Jag följer det hela på distans numera. Det har sina poänger det också.

Landslaget bevakar jag inte alls just nu av två orsaker: Jag är inte överens med Sportchefen om vår bevakning. Enligt mig är det alldeles för mycket ”Tjo och kim med kongo-Kim”-journalistik. Det finns alltså ingen utmaning i att jobba med landslaget eftersom kritisk granskning sällan eller aldrig ges något utrymme. Kanske blir det ändring framöver, det förs i alla fall ett levande samtal om detta på Sportbladet.

Ibland bränner det fortfarande till, ofta är Zlatan Ibrahimovic inblandad. Personligen tycker jag inte att det är särskilt spännande att skriva om Zlatan numera, det mest är sagt och berättat, det som var kittlande för tio år sedan är gammal skåpmat i dag men dyker upp i nya situationer.

Så vad är mest intressant att fråga Zlatan om när det kallas till presskonferens tre dagar före EM-kvalet mot Ryssland? Ja en av frågorna är utan tvekan den Olof Lundh ställer om parfymerna och sidoverksamheterna Zlatan ägnar sig åt nuförtiden. Det är en relevant fråga bland alla andra relevanta frågor som ställdes, en fråga Zlatan själv har öppnat för genom att sjösätta diverse projekt.

Om Zlatan inte vill prata om det kunde han enkelt svarat:
– Jag vill inte prata om det.

Istället svarade Zlatan tydligt nedlåtande. När han gör det öppnar han upp för kritik, och min poäng är att allt går igen: Där den 24-årige rebell-Zlatan var en frisk fläkt som kickade uppåt, är den snart 34-årige Zlatan en av världens bästa fotbollsspelare och mäktigaste idrottsmän som använder maktspråk för att sparka nedåt mot en enskild journalist.

Nu får han kritik för det snart sagt överallt, det ska han ha och det bevisar också att Olof Lundh var snett på det i en krönika häromveckan: Det är bara att titta er omkring. Mängder av journalister vågar likt jag kritisera Zlatan när det är befogat. Så är det alltid, nu har ni ett exempel till.

Sedan har Olof rätt i att få ställer sig upp på en presskonferens och tar debatten där. Det bör journalister inte heller göra. Det är inte vår scen, det är idrottspersonens scen. Frågor ska ställas, följdfrågor ska upprepas men det är inget forum för journalister att säga ”Ursäkta Zlatan, nu tycker jag faktiskt att du bla bla bla hit och dit”. Vår scen är våra krönikor, våra tv-inslag, våra artiklar och våra bloggar och våra Twitterkonton och allt annat.

Den här gången dök ett rykte upp om att journalisterna skrattat när Zlatan tryckte till Lundh men det ska inte ha varit journalister utan personer i landslagsledningen och på pressavdelningen samt någon ex-spelare, numera expertkommentator. Det går igen med den bild jag har av tidigare liknande situationer: SvFF och landslagsledningen älskar när deras tyngsta representanter trycker till journalister. Trots att svenska medier – jämfört med hur det ser ut i många andra länder – är överdrivet milda i just landslagsrapporteringen.

Förhoppningsvis blir det snart ändring på det, åtminstone från Sportbladets sida.

Dagen efter segermatcher är bra dagar för oss journalister. Särskilt efter lite större skalper.

Spelarna är på gott humör, garden är nere.

Ledarna brukar vara lite kaxigare, som när mr Shinings högra hand Marcus Allbäck fick syn på mig i receptionen och sa med skeptisk blick:
– Jag hoppas att du är med i mustaschkampen?

…det ska läsas som att han inte tycker jag klär i min nyodlade grosshandlare.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

I dag var Nabil Bahoui, Isaac Kiese Thelin och Niklas Bärkroth beställda, och ”Nabbe” fick svara på frågor om ryktena i Grekland att PAOK och Olympiakos jagar honom, Thelin berättade om berömmet från Johan Elmander och hur han kuppade till sig Tourés tröja efter matchen.

…vilken Touré? Det vete fan.

Det här med matchtröjor är förstås en grej för det unga landslaget.

Bärkroth – som kom in i 85:e minuten, grundlurade Gervinho i 86:e och bäddade för Marcus Rohdéns 2-0-mål i 87:e – menade att halva Sverige försökte få just Roma-stjärnans tröja efteråt. Oklart om någon lyckades, själv kom Bärkroth på att han kanske borde behålla sin egen tröja från landslagsdebuten vilket han också gjorde:
– Annars hade mamma blivit arg.

Jag frågade Bärkroth hur det känns att skicka upp Gervinho i lammkön med en ”Cruyff-fint”?
– Äh, försvarsspel är väl inte hans bästa gren, sa Niklas.

Sant.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

– Grym artikel förresten, sa Bärkroth när intervjun var klar.

Han syftade på en sammanställning jag gjort inför resan med spelarnas procentchanser att slå sig in i landslaget på längre sikt där jag gett Niklas Bärkroth 99 procent vilket väckte viss uppståndelse.

Låt oss kalla det en medveten överdrift. Vad jag ville ha sagt genom att placera just honom högt är att jag tror att det ”riktiga” landslaget saknar den här spelartypen. Den som dyker i djupled från kanterna mot mål och skapar poäng. Emil Forsberg är ett exempel som börjat få chansen på riktigt.

…problemet är att de här killarna ska kunna försvara som Johan Elmander också. Och det är ofta där det brister.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Apropå Elmander: Jag har varit på många januariturnér där jag fått försvara Anders Svensson och Tobias Hysén och andra veteraner när de blivit uttagna bland talanger. ”De är bara med på gamla meriter”, brukar det muttras, men jag har försökt förklara att kollar man träningarna så ser man hur de här gamla rövarna sticker ut. De är en eller ett par klasser bättre än de uppskrivna ”löftena”. Det är en lärdom jag har gjort under lång tid. Det är en insikt många fans tycks sakna.

…men vad gäller Elmander är det inte riktigt så, eller har i alla fall inte varit på den här resan. Han ser snarare ut att vara steget efter många av de tio år yngre spelarna. Det kan förstås ha sina orsaker, Johan har en otroligt tuff och tung höst bakom sig men på samma sätt som jag hade hyllat honom om han sett högklassig ut måste jag bedöma honom även när han inte gör det.

Därför är jag rädd att det här kan bli Johans sista resa med landslaget. På kanterna finns många andra alternativ som det kan vara läge att satsa på, och i anfallet (där jag tycker att Johan bäst kommer till sin rätt helst i ett 4-4-2) konkurrerar han med Zlatan, Toivonen, Thelin, Berg, Hrgota och Guidetti.

…Elmanders erfarenhet kanske kan behövas vid en skadekris, likt mot Liechtenstein i höstas, men i en grundtrupp? Tveksamt utifrån där vi står nu.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Från den här truppen tror jag att målvakten Robin Olsen, mittbacken Erik Johansson, yttern Nabil Bahoui och anfallaren Isaac Kiese Thelin finns med även i mars när det är EM-kvaldags mot Moldavien.

…Erik Johansson är intressant, han har liksom smugit lite i bakgrunden av mittbackskollegan i Malmö FF, Filip Helanders talangstatus. Men som jag skrev i bloggen häromdagen: ”Johansson ser majestätisk ut på träningarna”. Insatsen mot Elfenbenskusten förändrade inte det intrycket, och jag skulle säga att Johansson är resor före Helander.

Gårdagens matchhjälte Johan Mårtensson då? Tja, han är 25 år och vi stirrar ju oss gärna blinda på ålder i det här landet.
– Men det är väl inte lastgammalt? som Mårtensson själv uttryckte det efter matchen och det har han förstås rätt i.

Jag är ändå inte beredd att plocka ut honom redan efter en ynka A-landskamp.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Jag är heller inte beredd att säga att allt är guld och gröna skogar i landslaget bara för att de vinner en träningsfajt mot ett lojt Elfenbenskusten. Jag åkte hit med granskningen ”Hur mår Blågult?” eftersom det kändes fel med den vanliga ”tjo och tjim med Kongo-Kim”-journalistken som annars präglar mycket av bevakningen. Det hade inte varit rätt mot bakgrund av ett 2014 med endast två segrar och en rekordlåg placering på Fifa-rankingen (44:e plats).

…men ge mig en övertygande seger även mot Finland på måndag, och jag ska med glädje erkänna att detta kan ha varit resan då den negativa trenden vändes.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Om det är något man ska plocka med sig från matchen mot Elfenbenskusten är att mr Shining har fokuserat på försvarsspelet under träningarna, sedan ställde han elva välutbildade spelare på planen och de följde instruktionerna till punkt och pricka. Det är värt att ta med sig i tider då förbundskaptenen får klä skott för allt som är dåligt med svensk landslagsfotboll. Själv tycker jag faktiskt att han har utvecklats under sina år på posten. Jag var betydligt mer kritisk mot honom perioden 2011-2012.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

I morgon är det dags för SvFF:s årliga ”mutmiddag” där de låter oss journalister som bevakar januariturnén smörja kråset, sedan tar Lasse Richt notan med förbundskortet. Det är en gammal tradition som jag faktiskt inte vet hur länge den funnits. Första gången jag var med var 20o4 i Hongkong då Omvärldsbevakare Nystedt bjöd mig, Jacob Sillén på TT och salig Hans Linné på Expressen på hamburgare på ett O’Learys-liknande ställe. Det går förstås att kritisera att SvFF bjuder journalister på middag men det är inte så att jag blivit mindre kritisk i min bevakning genom åren, tvärtom. Dessutom brukar middagen vara en källa till information som leder till blogginlägg, krönikor eller artiklar. Skulle det bli för mycket missnöje från läsarna, får väl Sportbladet betala min nota för jag vill inte missa middagen, det vore inte i linje med mitt journalistiska uppdrag som är att få fram så mycket information som möjligt.

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Dagens bild blir Dagens bilder och symboliserar att jag hamnat under attack i en synkroniserad offensiv där SvFF och TV4 av någon outgrundlig anledning gjort gemensam sak. Först la SvFF:s nye generalsekreterare, Ica-handlare Håkan Sjöstrand ut en bild på Instagram som hans vänner inte tyckte var till min fördel. Olof Lundh var inte sen att haka på och repostade bilden. Sedan växlade Lundh upp det sista steget med en ”lika-som-bär” med mig och karaktären Ole Bramserud från Sällskapsresan. Ett hån som även Sportbladets eget Instagram-konto repostade. 4-0 till firma Sjöstrand/Lundh.

Det är tufft på fältet, jag erkänner att jag är både skadeskjuten och vingklippt för tillfället men jag kommer tillbaka, det gör jag alltid.

Här har ni 4-0-förlusten, steg för steg…

Redan när Sportbladets långa intervju med Friends-vd:n Thomas Perslund publicerades härom månaden tyckte jag att det osade katt.

Inget fel på intervjun, absolut inte, men jag reagerade på en formulering som återkom: Att Friends ledning inte hade svarat på kritik på två år.

Den föreföll märklig eftersom det bara i Aftonbladets textarkiv finns ett tiotal artiklar senaste två åren där just Perslund pressas på att förklara olika problem. Vilket han även gjort i en lång rad andra medier. Jag förstod snart att det var viktigt att det formulerades exakt så, att Friends ledning svarade på kritik ”för första gången”.

En omstart, en nystart.

Bilden klarnar allt mer.

Samtidigt som det raljerades och drevs med Perslunds uttalanden bland förståsigpåare och allmänt intresserade på sociala medier antar jag att artikeln fick exakt den spridning och det genomslag Thomas Perslund och PR-byrån (?) som hjälper Friends hade önskat.

Thomas Perslund använde ett vid första anblicken befängt uttryck – att Friends skulle vara ”en gudagåva”. Varför säger karln så? Det var lätt att tycka att han gjorde sig till allmänt åtlöje men måste givetvis varit noga planerat och väl genomtänkt, och inget han råkade haspla ur sig. Friends-vd:n kan säkert anklagas för mycket ogenomtänkt men nog fanns en tanke bakom intervjun, och en plan vad som skulle sägas. På Twitter och Facebook visste ironin inga gränser, och artikeln spreds precis som vd och PR-folket rimligen hoppades på. De sociala medierna och kapitalet i samma båt.

Allt kändes där och då som en del av en större räddningsaktion för Friends varumärke, ett första steg i att börja tvätta bort ett skamfilat rykte. Där strupen tycktes blottad men det i själva verket var garden som höjdes.

Det blev mer uppenbart när jag läste den normalt kritiskt inställda och ambitiösa Idrottens Affärer-bloggaren Dan Perssons inlägg i morse: ”Friends Arena, på väg mot fas 2”.

Innehållet har ett visst nyhetsvärde, nämligen att det blir Peab som tar över hela Svenska Fotbollförbundets ägarandel i fastighetsbolaget. Att SvFF skulle göra sig av med innehavet under 2014 är i sig inte nytt, det nya är Perssons tydliga spekulation att det blir Peab som tar över de sista elva procenten (även om det är just en spekulation).

Vidare skriver Dan Persson att förhandlingarna med franska Lagardère om ett övertagande av driftsbolaget snart är i hamn vilket får ses som ett logiskt antagande då allt ska vara klart innan årsskiftet. Alternativet skulle vara att förhandlingarna håller på att braka samman.

Men det är uppenbart att Dan Persson har kommit över information om vad som är i görningen men inte har hela bilden klar för sig. Den mest intressanta formuleringen är nämligen denna:
”Problemet för Friends nu handlar om bilden av arena i media och hos konsumenterna. Här finns det anledning för ägarna att ha is i magen och påbörja en relansering först när man vet att det går att leverera på alla områden. Det är klart att arenan om två-fyra år kan börja ses som den nationalarena den är skapad att bli. Det har gjorts massor med misstag med Friends. De är ältade många gånger och det finns ingen anledning att upprepa dem”.

Den relanseringen tycks i allra högsta grad påbörjad. Dels genom Thomas Perslunds långa intervju, dels genom Perssons eget blogginlägg där han plötsligt svänger från en tidigare kritisk hållning till en betydligt mer positiv. Alla journalister går att köpa, för rätt mängd information. Det ligger i journalistikens natur och behöver inte ens vara något negativt. Fas två kanske blir en succé?

Efter ekonomin är Friends största problem den usla gräsmattan. Men i Dan Perssons blogg levereras plötsligt ett häpnadsväckande påstående, att problemen är mer eller mindre över:
”Rätt tydliga indikationer på att gräsmatteproblemen är på väg att bli lösta kommer också. Kan vara så illa att det rört sig om fel skötsel men nu har det kommit in mer kompetens”. 

Mer ingående än så utvecklas alltså inte det som på alla sätt vore en enorm nyhet: Att Friends efter tio olika gräsmattor från lika många länder (typ) plötsligt skulle ha löst alla problem.

Om det får man tro vad man vill men det slår mig att det hölls en presskonferens i Borås häromveckan. Där demonstrerades en ny form av hybridgräsmatta. Men det kanske bara råkar sammanfalla i tid.

Allt ovanstående sammanfaller i alla fall med den nyhetsintensiva period som nu väntar. Bokslut och årsredovisningar ska färdigställas, avtal ska slutas, historieskrivningen pågår för fulla muggar.

Vad alla inblandade parter lär försöka få fotbollsrörelsen att tänka mindre på är att SvFF sålde Råsundas mark för 500 miljoner kronor, löste skulder för 150 miljoner och investerade 350 miljoner i en ny nationalarena. Om några månader vet vi vad de förmodligen fick för de 350 miljonerna: Förmånen att vara hyresgäster.

Samtidigt kan ägarna Peab, Solna Stad och Fabege täcka ägarförluster genom arenastaden som ju måste bli klar någon gång.

Men har inte SvFF långt mycket bättre kommersiella möjligheter med Friends över tid än man någonsin skulle fått med Råsunda? Jo, men med 350 satsade och förlorade miljoner gäller att det finns ett landslag som levererar och fyller arenan. Annars blir Friends bara ett monument över ett förbund som satte sprätt varenda spänn utan att få särskilt mycket tillbaka.

Det får beskrivas som en god sportslig utmaning för Erik Hamrén & Co, trots allt.

I två år har Zlatan Ibrahimovic burit det svenska landslaget mer eller mindre på egna axlar.

I går, i första halvlek, fungerade kollektivet Sverige bättre än jag har sett det göra någon gång under Erik Hamrén i en tävlingslandskamp där båda lagen har något att spela för.

Men det var ett Sverige som saknade den sista spetsen. Zlatan var inte dålig, Zlatan togs hårt, i andra halvlek fick han bara hopplösa långbollar att jobba på. Men i första halvlek, när Sverige fungerade och matchen faktiskt var helt jämn, då var han ändå anonym.

I stället såg vi lagspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han släppte bollen mellan benen till Sebastian Larsson som hade bättre läge men avslutade lamt. Han släppte frisparken till Kim Källström som inte träffade mål (men oj vad nära det var). Han nickade bort sex portugisiska hörnor om jag räknade rätt.

Zlatan var nånstans mellan två och tre plus. Det är inte särskilt likt Zlatan.

Cristiano Ronaldo var ett plus i 80 minuter. Mikael Lustig följde honom fokuserat, klev upp i rygg tidigt. Ronaldo tröttnade och bytte kant, klev in centralt men kom sällan med i spelet. Ronaldo gjorde en huvudrörelse mot Lustig, Ronaldo stämplade Andreas Isaksson, Ronaldo fick gult kort…

Sedan gjorde Ronaldo det stjärnor föds för: Han fick bollen i mål och var ett ribbdarr från 2-0.

Hade Zlatan Ibrahimovic haft en bättre omgivning skulle han gjort det där målet. Nu blev det Ronaldo i stället, och Zlatan saknar fortfarande det sista hacket i landslagskolven: Att avgöra mot de bästa när det gäller som mest.

Är jag för negativ? Kanske. Men vi pratar ändå om en spelare som de senaste veckorna har kallats ”bäst i världen”, då har man rätt att ställa krav.

Och glöm inte att det bara är halvtid. Det är inte över ännu. Inte för Sverige. Inte för Zlatan.

…tyvärr inte för Portugal och Cristiano Ronaldo heller.

Men som Sebastian Larsson sa till mig redan i veckan när jag frågade ”Vad är ett bra resultat i Lissabon”?
– Får vi med oss ett resultat där vi känner att vi har en okej chans inför hemmamötet så tror jag att det kan bli intressant. Vi har i ryggen att vi har gjort bra resultat mot stora nationer när det har varit skarpa lägen. Det måste vi ta med oss och påminna varandra om.

Jag tror definitivt att Sverige känner att de har en chans. Hamrén borde plocka fram bioduken, sätta första halvlek på repeat och sedan låta spelarna sitta där tills på tisdag kväll bara för att hamra in hur jämnbra de faktiskt var med Portugal då.

Hur hade kvällen på Estádio da Luz slutat om Johan Elmander tofflat in Mikael Lustigs inlägg i sjätte minuten? Det får vi aldrig något svar på och frågan kan tyckas ointressant i efterhand. Men på Friends blir den relevant igen när det kommer till att göra första målet.

Däremot kan vi försöka reda ut scenförändringen i andra halvlek, då Sverige var utspelade långa stunder. Det kom förstås trötthet med i bilden. Det bättre och bollskickligare laget tog ett kliv framåt, det sämre automatiskt ett steg bakåt. Tillfällena blev fler, antalet situationer nära Sveriges straffområde ökade. Den enkla och riktiga analysen handlar också om att med så många hörnor och inlägg som Portugal hade under matchen, förr eller senare får du ett i arslet.

Portugal kom till inläggslägen nästan varje gång på deras högerkant. Plötsligt gjorde de det till vänster också, Sverige var inte riktigt i ordning i boxen och då ser det ut så här i historieböckerna:

Portugal-Sverige 1-0 (0-0)
Ronaldo (82)

Förbundskapten Paulo Bento sa en intressant sak på presskonferensen:
– Vi visste att Sverige är starka efter 60:e minuten. Vi visste att de är bra på att komma tillbaka efter baklängesmål. Jag är mycket nöjd med att vi kunde kontrollera detta.

…Bento hade gjort läxan.

Det hade Hamrén också. Jag har med facit i hand inga synpunkter på startelvan, jag tycker att de taktiska instruktionerna spelarna fått med sig ut på planen var kloka (Lustig vs Ronaldo, Elmander vs Veloso). Däremot blev det ingen som helst effekt av bytena så jag hoppas att han har efterhandskonstruerat om ”slutelvan” för sista gången nu.

Noterade hemifrån att många störde sig på mässingsorkestern. Vi hade den precis nedanför oss, tänkte ärligt talat inte så mycket på den, inte så det besvärade i alla fall. Men det kanske lät mer framför TV:n.

Efteråt blev det kaos för oss journalister. När vi skulle in i mixade zonen stod en bestämd kvinna i dörren och sa att bara två personer från varje medieföretag släpps in. Det är väl okej – om vi bara hade fått veta det innan vi flög till Lissabon.

Nu hade ju till exempel Aftonbladet skickat dit åtta man för att få hem nättexter, webb tv-intervjuer och en papperstidning under de två-tre timmar vi totalt har på oss efteråt.

Två man?

Jag kan meddela att det var lika upprört i det andra kvällstidningslägret. Argast av alla var nog (före detta) TT-Johansson på TT som kontaktade Svenska Fotbollförbundet utan resultat.

Mr Flinch, som också är en handlingens man, tyckte att vi skulle storma dörren:
– Om vi rusar samtidigt kan hon omöjligen stoppa oss, menade mr Flinch.

…sedan upptäckte han en vakt med batong innanför dörren och kallade till reträtt.
– Men inte en jävla portugisisk journalist ska släppas in på Friends på tisdag, sa mr Flinch och när han passerade den bestämda kvinna väste han i hennes öra:”Terrible”.

Det löste sig till slut, mr Flinch och Sjögräs tog biljetterna, jag fick hjälp av SvD som bara hade en utsänd men ändå fick två biljetter och Fitness firade ner sig med änterhake tror vi (det är ingen som riktigt vet men plötsligt stod han där med diktafonen framför Mikael Antonsson).

Sveriges lagkapten, han som har till uppgift att prata med medierna, gjorde TV, sedan klev han rakt förbi all skrivande press och Sveriges Radio. Jag tycker inte att det finns något att diskutera här, det är bara att konstatera att det är för dåligt av Zlatan. Men det är väl inte lika kul att prata när man har gått mållös från planen och förlorat.

En stund senare skickade han ut några citat via appen, och det är synd att det inte finns någon ledare med lite pondus i landslaget som vågar ta den fajten med honom. Men det är klart, då får de mörka blicken, då blir det inga biljetter till PSG:s matcher i Champions League.

…och till er som nu tänker kommentera att de inte spelar någon roll, varför ska han uttala sig för en skittidning som Aftonbladet har jag en upplysning: Du har precis skänkt oss ett klick till. Tack.

Men skit samma, det blev en tidning i dag också.

Bank och jag åkte tillbaka till hotellet och tog ett pass på gymmet, nu är klockan snart fyra, 07.05 går planet hem mot Sverige och det skulle vara intressant att få veta hur vår resebyrå kom fram till att det var en lämplig tidpunkt för hemresan.

…skrev jag intressant? Jag menade att just nu skulle jag vilja fritera den människan över glödande kol.

Det blir en tung resa med mellanlandning i Zürich men vi får väl tänka som den lätt överförfriskade svensksupportern Tompa från Kazakhstan-kvalmatchen härom månaden. Det var dagen före dan, Tompa hade hållit igång bra på nattflajten från Wien och var fortfarande stark på läktaren under  svenska träningen. När den var slut – efter att han hade lovat att kyssa Erik Hamréns fötter om Sverige går till VM – fick Tompa frågan vad han skulle hitta på under kvällen?
– Tja, i värsta fall får man väl ta en bira, sa Tompa.

Jag fick ett mejl i kväll.

Det var från Informationschef Nystedt. Han ville dementera. Det är jag glad för, den dementin går nämligen till historien.

Nystedts mejl:

Du är rolig du. Jag sa till dig och Simon:
”Ni kan väl vara artiga och vara med på presskonferensen med Kinas förbundskapten, det är ändå 100 miljoner presumtiva tv-tittare som kanske sett matchen i Kina”.
Det är byggt på den info vi får från tv-folket inför matchen, sändande bolag som var bla CCTV (damlandslagets match mot Japan i juni sågs i Japan av över 50 miljoner tv-tittare e.u från bolagen).
Ös på du Robban.

Presumtiva!

Jag älskar redan ordet.

Det är exakt den tydlighet man kan förvänta sig från en informationschef för Svenska Fotbollförbundet.

För första gången skakar det lite i Erik Hamréns lagbygge. Hamrén har jobbat mycket och bra med att skapa en god stämning, och god stämning är det fortfarande, det är jag övertygad om, men turerna kring Anders Svensson visar åtminstone en liten spricka i fasaden, eller möjligen ett embryo till en förtroendekris där spelarna – likt oss som bevakar landslaget – ibland ställer sig frågande till förbundskaptenens agerande, hur hans linje ser ut.

Det började med att jag frågade Hamrén så här på presskonferensen efter Kina-matchen:

Mot bakgrund av vad Anders Svensson gjorde under EM: han har väl knappast tappat det på två månader? Ur det perspektivet borde han vara given i ett svenskt landslag på sin position?
– Två månader kan vara lång tid i fotboll. Du har spelat själv, två månader kan gå fort. Man får ha respekt för tidens tand. Anders tillför mycket till det här laget. Han coachar de här yngre spelarna, precis som han gjort under alla januariturnéer. Han tar ett stort ansvar och accepterar sin roll. Om jag inte tycker att han ska spela från start så accepterar han det. Vi har ett par som kan bli riktigt, riktigt bra och ska ta över så småningom. Jag är jätteglad att Anders vill köra på ett tag till även om han just nu inte har en säker, ordinarie plats, svarade Erik Hamrén.

Detta är ordagrant från inspelningen (alla är välkomna att lyssna) och Anders blev förvånad när han fick reda på vad förbundskaptenen sagt.

Jag frågade Anders om så mycket kan förändras på två månader och det tyckte han inte:
– Jag har inte fått spela mer än 25 minuter på två matcher så det får stå för honom. Samtidigt är det många duktiga innermittfältare också. Det beror på vad Erik vill ha för spelartyp men jag är inte en sämre fotbollsspelare nu än jag var under EM, absolut inte.
– Vi får se på tisdag hur Erik tänker. Men känner Erik att han har Rasmus, Pontus och Kim (Källström) framför mig så är det bättre att fjärdealternativet är en ung framtidsman, då är det ingen idé för mig att fortsätta.

Svensson, som alltid har nära till leendet, avslutade med en skämtsam passning till kompisen Marcus Allbäck:
– Jag vill inte vara med för att vara en go gubbe eller players manager eller något sånt löjligt.

…den formuleringen log han själv åt hela vägen från mixade zonen in i spelarbussen.

I förmiddags var det dags för en ny pressträff och lagkamraterna var ganska snabba att ta Svenssons sida:
– Jag vet inte hur det har vinklats men det är klart att Anders inte har blivit sämre sedan EM, så mycket kan man väl säga. Det är fortfarande en väldigt duktig fotbollsspelare, som har gjort oerhört mycket för svenska landslaget, sa Albin Ekdal.

Pontus Wernbloom tyckte visserligen att vi i medierna ”letar skit” men sa:
– Jag tycker inte att han är sämre. Det tror jag inte. Då är ju jag också två månader sämre. Då är jag också för gammal.

Sedan var det alltså dags för Erik Hamrén att kliva upp på podiet. Hamrén ville förtydliga att han aldrig sagt att Svensson är sämre nu men det är det heller ingen som påstått att han sagt och det förändrar inget i sak: det Hamrén sa var att saker kan förändras på två månader, och att det som har hänt under de månaderna (vad det nu skulle kunna vara) innebär att Anders inte längre har en plats i laget, trots den fina insatsen i EM. Hamrén hade pratat med Anders på morgonen och sa apropå Anders ovilja att vara fjärdealternativ framför en yngre spelare:
– Det kan väl vara en klok uppfattning, jag kanske har en annan. Det finns många olika uppfattningar hur man tolkar saker och ting.

Bottom line av allt detta?

Hamrén uttryckte sig klumpigt, Svensson tog tillfället att skicka en signal att han vill konkurrera på lika villkor trots sin ålder. Får han inte starta mot Kazakstan – som han är kvalificerad att göra, det är inte direkt så att han har spelat bort sig eller att någon annan visat sådana framfötter att de ska gå före här och nu – och blir sittande på bänken flera matcher efter det, ja, då tror jag Anders skiter i det, att han säger tack och hej.

Eftersom jag inte är förbundskapten är det ganska ointressant hur jag hade gjort men någon kommer säkert att ställa frågan så lika bra att svara här och nu: jag hade spelat Anders från start ihop med Wernbloom och haft Rasmus Elm till vänster. Både Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander har ont i fötter och då kan en fräsch Ola Toivonen behövas på bänken vid ett eventuellt krisläge (som inte kommer att uppstå om nu inte Sverige skulle underprestera något ohyggligt). Går allt enligt planerna kan Albin Ekdal få en halvtimme på slutet i stället för Svensson, då har Sverige utnyttjat resurserna och förberett sig för kommande och betydligt tuffare VM-kvalmatcher på ett balanserat sätt.

Skånederbyt blev veckans tredje stora fotbollsfest, efter Elfsborg-IFK Göteborg och AIK-Djurgården. Nästan 24 000 åskådare på Swedbank Stadion och så här såg det ut inför avspark…

…Malmö fick tyvärr problem med sin banderoll men det förstörde inte stämningen. HIF-fansens rökbomber innebar däremot att spelarna fick lämna planen och matchstarten sköts upp…

…man behöver ju inte ta i så att man skiter ner sig.

Visst, under utflyttningsfesten från min etta i Partille 1998 hade jag hyrt en rökmaskin för att spetsa till partyt, annars har jag har aldrig förstått vad det är som är så häftigt med rök på fotboll. Någon som kan förklara?

Nåväl, ingen stor sak och vi fick i stället ett nytt exempel på hur dialogen mellan fansen och fotbollen utvecklats till det bättre när de tre bengaler som tändes i MFF-klacken vid 1-0-målet snabbt släcktes bara genom att domaren Jonas Eriksson dröjde med att blåsa igång spelet igen samtidigt som Pontus Jansson signalerade mot fansen att ”lugn, lugn”.

– De respekterar oss och vi respekterar dem, det är så det ska vara. Idag var de fantastiska hela matchen, sa Jansson efteråt.

Det enda som var riktigt nedslående var HIF-hatet mot Simon Thern. Osmaklighetsmätaren slog i taket när de skanderade att ”Simon Thern ska dö”. Bedrövligt – även om Thern jr själv ryckte på axlarna:
– Ja, vi ska alla dö nån gång.

Det har han förvisso rätt i.

Matchen utvecklar jag i en krönika i papperstidning och Plus som handlar om känslan av att en era tog slut och en ny inleddes.

I Malmö FF var Mathias Ranégie bäst, i Helsingborg höll Pär Hansson ensam nere siffrorna.

– Han är ett odjur där framme. Och sedan har vi den andre som springer där bakom…, svarade MFF:s Erik Friberg när jag bad om en ”från bänken”-analys. 

…Friberg pratade förstås om anfallsparet Ranégie och Daniel Larsson, och faktum är att Malmö fick väldigt bra betalt för sina långbollar mot HIF:s darriga backlinje. Det blev i princip farligt varje gång Daniel Andersson hängde upp bollen.

När det gäller Pär Hansson får han en särskild hyllning på min fredagssida där jag går igenom vilka allsvenska spelare som lär finnas med i EM-truppen – och vilka som är allsvenskans skickligaste filmare. Håller ni med?

EM-truppen i sin helhet:

MÅLVAKTER

Andreas Isaksson, Johan Wiland, Pär Hansson.

HÖGERBACK

Mikael Lustig.

MITTBACKAR

Olof Mellberg, Jonas Olsson, Andreas Granqvist, Mikael Antonsson.

VÄNSTERBACKAR

Martin Olsson, Behrang Safari.

HÖGERMITTFÄLTARE

Sebastian Larsson, Rasmus Elm.

CENTRALA MITTFÄLTARE

Kim Källström, Anders Svensson, Pontus Wernbloom, Samuel Holmén.

VÄNSTERMITTFÄLTARE

Emir Bajrami, Christian Wilhelmsson.

ANFALLARE

Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander, Ola Toivonen, John Guidetti, Tobias Hysén.

…det är vad som lär stå på Erik Hamréns lapp på måndag.

Nu är det dags att lämna Skåne för den här gången. Djurgården-Åtvidaberg på lördag, Elfsborg-AIK söndag närmast på programmet.

(För att förstå detta, läs inlägget under först).

Det omdiskuterade pressmeddelandet – som ligger ute på svenskfotboll.se där DN-Esk mer eller mindre anklagas för uppvigling i bengalfrågan – har nu ”tvättats” och formuleringen är borttagen. Men någon info att en ändring har gjorts får vi inte.

Tack och lov finns den ursprungliga skrivelsen kvar här (tack @blisk).

Har Informationschef Nystedt något att kommentera?

Laul Talking

EDIT: Eftter det här inlägget publicerades ”tvättade” förbundet även den andra versionen, som tur var hade jag gjort en skärmdump…

…där ni ser bisatsen om DN-Esk om ni kollar noga. Det står att DN-Esk via sin krönika om att beslutet bör ligga hos varje enskild klubb ”uppmanar att genomföra en förbjuden gärning” vilket förbundet sent omsider tyckte var en olycklig formulering. Det har de förstås helt rätt i.

Samuel Holmén var ordinarie i startelvan under Lasse Lagos. Kennedy Bakircioglü med i perioder. Dusan Djuric kom starkt mot slutet. Henok Goitom är en anfallare som många fans vill se. Ivo Pekalski har hyllats i medierna. Mikael Dorsin har varit med nyligen. Denni Avdic hade biljett till Sydafrika men flyttade utomlands i stället. Guilermo Molins gjorde bleka insatser i Afrika.

Ingen av dem finns nu med i Erik Hamréns 34 man stora 35-mannatrupp som drar till Cypern på söndag för landskamper mot Cypern samt vinnaren av Rumänien-Ukraina.

– Det är inte kört för spelare som inte är med här, upprepade förbundskaptenen under dagens presskonferens och det har han så klart rätt i.

Samtidigt sa Hamrén redan i fjol inför landskampen mot Wales att han bestämt sig för en stomme som ska göra resan mot EM. Jag tror inte att det förändrats så mycket, Hamréns stomme ser ut så här:

MÅLVAKTER
Andreas Isaksson, Johan Wiland.

YTTERBACKAR
Behrang Safari, Oscar Wendt, Mikael Lustig, Adam Johansson.

MITTBACKAR
Olof Mellberg, Daniel Majstorovic, Andreas Granqvist, Jonas Olsson.

YTTRAR
Sebastian Larsson, Johan Elmander, Tobias Hysén, Emir Bajrami, Christian Wilhelmsson.

CENTRALA MITTFÄLTARE
Anders Svensson, Kim Källström, Pontus Wernbloom, Rasmus Elm.

ANFALLARE
Zlatan Ibrahimovic, Ola Toivonen, Marcus Berg, Alexander Gerndt.

Där har ni stommen i trupperna under 2011/12, sedan kommer spelare bli avstängda/skadade och det kan röra på sig av den anledningen samt något enstaka nytt eller nygammalt namn slå sig in.

Men då är det knappast Holmén, Bakircioglü, Djuric, Goitom, Pekalski, Dorsin, Molins eller Avdic det handlar om – utan ersättarna bör vi rimligen hitta i den så kallade ”Cypern-gruppen”.

Fredrik Ljungberg då? Inte aktuell den här gången, sa Hamrén. Dels har han inte spelat något, dels är han inte en spelare som behöver testas i landslaget. När ”Freddie” börjar få speltid kan han bli aktuell – om han själv har motivationen och gör bra ifrån sig i Celtic.

Mer från presskonferensen?

Självklart är Malmö FF:s Jimmy Durmaz en megaskräll. Men Hamrén var tydlig med att yttern är med för att se och lära. Jag gissar att Durmaz spelar max sju minuter på Cypern. Kuriosa är att Hamrén avslöjade att han slagit sig in i sista minuten tack vare bra insatser under MFF:s träningsläger i helgen. Det lönar sig att ge järnet.

Extra tufft för Ivo Pekalski. Hamrén bekräftade att det spelat in att han missade januariturnén. Tänk att nu fick Sebastian Ericsson en ny chans medan Pekalski inte varit aktuell alls.

Man kan fundera på hur Hamrén känner kring tidigare givne Behrang Safari efter dennes inkast: fyra vänsterbackar (!) åker till Cypern.

…ja fem om man räknar med Kim Källström.

Eller som Zlatan kanske kommer säga till Erik Hamrén: ”Du har tagit ut för många vänsterbackar, det är vad du har gjort”.

Vikingstad och jag plockade ut en 35-mannatrupp häromveckan och vi bommade sex namn. Markus Rosenberg hade vi till exempel inte. Trodde han var rökt från landslagsspel. Jag vet inte om det känns så spännande med tanke på rapporterna från Spanien att han är La Ligas största målsumpare.

Den stora frågan under Cypern-matcherna är hur det går för de som testas i nummer tio-rollen strax bakom Zlatan. Ola Toivonen är avstängd mot Moldavien 29 mars – och rimligen ska vi spela med en anfallare där hemma mot Moldavien. Mitt tips: Johan Elmander – eller Pontus Wernbloom.

Nye U21-förbundskaptenen Håkan Ericson – eller Kompromissen som han kallas (lex Nisse Andersson som fick heta Parantesen… – redovisade sin första U21-trupp och alla som har koll på sin Laul Calling-historia kände igen namnet Oscar Lewicki, 18, som är med som defensiv mittfältare. Lewicki – som ni såg i det här LC-programmet – är en spännande MFF-talang som nu fått A-lagskontrakt med självaste Bayern München.

John Guidetti given numera (så klart). Gissar på han som nia och Rasmus Jönsson som tia eftersom U21 nu ska spela som A-landslaget – 4-2-3-1.

Utanför landslagen var det en del snack om att 51-procentsregeln kan komma att avskaffas på RF-stämman i maj. Supporterunionen SFSU är kritiska och väntas komma med ett ställningstagande i morgon där man anser att frågan dels är för dåligt debatterad inom fotbollsrörelsen, dels för dåligt utredd av den så kallade Juridiska kommittén inom Riksidrottsförbundet.

Går förslaget igenom i maj är det hyfsat fritt fram för Ingvar Kamprad och kompani att köpa in sig i bolagiserade idrottsklubbar utan att någon sedan kan peta dem. Föreningsdemokratin sätts ur spel samtidigt som många tror att det innebär mer pengar in i svensk fotboll. Samtidigt jobbar europeiska förbundet Uefa med ett förslag som försvårar för nya Abramovitjs.

Det enda jag är helt säker på är att frågan är komplicerad och riskerar att bli infekterad.

Mjällby har ett ganska roligt fotbollslag upptäckte jag i kväll. På vänsterbacken en snubbe som ser ut som Carolina Klüft, på högermittfältet en lirare som kallas ”Löken”. 

…Klüft-kopian upphävde dock den offside ”Bagarn” Rosengren försökte ställa på Erik Sundin som ohotad kunde glida fram och chippa in 1-0 för Helsingborg.  

Joel Ekstrands utvisning inget att säga om. Korrekt dömt av Jonas Eriksson (jag protesterar heller inte mot Robledos röda). Men trots bara tio HIF:are på planen och stort spelövertag lyckades Mjällby aldrig hota Helsingborgs ledning. Skåningarna kröp lugnt ner i skyttegravarna och promenerar vidare i tabelltoppen. 

…HIF utan Marcus Lantz är inte bättre än Åtvidaberg…eller hur var det nu?

I kvällens andra match tog Malmö FF som väntat alla tre poäng. Daniel Andersson missade den straff som Molins fick billigt, och slutresultatet stannade vid 2-1. Inspirerad av Molins försökte sedan Djurgårdens Philip Hellqvist dansa till sig en Dif-straff i slutminuten – men den hade varit om möjligt ännu billigare. 

Tobias Grahn gjorde en ”AIK” efter matchen på Strandvallen och vägrade låta sig intervjuas av PPW-sändningen. Bojkottar ”Säsongskortet” Mjällby nu?

Värt att notera: Kalmar, AIK och IFK Göteborg har 17, 16 och 14 poäng upp till Helsingborg. Elfsborg (tio poäng bakom) räknar jag dock inte bort riktigt ännu. Naturligtvis inte MFF med sina fem upp heller. Kanske kan Örebro eller Häcken blanda sig i hela vägen, BP och Mjällby orkar knappast hänga på så länge.

Dagens vits: nu vet vi att sta(h)ren är en flyttfågel.

Jens T Andersson kliver in i AIK för att hjälpa till med scoutingen. Jag hoppas ni hänger med på den här men…(1) avgå (2) Jens!

…skämt åsido, men visst finns det en risk att Mikael Stahre i november sparkas från Panionios utan att ha hunnit uträtta särskilt mycket? Hur kommer det att att låta då? ”Han borde aldrig hoppat på det där…”. Samtidigt kittlar så klart cashen…300 000 netto i månaden, vem är jag att säga till Stahre att han borde nobba det? Och han kan ju inte förutsätta att allt ska gå åt helvete. Ändå hade jag större förståelse för Magnus Pehrsson när han lämnade Gais för Ålborg.

Skillnaden på min granskning av (före detta) advokat Martin Klette och TV4:s granskning av agent Oliver Cabrera är: medan Cabrera riskerar att bli av med sin agentlicens, så gick (före detta) advokat Klette till att bli agent. Det säger en del om hur mycket förbundet egentligen bryr sig om sådana här saker. Men dundras det på i en stor TV-kanal så…

…21 juni möts till exempel Klette och fotbollsinvaliden Oskar Rönningberg i Helsingborgs tingsrätt. Ett liknande ärende pågår i Södertörns tingsrätt mellan Klette och Patrick Amoah.

Den här bilden ser ni på egen risk. Brages Andreas Hedlund får benet avsparkat av Norrköpings Gunnar Thor Gunnarsson – jag förutsätter att Lund på TV-kanalens Fotbollshemsida nu initierar en mejlattack riktad mot Thor Gunnarsson.