Det var väntat och inte överraskande att Dickson Etuhu och personen som i medierna kallas ”37-åringen” blev frikända från åtalen om grovt givande av muta. Läste man förhören med Kenny Stamatopoulos och lyssnade på vad som sades under rättegången så är det inget konkret erbjudande Kenny säger sig få. Däremot anser tingsrätten att det är färdigutrett att de åtalade undersökte möjligheterna till matchfixning.

De sonderade terrängen med Kenny, men han sa ”nej tack” snabbare än en svensk regeringsbildare. Rikard Norlings vittnesmål var sista pusselbiten för att förstå hur hela historien hänger ihop. Även så är i efterhand anser jag att Norling och AIK agerade rätt som slog på stora trumman – och trots att det inte blev någon fällande dom så ger även Stockholms tingsrätt AIK rätt genom att konstatera att de åtalade fiskade i väldigt grumliga vatten. Dicksons krokodiltårar lurade inte många. De åtalade blev frikända men är inte oskyldiga, som en kollega tolkade domen.

Åklagare Johan Lindmark har drivit två tidigare matchfixningsåtal: Värnamo-fallet och Kristianstad-fallet. Även då låg Lindmark under i paus men vände och vann i andra halvlek (hovrätten). Om han gör om de bedrifterna nu? Tveksamt. Jag blir förvånad om han överklagar domen, i så fall måste det komma fram något nytt.

Det om det.

Min före detta parhäst Oskar Månsson publicerade en intressant intervju med Hammarbys säkerhetsschef Göran Rickmer på sajten Fotboll Sthlm i veckan. Det handlar om fotbollsvåldet:
”I relationen mellan DIF- och HIF-supportrar oroas han av att det inte bara finns våldsinslag bland huliganfirmorna, utan även i vissa så kallade Ultras-grupper.
– Vi har varnat om det länge, att våldskapitalet förflyttas i supporterrörelsen. Jag tycker att vissa gränser har suddats ut. Tänk dig att det är två stora cirklar bredvid varandra och någonstans i mitten möts dem. Det finns en gråzon, säger Göran Rickmer.”

Om detta nu stämmer, och är en trend som breder ut sig (?), så kommer det rimligen påverka rapporteringen av supporterengagemanget i stort. För om det är våldsmän som syr läktardukarna, då kommer det bli mer komplicerat för media att dela ut plusbetyg. Just sayin’.

Själv är jag involverad i en härva med firmor och före detta förtroendevalda, förundersökning pågår, och i helgen är det tänkt att jag ska medverka i en podd på detta tema. Gissar att det kan bli intressant lyssning.

1. Modric.
2. Messi.
3. Mbappé.

Är sjukskriven sedan en tid, har opererat båda höfterna, artros och för mycket fotboll innebar att jag fick lägga mig under kniven 20 år tidigare än planerat, men skönt att ha det gjort även om det var ett helvete första veckorna. Fick fästa ett rep i väggen för att kunna dra mig upp ur sängen (rörligt bevismaterial finns, men det är ingen vacker syn).

…efter årskiftet är jag tillbaka i tjänst och då förhoppningsvis som ny igen, både skallen och mittpartiet stabiliserade med tacksamhet och titan.

En nyhet som rör allsvenskan blir det ändå senare i nästa vecka. Plus att jag fördrivit tiden i soffan med ett längre reportage som antingen publiceras här på bloggen eller på aftonbladet.se. Hoppas på det senare pga större genomslag, men vi får se vad nye bossen över Gräv & Story-avdelningen Martin Schori kommer fram till.

Nu ska jag inte kolla På Spåret för det har jag tröttnat på. I stället ska jag lyssna på en ljudbok. Är det något jag har upptäckt under den här sjukskrivningen är det hur förbannat behagligt det är att lyssna på ljudböcker. Jag ska aldrig mer läsa en bok.

(Tänk att kunna säga så utan att låta som en idiot).

Dagens bloggnostalgi: När jag var rasande på den moderna nätjournalistiken.

Det är glädjande att fler sportjournalister börjar ifrågasätta den sjuka, internationella klubblagsfotbollen.

Simon Bank hittar en träffande angreppsvinkel när han ställer pengarullningen mot en brinnande värld, ett Europa där flyktingtragedierna avlöser varandra och murar byggs.

Kanske måste jämförelserna göras för att fler ska öppna ögonen.

Samtidigt rullar de flabbiga Silly-sändningarna vidare på nätsidorna. Banks rubrik toppar inte längre sajterna, nu handlar det om att en ny ”superaffär” har gått i lås eller i stöpet.

The show must go on.

Fotbollsvärlden har inte blivit smutsigare bara för att Europas inställning till hjälpsökande från andra delar av världen har blivit det, fotbollsvärlden har varit så här smutsig länge.

Ju mer fenomen som ”Deadline day” vuxit, desto mer har proportionerna tappats när det gäller att också granska de hysteriska pengaströmmarna som far runt mellan klubbar, spelare, agenter, länders statskassor och gud vet vad.

Eftervärldens dom riskerar att bli hård när vi ser tillbaka på detta om några år, när bubblan har spruckit, när patienten har tillfrisknat om den nu någonsin gör det.

Fler än jag borde ställa sig upp och säga: ”Jag vill inte vara en del av det här”. Eller åtminstone: ”Vi måste hantera det här på ett annat sätt”.

Men the show must go on, och de flesta journalister rättar fortfarande lydigt in sig i ledet. Banks krönika ger åtminstone hopp om att en och annan börjar få upp ögonen för något de borde ha insett för länge sedan.

Dagen efter segermatcher är bra dagar för oss journalister. Särskilt efter lite större skalper.

Spelarna är på gott humör, garden är nere.

Ledarna brukar vara lite kaxigare, som när mr Shinings högra hand Marcus Allbäck fick syn på mig i receptionen och sa med skeptisk blick:
– Jag hoppas att du är med i mustaschkampen?

…det ska läsas som att han inte tycker jag klär i min nyodlade grosshandlare.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

I dag var Nabil Bahoui, Isaac Kiese Thelin och Niklas Bärkroth beställda, och ”Nabbe” fick svara på frågor om ryktena i Grekland att PAOK och Olympiakos jagar honom, Thelin berättade om berömmet från Johan Elmander och hur han kuppade till sig Tourés tröja efter matchen.

…vilken Touré? Det vete fan.

Det här med matchtröjor är förstås en grej för det unga landslaget.

Bärkroth – som kom in i 85:e minuten, grundlurade Gervinho i 86:e och bäddade för Marcus Rohdéns 2-0-mål i 87:e – menade att halva Sverige försökte få just Roma-stjärnans tröja efteråt. Oklart om någon lyckades, själv kom Bärkroth på att han kanske borde behålla sin egen tröja från landslagsdebuten vilket han också gjorde:
– Annars hade mamma blivit arg.

Jag frågade Bärkroth hur det känns att skicka upp Gervinho i lammkön med en ”Cruyff-fint”?
– Äh, försvarsspel är väl inte hans bästa gren, sa Niklas.

Sant.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

– Grym artikel förresten, sa Bärkroth när intervjun var klar.

Han syftade på en sammanställning jag gjort inför resan med spelarnas procentchanser att slå sig in i landslaget på längre sikt där jag gett Niklas Bärkroth 99 procent vilket väckte viss uppståndelse.

Låt oss kalla det en medveten överdrift. Vad jag ville ha sagt genom att placera just honom högt är att jag tror att det ”riktiga” landslaget saknar den här spelartypen. Den som dyker i djupled från kanterna mot mål och skapar poäng. Emil Forsberg är ett exempel som börjat få chansen på riktigt.

…problemet är att de här killarna ska kunna försvara som Johan Elmander också. Och det är ofta där det brister.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Apropå Elmander: Jag har varit på många januariturnér där jag fått försvara Anders Svensson och Tobias Hysén och andra veteraner när de blivit uttagna bland talanger. ”De är bara med på gamla meriter”, brukar det muttras, men jag har försökt förklara att kollar man träningarna så ser man hur de här gamla rövarna sticker ut. De är en eller ett par klasser bättre än de uppskrivna ”löftena”. Det är en lärdom jag har gjort under lång tid. Det är en insikt många fans tycks sakna.

…men vad gäller Elmander är det inte riktigt så, eller har i alla fall inte varit på den här resan. Han ser snarare ut att vara steget efter många av de tio år yngre spelarna. Det kan förstås ha sina orsaker, Johan har en otroligt tuff och tung höst bakom sig men på samma sätt som jag hade hyllat honom om han sett högklassig ut måste jag bedöma honom även när han inte gör det.

Därför är jag rädd att det här kan bli Johans sista resa med landslaget. På kanterna finns många andra alternativ som det kan vara läge att satsa på, och i anfallet (där jag tycker att Johan bäst kommer till sin rätt helst i ett 4-4-2) konkurrerar han med Zlatan, Toivonen, Thelin, Berg, Hrgota och Guidetti.

…Elmanders erfarenhet kanske kan behövas vid en skadekris, likt mot Liechtenstein i höstas, men i en grundtrupp? Tveksamt utifrån där vi står nu.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Från den här truppen tror jag att målvakten Robin Olsen, mittbacken Erik Johansson, yttern Nabil Bahoui och anfallaren Isaac Kiese Thelin finns med även i mars när det är EM-kvaldags mot Moldavien.

…Erik Johansson är intressant, han har liksom smugit lite i bakgrunden av mittbackskollegan i Malmö FF, Filip Helanders talangstatus. Men som jag skrev i bloggen häromdagen: ”Johansson ser majestätisk ut på träningarna”. Insatsen mot Elfenbenskusten förändrade inte det intrycket, och jag skulle säga att Johansson är resor före Helander.

Gårdagens matchhjälte Johan Mårtensson då? Tja, han är 25 år och vi stirrar ju oss gärna blinda på ålder i det här landet.
– Men det är väl inte lastgammalt? som Mårtensson själv uttryckte det efter matchen och det har han förstås rätt i.

Jag är ändå inte beredd att plocka ut honom redan efter en ynka A-landskamp.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Jag är heller inte beredd att säga att allt är guld och gröna skogar i landslaget bara för att de vinner en träningsfajt mot ett lojt Elfenbenskusten. Jag åkte hit med granskningen ”Hur mår Blågult?” eftersom det kändes fel med den vanliga ”tjo och tjim med Kongo-Kim”-journalistken som annars präglar mycket av bevakningen. Det hade inte varit rätt mot bakgrund av ett 2014 med endast två segrar och en rekordlåg placering på Fifa-rankingen (44:e plats).

…men ge mig en övertygande seger även mot Finland på måndag, och jag ska med glädje erkänna att detta kan ha varit resan då den negativa trenden vändes.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Om det är något man ska plocka med sig från matchen mot Elfenbenskusten är att mr Shining har fokuserat på försvarsspelet under träningarna, sedan ställde han elva välutbildade spelare på planen och de följde instruktionerna till punkt och pricka. Det är värt att ta med sig i tider då förbundskaptenen får klä skott för allt som är dåligt med svensk landslagsfotboll. Själv tycker jag faktiskt att han har utvecklats under sina år på posten. Jag var betydligt mer kritisk mot honom perioden 2011-2012.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

I morgon är det dags för SvFF:s årliga ”mutmiddag” där de låter oss journalister som bevakar januariturnén smörja kråset, sedan tar Lasse Richt notan med förbundskortet. Det är en gammal tradition som jag faktiskt inte vet hur länge den funnits. Första gången jag var med var 20o4 i Hongkong då Omvärldsbevakare Nystedt bjöd mig, Jacob Sillén på TT och salig Hans Linné på Expressen på hamburgare på ett O’Learys-liknande ställe. Det går förstås att kritisera att SvFF bjuder journalister på middag men det är inte så att jag blivit mindre kritisk i min bevakning genom åren, tvärtom. Dessutom brukar middagen vara en källa till information som leder till blogginlägg, krönikor eller artiklar. Skulle det bli för mycket missnöje från läsarna, får väl Sportbladet betala min nota för jag vill inte missa middagen, det vore inte i linje med mitt journalistiska uppdrag som är att få fram så mycket information som möjligt.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Dagens bild blir Dagens bilder och symboliserar att jag hamnat under attack i en synkroniserad offensiv där SvFF och TV4 av någon outgrundlig anledning gjort gemensam sak. Först la SvFF:s nye generalsekreterare, Ica-handlare Håkan Sjöstrand ut en bild på Instagram som hans vänner inte tyckte var till min fördel. Olof Lundh var inte sen att haka på och repostade bilden. Sedan växlade Lundh upp det sista steget med en ”lika-som-bär” med mig och karaktären Ole Bramserud från Sällskapsresan. Ett hån som även Sportbladets eget Instagram-konto repostade. 4-0 till firma Sjöstrand/Lundh.

Det är tufft på fältet, jag erkänner att jag är både skadeskjuten och vingklippt för tillfället men jag kommer tillbaka, det gör jag alltid.

Här har ni 4-0-förlusten, steg för steg…

Ny dag, ett nytt besök på golfklubben. Pressbuffén smakade bra den här gången också.

Dan före matchdag är alltid lite mer intressant än ”lunkdagarna”. Det är då startelvan brukar kunna slås fast, och av träningen att döma blir det den vi spekulerade i redan i början av veckan – fast med Robin Olsen i målet (mr Shining släpper elvan officiellt 09.30 svensk tid då han ville sova på saken samt meddela spelarna först).

I alla fall, så här:

Olsen
Krafth, Johansson, Karlsson, Augustinsson
Rohdén, Lewicki, Mårtensson
Elmander, Thelin, Bahoui

…uppställt som ett 4-3-3 här men om Elfenbenskusten startar med bröderna Touré, Gervinho, Bony och Kalou med flera så kommer det där förstås bli ett 4-5-1.

Eller om vi ska vara ärliga: 10-0-0.

Tyskland slog ju Brasilien med 7-1 i en VM-semifinal, hur stora siffror kan det då inte bli här? 1-17?

Nja, kanske inte ändå. Mot Nigeria i måndags vann Elfenbenskusten bara med 1-0 och då kom Nigeria också med spelare från inhemska ligan (de är inte kvalificerade för Afrikanska mästerskapen).
– Vi gjorde ingen bra match. Det kunde blivit oavgjort, eller vi kunde till och med förlorat, sa Kolo Touré när svenska medier fick en pratstund med honom i dag.

Även om det kan bli stora siffror tror jag inte att Elfenbenskusten går för fullt i 90 minuter, ja vi vet ju inte ens om de startar med stjärnorna. Men det är deras genrep, så mycket är klart.

…jag tror att Elfsborgs Marcus Rohdén blir viktig: En spelare som löper mycket. Det lär Oscar Lewicki (MFF) och Johan Mårtensson (HIF) också tvingas göra på mitten.

* * * * * * * * * * * *

Intressant är också – om matchbilden blir den förväntade med mycket försvar – hur de unga ytterbackarna Emil Krafth (HIF) och Ludwig Augustinsson (FCK) står sig men framför allt: MFF-Olsen i målet. Är det han som till slut ska utmana Andreas Isaksson hela vägen?

…måste också inflika att Erik Johansson (MFF) har sett ganska majestätisk ut på träningarna.

Det har däremot inte Johan Elmander gjort men det har förstås sina förklaringar med den tunga hösten. Tror dock att Johan behöver göra en bra match om han ska vara aktuell för den riktiga truppen i mars. Och då behöver han höja sig mot hur det har sett ut på träning.

* * * * * * * * * * * *

Apropå Kolo Touré: Egentligen var det brorsan Yaya vi tänkte intervjua men sett till den hårtork han gav en asiatisk tv-murvel som skuttade in på planen och bad att få ställa ett par frågor efter deras träning insåg vi att det blir nog inget för oss heller. I stället tog jag rygg på Disco från konkurrenten som kan sin Premier League, och som snabbt nosade upp Kolo och sköt iväg ett par rappa.

…själv hade jag ingen aning om vem vi pratade med men Iphonen tog upp ljud ändå. Efteråt visade det sig att Discos inspelning brakat ihop så trots att det var han som ställde samtliga frågor, var det jag som hade citaten.

På Twitter väckte det viss munterhet bland tv-spelspojkarna att jag inte hade känt igen Liverpool-spelaren men så mycket kan jag säga att journalistik handlar inte om att känna igen Kolo Touré på uppstuds – journalistik handlar om att lösa situationen när du  i n t e  känner igen Kolo Touré på uppstuds.

För om vi ska vara ärliga: Var det tv-spelspojkarna på Twitter eller jag som levererade en intervju till Sportbladet i dag?

Just det.

Sedan kan man tycka att så märkvärdig är väl inte artikeln men det får ni ta med Disco, det var han som ställde frågorna.

…skämt åsido, den var bra, det är vad man hinner få ihop under en dryg minut innan stjärnorna skyndar vidare till spelarbussen.

* * * * * * * * * * * *

Efter Sveriges pass fick mr Shining förklara varför han hade röstat på Zlatan Ibrahimovic som världens bästa fotbollsspelare 2014 i Ballon d’Or-omröstningen, och han motiverade det med att han tycker Zlatan, Messi och Ronaldo är de tre bästa i världen, just i år ville han ha in Manu Neuer också, han satte Zlatan som etta för att Zlatan är svensk och Sveriges lagkapten, och han bedyrade att han tog omröstningen på allvar. Att lämna vinnaren Ronaldo helt utanför topp tre var ”mest rättvist” eftersom mr Shining satt Ronaldo före Messi fjol, då gjorde han tvärtom nu.

Ungefär så.

Omsorgen om vår storstjärna är lite gullig, annars kan jag inte påstå att jag bryr mig alls om den där omröstningen. Det är tio minuters underhållning på Twitter när alla Messi- och Ronaldo-fans går bananas mot allt och alla som andas något som inte passar. Sedan tillbaka till verkligheten.

* * * * * * * * * * * *

Hör om otrevligheter på hemmaplan där vd:n Thomas Edselius och andra inom AIK ska ha hotats av anonyma krafter. Tycker att AIK gör rätt som polisanmäler och offentliggör. Tror att öppenheten är bästa skyddet mot hot. Polisanmäl allt, berätta det som går. Positivt också att Sefs ordförande Lars-Christer Olsson direkt kliver ut och ger AIK stöd – det var det jag efterlyste i samband med att Helsingborgs dåvarande klubbdirektör Paul Myllenberg hotades i fjol. Föreningsdemokrati handlar om att medlemsmajoriteten har givit styrelsen mandat att sköta verksamheten fram till nästa årsmöte eller ett extrainsatt. En av styrelsens viktigaste uppgift är att tillsätta vd. Allt detta är gjort enligt god demokratisk ordning i AIK Fotboll, vad jag förstår.

* * * * * * * * * * * *

Läs gärna mitt tidningsknäck om Robin Olsen – och 14 andra målvakter som utmanat Andreas Isaksson senaste tolv åren.

* * * * * * * * * * * *

När jag chattade om svensk landslagsfotboll på nätet i dag fick jag ett SMS från Djurgårdens klubbdrektör Bosse Andersson. ”Svara på min fråga!”, skrev han. Jag scrollade runt bland alla som kommit in, och mycket riktigt, det fans en från ”Super-Bo” som handlade om hur Emil Bergström sett ut på träningarna. Jag svarade ärligt, att han är fjärde mittback och har sett lite kantig ut. Men det är en nivå upp mot vad han är van vid så inte särskilt konstigt. Gillar sportchefens engagemang.

* * * * * * * * * * * *

Dagens bild får bli bröderna Touré – sekunderna före Yayas utbrott…

Tränaren Åge Hareide hade inför returmötet med Atlético Madrid tryckt på en högre aggressivitet och tuffare attityd, att MFF måste komma närmre inpå motståndaren, att de inte ska kunna rulla in mål mot en samlad backlinje som i andra halvlek senast (5-0).

Och jodå, spelarna hade lyssnat och lärt.

0-5 blev 0-2, ännu ett kliv framåt, MFF måste vara den här Champions League-turneringens lydigaste och noggrannaste elev.

Malmö satt ihop bra, den högre aggressiviteten bet men vid några tillfällen tog spelare kliv tillbaka, inte fram, och då blixtrade Atlético skoningslöst. Överlag var Markus Halsti och Enoch Kofi Adu strålande på mitten, hög internationell klass på framför allt Adu.

MFF fick problem när Atlético Madrid överbelastade på Ricardinhos vänsterkant, det var där chanser skapades och mål kom. I bortamötet var Ricardinho dålig, den här kvällen fick han ovanpå på det en omöjlig uppgift när Arda Turan, Juanfran och Raúl Garcia konsekvent stormade fram.

Bakom 2-0 till fjolårsfinalisten döljer sig alltså en i stora delar kvalitetstung MFF-insats. Gång på annan byggde MFF anfall där outtröttlige tvåvägshögerbacken Anton Tinnerholm spelades loss.

(Ja, det är klart att han är ett bättre alternativ än att som Erik Hamrén gjort, spela en felfotad Pierre Bengtsson till höger).

Frågan som gnager: Kunde det slutat på ett annat sätt, med poäng?

Jag tänker på straffen som Mark Clattenburg berövade Isaac Kiese Thelin på: När förseelsen fortsätter in i straffområdet ska det vara straff även om regelbrottet börjar utanför. Lex Demichelis vs Messi från häromåret.

Jag tänker på Markus Rosenberg som drog sin egen frisparksretur i stolpen, efter att en Atlético-back stoppat bollen med handen.

Jag tänker kanske framför allt på mönsterkontringen strax före halvtidsvilan där Rosenberg hittade Emil Forsberg på ett tillslag och endast en sämre förstatouch skiljde från att få med en kvittering in i omklädningsrummet.

Malmö hade chanser och möjligheter men föll till sist mot ett bättre lag utan att MFF behöver sågas eller kritiseras för det, tvärtom ska de hyllas, berömmas och plussas.

Ibland är fotboll med sina astronomiska ekonomiska skillnader inte krångligare än så.

Det föll ett stilla regn över Malmö när vi vandrade bakom MFF-supportrarna genom Pildammsparken. Vi hade precis stannat till vid Midos livs och bunkrat upp med två dosor snus (man vet ju aldrig vad som händer) och bakom mig i kassakön överhörde jag två tonårstjejer:

– Såg du matchen i går?

– PSG-Barcelona?

– Ja.

– Den var fet.

Det skulle bli fetare.

Eftersom det pratas Champions League i Champions League-staden vände jag mig om och frågade om de inte skulle se den riktiga matchen.

– Jo, på tv, svarade tjejerna.

Det sägs att Malmö hade kunnat sälja tre gånger så många biljetter som de 20 000. Ändå har priserna hållits nere för fansen: Säsongskortsinnehavare och medlemmar har kunnat handla paket till samtliga tre hemmamatcher för 600 kronor.

Jag frågade tjejerna hur de trodde att matchen skulle sluta.

– Inte vet jag, sa den ena.

– Vi kan inte se in i framtiden, sa den andra.

Det är många som har tävlat i att döma ut MFF:s chanser under den här resan. Som Lasse Lava, Viasat (”De klarar inte närkampsspelet i Europa”). Som Markus Johannesson, SVT (”De hade tur”). Som Magnus Sjöholm, författarlandslaget (”De kan inte stå i mur”).

Men inte i kväll, inte i Malmö.

I pressrummet var det mer journalister och tv-folk än på en svensk landskamp. 160 stycken om vi räknar in de sändande kanalernas personal.

MFF hade till och med förstärkt organisationen med Ester Kristiansson från Svenska Fotbollförbundets pressavdelning. Ingen dålig Champions League-värvning.

Alla var där.

Till och med Anders Lindblad från Svenska Dagbladet som lagt ner sin sportredaktion.

Plötsligt gick jag rakt rakt in i en bröstkorg.

– Daj har jag inte sett på länge, var har du hållit hus? undrade Glenn Strömberg.

– Ja det är inte jag som far runt i Europa på de stora fotbollsarenorna, här hemma bevakar vi fotboll på gräsrotsnivå, sa jag.

Fast inte just i kväll.

Det slog mig att jag aldrig har jobbat på en Champions League-match tidigare. På 1990-talet hade jag klippkort till Ullevi fast inte i yrkets vägnar. Dagen efter Estonia sjönk, det var tveksamt om matchen skulle spelas men Blåvitt slog Barcelona med 2-1, Magnus Erlingmark och Jesper Blomqvist gjorde målen.

Det har visserligen spelats Champions League-fotboll i Sverige efter det. AIK:s Nebojsa Novakovic har gjort snyggare mål mot just Barca och Nicklas ”Liatorparn” Persson gjorde det senaste Champions League-målet för ett svenskt klubblag, Helsingborg mot PSG.

Nu, 14 år senare, är det dags att lägga ett nytt namn till vårt kollektiva fotbollsminne:

Tvåmålskytten Markus Rosenberg.

Här och nu minns vi förstås en hel del annat också:

Magnus Erikssons vänsterfot.

Isaac Kiese Thelins huvudspel.

Emil Forsbergs förstatouch och balans.

Erik Johanssons långa ben.

Robin Olsens reflexer.

Och så en sådan som Markus Halsti då, som det bara finns en av i Finland, världen och i Champions League.

Malmö FF mot Olympiakos på det som i de här sammanhangen kallas Malmö New Stadium, med reklamskyltar för ryska Champions League-partnern Gazprom, dock inga Greenpeace-aktivister.

En journalist från någonstans gick runt för att samla ihop tips. Mitt blev 2-2.

– Båda lagen kommer att göra mål.

Jag hade fel.

Drygt tusen Olympiakos-supportrar var på plats, MFF-klacken lät dem hållas till det närmades sig avspark., sedan mullrade det på som vi har börjat vänja oss vid:

Till attack! 

Kämpa på! 

För vår färg är himmelsblå.

Hela vägen ska vi gå.

Och sedan SM-guldet nå.

När spelet väl var igång infann sig den nerv som endast uppstår när två lag på samma nivå möts. Två lag skickliga nog att spela hem segern med tjusningen i en fråga ingen där och då kan svara på: Vem ska göra det?

Malmö FF har inte gått till Champions Leagues gruppspel för att ta reda på hur det är vara i Champions Leagues gruppspel. De har gått dit för att ta sig vidare till slutspel.

Den här gången med Åge Hareide-draget att spela 4-4-2 med Magnus Eriksson till höger på mittfältet. Ett drag Hareide skickligt hade maskerat genom att testa Eriksson på positionen först i andra halvlek mot Mjällby i helgen. Nu i ytan där Ibrahim Afellay aldrig föll ner, framför offensivt skicklige Arthur Masuako som oftast har blicken på offensiv planhalva.

Eriksson skapade sig själv utrymmet, vände inåt, la upp för vänstern och nådde Markus Rosenbergs huvud. Det som gav mål mot Mjällby, det som borde gett 1-0 till MFF redan 25:e minuten Olympiakos.

En individuellt skicklig men dåligt organiserad motståndare skulle släppa till fler chanser. Thelin kunde helt oattackerad skarva vidare en rensning från Robin Olsen, och när mittback och målvakt inte kunde bestämma sig för vem som skulle ta bort bollen, bestämde sig Markus Rosenberg för att skicka den i mål.

På läktarna viftade folk med halsdukar och tröjor. Dimman vilade över arenan. Det var nästan så du saknade en bengal eller två, där och då.

Det skulle spelas en andra halvlek också. Olympiakos ännu lite mer oorganiserade, Malmö FF lite tröttare, lite öppnare men aldrig ur formation. Fler chanser. Fler räddningar av Robin Olsen. Ett långt ben av Erik Johansson igen, nu på mållinjen.

Arthur Masuaku, Olympiakos vänsterback, är en Ricardinho utan den 50-procentiga felprocenten. Det är alltså en hyllning till båda men i andra halvlek fick Anton Tinnerholm till slut stopp på honom.

Olympiakos blev allt mer frustrerade, även deras utsända på pressläktaren. När Giannis Maniatis gick omkull mot just Tinnerholm i straffområdet och varnades för filmning flög en journalist (?) upp från bänkraden framför oss och hötte med näven och skrek. Han hade nog rätt men till ingen större nytta.

Jimmy Durmaz byttes in till applåder från hemmaklacken. Åge Hareide tog av sig kavajen och kopplade på fembackslinjen. Enoch Kofi Adu sopade vidare strax framför. Magnus Eriksson byttes ut till ännu högre jubel, in kom Pawel Cibicki, 20, som röjde undan ett par greker och Rosenberg sköt 2-0 – för spänningens skull via kryssstolpen.

Tio miljoner in på kontot – katjing.

60 millar till när Thelin och Filip Helander säljs i januari.

Eller förlåt, Malmö FF laddar väl för åttondelsfinal då.

”Mästarna från Malmö här är vi”, sjöng Champions League-staden så det ekade ut i fotbollsvärlden.

Mästarna från Malmö det är ni, nickade vi andra.

Häromåret satt jag ner med Lennart Johansson. Det är alltid trevligt. Den gången pratade vi Financial Fair Play. Lennart fnös åt projektet:
– Jag tror varken resurserna eller kunskapen att efterleva det finns. Väldigt många av storklubbarna i Europa är på ruinens brant. Det är att kräva för mycket. Det är en noggranhet i kontrollen som är större än för ett vanligt företag. Det finns enklare sätt. Att leva efter de regler och lagar som finns.
Behövs det inte en ekonomisk styrning av fotbolls-Europa? undrade jag.
– Jo, men jag tror att man har tagit i för kraftigt. Jag tror inte många klarar av att orka uppfylla kraven.
Så vad händer med FFP?
– Jag tror att det dör ut, att det läggs ner. Det finns inte kapacitet att dra igenom, sa Lennart.

Detta är tre år sedan, nu är vi där. Financial Fair Play finns. Hävdas det i alla fall. Manchester City och Zlatan Ibrahimovics PSG är två av 20 klubbar där Uefa inte accepterat förklaringar om att klubbkassan fyllts genom sponsorpengar och andra godkända intäktsströmmar. Det är ägarna som skjutit till för mycket, menar Uefa, vilket är just det FFP är tänkt att reglera.

Men vad blir straffen? Det vet vi inte ännu.

Arsenals manager Arsene Wenger tror inte det blir särskilt kännbart. Fransmannen vill markera, han tycker att Uefa ska skicka ut City och PSG ur Champions League:
– Jag tycker att sanktionerna (mot PSG och City) är sofistikerade. Jag skulle vilja se enklare straff som är mer begripligt. Man hade ju kunnat tro att man är med i turneringen om man accepterar reglerna, eller så accepterar man inte reglerna och är därmed inte med i turneringen.

Jag håller med fransmannen här. Den internationella toppfotbollen och dess pengarullning är så sjuk att jag nästan helt har tröttnat på att följa själva matcherna.

Jag säger som Wenger: Om klubbarna bevisligen är ekonomiskt dopade – det är extremt viktigt att systemet är rättssäkert samt förenligt med EU-rätten där alla har rätt att disponera över sina tillgångar som de vill. Men om det nu är så, ja men sparka ut City och PSG från Champions League en säsong då. Det är inget som skadar vare sig turneringen, andra lag eller fotbollen, tvärtom. Det är självklart tråkigt för deras fans, absolut – men jag tror inte att riktiga fotbollsfans vill ha den här fotbollsvärlden i längden, de borde i alla fall inte vilja det.

Spelarna? Äh, det är ju till deras skyhöga löner de flesta miljoner går, spelarna är de sista som ska gnälla. Trist för alla svenskar som följer Zlatan men det känns inte direkt som ett argument man kan ta hänsyn till i sammanhanget.

Däremot skulle det nog få Lennart Johansson att sätta kaffet i fel strupe.

Många stora fotbollsnationer är i gång med viktiga VM-förberedelser i kväll, däribland Brasilien som möter Sydafrika i Johannesburg. En match som bland annat handlar om att spika den slutgiltiga, brasilianska VM-truppen.

Den förväntade startelvan i kväll ser ut så här:

Júlio César
Rafinha, David Luiz, Thiago Silva, Marcelo
Paulinho, Fernandinho
Hulk, Oscar, Neymar
Fred

Om den finns förstås en del att säga.

Strikern Fred, till vardags i Rio-klubben Fluminense, är tillbaka efter höstens skadeproblem, viktig för att trycka tillbaka motståndarens backlinje och därigenom skapa utrymme och tillbakaspel på Neymar, Oscar och hårdskjutande Hulk.

Nånstans där den meningen slutade börjar förbundskapten Felipãos bryderier. Just högerkanten har det experimenterats med ända sedan Dungas förbundskaptensdagar. Hulk var en av få spelare som inte fungerade  tillfredställande under sommarens Confederations Cup. Precis som Neymar från vänster är tanken att Hulk ska röra sig inåt i planen, för att öppna upp för ytterback men den kompakta anfallaren är mer stationär än den lättfotade Neymar.

Alternativen till Hulk är Chelseas Willian som är mer bekväm att flyta centralt eller Sjachtar Donetsk Bernard, mer av en klassisk yttertyp.

Bredvid Paulinho på det defensiva mittfältet kommer Manchester City-succén Fernandinho att spela hela matchen, det är redan uttalat från Felipão. Ramires men framför allt Luis Gustavo är förstås med i kampen om de två sittande mittfältsplatserna.

Bayern Münchens Rafinha får chansen att visa upp sig på högerbacken, han kommer också att spela 90 minuter mot Sydafrika är det sagt på förhand men startelvsplatsen i VM är redan bokad av Barcelonas Dani Alves.

I övrigt har Brasilien vissa bekymmer på målvaktssidan, Júlio César är reservmålvakt i QPR i the Championship men trots att Botafogos Jefferson presterat bra tycks Felipão hålla fast vid den mer rutinerade César som vässar VM-formen i MLS utlånad till Toronto.

Den förväntade brasilianska VM-startelvan – och taktiken för den delen – ser ju ut så här…

’

…det mest intressanta med kvällens match mot Sydafrika är alltså att se hur Júlio César sköter sig i målet, vad Fernandinho kan göra centralt, om Hulk får spela och i så fall: Om Willian eller Bernard hinner uträtta något vid ett eventuellt inhopp.

Samt förstås, vilken form Fred håller som flåsas i nacken av den mer oberäknelige Jô från Atletico Mineiro.

Min erfarenhet är att enskilda domslut sällan avgör en fotbollsmatch.

Det finns naturligtvis sådana som gör det. 0-0 över två möten, förlängning, domartabbe, straff i 115:e, mål, slut. Eller för den delen 1-0 i 5:e minuten efter en domartavla, inga fler mål.

Men inte ens i de exemplen måste det vara  rätt att tala om att domaren avgjorde matchen – även om det kan vara relevant att göra det. Exakt all logik talar ju för att man också måste ta med i beräkningen hur matchen i övrigt har sett ut. Om det förlorande laget bommar tre frilägen – saknar det betydelse bara för att domaren gjorde ett misstag? Är det rimligt att ropa efter domare som aldrig gör fel? Är det konstruktivt att fokusera kraft på eventuella domarmisstag? Är det bra för fotbollen? Leder det till bättre regler – eller skapar det en större osäkerhet? Ökar det intresset för sporten – eller minskar det intresset?

I bakvattnet finns en potentiell orättvisa att ju hårdare tryck, ju mer uppiskad stämning, desto mer kommer storklubbarna att gynnas. Den teorin är inte lika relevant i Champions League som i de nationella ligorna men det är klart att det blir jobbigare för en domare att döma fel mot mitt kära gamla Liverpool än Hull. Eller om ni så vill: IFK Göteborg jämfört med Mjällby. Det här inser förstås både supportrar och klubbledare och en och annan spelare. För det är ju en del av själva tävlingen att engagera stora och högljudda följeskaror, och det är där det journalistiska ansvaret kommer in – att inte enbart betrakta matcher utifrån ett eventuellt domarmisstag, att vi inte ständigt och jämt blir populistiska temperaturuppskruvare.

Att svenske domaren Jonas Eriksson avgjorde Manchester City-Barcelona köper jag helt enkelt inte. Det finns förmodligen 50 orsaker som är mer eller åtminstone lika relevanta för det första mötets utgång och det andra har inte ens börjat ännu: Spelarmaterial, erfarenhet av Champions League-slutspel, andra domslut som inte upplevs lika avgörande eftersom beslutet var att fria i stället för att fälla men kan vara lika fel, lika avgörande, men blåser över, glöms bort.

Bara en sådan sak som att försvarsspel också är en skicklighet, att inte gå in så klumpigt som Demichelis gjorde, att inte läsa spelet så dåligt som Arsenals målvakt Szczesny gjorde mot bakgrund av gällande regelverk. Eller vänd på det: Den oerhörda fotbollsskicklighet bakom Toni Kroos chipp som friställde Robben vars snabbhet och tajming tog honom först in i situationen. Mertesackers förvirrade försvarsspel vid Bayerns 2-0 – eller var det Müllers smarta, pigga hjärna som tog honom till målnickarytan som precis uppstått?

Man kan kräva tv-kameror ena dagen – Jonas Eriksson och Pellegrini skulle lik förbannat inte vara överens om situationen som ”förstörde” för Manchester City. De hade antagligen stått kvar och tjafsat fortfarande utan att bli överens. Eftersom det också ibland – givetvis – är tränartaktik inför ett returmöte att lägga ansvaret på domaren och hålla moralen uppe hos spelarna. Eller för att rikta supportrarnas missnöje på något annat, mot någon annan.

Det är så mycket som aldrig nämns, aldrig tas upp, aldrig analyseras i den internationella fotbollens neverending domardebatt (och för all del även i allsvenskan där man hellre vill ha de domare som emellanåt skälls ut internationellt).

Man kan kräva tv-kameror ena dagen, regeländringar nästa dag, men jag tror att domardebatterna skulle leva vidare, för de upprätthålls lika ofta av helt andra orsaker.

Det här är förstås inte vad besvikna Arsenal-supportrar vill läsa direkt efter att ha skadeskjutits hårt av den trippla bestraffning de precis åkt på. Kanske är det så att det faktiskt är supportrarna själva – det är ju för dem fotbollen finns till – måste tröttna på mediernas extrema jakt på domarsituationer innan vi ser en förändring till att fokusera på mer eller minst lika relevanta delar av ett fotbollsmöte över 90 eller 180 minuter mellan två ibland spelarmaterialmässigt jämna lag, ibland två mindre jämna.

Jag undrar om det någonsin kommer att hända?

Det brukar ju sägas att matchreferatets tid är förbi men kanske saknas det mer än någonsin, åtminstone när det går att kombinera med en fotbollsanalytisk förmåga likt den Telegraphs erkänt skicklige fotbollsexpert Henry Winter visar upp här två timmar efter matchslut.

Här har du lite att kika på:
Hur står sig PSG mot Barcelona just nu?

PSG mot Bayer Leverkusen: Passningssäkerhet: 749/874 = 85,7%.

Alltså, Barca slår alltså 9,7% fler passningar än PSG (959 vs 874) och man gör detta med 1,6 procentenheter bättre passningssäkerhet. Denna jämförelse är dessutom ganska rättvis: båda lagen spelade borta, dessutom fick hemmalagen varsin spelare utvisad och man hade nästan identiskt bollinnehav (59–62 procent). Men sist så kanske man ändå vågar sig på att ranka Man City som ett betydligt tuffare motstånd än Leverkusen (klubben som köpte Fredrik Stenman från Djurgården i slutet av 2005). Barcas passningsspel är imponerande.

Barca slog alltså 10,7 passningar per minut i snitt, eller var 5,6:e sekund (mot storsatsningen Man City, ska man hålla i minnet). Om man inte tar hänsyn till stopptiden. Med hänsyn till stopptiden så blir statistiken “sämre” såklart. PSG slog 9,7 passningar per minut, eller var 6,2:a sekund. I snitt.

Spelarna som slog flest passningar i PSG och Barca:

Motta: 90,8% av hans 131 passningar gick fram.

Xavi: 93,6% av hans 140 passningar gick fram.

Barca hade FYRA spelare som slog över 100 passningar. PSG hade bara 2 såna spelare. Zlatan slog hela 98 passningar, vilket kan jämföras med Messis 86. Zlatans säkerhet var 83,7%, medan Messi nådde 87,2%.

Zlatan: 50% av skotten blev mål (2/4), och 50% av skotten PÅ mål blev mål (2/4).

Messi: 17% av skotten blev mål (1/6), och 20% av skotten PÅ mål blev mål (1/5).

Stjärnmittbackarnas passningssäkerhet då?

Pique: 59 av 67 passningar gick fram = 88,1%.

Silva: 64 av 72 passningar gick fram = 88,9%.

Kontentan: “relativt hyfsat” (för att låna Lagerbäcks uttryck) jämnt där.

Barcas mittfältare håller verkligen en klass för sig när alla är med och är formtoppade, det vill säga Iniesta, Xavi, Sergio med flera. Skulle vara kul att få se Messi i ett lag som saknar dessa mittfältare.

Barca gjorde “bara” två mål igår. Men jag tycker nog ändå att deras passningsspel är mer imponerande än vad PSG har. Nu med facit i hand så känns det verkligen som att PSG drog vinstott när dom fick Leverkusen.

Skytteligan i CL nu:

Tacka Johan Wiland att Ronaldo inte står på 10 🙂 Wiland räddade ju en straff från Ronaldo i sista matchen i gruppspelet, om du minns?

Spelmål: Zlatan 9, Ronaldo 8 (en match mindre spelad), Messi 6.

Senaste årens skytteligavinnare:

Det är bara 4 ggr som någon vunnit med fler än 10 mål som Zlatan just nu står på. Nistelrooy, Messi och Ronaldo är det som vunnit med >10 mål. Zlatan har nu tangerat Del Pieros personbästa i CL, samt Kaká. Zlatan har nog även gjort fler CL-mål på en säsong nu än vad Brasse-Ronaldo gjort.

Detta diagram visar verkligen vilken kanonsäsong som Zlatan gör, men även att Ronaldo och Messi också gör varsin kanonsäsong:

Man kan ju jämföra Kalla med Zlatan bäst man vill, men OS är att pricka in en formtopp under en tvåveckorsperiod. “Fucking Champions” handlar om att leverera ALLTID på världsklassnivå. Och det är ju inte bara under CL som Zlatan levererar just nu, utan det är ju överlag han levererar i PSG, se detta diagram:

Diagrammet ovan inkluderar alltså alla tävlingsmatcher: ligan, CL/EL (inkl kval), nationella cuper, supercuper och klubblags-VM osv. Dock ej träningsmatcher. Här ser vi hur bra Zlatan har levererat målmässigt denna säsong. Låt vara att Ronaldo har varit så här bra eller bättre i 5 säsonger i rad nu, men Zlatan gör det otroligt bra nu.

På något sätt känns det som att Zlatans säsong i Barca (2009-10) kan ha varit otroligt nyttig. Bara att kolla hans utveckling efter den säsongen.

Målsnittsmässigt är ju Zlatan nummer två nu i denna trio.

Och där var Sverige klart för semi i OS-käppakriget.

/C-J A.K.A. Leifbys förstemejlare