Superveckan övergår tillfälligt i derbyveckan. 
Först ut: Smålandsderbyt mellan Öster och Kalmar på Myresjöhus Arena inför 11 133 åskådare och två ambitiösa klackar.
Frågeställningen på förhand var given: Vad är hemligheten bakom allsvenskans starkaste defensiv, laget som radat upp fyra raka nollor och bara släppt in 19 mål?
Men det blir sällan som man har tänkt sig, återigen landade vi i ett efterspel med domaren i fokus.

Jag öppnade ögonen i en stad som hade ägnat natten åt att drömma om SM-guld men fick ändå ett brutalt uppvaknande: I lägenheten intill åkte slagborren fram redan klockan åtta. Torbjörn Nilsson lärde mig en gång att varje natt eller morgon med oljud bör ses som ett träningspass i att försöka sova, en förberedelse för när du verkligen behöver dina åtta.

Nåja, även om jag var trött när jag tog plats på Myresjöhus Arena för dess första, historiska Smålandsderby kvicknade jag snabbt till: Det dröjde inte ens två minuter innan Kalmars vänsterytter Ismael Silva Lima hade skruvat 1-0 förbi Joakim Wullf i Östermålet.

Det är lätt att skylla på sömnigt försvarsspel men den som tittade noga noterade hur Tobias Erikssons djupledslöpning drog med sig motståndare så att Ismael fick den yta som behövdes för att skjuta.

Var den uppoffrande löpningen en tillfällighet?

Inte alls.

Ett av tränaren Nanne Bergstrands arv i Kalmar, han slutar ju efter den här säsongen, blir kanske just det: Hur spelarna har hjärntvättats i att inte vara nöjda efter en lyckad passning utan genast söka ny position framåt (det gäller alla utom Henrik Rydström då).

Eriksson löpte bra i går, Melker Hallberg ännu bättre även om det 17-årige löftet mattades ganska snabbt.

Bergstrands anfallsfilosofi har inte genererat särskilt många gjorda mål men strukturen finns där. Själv sa Nanne ödmjukt på presskonferensen att han lämnar en potentiell ”guldgruva” efter sig.

Hur det blir med den saken återstår att se, helt klart är att när det gäller Kalmars defensiv har han hittat något:
– Vi har släppt in 20 mål trots att vi aldrig tränar på försvarsspel, sa Nanne som kommit fram till att nästan alla mål i allsvenskan görs efter snabba omställningar och då gäller det att sätta stopp för dem tidigt i stället.

Inga nya tankar utan det som i Tyskland kallas ”Gegenpressing” och översätts med ”Direkt återerövring” på förbundssvenska. Men under 2013 har Kalmar visat att de behärskar det, de har släppt in minst antal mål i allsvenskan, på söndag kommer ett guldjagande IFK Göteborg till Guldfågeln Arena med allsvenskans målfarligaste anfallspar i Tobias Hysén och Robin Söder.
– Då får vi se om vi kan hindra att bollarna slås fram, sa Nanne.

Faktum är att mot Öster lyckades Kalmar inte särskilt bra trots det tidiga ledningsmålet. Genom ett snabbt djupledsspel kom hemmalaget till åtminstone två rena frilägen och ett par klara avslut. Om det inte vore för Etrit Berishas norske målvaktsersättare Lars Cramer (moderklubb Glassverkets IF, känn på den) hade Öster kvitterat redan i första halvlek.

Nu dröjde det till 69:e minuten innan Månz Karlsson tryckte in 1-1 från nära håll efter ett inlägg, Kalmars första insläppta mål på 437 spelminuter.

Kvitteringen kändes rättvis då Öster var det skickligare laget. Dennis Velics fina spelvändningar på vänsteryttern Elmin Nurkic drog i sär Kalmar medan Josef Elvby och Kenny Pavey vann mark i duellspelet. Om nykomlingen bara vågat hålla uppe samma engagemang hade det kanske slutat annorlunda men efter kvitteringen tog de ett steg tillbaka i stället för som tidigare, två framåt. Kalmars David Elm nickade in segermålet på en fast situation där Östers försvarsagerande följde samma passiva mönster.

Även om andra halvleken präglades av klassisk derbyfotboll – kamp, vårdslösa satsningar och känslorna utanpå – var det först på tilläggstid det verkligen tände till. Domaren Martin Strömbergsson felbedömde Emin Nouris hands på mållinjen i 94:e minuten. Efter att ha sett reprisen erkände Strömbergsson att han borde ha blåst straff och återigen fick vi ett efterspel med domaren i centrum.

Och återigen bara det lag som blev utsatt som drev diskussionen.

Östers lagkapten Denis Velic var upprörd men när jag frågade om svenska domare överlag håller för låg kvalitet ville han inte dra det så långt.

Finns det någon spelare, tränare eller ledare i Sverige som verkligen anser det, vore det önskvärt att han eller hon klev fram och initierade en konstruktiv diskussion.

Annars är det nog bara att acceptera den svårsmälta slutsatsen att även domare gör misstag och att misstagen slår blint. Ibland drabbas det egna laget, ibland drabbas det andra. Den här gången innebar det att Kalmar närmade sig striden om Europakvalplatserna medan Öster kan vara på nedflyttningsplats när 25:e omgången är färdigspelad.

LAULS SUPERVECKA DAG TRE

Resan: Från Göteborg till Växjö.

Körda kilometer: 775.

Färdkost: En halv dosa snus.

På bilstereon: Hann inte lyssna på något utan satt i telefon. Många ville diskutera gårdagens match mellan Blåvitt och AIK. Man kan lugnt säga att den engagerade.

Känsla: Trött men tänd.

Match: Öster-Kalmar 1-2.

Tipset: 1-1.

Spaningen: Kalmarklackens tifo, på banderollen stod ”FRÅN SKOGEN MOT HAVET EN ENAD KRAFT”. Vad menades? Och Österklackens plötsliga banderollhån i paus: ”KFF INGEN HISTORIA INGEN FRAMTID”. Vad menades?

Match i dag: Helsingborg-Malmö FF.

Tips: 2-2.

De vinner guldet: Det vete fan.

Superveckan ger, superveckan tar.
Första offret – AIK.

Från Norrköping till Göteborg, från en guldstridsmatch till en annan. AIK var det enda laget som riskerade att spela bort sig i allsvenskans 24:e omgång.

Så blev det.

Eller rättare sagt: Ett guldjagande Blåvitt spelade bort AIK.

På presskonferensen efteråt gjorde Andreas Alm i stället en poäng av att det var den assisterande domarens fel som missade en klar offside vid Tobias Hyséns 1-0-mål.

I sak håller jag med AIK-tränaren: Reprisbilderna avslöjade domarmisstaget – men var det en domarskandal?

Jag tycker inte det.

Jag har tidigare ryckt ut till AIK:s och andra klubbars försvar när domare har chansat och vinkat bort mål trots att direktiven ovanifrån är ”hellre fria än fälla”.

Är domaren inte säker ska han inte vinka, tyvärr innebär det ibland situationer som den igår, att en snabb forward slinker igenom.

Och även om man tycker att det var ett skandalbeslut så gjorde Blåvitt två mål till mot AIK:s enda. Men, invänder den passionerade supportern: Det var matchens första, det ack så viktiga, det ofta avgörande målet?

Jag köper inte det heller.

Efter Hyséns 1-0 svängde matchbilden totalt. Från att IFK Göteborg dominerat tog AIK över helt. Men utan att ta sig till särskilt många avslutslägen eller ha vare sig skärpa eller kvalitet när chanserna väl arbetades fram.

AIK förlorade inte på grund av domaren, de förlorade mot ett lag som spelade efter sin förmåga och gjorde det som krävdes. AIK väntade en halvtimme med att börja spela fotboll och orkade bara hålla nivån under en begränsad period.

I stället för att fastna i gårdagens enskilda match bör AIK titta på vad som har gått fel den här säsongen.
De har faktiskt inte kunnat påverka allt.
De har jagats av Janne Josefsson, förlorat en lagkamrat och blivit svikna av en annan. De inledde serien med en formsvacka så djup att det egentligen inte skulle gå att komma tillbaka och när de gjorde det ändå, visade det sig vad Helgi Danielsson hade betytt.

Här finns kritik att rikta men knappast så att huvud bör rulla, truppen har alla förutsättningar att ta ytterligare ett steg nästa säsong men jag föreslår att den spetsas med en kvalitetsforward.

Och, om vi ska vara korrekta: Det är långt ifrån över för AIK:s del. Ur ett framtidsperspektiv är det i princip lika viktigt att säkra en kvalplats till Europa som att vinna allsvenskan.

Det är med all sannolikhet för många lag mellan AIK och SM-guldet men till tredjeplatsen skiljer bara ett.

LAULS SUPERVECKA DAG TVÅ

Resan: Från Norrköping till Göteborg.

Körda kilometer: 495.

Färdkost: En vitlökscabanoss i baguette.

På bilstereon: P1:s Vetenskapsradion om den eskalerande rasismen i Ryssland. En människa i veckan dödas på grund av sitt utseende.

Känsla: Pyttipanna.

Match: IFK Göteborg-AIK 3-1.

Lauls tips: 1-2.

Spaningen: Nu vet jag äntligen vad konfetti består av. Reklamblad och tidningar sönderklippta i små fyrkanter. I alla fall det som landade över pressläktaren under Blåvittklackens kaostifo.

Match i dag: Öster-Kalmar.

Lauls tips: 1-1.

De vinner guldet: Det vete fan.

Den allsvenska superveckan är i gång. 
Malmö FF tog sig friheten att komma en halvtimme försent.
Är man serieledare så är man.

Efter matchen, när jag satte mig i pressrummet för att författa dessa rader, kom IFK Norrköpings spelartrupp förbi:
– Skriv ingen skit nu Laul, sa Bobbie Friberg da Cruz.
– Då får ni spela bättre, svarade jag.
– Det är riktigt, sa Bobbie.

I snabba ordväxlingar blir analysen ofta ofullständig. IFK Norrköping var bra hemma på Nya Parken. I nästan 30 minuter var de till och med dominanta.
Yttermittfältare i press på ytterback, innermittfältare tätt i rygg på innermittfältare. MFF:s Markus Halsti varnad och avstängd i Skånederbyt när han hamnade på efterkälken centralt.
Men att en mittback skapar farligaste chansen (Marcus Falk Olanders nick på hörna) bekräftar att ”Peking” saknar en målskytt numera.

Det dröjde 29 minuter innan Malmö FF:s första organiserade anfall. Miiko Albornoz hittade en längre lösning och Magnus Eriksson kunde jobba fram en hörna.
Några minuter senare testade Jiloan Hamad ett distansskott som David Mitov Nilsson räddade med vissa besvär.
Ytterligare någon minut senare en ny längre lösning av Albornoz mot Emil Forsberg, nickskarv till Eriksson som vann duellen mot en övertänd Morten Morisbak Skjönsberg. En upprullning vid straffområdeslinjen, Guilermo Molins skott i mål.

Brittiskt långknackande avslutat med ett handbollsanfall – Malmö FF hade studsat tillbaka.
I matchen.
I guldstriden.
– Många av våra spelare vill inte vill spela så där. Men det är underbart när de själva tar beslutet att de måste göra det, sa tränaren Rikard Norling.

På så sätt är Malmö FF ett lättläst lag: Pressa de högt och de tycker fotboll blir tråkigt. Skav de på hälsenorna och de tycker att fotboll gör ont.
Men MFF vore inte serieledare om de inte hade haft en plan B.

I andra halvlek visade det sig hur mycket Norrköpings inledning hade kostat i kraft. När matchtempot sjönk lyckades de allt mer sällan hota Johan Dahlins nolla.
I stället en ny upprullning vid andra straffområdet, linjespelare till vänsternia, skott i krysset.
Den dagen MFF verkligen tycker att fotboll blir för tråkigt kan de alltid förstärka stadens handbollslag som inlett elitserien starkt.

Efter två matcher utan vinst och ett stort frågetecken kring hur Tokelo Rantie skulle ersättas spelade Guilermo Molins 1+1 och kapten Hamad kunde konstatera:
– Nu har vi greppet på allvar.

IFK Göteborg är visserligen bara en poäng efter vid seger i kväll – men det är AIK som ska besegras.
Helsingborg kommer till onsdagens derby med en poängförlust hemma mot Syrianska i bagaget.
Hur påverkar det?
– Tanken gick igång i min skalle också. Frågan är berättigad men jag har inte kommit fram till någon känsla ännu, sa Rikard Norling.
Och tillade:
– Det är ju så med derbyn, att det kanske bara nollställs allting och sedan blir det sol och kärlek i stället.

Sol och kärlek?
Snarare brutal sex.
Vinner MFF är Helsingborg sex poäng efter.
De ska göra det utan lagets enda kampspelare på mitten, men med Filip Helander tillbaka i backlinjen efter ett tryggt inhop då Erik Johansson gick ut med fotproblem.

Till sist får jag väl skriva lite skit om Bobbie Friberg da Cruz: Jag förstod aldrig bytet i pausen där han ersatte Christoffer Nyman som forward men det visade sig att Nyman hade blivit magsjuk och assisterande tränaren Stefan Hellberg tvingades till det.

Janne Andersson var ju avstängd efter utbrottet mot Elfsborg och jag frågade om han hade stått i klacken som han hintat om?
– Nej då hade du bara skrivit ”Klack-Janne” och det orkar jag inte med!

Sedan lämnade ”Party-Janne” Nya Parken för att fundera på hur IFK Norrköping ska undvika att dras med i bottenstriden, närmast hemma mot Halmstad på torsdag.

SUPERVECKAN DAG ETT

Resan: Från Solna till Norrköping.

Körda kilometer: 167.

Färdkost: En double whopper.

På bilstereon: Winnerbäcks nya ”Hosianna” blandat med Radiosporten.

Känsla: Höstjacka.

Match: IFK Norrköping-Malmö FF 0-2 (0-1).

Tipset innan: 1-3.

Spaningen: I första halvlek gick hemmaklackens sång ut i arenans högtalarsystem. Stängdes av i andra halvlek. Märklig upplevelse.

Nästa match: IFK Göteborg-AIK.

Tipset: 1-2.

De tar guldet: Det vete fan.

Jag var inte på plats på Tele 2 Arena i kväll, jag har spelat in Oj vilken vecka, jag har skrivit på min allsvenska fredagssida, jag bevakar sällan Hammarby eller superettan.

Rapporterna nådde mig förstås ändå.

Allra bäst sammanfattade av fotbollskanalen.se:s ”tysklandsbloggare” Adam Nilsson.

Jag hoppas att ni läser hans text, jag hoppas att den når fram även till de våldsmän som förvandlade fotbollsläktaren till ett slagfält bland familjer och barn:
EN MÖRK DAG FÖR SVENSK FOTBOLL

Själv ringde jag redaktionen, jag hade ju skrivit en hyllning till allsvenskan inför SUPERVECKAN som väntar.

Min ingress:
Allsvenskan avgörs inte nu, den spänner bara musklerna.
Så håll för ögonen, barn – det är inte säkert att det blir vackert.
Håll för öronen, mor och far – det är nu volymen höjs.
De bästa lagen med de största klackarna i de viktigaste matcherna i den jämnaste tabellen under en och samma vecka.

Skulle jag skriva om?

Jag skrev en ny text, en om händelserna på Tele 2 Arena men bestämde mig för att skrota den och gå på det jag hade skrivit från början.

Min krönika var tänkt att bli startskottet för den allsvenska maktdemonstration som jag fortfarande hoppas att nästa vecka blir, och den ska inga små ligister få ta ifrån mig.

Min fredagssida handlar trots allt om allsvenskan, Hammarby är ganska långt från allsvenskan, både sett till hur de spelar, hur föreningen sköts och hur dess svarta svans betedde sig på läktaren i dag. Så jag nöjde mig med att lägga till några meningar vad jag tycker om vansinnet.

En av flera lediga dagar den här veckan. Lugnet före stormen. Lugnet före SUPERVECKAN.

Lämpligt nog släpptes Lars Winnerbäcks nya album Hosianna i dag. Winnerbäck är en liten favorit i min bok, inte på Stefan Sundströms, Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms nivå (framför allt inte på Pimmes nivå).

Men när Vinterdäck släpper nytt, då kollar jag i alla fall upp det.

Vad jag tycker? Nja, L L L. Där finns guldkorn – Skolklockan, Ett slags liv och titelspåret – men också bottennapp av episka mått där Larsa tycks försöka låta som just Thåström (som ju medverkar på en av låtarna).

Huvva.

Dessutom tappar Winnerbäck det lite i texterna ibland, hör jag. Eller vad tycker ni om formuleringar som ”Du är kalven som alla ska mjölka” eller ”Vi åkte aldrig ut till havet, men en gång satt vi fast i ett dike, där ville hjulen inte greppa och alla andra körde förbi”.

Jag vet inte, men jag får känslan att det är ungefär så det skulle se ut om man gjorde parodi på hans texter.

Tacka vet jag tandläkarväder och en valpropagande lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige…o fan.

Vilket leder oss vidare i det här blogginlägget.

De pratas ju mycket politik så här i budgettider. Borgarna lanserar nya skattesänkningar och igår twittrade jag att jag tycker att de borde höja skatten i stället, åtminstone för sådana som mig som tjänar alldeles för mycket pengar (45k/m).

…det blev en del ilskna reaktioner på det, folk tycker jag ska skänka till välgörande ändamål. Men välgörenhet är disco, skatt är rock n’ roll. Höj den gärna, i alla fall för oss som tjänar mer än tillräckligt.

Ironi i text är svårt, för att inte säga omöjligt, det är jag medveten om och det är sedan gammalt. Att inte alla skulle begripa mitt inlägg om Lasse Lava var väntat. Det är inga problem.

…men en reflektion jag gör allt oftare är hur svårt många har att acceptera att det går att ha två tankar i huvudet i samtidigt:

Det går att tycka att Lars Lagerbäck är en grymt skicklig förbundskapten när det kommer till taktik, laguttagningar och matchcoaching – det går samtidigt att tycka att han efter sitt journalisthatiska Sommar i P1 blir en hycklare när han själv spekulerar hej vilt i tv så länge det ger bra cash.

Det går att tycka att tycka att Disciplinnämnden tar konstiga beslut ibland – det går att tycka att åsikten att de gör det för att gynna AIK är helt befängd.

Det går att tycka att Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott och utnyttjat sin position som idol för unga människor på ett oacceptabelt sätt – det går samtidigt att känna stort obehag över dödsramsorna och pedofilsångerna samt den allmänt spridda åsikten att Tingsrättens dom inte var tillräcklig trots att åklagare/målsägande aldrig överklagade den till Hovrätten.

Det går att tycka att ett par låtar är riktigt bra på Winnerbäcks senaste platta – det går samtidigt att tycka att ett par är skit.

När blev det så här? Och varför? Krävs det en fullständig redovisning kring varje ämne, måste man upprepa allt som redan har skrivits i varje enskild fråga? Det skulle bli enorma textmassor varje gång man snuddar vid ett känsligt ämne.

Ett sådant handlar om idrottens inkilningar. Jag har varit utsatt för tuffa inkilningar, jag har arrangerat tuffa inkilningar. Jag har alltid tyckt att de lett till att spelarna lärde känna varandra bättre. Ett tillfälle för nyförvärv och uppflyttade juniorer att komma in i gänget. En normal inkilning är inte helt olik en kick off på ett företag.

I de elitföreningar jag har representerat – Jonsereds IF och Ljungskile – handlade det exempelvis om att bada isvak (kallt), sätta upp teaterpjäser (skämmigt), hålla föreläsningar för lagkamraterna (ännu skämmigare), dricka sprit (spydde) – och jag ansåg aldrig att det gick över gränsen och hörde aldrig någon som tyckte det.

Däremot vet jag att det har gått över gränsen i vissa klubbar genom åren. Spelare har bakbundits och slängts ner i vattnet från bryggan för att känna en sekunds dödsskräck innan de insåg att de bottnade.

Det handlar, som allt annat, om gränsdragning. Men i grunden är inkilningen ett positivt laddat ord för mig, något man såg fram emot, både som ny i laget och om man hade varit i klubben ett tag.

Är man inte trött på det här evinnerliga spekulerandet så säg?

I går skickade Viasat ut ett Champions League-pressmeddelande med ett citat från Lars Lagerbäck som rubrik:
– INGEN TITEL FÖR PSG!

…jag tyckte synd om PSG-coachen Laurent Blanc som fick denna krigsrubrik kastad i ansiktet av en person som helt saknar insyn i lagets verksamhet och vardag.
– Kan inte de så kallade experterna bara hålla sig till fakta? Hur svårt kan det vara? muttrade Blanc enligt källor till Fotbollsbloggen.

Samma sak i kväll. I Champions League-studion satt Lagerbäck och spekulerade för fulla muggar och jag antar att han får bra flis för det, femtio papp i månaden, kanske hundra papp de månader det är särskilt tätt mellan spekulationstillfällena.

Spekulationerna haglade i Viasat-studion den här kvällen också. Många handlade om vad Laurent Blanc borde och inte borde göra med PSG och det var nästan så att jag undrade om Lagerbäck hade kommit dit för att försöka knäcka killen.

Vidare spekulerades i hur det kan tänkas gå i grupperna, vilka som går vidare, vilka som åker ur. Det kan inte vara roligt för de här lagen, att där sitter någon slags hybrid mellan svensk tv-expert och isländsk förbundskapten och fullkomligt öser ur sig spekulationer om 30 fotbollsklubbar och deras chanser i Champions League.

Som om inte allt detta vore nog ägnade Lagerbäck halvtidspausen åt att spekulera i huruvida Olympiakos borde göra ett byte eller inte, och jag förstår att managern Michel tröttnade på tjatet till slut och gjorde ett byte. För så funkar det, det är experternas spekulationer som styr vad tränarna gör.

Någon vidare kvalitet i spekulationerna var det dock inte, för en riktigt spekulativ spekulerare borde väl åtminstone ha spekulerat i att Olympiakos är svaga på defensiva fasta och att det är något Thiago Motta & Co. kunde utnyttja vid hörnorna.

Det blev bättre när matchen tog slut, då slapp Lagerbäck spekulera. I stället kunde han prata om det han precis hade sett. Till exempel gjordes följande iakttagelse:
– Det slog mig att att vill man se mål ska man titta på Champions League. Dessutom snygga.

Vidare räknade Lagerbäck utifrån kvällens resultat ut att ”Pengar betalar sig” och menade att det är tråkigt att pengar styr i Champions League men om man nu tycker det är tråkigt, varför följer man då överhuvudtaget Champions League, och varför gör man det mot en egen fet lönecheck i en studio som satsar enorma resurser på att vecka ut och vecka in pumpa upp intresset och därmed själv bli en del av hela det penningstinna maskineriet?

Nåväl, det var ett sidospår. Däremot tycker jag det var lite respektlöst av Lagerbäck att säga att vissa lag gör misstag. Spelarna försöker faktiskt så gott de kan och det är inte så lätt där ute alla gånger. Dessutom är det små marginaler och Olympiakos skapade också många målchanser.

Nu tar vi nya tag, redan i morgon kväll är det dags för nya spekulationer om allt det där som varje normalbegåvad, fotbollsintresserad människa kan räkna ut på förhand. Sedan samlar Lagerbäck upp det som faktiskt hände efteråt, det som sällan eller aldrig kom med under spekulerandet.

Till sist: eftersom Champions League är i gång gör jag en ”Lagerbäck” och spekulerar kring vilka som får konfettin sprutad över sig till våren – Juventus. Trots att de bara fick 1-1 mot Johan Wiland i kväll. Men det vänder snart.

Efter att Djurgården hade besegrat Malmö FF med 2-0 på Swedbank sprang jag på nyheten om att Dif och succétränaren Per-Mathias Högmo förhandlar om ett treårskontrakt. Sportchefen Anders Grönhagen bekräftar det i min artikel här.

Högmo ville själv inte säga så mycket om framtiden, däremot firade han av ett intressant brandtal som kan tolkas som en passning till en framtida, svensk arbetsgivare:

– Svenska klubbar säljer spelare alldeles för tidigt. Var är stoltheten? Stockholm ska inte bedriva farmarverksamhet åt nederländska mittenklubbar. Låt inte agenterna styra! Bygg upp lag som kan prestera i Europa! Sedan kan man sälja. Sverige är ett av världens rikaste länder, här bor tio miljoner människor, vi kan bli en maktfaktor i europeisk fotboll.

Jag är inte alls säker på att Högmo verkligen blir kvar i Djurgården, jag vet att hans namn rankas högt i Norge och att förbundskaptensuppdraget efter ”Drillo” är inom räckhåll. Kort sagt: jag tror på en förlängning med Djurgården när jag ser den.

Att Högmo är en av mina personliga tränarfavoriter råder dock ingen tvekan om, jag har lanserat honom som en framtida svensk förbundskapten, jag älskar helt enkelt norrmannen lite grand.

Och jag är inte ensam.

Efter presskonferensen på Swedbank la jag märke till hur Rikard Norling lutade sig fram och sa till sin tränarkollega:
– Jag hoppas att du blir kvar länge i svensk fotboll.

Högmo skrockade sitt norska skrock och svarade något i stil med att ”Ja vi får väl se”.

Efteråt frågade jag Norling om ögonblicksbilden:
Jag noterade att du hoppas att Högmo blir kvar i svensk fotboll?
– Gjorde du?
Ja. Varför?
– Jag tycker att han har kommit in på ett väldigt ödmjukt sätt, med kunskap och glimt. När vi får in tränare utifrån är det viktigt att det blir ett lyft och att det för svensk fotboll framåt. Det tycker jag verkligen att han gör. Min bedömning utifrån, min magkänsla, säger att han är bra för svensk fotboll.

Välkommen till den svenska tränarfamiljen, P-M. Nu är det bara en underskrift på Grönhagens kontraktsförslag som saknas.

Körde bil från Solna till Halmstad i går. Jag mötte hösten på vägen.

Det blev temat på matchkrönikan från Örjans Vall: Hösten har svept in över den allsvenska guldstriden.

Blåvitt stod stadigt mot HBK, AIK svajade åter på Friends, Helsingborg rasade ännu en gång på Hisingen.

I kväll rullar Robmobilen vidare mot Malmö, MFF-Djurgården, men så långt söderut är det kanske sommar fortfarande?

Egentligen borde min kollega Simon Bank fått skriva HBK-Blåvitt. Bank är krönikören som aldrig missar en regndroppe, han går ner i spagat av ett väderomslag och han hade gått upp i brygga över att få beskriva ett årstidsskifte.

…Bank kan mycket väl ha varit meteorolog i ett tidigare liv, eller så heter hans pappa inte alls Ulf utan John.

Två starka centrallinjer ställdes mot varandra på Örjans Vall, Andreas Landgren och Mikael Boman var bäst i HBK, men det var Mikael Stahres val att byta in Sam Larsson som till slut avgjorde. Det – och Tobias Hyséns högklassiga lilla nicktouch.

– Sedan lämnade Sam posten i rätt brevlåda, som Stahre uttryckte det.

Det spelades en förmatch också, Halmstads guldlag från 1997 mötte ett kändisgäng med ”Bjärred” och ”Sudden” med flera. Bakom projektet stod Fredrik Ljungberg och tanken var att dra in pengar till Halmstad. En snygg gest av den gamle HBK-liraren som blev brutalt kapad av Håkan Mild under spelet. Domaren Martin Ingvarsson friade dock och Mild tyckte förstås inte det var så mycket att diskutera.
– Jag måste bli tuffare där, jag borde tag tagit honom ännu mer.
Fredrik sa att du har kollat för mycket på Mats Sundin och ishockey…?
– Nä, det var ingen fara. Han reste ju på sig med ett leende.
Nöjd med kryss?
– Det får vi vara, det var ju bortaplan, sa IFK Göteborg-sportchefen om matchen som slutade 1-1 efter mål av Mikael Rosén och Kennet Andersson (straff).

Gjorde en längre intervju med Ljungberg efteråt som ni kan läsa i dagens tidning, jag tycker att den blev helt okej även om Nattchefen noterade att jag helt hade bommat att fråga Ljungberg om livet som nybliven pappa…den frågan skulle jag förstås ha ställt.

…i stället frågade jag vad Fredrik tyckte om Özils insats mot Sunderland, han jobbar ju som ambassadör för Arsenal numera (Ljungberg alltså, inte Özil):
– Rent fysiskt blir det en omställning för honom. I vissa situationer var han säker på att få frispark, som han fick i Spanien, men det får han inte nu. Det får han lära sig lite grand, sa Freddie och flinade.

…han hyllade också, det ska tilläggas.

Nåväl.

Är förklaringen bakom Elfsborgs plötsliga uppvaknande så enkel som att de är ett bättre lag med Mohamed Bangura på bänken? Det skulle i så fall rasera allt jag har lärt mig om fotboll. I min värld gör bra spelare lag bättre och inte tvärtom.

Går det att få fram statistik över vilka tränare som blivit uppvisade flest gånger på läktaren? Och finns det någon som helst möjlighet att Party-Janne inte toppar den listan?

Mattias Metes van Basten-volley eller Kennedy Igboananikes van Basten-bicycleta – det är väl där vi står i Årets Mål-diskussionen just nu. Eller vilka har jag glömt?

…annars var ju Melker Hallbergs stolpskott värt ett bättre öde.

Häckens 18-åring Simon Gustafsson är verkligen på väg att bli den nye ”Kim Källström”. De har samma förmåga att äga ett allsvenskt mittfält redan i ung ålder. Simon blir spännande att följa under januariturnén om några månader, tillsammans med Hallberg, Sam Larsson och…ja vilka vill ni mer se när Erik Hamrén tar ut truppen under förbundets julbord i december?

Det är lite synd att Branimir Hrgota inte kan testas då men han måste vara ett av de första namnen Hamrén ringer upp inför nästa träningsfajt.

Hoppas anfallaren tackar ja då så att vi inte har en till Loret Sadiku-situation här.

Över 90 mållösa minuter på Astana Arena – ändå är Sverige bara två poäng från play off.

Så är det.

Zlatan Ibrahimovics historiska 1-0-mål efter 27 sekunder följdes av 91 spelminuter utan mål, Andreas Isaksson blottade klockspelet och sedan var uppdraget slutfört – tre poäng.

Nästa uppgift?

Två kryss på Friends.

Kryss mot Österrike, kryss mot Tyskland.

Då är Sverige i ett play off för första gången.

Seger mot Österrike funkar också, däremot får Sverige inte förlora den matchen.

Inte svårare än så, just precis så svårt.

Sverige-Österrike i play off-final, en sådan match har vi inte haft sedan Danmark på Parken i VM-kvalet 2009 (1-0 till danskarna).

Holland hemma 2011 var inte riktigt samma grej, holländarna var EM-klara, Sverige hade play off-platsen i en ask.

Nu är det vinna, kryssa – eller försvinna.

Jag säger som Anderas Isaksson sa i mixade zonen:
– Det blir en häftig match.

Det blir ju det.

Kazakstan-Sverige då?

Äh, Blågult gjorde det vi krävde och förväntade oss. Visst kunde man önska ett par mål till, Sverige har sämre målkort än Österrike, men man kan inte få allt.

Det var en sådan där match där Sverige gjorde mål direkt och kände nog att ”Vi är fan så mycket bättre än dem” och fick sedan svårt att plocka fram de sista 10-20 procenten, de lyckades aldrig skaka av sig känslan av att ”Det här löser sig ändå”. Därför brast det på ett antal positioner men inte på tillräckligt många och inte hela tiden.

Kazakstan kom till en handfull farliga lägen, i första halvlek oftast omkring Adam Johansson och Pelle Nilsson. När laget balanserades om till andra halvlek uppstod ytorna runt Mikael Antonsson och Martin Olsson i stället. Men de gånger det blev skarpt läge visade Andreas Isaksson varför han varit Tommy Söderbergs, Lasse Lagerbäcks och Erik Hamréns förstaval under en herrans massa år.

Anders Svensson och Albin Ekdal (framför allt Ekdal) gjorde kloka insatser centralt medan de svenska yttrarna inte erbjöd något anfallshot alls.

Och medan Zlatan Ibrahimovic försökte pendla mellan positionen längst fram och att falla ner i hålet dödade Johan Elmander ytor i stället för att dra isär kazakernas backlinje. Elmander blev näst intill en säkerhetsrisk med misslyckade dribblingsförsök och upprepade felbeslut. Ett resultat av frustration, gissar jag.

Jag vet inte hur matchen var framför tv-apparaterna – jag anar att det var som att sova oroligt? – medan upplevelsen på arenan lyftes av en engagerad och högljudd kazakisk publik som levde med varje gång hemmalaget gick till anfall.

…för att inte tala om ljudvolymen ur högtalarsystemet när det pumpades reklam inför avspark…

Bank var bättre förberedd…

…även om vakten ser aningen bekymrad ut över vilka hemsidor Bank egentligen surfar på?

När vi ändå är inne på ljud – Kazakstans nationalsång! En ny favorit.

…eller som Niva uttryckte det:
– Den bästa låten jag har hört i år.

Matchen som sådan var egentligen ganska sömnig, det var den mixade zonen också förutom när Zlatan kom och alla reportrar, fotografer och tv-team stormade ditåt vilket resulterade i att Expressens stackars Nils-Petter Nilsson föll handlöst och drog med avspärrningsstaketet i fallet. Zlatan fnissade åt den dråpliga situationen och vände sig till landslagets säkerhetspryo och frågade:
– Jag vet inte om jag ska flabba?

Apropå Zlatan: fem raka, hårda, oriktade frisparkar rakt i muren nu. När t a r Sebastian Larsson chansen från nära håll?

Jag frågade Marcus Allbäck om kritiken han och Erik Hamrén har fått under samlingen men han tyckte inte att det var några konstigheter:
– Nej det är resultat och poäng det handlar om. Jag tycker inte att kritiken har varit för tuff. Det ingår i det här att bli kritiserad.

Förbundskapten Hamrén inledde samlingen med att fräsa åt fel fotograf, han gav ett betydligt mer harmoniskt intryck mot slutet, kolla bara Blancos ömma foto…

Faktum är att kvällen före Irlandsmatchen satt Sportbladets utsända styrka – mr Flinch, Kaninen, Bank & Niva, Fitness och jag själv – och spånade ihop en tio-lista på tänkbara namn att efterträda Hamrén. Listan publicerades aldrig men den finns i tryggt förvar på datorn där dessa rader nu skrivs.

…det blev en ganska kompetent och trovärdig lista till slut. Dock inte särskilt aktuell som resultaten föll sig.

Till sist: 101 år efter att Hjalmar Lorichs hängde in 1-0 redan efter elva sekunder i en träningsmatch mot Finland blev han omnämnd av svenska medier igen. Zlatans 27-sekundersmål är rekord för en svensk tävlingslandskamp, men Lorichs från 1912 är det snabbaste i landslagssammanhang. Och apropå rekordmän var det någon på Twitter som undrade hur det gamla målet egentligen gick till:
– Var det Anders Svensson som spelade fram?

Jag brukar normalt inte påverkas av tidsomställningar men de fyra timmarnas skillnad mellan Sverige och Kazakstan har slagit ut mig fullständigt. Sedan vi kom till Astana har jag inte gjort mycket annat än sovit. Någon form av omvänd jetlag, misstänker vi.

När startelvan släpptes 15.15 var jag i alla fall på benen för att spela in web tv med mr Niva, Sjögräs, Foto-Orre och Bosta Show, och valet av inspelningsplats föll givetvis på den sköna ryska baren som håller Stalin högt.

Vi valde dock ett hörn av stället som inte erbjuder några direkta, visuella kopplingar till den gamle folkmördaren.

I alla fall.

Adam Johansson ersätter Mikael Lustig som fortfarande inte travar rent och det påverkar rimligen Sverige mer offensivt än defensivt då Lustig visat sig vara ett nyttigt anfallsvapen i det här kvalet, inblandad i sex av tretton gjorda mål (plus ett irländskt). Defensivt litar jag på Adam även om Sverige med tiden bör titta på att växla in Mattias Johansson som backup för Lustig nu när han har tagit en ordinarie tröja i AZ Alkmaar.

Mittbacksparet är mer intressant, Erik Hamrén har nu helt gått ifrån Jonas Olsson och Andreas Granqvist till förmån för Pelle Nilsson och Mikael Antonsson. Sett till att de senare stängde igen fint i andra halvlek mot Irland har förbundskaptenen säkert folket med sig där.

Det jag vänder mig emot är att Hamrén efter EM och efter Olof Mellberg gjorde en inventering på mittbackssidan, kom fram till att Olsson och Granqvist var bästa alternativen och hamrade fast detta med kraft.

Ett drygt år senare låter det annorlunda.

Beror det på att Pelle Nilsson och Mikael Antonsson har blivit så väldigt mycket bättre fotbollsspelare på ett år?

Beror det på att Olsson och Granqvist har blivit så mycket sämre?

Nej och nej.

Det beror på att Hamréns fotbollsöga uppenbarligen inte kunde avgöra saken förrän ett stort antal träningar och tävlingsmatcher senare.

Och kan vi verkligen vara säkra på att Nilsson/Antonsson är ett bättre mittbackspar? Hur mycket handlar det om att defensiven som helhet inte alltid fungerar?

Jag fortsätter envist att hävda det jag har hävdat sedan en bit in på EM-kvalet – Hamrén skulle må bra av en defensivt slipad assisterande tränare då varken han eller Marcus Allbäck har sina främsta taktiska kunskaper kring försvarsspel.

Jag brukar ju tippa med hjärtat och som den obotliga optimist jag är säger jag en matchutveckling som ger 2-0 till Sverige, Zlatan kan bytas ut för att inte riskera varning, och sedan petar Tobias Hysén in 3-0 i slutet.

Oavsett hur det här går skrivs fotbollshistoria i kväll. Anders Svensson gör sin 144:e landskamp, han passerar därmed Thomas Ravellis gamla rekord och det är bara att lyfta på baskern för 2000-talets främste svenske landslagsspelare hittills vid sidan av Zlatan Ibrahimovic, Henke Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg.

Nu ska jag försöka få några timmars sömn innan det drar igång klockan 22.00 lokal tid på Astana Arena, världens sjätte största idrottsarena enligt officiell information här i diktator Nursultan Nazarbajevs Kazakstan.

Då ska ni veta att den bara rymmer 30 000 åskådare…