Det var snudd på publikrekord i journalistlandskampssammanhang på Hjorthagen i onsdags.

Åtminstone i en kvart.

Sedan tröttnade de 15 Djurgårdsjuniorer som stannade kvar efter träningen för att se det traditionsenliga sommarmötet mellan Sverige och Finland i Stockholm.

De svenska förutsättningarna var inte optimala. Förbundskapten Jöns Larsson ramlade in en halvtimme försenad i ett par blankslitna gympadojor då han inte hittade sina fotbollsskor. Lagets andlige vägvisare Niklas Holmgren kom direkt till uppvärmningen, spelade två minuter innan han tvingades kliva av med svåra krämpor. President Berndt Rosqvist dök inte upp överhuvudtaget vilket fick fart på spekulationerna att det bara är båtresan till bortamötet som lockar numera.

Finland, däremot, hade tagit flyget på morgonen och ett dopningstest skulle garanterat placerat de på fel sida gränsen: Där fanns inte en promilles bakfylla.

Fusket lönade sig, finländarna stod för de få löpningar matchen erbjöd i sommarsolen.

Efter fem raka svenska segrar blev det till slut en klar 3-1-förlust, tröstmålet gjorde förbundskapten Larsson själv men han kunde inte gärna undgå att få bollen i mål från nära håll efter debutanten Ramin Nouris exakta vänsterinlägg.

Det svenska laget såg ut att ha skött sommarträningen exempellöst uselt, ansvaret faller förstås på förbundskapten Larsson, och efter det fiaskoartade haveriet återstår två obehagliga men viktiga utredningar innan returmötet i Helsingfors i november:

* Kan Johan Larsson sitta kvar?

* Vem tar kaptensbindeln från Simon Bank?

BETYGEN

Henrik Strömblad, Viasat +
TV-räddningen på ett finskt närskott i andra halvlek räcker inte för godkänt då Strömblad bjöd på två mål: Han släppte en lobb från 35 meter (1-2) och missbedömde en utrusning kapitalt (1-3).

–

Simon Bank, Aftonbladet (C) +
Förtjänar möjligen ett plus till men i journalistlandslaget ställs extremt höga krav på lagkaptenen. De levde Bank inte upp till den här gången. Heller.

Niklas Holmgren, Viasat ++
Spelade egentligen 58 minuter för lite för att kunna betygsättas men var en positiv kraft på bänken. Ett extra plus för att han satt kvar tiden ut.

Christoffer Braw, Viasat +
Man får hoppas att Braw har bättre ordning på de tv-produktioner han producerar än han hade på sitt positionsspel i den här matchen.

Per Bohman, Aftonbladet ++
Ovan roll för journalistlandslagets ”Thierry Henry” som han ändå löste bra. Bohman har spelat för lite vänsterback, det är vad han har gjort.

–

Kalle Karlsson, Aftonbladet +
Hade en frispark som så när letade sig in i mål. Bolltrygg och klok, men bjudningen till Finlands andra mål kan omöjligen förbises när det kommer till betygsättning.

Christoffer Glader, Aftonbladet +
Mannen som aldrig gör en dålig match vet nu hur det känns.

–

Johan Larsson, Expressen ++
Lyckades bli fälld av bollen två gånger, sedan kapades han av en finne nära mål men domaren missade den uppenbara straffen trots bra placering. Tröstmålet räddar med nöd och näppe det godkända betyget.

Robert Laul, Aftonbladet +
Fet och oduglig.

Ramin Nouri, SVT +++
En intressant debut. Utnyttjades tyvärr för sällan av sina lagkamrater då han med fart och teknik direkt fick ett övertag på Finlands högerback. Låg bakom de flesta av Sveriges få målchanser.

–

Thomas Wilbacher, Expressen +
Sveriges svar på Fred. Nuff said.

ERSÄTTARE

Fredrik Jönsson, Aftonbladet ++
Fick ersätta Holmgren tidigt och stabiliserade defensiven någorlunda samt bjöd på alternativ i det offensiva spelet.

Sigge Dabrowski, Expressen +
Arbetsinsatsen var det inget fel på. Det var resten som var problemet.

TRÄNARE

Johan Larsson, Expressen +
Den försenade ankomsten, det tveksamma skovalet, den slappa laguttagningen och den direkt undermåliga sommarplaneringen. Larssons uppförsbacke blir allt brantare.

Avresedagen – 4 juni 2014 – hemma på balkongen…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…första fotot från Rio, självklart på kristusstatyn, ett av världens ”sju nya underverk”, uppförd 1931, fundamentet består av svenskt cement från Skånska cement (i dag Skanska)…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ett besök på vår vän Mickes kvarterskrog som serverade caipirinha ända ut på trottoaren…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…utanför Maracana sprang papp-Zlatan och jag på good old Batman…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 …he’s the hero Brasil deserves, but not the one they needed during world cup maybe…

 

 

 

 

 

…en annan go brasse såg vi här…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…vårt boende i Teresópolis under nästan en månad, granne med legendaren Mario Zagallo som tyvärr låg på sjukhus första VM-dagarna…

 

 

 

 

 

 

 

…lelle Hebbe, våran husreptil som åt upp alla kryp förutom den gigantiska fladdermus som flög in i vardagsrummet en kväll. Bra jobbat ändå, Hebbe lelle…

 

 

 

 

 

 

 

…i det gigantiska brasilianska presscentret kunde du få kläderna tvättade och håret klippt om du stod ut med att allt var nedlusat av reklam…

 

 

 

 

 

…själv bad jag att bli klippt som Neymar men det blev inte många hårstrån rätt…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…här uppe bodde Brasilien, träningsanläggningen heter Granya Comary som betyder ”Comarys hönsgård”…

 

 

 

 

 

…och det var sannerligen ett evigt kackel där de 2000 ackrediterade journalisterna oftast inte hade något annat val än att intervjua varandra för att fylla alla tv-sändningar, radioinslag och tidningssidor. Här är det expertkommentatorn och VM-guldvinnaren från 1970, Dada Maravilha, som intervjuas av en kollega…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…Teresópolis ligger tio mil norr om Rio de Janeiro, uppe i bergen och när molnen sveper in befinner du dig varken i dimma eller regn – du befinner dig i själva molnet. Då räcker det inte med paraply, då tog brassarna fram parasollen…

 

 

 

 

 

 

 

…vi tog med papp-Zlatan till träningen en dag vilket gav en bra förstasida och ett uppskattat tv-inslag…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…sedan fick jag en artikel skickad till mig hemifrån där det visade sig att jag prickat rätt med klädvalet…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…en natt på flygplats, på väg till invigningen i São Paulo, har ingen dött av. Däremot vaknade jag upp med ett par svettiga fötter i ansiktet, det var mindre trevligt…

 

 

 

 

 

 

 

…dagen innan premiären var arenan långt ifrån helt färdigbyggd…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…till och med under invigningen, när det blev tyst någon sekund, hördes hur det borrades, två timmar före avspark…

 

 

 

 

…men match blev det och Janis Robert Laul 19760201 var där…

 

 

 

 

 

 

 

…Brasiliens klack…

…och jodå, Brasiliens stora stjärna avgjorde…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…och Dada Maravilha tog på sig pannbandet när han dagen efter skulle analysera saken tillsammans med en kollega som klippt och skuren ur From dusk til dawn…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…nästa anhalt: Fortaleza…

 

 

 

 

 

…Brasilien-Mexiko…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…på Estadio Castleão…

…matchen slutade 0-0, mexarnas keeper Ochoa imponerade och efteranalysen såg ut så här…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…dagen efter gjorde Klose sitt 15:e VM-mål och papp-Zlatan var inte sen att ta på sig tröjan…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…på Estadio Mané Garrincha i märkliga huvudstaden Brasilia tog sig Brasilien vidare till åttondelsfinal efter seger över Kamerun där svenska domaren Jonas Eriksson dömde…

…en seger Dada Maravilha firade med att låta sig intervjuas i brassemössa…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…vi mellanlandade på Copacabana…

 

 

 

 

 

 

 

…och trots att jag direkt kände att ”Jag har kommit hem…”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…var det snart dags att dra vidare mot Belo Horizonte för åttondelsfinalen mot Chile på Mineirão där vi hamnade mitt i publiken snarare än på pressläktaren…

…2-1 blev det inte men spännande så in i helvete, den mest dramatiska match jag upplevt, den mest dramatiska match som går att uppleva skulle jag säga…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…i pausen nitade Brasiliens presschef Rodrigo Paiva chilenske anfallaren Mauricio Pinilla, presschefen fick rött kort, stängdes av och hade världspressen efter sig resten av turneringen…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…större hjälte var målvakten Júlio César som räddade två straffar och förärades med en staty intill Hulk-statyn utanför träningsanläggningen…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…molnen sveper som sagt in snabbt över Teresópolis och dagarna innan kvartsfinalen mot Colombia var inget undantag, till en och annan fotografs förtret…

 

 

 

 

 

 

 

 

…molnen försvinner lika fort, det gjorde dock inte frågorna till presschef Paiva som fortfarande hade ett och annat att förklara (han fick kicken efter VM)…

 

 

 

 

 

 

 

 

…kvartsfinalen spelades i Fortaleza, dit fanns inga flygbiljetter kvar. Det gjorde inte så mycket, vi såg matchen på och rapporterade från Copacabana i stället, här är vi en kokosnöt från avspark…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…lugnet före storm…f’låt festen på Copacabana…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…sedan fylldes det på tills vi var omkring 100 000 personer där…

…Brasilien vann visserligen men dagen efter hade tidningarnas förstasidor ett annat fokus…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…efter det brutala överfallet på Neymar trodde Brasilien inte längre på VM-guld även om tidningarna vädjade om att ”Nu spelar ni för honom”…i stället hamnade Brasiliens landslagsläkare, doktor Runco, i fokus ett par dagar…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…så här glad blev för övrigt Wennman den Store när han läste Journalistens artikel om de ”svåra” arbetsförhållandena för journalister i Almedalen, några dagar efter att han själv legat på sjukhus i Rio för hjärtkrångel…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…fackorganet Journalisten missade tyvärr ett scoop när jag – i väntan på bussen till Belo Horizonte och Brasiliens semifinal mot Tyskland – inte plockade upp vilket extremt dåligt stöd jag har för min ländrygg här…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…väl framme försökte jag få med Bank & Niva på en webb tv-samba men det gick så där…

 

 

 

 

 

 

 

…Neymar-masker fanns däremot till allihopa…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…sedan kunde massakern på Mineirão börja…

 

 

 

 

 

 

…och det som började så grönt och gult var över…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…papp-Zlatan fick checka ut…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…efter totalt 40 dagars hårt jobb satt jag på min balkong igen, lite skäggigare, lite slitnare…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…men ni vet vad den här bilden betyder, den betyder att det är dags att checka in på spa på Marstrands havshotell och att det är högst jävla osäkert om den här bloggen lever vidare!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 GLAD SOMMAR!

Godkänt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ingen fotbollshistoriker, jag är inte särskilt gammal (38). Andra kan resonera bättre kring det här, gör gärna det, intressant med inspel i ämnet i kommentarsfältet.

Jag har kunnat läsa mig till att VM-turneringarna 1970 och 1974 rankas högt när det kommer till bästa fotbolls-VM genom tiderna.

Hur jämför man, vad är det som fastnar?

Från Mexiko 1970 påminns vi ständigt om Gordon Banks räddning, det pratas om den bästa brasilianska upplagan som tog sitt tredje VM-guld med en taktik som lade grunden för hur många lag spelar än i dag (en blandning av 4-2-4/4-3-3), att brassarna gick genom turneringen med bara vinster, med Pelé som vann för tredje gången.

Från Västtyskland 1974 har vi den holländska totalfotbollen med Johan Cruyff i spetsen, den tyska maskinen, Beckenbauer och Müller som var med 1970 också men triumferade på hemmaplan i en minnesvärd final.

Två klassiska VM-slutspel utan tvekan, med insatser och prestationer som ekar än i dag och det finns förstås en anledning till att de gör det: De stack ut såpass mycket att berättelserna har levt vidare över generationer.

Det finns förstås andra berättelser som överlevt ännu längre, äldre historier, som Uruguays sensationella guld i Brasilien 1950. Eller 1954 i Schweiz där Västtyskland vände 0-2 till 3-2 mot dåtidens maktfaktor Ungern i en final som har gett upphov till tre spelfilmer – en för bio och två för tv.

Vad är det för parametrar som måste vara uppfyllda för att en turnering ska få ett högt slutbetyg?

Det behövs en minnesvärd final, helt klart. Där är vi inte ännu men det är klart att Brasilien-Argentina på Maracana 13 juli räcker långt för att rubriken ovan ska bli en etablerad sanning med tanke på hur resan fram till kvartsfinalerna varit.

Å andra sidan: Fyra sömnpiller nu och det kommer att dominera mycket av den totala minnesbilden.

Det är nånstans från och med kvartsfinalspelet man minns när man backar 10-20 år i det personliga minnet: Argentina-England 1986 (2-1), England-Kamerun 1990 (3-2), Brasilien-Holland 1994 (3-2), Holland-Argentina 1998 (2-1), Brasilien-England 2002 (2-1) och så vidare, och så vidare.

En sak är säker: Om Brasilien-VM 2014 fortsätter i samma anda kommer diskussionen efteråt handla om just det som är rubriken till det här blogginlägget.

28 juni 2010 möttes Brasilien och Chile i VM-åttondelsfinal med Howard Webb som domare.
28 juni 2014 möts Brasilien och Chile i VM-åttondelsfinal med Howard Webb som domare.
Ska vi säga 3-0 igen?

Som kringresande reporter på långa mästerskap händer ofta märkliga saker.
Häromdagen vaknade jag upp efter en välbehövlig natts sömn, placerade mig i hängmattan när fotograf Orre knackade på axeln:
– Har du packat?
Packat? Vi åker i morgon?
– Nej, vi åker i dag.
Nej, vi åker på torsdag!
– Ja, det är torsdag i dag, sa fotograf Orre vilket han hade helt rätt i.

En dag ur mitt liv hade försvunnit, oklart hur.

Ett annat exempel: Kollegan Niva hade glömt att skriva dateline till en tyckare (ortsangivelsen) och när nattchefen undrade var han befann sig svarade Niva ärligt:
– Jag vet inte, jag måste kolla upp det.

Natten till i går drömde jag länge och väl (kändes det som) om en DVD-kväll med en stor skål lösgodis framdukad. Den innehöll sega råttor och geléhallon – normalt inget jag väljer när jag blandar en bättre påse – men ändå väldigt förknippat med svenskt godis.

Förhoppningsvis fortsätter den här VM-resan ett tag till medan Brasilien, kan man säga, redan har kommit hem.

Belo Horizonte, femmiljonersstaden i östra Brasilien, 40 mil från Rio de Janeiro, är ett ställe alla spelare pratar varmt om. Stan är känd för sina passionerade fotbollsfans och delas av supportrarna till regerande ligamästarna Cruzeiro och Copa Libertadores-vinnarna Atlético Mineiro. Här blev Ronaldo stjärna för Cruzeiro och Ronaldinho spelar just nu för rivalen Atlético Mineiro.

I dagens trupp har vi Fred som kommer härifrån och Jó som fortfarande spelar här. Innan förbundskapten Felipão ledde  Brasilien till VM-guld 2002 tränade han just Cruzeiro 2000/2001.

Men Belo Horizontes fotbollspublik är krävande: När Brasilien mötte just Chile här i april i fjol och spelade 2-2 buade publiken och sjöng i stället ”Olé” när Chile höll bollen inom laget.

Det är ändå inte konstigt att spelschemat är lagt så att brassarna återvänder hit för en eventuell semifinal (mot Tyskland?). Det var här de besegrade Uruguay i semin i Confederations Cup i fjol.

Sådana detaljer gillar de vidskepliga brasilianska fansen och medierna, medan chilenarna sparkar bakut. Till och med Chiles förbundspresident Sergio Jadue menar att allt är uppgjort för att värdnationen ska stanna kvar i VM. Nog för att Howard Webb dömde åttondelsfinalen mellan Chile och Brasilien 2010 och att den matchen spelades just 28 juni, och att Brasilien vann med 3-0, men det saknar självklart betydelse nu.

Eller?

Det pågår en samba mellan A Seleção och brassedrevet där medierna är övertygade om att det är mer eller mindre omöjligt att förlora mot ”lillebror” Chile, medan Felipão och lagkaptenen Thiago Silva gång på gång försökte vända på diskussionen under gårdagens ”pre game press conference”:
– Statistik betyder inget för oss. Chile är ett av de bästa lagen i VM. Vi måste vara försiktiga, sa Felipão.
– I fotboll kan du aldrig säga vem som kommer att vinna. Det enda jag kan säga är att jag respekterar hela det chilenska laget, fyllde Thiago Silva i.

Men Chile besväras av skador på mittbacken Gary Medel (tveksamt om han kommer till start) och innermittfältaren Arturo Vidal (ingen 90-minutersspelare enligt förbundskapten Sampaoli) medan David Luiz ryggproblem inte ska vara allvarliga enligt den senaste rapporten inifrån brasilianska landslaget.

Förbundskapten Scolari startar med Fernandinho centralt (Paulinho ut) vilket är ett lyft för Brasilien och även om jag tror att det blir jämnare än 2010, inga 3-0 alltså, så håller jag med brassedrevet om att detta är en match de ska vinna.

Ska vi säga med 3-2?

’

DAGENS PLAYBOY
Storyn om Neymar och Playboymodellen nådde presskonferensen. Felipão avdramatiserade snabbt det hela: ”Playboy? Jag är för gammal för Playboy. När det gäller Playboy får ni fråga honom”, sa Felipão och pekade på lagkaptenen Thiago Silva som satt bredvid och såg förvånad ut.

DAGBOKEN
Avspark redan klockan 13.00 lokal tid (18.00 i Sverige) vilket har varit ett stort samtalsämne här. För tidigt, tycker spelarna. Bland annat har Brasilien ändrat sina måltider så att det serveras pasta och kyckling till frukost. När anfallaren Fred fick frågan vem som äter mest i laget gjorde han det enkelt för sig: ”Hulk”.

Med långsamma steg gick han över planen, delade ut väst efter väst till utespelare efter utespelare.
Men bara nio stycken, sedan satte sig Luiz Felipe Scolari på bänken.
Innan han skrattandes reste på sig och gav den tionde till – Hulk.
Nu återstår bara frågan: Var det en maktdemonstration eller ett försök till kroppsfint?

Allt skedde inför öppen ridå, bevittnat av hundratals journalister och minst lika många tv-kameror och radiomikrofoner.

Samma startelva som i premiären mot Kroatien alltså. Målvakten Júlio César behövde ingen väst, Hulk tillbaka efter lårproblemen.

Den kollektiva sucken bland brassedrevet fick pressläktaren att gunga till.

Här har det spekulerats i dygn om alla ändringar som Felipão verkligen  m å s t e  göra nu – och så blir det samma jävla elva igen!?

Vår vän Termosen, radioreportern från Globo, måste ha kokat inombords medan hans konkurrent Räven febrilt sökt efter något bakom öronen utan framgång. Scolari hade idiotförklarat alla spekulationer igen.

Termosen höll ju ett brandtal häromdagen där han menade att åtminstone halva laget hade underpresterat. Räven föreslog samtidigt inte mindre än fyra ändringar bara i anfallet.

Fotomodellen tog det hela med större ro.
– Jag är inte säker på att det blir den här elvan, funderade han.

Fotomodellen som har bra insyn i det mesta var ganska säker på att Fred blir kvar från start men lurade på att mittfältaren Paulinho kan sitta löst.
– Ramires där kanske. Vi får se, träningen i morgon (läs; i dag) är stängd, det kan se annorlunda ut då.

Den som kan sin Felipão vet att han inte ändrar i onödan men kanske har Paulinho bränt sina broar efter två diskutabla insatser.

Tidigare under dagen, på presskonferensen, hade Dani Alves satt ord på hela förhållandet mellan fotbollslaget Brasilien, de brasilianska medierna och de brasilianska fansen.
Alves ringade in debatten som rasat sedan 0-0 mot Mexiko med ett par raka meningar:
– Supportrarna vill att vi ska göra fem-sex mål varje match. Men det är baserat på känslor. I laget måste vi förhålla oss till fakta. När ni sedan analyserar resultaten måste ni göra det på ett balanserat sätt, tyckte högerbacken.

Det är högst tvekamt om uppmaningen hörsammas. I Brasilien är det för många tidningssidor, tv-timmar och radioinslag att fylla för att kunna landa i slutsatsen att kontinuitet är en dygd.

Själv satt jag och viftade för att få ställa en helt annan fråga till Alves, nämligen hur han ser på VM-domarna i allmänhet och Jonas Eriksson i synnerhet som ska döma Brasilien-Kamerun i morgon.
Men att ställa frågor på en brasiliansk presskonferens är ett mindre projekt.
Framme vid podiet – på en alldeles egen upphöjnad – står den allsmäktige presschefen Rodrigo Paiva och pekar och styr vilka hans underhuggare ska lämna över micken till.

När jag vinkat och viftat ett tag smög en av underhuggarna fram och viskade att jag hade ställt så många frågor under de här dagarna att det är dags att släppa fram andra också. Ett tveksamt argument då jag ställt fem frågor på två veckor.

I stället satte jag örat mot drevet för att lyssna hur de ser på Eriksson som domare.
– Han är väl bra? undrade dem.
Ja, sa jag.
– Då så. Inga problem.
Här i Brasilien tycks man ha en mer avslappnad attityd till domare och domslut än i Sverige och England där det gnälls och konspireras över minsta lilla misstag.
Kanske något att lära av?

 

DAGENS BILD
Ett stenkast från vårt hus blev vi tillfrågade att lära några brassar hur man slår en tunnel. Tyvärr hade vi en presskonferens att rusa vidare till. Next time! Foto: Pontus Orre.

Jaså, lite mosiga i skallen efter gårdagens midsommarfirande?
Ni ska veta att det pågår en ganska snurrig dans runt det brasilianska landslaget också.
Inte ens David Luiz lyckades styra upp det hela.

Allt började med förbundskapten Scolaris presskonferens i Fortaleza i tisdags. Eller, egentligen började det med 0-0-resultatet mot Mexiko men presskonferensen efteråt blev Felipãos tillfälle att sätta dagordningen då han visste att resultatet skulle bli hårt kritiserat.

Genom att anklaga brassedrevet för att inte lita på A Seleção och att ha piskat upp en stämning som gjorde att domaren inte blåste straff för Marcelo skapade han den ”vi-mot-dem”-känslan han ville åt.

I stället för att svara på konkreta frågor om det som inte fungerar i Brasiliens spel har relevanta funderingar därefter viftats undan med ”Ni vill oss illa, ni klagar och hittar på”.

Därmed hoppas Felipão att kritiken också ska flyga över spelarnas huvuden, att de inte ska ta åt sig allt för mycket av den massiva rapporteringen från 1500 ackrediterade journalister, åtta live-sändande tv-bolag och jag vet inte hur många radiokanaler och tidningar och webbsajter.

Ett av de äldsta tricken i boken men också ett av de mest framgångsrika: Laget-mot-medierna.

Ingenting sker nämligen av en slump kring det här landslaget.

Den förste spelaren efter Mexiko-debaclet som mötte drevet här i Teresópolis var Júlio César. Och det är ju svårt att ställa en målvakt till svars för ett 0-0-resultat. Ändå ska ni veta att vissa försökte: Júlio César ifrågasattes för att han inte slog tillräckligt många långa utsparkar mot Fred och Neymar.

I går då – medan ni firade midsommar i Pontiac Silverdome eller nån annanstans – fortsatte den ystra dansen i vår stora bergsby norr om Rio de Janeiro. När drevet hoppades på hårt nedsablade anfallaren Fred eller fixstjärnan Neymar skickade Felipão fram två försvarsspelare i stället – Marcelo och David Luiz.

Presskonferensen inleddes med något av det mest bisarra jag har varit med om i liknande sammanhang. Presschefen Rodrigo Paiva – som är värd ett eget kapitel framöver –informerade om den stora mängd beundrarbrev som postats till landslaget.

Det handlade inte om mejl eller inlägg på sociala medier utan hederliga gamla brev i kuvert gjorda av papper lagda i låda. 6000 stycken närmare bestämt. Upp på scenen kom en brevbärare som hette Roberío med två buntar: En till David Luiz och en till Marcelo.

Att postverket råkar vara en av det brasilianska fotbollsförbundets sponsorer är föga förvånande i ett presscenter där du kan bli friserad av Gillette, få dina kläder tvättade av Ariel och där tolkarna som översätter presskonferensen till engelska sitter i en glasbur dekorerad med språkskolan Englishtowns logga.

I alla fall: ”Beundrabrevstricket” såg nog bra ut framför den församlade världspressen.

Medan Marcelo gav goddag yxskaft-svar på de flesta frågor var det intressant att ta del av David Luiz sätt att hantera kritiken. Jag förstod ganska snabbt varför han beskrivs som den informella ledaren i det här landslaget: Han ger ett smart, vältaligt och kraftfullt intryck och då ska ni veta att han fick frågor om precis allt som överhuvudtaget går att kritisera.

Det tränas för lite, är ledigt för ofta, fysiken är för dålig, spelet utvecklas inte, bara Neymar som levererar, laget störs av öppna träningar, Fred gör inga mål och det saknas konstruktiva spelare på mittfältet.

David Luiz, iförd en bandana som täckte hans väldiga hårsvall, satt på podiet i 55 minuter (jämför med en medelmåttig svensk landslagsspelare som Lasse Richt släpar i väg efter max tio) utan att ducka en fråga, utan att sakna svar en enda gång.

Efteråt sprang jag på TV4:s Patrick Ekwall och vi sade i kör: ”Vilken ledare”.

Brassedrevet såg också nöjda ut. De tycktes ha fått svar på de flesta av sina frågor och funderingar.

Men det återstod ett träningspass innan dagen var slut. Felipão placerade försvarsspelarna på ena planhalvan i en ganska tuff övning som gick ut på att rensa undan så många inlägg som möjligt under en minut i ett flertal repetitioner.

Anfallare och mittfältare drillades i en ändlös avslutningsövning där varje spelare måste skjutit över hundra skott på mål.

Därefter var det tvåmålsspel, elva mot elva på en planhalva, tätt och tajt. Passet klockade in på en timme och 45 minuter.

Ett perfekt träningsupplägg att kicka igång truppen med efter match och vilodagar, tänkte jag. Men efteråt suckade Termosen från Radio Globo:
– En bedrövlig träning. Inte seriöst alls. Felipão blandade lagen, startelvan jobbade inte tillsammans, vad ska det här ge?

Fotomodellen, som jobbar på en tv-kanal och har god insyn i det mesta, hade redan konspirationsteorin klar:

– Parriera (teknisk chef för landslaget) lyssnar på presskonferensen. Han hör att många frågor handlar om träningsupplägget. Sedan genomför de en sådan här träning som inte ger nånting. Det är en reaktion på de frågor som ställs. Det är för att hålla i den här ”vi-mot-dem”-känslan. Nu blir det ny kritik, menade Fotomodellen.

Ibland undrar jag om de brasilianska journalisterna överhuvudtaget begriper fotboll samtidigt som jag beundrar en annan kvalitet: De vet hur man engagerar läsare och lyssnare.

DAGENS BILD

Ni som hängt med ett tag vet att det kan vara ont om nyheter för de tusentals journalister som följer cirkus Brasil. Så när den här mannen kom gåendes med sin förvisso välvuxna hund utanför träningsanläggningen var tv-kanalerna inte sena att hitta en story (FOTO: Pontus Orre)…

 

 

 

 

 

DAGENS HUND

Apropå hundar: Vi slog följe till dagens träning med två brasilianskor på promenad med sin hund, en blandning av golden retriever och labrador. Exakt en sådan blandras hade jag själv hade som liten och som jag döpte till Zico efter…ja ni vet vem. Den här jycken heter Manuel.

DAGENS TIPS

Frisparkssprayen har blivit en förbannelse, av över 70 mål har inte ett enda gjorts på frispark. I frisparkarnas förlovade land Brasilien är detta inte okej. Jag frågade Marcelo på presskonferensen vem som gör det första och föga förvånande blev svaret Neymar.

DAGENS HYLLNING

Hulk har haft ett skakigt VM hittills. Men utanför träningsanläggningen har det nu rests en gigantisk staty till hans ära…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DAGENS ZLATAN

När tv-kanalen Fox Sports rapporterade att Zlatan Ibrahimovic var på plats på England-Uruguay gjordes det med tillägget: ”Tidigare har han bara setts som pappdocka utanför Brasiliens träningsanläggning”. Du borde pröjsa oss för den marknadsföring jag ger dig, Ibra!

DAGENS TRÄNING

Under tvåmålsspelet hade spelarna bytt positioner, David Luiz och Thiago Silva lirade forwards för laget utan västar. Underbart att se Luiz stora glädje att göra mål då han efteråt rusade fram till närmsta lagkamrat och kastade sig på honom med bröstkorgen före.

DAGENS TOLK

Den svårt sågade tolken som direktöversatt presskonferenserna har tydligen fått kicken. Ingen har sett röken av honom på flera dagar, och i går var två nya förmågor på plats. Inte oss emot, de här kunde nämligen engelska.

DAGENS KAMERUN-ELVA

Högst oklart. Drevet vågar inte ens spekulera, bara gissa. Men de hoppas på att Felipão – som tidigare varit öppen med det mesta – ska ge en hint på dagens träning. Många vill se Neymar som anfallsspets, Bernard och Willian på kanterna och Oscar centralt. Ingen Fred och ingen Hulk, alltså.

DAGBOKEN

För första gången sedan vi kom hit (tror jag) levererades allt på utsatt tid. Det är dock ingen garanti för att det blir presskonferens 17.45 och träning 20.00 i dag. Man kan ju hoppas. Annars rycker vi på axlarna och är glada ändå.

DAGENS DANS

Glad midsommar från Teresópolis önskar papp-Zlatan och jag.

Gick luften ur den brasilianska guldbubblan i går?
Ja, direkt efter 0-0 mot Mexiko var det faktiskt känslan.
Det blir nog inte så mycket med det här.

Inget är ju kört, det räcker med en poäng mot Kamerun för att nå åttondelsefinal men här och nu – när dessa rader skrivs – är det som att luften gått ur hela den brasilianska guldsatsningen.

Mästerskapet flyter på bra, läktarna är fulla och trycket på Estádio Castelão var ännu jävla mäktigare än under premiären i São Paulo. Nationalsången dånade ännu högre och jag förstår att spelarna med Neymar i spetsen blev känslomässigt berörda.

Men succén kommer inte att krönas av ett hemmaguld. Så lyder den allmänna uppfattningen just nu.

Jag vet att det svänger fort, jag vet att allt kommer att pumpas upp igen till nästa match men känslan av tvivel lär inte helt gå att skaka av sig helt.
Bäst uttryckte sig journalisten vi kallar Fotomodellen, en initierad tv-reporter med god insyn i landslaget. Stilig som en soluppgång är han också.
– Vi har bara Neymar. Lyssna, bara Neymar. De andra, Oscar, Fred, Hulk…nä. Vi har bara Neymar. Och Neymar är inte Romário. Inte ännu, sa Fotomodellen och skakade på huvudet innan han skyndade vidare med mikrofonen i högsta hugg och en kameraman släpandes efter i en lång sladd.

Spelarbetygen i brasilianska medier är låga. Luiz Gustavo (som jag själv tyckte var helt okej), Paulinho, Ramires och förbundskapten Luiz Felipe Scolari får fyror på en tiogradig skala. Lägst betyg av alla får Fred, en synnerligen välförtjänt trea.

Det betyget kunde gott varit ännu lägre, anfallaren var direkt oduglig enligt min mening och Brasiliens bästa period i matchen – ja till och med deras bästa period i VM – sammanföll med att Jó ersatte just Fred.
”Det finns det inget rimligt skäl för Fred att behålla sina rättigheter”, skriver inflytelserike fotbollsbloggaren Milton Neves och det går att läsa som han börjar på bänken nästa match.

Förbundskapten Scolari är en rutinerad herre och använde presskonferensen till att skapa rubriker för att flytta fokus från spelarnas insatser. Det lyckades han bra med. ”Attacken” mot brasilianska medier (se artikel intill) blev en ”snackis” och refererades världen över.
Men inte ens Felipão kan skaka av sig den grundläggande frågan: Har han valt rätt väg?
Laget är byggt runt en spelare, på att Neymar ska lyckas, att övriga ska underordna sig och ta ett större defensivt ansvar. Men om målvakterna räddar Neymars avslut, om motståndarna dubblar bevakningen och om frisparkarna går utanför – vad återstår av Brasiliens offensiv då?

Neymar var bra mot Mexiko också men stod inför en övermäktig motståndare i målvakten Guillermo Ochoa. En annan match hade en av Neymars två chanser resulterat i mål.
Men, och det är där skon klämmer: När det inte går Neymars väg finns inget bakom. I alla fall har Brasilien inte visat det hittills.

Defensivt ser laget däremot starkt ut. David Luiz och framför allt Thiago Silvas mittbacksspel (bortsett varningen) var en njutning att studera på plats. Mexikos bästa chanser var skott utifrån där alla av någon anledning gick en halv meter över.

Är det försvarsspelet som till slut tar Brasilien långt i hemma-VM? Tanken hade inte inte slagit det brasilianska drevet i går kväll i alla fall.

Det verkar bli ett galet fantastiskt VM rent fotbollsmässigt. Kanske inte tränarnas VM, kanske inte taktiknördarnas VM (dit räknar jag mig själv) men den öppna fotbollens VM. Jag tycker att det i varenda match hittills har varit fullt pådrag framåt, öppet spel, målchanser i varje anfall och många mål.

Själv kan jag fascineras lika mycket av en tät, välspelad 0-0-match men så funkar inte alla och jag är inte dummare än att jag uppskattar när det är action i straffområdena också.

Det är möjligt att min känsla är fel, att jag rycks med av sambafesten och fotbollsstämningen här i Brasilien. Hemifrån hör jag mest gnäll om korrupta domare och uppgjorda turneringar men så går inte  snacket ute i världen, kan jag meddela.

En höjdpunkt var Costa Ricas knock mot Uruguay med en allsvensk spelare i central roll (AIK:s Celso Borges) och kanske kan SVT:s Erik Hamrén lära något av det. För om Costa Rica kan bygga laget (nåja) runt en allsvensk spelare, kan väl Hamrén ge några av våra allsvenska talanger chansen i en landslagstrupp åtminstone? Men den matchen kanske gick på TV4. Synd i så fall.

En annan höjdpunkt var Andrea Pirlos insats mot England. Visst, det är sedan gammalt men det innebär inte att man inte kan njuta av honom fortfarande. Pirlos passningsspel är fotbollens svar på sex, flest passningar av alla i matchen, 105 stycke varav 95 procent till rätt adress, nästan bara svåra passningar och då räknades inte överhoppningen till 1-0 eftersom han aldrig rörde bollen. På slutet var Pirlo en decimeter från ett klassiskt frisparksmål.

Andrea(s) Alm skrev en bok om att spelförståelse för några år sedan, det handlar inte om att kunna se in i framtiden (för det är omöjligt konstaterade Alm) utan det handlar om en kombination av ren intelligens och iakttagelseförmåga. ”Always mind your surroundings” som Liam Neeson säger i Batman Begins (50 sekunder in i klippet). Vrid på huvudet, var befinner sig resten av spelarna? Det ska du veta innan du får bollen. Alltid. Andrea Pirlo är bäst i världen på det, fan vet om han inte är världens bästa spelare just nu.

Chile var en jäkla upplevelse att se. De ser ut som ett gäng härdade gruvarbetare, tatuerade till tänderna, sedan spelar de inte bara en energifotboll som saknar motstycke utan är ett taktiskt intressant experiment där de skickar ut två av tre backar till sidlinjen, använder målvakten som i five-a-side, lämnar en ocean av ytor men ger också en ocean av ytor att täcka för motståndare och de vågar spela sig framåt. Otroligt spännande försök av förbundskapten Jorge Sampaoli som tagit över där Marcelo Bielsa slutade.

Vi har ett Colombia med stor potential och enorm kraft, tyvärr missade jag när de körde över Grekland men jag måste jobba lite också.

Vi har Hollands femetta mot Spanien som går in på listan över VM-historiens hundra största händelser, vi har Arien Robben som gav förnedringsmålet ett ansikte, vi har Robin van Persie vars flygande holländarnick är turneringens mål så här långt och vi bevittnade det tunga fallet för en av fotbollshistoriens mest framgångsrika målvakter på bästa sändningstid (just det var förstås mindre roligt).

Då har jag inte ens nämnt Brasilien med Neymar som jag följer på nära håll på plats eller att Argentina med Messi går in i turneringen i kväll. Eller Portugal och Ronaldo eller att Tysklands Klose kan bli historisk målkung (självklart ska en tysk inneha den typen av rekord).

Just nu pågår Elfenbenskusten-Japan och Honda dunkade precis upp en boll i nättaket. Inget i världen kan få mig att missa den matchen. Jag älskar fotbolls-VM. Jag är givetvis medveten om att det finns en större diskussion runt det här mästerskapet som inte går att blunda för och som vi inte ska blunda för. Men de texterna skrivs också, de berättelserna berättas och på det måste Fifa och nationsförbunden och pamparna lyssna, lära och förändra. Det borde de ha gjort för länge sedan.

Men här och nu, efter tre VM-dagar, mitt i matchrejset framför TV:n, känns det som att vara liten igen. En månadslång lycka.