Norrköping. M-stämman ska snart inledas, glada partifunktionärer tittar nervöst på klockan i sina iPhones och justerar de affischer på M:s nya logga som sitter överallt.
Eller vänta, inte riktigt överallt.
PR-genierna har nämligen klätt upp alla deltagare i namnskyltar och nyckelband med den gamla loggan.
Som om partiet inte riktigt hunnit med.
Vilket osökt för tankarna till stämmohandlingarna. De handlar till stor del om hur bra det är med sänkt skatt. Något Reinfeldt i tisdags meddelade att de inte tänker gå till val på.
Moderaterna är inte längre Nya, de är halvfärdiga…
I morgon är det första omgången i valet till ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Om ingen kandidat får över 50 procent av rösterna blir det en andra och slutlig valomgång 29 oktober mellan de två kandidater som fått flest röster.
Valet är spännande, för första gången har en kvinna verklig chans att bli vald. Biskop Antje Jackelén från Lunds stift fick över 50 procent i nomineringsvalet och hon är en av fem kandidater i morgondagens val.
När man frågar personer inom kyrkan lyfter de fram flera orsaker till det breda stöd Antje Jackelén har.
Hon är en respekterad teolog med stor ekumenisk erfarenhet. Viktiga egenskaper för att Svenska kyrkan ska kunna behålla sin starka ställning och vara relevant för människor i ett värld som präglas av förändring och mångfald. Hon har även en bred internationell erfarenhet och sitter i styrelsen för Lutherska Världsförbundet sedan 2010.
Hon beskrivs som en bra chef med stor personlig pondus vilket är nödvändigt i en stor och hierarkisk organisation som Svenska kyrkan med dess över sex miljoner medlemmar.
Men det som verkar vara viktigast är hennes förmåga att kommunicera. Hennes närvaro på Twitter har blivit en snackis långt utanför kyrkan och hon är erkänt skicklig på att nå ut i media.
För kvinnoprästmotståndarna inom kyrkan spelar detta dock ingen roll. Kampanjen mot Jackelén har tagit sig märkliga proportioner. Särskilt på bloggar och på nätet ser det inte så trevligt ut.
När hennes biskopskollega, Åke Bonnier, på sin blogg tog upp och svarade på en del av kritiken som framförts i debatten blev resultatet en diskussion i kommentarsfältet där personangrepp och otidigheter haglar.
Den ledande kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl är kritisk mot Jackelén. På sin blogg skriver han ett långt inlägg med insinuationer kring att att hon ursprungligen kommer från Västtyskland.
I kommentarsfältet står att läsa: ”Frågan är inte OM biskop Jackalén varit knuten till Stasi, utan tvärtom.” En kommentar som Dag Sandahl låtit stå kvar sedan i lördags morse.
Detta är så långt under nivån för ett värdigt samtal att man häpnar. Särskilt i Svenska kyrkan.
I morgon, tisdag, klockan 14 kommer de första preliminära resultaten av valet. Då får vi veta om valet skriver historia.
Tidigare redaktören för Axess Johan Lundberg har nyligen kommit ut med boken ”Ljusets fiender” på Timbro förlag.
I kapitlet ”De judiska barnen som försvann” skriver han att nästan ingen ville diskutera terroristen Mohammed Merahs antisemitiskt motiverade barnamord i Toulouse i mars 2012. Han går till hårt angrepp mot mig och skriver:
Anders Lindberg i Aftonbladet var ett undantag. Han tog upp Mohammed Merah i en ledare 23 mars 2012. Men Lindberg hade där inte ett ord att säga om vare sig att det var judar som hade dödats eller att morden tycktes ha antisemitiska, eller rasistiska, motiv (dagen före hade han dock en passant påpekat att Merahs attentat var riktat ”inte bara mot Frankrikes judiska befolkning utan mot hela Europa).
Detta är fullständigt vilseledande. Ovan ser ni en skärmdump av ledaren som enligt Johan Lundberg skrevs en passant (i förbigående) Det är Aftonbladets huvudledare 22 mars 2012. Bilden föreställer en liten barnkista med en Davidsstjärna (klicka för större bild). Jag skriver:
”Motivet är inte helt klarlagt men verkar vara politiskt, möjligen finns en koppling till terrornätverket al-Qaida. Det påstår han i varje fall själv.
Det var en attack, inte bara mot Frankrikes judiska befolkning utan mot hela Europa. Fruktansvärda minnen väcks till liv. Antisemitismen tar sig visserligen nya former och hittar nya motiv men Europa har sett detta förut.”
Johan Lundberg skriver vidare:
”Anders Lindberg valde emellertid att ägna sin ledare åt att varna för att Merahs mord på fyra judar skulle kunna leda till ökad rasism mot muslimer.”
Den ledare han syftar på är en ledare dagen efter ovanstående text med titeln ”Terrorn utnyttjas av extremhögern”. Den kritiserade att den franska extremhögern försökte utnyttja terrorn politiskt. De föreslog bland annat en folkomröstning om dödsstraff.
Ett par dagar senare, den 25 mars 2012 skrev jag ett ytterligare inlägg, denna gång på Aftobladets ledarblogg med rubriken ”Ta hotbilden mot judar på allvar”. Den inleds med orden:
De tre barnen och den man som mördades i terrorattacken vid den judiska skolan Ozar Hatorah i Toulouse förra veckan dödades på grund av att de var judar.
I texten instämmer jag i kritik framförd av Judiska centralrådet i Sverige, genom Lena Posner-Körösi, om att myndigheterna inte tar terrorn mot judar på allvar. Jag kritiserar även specifikt Malmö och Ilmar Reepalu.
Det Johan Lundberg beskriver som ”De judiska barnen som försvann” ägnades alltså under fyra dagar två huvudledare och ett längre blogginlägg på ledarplats i Nordens största tidning med nästan tre miljoner läsare. Förutom en omfattande nyhetsbevakning.
Lundberg har alltså inte bara valt bort innehållet i två av tre texter under de aktuella dagarna för att få sin analys att gå ihop, han har helt bortsett från det politiska budskap som vi hade och tillskriver oss i stället ett annat som han bygger ett helt kapitel på.
Hade Timbro varit ett riktigt förlag skulle detta knappast passerat normal källkritisk kontroll.
Agerandet brister dessutom i anständighet eftersom frågan är så viktig.
***
Nedan följer ett kortare urval om andra texter vi skrivit om antisemitism.
Den 16 september 2010 kampanjade biståndsminister Gunilla Carlsson (M) vid Linköpings universitet. Det ”blåser blåa valvindar i Linköpingsområdet” meddelade Moderaterna på sin kampanjblogg.
Som Ekot avslöjade i tisdags var Gunilla Carlssons lön mellan 2009 till 2012 finansierad av biståndsmedel. De ”blå valvindarna” fick lite hjälp på traven från pengar som egentligen var ämnade för jordens allra fattiga och utsatta.
Till saken hör att Alliansregeringen själva skärpt reglerna för hur bistånd får användas. Detta har hyllats på bland annat SvD:s ledarsida.
”Problemet ligger i att skattemedel tas från biståndsanslaget för att bekosta politiserade organisationers selektiva opinionsbildning i kontroversiella utrikes- och biståndspolitiska frågor,”
Tur att Moderaterna inte är en ”politiserad organisation” som ägnar sig åt ”selektiv opinionsbildning”.
Idag klockan 09:38 flyttar så S sin pressträff för andra gången. Nu till 11:00. (De passar även på att stava fel till sin egen partisekreterares namn i inbjudan).
Allt detta är självklart en slump. Moderaterna är på intet sätt nervösa inför diskussionen om partifinansiering.
”I discussed our assessment and [Fredrik Reinfeldt] and we are in an agreement that in the face of such barbarism the international community cannot be silent,”
Där slutar också enigheten. Medan Sverige, tillsammans med de nordiska och baltiska länderna, anser att ansvaret nu ligger hos säkerhetsrådet är Barack Obama öppen för en insats i Syrien utan FN-mandat.
Det Obama framför är på många sätt bestickande. Han säger sig ha bevis för att den Syriska regimen använt stridsgas och dödat över 1400 människor, varav över 400 barn, vid attacken 21 augusti i Damaskus. Förmodligen är USA:s uppgifter korrekta men innan FN-inspektörerna är färdiga med sin rapport saknar de ändå tillräcklig legitimitet, efter alla lögner om Irak.
Obama vill värna den internationella normen, kodifierad efter första världskriget, som förbjuder kemiska stridsmedel. Även detta är en fullt rimlig argumentation.
Problemet blir dock att utan mandat från FN:s säkerhetsråd är en militär intervention i sig ett brott mot internationell rätt. Att bryta lagen med motivet att man vill värna lagen är en logisk kullerbytta som riskerar att motverka sitt syfte.
Den syriska diktatorn Bashar al-Assad har gäckat världen i två och ett halvt år. Kostnaden för ett splittrat säkerhetsråd och en handfallen värld är över 100 000 döda och nu över två miljoner på flykt från landet.
Situationen utgör ett genuint dilemma, inte bara för USA. Att inte agera är ett orimligt alternativ eftersom man då indirekt har accepterat användningen av giftgas mot civila i stor skala. Att agera kan dock få värre effekter på sikt eftersom det riskerar att undergräva den internationella rättsordningen.
När FN-inspektörerna presenterar sina resultat kommer världen att ställas inför ett val. Risken är uppenbar att det valet står mellan flera dåliga alternativ.
(Bild inifrån området som spärrats av inför Obamabesöket. Affären verkar ha tagit ledigt idag.
I dag avslöjar Svenska Dagbladet att Barack Obama vill diskutera militära frågor med Fredrik Reinfeldt.
Bakgrunden är enligt SvD både rysk upprustning och att Arktis blir ett allt viktigare säkerhetspolitiskt område.
I somras gav socialdemokraterna klartecken till att Sverige ska gå med i Nato Response Force, Natos snabbinsatsstyrkor. Motivet är att man vill kunna delta i fler och mer omfattande Natoövningar än tidigare.
Det finns en poäng med detta, om Sverige deltar internationellt är det ofta tillsammans med Nato-länder och då är det viktigt att vara samövade.
Men.
Om frågan istället glider över i att handla om att öva gemensamt försvar har man trätt över en viktig gräns. Det är viktigt att vi är tydliga med vår militära alliansfrihet. Allt som kan tolkas som ömsesidiga försvarsförpliktelser undergräver grunden i Svensk säkerhetspolitik.
Mot den bakgrunden finns det nog mer angelägna frågor att diskutera.
Det vore trist om tiden under Obamas besök slösas bort på bifrågor som Nato-medlemskap.
1979 var ett historiskt år. USA och Folkrepubliken Kina återupprättade diplomatiska relationer. En statskupp ägde rum i Afghanistan och Ayatollah Ruhollah Khomeini utropade den Islamiska staten Iran. Den svenska statsministern Ola Ullsten gjorde även ett uppmärksammat besök hos USA:s president Jimmy Carter i Vita Huset.
Det var visserligen inte den första statsministern som var där. Redan på annandag påsk 1952 åt Tage Erlander lunch med Harry S Truman i Vita huset. För Ullsten var mötet viktigt och han försökte utnyttja det så gott han kunde för att framstå som statsman.
Och effekten verkar ha blivit bestående. När liberala Göteborgs-Posten i går beskrev Sveriges relationer med USA illustrerades detta med en bild från just besöket 1979. Själva mötet varade enligt uppgift i 10 minuter.
I nådens år 2001 besökte president George W Bush EU:s toppmöte i Göteborg och hade bilaterala överläggningar med statsminister Göran Persson på slottet Gunnebo. Svensk media gick bananer. Det skrevs om hans minsta steg, vilka han hälsade på och särskilt om hans bepansrade bil.
Besöket var extra viktigt eftersom Sverige var EU-ordförande och faktiskt för en gångs skull hade verklig makt.
SSU-ordföranden Mikael Damberg krävde att Göran Persson skulle ta upp dödsstraffet med George W Bush och det var ett allmänt ståhej kring vad Persson skulle ta upp, eller inte våga ta upp, i samtalen.
På onsdag landar president Barack Obama på Arlanda. Återigen skrivs spaltmeter om den bepansrade bilen med mera. Denna gång är besöket extra viktigt eftersom det är det första bilaterala besöket.
Det är väldigt bra att Sverige har goda relationer med USA. Vi är med rätta fascinerade av amerikansk politik. Men det är faktiskt inte Gud fader som landar här på onsdag. Ifall någon nu trodde det.
Tobakslobbyn har, inte så förvånande, länge argumenterat mot alla regleringar av tobak.
I dag hade riksdagens EU-nämnd uppe frågan om varningsskyltar på cigarettpaket. Bakgrunden är att EU efter förebild från bland annat Australien vill använda otäcka bilder på cigarettpaketen i avskräckande syfte.
Regeringen vill säga nej till EU-förslaget med hänvisning till den grundlagsreglerade yttrande- och tryckfriheten. Enligt Ekot lyfts särskilt Tryckfrihetsförordningen fram.
Tobakslobbyn, med Philip Morris AB i spetsen, har i många år försökt vrida tobaksfrågan från att handla om folkhälsa, att människor inte ska få lungcancer och dö (trist debatt för affärerna), till en fråga om yttrandefrihet (pseudodebatt som inte skadar affärerna).
Redan i propositionen om nya Tobakslagen (Prop. 1992/93:185 s. 75 f.) sammanfattas exempelvis synpunkterna från Philip Morris AB:
Philip Morris framhåller vidare att förslaget är behäftat med mycket allvarliga brister i juridiskt avseende, bl.a. gällande förhållandet till den grundlagsreglerade yttrande- och tryck- friheten, rättssäkerhetsaspekter m.m.
Detta argument återkommer senare från olika avsändare varje gång tobak ska regleras, och nu alltså från Sveriges regering.
Jag är ingen expert på detaljerna i den grundlagsreglerade yttrande- och tryckfriheten men nog verkar det lite konstigt att man inte skulle få reglera vad som står på cigarettpaket med just det argumentet? Borde inte samma grundlag (från 1700-talet!) i så fall förhindrat ”Rökning dödar”-lapparna som redan sitter där?
Regeringen för också ett resonemang om att 75 procent är en för stor del av cigarettpaketet, medan 50 procent är en acceptabel del. Låter det rimligt att tryckfrihet är en fråga om procentsatser? Skulle 50 procents censur av en tidning var okej men inte 75 procent?
Eller är det helt enkelt så att regeringen tittat för djupt i glaset på senaste lobbyistmiddagen och nu försöker hitta juridiska argument för en orimlig ståndpunkt?
