok överspänt, men man äter vaktel ganska ofta här).

Som du kanske vet har borgmästaren stängt av trafiken i stora delar av centrum. ALLA HATAR DET! De kan ju inte ta bil och vespa överallt längre. Galningar. Det är det bästa som har hänt i Rom på länge.

stor stor kram och ta en apelsin

PS De vann, 2-1.

Bella,

hemma igen efter Lampedusa, där en av de sista saker jag såg var en match på fotbollsplanen bredvid båtkyrkogården, där gamla gistna skrov påminner om helvetesresorna över Medelhavet. Stämningen på Lampedusa är helt unik.Det känns verkligen som att befinna sig på Europas sydligaste utpost, en klippa i havet, vindpinat, isolerat, utsatt. Men människorna är fantastiska. En gång var de kandidater till Nobels fredspris för sina insatser för flyktingarna. Jag backar dem. De är 6 300 personer och deras solidaritet och hjälpsamhet är beundransvärda.

Tittade så mycket jag kunde på matcherna medan jag väntade på flyget till Rom på flygplatsen i Palermo och smällde i mig ytterligare en gigantisk cannolo. Jag kan bara inte motstå dem! Visste du förresten att planet till Lampedusa ägs av italienska posten? Ett litet gulvitt propellerplan som kommer lastat med tidningar och brev och journalister!

Hoppas ni hade en fin födelsedagsfest i dag. I Rom var det snarare begravningsstämning. En god vän som åkte till Verona för att se matchen menar att spelet nu är fullständigt slut. Nio poäng skiljer Roma och Juventus, som i princip redan har vunnit ligan. Det var längesedan Serie A verkade vara avgjord i februari och det säger en hel del om hur det står till i italiensk fotboll. Du vet kanske att Parma håller på att konka? Det är ett jätteproblem för hela ligan om en klubb tvingas lämna turneringen. Deras match i dag mot Udinese fick ställas in, eftersom Parma inte har ett nickel, bokstavligt talat. Otroligt och sorgligt. Parma är en fin klubb.

En ödesvecka ligger framför oss. Juventus spelar mot Borussia Dortmunt i Champions League på tisdag, som enda italienska lag som är kvar i turneringen. Nästa måndag tar Gladiatorerna emot den Gamla Damen på Olympiastadion och kan, i bästa fall, reducera Juventus försprång till 6 poäng. Då blir det lite spänning kvar i toppen. Låt oss säga att Juventus förlorar mot tyskarna och kommer trötta och demoraliserade till Rom. Då kan vi svepa en Caffè Borghetti och våga hoppas igen. Men jag tar inte ut något i förskott.

Fint att Milan vann mot Cesena, så Inzaghi får stanna. Det sägs att Berlusconi vill ersätta honom med Montella från och med nästa säsong. Jag gillar Montella. Han är bra att prata med och lika god i seger som förlust. En klok man och en duktig tränare.

Och så har det blivit jättesent igen…Jag säger som påven:

Godnatt och sov gott

På hemresa

Cannoli, jag blir hungrig bara jag ser dem

Hamnen i Lampedusa, mörka, låga moln

Jennifer,

Just nu hörs ljudet av en helikopter över Lampedusa och vi försöker ta reda på om ytterligare en flyktingbåt är på väg in i hamnen. Vad skulle annars en helikopter i luften att göra klockan elva på kvällen?

Dagen bara försvann, med nya intervjuer och insikter. Jag träffade Lampedusas borgmästare som är en temperamentsfull och klok kvinna som röker och hostar och skrattar och blir förbannad inom loppet av några minuter. I övrigt migranter, hav och kaktusar. Flyktingförläggningen är officiellt stängd. De som bor därinne får inte gå ut. Men överallt är det hål i stängslet och där smiter migranterna ut och går ner till staden. På typiskt italienskt vis är detta fullt tillåtet, trots att det är förbjudet. Under alla omständigheter är det bättre för alla. Flyktingarna träffar öborna, får röra på benen och se något annat än förläggningens grå väggar. I morse reste de flesta vidare med färja eller flyg till fastlandet.

Mer tur än skicklighet gjorde att jag såg Pirlos mästerliga mål mot Atalanta på TV i helgens första ligamatch. Han är ett vandrande mirakel. Milan visste inte vad de gjorde när de sålde denna fenomenala spelare till Juventus. Du frågar mig om Romas problem beror på Paolo Rongoni. Är inte det verkliga problemet att Roma inte har en Pirlo och ingen Tevez heller? Jag tror inte man kan förstöra sådana spelare med fel träning. Roma saknar av någon outgrundlig anledning en självklar anfallare och sålde Destro i stället för att låta honom mogna. Har du tänkt på hur lite man pratar om spelare i ”il calcio” och hur mycket om tränare, sportdirektörer, pampar? Det finns för få riktigt stora spelare i årets liga.

Här kommer några foton från dagens övningar på denna vindpinade kobbe i Medelhavet. Bara havet är vackert här, och växtligheten. Vilda höga liljor blommar på de karga klipporna. Jag gör vad jag kan för att inte frossa i ”cannoli”, sicilianarnas rörformade kakor som är fyllda med söt ricotta, men det är en hopplös kamp. Livet är för kort för att avstå.

Sov gott!