Jennifer,

När jag börjar denna drapa är det tidigt på morgonen. Jag sitter i vardagsrummet och skriver medan de andra fortfarande sover. Solen lyser på de ockragula och gammalrosa fasaderna på andra sidan gatan. Svalorna flyger runt ett av husen, runt, runt, samma bana i oräkneliga varv, och liksom tjattrar i sin höga tornart. Nu gnisslar spårvagnen förbi, tung och gammal på sin väg mot Colosseum. Denna morgontavla får mig att förälska mig i Rom ännu en gång.

Tack för dina fina brev och förlåt för mitt sena svar. Jag förstår att det kan kännas motigt att ge sig iväg till Kanada, men förmodligen blir det roligt och engagerande bara du är där. Så är det för mig. Jag är alltid trög i starten. Vad ska jag borta och göra? Men så fort jag sitter på planet börjar det bubbla i hela mig och sedan är jag i gång. Jag ser fram emot din rapportering.

Jag var förresten med och talade om damfotboll i Gomorron världen i morse och om italienskornas eländiga villkor. Italien är inte med i VM och, tro mig, det beror inte på bristande talang eller vilja. De fina tjejerna i U17 tog brons i sitt VM i Costa Rica i fjol. Inget italienskt herrlag har någonsin tagit medalj i den åldersgruppen.

Och vad fick tjejerna för uppmärksamhet undrar du nu? Noll.

Resurser? Försumbara.

Belöning? En middag vid havet.

Damfotbollen borde ta tillfället i akt och lämna Fifa nu, i samband med skandalerna. Kvinnorna borde skapa sin egen internationella organisation, organisera sina egna stora turneringar och därmed styra sin egen framtid och utveckling. Då kan damfotbollen få den rätta dosen av kommersialisering, utan att behöva gå våld på sig själv, spela i bikini för att gläda åttioåriga mutkolvar etc. Vad säger du om det?

Du skriver till mig om cykloperna, kulturmannen, PK och Knausgaard. Vilket häftigt möte du fick med dem i Milano! Det är spännande hur man som journalist arbetar upp en sorts intuition som ibland drar en till nyheter.

Politiskt korrekt är ju inte direkt något som uppfanns i Italien. Det kan vara oerhört frustrerande, men är också en befrielse. Eftersom italienarna tar sig rätten att vara sig själva, får de också ha sina egna åsikter. I goda vänners lag på kvällarna är det ganska vanligt att någon tar på sig rollen som djävulens advokat för att stimulera debatten. Men även när jag träffar människor jag inte känner, är samtalsklimatet fullkomligt fritt. Det enda italienare har riktigt svårt för, är fyrkantiga moralister.

Den som talar om rätt och fel åsikter är en liten ängslig själ. Politiskt korrekt är bra, så länge syftet är att mana till tolerans, att värna om demokratiska värden i ett öppet samhälle.

Politiskt korrekt är däremot farligt när det förvandlas till självcensur och rädsla att ta upp svåra frågor. Europas stora, mer eller mindre våldsamma populistiska och främlingsfientliga rörelser föds i frustrationen över att de etablerade partierna inte har velat erkänna normala, lite småsjaskiga mänskliga känslor och rädslor i sådana komplexa frågor som till exempel invandring. Därmed har man lämnat över en debatt som i många avseenden är legitim, till extremister. Och eftersom man nu en gång för alla har stämplat den som icke PK, är det svårt att återerövra både den och väljarna.

Kommunikation är allt, i alla mänskliga relationer. Att undertrycka den, av rädsla för att inte ha ”rätt” åsikt, är farligt för samhället i längden. Om vi sedan kommer in på konst, blir PK rent ut sagt löjligt. Tack och lov att konstnärer, musiker och författare har sprängt vallarna och vågat nya vägar. När jag intervjuar författare här, talar de rätt från hjärtat. De säger ord som är förbjudna i Sverige, de är så frispråkiga att den lilla räddhågade PK-Kappelin som sitter i mitt bröst får andnöd eftersom jag förstår hur detta kommer att uppfattas i Sverige. Men jag censurerar dem inte. Intelligenta människor förstår att ett konstverk måste ses i sin kontext. Och att hen kanske vill ha mothugg, inte genast bli prisad för sina utmärkta åsikter.

Åsiktspolis i arbete?

Nu kom jag ju lite elegant ifrån gårdagens stora ämne. Det blev en mycket hedervärd final som slutade som de flesta hade förväntat sig. För min del handlade det kanske mest om il calcios heder och ära och då har man all anledning att vara nöjd.

Juventus kämpade beundransvärt och försatte verkligen Barcelona ur balans en bra stund efter Moratas retur. Men Barça är helt enkelt överlägsna. Det är ett privilegium att få titta på sådan fotboll, som att se fotbollshistoria rullas upp framför ens ögon, och så oerhört roligt det måste vara att få spela den!

Reaktionerna här är också värdiga. Juventus förlorade med flaggan i topp. Gigi Buffons matchanalys skulle ha kunnat komma ur munnen på någon på Downton Abbey och han höll gentlemannaaktigt tillbaka tårarna, fast rösten darrade.

Därmed går fotbolls-Italien definitiv på semester, bortsett från den glödande transfersommaren du förutspår. Jag är också väldigt glad att Berlusconi med sin deal får nya resurser till Milan. Det behövs för att göra ligan mer spännande och i förlängningen för att Italien ska kunna återta sin roll i europeisk fotboll. Juventus föregick med gott exempel i går.

Ödmjukhet är klädsamt. För alla.

Baci e abbracci

Kristina

Kristina, cara du,

hur firar du Sveriges nationaldag, där i Rom? Och den italienska, 2 juni, häromdagen? I går log solen mot oss men över huvudstaden i dag är det grått. Jag firar med att packa inför Kanada och samtidigt försöka underhålla två barn med spring i benen. Svensk flagga på lunchbordet och i kväll VM-premiär och CL-final. Mycket bättre än så blir det inte.

Alla land har sina fel och brister. Men vi har mycket att vara stolta över, och att värna. Som den okränkbara friheten för alla. Om detta skriver jag i min nyhetskolumn i dag, om att värna ett Sverige där kvinnor och män har samma rättigheter. Jag tycker att det är fint att tro. Men Sverige ska vara ett sekulärt demokratiskt land, med samma frihet för alla. Och jag kan bli beklämd över hur förstående och respektfulla vi kan vara för andra religioner men hur en kristen som öppet deklarerar sin tro ofta får det tufft i den svenska mediala debatten. Det är förstås oacceptabelt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20918051.ab

Apropå kvinnors frihet och kamp ser vi, som sagt, förstås fram emot VM-starten i kväll. Kanada-Kina, äntligen avspark! Sänds några matcher i Italien? Följ med på fotbollsfest, bortom Fifa-gubbarnas maktvälde, för en fotboll där kärleken till spelet, inte pengarna, styr:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20918348.ab

Och så då, CL-final, äntligen ett italienskt lag med igen. Bara det en triumf. Håller alla mina två tummar för Juventus och det lär de behöva:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20911925.ab

Sista länken så, också den en berättelse om kärlek och kamp. Pia Sundhages tid i Lazios damlag. En underbar historia i ditt och mitt Rom. Vilken känsla det var att få beträda Stadio dei Ferrovieri, gå i gruset i historiska spår.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article20911924.ab

Så, slut på länkfesten och till väsentligheterna: Milan, Mihajlovic och Mr Bee! Nu händer det saker…Galliani är i Berlin för CL-finalen och för att Milan ska prisas, för alla Europa-triumfer, genom åren. På plats är också Mino Raiola och det viskas om möten kring Zlatan.

Med Mr Bee uppges ju motsvarande  nära 5 miljarder kronor komma in till rossoneri, för 48 procent av innehavet i Milan, och 1,3 miljarder ska gå till spelarköp och möjlighet att erbjuda stora löner. En del som skrivs är ännu oklart, men helt säkert är att Milan är på väg uppåt, framåt, att det äntligen händer saker, på riktigt. Vi får se hur mycket som blir verklighet, men jag säger som förut: det blir en glödhet transfersommar.

Zlatan var förresten och spelade tennis i mina hemtrakter häromdagen, med sin vän Majstorovic, som bor runt knuten här, några gator bort. Så glad Ibra hade blivit om jag dykt upp i min lilla bil och ställt lite frågor…

Nej, jag nöjer mig med att packa vidare så jag hinner se fotbollen i kväll. Såg gamla bilder från EM 2005 häromdagen, damernas mästerskap i England, där jag var och jobbade. Så lätt det var att åka då, till ett regnigt norra England och Hotel Preston Swallow. Inga bekymmer i världen, bara packa och dra, utan saknad och oro och allt det där andra men bär med sig som extrabagage, när man åker ifrån barnen. Du vet.

Nå, när jag reste till England var äldsta dottern med på resan, utan att jag ännu visste det. Upptäckte det på hemresan när jag mådde våldsamt illa ombord på planet, efter blott några drinkar kvällen före i en bar  i Manchester…Kunde inte förstå varför. Men det fick snart sin ljuvliga förklaring.

Ett år senare satt jag småtjock i tv-soffan med en fyra månaders bebis och såg kollegornas rapporter från VM 2006 i Tyskland. Inte för ett ögonblick saknade jag det. Sen går åren och båda världarna går att förena igen, men på nya villkor. Du vet.

Här är förresten bloggen från 2005, tekniken var ännu si så där när man bloggade. Så nära, så långt ifrån.

http://wwwc.aftonbladet.se/blogg/wegerup/

Det känns som i går och samtidigt som i ett helt annat liv. Så mycket som händer på tio år: två barn och med dem en ny tideräkning, en ny tillvaro. Och också ett giftermål, en skilsmässa, flera flyttar, otaliga resor, jobb, böcker, möten, människor, vänner, en ny jublande stor kärlek. Sorg, glädje, besvikelser, skuld, vanmakt, trötthet och så en nystart. Och jag står starkare, lugnare, vuxnare. Men också mer sårbar, mycket mer medveten om hur fort livet går och hur orolig vår omvärld känns just nu och vad som verkligen är viktigt i livet.

Allt detta ryms i de tio åren som skiljer vår blogg och EM-bloggen 2005 åt. Livet, varken mer eller mindre.

Ha en fin 6 juni, kramar från ett Stockholm där det snart börjar regna.

Jenni

Halländsk hembygd. Jag hälsar dig, vänaste land upp på jord. Din sol, din himmel, dina ängder gröna.

Det började på CL-lottningen i augusti, i Monte Carlo…Nu, äntligen final! I kväll är vi alla berlinare.

Carissima bella Kristina,

vad jag är avundsjuk på solen som lyser över Rom! Här vägrar sommaren att infinna sig, även om vi går i ett hav av väldoft från syréner och vandrar i vita, ljusa nätter. Men det är kallt, blåsigt och regnar titt som tätt.

Jag har i alla fall åtminstone andligen befunnit mig i Rom eftersom jag skrivit ut ett stort reportage därifrån, som jag gjorde för tre veckor sen, då vi träffades senast. I morgon kommer det i tidningen. Så givande det är att få tid att göra de där längre, mer djuplodande sakerna ibland! Riktig journalistik och framför allt att få berätta en historia.

Apropå det så kommer nu min femte bok ut i dagarna. Min andra barnbok, nummer två i serien om fotbollsspelande Charlotte. En bok skriven på stulna stunder, ombord på flygplan och i seg väntan på flygplatser. Därför att för vissa projekt måste man bara ta sig tid för. Det finns alldeles för få böcker om och för fotbollsspelande flickor och jag blir så stolt och glad när min äldsta dotter säger att även pojkarna lånar den, på skolbiblioteket. Böckerna ges ut av OLIKA förlag, som drivs av två starka, varma, modiga kvinnor, Marie och Karin, som brinner för litteratur bortom den banala.

Mina vuxenböcker har däremot kommit ut på Forum förlag och i onsdags var det förslagsfest i Albert Bonnier-huset på Sveavägen. Italiensk buffet (inte precis som i Rom men god nog), rosévin och mängder av inspirerande samtal med alla slags skrivande och läsande människor. Befriande snobbfritt, dock. Även om en del av samtalen kom att handla om Karl Ove Knausgård och debatten med och kring honom om ”kulturmannen”. Sverige, cyklopernas land och allt det där….Vet inte hur mycket du följt den här diskussionen, från Rom?

Jag håller inte med Knausgård i allt, inte alls. Men visst har han sina poänger. Jag vet inte exakt hur liten den svenska mediala och finkulturella ankdammen är. Men ibland är den i alla fall skrämmande grund. När debattörer i tv pratar om ”fel” åsikter så blir jag beklämd. En freudiansk felsägning…? ”Fel åsikter”…Brrr. Jag upplever att debattklimatet i Italien är mycket livligare och yvigare.

Visst ska man tåla att bli emotsagd. Men i Sverige finns det vissa tyckare som verkar mena att somliga tankar inte ens bör få framföras. Det är inte demokrati. Folk som tycker annorlunda ska inte tystas och tvingas ta tillbaka sina tankar (de tycker ju ändå så, det blir bara spel för gallerierna).

Troll spricker i solsken, allt mår bäst av att vädras i det fria. Framför allt blir jag orolig när tyckare från den mediala och kulturella eliten ibland låter sig undslippa att de vet bättre än gemene man. ”Obildade Rolf från Bengtsfors ska bara vara tyst för att han vet ändå inte vad han pratar om…”. Det är en översittarattityd som bara kan leda fel, att sitta i en fin innerstadslägenhet och skåla dyrt i överlägset samförstånd, övertygad om sin egen godhet och förträfflighet. Så skapas klyftor, så odlar man vanmaktens raseri hos de som inte  får komma till tals eller avfärdas, som jobbiga flugor att vifta bort.

Nå, åter till Knausgård. Vet du, när Zlatan precis skrivit på för Milan och jag var tillbaka i Milano, i oktober 2010, satt jag ensam på en uteservering i Brera. Vid ett bord intill satt en kvinna i min ålder, också hon ensam. Fläta och ryggsäck, hon såg rar ut och började prata med mig, hon hade hört mig tala i telefon och var också svenska.

Vi talade länge, beställde in nya espresso. Hon var beläst, skrev själv, också hon småbarnsmamma. Livlig och varm. Hon nämnde i förbifarten sin man, att paret var i Milano för att han skrivit en ny bok som skulle presenteras. Men ingen namedropping, inget skryt. Varken om honom eller henne; hennes dikter, romaner och noveller.

Så kom då Knausgård gående, för kvinnan var hans briljanta fru, Linda. De frågade på stående fot om jag ville fortsätta samtalet kvällstid, över middag och vin, på samma uteservering. Sen hade vi en så bra kväll, under Milanos måne. Litteratur, fotboll, politik, allt avhandlade vi över saffransrisotton. Enkelt, avslappnat, opretentiöst. Knausgård och hans hustru var så långt ifrån de olidliga översittartyper man ibland träffar på i kultursfären som det går att komma. Och då ska man ändå minnas att hans ”Mein Kampf” just då fick recensenter över hela Europa att jubla ikapp.

De bjöd in mig till huset i Skåne, jag har ännu inte kommit dit. Livet och åren rullar på. Men den där kvällen visade mig människan Knausgård. En person beredd att lyssna och ompröva sina åsikter. Något som fler borde göra. Ibland är journalisterna och skribenterna, de som verkligen borde försvara det fria ordet, de minst toleranta. Som en kollega till mig som tyckte på twitter att jag inte borde få skriva annat än sport. För att jag tyckte just ”fel”…

Vad hörs i debatten hos dig just nu, Kristina?

Mer än allt förhandssnack inför Juventus-Barcelona…

Kram och baci, buona giornata bella,

Jenny

Fest hos Forum. Sesam öppna dig.

Mingel hos Forum. Så synd att inte du kunde vara med och mingla.

Nu är den här: om en stark, glad tjej som älskar fotboll och vill prestera, inte bara vara vacker. Den sorts förebilder jag vill ge mina döttrar och andra barn.

Carissima Jenny,

I går kom sommaren till Rom. Det har varit vackert väder ganska länge nu, men med skärpa i luften och kyliga kvällar. Jag var ute i Borgo Pio i lördags kväll och satt och småfrös i min ylletröja. I Rom. I slutet av maj!

Borgo Pio är den där fina gatan i skuggan av pampiga Via della Conciliazione, som leder upp till Peterskyrkan. Där är det fint att sitta och ta en aperitivo på tidiga kvällen, men lite för turistigt för middag upptäckte jag. Sedan den globala massturismen har tagit över Rom, gäller det att bege sig bort från de mest upptrampade stigarna och hitta nya smultronställen. Vi får göra det tillsammans när du kommer.

Men, som sagt, i går var det varmt. Jag gick till en loppmarknad jag gillar på Via Flaminia och vacklade sedan hemåt med vattenflaska i handen, hoppande från en skuggfläck till nästa. Värmen kramade lite för hårt och plötsligt.

På kvällen roade jag mig med att lyssna på matchen på radio. Jag gillar de italienska radioreportrarnas smatter och att lägga matchpusslet i huvudet. Andra mönster träder fram när man saknar bilden.

Det var en konstig match. Det var för övrigt inte första gången som Napoli rämnar i sista ögonblicket i ligan. Förlora på det sättet på San Paolo i en så avgörande match. Märkligt.

Rafael Benitez har ju redan tagit officiellt avsked. Han kan lämna ruinerna bakom sig. De andra står där med skammen och frustrationen.

Men någonstans stod det skrivet att Lazio skulle bli trea. Klubben har utan tvekan gjort en utmärkt säsong. Men den har också ridit på en våg av positiv rapportering i alla medier som hänger samman med Claudio Lotitos allt starkare ställning i den italienska fotbollens främsta organisationer. De våldsamma kampanjerna mot Roma och de lika överdrivna hyllningarna av Lazio följer en tydlig maktlogik. Jag säger inte att det har varit avgörande. Men det har varit bidragande.

Du har så rätt om Neapel. Jag fortsätter också att älska staden och har alltid haft ett gott öga till klubben. Det var i Neapel jag gjorde mitt första fotbollsrep någonsin, scudettot med Maradona. Jag har träffat honom. Flera gånger faktiskt.

Jag såg förresten Maradonas dubbelgångare Roly Serrano härom kvällen i Paolo Sorrentinos nya film Youth. Sorrentino vann en Oscar för bästa utländska film förra året med La Grande Bellezza.

Den filmen kallar de flesta italienare jag känner furbo, en listig produkt för att charma den utländska marknaden. Youth har samma vackra formspråk, men ett mycket mer övertygande manus. Och i detta manus har även ”Maradona” letat sig in (Sorrentino är ju napolitan). El Pibe de Oro tar igen sig på ett lyxigt konvalescenshem i Schweiz i sällskap med en åldrad dirigent och hans vän, en pensionerad filmregissör. Huvudrollerna spelas av Michael Caine och Harvey Keitel. Meraviglioso.

Medan jag skriver står flera Serie A-hjältar redan på flygplatsen på väg till avlägsna semestermål, för att få koppla av långt borta från calciocirkusen i några veckor. Totti är en av de få som brukar stanna hemma. Kanske kan man se skymten av honom och familjen i Sabaudia i södra Lazio i år igen. Där ligger en av de få stränderna här som är öppen för alla, mjuka, höga sanddyner med Monte Circeo som inramning.

En annan som förhoppningsvis tar igen sig lite nu, är Italiens nya cykelhopp Fabio Aru. Han kom tvåa i nyss avslutade Giro d’Italia efter enstörige spanjoren Contador. I tre veckor har de och hundratals andra sammanbitet trampat runt Italien i lika mäktiga som omänskliga etapper. Aru vann två imponerande utmaningar i bergen, Cervinia och Sestriere.

Han har ett typiskt cyklistansikte, magert och fårat i förtid. Ett öppen fint leende, en blyghet som erövrar. Han är från Sardinien, där ingen talar mer än nödvändigt.

Aru förlorade med 1,53 minuter. En minut och femtiotre sekunder under tre veckors tävling. Den tiden det tog att läsa detta.

Baci e abbracci

Kristina

PS På lördag smäller det!

Cara Kristina,

har du hunnit landa i segern? Hur har snacket gått sen triumfen i måndags? Inte bara att ni vann derbyt, Roma blev ligatvåa och säkrade Champions League-spel med. Vilken match det blev, vilka magiska tolv minuter då allt avgjordes! Skrev om det här, min krönika:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20855780.ab

Nu gäller det i helgen, blir det Lazio eller Napoli som får kvala till CL? Jag är galen i såväl Napoli som lag som staden Neapel, trots alla tiotusen invändningar man kan ha. Neapel är som den där mannen din mor varnade dig för som liten. Du ser alla fel och brister men faller handlöst ändå. Så är det för mig. Varje gång jag kommer till Neapel går jag upp lite i puls, känner mig lite mer levande, lite mer närvarande.

Samtidigt är Lazio mitt gamla lag, klubben jag var så nära under några år, då Svennis, Mancini och de andra var där. Och jag tycker synd om Lazio, litegrann, om de missar allt sista omgången. I morgon kväll avgörs allt på galna, underbara stadio San Paolo, sitter bänkad, förstås.

Bara en vecka kvar till CL-final nu för Juventus, och likaså till VM-avspark, för Sverige. Jag åker om några dagar till Kanada, gör gruppspelet, sen får jag avlösning, en bra lösning för oss som har familjer och inte vill och kan vara borta fem veckor, hela VM med förspel.

Det trista är hur VM i Kanada delvis överskuggas av Fifa-skandalen. Att Fifa är en genomkorrupt organisation av fifflande gubbar visste vi ju alla. Nu måste allt ut i ljuset, men hur det ska gå till när Sepp Blatter blir kvar, det återstår att se…För mig är det självklart att Ryssland och Qatar borde  mista sin mästerskap, men mitt hopp om rättvisa blir allt mindre.

Ja du, Kristina. I går blev jag uppringd av käre gamle Carlo Pellegatti på Mediaset. Han hade intervjuat Silvio Berlusconi om Ancelotti och Ibras eventuella återkomst och ville dela med dig av citaten; ”Vi tänker på dig och saknar dig, Jennifer”.

Och jag saknar detta, mitt italienska kontaktnät, alla mina vänner som hjälper mig utan att begära något tillbaka. Visst har jag folk även i Pars, liksom jag hade under åren i London, som ringer och tipsar och ställer upp och är rara. Men inte som i Italien. Du vet.

Nå, vad händer då med Ibra? Det orkar jag inte spekulera i här, efter alla krönikor. Säg så här: förra året var jag hundra procent säker på att han skulle stanna i PSG. Det är jag inte nu, även om det mesta tyder på det. Men säker är jag inte.

När det gäller Berlusconi ska man minnas att det är lokalval nu i helgen, då betyder orden allt eller inget…

Löften kan lösas upp som maskrosfjun i vinden. Men minns att maskrosor också kan spira ur den hårdaste mark, där man minst anar det.

Det blir en spännande sommar.

Baci, skriv snart,

Jenni

PS. Bjuder på lite fler Rom-bilder för läsarna.

Närbild på en annan gulröd triumf. Gazzetta dello Sports Rom-redaktion häromveckan.

På jobb i Rom. Utfört uppdrag!

Francesca Benvuti, calcio-ankare på Mediaset. Mycket god vän och mycket bra källa och kontakt i jobbet. Här sitter vi på Romas gay-gata, bakom Colosseum, på baren ”Coming out”. Men mycket trevligt hade vi, även om vi bara såg ut som ett kärlekspar men inte kvalade in på riktigt.

Sen blev det pizza, som vi tog med hem till Francesca, för middag där, med hennes familj och lite annat bra folk.  Pizza a taglio, i bitar, är så mycket godare än hela pizzor, tycker jag. Eller hur?

Mikrofonkåt. Några av de bolag vårt tv-team i Rom jobbar med och här producerade vi tre säsonger av TVZ.

Det bästa till sist. Inte Anita Ekberg (frid över hennes minne) men två andra svenskor vid Fontana di Trevi. La dolce vita. Eller i alla fall ett mer vaket vita. För vi glömde ju ta bilder på oss, nu senast! Inte en enda liten bild. Så vi kör denna favorit i repris, från i fjol.

Trevlig lördagskväll, buona serata, bella, och även till alla er läsare!

Jennifer,

nu skulle du varit här, så vi kunde gå till stadion i det vackra vädret med bara ben och bultande hjärta. Ta en liten caffè Borghetti på en bar i Prati och sedan iväg över bron till Stadio Olimpico.

Klockan 18 börjar skådespelet som delar Rom i två distinkta halvor. Helikoptrar surrar i luften, stadion har varit öppen några timmar. Banderollerna väntar på att rullas ut, i tifosi håller andan, spelarna är gripna av stundens allvar. Här handlar det om andraplatsen, pengarna och äran och Champions League.

Det är så vackert i Rom i dag att jag helt kommer av mig vad gäller min tidigare magsyra om att flytta derbyt från söndag till måndag. En som är glad som är lärka är min frisör Valerio. Som alla frisörer har han stängt på måndagar och gissa var han är?

Min Roma-kompis Roberto upplyser mig om de statistiska detaljerna. T ex att detta är det 71:a hemmaderbyt för Lazio och att de andra har slutat med 23 segrar för de vitblåa, 22 för Roma och 25 oavgjort. Jag har aldrig förstått mig på tabellbitare. Vad är det för roligt med att veta detta?

Inget ont om Roberto naturligtvis. I dag har han klätt sitt söta lilla barnbarn i Roma-elegans från topp till tå. Hur ska vi ställa oss till detta? Är det politiskt korrekt av pådyvla en baby en fotbollstro? Jag bara undrar.

Det du skriver om Il Volo är så roligt. Hela Italien var övertygat om att ha skickat tre hopplösa losers till Eurovisionsfestivalen. Men uppenbarligen består Europa av obotliga romantiker. Rom gör det definitivt i dag. Var och en för sin klubb.

Nu börjar det snart!!!!

Kristina

Forza Roma, sempre. Förlåt en favorit i repris. San Tottilino, rädda oss du!

”Dimmi perché quando penso, penso solo a te…”.

”Säg mig varför när jag tänker, så tänker jag bara på dig…”.

Ja Kristina, kan det bli mycket vackrare, än de första raderna i ”Grande amore”?

Du såg väl att om folkets röster avgjort så hade Italien vunnit Eurovision, inte Sverige? Jag förstår det, för hur skulle man kunna motstå en så mäktig låt och så dessa röster, gossarnas? Du har rätt i att det inte är så rätt, så trendigt, så utstuderat fräckt som det svenska bidraget. I Stockholm gäller det alltid att veta vad som är det nya, svarta. Och det blir lätt lite beige, tycker jag. Hela tillvaron. Ha rätt litteratur på nattduksbordet, gå på rätt ställen, säga rätt, tycka rätt. Hellre hett än rätt, tycker jag, däremot.

Kanske är det därför vi dras till Italien, till det icke perfekta. Vackert men nött och skavt och galet och oberäkneligt. Det är väl just där i livet man hittar den största kärleken? Den som är mot alla odds, mot allt bättre vetande? Den som förför en och förgör en men som man inte kan leva utan.

Hela fascinationen kring Italien ligger där, bortom turistmålen, den goda maten och kulturskatterna. I allt utanför ramarna, så diametralt motsatt det svala, behärskade, coola svenska. Och så, som sagt, språket. Att älska och bli älskad passionerat; ”piano” och ”forte”…

Den kärleken, galenskapen och passionen går igen också i fotbollen, inte minst i vårt Rom. Så visst räknar man ner timmarna nu, till derbyt? Trots frustrationen över den flyttade matchtiden. Som Rudi Garcia sa: ”Ska vi inte spela på tisdag, de har inte flyttat matchen igen?”.

Du har förstås sett de nya konspirationsteorierna? Om en uppgjord match, en biscottata. Att både Roma och Lazio tjänar på att spela oavgjort och såga av Napoli från chansen till CL-spel… Efter att Juventus besegrat Napoli i går räcker det ju med en poäng nu för Lazio för att de ska vara onåbara underifrån.

Ja du…Det där är ju en del av det italienska, konspirerandet. Jag upplevde 2-2-kaoset på plats under EM i Portgual 2004 och många av mina vänner är ännu övertygade om att Sverige och Danmark gjorde upp…

Jag tror ändå inte att det blir så i kväll, det kan mycket väl sluta oavgjort, men de lär spela för vinst. Varför skulle Roma inte försöka direktkvalificera sig till CL redan nu? Så mycket står på spel, så stora pengar, för båda lagen. Det blir en het kväll på jobbet, hur som helst.

Så, dags att ta en cappuccio till och varva upp. Var uppe 06.30 för Gomorron Sverige i SVT i morse.

Många derbykramar till dig, bella.

I kväll samlas all amore fansen bär i sina hjärtan för lagen, staden och fotbollen, på Stadio Olimpico i den mjukvarma italienska försommarkvällen i ett andlöst Rom. Grande amore…

Frukoststund har guld i mun.

Här brukar mina små amori leka. Favorithänget en eftermiddag i Rom.

Vardag i Rom. Det gamla arkivet, en liten del av det, på tv-kontoret. Tiden F.Digitalisering.

Palmer utanför kontoret.

Att köpa hem zucchini med blommorna kvar, för att sen susa hem på vespa genom Roms gränder till ett litet trångt kök och där laga en av favoriterna: fyllda zucchiniblommor. Amore också det.

Buon giorno Svezia, Gomorron Sverige. Nyvaken efter SVT-soffan.

Vi hörs efter matchen, baci!

Carissima Jennifer,

i går kväll satt jag och titta på Eurovisionsfestivalen, ensam i soffhörnet. Jag somnade någon gång efter Cypern och vaknade till liv igen mer eller mindre lagom till den vilt skrikande Barbien från Spanien. När vampyrdonnan dök upp blev jag klarvaken, eftersom jag nyligen har varit på kurs i exorcism (som åhörare, no worries).

Här skulle jag möjligen ha stängt av, om det inte vore för att jag blev så förvånad över publikens översvallande reaktion gentemot de tre italienarna. Jag trodde de skulle komma sist, alla kategorier.

Därmed blev jag fast, eftersom omröstningen var så spännande så länge och eftersom själva dramat väckte mitt intresse. Den stackars ryskan blev jag direkt orolig för. Hon såg ju ut att fullkomligt säcka ihop efter sitt framförande och verkade önska allt i världen utom att vinna, vilket kändes originellt i sammanhanget (lite mer mat skulle nog inte skada). När det stod klart att hon kom tvåa torkade hon äntligen tårarna och viftade med håret.

Italienarna fräste iväg som en Ferrari i början, men sedan dalade entusiasmen. Att de kom trea är ändå något sorts mirakel.

Jag noterade ett och annat som hör ihop med våra bloggämnen. Vi kan ju börja med hur Sverige respektive Italien presenterade sig för den enorma TV-publiken.

Svenskarna valde en modern låt som framfördes av en i alla avseenden modern ung man. Zelmerlöw ser ut som en hälsokostannons, är ledigt klädd och vältränad. Han sjunger om att vi alla är hjältar – det är tacksamt i dessa mörkertider – och han har en liten låtsaskompis att krama. Till detta kommer en klart genderöverskridande charm.

De tre skönsjungande pojkarna från Italien verkar däremot ha kommit till Wien direkt från sin tjänstgöring som korgossar i kyrkan. De är oklanderligt klädda för en galaföreställning, det är viktigt i Italien (det skulle förstås ha sett konstigt ut att dansa med en kritgubbe i smoking). Mot en bakgrund av antikens konstskatter i guldgul skymning, vrålar de ut sin kärlek i en gammaldags hjärta-och-smärta-låt.

Sedan händer det oväntade att Italien får 10 poäng av den svenska juryn, medan Italiens ger full pott till Måns. Olikheterna som dras till varandra, det är våra två länder. Det ena står för det nya, det andra är retro och stolt över att vara det. Jag beundrar Italiens tvärvägran att bli strömlinjeformat.

Både trenderna håller alltså ganska bra, åtminstone på musikens område. Om Sverige lyckades lika bra med att utbilda och utveckla fotbollsspelare som låtskrivare och artister, vore vi snart flerfaldiga VM-mästare. Någonting att tänka på?

Eurovisionsfestivalen var ett välkommet avbrott i allt det jämmer och elände i fotbollsvärlden som pågår här. Med undantag för Juventus som nu har kammat hem två titlar, ”lo scudetto” och Coppa Italia, är det ganska tröstlöst och väldigt spänt inför derbyt i morgon. Skandalerna avlöser varandra. Nu handlar det om matchriggning och allehanda skumraskaffärer i de lägre divisionerna och så förstås jordbävningen kring damfotbollen. Fotbollspampen som talade om ”pengar till fyra lesbiska” har fått sparken, alltid något. Förhoppningsvis visar denna handlingskraft att vi har nått botten. I värsta fall är det bara konsekvenserna av en maktkamp bakom kulisserna. Alla ville bli av med honom och här fick de ett utmärkt tillfälle.

På lördag hålls en landsomfattande manifestation där damspelarna visar musklerna och kräver en egen federation. Det är historisk och glädjande. Glädjande är överhuvudtaget det stöd som skandalen har gett upphov till. Nu gäller det att den allmänna sympatin omvandlas till konkreta förändringar.

Du skrev om Totti senast. Det känns väldigt härligt att just min capitano sade precis rätt sak i rätt ögonblick. Jag tror att många andra spelare känner likadant, förmodligen de flesta. Men alla förstår inte hur viktigt det är att gå ut offentligt, klart och tydligt.

Nu ser jag plötsligt Totti framför mig på scenen i Eurovisionsfestivalen om några år. Han rappar och kickar boll med Zelmerlöws lille polare. Succén är given.

Stor kram

Kristina

Carissima Kristina, god morgon.

I dag kan du, som romanista, vara stolt över er kapten.

Amore.

Ren och skär kärlek. Och glädje. Det är vad jag känner när jag hör om och läser Francesco Tottis försvar för damfotbollen. Ett försvar som ju i grund och botten handlar om respekt för att den andra hälften av mänskligheten, 50 procent, har lika stor rätt att idrotta och förverkliga sina drömmar som män och pojkar.

Totti använder just ordet respekt  när han säger: ”Damfotbollen förtjänar lika stor respekt som herrfotbollen. Därför att vi tillhör alla samma familj, fotbollen, den vackraste sporten i världen”.

Visst vill man bara ge Totti en smällkyss… Jag har mött honom många gånger genom åren, liksom du. Första gången på Trigoria var runt år 2000 och senare både med Roma och Gli Azzurri, på VIP-event och välgörenhetsgalor. Mest minns jag nog EM 2004 i Portugal då det brände till rejält med Spotti-härvan, Totti vs Poulsen, Italien vs Norden…

Totti är en spelare som bara växer hela tiden i mina ögon, framför allt som människa. I höst blir han 39 år och det känns svårt att ens föreställa sig fotbollsvärlden utan honom. Kanske hade han blivit större om han gjort som Alessandro Nesta, en gång rival på andra sidan Rom, men som drog till Milan och Milano. Du minns dem väl; anfallsstjärnan mot backstjärnan, Roma mot Lazio, den blonde mot den mörke. Båda födda samma år, båda så briljanta, på helt skilda sätt.

Men Totti blev kvar i Rom och älskades ännu mer av sitt folk för det. Med uttalanden som detta om kvinnorna når han dock hela världen, långt bortom den italienska huvudstadens vackra gamla murar.

Man måste inte älska damfotboll. Det är skillnad mellan den och herrfotboll. Precis som det är enormt stor skillnad mellan serie A och allsvenskan. Eller Brasiliens herrlandslag och vårt svenska dito. Men det innebär inte att bara den allra bästa fotbollen ska få finnas. Man kan älska både Premier League och korpen, respektera alla. Och det man inte tycker om kan man bara strunta i att titta på. Som jag gör med trav.

Det häpnadsväckande med just damfotbollen är att den väcker så starka känslor ännu hos vissa män (inte män av den kaliber jag uppskattar). Att den rör upp så mycket bottenslam…

Som amtatörligans ordförande Felice Belloli, med sitt sexistiska och homofoba uttalande, som jag skrev om redan i fredags. Då jag intervjuade bland andra Carolina Morace, en av de tänkbara efterträdarna, om Belloli nu tvingas avgå.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/article20797828.ab

En annan som kan ta över är ingen mindre än Rosella Sensi, Tottis tidigare högsta boss, då hon var Roma-president. Che donna, vilken kvinna.

Nå, åter till Belloli och hans sunkiga uttalande och din briljanta krönika i ämnet:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article20820177.ab

Och nu går alltså Francesco Totti, il capitano, ut och ger kvinnorna sitt stöd. Vad det betyder, när en sådan ikon som han gör det, det kan knappast överskattas. Eller hur?

Jag kan inte låta bli att jämföra med Zlatan Ibrahimovic och hans uttalanden om damfotbollen. Låt gå för att han säger att cykeln-incidenten i december 2013 var ett typiskt Ibra-skämt. Men även vid senare tillfällen har Zlatan uttryckt sig på ett sätt som visar att han inte tycker att kvinnors rätt till respekt när de spelar fotboll är något han fäster någon större vikt vid.

Zlatan får naturligtvis tycka vad han vill. Jag har också försvarat honom genom åren, när jag sagt att jag aldrig någonsin upplevt att han visat mig mindre respekt i jobbet för att jag är kvinna. Aldrig, inte en sekund. Han lever dessutom med en i mina ögon stark och häftig kvinna.

Men jag kan tycka att det är tråkigt att en person som själv fått jobba sig upp ur underläge inte orkar försöka sätta sig in i andras situation. Kvinnornas kamp för att förverkliga sina drömmar, så som han en gång gjorde, i motvind och med oddsen mot sig. Särskilt som Zlatan är en sådan enorm förebild för så många och hans ord väger så tungt.

Det handlar inte om att alla måste älska damfotboll eller någon annan sport. Utan att tycka att alla är värda respekt, att slippa dumma skämt, homofobi och sexism.

Som de italienska tjejerna, i den här protestvideon, sjunger om. det alla undrar i Italien är ju:

”Vad gör ni i omklädningsrummet med varandra tjejer? Höhö”. Här, i låten ”Sex och fotboll”.

http://video.gazzetta.it/sesso-calcio-canzone-che-risponde-belloli/12dda5ea-fd69-11e4-a665-ff93f2626200

För Totti däremot är det självklart att hans barn, sonen Cristian och dottern Chanel, ska växa upp i en värld där båda tas på lika stort allvar.

Så han tar sitt ansvar som ikon och som en spelare som lever i fotbollens finrumm. Det gör honom ännu mer älskvärd.

Någon som har något mer dumt att säga? Jag tar mitt ansvar och ger svar på tal. Som en verklig man. Puss på dig Totti, bacioni.

Blixtar och dunder!

Det finns inget som en kvinnas vrede. Jag delar helt dina tankar och känslor kring Rom-derbyt, det behöver man inte vara romanista för att göra. Flytten av matchen osar mygel och vänskapskorruption, som du skriver. Och festen förstörs, den magiska fotbollsfest som ett Rom-derby är. San Siro och Milan-Inter i all är, men Roma-Lazio/Lazio-Roma på Olimpico är något för sig.

På Gazzetta dello Sports redaktion i Rom laddar man för fullt, det är bråda dagar, särskilt som detta derby ju betyder mer än bara prestigen (och det är inte så bara i Rom).

Det har gått fjorton år (Mamma Mia!) sen jag började samarbeta med kollegor på Gazzettan och nio år sen jag blev officiell Norden-korrespondent. Under Milan-åren med Zlatan hade jag egen plats på Milano-redaktionen. Men nu blir det mer glest mellan besöken, det är mest kontakt på telefon och mejl med cheferna. Att hålla kontakter och vänner varma är dock A och O i denna bransch, som du vet. Så, when in Rome…knallade jag upp på redaktionen.

Det är som bekant hårda tider i journalistbranschen. Så även för kollegorna och vännerna på Sportbladets rosa italienska förlaga. Gazzetta dello Sport är och förblir Italiens största sporttidning och har en särställning i den respekt den åtnjuter bland ledare och spelare. Men att flyga bara buisness och bo femstjärnigt, det kan reportrarna glömma numera.

När min yngsta dotter föddes kom den största buketten från Gazzettan-cheferna, det var något i hästväg, med många gratulationer till både mig och min ”stupenda” bebis. Italienarna är ju lite fascinerade av det där, som du vet om någon, att man kan kombinera moderskap med karriär på hög nivå.

Nåväl, numera är det betydligt knaprare med slantarna, även där, då alla ska läsa gratis på nätet. Vilket fått till följd att redaktionerna lämnat centrum och de höga hyrorna. I februari var jag på nya redaktionen i Milano och det var rätt sorgligt. Nytt och fint men långt ute i Lambrate, i ett sterilt kontorslandskap. Kollegorna hängde med huvudena och jag stämde in i klagosången över förlorade aperitivostunder i Brera-kvarteren, då redaktionen låg på Via Solferino, mitt i smeten.

Nu var det dags för mig att besöka den nya redaktionen i Rom, långt från Piazza Venezia där man tronade förut men ändå betydligt mer centralt än Milano-folket. Rom-kollegorna sitter på Via Campania och sämre kan man ju ha det.

Jag fördelade mina gracer solidariskt och började med att hälsa på Roma-esset och landslagsreportern Massimo Cecchini. Vi pratade derbyt ur giallorosso-vinkel samt senaste nytt om Zlatan och annat smått och gott. Sen bytte jag stol och umgicks en stund med Stefano Cieri på Lazio-redaktionen, som  jag känt ända sen de glada dagarna med Svennis. Vi snackade istället derbyt ur ljusblå vinkel samt utbytte senaste nytt om Albin Ekdal. Alltihop mycket givande.

En svensk krönikör sa en gång till mig smått överlägset, under en tv-sändning, att Gazzettan är gammeldags och överskattad. En lite märklig synpunkt från någon som inte kan ett ord italienska och alltså aldrig läst tidningen. Men visst kan alla tidningar alltid förnya sig. Vad han, och andra svenska journalister, dock inte alltid förstår är vilken makt Gazzettan sitter på. I Sverige vill exempelvis Svenska Fotbollförbundet hålla sig väl med alla och vara svenskt rättvisa. Det tänker man inte på i Italien.

Det är Gazzettan som har de tunga ingångarna, får de viktigaste intervjuerna och framför allt har öron och ögon inne i storklubbarna. Och läcker agenterna så är det först till dem, oftast. Som den finkänslige Adriano Galliani sa en gång ”Jag bryr mig inte om ifall Tuttosport skriver att jag är en rövknullare. Den tidningen är betydelselös. Men när Gazzetta dello Sport skriver något, då jävlar…”.

Och med detta smakfulla uttalande, fullt i klass med Bellolis attack på fotbollsdamerna, så tackar jag för mig. Dags att ta lunch: spenatsallad. För en vecka sen satt jag på tv-kontoret och frossade i färsk pasta med salsiccia…Och på kvällen träffade vi dig och njöt av parmesanbitar, vitt vin, minnen och allvarliga samtal om det viktiga reportage du arbetade med för fullt.

Snart ses vi igen, buona giornata bella du.

Min tillfälliga plats på Roma-redaktionen när jag hälsade på. Notera löpsedeln i bakgrunden. Nils Liedholm och Roma-scudetton 1983…Vilken stor man han var! Och du har säkert träffat honom betydligt mer än jag?!

Nästa dags tidning tar form…Du vet att Gazzettan först var grön? Men en kväll tog det gröna pappret slut…

Sida vid sida. Lazio mästare 2000. Roma campioni 2001. Vem vinner på måndag? Så mycket står på spel.

Den här plaketten fick jag när blev GdS-medarbetare 2006. En kopia på förstasidan efter VM-guldet samma år.