Jag tippar som ni vet alla guldstridsmatcher på min fredagssida och Syrianska-Malmö FF 0-2 satt som baskern medan IFK Göteborg-Häcken 1-3 inte stämde lika bra.

Å andra sidan: utan utvisningen hade Häcken vunnit. Blåvitt var livrädda, centrerade ihjäl sig för att inte släppa ytor i mitten. Men Häckens matchplan var fullt ös på högerkanten mot Hjalmar Jonsson (”Inte spelat på länge”, enligt Peter Gerhardsson) och Kjetil Waehler (”Inte den snabbaste”).

Det var också så målet kom till: duktige mittbacken Tom Söderberg vann 30 meter med en passning ut till David Frölund, IFK flyttade över, Dioh Williams överlappade, inlägg på Waris Majeed på borte stolpen, nick snett inåt bakåt till Martin Ericsson och pang 1-0. Det var lite ”än slank han hit, än slank han dit och än slank han ner i diket”.

Häcken hade full kontroll på matchen fram till Jonas Bjurströms onödiga andra varning efter en dryg timme. Där fick Blåvitt kontakt för första gången och matchen slutade oavgjort. Efteråt retades Mikael Stahre med Häcken och menade att 1) de saknar toppstridserfarenhet, 2) de har för klent hemmastöd och 3) de har för dålig backlinje.

Gerhardsson svarade iskallt:
– Stahre? Han är ju AIK:are.

Jag tycker så här: Häcken är allsvenskans bästa fotbollslag 2012. Det kan vi slå fast efter 25 omgångar. Men det är inte alltid bästa laget som vinner. Du behöver också vara det smartaste, elakaste och mest cyniska. Utvecklar det i dagens papperskrönika.

Ingen rast, ingen ro. Från Sundsvall till Göteborg och nu tillbaka till Stockholm för inspelning av Sportmagasinet och sedan Erik Hamréns landslagsuttagning inför VM-kvalen mot Färöarna och Tyskland. I dagens papperstidning har vi en artikel som antyder att Behrang Safari, Mikael Lustig och Anders Svensson kan petas då de inte passar in på Hamréns kravprofil. Det tillägget har tyvärr blivit lite otydligt, några krav om speltid i klubblagen eller att tillhöra ett lag i högstaligan har inte Hamrén, Lasse Lagerbäck hade det däremot.

Den intressanta diskussionen handlar om vänsterkanten. Ola Toivonen funkar inte där, Alexander Kacaniklic ska väl lira U21-playoff, Emir Bajrami är petad från Monacos trupp i franska andraligan och Chippen har skadeproblem.

I det här läget blir Tobias Hysén ett alternativ, Niklas Hult ett annat men varför inte en kursändring och gå på Tobias Sana? Jag är inte den som skriker efter att testa nytt i tid och otid och Sana har aldrig varit med i A-landslaget tidigare, det är ovanligt att få chansen i kvaltrupper utan att först ha gjort en träningslandskamp. Men nu är läget sådant att ett undantag kan motiveras och Sana har tagit en ordinarie plats i Ajax, ja till och med gjort bra i från sig i Champions League.

Även på forwardssidan kan det vara läge att tänka annorlunda. Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander och Ola Toivonen är gjutna (om inte Elmanders matförgiftning kommer i vägen, fråga John Guidetti hur sådant kan sluta) men sedan är varken Markus Rosenberg eller Marcus Berg i något vidare slag och Mathias Ranégie borde därför knipa en plats (Alexander Gerndt har väl fallit bort av debatten kring honom, eller?).

Så vad fan, för en gångs skull säger jag in med både Ranégie och Sana. Det är läge.

Det går att beundra Häcken och Peter Gerhardsson som aldrig klagar på domaren.
Det går också att undra om snälla pojkar verkligen får kyssa Lennart Johanssons pokal till slut.

Göteborgsderbyt mellan IFK Göteborg och Häcken var en helt vanlig fotbollsmatch där domsluten fick stor betydelse. Det var samtidigt något så ovanligt som en fotbollsmatch där domarteamet slapp att bli sågade för dem efteråt.

I första halvlek vinkade assisterande Daniel Gustavsson bort René Makondeles 1-0-mål trots att offsiden upphävdes av Tobias Hysén. IFK råkade ut för en liknande felbedömning mot Örebro i början av årets allsvenska varpå de blåvita gick i taket.

När Häckens tränare Peter Gerhardsson fick frågor om domslutet på presskonferensen svarade han lugnt:
– Då tänkte vi så här: ”Vi gör 1-0 ändå”. Och det gjorde vi.

Tänk tanken att det varit Malmö, AIK, Elfsborg eller – ve och fasa – Sören Åkebys Gif Sundsvall som blivit bortdömda och sedan tappat poäng. Då hade tonläget varit ett helt annat. I går blev det inte ens en Twitter-storm.

Då ska man komma ihåg att Häcken även fick mittfältaren Jonas Bjurström utvisad efter två gula kort (korrekta båda två) vilket förändrade matchbilden totalt, från Häcken-kontroll till IFK-kontakt i ösregnet och lervällingen på Gamla Ullevi. När Peter Gerhardsson sedan försökte göra ett byte fördröjdes det av fjärdedomaren Alexander Pavlovic men inte ens det gjorde Häcken särskilt upprörda denna kväll (IFK Norrköpings Janne Andersson har fått både hjärtattacker och hjärnblödningar för mindre).

Det är svårt att veta hur sådana här saker påverkar i långa loppet. Gerhardsson hoppas att en positiv attityd ska betala sig men kommer den domare som dömer Häcken-AIK på Rambergsvallen i näst sista omgången verkligen att tänka på det – eller kommer han att påverkas mer av ett hetsigt bortafölje som vrålar vid varje inkast som går emot?

Det brukar heta att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, snälla pojkar får knappast kyssa Lennart Johanssons pokal heller (eller vad fotbollsspelare nu brukar göra med den). Och Häcken är onekligen ett generöst lag just nu.

Mot Helsingborg tappade de först en 1-0-ledning, sedan fortsatte de att anfalla fem minuter från slutet och ledning 2-1 vilket innebar att HIF kontrade fram en hörna och kvitterade till 2-2.

Mot IFK Göteborg kunde Peter Gerhardsson plockat in defensive mittfältaren Josef Elvby direkt efter Bjurströms utvisning men i stället planerade han ett mer offensivt byte i Björn Anklev och Blåvitts Hannes Stiller sköt 1-1 under tiden. Baklängesmålet handlade om att högerbacken David Frölund – som var olycklig också mot Helsingborg – försökte spela sig ur en trång situation på egen planhalva i stället för att skicka upp bollen på ”row Z”.

Men sådant är detta Häcken vars offensiva och passningsorienterade fotboll genomsyrar allting. Det har tagit laget till andra plats i allsvenskan efter 25 omgångar och en ideologi är inget som förändras över en natt. I en tät guldstrid är Häckens styrka också deras svaghet.

Det finns nog en och annan Boråsare som gärna ger Häcken en tröstande kram i dag. För hur man än vänder och vrider på den här ohyggligt jämna guldstriden går det inte att konstatera annat än att det är klar fördel Elfsborg i några dagar framåt.

Okej, AIK vann inte med 1-0, de vann med 3-2. Och Elfsborg vann inte med 2-1, de vann med 1-0 (jag tippar alltid helgens guldmatcher på min fredagssida).

Men strunt samma, något mål hit eller dit – poängen är det viktiga och båda guldlagen levererade i dag. Även om Elfsborg och Stefan Ishizaki ska tacka Örebro-keepern Tomer Checinski för placeringen vid lobben (”Ishi” gör det bra också så klart).

Pressen över på Häcken och Malmö som möter IFK Göteborg respektive Syrianska i morgon (båda på bortaplan).

Jag var på plats på Norrporten och såg en fotbollsmatch som bjöd på fem mål, 14 hörnor och 35 avslut. Det svängde ordentligt med andra ord. Gif Sundsvalls Sören Åkeby blev uppvisad på läktaren där han fortsatte coacha (gissar jag) genom att prata i telefon med sin assisterande. ”Snuffe” stoppade snabbt undan mobilen när jag försökte plåta honom.

Efteråt menade Åkeby att storlag som AIK har domarna på sin sida:
– Tyvärr kommer domaren in och gör en avgörande bedömning när vi har frilägesutvisning. I morgon kommer han att grina i tidningarna om att ”Jag stod nog lite fel”. Jag tycker det är dåligt av honom. Vi är en liten klubb, AIK är en stor klubb, de får fördelar.

Domaren Michael Lerjéus svor sig fri men nog ska AIK:s Daniel Gustavsson vara glad att han inte blev målchansutvisad i första halvlek – det blev inte ens frispark – när han körde över Giffarnas Robin Sellin i fritt läge.

Efter de senaste matcherna har jag varit på Andreas Alm om att AIK:s tidigare så trygga försvarsspel inte existerar längre. Alm har viftat undan kritiken men i dag gav han mig plötsligt rätt och menade att defensiven inte varit bra senaste tre matcherna.
– Vi måste gå tillbaka och titta på grunderna, sa Alm.

En teori vad problemet kan handla om, som både Alm och Ivan Turina tog upp, är att det har varit stor rotation i startelvorna senaste tiden.

För Gif Sundsvall kan det bli en jobbig höst, offensivt är de bättre än många andra lag (Ari Skúlasons skott! Mini-Foppas dribblingsnummer!) men fyrbackslinjen håller knappt allsvensk klass, och definitivt inte i går.

Jaha, då har vi alltså det intressanta läget med två lag på 46 poäng (Häcken och Elfsborg), ett lag på 44 poäng (AIK) och ett lag på 43 poäng (Malmö FF).

Innan 24:e omgången hade vi två lag på 45 och två lag på 43. Att Malmö tappade 1-0 till 1-2 mot IFK Göteborg på hemmaplan är så klart en tung smäll mentalt och gör de förstås till omgångens förlorare, fast ändå inte på ett avgörande sätt. Jag säger som Lasse Lagerbäck brukade säga: ”Ingenting har hänt”. Med skillnaden att den här gången är det faktiskt sant.

Eller?

Tja, så här då: ju fler poäng AIK, Malmö och Häcken missar, desto större möjligheter får Elfsborg att förr eller senare utnyttja sitt fördelaktiga avslutningsprogram. Jag drog det redan i förra inlägget men det förtjänar att studeras igen:

Örebro (h), GAIS (b), IFK Norrköping (b), Gefle (h), Mjällby (b), Åtvidaberg (h). 

Kan Elfsborg gå rent till och med?

IFK:s Hannes Stiller avgjorde på Swedbank Stadion, jag såg inte matchen, jag befann jag mig på Rambergsvallen och såg Häcken spela 2-2 mot Helsingborg. Efteråt frågade jag HIF:s Åge Hareide vad han trodde om guldstriden.
– Jag tror det kommer stå mellan Malmö och AIK. Elfsborg och Häcken tror jag inte det blir. Det är föreningar som inte har vanan att befinna sig i den här situationen, de har svårare att hantera den än stora klubbar som Malmö och AIK som är vana att vinna.

Häckens Peter Gerhardsson gav inte mycket för det resonemanget:
– Det är inte vårt kansli som ska spela matcherna. Det här kommer att avgöras på planen.

Gerhardsson kan låta text tv:n stå på ett tag till men en sak är säker – allsvenskan avgjordes inte i den 24:e omgången heller.

Okej då, 1-1, inte 2-1 till AIK. Jag trodde att Elfsborg skulle tappa sista kvarten på Råsunda men icke. Det trodde Andreas Alm också som gjorde ett trippelbyte i 76:e minuten. Men effekten uteblev, Elfsborg orkade hålla spelet uppe i slutet på det mer tungsprungna underlaget. Jörgen Lennartsson kunde konstatera att konstgräsexperterna är obesegrade på gräs i Stockholm i år (de kryssade mot Djurgården också). Han såg nöjd ut när han sa det.

Ingenting har hänt. Ja, det var den spontana känslan efteråt. Eller rättare sagt att resultatet var bra för Malmö FF i allmänhet och Häcken i synnerhet.

Men ju mer man tänker på det – det här var en seger för Elfsborg.

Mitt i formsvackan grejar de ett kryss på Råsunda i kombination med följande återstående schema:

Örebro (h), GAIS (b), IFK Norrköping (b), Gefle (h), Mjällby (b), Åtvidaberg (h). 

En som hade koll var klubbdirektören Stefan Andreasson som trots 1-1 på Råsunda knöt näven på hedersläktaren efter slutsignalen. Han ser vad ni också ser – Elfsborg kan gå rent sista sex.

Då landar de på 64 poäng. Då har Häcken inte råd att förlora en enda match, de har bara råd med ett kryss. Om Häcken skulle falla igenom helt (inget talar för det) och Malmö FF går rent landar de på 64 poäng. Då blir det en målskillnadsaffär. AIK kan max komma upp i 62 poäng. AIK ska möta Häcken och Malmö, lagen kommer på något sätt att ta poäng av varandra.

Ryktet om Elfsborgs död var överdrivet men de måste nu fejsa ett annat problem:Anders Svensson och Andreas Klarström är avstängda på söndag mot ÖSK – Niklas Hult, Jon Jönsson och Stefan Ishizaki kan missa matchen på grund av skador. Däri ligger en stor utmaning att hantera.

Det var rörigt efter derbyt i går med motstridiga uppgifter och vi fick egentligen aldrig grepp om den banderoll som maskerade personer hängde upp intill en docka i en snara från HIF-klackens läktarsektion. Texten på banderollen var den samma som delar av klacken sjöng på vårderbyt på Swedbank Stadion: ”Simon Thern skall dö”…

…även om Simon själv kommenterade det hela med en axelryckning den gången (”Vi ska alla dö nån gång”) var det illa redan då. Nu togs det hela ytterligare ett varv.

Polisen ville inte ge sig in på sektionen av risk för bråk men derbyt var på väg att skjutas upp på grund av banderollen som tack och lov försvann efter ett par minuter även om ramsan hördes någon gång till.

Malmö FF kommer inte att polisanmäla då Simon själv inte vill att det ska bli en stor sak av det. Helsingborg diskuterar en polisanmälan och det är åtminstone bra om de markerar mot hatinslag som passerar gränsen. Bland andra lags supportrar verkar man reagera med viss bestörtning och jag undrar om det egentligen finns någon som anser att detta är i närheten av en acceptabel läktarkultur?

Även om det råder yttrandefrihet, och det säkert går att vända och vrida på formuleringen ur ett juridiskt perspektiv, så blir budskapet fullständigt makabert ihop med en docka med en snara runt halsen. Yttrandefriheten är heller inget som mår bra av att missbrukas hur som helst och det måste väl finnas gränser vilket klimat vi vill ha på arenorna.

På samma sätt som att det måste sättas gränser för de domare som nu delar ut varningar hej vilt för spelares glädjeyttringar vid mål. Gult kort för provocerande gester är en sak och tröjregeln må vara löjlig men den går också att köpa – däremot att fira ett mål framför sina egna supportrar och sedan varnas för det är något helt annat. Men det här är en fråga pamparna redan förlorat. Även om de kanske stretar emot ett tag till kommer de aldrig att klara debatten i längden, det är jag nästan beredd att sätta mig själv i pant på.

Men åter till banderollen och dockan: jag kan inte påminna mig om när jag såg något sådant i Sverige senast? Å andra sidan börjar jag bli gammal och glömsk.

AIK-klackens sång under Stockholmsderbyt (”Vi ska galga hela djävla Djurgården”) tillsammans med den stackars Djurgårdskaninen i en snara väckte också anstöt hos vissa men jag anser att det är stor skillnad, det är inte ens samma diskussion (dessutom är sången självironisk eller vad man nu ska kalla det).

Händer mycket i Helsingborg. AgentDirekt avslöjade att Åge Hareide lämnar och Östers succétränare Roar Hansen ersätter. Den obekräftade nyheten dementerades av sportchefen Jesper Jansson så till den milda grad att han även klev ut i branschpressen och initierade en bojkott av fotbollssajten.

Vem har rätt, vem har fel? Vad framtiden bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna. Men kanske bör man väga in följande: i samma veva blev det klart att Henrik Larsson säger upp sitt kontrakt med Landskrona Bois.

Jag gissar att HIF:s tränarrekrytering är inne i ett känsligt skede, man har ett antal kandidater på listan där Hareide är en, Hansen en annan och Larsson en tredje. Att i det läget publicera uppgifter att allt är klart är en journalists jobb (om det nu stämmer att HIF bestämt sig för ett av namnen och han har tackat ja) men kan ställa till problem för de som arbetar med frågan. Jesper Janssons kraftfulla motreaktion kommer att se ganska komisk ut i backspegeln om det blir Roar Hansen som tar över till slut. Visar det sig att AgentDirekt har spridit osanningar får de en besvärlig diskussion på halsen.

Fortsättning följer.

Okej då, 1-1, inte 2-2. Jag avgår omedelbart som derbytippare.

Jag tycker det var ganska rättvist. Malmö hade medvinden i första halvlek, Helsingborg i andra. Det var en bra match, speciellt med tanke på att spelarna tvingades hantera besvärliga yttre förutsättningar (även kallade ”svensk höst”).

Återigen ett derby med irriterande spelavbrott för bengaler trots att domaren Stefan Johannesson hade en ambition att låta spela gå vidare. Men när det är så många och det är så rökigt gick det till slut inte. Som tur var blåste röken bort snabbt. Men måste man elda så herrans mycket? Eller kan man inte bara elda inför avsparken som HIF-klacken gjorde? Malmös och Helsingborgs styrelser enades i paus om det ovanliga beslutet att spelarna inte skulle tacka supportrarna efteråt (det struntade förstås Pontus Jansson i och oavsett vad man tycker om det gör han det av en övertygelse som är värd att respektera). Återstår att se om fler föreningar följer efter.

Annars en rad felaktiga domslut av Johannesson som kom snett på det från början. Mest uppmärksamhet kring hörnan som ledde till Malmös kvittering och den efterföljande handsen på målskytten Wilton Figueiredo. Handstolkningen må vara krånglig att begripa och det blåses straff för ofta sett till hur domarna själva förklarar regeln men i detta fall var spelavståndet nära tio meter och Wiltons arm långt utanför kroppen. Straff, alltså. Men icke.

Bäst i Malmö FF var Pontus Jansson, Miiko Albornoz och Erik Friberg. Bäst i Helsingborg var Pär Hansson, Ardian Gashi och David Accam. Sämst var Jere Uronen och jag twittrade om att han borde bytas ut i paus. Som tur var för HIF läser Åge Hareide inte mina tweets och i andra halvlek gjorde Uronen det enda rätta i regn och blåst – han sköt från 30 meter. Fast det hade aldrig blivit mål om inte Johan Dahlin tabbat sig.

…Hareide gjorde för övrigt inte ett enda byte på hela matchen. Det är ovanligt och i det här fallet var det bra coaching.

En vilodag innan guldracet går vidare med AIK-Elfsborg. Alla fyra lag lever i högsta grad. Men visst säger det något att i denna omgång var det bara Häcken som inte tappade poäng. Peter Gerhardsson kan låta text tv:n stå på ett tag till.

Eftersom jag bara har avgått som derbytippare fortsätter jag att tippa guldstriden i omgång 24:

AIK-Elfsborg 2-1.

Häcken-Helsingborg 6-2.

Malmö FF-IFK Göteborg 2-0.

Man kan väl säga att det senaste blogginlägget rörde om lite. På gott och ont. Man kan också säga att det låg i linje med den nya tidens journalistik: det lockade till kommentarer, det lajkades på Facebook och det spreds på Twitter. Ganska exakt så cheferna vill att nätartiklar ska fungera.

Nu släpper vi det för stunden och fokuserar på guldstriden.

Både Elfsborg och AIK tappade poäng i kväll och på onsdag möts de på Råsunda. Om AIK vinner är de förbi, om Elfsborg vinner är de fem poäng före Gnaget.

Efteråt fick Nebojsa Novakovic frågan om han tror att underlagsdebatten satt sig i huvudet på Elfsborgspelarna med tanke på att de inte vunnit en enda match på gräs i år:

– Självklart. När de kliver på bussen och åker till Helsingborg eller Råsunda vet de att det är svårare än i Gävle eller Sundsvall eller på de arenor som har plasten. Ju mer de snackar om att det inte påverkar dem, desto mer påverkas dem. När man läser någon som säger ”Vi är inte påverkade” då vet du att han redan är påverkad.

”Nesh” tillade:

– Fast det är ännu konstigare att de inte vann på plasten i dag. 

Det har han förstås rätt i.

Men AIK tappade också poäng och det tidigare så solida försvarsspelet ser plötsligt darrigt ut. Daniel Majstorovic vilade, Niklas Backman gick inte att känna igen och jag misstänker att ”Maestro” spelar på onsdag även om han inte imponerat vare sig i derbyt eller i Europa Lague.

Apropå Europa League. Det brukar sägas att det påverkar prestationerna i allsvenskan negativt att samtidigt spela i Europa men jag tror tvärtom: det är ungefär som att träna med A-laget ena dagen och juniorerna nästa – då brukar juniorträningarna kännas ganska enkla. Nu gjorde AIK ingen stor match mot IFK Norrköping – jag var på plats på Nya Parken – men det var framför allt första tjugo minuterna och försvarsspelet som var dåligt. I övrigt var jag imponerad av Celso Borges, Mohamed Bangura och Viktor Lundberg. Men Viktor borde givetvis ha gjort minst ett mål.

…i fjol gick Malmö obesegrade genom de sista nio omgångarna av allsvenskan samtidigt som de fick dyngstryk ute i Europa. Så det är defintivt för tidigt att räkna bort Gnaget, om nu någon hade gjort det.

Då tror jag att Elfsborg är mer skakade. Att inte lyckas besegra Gif Sundsvall på hemmaplan och en man mer i en timme får dig att börja fundera som spelare.

Mycket på spel på onsdag med andra ord.

Men först rullar silverbilen vidare till Helsingborg för kvällens skånederby. Jag säger som jag alltid gör inför derbyn – 2-2.

Var skriver man på?

Jag vaknade halv elva och loggade in på webben. Jag hittade inte En. Enda. Artikel om den allsvenska guldstriden, trots att både AIK och Elfsborg spelar i dag.

Däremot en hel del Premier League och Zlatan och annat just nu rätt ovidkommande.

Det är inte så att det saknas material. Slår man upp papperstidningen hittar man både det ena och det andra: AIK:s supporterbrudar har skickat en egen buss till Norrköping, en lång och bra intervju med Peter Gerhardsson och vi går vidare med vår granskning av konstgräsutbredningen. Bra och relevant journalistik – men inga klickraketer.

Så på nätet?

Intet.

Vi går mot en utveckling där allt mer handlar om den internationella fotbollen, där eleganta krönikörer kan resa Europa runt, besöka de flashigaste av arenor för att sedan varva ner i fashionabla tv-studios, hämta hem de stora rubrikerna och de specialdesignade bildbylinerna (på nätet) medan fotfolket kuskar runt mellan Strömvallen och Strandvallen i jakt på en notis.

Det, Marcus Birro, är den riktiga sportjournalistiken. När satte du senast en fot på en allsvensk arena och nöjde dig med en botten i tidningen efteråt. Jaså, har det aldrig hänt? Okej, men håll då käften om supporterskap och journalistik och fortsätt med det du är bäst på, populistiskt dravel.

Jag gnällde på Twitter att det saknades artiklar om allsvenskan i morse och fick ett beskt svar från en av våra mest framträdande nätreportrar. Han är numera blockad men lik förbannat ett exempel på hur tankegångarna går, en generation bortskämd med Premier League och Champions League, som sedan länge tappat kontakten med det som borde vara vårt fokus, där vi kan vara bäst.

Men jag fick också svar av de människor som brinner för vår egen fotboll, där vi inte copypastar the Sun eller the Guardian.

Folk skrev:

”Blir alltid grymt upprörd när den faller bort – på gott och ont är det ju allsvenskan som är VÅR fotboll”.

”Ska man endast köra klickisar så är det rätt mycket man kan strunta i och bara köra Becks kallingar, typ”.

”Det har inte funnits förhandsartiklar på hela säsongen. Klubbarnas hemsidor är bättre på det numera!”.

Häromdagen fick jag beröm av vår nätchef. Han hyllade samarbetet mellan mig på plats och nätredaktionen för att vi var snabba med nyheten om att Patrick Vieira var på Stadion. Problemet var att informationen var fel, själva anledningen till att han var där stämde inte. Efter att ha satt mig in i frågan och pratat runt kunde jag leverera korrekt information till papperstidningen som sedan publicerades på nätet. Men detta hade nätchefen inte koll på när han skrev sitt hyllningsmejl, han hyllade att vi hade varit snabbare än konkurrenten. Jag vill inte få beröm för att jag är snabb, jag vill få beröm för att jag har rätt information, oavsett vilken tid det nu må ta.

Men sådant är klimatet i det nya medielandskapet, där anrika sportredaktioner med kompetent personal kastas överbord på sjunkande skepp.

Det har också tagit mig tid och kraft att övertyga ledningen om att vår nya fotbollspodd ska fokusera på allsvenskan, det är där vi kan vara unika, dessutom saknas det forum i riksmedierna som tar allsvenskan på allvar medan det finns en uppsjö av mer eller mindre seriösa magasin som travar Champions League och Premier League till leda och förbannelse.

Därför lånar jag de engagerade svenska fotbollsfansens eget uttryck, jag tror att de tillåter i det här sammanhanget, och för över det till min egen bransch:

Mot den moderna nätjournalistiken.

MDMN!

* 4-2-4.
* Förbud att spela bakåt.
* Anfall även vid ledning med fem minuter kvar.

Häcken har gjort 53 mål och leder allsvenskan.
För Sportbladet avslöjar tränaren Peter Gerhardsson detaljerna i den unika attackfotboll som blivit lagets signum.
– Tänk framåt, spela framåt, löp framåt, säger Gerhardsson, 53.

3-0 borta mot Djurgården innebär att Häcken leder allsvenskan med en match mer spelad än guldkonkurrenterna. Peter Gerhardsson ville efteråt inte dra några större växlar av det men erkände:
– Jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten och vaknar till den.

Det offensiva spelet har tagit Häcken till en tätposition efter 23 omgångar och en förklaring är att attackviljan genomsyrar alla beslut. I går var defensive mittfältaren Dominic Chatto försvagad av sjukdom men i stället för att byta in en liknande spelartyp startade Peter Gerhardsson med anfallaren Dioh Williams på mittfältet vilket mer påminde om ett 4-2-4-spelsystem.

När mittbacken Emil Wahlström skadade ljumsken efter tio minuter bytte Gerhardsson inte in en ny mittback utan flyttade ner mittfältaren Oscar Lewicki och tog in Chatto centralt. Detta på bortaplan mot en normalt svårspelad motståndare.

Anledningen till att Häcken klarar att hantera dessa vågade beslut är en minutiöst planerad anfallsfotboll.

Några exempel:

* Om en spelare avvänder fler än ett tillslag måste han sedan spela bollen framåt.
– Det gör att alla andra spelare vet att nu kommer bollen att gå framåt, det är signalen att börja löpa framåt, säger Peter Gerhardsson.

* Alla passningar måste spelas på den fot som är längst i från motståndaren.
– Det gör att vi vågar spela in bollen i rätt ytor även om det är trångt, menar Gerhardsson.

* För att nå rätt ytor i uppspelsfasen ska mittbackarna gå brett i sär och spela bollen mellan varandra.
– Det öppnar upp ytor för oss eftersom motståndarna är tvungna att flytta på sig.

* Alla spelare som kommer i avslutsläge ska välja det Gerhardsson kallar ett ”taktiskt avslut”:
– Thierry Henry är ett bra exempel som tar smarta avslut i stället för kraft, han söker alltid det bortre hörnet, han passar in bollen. Rent statistiskt blir det oftare mål.

* Och den sista punkten som Gerhardsson själv beskriver som främsta förklaringen till att Häcken gör så många mål:
– Det är något vi har blivit bättre på i år, i stället för att försvara 1-0 och bli försiktiga så går vi alltid för 2-0.
Tänk framåt, spela framåt, löp framåt.
I 90 minuter plus tilläggstid.

…Blancos bild här är från dagens tidning och tagen efter att Häcken metodiskt rullat upp ett samlat Djurgårdsförsvar (pil 5). Titta på Dif:s backlinje, hur utspridd den är, vilken yta Waris Majeed (pil 2) har att löpa in på från sitt utgångsläge till vänster snarare än centralt medan vänsteryttern René Makondele (pil 3) konsekvent sökte sig in i banan. Samtidigt var Dioh Williams roll (pil 1) att som mittfältare kliva upp och locka bort Djurgårdens unge och orutinerade mittback Emil Bergström vilket han också lyckades med allt som oftast.