Mycket reaktioner på mitt blogginlägg om startelvan, för mig är det självklarheter men eftersom vissa läsare kanske följer landslaget mer sporadiskt, borde jag ha redogjort för hur jag ser på bakgrunden också.

Fakta är att Sverige har ett spelarmaterial som inte håller samma klass som det gjorde för ett par år sedan. Sverige har varken en stark försvarslinje att luta sig emot eller särskilt många vettiga anfallsalternativ utöver Zlatan Ibrahimovic.

Fakta är att Sverige har en förbundskapten som samtidigt gillar att prata om medaljer i mästerskap och tog sin an det här landslaget med en vilja att göra det till ett mer offensivt och spelförande lag.

Fakta är att det här krockade redan i EM-kvalet, och den enda lösningen på en sådan krock var rimligen att ta ett par steg tillbaka, att spela mer efter resurserna, något förbundskaptenen vid flera tillfällen till slut har tvingats att förändra (dock har han fortsatt att prata om medaljer men man kan inte få allt på en gång).

Landslagsfotbollen skiljer sig från klubblagsfotbollen, och som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollen innebär den att försöka skapa ett lagbygge där de bästa alltid spelar, där rollerna är tydliga, där alla vet exakt vad de ska göra. Att snabbt komma bort från hur det fungerar i klubblaget till att direkt ställa om till landslagets sätt att spela.

Eftersom tiden är begränsad i ett landslag och matcherna är få blir kontinuiteten överordnad eventuell dagsform när det kommer till laguttagningar. Inte in absurdum men som huvudprincip. I ett klubblag kan du oftare förändra från match till match eftersom du har betydligt mer tid till träning samt fler matcher.

Går man in i ett mästerskapskval med ett uttalat mittbackspar får man helt enkelt hålla fast vid det mittbacksparet så långt det är möjligt (skador och avstängningar kommer alltid att ställa till det ändå).

Om det efter en tid är helt uppenbart att en av mittbackarna inte duger, ja då ska han petas för gott, inte från en match till en annan eller för att en reserv råkar vara i bättre form för dagen. Det är enligt min mening ett slags nybörjarperspektiv på landslagsverksamheten, att hoppas att det blir bättre bara för att man kastar in något nytt.

Om Erik Hamrén nu anser att Jonas Olsson inte duger som mittback i ett svenskt landslag kan jag inte förstå hur Olsson kunde anses duga för en startplats för fyra dagar sedan, mot Österrike? I ett landslag ska inte laguttagningarna styras av enskilda misstag från en match till en annan. Det är det som motiverar att en förbundskapten har kontrakt och bär lön, att han ska se den stora bilden tidigare och bättre än vi som sitter på läktaren och framför tv-apparaterna. Det faller på förbundskaptenens ansvar att kunna avgöra vem som är bäst, alldeles oavsett ett grovt, individuellt, avgörande misstag som vem fan som helst kan notera.

…fakta är att vem som än kommer in i stället, det kan vara Per Nilsson, Olof Mellberg eller Thiago Silva, kan alla spelare göra – och gör – misstag i matcher, vissa blir mer avgörande än andra. Men laguttagningen ska inte vila på det, laguttagningen ska vila på vem som är bäst i ett helhetsperspektiv. Är det Per Nilsson? Okej, men då förutsätter jag att han spelar samtliga matcher resten av det här kvalet nu när bytt är bytt.

Om bytet endast är för den här matchen handlar det snarare om att Hamrén vill straffa den enskilda spelaren eller gå fans och medier till mötes som ofta kräver snabba och konkreta förändringar.

Om det handlar om att testa Per Nilsson, ja då kan jag säga att jag kräver mer av en förbundskapten än att han testar en mittback mitt under ett VM-kval – han ska ha bättre koll än så på helheten.

Om det handlar om att Hamrén anser att Per Nilssons passningsfötter – uppspelsfötter – anses vara bättre, då borde vi verkligen fått se honom redan mot Österrike där backlinjens spelskicklighet definitivt utmanades mot ett vilt pressande hemmalag. I kväll handlar det om att putta fram bollen till centralt mittfält mot en lågt stående motståndare, det fixade till och med Petter Hansson på hans tid.

Om det handlar om att Pelle är målfarlig, släng upp honom i kedjan i så fall, där saknas det målskyttar.

OBS! Det sista var ett skämt

Allt sammantaget innebär detta att petningen av Jonas Olsson är anmärkningsvärd, åtminstone som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollens mekanismer.

Alternativet är att jag är ute och cyklar, och så kan det förstås vara. Då får jag väl käka upp det här vid något tillfälle men jag tycker alltså inte att man ska petas för ett enskilt misstag utan för att man inte duger – ändrades det på fyra dagar gällande Jonas Olsson?

Men skit samma, nu kör vi, Sverige-Färöarna 4-0, Zlatan Ibrahimovic tre, Pelle Nilsson ett.

Sveriges startelva mot Färöarna…

Hansson – Lustig, Granqvist, Nilsson, Bengtsson – Larsson, Ekdal, Källström, Kacaniklic – Ibrahimovic, Toivonen

…Pierre Bengtsson ersätter Oscar Wendt som lämnade truppen i natt då sambon ska föda, Pär Hansson ersätter avstängde Andreas Isaksson och Ola Toivonen avstängde Johan Elmander.

Så långt inga konstigheter.

Jag trodde visserligen att Anders Svensson skulle ta Rasmus Elms plats som har problem med magen (vad för problem? Det vete fan) men det blir Albin Ekdal och det behöver inte vara fel även om det lär bli en matchbild som hade passat Anders perfekt.

Det visar också att Ekdal, 24, är i landslagstruppen för att stanna, antingen på Anders eller Samuel Holméns bekostnad, time will tell.

Jag har svårare att förstå att Jonas Olsson petas till förmån för Per Nilsson. Den förändringen görs knappast för att Hamrén är orolig för att Sverige inte ska klara att hålla tätt mot Färöarna. Nä den tycks göras för att straffa Olsson för hans misstag mot Österrike. Det är ju inte så att Sverige är tvingade att göra en förändring i backlinjen för att klara defensiven mot en blåbärsnation som Färöarna.

Den görs knappast heller för framtiden, Per Nilsson fyller 31 i höst, och får egentligen chansen på grund av att Mikael Antonsson är skadad. För om Antonsson varit här är det han som hade spelat.

Att Jonas Olsson petas, och inte Andreas Granqvist som svajat ännu mer sett över tid, förstärker bilden av att Hamrén straffar snarare än vill förbättra. Eller så vill han göra fansen glada, det är tyvärr inte otänkbart.

På sikt betyder det att Erik Hamrén, trots att han har haft över tre år på sig, kliver in till en avgörande landslagshöst med en situation på mittbackssidan utan grund att stå på, utan kontinuitet, utan att någon vet vad som gäller eller fungerar. Just en sådan situation inget landslag vill ha, just när det såg ut som att Hamrén tycktes jobba mot att hitta en grund att stå på.

Vad skulle förbundskaptenen då ha gjort i stället?

Tja, om han inte tror på Jonas Olsson på lång sikt skulle han inte byggt det här kvalet på honom som mittback. Han skulle identifierat bristerna långt tidigare och gjort förändringarna då. Eller så skulle han – trots Olssons hjärnsläpp mot Österrike – hållit fast vid det hans fotbollsöga noterade för ett år sedan.

Men det är väl så att det där fotbollsögat ser saker ganska suddigt, och att det är därför sådana här situationer nu har uppstått i anfallet, på centrala mittfältet, på kanterna och i mittförsvaret under Hamréns förbundskaptenstid. Och som resulterat i ett hattande med spelare som aldrig tycks ta slut. Ja jag vågar nog dra det så långt som att det aldrig kommer att ta slut så länge Erik Hamrén är svensk förbundskapten.

Det här är inget som nödvändigtvis kommer att märkas mot Färöarna, Sverige ska förstås vinna matchen komfortabelt ändå, men det riskerar att visa sig med eftertryck under hösten.

Rasmus Elm avstod dagens träning, det var något med magen igen, vad vet jag inte riktigt, frågor om magen får som bekant inte ställas, det informerade presschefen Niklas Bodell om i samband med gårdagens pressträff:
– Då lämnar vi direkt, sa Bodell.

Det har varit en del strul med mediehanteringen senaste dagarna, utlovade intervjuer har ställts in, gällande avtal har inte respekterats, TV4:s fotbollschef bloggar om situationen här.

Jag ser det som ett tecken på att förlusten mot Österrike tog hårt. Men spelare och ledare måste ändå, på den här nivån, kunna vara professionella.

I alla fall, om Elm inte kan spela är Anders Svensson den naturlige ersättaren, Anders och Kim Källström på det centrala mittfältet. I övrigt hade jag i mångt och mycket spelat vidare med samma elva som mot Österrike så långt det är möjligt, alltså så här…

Hansson
Lustig, Granqvist, Olsson, Wendt
Larsson, Svensson, Källström, Kacaniklic
Toivonen, Ibrahimovic

…men Erik Hamrén är Erik Hamrén, det kan bli fler förändringar även om han ägnat senaste tiden åt att försöka skapa en grundtrygghet och kontinuitet som för eller senare borde ge resultat.

Zlatan gav landslagsledningen med Lasse Richt i spetsen en känga apropå att Zlatan inte känt till att han riskerar avstängning vid nästa kort och menade att det är ”dålig information”.

Hur Zlatan fick reda på det? Av medierna på dagens presskonferens.

…eller som Erik Hamrén uttryckte det:
– Det känns lite löjligt med de rubrikerna som var, att man inte vet hur det är och så vidare. Det måste jag säga. Men självklart så ska spelarna veta det innan match, för onödiga varningar – för snack till exempel – det vill man inte ha om man blir avstängd.
Men ni pratade inte om det inför Österrike-matchen?
– Nej, det gjorde vi inte.

Alltså var rubrikerna inte löjliga utan snarare…högst relevanta, eller hur?

Jag är nämligen helt på Zlatans sida här. Richt, Hamrén eller någon måste förstås informera om varningsläget, annars finns alltid risken att spelarna missar då de även har korten i klubblaget att hålla reda på.

Apropå vår förbundskapten spekulerar jag i dagens krönika att Per-Mathias Högmo kan vara en kandidat som efterträdare (om Sverige nu missar VM och Hamrén lämnar av en eller annan anledning). Det skulle åtminstone förklara varför Högmo tog det där Djurgårdsjobbet, han vill visa upp sig på bästa sändningstid.

Om Högmo skulle fungera? Tja, ännu så länge är det en tanke som jag inte känt på hela vägen men den är åtminstone värd att lyfta fram för att dissekera. Det lär bli anledning att återkomma i ämnet.

Förr eller senare.

Det blev två bortkastade schnitzlar. Jag trodde att Sverige kanske kunde greja ett kryss på Ernst Happel men så blev det inte.

Jag tycker inte att det är någon skam att förlora borta Österrike med 2-1, det är ingen katastrof ur VM-perspektiv heller (seger mot Färöarna på tisdag och Sverige står på samma poäng som Österrike och Irland). Däremot kändes det onödigt som det gick till.

Sverige var klart bättre de första 20 minuterna men släppte in mål efter en grov tabbe av Jonas Olsson vid 0-1, sedan mindre bra försvarsspel av Oscar Wendt och Andreas Granqvist vid 0-2.

Sista kvarten av första halvlek var Sverige nedkörda i skorna. De vek ner sig. Ansvaret faller på Källström, Ibrahimovic, Larsson och Elmander – de erfarna och rutinerade – att inte låta det hända.

Sveriges landslag har haft problem ganska länge, framför allt problem med försvarsspelet. Erik Hamrén drog i nödbromsen efter mötet med Argentina. Kloka åtgärder har vidtagits men de har inte varit tillräckliga hittills, den kritiken kan man ändå rikta mot Hamrén. Han har haft lång tid på sig men egentligen inte kommit nånstans. Även om förlusten mot Österrike kom till genom individuella misstag har Hamrén bara det här kvalet på sig. Jag tror inte att Sverige når VM i Brasilien 2014 (de faller i play off om de ens når dit) och i så fall bör inte Hamrén fortsätta mot EM i Frankrike 2016. Jag tror inte heller att han vill göra det.

I gårdagens match ifrågasätter jag bytet Kim Källström ut, Ola Toivonen in – det förstod jag aldrig.

Hamrén tappade det lite på presskonferensen, här har ni vår dialog:
Var du arg på domaren efteråt, Erik?
– Nja, vi kanske hade lite olika uppfattningar. Jag frågade om han inte tyckte det var straff. 
Vad sa han då?
– Du såg ju vad han dömde. Jag hade blivit överraskad om han sagt ”ja, det borde varit straff”.
Men varför frågade du honom då?
– Ja men, nu tycker jag det är lite dumma frågor. Man reagerar efter match och man måste få reagera.

…kanske var det dumma frågor, däremot är det faktiskt tjänstefel av förbundskaptenen och övriga ledarstaben att inte ha koll på varningsläget. Hamrén fick en fråga om det också på PK:n:
Hur resonerar du kring avstängningarna?
– Jag har inte koll på vilka som är avstängda, jag har inte det i huvudet just nu.
Isaksson och Elmander?
– Okej. Då får vi fundera till lite grand då.
Kommer du att ta in en ny forward?
– Som jag sa, jag har inte tänkt på det just nu. Jag har några timmar på mig till nästa match. Ni får vänta och se.

…alltså, det här förvånar mig alldeles oerhört. Hur kan man inte ha koll på 1. Vilka spelare som riskerade avstängning? och 2. Vilka som faktiskt blev avstängda?

Så slapp får en landslagsledning inte vara, kan jag tycka.

Det kunde ha uppstått situationer där man vill ta ut spelare som har gult kort. Det kan till och med finnas situationer där man bör ta ett gult kort med tanke på att nästa match är Färöarna. Nu uppstod ingen sådan situation men faktum kvarstår: Hamrén & Co. hade ingen aning.

Nu väntar en ledig lördag, vårt flyg till Stockholm går inte förrän 20.00 i kväll. Det blir en helschnitzeldag i Wien, det kan vi behöva efter detta.

Som vi skrev redan i dagens tidning blev det Kim Källström bredvid Rasmus Elm på det centrala mittfältet, inte Pontus Wernbloom som alternerade med Anders Svensson på platsen jämte Elm under onsdagens taktiska träning.

Varför detta dribblande? Ja, sådant blir man aldrig riktigt klok på.

Hela elvan här…

Andreas Isaksson
Mikael Lustig, Jonas Olsson, Andreas Granqvist, Oscar Wendt
Sebastian Larsson, Kim Källström, Rasmus Elm, Alexander Kacaniklic
Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander

…att Sverige har övergett 4-2-3-1 hymlar nu inte ens förbundet med, den taktiska 4-4-2-formationen ovan är kopierad från svenskfotboll.se. Det är bra, Zlatan ska inte befinna sig för långt från målet som han gjorde i den där nummer tio-rollen. Eller som Erik Hamrén sa på en presskonferens i veckan:
– En av våra forwards får droppa ner så att vi kan stänga av motståndaren centralt, annars får vi det jobbigt. Vem som gör det beror på situationen eller vem som har mest ork. Zlatan är otroligt viktig för vår offensiv, därför är det godtagbart från de övriga att han får vila lite mer i defensiven. Johan eller Ola eller vem som nu spelar tar ett väldigt stort jobb där så att vi kan använda Zlatan offensivt så mycket som möjligt. Han har tillåtelse att vila lite mer än de andra.

När det gäller spelarvalen har förbundskaptenen gått från att laborera och mixtra till att söka kontiuitet. I princip är det så här det har sett ut ett tag nu. Elm/Källström spelade centralt senast mot Irland, testet med Elm/Wernbloom mot Tyskland föll inte särskilt väl ut. Hamrén sa också i tisdags:
– Jag tror att alla tränare helst spelar med samma elva hela tiden. Då kan man göra saker utan att tänka.
– Vi har många jämngoda mittfältare med lite olika plus och minus. Rasmus är den som är mest komplett både defensivt och offensivt, och även fysiskt att täcka upp ytor. Det är en enorm kravbild på spelarna på centralt mittfält.

Tack och lov ingen Nisse Johansson i startelvan, inget ont om Nisse men att starta med femtevalet på vänsterbacken (om ens det räcker) i en tuff bortamatch i ett VM-kval är det ingen som önskar.

Sammanfattningsvis: Förbundskaptenen har gjort sitt, Oscar Wendts sambo väntar med sitt, nu är resten upp till spelarna och svaret vi i första hand vill ha är förstås – håller defensiven?

Jag har en hyfsad känsla och kastar in två bättre schnitzlar på 1-1.

…och glad nationaldag på dig.

Hoppas det svänger var du nu befinner dig.

Jag skulle vilja tipsa om en bra läsning från min kollega Simon Bank, han har räknat ut att en femtedel av talangerna i de svenska ungdomsfotbollslandslagen har rötterna på Balkan.

Eller eftersom du gillar siffror: 31 talanger med rötterna på Balkan.

31 spelare där alla eller ingen eller någon blir en ny Zlatan.

Givet att svenska ungdomsledare gör sitt jobb, bygger Sverige sin landslagsframtid på spelare med rötter utanför den gräns du helst tycks vilja stänga.

Givet att svenska ungdomsledare gör sitt jobb, hade det du förespråkar inneburit att Sveriges fotbollslandslag på sikt blivit sämre.

Om svenska ungdomsledare hade lyssnat på dig och ditt favoritord assimilering skulle de uppmuntrat dessa spelare att överge de kvaliteter som deras fotbollskultur berikat dem med: Ambitionen, kärleken till bollen, tekniken, viljan att bli bäst.

Jag räknar inte med att du kan översätta detta till det vanliga samhället, för då hade du inte fört den politik du för.

Men du kanske fattar följande: Med din politik blir Sverige en fattigare och sämre fotbollsnation.

Som fotbollsälskare kan jag inte acceptera det.

Du får gärna höra av dig när du firat nationaldagen färdigt. Jag publicerar ditt svar här i bloggen, så länge det inte är främlingsfientligt, rasistiskt eller fascistiskt.

Landslaget tränade på Söderstadion i dag, näst sista träningen inför VM-kvalet mot Österrike på fredag och Press-Kenta hade i enlighet med önskemålen skickat fram bland annat Pontus Wernbloom till pressen (det pratas nu om Bodelleffekten på sportredaktioner landet över).

Wernbloom, som alltid på gott humör, fick en fråga om utvisningen i den ryska cupfinalen. Han gjorde inga ansatser att förklara bort det röda kortet:
– Det var blodrött.

Sedan avslutade Wernbloom frågestunden med ett ”Ha det bra, media” och joggade in på planen.

Den som såg Zlatan Ibrahimovics presskonferens i går noterade att Zlatan mår bra. Efter dagens träning går det att fylla på med att landslaget mår bra. Kanske hänger det ihop.

Apropå Zlatan: Åtminstone två gånger under passet föll han ut i spontana ”Olé!”.
– Han fick med sig något från året i Barcelona, skrockade Bank där vi satt och njöt i solskenet på Bajens ståplatsläktare.

Lika nära till skrattet tycks en del av Sportbladets läsare inte ha. Jag gjorde en klackis på Zlatans klotter från gårdagens presskonferensen, bad konstnären Carl Johan De Geer göra en lättsam analys och skrev en humoristisk text om det hela.

Att läsa kommentarerna under artikeln, vissa reaktioner på Twitter och en del mejl är fascinerande. Människor är upprörda – på riktigt!

Jag brukar inte använda utropstecken men här kommer ett till!

Jag förstår att det mest handlar om 16-åriga grabbar men ännu mer häpnadsväckande är att även fullvuxna karlar hör av sig och utstöter bittra läten.

Herregud, ta det för vad det är, en klackis bland hundratals landslagsartiklar under en samling som handlar om spelsystem, passningsvägar och defensiva omställningar. Men de orkar ni kanske inte läsa?

Klaga gärna på humorn, klaga inte på publiceringen. Det är inte elakt mot någon, gör ingen skada och balanserades upp fint av Banks djupare dokument om svensk fotbolls Balkandominerade framtid (bara att tugga i sig, Jimmie). Högt och lågt, precis som det ska vara i en kvällstidning. Ibland får man helt enkelt konstatera att det är läsarna som har fel, åtminstone vissa av dem.

Då tycker jag att Fröken Frändéns farsa – han som kallas ”Groggen” – har en mer relevant poäng:
– Bra! Bildning behövs det mer och mer av. Nu när skolan misslyckas tar vi tacksamt emot hjälp från sportjournalisterna, skriver Groggen som är lärare till yrket.

Jag fick också mejl från Moderna Museet apropå min egen jämförelse med konstnären Hans Hartung. De skickade med en bild på ett av Hartungs mer berömda verk och helt snett på det är jag väl inte…

Hartung

Ibrahimovic

I morgon flyger vi till Österrike, sedan smäller det på fredag. I torsdagstidningen skriver jag att en svensk förlust faktiskt kan ses som något positivt.

Till sist: Dagens bästa citat kommer från Tord Grip i Krokodilens artikel om att Grip inte får hänga med ”Svennis” på Kina-äventyret:
När ska du prata med honom? frågar Krokodilen.
– Snart. Bara jag får reda på var fan han är, muttrar Grip, 75, som inte förefaller helt nöjd med att ha ställts åt sidan den här gången.

Häromveckan presenterades en kandidatuppsats i journalistik gjord av Christian Naumanen och Fredrik Stjernström vid Göteborgs universitet – ”Klacken utan röst”.

Den handlar om hur fotbollssupportrar beskrivs i medierna, och författarnas allvarligaste kritik av sportjournalister är att fansen sällan får komma till tals i frågor som berör dem själva. Så här skriver Naumanen och Stjernström:

…jag skriver under på det. Tyvärr saknas naturliga kontaktytor mellan medier och supporterorganisationer i många fall (även om det har börjat förbättras). Dessutom kommer klubbledare alltid till tals, klubbledare som är tillsatta av en styrelse som är vald av medlemmarna på demokratisk väg. Med det sagt: Kontaktytorna mellan medier och supporterorganisationer bör förbättras.

Vidare konstateras i uppsatsen att det inte är särskilt anmärkningsvärt att våld på idrottsevenemang anses ha ett stort nyhetsvärde…

…jag köper det också men tycker – tvärtemot många supportrar som diskuterat uppsatsen – inte att det bör införas någon ”Bruce Springsteen”-fansjournalistik på sportsidorna. Däremot ska vi fortsätta att ta upp supporterfrågor som engagerar, exempelvis om ståplats eller 51-procentsregeln.

Mest kontroversiellt i uppsatsen är uträkningen att i 56 procent av de 700 undersökta artiklarna framställs kollektivet som ansvarigt för handlingen snarare än de individer som begått den…

…samtidigt påpekar författarna att siffran inte är helt pålitlig…

…jag hade lite problem med att förstå det här så jag kontaktade Christian Naumanen och bad honom skicka artiklar som exemplifierar, på vilket sätt menar han att tidningsartiklarna håller kollektivet ansvarigt?

Naumanen svarade med ett antal exempel på formuleringar som hamnade bland de 56 procenten:

1. ”Det retade upp AIK-fansen bakom Millers mål, och i turbulensen efter utvisningen så small plötsligt ett knallskott tätt intill den assisterande domaren Daniel Wärnmark. Denne tog sig för öronen och flydde in på planen, och Martin Strömbergsson kallade då omedelbart samtliga aktörer av planen när knallskotten fortsatte att smälla.” (GT)

2. ”Det var som vanligt vid ett kvällsderby på Råsunda. Boxning mellan fansen på vägen dit, stopp i tunnelbanan och väl inne på arenan bjöd klackarna på en uppvisning i alla möjliga lag- och regelöverträdelser.” (TT)

Dessa artiklar kan sägas utgöra exempel på artiklar som får underkänt medan följande anses beskriva verkligheten på ett tydligare sätt:

3. ”Cirka 100 Bajen-fans sparkade in en grind och smet gratis in på arenan.” (GT)

4. ”För två supportrar bakom tränarbänkarna blev underläget mot serieledarna för mycket att hantera. I den 59:e minuten gick de fram bakom tränarbåset och den ena började skrika på Hammarbytränaren Gregg Berhalter som snabbt vände sig om och gav svar på tal.” (AB)

Det är värt att ta till sig av, att formulera sig tydligare. I exempel 1 borde det skrivits ”ett antal AIK-fans” i stället för ”AIK-fansen”. Samma i exempel 2 där skribenten kunde använt sig av ”ett antal personer i klackarna”.

Samtidigt undrar jag om det har någon avgörande betydelse för publiktillströmningen. Alla som någon gång har varit på fotboll vet att majoriteten av fansen sköter sig. För folk som inte är intresserade av fotboll, och därmed inte besöker matcher, gör det knappast någon större skillnad om det står ”fansen” eller ”ett antal fans” i den snabba nyhetsrapporteringen. Den som är nyfiken på fotboll och planerar att se en första match undersöker rimligen mer noggrant hur det förhåller sig.

Tänk att du planerar att resa nånstans men läser i medierna att där både rånas och mördas folk, vad gör du? Jo du undersöker resmålet i detalj. Jag har aldrig läst en fotbollsjournalist som beskriver det som generellt farligt att besöka en allsvensk fotbollsmatch.

Men vad som är farligt är i grunden väldigt individuellt. Vissa tycker det är farligt att hoppa i vattnet från bryggan, själv har jag hoppat från den 23 meter höga klippavsatsen ”Enen” ner i kanalen i Jonsered upprepade gånger utan att få så mycket som en skråma. Jag har gått på fotboll i 30 år och bara känt mig otrygg någon enstaka gång men har den största förståelse för människor som upplever obehag och rädsla när de hamnar i flaskregn och annat stök.

Men rätt ska vara rätt, sportjournalisterna bör formulera sig tydligare.

Eller f’låt…de sportjournalister som inte formulerar sig tydligt bör formulera sig tydligt.

Sammanfattningsvis är min bedömning att kandidatuppsatsen inte tillför särskilt mycket nytt. Den föranleder enligt min mening inte heller medierna att förändra journalistiken om supportrarna utöver på de punkter jag redan har nämnt.

Här kan ni läsa hela uppsatsen och bilda er en egen uppfattning.

Fick ett mejl av Jan Mak, tidigare i Elfsborg och Gais, nu förbundskapten för Seychellerna, som hade läst gårdagens blogginlägg om hur förbundet straffar klubbar ekonomiskt när de själva erkänner att det inte går att garantera säkerheten.

Mak tycker sig ha en lösning på problemen och föreslår samtidigt att utvisningar (rött kort) bör avskaffas samt att fotbollen ska pröva ett nytt straffsparkssystem – håller ni med honom?

”Hej Robert!

Med facit i hand inser alla att det var en ganska harmlös händelse. Ett par kids rusar in på Swedbank i Malmö för att få en kram av Zlatan Ibrahimovic.

Men det spelar ingen roll.

Min poäng är att om det hade hänt i allsvenskan skulle den arrangerande föreningen fått böter.

Hur mycket? Ja, det vet vi aldrig riktigt men 50 000 kronor kanske. Eller 100 000. Jag vet inte, Disciplinnämndens tariffer är inte offentliga. Var pengarna går vet jag inte heller, det vill förbundet inte avslöja.

Jag tog upp det här i en krönika redan för några år sedan, jag skrev: ”Allsvenska fotbollsmatcher vilar på en grund där det inför alla matcher hålls ett säkerhetsmöte. Om inte säkerheten är tillfredsställande – ingen match. Ändå bestraffas föreningar för saker som händer under och efter matcher som de inte kan råda över”.

När SvFF för tredje gången på kort tid är inblandade i en arrangörsskandal (vi får väl kalla det så även om det som sagt var väldigt harmlöst) tänker jag att deras bestraffningssystem för allsvenska föreningar och klubbar blir allt mer ohållbart. Speciellt när säkerhetschefen Anders Sigurdson kommenterar det hela så här:
– Jag vet inte hur man ska göra. Det enda sättet är att sätta stängsel runt arenan så ingen kan komma in. Och det tror jag varken vi eller ni vill.

Tja, man kan alltid börja med att sluta bestraffa klubbar ekonomiskt som vidtagit alla överenskomna säkerhetsåtgärder på förhand.

Däremot vill jag vara tydlig med följande: Regelverket måste vara fortsatt stenhårt vid inkastade föremål. Det ska aldrig gå att ostraffat skrämma motståndarspelare eller domare genom att kasta skadliga föremål. I de fallen måste kollektiv bestraffning accepteras som det minst dåliga alternativet, precis som ett rött kort på planen straffar laget som får spela med en man mindre.

Nog om det.

Om matchen mot Makedonien:

* Sverige höll nollan för tredje gången i rad. Jag inbillar mig att det betyder något. Erik Hamrén har slutat att experimentera och det finns en hyfsat tydlig startelva att luta sig emot (även om förändringar lär ske på centralt mittfält). Om förbundskaptenen har dragit i nödbromsen i tid vet vi däremot inte förrän på fredag, det är mot Österrike allt ska klaffa.

* Alexander Kacaniklics intåg i landslaget påminner mycket om Fredrik Ljungbergs. Då tänker jag inte bara på positionen till vänster på mittfältet. ”Alex” har på kort tid och i ung ålder kommit in väldigt fint i Blågult, precis som ”Freddie” gjorde. Han är att betrakta som en helt ordinarie landslagsspelare nu, och det finns förstås mer att ta av.

* Det mest glädjande beskedet var ändå att Johan Elmander håller. Visst, han var ringrostig men bidrar med så mycket annat som kanske inte alltid syns. Johan skapar ytor och tar löpningar som ingen annan svensk forward klarar. Då kan jag leva med att alla bolltoucher inte var hundra i kväll.

* Mest oroande? Tja, jag litar inte på Andreas Granqvist, jag gör tyvärr inte det. Men att byta mittlås nu…nja, det vete fan. Men när ska i så fall någon ny spelas in bredvid Jonas Olsson? Och vem?