Nej, Man of Steel var en stor besvikelse. En förväntad besvikelse, men stor ändå. Två haltande L i betyg.

En story utan djup eller twist, skurkkaraktären enligt mall 1A, en skyskrapsslakt av transformerska mått. Resultatet är tröttsamt, högljutt, banalt, ovärdigt, poänglöst och meningslöst i största allmänhet.

Eländet visades dessutom i 3D.

Batman vs Superman 3-0.

…men det är sedan gammalt.

Brasilien också en besvikelse till en början, säkerhetsrisken David Luiz ordnade straff åt Uruguay som Diego Forlán bommade…eller Julio Cesar räddade, ska jag väl skriva.

Felipão manade på från sidan men det blev mest bollar på mötande spelare, Hulk var oduglig som han oftast är och först i slutet av halvleken började Neymar ta djupledslöpningar. Då dröjde det inte länge innan Uruguay kunde såras. Neymars nedtagning och avslut i trängt läge var en prestation på högsta nivå och Fred kunde slå in returen till 1-0.

Nytt försvarshaveri i början av andra halvlek (Felipão har ett år på sig att få ordning på defensiven, jag upprepar att det här räcker aldrig i VM) och Cavanis kvittering kändes logisk.

Brasilien gjorde bra byten, ut med Hulk och Oscar, in med Bernard och Hernanes, kopplade nytt grepp om matchen och det avgjordes på en fast situation: Neymars hörnor mot bortre ytan hade hotat tidigare och nu kom Paulinho rätt.

2-1 och ni såg glädjen, den här turneringen är ”på riktigt” för Brasilien.

Jag stör mig egentligen inte på filmningar, i alla fall inte mer än på tröjdragningar och krokben, det är en del av spelet. Det är samtidigt regelbrott som bestraffas då de upptäcks (filmning ger gult kort). Filmningen är anfallarens svar på försvararens osynliga fasthållning.

Men när Neymar låtsas få en hand i ansiktet på mittplan, gör en halv frivolt och sedan vrider sig i plågor för att få motståndaren utvisad, då förstår jag att folk blir upprörda och tröttnar. Det är en sak att falla lätt när någon drar dig i tröjan, en helt annan att simulera en allvarlig ansiktskada när motståndaren inte ens har rört dig. Där går min gräns, Neymar klev över den.

Årets upplaga av Confederations Cup fortsätter annars att engagera, i kväll ser vi fram emot mot Spanien-Italien, sedan förhoppningsvis en final mellan Brasilien och Spanien på söndag.

Får Neymar ens låna bollen då?

Biljetterna är inhandlade, klockan 18.00 är det dags – Man of Steel.

Har egentligen inte särskilt mycket till övers för Stålmannen – den kristna varianten av Batman – men två saker tvingar mig till premiären:

1. Christopher Nolan är producent och har varit med att skriva manus.

2. Filmer om superhjältar kan aldrig räknas bort på förhand.

Lagom till vi vet om Man of Steel är något att ha börjar Brasilien-Uruguay i Confederations Cup, denna träningsturnering som faktiskt varit intressant att följa. Ni som tror på en promenadseger för Brasilien riskerar att bli besvikna, respekten för Uruguay är stor sedan Maracanazo, matchen från VM 1950 inför drygt 200 000 åskådare på Maracanã-stadion där oavgjort räckte för hemmaguld men Uruguay vann med 2-1 och blev världsmästare för andra gången. Det sägs ha blivit knäpptyst inne på den enorma arenan och sedan dess har Brasilien aldrig spelat i helvita matchdräkter igen.

En bra kväll som ni hör, och i morgon fortsätter äventyret i Helsingborg: stormatchen HIF-AIK.

Ni som inte ska på Man of Steel kan värma upp med Sportbladets podd om fotbollsallsvenskan med Madame Amanda, EP-Månsson och undertecknad.

Brasilien besegrar Italien med 4-2 och har fortfarande inte förlorat mot Italien sedan den där VM-matchen 1982 som inte heller skulle ha förlorats men utan backlinje och med en pensionär i målet kunde Paolo Rossi göra tre och den moderna tidens bästa landslag som aldrig vann VM var utslaget.

Jag följde det via en radioapparat i Svartjärn och kunde inte förstå hur det var möjligt, sex år gammal.

Sedan dess har jag lärt mig att du vinner inte VM utan backlinje och med en pensionär i målet.

Frågan man ställer sig kring dagens Brasilien är ungefär den samma: Håller defensiven? Ja, sa Nannskog och Strömberg inför mötet med Italien och beskrev backlinjen som världsklass.

Jag var inte övertygad då, och jag är inte övertygad nu efteråt, även om Brasilien hade ett bra presspel högt upp i planen långa perioder.

Visst har Brasilien världsklassnamn där bak men vi talar ju inte om att få till det hyfsat – vi talar om att få till det så jävla bra att det blir VM-guld på hemmaplan om ett år. Men nu finns i alla fall en förbundskapten som kan det där med att sätta försvarsspel. Och det är som sagt ett år kvar.

Men innan jag sammanfattar brassarnas insats i Confederations Cup vill jag se hur de ser ut mot Spanien i finalen.

Eller vill jag verkligen det?

Folk klagar på Neymar för att han filmar och de kan väl folk få göra. Men klaga då när han filmar, inte när italienarna river omkull honom som de gjorde mest hela tiden i kväll.

Buffon borde tagit frisparken även om den var snygg och det är ju inte utan att man undrar om tåget har börjat gå för den en gång så fina gamle keepern?

Domaren Ravshan Irmatov från Uzbekistan svarade för en klassisk tavla när han blåste straff för Italien helt korrekt då Silva drog ner Balotelli men när Chiellini sköt bollen i mål sekvensen efteråt godkändes det i stället.

En situation jag aldrig har sett förut. Att man ska spela till domaren blåser lär vi oss redan som femåringar och ett riktigt domslut av Irmatov hade varit att be italienarna om ursäkt för att han inte avvaktade, och sedan låtit Balotelli rulla bollen i mål från elva meter i stället.

Mot bakgrund av att Balotelli aldrig missar en straff det blev rätt till slut, även om vägen dit förstås var helt galen.

Nu ska jag se hur det går i Häxan.

Fick ett mejl av Jan Mak, tidigare i Elfsborg och Gais, nu förbundskapten för Seychellerna, som hade läst gårdagens blogginlägg om hur förbundet straffar klubbar ekonomiskt när de själva erkänner att det inte går att garantera säkerheten.

Mak tycker sig ha en lösning på problemen och föreslår samtidigt att utvisningar (rött kort) bör avskaffas samt att fotbollen ska pröva ett nytt straffsparkssystem – håller ni med honom?

”Hej Robert!

Zlatan Ibrahimovic har på tolv år vunnit tio ligatitlar i fyra länder och med sex olika klubbar.

Det är imponerande. Eller, det är inte bara imponerande, det är ganska fantastiskt. Det kommer att ha en framskjuten plats i historieböckerna hundra år framöver. Åtminstone 50.

Zlatan är en av våra största, förmodligen den störste, men han blev det inte den här kvällen.

Att PSG vinner franska ligan är inte särskilt mycket att hetsa upp sig över även om det nu var 19 år sedan sist. Med Qatars statskassa i ryggen borde de avgjort den kvalitetsmässigt halvmediokra serien långt tidigare.

Jag gjorde misstaget att driva runt på sociala medier där ett överraskande stort antal färska (får man väl anta?), svenska PSG-fans jublade över ligatiteln som om de inte gjort annat än följt detta lag år ut och år in.

Det gjorde mig irriterad utan att jag har rätt att bli det.

Kanske är deras lycka äkta och innerlig. Kanske var det mest kul att skriva något på Twitter eller Facebook som många andra också skrev. Kanske hejar de på Zlatan och det får man förstås göra. Förr eller senare slutar han att spela fotboll. Var tar intresset då vägen? Det är intressant att fundera på. Vad ska den här kvällen då placeras bredvid? Ett gripande biobesök? En minnesvärd konsert? Eller bleknar den bort likt en festkväll bland andra?

Jag tänker att det är lite som med barn. De hejar på den som ligger överst i tabellen. Själv hade jag en period kring 1980 då jag hejade på Öster. Öster! Men Öster var bra då. Innan Blåvitt tog över vann Öster allsvenskan ett par år.

Zlatan har vunnit tio ligatitlar i fyra olika länder. Men han har aldrig vunnit allsvenskan. Här varken kan eller vill shejker från Qatar köpa några titlar. Ju mer jag tänker på det, desto mer sympatiskt framstår det systemet.

Det finns förstås andra som analyserar Sir Alex Fergusons gärning bättre. Då jag i första hand jobbar med svensk fotboll har jag inte följt honom så noggrant som krävs. Det enda jag bidragit med under mina tretton år som journalist är det här dokumentet till hans 60-årsdag: Dr Alex & Mr Ferguson.

Det skrevs på en tid då Sportbladet – som i dag fyller tonåring – var relativt nyfödd och dylika dokument något nytt inom sportjournalistiken. I dag är dokumentskrivandet förfinat och på en helt annan nivå tack vare Erik Niva som började några år senare…

Nåväl, jag minns att jag avslutade min text med ett citat som sammanfattar det mesta:

”– Ögonblicket då du vinner är tillfälligt – sedan går jobbet vidare som vanligt igen, menar Alex Ferguson som skyller sin iver att ständigt rusa vidare efter nya mål på sina föräldrar.

– I den bemärkelsen är jag en spegelbild av mina föräldrar. Min bror däremot, han är helt normal. En lugn och välartad pojk.

Så har brorsan inte vunnit 23 liga- och cuptitlar heller.

Och än är det inte över för Alex Ferguson.

Han är ju inte mer än 60″.

Elva och ett halvt år senare – plus ytterligare en bunt tunga titlar – tog det slut. Sir Alex, 71, går i pension efter säsongen. Och frågan är förstås: vem tar över?

Det spekuleras i mängder av namn, jag kommer spontant att tänka på Champions League-mötet i våras mellan United och Real Madrid. Minns ni hur ödmjuk José Mourinho var under matchen (utvisningen på Nani) och efteråt:
– Vi spelade inte bra, vi förtjänade inte att vinna. Jag pratar inte om beslutet, jag är inte säker på vad som hände där. Det bästa laget förlorade, sa Mourinho.

Kan vi verkligen vara säkra på att portugisen ska till Chelsea? I så fall ramlar pusselbitarna på plats ganska bra här.

Det som talar emot är att Mourinho inte alls är samma sorts långsiktiga klubbyggare. Men det kanske är dags att bli?

Annars tycks David Moyes vara favoriten i racet. Inte lika spektakulärt men ett logiskt val.

När världens före detta bästa klubblag förlorar med totalt 7-0 mot världens just nu bästa klubblag i en Champions League-semifinal är det klart att vi såg den definitiva bekräftelsen på att en storhetstid tog slut, en era är över, något nytt tog vid.

Det var nästan lite vemodigt att se det en gång så dominanta Barcelona så uddlösa, så chanslösa, så uppgivna. På hemmaplan, dessutom.

Även om klubben Barcelona kommer tillbaka förr eller senare – Messi är ju kvar – var det här ett avslut på en epok där en generation spelare tillsammans varit världens bästa klubblag över en tidsperiod på fem år och som hänger ihop med att Spanien vunnit tre raka landslagsmästerskap under samma tid.

Barcelona har utvecklat fotbollen och skadeglädjen där ute just nu är lätt motbjudande. Barca ska ha cred för allt de har åstadkommit även om andra nu är ikapp och förbi. Var kommer skadeglädjen i från? Vad får man ut av den?

…fast det är väl inte svårare än att folk alltid tröttnar på den som vinner för mycket och för ofta och gärna för lätt. Men du som går i den fällan ser dum ut i historieböckerna.

Tvärtemot de som oroar sig över att Pep Guardiola kommer till Bayern München i ett läge då de har vunnit en trippel (om det nu blir så) tror jag så här: Barcelonas problem började egentligen för ett drygt år sedan. Jag vet inte om Filosofen är synsk men hans val att lämna Barca i fjol för att sedan skriva på för Bayern några månader senare är förstås väldigt intressant.

VM-året 2014 misstänker jag att vi ser samma sak hända med Spanien. Xavi är 34 nästa sommar och lär inte komma tillbaka till fornstora dagars glans. Tiden har hunnit ikapp Puyol. Och vad har hänt med Iniesta som trots allt bara är 29?

Ett tyskt lag kommer att vinna Champions League för första gången sedan 2001, det blir förmodligen Bayern München men det går inte att räkna bort Jürgen Klopps unga och galna Dortmund helt.

Kommer Tyskland att vinna även VM 2014? Förväntningarna är enorma på hemmanationen Brasilien men jag är rädd att det laget väger för lätt, är för ungt.

Det är Tysklands tur där också. Det är framför allt Kloses tur.

Erik Hamrén hade presskonferens, den första inför VM-kvalet mot Irland på fredag, och några av frågorna kom att handla om Alexander Gerndt. Jag orkar inte upprepa hela historien och allt jag har skrivit tidigare utan nöjer mig här med ett reflektera över frågeställningen på dagens presskonferens. Vad jag anser om SvFF:s agerande över tid kring den misshandelsdömde landslagsspelaren framgår tydligt av mitt näst senaste blogginlägg.

I alla fall, Hamrén sa apropå att Gerndt första tackade ja och sedan tackade nej:
– När han blev varse om presskonferensen och det som hände efteråt mådde han inte bra helt enkelt. Det kan vara svårt att förutse det hela innan. Han ringde dagen efter och berättade att han inte mådde bra och inte kunde prestera. Han bad om ursäkt eftersom han förstod att jag hade andra problem också, att han inte visste det två dagar innan när han lovade mig. Men jag förstod hans känslor och respekterar hans beslut.

Men grundfrågan kvarstår: hur noga kontrollerade egentligen Hamrén saken? Om jag varit förbundskapten i den situationen hade jag frågat Gerndt:
– Alexander, är du beredd på att 5 000 människor buar åt dig när du springer in på Friends? Är du beredd på att svara på ingående frågor från 30 journalister första dagen du anländer?

Hamréns uppgift var att måla upp ett worst case scenario ur landslagets synvinkel, och därifrån göra bedömningen. Jag tror det är där det har brustit. Och jag tycker att ansvaret landar tyngre på Hamrén än på Gerndt i just den delen av frågan.

Nog om det.

Förbundskaptenen pratade också om att flytta upp Zlatan Ibrahimovic ett snäpp, till nummer nio-rollen. Trogna bloggläsare vet att jag tycker det är där Zlatan hör hemma, så nära motståndarens mål som möjligt.

Personligen tror jag på ett mellanting, jag tror det blir mer av ett 4-4-2 med Zlatan och Ola Toivonen på topp så länge han orkar. I förra veckan var jag inne på Tobias Hysén framför Zlatan men Toivonen spelade i helgen och gjorde det bra, han lär klara 60-70 minuter, och då är det den bästa lösningen.

Startelvan i övrigt, som jag tror att den blir, förutsatt att alla är friska på fredag (Martin Olsson har ju redan lämnat återbud)…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J. Olsson, Safari
Larsson, Elm, Källström, Kacaniklic
Ibrahimovic, Toivonen

Alexander Gerndt tackar nej till landslaget. Han motiverar det på Svenska Fotbollförbundets hemsida:
– På grund av den negativa uppmärksamheten kring min person klarar jag just nu inte av att delta. Därför är det bättre att jag lämnar återbud redan nu och jag vädjar om förståelse för mitt beslut.

Förbundskapten Erik Hamrén lägger ansvaret för den uppkomna situationen på Alexander:
– Jag förstod att det skulle bli reaktioner på uttagningen av honom. Det var också därför jag ville prata med honom i förväg. Han sa då att han var redo och att han var beredd på att det kunde väcka en hel del uppmärksamhet. Men i efterdyningarna av presskonferensen har han mått dåligt. Han känner nu att han inte kan komma hem till Sverige och prestera vad som krävs av honom i landslaget.

Jag tycker att man måste se detta i ett längre perspektiv. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, uttryckte det bra på fotbollskanalen.se i tisdags efter presskonferensen:
– Det jag varit kritisk mot är egentligen inte att man tar ut honom till landslaget. Däremot har inte fotbollförbundet följt någon klar linje genom det här. De har ändrat besluten flera gånger.
– Mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga inom idrotten och hela samhället och då måste man hantera den på ett mycket tydligare sätt. Istället för att ducka undan kunde man ha startat ett förebyggande arbete och även erbjudit programverksamhet för att hjälpa den enskilde spelaren.
– Man måste göra något mer aktivt än att uttala sitt stöd för svensk lagstiftning, sa Carina Ohlsson.

Hon har naturligtvis rätt. Alla kommer aldrig att bli helt överens om den för kvinnomisshandel dömde Gerndt skulle varit avstängd från landslaget i en månad, fyra månader, tolv månader, 24 månader (som den villkorliga domens prövotid är på) eller som vissa tycker; att han har förbrukat sin rätt att bära den gulblåa dressen för all framtid.

Här tycker människor olika och det får man ha respekt för.

Det handlar snarare om hur landslagsledningen och förbundet hanterat frågan under tiden. De har inte skött den bra, milt uttryckt. Jag har skrivit om turerna vid ett antal tillfällen, den bisarra presskonferensen inför Brasilien-landskampen i höstas där alla duckade diskussionen totalt, eller den nästan lika märkliga pk:n inför Argentina-matchen förra månaden när Gerndt ställdes utanför av ”sportsliga skäl”.

Svenska Fotbollförbundet med ordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen var inte ens på plats i tisdags när Alexander Gerndt togs ut igen. SvFF agerar som ett multinationellt bolag som släppt 20 hektar olja i havet och som gör allt för att rädda aktiekursen eller undvika skadeståndskrav: de ägnar sig åt någon form av damage control, försöker undvika att svara, tysta ner, inte låtsas om debatten som pågår runtomkring dem.

Så bör inte ett idrottsförbund – Sveriges största och viktigaste – agera i en samhällsfråga som inte bara handlar om juridik kontra fotbollsresultat, utan lika mycket om förebilder och ansvar.

Det är ytterst illa skött.

Att Nilsson sedan hävdar att han inte kände till att Gerndt skulle bli uttagen tycker jag egentligen inte spelar någon roll. Det är hans skyldighet att ha en landslagsorganisation som inser vikten av att informera på förhand i sådana här frågor. Samtidigt visar det hur dåligt införstådda i ämnets sprängkraft förbundskapten och landslagschef är som aldrig informerade högsta ort.

Jag tror att reaktionerna på Gerndts comeback hade blivit annorlunda om det i grunden fanns ett förbund och en landslagsledning som visade att de tog frågan på allvar, likt Malmö FF direkt gjorde efter domen mot Miiko Albornoz där spelaren skulle skickas ut i skolor och inför ungdomslag som en del i ett förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar fotbollsstjärnor har.

Tanken verkar inte ens ha föresvävat förbundet utifrån den information som är känd.

SvFF kunde gjort tusen saker – jag kan just nu inte påminna mig om att de gjort en enda utöver avstängningen för ett drygt år sedan. I artikeln på förbundets hemsida om Gerndts nej nämns inte med ett ord vad han är dömd för, vad den ”negativa uppmärksamheten” handlar om. Ofattbart av ett stort idrottsförbund som har en gynnad och påverkande roll i samhället.

Erik Hamrén svarade på frågor på presskonferensen i tisdags, det var bra, men den kritik jag riktade mot honom i onsdagens krönika – att Gerndt borde blivit uttagen till träningslandskampen mot Argentina för en månad sedan – träffar ännu mer rätt med tanke på den situation som nu har uppstått. Då hade hela den här händelsekedjan inte rullats upp inför ett viktigt VM-kval utan för en månad sedan. Men kanske ville man inte störa biljettförsäljningen inför jippomötet med Leo Messi?

Den självinsikten borde Hamrén haft innan han skickade över allt ansvar på spelaren. Vad är det för ledarskap? kan man fråga sig.

Med tanke på anfallskrisen i landslaget hade Gerndt troligen gått rakt in i startelvan, Johan Elmander är ju skadad och Ola Toivonen har bara gjort två inhopp efter skadan. Nu lutar det åt att Sverige får möta Irland med Tobias Hysén på topp framför Zlatan Ibrahimovic. ”Tobbe” är visserligen i fin form, gjorde det bra mot Argentina, men känns väl tunn i ett tufft VM-kval.

Alternativen bakom imponerar inte:

Marcus Berg och Markus Rosenberg har inte gjort mål på hela säsongen, Denni Avdic har gjort sju för holländska Zwolle men gått mållös den senaste tiden och aldrig varit med i en riktig landslagstrupp. Samuel Armenteros platsar inte i Anderlecht, Mervan Celik har tappat sin plats i Pescara och inte gjort mål på två månader, John Guidetti är inte ens aktuell för U21-landslaget på grund av skadehistoriken och Erton Fejzullahu är för oprövad.

Mathias Ranégie? Han är numera en ”före detta landslagsspelare”, enligt landslagschefen Lars Richt.

Eller så får Erik Hamrén helt enkelt peta upp Zlatan till en spetsroll och spela med en mittfältare som tia. En roll som både Pontus Wernbloom och Kim Källström skulle klara.

Men att kalla den uppkomna situationen anfallskris, det är knappast att överdriva.

Till sist måste jag säga, mot bakgrund av huvudpersonens roll i det hela, att han är dömd mot sitt nekande för ett allvarligt brott av två instanser, så kraftfulla har väl reaktionerna inte varit på comebacken? På sociala medier, visst, men de flesta artiklar, uttalanden och krönikor har ändå stått bakom Erik Hamréns resonemang om ”en andra chans”, däribland undertecknad som drivit samma linje ett bra tag. Trodde Gerndt att Göta Lejons ungdomsorkester skulle möta upp vid Arlanda? Hans reaktion förefaller drastisk när landslaget faktiskt var i stort behov av hans tjänster. Vilket får mig att undra: hur gick samtalet mellan Hamrén och Gerndt inför uttagningen? Har förbundskaptenen missbedömt även detta och ingjutit en falsk förhoppning hos Gerndt om att det inte skulle bli några reaktioner överhuvudtaget?

Men visst: om Alexander inte anser sig kunna prestera under rådande omständigheter, då ska han inte heller vara med. Någon tredje chans lär inte bli aktuell efter denna cirkus, vilket gör en på alla sätt sorglig historia ännu lite sorgligare.

Utvisning eller inte? Diskussionen fortsätter.

Här på Sportbladet har snacket gått ungefär så här:

Spelarperspektivet – Kalle Kobra.
Kalle menar att utvisningen är felaktig. Han betraktar det ur spelarens perspektiv och resonerar kring att det inte finns någon avsikt, att Nani aldrig ser Arbeloa: ”Hur förvånad hade man inte blivit om man försökt göra en nedtagning och sedan fått rött kort?”, säger Kalle. Det är en poäng.

Supporterperspektivet – Wenmman den Store.
Wennman menar att utvisningen är ett sabotage mot fotbollen och driver en tes i dagens krönika att domarna borde döma utifrån någon slags systematiserad inkonsekvens: ”När det spelas en avgörande Champions League-match mellan två klassiker som Man United och Real Madrid, när det sitter 75 000 på läktarna och 200 MILJONER människor runt världen framför tv-apparaterna då måste även en domare begripa att hans ska använda regelboken…vad ska vi säga…lite annorlunda”. Känslomässigt håller jag med, det känns tråkigt att det inte fick avgöras man-mot-man så att säga.

Domarperspektivet – Robert Laul.
Jag menar att domaren har stöd i regelverket att visa det röda kortet. Därefter blir det en bedömningssituation som egentligen är ganska ointressant. Cüneyt Cakir tog beslutet kring en händelse som sker under bråkdelen av en sekund och jag kan inte säga att det är fel. Hårt dömt och stora konsekvenser men inte ett felaktigt domslut, ingen skandal. Jag vänder mig också mot att spelaren ofta ”kommer undan” i sådana här situationer: Den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen. Detta vet Nani.

Gamblerperspektivet – Janne Flash.
Sportbladets redaktionschef tycker att domaren förstörde för alla gamblers som hade satsat pengar på 1-1 och att United skulle gå vidare. ”Det var bästa spelet i Sportbladets spelservice i går. Och det såg så bra ut fram till utvisningen…”, säger Janne Flash som menar att utvisningen därmed var totalt felaktig. Det är tveksamt om Flash har någon poäng.

Här kan ni se vår LIVE-sändningen om gårdagens och kvällens Champions League-åttondelsfinaler…vad viskade egentligen Mourinho till sir Alex?