”Min tanke förnekar undret men hjärtat tror”.

En av de vackraste diktstrofer jag vet. Karin Boye, förstås. Kanske har jag citerat den förr, därför att den så skickligt sammanfattar det här med att tro. Jag känner som du, cara Kristina, vi behöver tro, för att orka. På det ena eller det andra. Att det finns något bortom bergen, bortom vardagen, bortom sorgen.

Tro kan innebära intolerans och då är den ond, men den ger också så mycket gott. Jag uppskattar inte allt påven säger och gör och står för, om vi ska stanna vid religionen ett ögonblick,  men en del. Och jag förstår det fascinerande i dina möten med honom. Du måste berätta mer, när vi ses.

Andra tror på Totti, den store Francesco. Jag är barnsligt förtjust i alla reklamfilmer med Totti!  Det finns någon slags underfundig humor över dem. Och vad som helst bara man slipper tuttbrudarna, som Belen. Minns du reklamen för TIM, Italiens Telia, där hon skulle lägga en straffspark i minimala shorts och tajt tröja? Den var direkt beklämmande och glädjande nog sålde den tydligen dåligt. Inte ens i Italien fungerar alltid de mest simpla ”sex säljer”-greppen.

Apropå Totti så lär det blir ett Rom-derby av Guds nåde. Jag delar din glädje över att lagen från syd går så bra. Roma, Lazio, Napoli… Nordliga Inter har jagdock  tippat som seriesegrare, vi får se om det håller…

Juventus har det desto knaggligare och om detta hade jag ett långt dokument förra helgen, om den gamla damen som föryngrar och förnyar och inte hittat rätt ännu:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21639513.ab

I veckan som gick var jag och jobbade med damlandslaget i Göteborg, seger med 1-0 över Danmark med ett landslag som söker nya vägar, försöker återuppstå och veckla ut sina vingar efter att ha rest sig ur VM-fiaskots aska.

Här får du också förra helgens nyhetskolumn, om lust, män, kvinnor och livets drömmar:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21640278.ab

Den helg som kommer blir det Halloween-firande med små och stora gäster. Man får inte roligare än man gör sig i höstrusket; jag tänker vara en hemsk häxa eller katt, om jag kan hitta min svans.

Men vi minns också varför vi firar Allahelgona, du liksom jag. Denna helg tänder vi ljus för dem vi älskat och mist. I det stora mörkret ett hav av ljus. Och hjärtat tror, att vi får se de älskade igen.

”Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor. Min tanke förnekar undret. Men hjärtat tror”.

Jenniferuccia,

livet har inte varit snällt mot oss på sistone. Det tar ett tag innan det värsta har sjunkit in. Sedan kommer en dag när man vaknar och börjar känna igen sitt gamla jag och konstaterar att det ser fint ut där ute, trots allt.

Det här är i många avseenden en sådan dag. Jag har haft en ganska otrolig vecka. I måndags träffade jag påve Franciskus på nära håll för andra gången. Han är en mycket ovanlig och klok man. Jag tog honom i hand, jag sade några ord till honom, han log och gick vidare.

Det blev ingen selfie denna gång, så du får tro mig på mitt ord. Men du kan ju för skoj skull spana in soldaten från Schweizergardet, ett kompani som har försvarat påvarna sedan 1500-talet. Dräkten är den som Michelangelo ritade!

Tillfället var ett historiskt möte mellan påven och 7000 romer från hela världen, Sydamerika, Indien, Europa. Långt ifrån alla var katoliker. Romerna tar ofta den dominerande religionen i landet dit de kommer.

Påvens inbjudan var en symbolhandling. En av världens främsta ledare öppnar dörren och hjärtat för ett diskriminerat och förnedrat folk. Många svenskar avskyr allt vad religion och präster heter och ännu värre om det handlar om den katolska kyrkan och påven. Men ingen annan statschef har någonsin brytt sig om att med en sådan gest visa att romerna har samma rätt till respekt och solidaritet som alla andra. Det rådde en fantastisk stämning därinne i den jättelika salen. Och det gör själen väldigt gott att få vara med om något som enbart är positivt.

Påve Franciskus kallas Francesco här. Rom har ju ytterligare en påve med samma namn, men som dock leder en helt annan kyrka. I går blickade han ut över sitt lilla hov som uppförde sig mer än väl på Olympiastadion. Jag antar att han sparar sig för de kommande toppmatcherna, Inter först och sedan derbyt den 8 november.

Udinese hade under alla omständigheter inte en chans mot Roma i går, bland annat tack vare en nytänd Maicon. Mötet slutade 3-1 till gladiatorerna, som nu leder ligan med 23 poäng. Det är trångt i toppen, för Fiorentina, Napoli och Inter har samtliga 21 poäng. Men känslan att vara först i klassen är fantastisk. Vi är värda det, allihop. Av vidskeplighet säger jag ingenting mer, det får vara så länge det varar. Men just nu är det vi som är Kungar av Serie A och det är helt sagolikt.

Inte bara det. Södern tar ut sin hämnd efter alla år i marginalen. Bara Inter håller jämna steg med i terroni, som syditalienarna elakt brukar kallas av dem i norr. Atalanta, Milan, Torino, Sampdoria, Juventus, ligger alla och skvalpar i bakvattnet. Vi flyter däremot ovanpå, i dubbel bemärkelse.

Totti gör förresten TV-reklam nu och driver i vanlig ordning med sig själv. Det är väldigt roligt och väldigt charmigt. När jag tittar på gammal-TV känns det som när man var liten och gick på bio och absolut inte ville missa reklamen.

Det är sol igen i Rom efter ett fruktansvärt oväder i natt. Må väl och ta hand om dig!

Kristina

Cara Kristina,

hur tar man upp en tappad tråd? Hur går man vidare när sorgen ligger som ett dunkelt flor över allting?

En månad har gått sen vi skrev här på bloggen. Pappa har begravts och chocken börjar ersättas av obarmhärtig visshet. Han är verkligen borta. Häromkvällen när jag satt och skrev om Fiorentina tänkte jag ringa pappa för att diskutera ordet ”segersäll”. Han som var en man lika fylld av kärlek till poesi och litteratur som till fotboll och sport hade alltid svaren. Jag sträckte mig efter mobilen och så kom det över mig igen; han är borta, aldrig mer ska han svara, aldrig mer finnas där för mig.

Jag ser gamla bilder och filmer, tårar och skratt om vartannat. Ett gammalt minne, pappa, han som älskade att leka med ord och språk, hans knep i realskolan för att minnas namnet Michelangelo Buonarotti. ”Michelangelo var ju lätt men efternamnet glömde jag så då tänkte jag ´bonnaråtta´, så glömde jag det aldrig”. Pappa. Så kan en  av världens största konstnärer  bli ihågkommen med hjälp av tänka på feta bondråttor i Gamla-Mormors skånska spettkaksbageri.

Kyrkan var full när pappa begravdes, inte av folk som kom för att de måste, han var inte en man med makt och pengar. Utan för att de ville, för att han var så älskad. Jag tänker mycket nu på hur vi lever, vad som är viktigt i livet. Hur förgängligt allt är.

Här är min text om pappa, som jag fått så många mejl om. I dessa lycklig/lyckad-tider märker man ändå vilket stort behov det finns av att våga tala om det svåra i livet, blotta sig, sänka garden, slita bort den ständigt leende framgångsmasken.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21478651.ab

Och hela tiden är det barnen som bär mig framåt, med den omsorg de kräver, den kärlek de ger och för det de är: framtiden, livet som fortsätter, arvet som förs vidare. Den enda verkligen anledningen till varför vi är här.

Nå, med detta ska jag nu blicka framåt här i bloggen. Det har varit en tid av mindre arbete, nu trappar jag upp takten igen, om än fortfarande med undantagstillstånd i mitt inre.

Så fint det var när vi sågs i Rom, du och jag över en eller två aperitivi, i kära Prati-kvarteren. Snart ses vi igen och får fortsätta vårt samtal. Jag ska skriva mer om Italien nu, som du vet, och det glädjer mig. För att det berikar mig men också för att det finns en stor hunger hos svenska calcio-älskare, efter mer serie A, mer gli azzurri, mer Italia, mer allt.

I helgen skrev jag om Fiorentina och Florens, staden där jag förälskade mig i Italien och dess fotboll:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21603768.ab

Ute är det grått i dag efter  enosannolikt solig och vacker höst. Träden står i full brand och luften är hög.

Hur är det i Rom, vad säger du om Fiorentina-Roma som nu väntar? Viola stötte ju på patrull mot Napoli?

Jag tänker på dig och sänder dig mille baci och några foton,

Jenni

Ett ögonblicks dolce vita i vårt Rom.

Sliten vardagsskönhet, den som är Italiens själ, den som är allra vackrast, äkta.

Ciao bella, a presto, hörs snart.

Bella Kristina,

så glad jag blev, mitt i min stora sorg, att läsa din senaste hälsning. Kvinnor som vinner. Både du och tennisdrottningarna.

Jag ligger på sängen här i ett drypande varmt Rom och skriver efter en lång arbetsdag. Artikel, krönika och tv-inslag, inför Roma-Barcelona har producerats och levererats. För några timmar sen satt jag på Olympiastadion och såg Leo Messi och de andra stjärnorna från Barca-galaxen träna. Det vill säga, lattja lite i väntan på att vi i pressuppbådet skulle få våra 15 minuter och att de sen kunde börja träna på riktigt.

Vad säger du som romanista, vad vågar du tro och hoppas på? Stormötet med Bayern München i fjol slutade ju i sju svåra sorger, så att säga. Men jag tror att Roma vuxit sen dess, lärt läxan.

Nu zappar jag mellan PSG-MFF och Juventus möte med Manchester City och ser fram emot middagen med färska porcini-svampar och annat gott som väntar på mig. Utan att jag behövt lyfta ett finger. Because I’m worth it, så som vi hårt arbetande kvinnor är.

Vad övrigt? Jag drack ett och ett halvt glas vin till lunch på vårt tv-kontor vilket straffat sig hela dagen i gruvlig sömnighet. Det är helt enkelt så, inser jag mer och mer, att ska man leva latinskt måste man göra det fullt ut. Vin till pastan innebär obligatorisk siesta. Det var först när jag kom till Olimpico som jag piggnade till igen. Det är väl bara att inse att man börjar bli en signora, jag flyger lägre än för några år sen, helt enkelt.

Mellan matchzappandet fastnar tv-bilderna på människor på flykt, kaos, taggtrådsstängsel, murar och en känsla av vanmakt, på flera plan. Kanske ska man inte svepa förbi detta svåra med några ord, i en blogg. Fast det är ju samtidigt just så livet är: allt det där svåra och ändå ser vi våra fotbollsmatcher och lagar våra middagar. Livet fortsätter. Nel bene, nel male. På gott och ont.

I morgon ses vi bellissima du,

utanför mitt fönster hörs körsång, det är så vackert, försöker se var den kommer ifrån men lyckas inte, men den fyller hela gatan och kvällen med sin skönhet,

Jenny

Dagen började bra. Obs, bara en cornetto är min! Måste påpeka detta, känner jag.

Vem vinner, Roma eller Barcelona? Vad ska man tippa?

Redo för Sportbladets nya live-satsning. I morgon rapporterar vi direkt inför matchen. Roma-Barcelona, CL är i gång igen och det är bara att säga buon appetito, enjoy.

Tänk att få sitta med en ros i handen och le milt och intagande.

Eller ligga på en strand med rumpan i vädret och pluta med läpparna.

Som kvinnorna i tv-inslaget här nedan.

Att få sitta på San Siro och vara någons spelarfru. Att få vara med och tävla om vem som är den snyggaste spelarfrun, rent av… Allt medan min man utför en mätbar prestation på planen, inte subjektiv och styrd av värderingar, utan en tävling där snabbast, starkast och bäst (flest mål) vinner.

Vad är väl ett derby på planen mellan Milan och Inter gentemot det mellan deras donnor?

http://video.gazzetta.it/inter-milan-derby-wags-rossonere-nerazzurre-tribuna/8882d71c-5623-11e5-9dad-8c1087749f1f

Ja, jag skriver för Gazzettan men det hindrar inte att jag kan kritisera den här typen av så kallad journalistik, vare sig utåt eller internt. Och den är ju inte på något vis typisk för Gazzettan utan ser likadan ut i alla italienska tidningar och tv-kanaler, som du vet. Genom åren har vi haft diskussioner även på Sportbladet och en gång i tiden på Expressen, då jag jobbade där, på nyhetsredaktionen, om vilka värderingar och vems tolkningsföreträde som ligger bakom artiklar om spelarfruar, svenska playmates och annat unket vrakgods som allt för lätt flyter med in i nyhetsflödet.  Var ligger nyhetsvärdet i en naken bak? Mer än det mest uppenbara, snabba? Ingenstans, naturligtvis.

Desto bättre har även våra chefer insett det, hemma i Stockholm. Slinker något uppenbart sexistiskt igenom på sporten brukar det rätt snabbt plockas bort, även om vi inte är ofelbara. Som min högsta chef sade ”Det vi vinner i snabba klick på den typen av stories förlorar vi i längden i trovärdighet. Det är inte värt det. Vi kan inte jobba så”.

I Italien är jämställdheten längre bort, som du vet. Dio bevara mig för att mina döttrars dröm skulle vara att bli veline, lättklädda tv-dansöser, och gifta sig med en fotbollsspelare för att kunna casha in och shoppa handväskor dagen lång.

Ja du, jag hänger som du hör på din fina ilska i ditt senaste inlägg, även om jag riktar min vrede åt ett annat håll. Jag älskar när du skriver som en sann romanista, det slår gulröda gnistor om din penna och texten glöder av indignation. Men ändå saklig, ändå så sann.

Gnistor har det också slagit i dag, kring svenska landslaget. Kritiken har varit skoningslös efter 1-4 mot Österrike på hemmaplan, som sig bör. Men tonläget har också varit uppgivet. Själv är jag inte det minsta förvånad om vi missar EM för det här landslaget, och dess ledning, har nått vägs ände. Men i Sverige är vi för snälla, eller fega, väntar för länge med tränarbyten när det börjar gå fel. Man ska inte skifta för skiftandes egen skull, sant. Dock tycker jag att där har du något man är bättre på i Italien, att reagera i tid, inte när allt redan är för sent.

Det är inte synd om en förbundskapten som får gå eller landslagsspelare som får petas. Jo, man kan känna med människan i dem. Men är du spelare eller ledare på allra högsta nivå, då är det spelets regler. Landslaget är inte förbundets lag, utan folkets.

Och ändå, Kristina, är det bara fotboll. Allt det här är just bara ytligt vågskum  inom mig, på ett lidandets hav. Som jag sörjer min pappa, mer och mer för varje dag, då saknaden sjunker in. Han som verkligen älskade fotboll som livet självt men hade nattduksbordet fullt av poesi , historia och sagor. Pappa som visade mig vägen in i idrottens värld, men allra mest i berättandets.

Att förlora familjens hjärta och själ, alldeles för tidigt och plötsligt, det har lämnat mig utan väg och riktning. Bara döttrarnas små händer i mina och deras ständiga dagliga behov och kärlek är det som drar mig framåt just nu.

Vi ses snart, ser fram emot det. Då ska vi skåla för pappa och fotbollen och livet och döden, i Rom om någonstans, staden som omfamnar allt detta, med varje ny dag som gryr.

Sköt om dig, carissima du,

Jenny

Några bilder från Milano, in diretta från Me Milan il Duca Hotel.

Kära Milano, trots allt.

På Gazzettan, mellan kondoleanser och intervjuer. Jag tycker verkligen om designen på den nya centralredaktionen. Men läget, läget…Långt ute i ingenstans. Nu finns bara Corriere kvar på Via Solferino. Också detta tecken i tiden.

Åh, Kristina, guldet blev till sand…

Jag tänker på dig och jag tänker på Milan-fansens besvikelse i natt och hör den mollstämda sången inom mig. Man drömde om Zlatan och fick Balotelli. Nu kräver de rödsvarta supportrarna Adriano Gallianis avgång och det är smärtsamt tydligt att de har rätt i att Galliani förlorat makt, även nu när han haft lite mer pengar att spendera. Condorens dagar tycks vara förbi, han flyger inte högt längre.

Likväl är det som att komma hem, att vara i Milano igen. Jag ska arbeta med calciomercaton, de sista dagarna på transfermarknaden, då vi sänder live. Det är ju en cirkus, en värld för sig, men en värld som betyder så mycket, för så många, som följer varje rörelse, vartenda kommatecken som skrivs.

Jag läste om hur du lyssnade på Romas match på radio, visst är det något speciellt? Man blir berörd på ett annat sätt tycker jag, det blir intensivare, inte en nödvändigtvis bättre upplevelse, men annorlunda. Det första året som jag studerade på journalisthögskolan i norr hade jag ingen tv, bara en liten transistorradio. Den var mitt sällskap ensamma kvällar, innan jag fått nya vänner, långt ifrån alla och hemmet. Väderleksrapporten, allsvenska matcher, udda program och följetonger.

Vad säger du om Romas säsongsinledning då? Jag älskar också att Totti åker till Sabaudia, det är som du säger, själva sinnebilden av den han är. Jag avslutade för övrigt sommaren i Sperlonga, badorten nedanför Sabaudia, som du vet.

Här i Milano har sommaren kommit tillbaka, jag vandrar heta gator upp och ner, hand i hand med alla minnen. Kvarteret där jag bott, Corriere della Seras redaktion i Brera där jag suttit och arbetat så många timmar. Sen Gazzetta dello Sports gamla högkvarter, vägg i vägg, som de nu lämnat. Alla minnen av den inrökta redaktionen, matsalen där de serverade vin, vänner, kollegor, männen, den där chefen på Corriere…Och Candidio Cannavo’, den legendariske chefredaktören, den lille sicilianaren. Att bli bjuden på lunch av honom, höra berättelser om Enzo Ferrari, fotbollslegendarer, Pantani, Giro d’Italia, Il grande Torino, kriget, livet…

Nu är Candido borta sen länge, Gazzettan har flyttat ut till förorten, allt förändras, inget består. Jag går i Brera-kvarteren där vi festade lättsinnigt de där åren, 2001, 2002, 2003…Jag tycker att jag ser en ung Bobo Vieri sitta på La Briciola som vanligt, Pippo Inzaghi hänga i baren på Hollywood, Paolo Maldini som shoppar på Corso Como. Allt det som är Milano, där fotbollens makthavare lever sida vid sida med det vackra modefolket och de mäktiga mediemänniskorna.

Så väsensskilda alla städer är: Milano, Rom, Paris, London, de städer som varit mina i livet, förutom de svenska. Hur känner du inför Milano, där ju också bott och arbetat?

Kristina, jag ska gå ut och gå en morgonpromenad nu, möta solen och dagen och även svåra tankar. Mitt i leende foton och arbetet, som jag måste klara, är jag djupt, djupt orolig för min pappa som vårdas på sjukhuset i Varberg och kanske inte kommer att leva. Jag var hos honom förra helgen, flög ner akut och jag visste när jag kysste hans panna adjö att det kan ha varit sista gången jag såg honom och rörde vid honom, varm och levande:

Om pappa, älskade, älskade pappa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21327619.ab

Tänk på oss Kristina, jag tänker på dig. Livet slipar ner våra vassa kanter, gör oss skörare men också mjukare. Allt det som verkar så viktigt som ung: jobbet, skönheten, nöjeslivet, så oviktigt det blir med tiden, med åren. Bara kärleken återstår och den tilltagande vissheten om att allt ska gå förlorat, allt det man tyckt sig äga och erövra. Så slipas vi ner, nöts sakta och tar emot varje dag med allt större ödmjukhet.

Guldet blir till sand och den rinner i timglaset, obevekligt.

Simply the best. Smäktande lunch på Parma & Co. Italien.

Att le och försöka fånga dagen, trots oron i mitt hjärta.

Milano.

Carissima Kristina,

hoppas du har det lika fint som jag. Att du får vila och leva här och nu, så gott det går, i detta liv som blandar och ger. Tänka bort jobbet, försöka att bara dröja kvar i ögonblicket. Förutom mina nyhetskolumner försöker jag verkligen vara helt ledig nu, måste det, vill det.

Det var så underbart att äntligen träffas igen i Rom, du och jag och barnen. Vilken långlunch vi hade på Piazza Sant’Ignazio. Antipaston där rätt efter rätt bars fram, det kylda vita vinet, barnen som lekte i skuggan. Och sen vår långa sköna pratstund i de anrika salarna på Utrikeskorrespondenternas kontor, en kort promenad bort, med glass i hand, inköpt vid Fontana di Trevi.

Sen for du till Sverige och vi blev kvar i Rom med nära och kära. Heta, intensiva dagar med vår årliga pizzabagar-kväll med tv-gänget, barnen som fick spela in sina egna nyheter, besök i kyrkor och palats, glass när hettan blev för tung och sen sena middagar i Trastevere och hemma hos vänner alltid med Colosseum eller Sant Peterskyrkan som vackert upplyst kuliss i natten, på väg hem i natten.

Så, efter Rom for vi till vårt nyfunna paradis på kullarna i Abruzzo-regionen, på den östra sidan, ner mot Adriatiska havet, i lilla Palmoli.

Att vakna om morgnarna och slå upp de franska balkongdörrarna mot en fullkomligt svindlande utsikt. Att gå ut barfota med italienskt frukostkaffe i handen och se fjärilarna i lavendeln, höra humlesurret, känna dofterna. Barnen redan i poolen, dagen som inbjudande famn framför oss. Att sitta om kvällarna under en osannolik stjärnhimmel och se byarna på kulle efter kulle tända sin ljus mot natten.

Att ta emot älskade besök, bada, läsa, sitta i skuggan, söka solen, köpa ett lamm av bonden och få det tillagat med italiensk expertis av  kunniga, ömma händer. Skicka barnen att handla ägg, olivolja och vin och höra deras berättelser om kattungars och kaniner när de kommer tillbaka.

Dricka rosévin i skymningen och se ett vildsvin på håll i skogsbrynet, under de väldiga ekarna. Åka runt till små italienska byar och smaka lokala delikatesser, luncha när andan faller på och handla hem vattenmeloner stora som mindre luftskepp. Att åka ner till Vasto Marina och bada i havet, luncha med spaghetti och musslor och köpa kall granita på stranden till de små. Komma tillbaka på kvällen och äta middag på Castello Aragona med lika fin meny som utsikt över hav och land. Åka ner till tivolit och äta glass och strosa runt mellan karuseller och barer med il mare som ständigt vacker kuliss.

Längtar redan tillbaka, här vill jag sitta och skriva mina böcker, bara mina tankar och jag…Du skulle älskar det, nästa gång följer du väl med?

http://www.homeaway.se/semesterhus/p3571403

Du får ett fång bilder, och du ser ju vilken bild som äger…We rule.

Kram, buon’estate, hörs snart igen,

Jenny

Hetaste korrarna i Rom.

Att skåda undret. Så viktigt att ge barnen detta också, utöver sol och bad, att uppleva det med dem. Historien, skönheten, storheten. Phanteon, Rom.

Sovrum with a view…

I vår oas lärde sig lillasyster simma.

Det vackraste av landskap. På väg till bonden nedanför oss, för lek och handling.

Jag har haft sämre kontor att jobba på…

Att vänta in skymningen och stjärnorna här, tillsammans.

Il mare, finalmente…

Älskade Italien…Middag i Gamla Stan i Vasto, på slottet.

Lamm tillagat av bäste amore mio, dagfärskt från bonden.

Och så kvällsdopp i skymningen, följt av midnattsdopp lite senare.

Paradiset i Palmoli. Buona notte…

Kristina, perdonami!

Förlåt mig att jag inte skrivit på så länge. Men du, om någon vet hur det är, när livet och jobbet kräver för mycket  för att man ska ha tid med något annat.

Dagarna i Kanada blev dubbelt hektiska eftersom jag som grädde på VM-moset fick ägna mig åt Zlatan-Milan-karusellen. När det var natt i Kanada ringde telefonen från Italien och Paris, om senaste vändan i Ibra-cirkusen. Och när solen steg upp över Winnipeg och Edmonton fick jag göra likadant, trött eller ej, och ge mig in i VM-jobbet. Var står vi då nu? Om Zlatan vet vi ännu inget. Sommaren må vara kort, som Ledin sjunger, men tillräckligt lång för att allt ska kunna hända på transfermarknaden ännu. Det senaste som rapporteras från Italien är, som du kanske sett, att Roma faktiskt (du minns vad jag skrev i december, min önskan, som du krönikerade om) suktar efter Zlatan. Sabatini ska ha pratat med Raiola…Och Milan har samtidigt inte gett upp kampen. Den som lever får se.

VM är lättare att sammanfatta, allt är över, smärtsamt kort, som fruktat. Jag tippade att Sverige skulle åka ur redan i gruppspelet och det var nära att det blev så. Istället blev man utspelade mot Tyskland och fick flyga hem just som fotbollsfesten tog fart på allvar. Jag skrev en krönika om det som givit stor respons, inte minst från många inom svensk fotboll.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article21015152.ab

Samma dag som jag lämnade Kanada gick kortegen, till den dödade polisen Daniel Woodall, genom Edmonton. Jag hörde säckpiporna gråta över honom och såg folket längs gatorna. Det blev till den där här nyhetskolumnen, om att uppskatta de som riskerar livet i arbetet, för att skydda oss och vår trygghet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20996254.ab

Jag landade jetleggad och rätt slut i ett kallt men vackert Sverige, för midsommar med dem jag gillar allra bäst, på västkusten. Blev det någon midsommar i Rom? Såg att Svenska kyrkan hade firande vid Lukasgården.

Knappt hann man hämta andan några dagar innan det så var dags för U21, Sverige-Portugal 1-1 och ett nytt biscotto-drama i Italien. Har du följt de upprörda känslor på nära håll? Sturaro som kallade svenskarna ”hundar” och Gazzettan som skrev att Sverige är ”de uppgjorda matchernas mästare”. Jag har varit hjälplöst förälskad i Italien sen första mötet för 25 år sen. Mannen i mitt liv är italienare, liksom många av mina bästa vänner och kollegor. Men från det till dåliga förlorare…

Mycket handlar ju om vilken verklighet man kommer ifrån, genom sig själv känner man andra. Eller vad säger du? Här är min krönika kring den senaste svårsmälta biscotton:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article21021334.ab

Roligast var min vän i Rom, när vi pratade om Sturaros citat ”Hundarna festar på lejonens kadaver. Men lejonen förbli lejon och hundarna förblir hundar”. Torr kommentar: ”Fantastiskt, undrar om Sturaro läst ens två böcker i sitt liv och var han plockat upp det citatet…”.

Ska väl tilläggas att vännen inte är Juventino…Hur som helst så älskar jag den inneboende dramatik som finns närvarande över allt i Italien. Vare sig det handlar om flirtande byggjobbare en tidig morgon på väg till tv-kontoret, på någon gata i Rom eller den här oförmågan att tro på att saker är vad de är. Allt kan hända, i varje ögonblick, ingen linje är rät, ingen färg oblandad. Det gör livet lite mer komplicerat, men också rikare, mindre förutsägbart.

Kristina, här är himlen fläckvis blå, jag är tillbaka i Stockholm efter tre veckor på resande fot och skriver morgondagens nyhetskolumn. Om en knapp vecka ses vi, jag längtar så! Du fick mig att skratta högt när jag läste om ditt äventyr med ostronen, barägaren och din väninna, älskar hur du tar mig och läsarna i hand och tar oss med dig, till din värld.

När vi ses ska vi skåla i ett gott vin som du valt och äta och prata i timmar, om allt det stora och det lilla, medan solen brinner ut och stjärnorna tänds över vårt Rom.

Ti abbraccio forte, forte,

Jennifer

Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland.

Bellissima Jennifer,

Det ser verkligen inte särskilt kul ut i Winnipeg. Som jag skrattade över ”rök” som väderbeskrivning! Dimma, regn, solsken, rök. Har du läst Richard Fords Kanada? Underbar bok.

Jätteportioner och öl. Det är bästa sättet för mig att banta. Jag blir illamående när det ligger för mycket mat på tallriken och den enda alkoholhaltiga dryck som intresserar mig är vin.

Jag satt förresten och drack en aperitivo i Rom häromkvällen på en bar, vars ägare gillar min väninna. Eftersom han ville smickra in sig, kom han till bordet med två små skålar. Det låg ett litet grått ostron i varje skål, en isbit och en bit citron.

Vi tittade desperat på varandra. Ingen av oss gillar ostron, såvida de inte serveras av en oemotståndlig man och champagnen flödar. Små, skrumpna och lätt illaluktande ostron som serveras i en månad när säsongen är slut, är inte min melodi.

Det är lika bra vi säger till honom att vi inte tycker om ostron, sade jag.

Nej, nej, förra gången jag sade det blev han enormt förolämpad, svarade hon.

Vad skulle vi göra? Det kändes som han stod och väntade på att vi skulle äta upp blötdjuren, som i sin tur låg och liksom glodde surt på oss i sina skålar.

Jag tittade ner i min väska. Där låg en sådan där folielik tuggummipåse som går att stänga. När barägaren vände ryggen till hällde jag snabbt ut tuggummin i väskan, högg gaffeln i ostronen och krafsade ner dem i påsen.

corpus delicti

Knapp var jag färdig med denna fula lilla manöver, förrän mannen kom fram och frågade om ostronen smakade bra. Jag tyckte mig nästan höra dem ligga och vråla i påsen. Bedragare, förrädare! Ta ut oss!

Då upptäckte jag att det satt en övervakningskamera på väggen som förmodligen hade spelat in hela scenen. Nästa gång äter jag upp det förbannade ostronet.

I Italien skiner solen och sommarrytmen har infunnit sig. Jag jobbar på för fullt, men känner mig ändå halvt om halvt på semester. I går kväll gick jag ut en sväng ensam i Brera i Milano. Kvällen var ljummen och massor av folk åt och drack på restaurangerna och barerna längs Corso Garibaldi i skymningen. Det är nästan 20 år sedan jag flyttade från Milano, men fötterna drog i väg till min gamla adress. Stan har verkligen förändrats till det bättre under den tiden jag har varit borta. Det är härligt att då och då åka till det moderna Italien. I Rom avslöjas ständigt nya korruptionsskandaler och jag börjar reagera som en romare. Jag vill inte veta mer. Jag stänger av.

På väg tillbaka från intervjuerna utanför Milano, åkte jag förbi Casa Milan. Undrar om Zlatan verkligen kommer tillbaka. För Milan vore det som att köpa förstaklassbiljett till nästa års scudetto, om du förstår vad jag menar. Vilket anfallspar de skulle bli, han och Jackson Martinez! Och vilken fräs det skulle bli på serie A igen. Darra månde den gamla damen, som verkar förlora Carlos Tevez.

Jag ser att schejken i Paris drar öronen åt sig, men kanske är det bara taktik för att trissa upp priset. Det här ser ut att kunna bli sommarens stora följetång.

Nu rullar tåget in i Rom, i tid! Otroligt men sant. Ingen rök och inga ostron. Jag ringer hem och skriker:

Butta la pasta!

Och så äter vi medan solen går ner bakom Palatinen.

Baci e abbracci

Kristina

Hi there Kristina,

så får jag väl skriva nu när jag är i Winnipeg, på den kanadensiska prärien. Här är plattare än platt och rätt platt och hårt blev också Sveriges fall mot Nigeria i går i VM-premiären. Visserligen var Nigeria närmare segern och kan gå långt i det här mästerskapet. Men frågan är om Sverige kan det. Spelet imponerar inte. Jag får gärna fel men är rädd för att jag kan få rätt i mitt förhandstips, att de åker ut i gruppspelet.

Tack för ditt brev, visst har du rätt i det du skriver, om att damfotbollen borde vara sin egen. Så var det ju i begynnelsen. Inofficiella dam-VM i Turin redan år 1970 drog 50.000  åskådare till finalen! Förbunden, som länge inte ville veta av kvinnors fotboll, började till sist känna sig lite potentiellt hotade. Då beslöt de sig för att ta hand om damerna, ”de får inte hamna i kommersiella aktörers klor” (läs hota herrarna) som en Svff-pamp uttryckte det. Kvinnorna sorterades in i förbunden och så fort de var på plats fick de se sin fotboll börja skötas med vänsterhanden. Alltid underordnad männens.

Jag vet att ni flämtar av fortsatt hetta i Rom. Här är det också varmt och disigt. ”Rök” stod det om vädret i min mobiltelefon, ett nytt fenomen måste jag säga. Vi svalkar oss med iskaffe och budweiser, jag vet att det är en usel öl i kännarnas munnar men den passar min simpla smak, är mycket mer en vindrickare.

Annars är det som alltid när man är i Amerika, även om det här inte är USA. Det känns som om man sett allt i en film eller tv-serie: gatlyktorna, trafikljusen, alla diners längs vägen, de gula skolbussarna, de stora bilarna, husen med sina brädor på tvären, veranda på framsidan och gräsmatta utan staket, ut mot gatan.

Winnipeg är tyvärr Kanadas farligaste stad och inte mycket vacker dessutom. Det är långt ifrån bilden av Kanada med lumberjacks i rutiga skjortor, stora lönnar, pannkakor med sirap, ridande poliser, totempålar, höga berg, björnar och öppna vatten…Men jag klagar inte. Varje plats men besöker öppnar ett nytt fönster inom en, lär en något.

Att Kanada är världens näst största land till ytan, efter Ryssland, det visste jag till exempel men hade glömt långt inne i minnes dunkla vrår. Med sina 34 miljoner invånare har landet, minst sagt, gott om plats. Vi flyger från den ena tidzonen till den andra, man kan bli snurrig för mindre.

I dag har vi sett Sveriges träning och sen lunchat på en diner, mina fyra kollegor och jag. Portionerna här är enorma, som du vet. En ”liten” läsk är som en stor därhemma och en stor kommer i modell XXL. Det gör dessvärre många av människorna här med. För vad hjälper det att ange kaloriantal och undvika äggula (bisarrt) om man äter så mycket och fel? Det är på något sätt som en bild av den västerländska civilisationens framtida undergång. Snabbmat, läsk, tv dygnet runt, spel, ipadar, mobiler, stora bilar, breda gator, rulltrappor och fjärrkontroller. Vi blir underhållna och övergödda till döds.

Nå, med detta sagt ska vi om en dryg timme gå ut och äta.

Ja du, det här blev lite av ett turistigt vykort, eller hur?

Så du får några bilder också och many kisses,

Jenni

PS. Allt det senaste med Ibra? Vi tar det en annan dag? Berätta hur du har det, snart ses vi!

Hej och välkomna till VM! Jag heter Sepp Blatter och är ny på jobbet.

VM-premiär på mäktiga Winnipeg Stadium. Över 30.000 på plats. (dock ej när bilden togs).

Welcome to Winnipeg och det glamorösa livet som utsänd.

Lunch to go.

USA:s fans går all in. ”Får vi ta en bild”. Såklart: ”that’s why we’re here!”. Man måste älska deras sätt.

There’s no smoke, without a fire…

Skål och god kväll! Hon är 17.30 här. Men du sover nog gott, sju timmar närmare soluppgången än jag, på andra sidan midnatt.