Få kan problematisera som Anders Johansson, kulturskribent i Aftonbladet.

Han kan problematisera det kollektiva försvaret för yttrandefrihet som det uttrycks efter ett terrorattentat mot en satirtidning.

Han kan problematisera ett kollektivt försvar för yttrandefrihet som det uttrycks när en svensk journalist fängslas i en diktatur.

Han kan problematisera ett kollektivt försvar för yttrandefrihet som det uttryck när två svenska journalister fänglas i en diktatur

Han kan problematisera hur andra kollektivt problematiserar en nidbild av den svenska förorten.

Han kan problematisera hur antirasism uttrycks kollektivt.

Han kan problematisera hur en norsk statsminister får kollektivets kärlek efter hur denne uppträder vid ett terrorattentat.

Och han kan, som i dag, problematisera att människor kollektivt sluter sig samman kring principer om allas lika värde och idéer om öppenhet och tolerans.

Allt detta kan Anders Johansson problematisera. Det är nästan så att man funderar på om han inte begriper det här med kollektiv, påtryckningsmekanismer och folkrörelser. 

Det här får vi ta och problematisera, tror jag.

Det finns förstås mycket att kritisera i Sverige. Det finns mycket som inte fungerar. Det finns en del saker som behöver bli bättre. Det finns fusk, orättfärdigheter hyckleri och taskspel vi behöver ta itu med.

Men låt oss inte prata om det nu.

Låt oss prata om att människor i flera svenska städer i helgen kommer att samlas till manifestationer under parollen ”låt flyktingarna stanna – skrota utkastningslagen”.

Låt oss prata om att Göteborgs universitet uppmanar personal och studenter att sluta upp på en manifestation för att välkomna människor på flykt.

Låt oss prata om att vi på några dagar samlat in drygt 70 miljoner kronor till insamlingarna för människor på flykt.

Låt oss prata om att nästan 1 500 människor anmält sig till Röda korset för att ställa upp som volontärer för flyktingar.

Låt oss prata om att människor i dag samlats på till exempel Stockholms och Malmös centralstationer för att samla ihop mat, vattenflaskor och kläder åt flyktingarna som kommer med tåg i dag.

Låt oss prata om att Marcus Wallenberg skarpt markerar mot de som misstänkliggör människor på flykt – och att Investor direkt kommer sända pengar till Rädda barnen och Läkare utan gränser.

Jag är väldigt glad att bo i ett land där  så många av invånarna är anständiga, där institutionerna agerar anständigt och där näringslivet ser att det är kommersiellt oproblematiskt att agera anständigt.

Det är inget mindre än förtroendet för välfärdsstaten som står på spel.

Brottsförebyggande rådet har i en rapport visat att en stor del av Arbetsföremedlingens stöd till arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa går rakt ner i yrkeskriminellas fickor. Arbetsförmedlingen lade å sin sida ner projektet med etableringslotsar efter misstankar om bedrägerier, mutor, hot, utpressning och terrorrekrytering.

I spåren av lagen om valfrihet, LOV, har en rad kommuner rapporterat om att kostnaderna för hemtjänst skenar och antalet brukare ökar. I Södertälje misstänker man att det beror på att skattepengar betalades ut till yrkeskriminella och en stor bedrägerirättegång pågår.

När blind ideologi får styra har valfrihetssystem rullats ut, privatiseringar genomförts och subventionsapparater byggts upp. Tyvärr har det medfört att kriminella har lärt sig att det är hos Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan man mer eller mindre riskfritt kan hämta hem stålarna.

I förra veckan uppmanade Dagens Nyheters liberala ledarsida de borgerliga partierna att agera på det här och att lansera politiska förslag för hur man kan komma åt avarterna.

Det är en uppmaning man kan stämma in i – även om DN mest tycks oroas för att verkligheten ska ge vänstern rätt i sin kritik av vinstsystem i välfärden.

Insikten att valfrihetsideologin underlättat för systemhotande brottslighet borde skicka kalla kåra längs ryggraden på våra borgerliga politiker.

Men icke.

Nu är det dags att regeringen på allvar tar tag i fifflet och fusket.
Välfärden kan inte få vara tjuvarnas marknad.

”Antisemitismen är de korkades socialism”, lär den österrikiske vänsterliberalen Ferdinand Kronawetter ha sagt vid 1900-talets början. Då hade världen ­ännu inte ställts inför de fasor som vi i dag förknippar med namn som Auschwitz, Theresienstadt, Bergen-Belsen och Treblinka.

Men antisemitismen – judehatet – föddes inte i Auschwitz och försvann inte när dödslägren befriades och tömdes.

I år har vi blivit brutalt påminda om det, inte minst efter terrorattackerna i Paris och i Köpenhamn. Den antisemitiska dimensionen av dessa illdåd borde inte gå blunda för.

Men tyvärr är det många som vill det. Vi kan fortfarande se hur uråldriga antisemitiska myter om judars makt, inflytande och ondska – från medeltidens pogromer via förfalskningen Sion vises protokoll till 1900-talets industriella mördande till vår tids näthat – flyter samman med politisk extremism som hittar näring i Mellanösterns konflikter.

Strax efter att attentatet utanför den judiska synagogan i Köpenhamn uppmärksammade Dagens Nyheter att den svenske rapartisten Dani M skrivit så här om morden:
”[l]uktar som ännu en falskflagg för att dra in Europa i krig”
”Låt er inte luras att dom här sakerna sker random. Dessa saker sker för att det tillåts att ske och/eller är sponsrade av samma elit som kommer gynnas av det.”

Tidigare har Dani M i sociala medier hävdat att staten Israel och i stort sett hela bankväsendet kontrolleras av ”familjen Rothschild” – en tankefigur som lätt modifierad dykt upp i antisemitiska miljöer i över två århundraden.

En av de första filmer som producerades i det nazityska Tredje riket hette ”Die Rothschilds Aktien auf Waterloo”. I sociala medier har artisten dessutom uttryckt stöd för det högerextrema konspirationspartiet De fria. Svenska Kommittéen mot Antisemitism har i en längre text närstuderat Dani M:s göranden och säganden.

I helgen framträdde Dani M på musikfestivalen Klassfesten i södra Stockholm. Parollen för festivalen var ”arbetare förena er – till baktakt och beats. För kamratskap, solidaritet och arbetarklassens rätt” och överskottet från kvällen ska gå till organisationen Ingen människa är illegal.

Det är ett syfte vi på den här ledarsidan har lätt att sympatisera med.

Men om budskapet inte ska skorra falskt så måste man faktiskt vara konsekvent i sin solidaritet och i sin antirasism. Därför borde Klassfesten ha tagit kritiken mot sin artistbokning på större allvar, både före och innan själva festivalkvällen.

Hatet känner inga gränser och därför måste vårt motstånd, vår humanism och kampen mot rasismen – oavsett vilket ­uttryck den tar sig – också vara gränslös.

”Splittring är vår värsta fiende”, skriver Klassfesten i sitt manifest.

Just det.

I dag tar liberala Dagens Nyheter itu med KD-ledaren Ebba Busch Thor och hennes förslag om att lagföra krigsbrott som landsförräderi och att man ska passen av misstänkta IS-krigare.

På ledarplats skriver tidningen att Ebba Busch Thor leder sitt parti på en resa, bort från svensk rättstradition och mot Guantánamo: ”Det stora problemet med KD:s förslagsflora är avsaknaden av rättssäkerhet [..] KD:s förslag är så ogenomtänkt, skissartat och populistiskt att förhoppningsvis inget parti vill befatta sig med det.”

Åh, det vore förstås en nåd att be om. Men redan i går kunde TT rapportera att det finns ett parti – som ideologiskt står nära DN och väl någonstans brukar stå upp för rättssäkerhet – som gör tummen upp.

Ni har gissat rätt. Det är Folkpartiet Liberalerna.
– Vi har i Folkpartiet haft exakt samma tankegångar, berättade Jan Björklund nöjt i går.

Ogenomtänkt. Skissartat. Populistiskt.

Ja, det är klart Jan Björklund är glad.

– När i högre grad sitter på dubbla stolar blir transparensen mot allmänheten viktigare. Har politiska företrädare personliga kopplingar i ett ärende ska de kliva av processen direkt. Från vår sida skulle vi vilja se att de politiska institutionerna uppdaterar sin policy kring jäv och tydligare lyfter fram exempel på personliga kopplingar externt.

Så sa Helena Sundén, generalsekreterare för Institutet mot mutor, till tidningen Resumé i höstas. Det gällde ett avslöjande om att det finns en rad svenska politiker som glatt som kombinerar rollerna lobbyist och folkvald. Exempelvis är Christoffer Järkeborn chef för public affairs på Skanska och ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd och M-ledamot i Stockholms kommunfullmäktige.

Nu kommer nya avslöjanden på temat.

En av infastrukturminister Anna Johanssons politiskt sakkunniga – Kathrin Österlund – har sedan i oktober jobbat som seniorkonsult åt byrån Hegeli Public Affairs.

Nu är hon tjänstledig, men presenteras av sin arbetsgivare som en seniorkonsult med ”gedigen och bred kunskap om infrastrukturprojekt på såväl spår- som vägsidan”. Vd:n för byrån är dessutom gift med högskoleminister Helene Hellmark Knutsson.

Vi har redan lärt oss att statssekreterare, politiskt sakkunniga, utredare, pressekreterare och politiker i regeringen Reinfeldt raskt hittade nya jobb i påverkansbranschen. Vi har också sett hur tidigare konsulter och lobbyister fått tunga jobb i den nya rödgröna regeringen. Det gör något med synen på vår demokrati.

Men när lobbyisten är både lobbyist och politiker eller politisk tjänsteman är det förstås extra allvarligt. Vad innebär det för ansvarsutkrävande, granskning, representation och öppenhet?

Problemet med lobbying. är precis som Ewa Stenberg skrivit i Dagens Nyheter, ”den dolda påverkan, samtalen över lunchbord och kvällsdrinkar, åsikter som förkläs till faktaunderlag och lämnas över av lobbyister med okända uppdragsgivare”.

Misstanken om intressekonflikter, bristande integritet och oklara lojaliteter äventyrar förtroendet för politiken och regeringsmakten. Det måste faktiskt de rödgröna ministrarna begripa.

Så här skrev DN:s Ewa Stenberg i en kolumn i Dagens Nyheter i helgen:

Irland har nyligen antagit en lag som ska redovisa länkarna mellan lobbyister och beslutsfattare i en databas. Lagen, som träder i kraft i september, tar också upp ”astro­turfing” och gör det svårare för företag och andra aktörer att dölja sig bakom frontorganisationer.
Slovenien kräver att statstjänstemän rapporterar alla möten med professionella lobbyister inom tre dagar, och en myndighet mot korruption övervakar att det sköts.
Många länder har också karensregler för hur snabbt en tidigare topptjänsteman eller politiker får byta sida. I Frankrike är karenstiden tre år. I Sverige är den noll.

En svensk utredning om karantän är på gång, och det tycks brådska.

Annie Lööf gillar lärlingsjobb. Åtminstone säger hon det ibland.
Men när statsministern utformar politik för att lärlingsjobben faktiskt ska uppstå då går C-ledaren ut och ”slaktar” förslaget i Aftonbladet.
Det är ganska märkvärdigt egentligen.

Det var under S-kongressen i helgen som Stefan Löfven lanserade idén om ”jobbupphandling”, att via offentliga upphandlingar hjälpa arbetslösa till jobb. Om det offentliga ställer sociala krav på företag som utför jobb åt stat och kommuner så tror Löfven att 10 000 svenskar kan lämna långtidsarbetslöshet.

I dag lanserar tankesmedjan Arena Idé en rapport om infrastrukturprojektet Ostlänken.
Där framgår det att fack och näringsliv gärna ser att Trafikverket ställer jobbskapande sociala krav när bygget upphandlas.

Då kan den statliga myndigheten se till att företagen som bygger järnvägen avsätter ett visst antal arbetstillfällen till praktikanter, nyanlända, lärlingar och långtidsarbetslösa.

Att vinsterna är uppenbara framgår tydligt när man läser rapporten:

De ungdomar som studerar till yrken som krävs för att bygga järnväg är för få. Samtidigt har eleverna haft stora svårigheter att få lärlingsplatser. I Östergötland gick tidigare varannan byggelev ut gymnasiet utan att ha fått en lärlingsplats efter avklarad utbildning. Detta riskerar att leda till att hälften av bygg­eleverna lämnar branschen. Morgondagens arbetskraft som skulle kunna bygga höghastighetsbanorna rinner samhället ur händerna.

Men Löfven-modellen praktiseras redan, bland annat i Göteborg och i Örebro.
När byggföretaget Skanska i fjol fick i uppdrag att bygga ett nytt kontorskomplex i göteborgska Gårda kom man överens med kommunen om att företaget skulle ta ett socialt ansvar.

Skanska erbjuder praktikplatser, projektarbeten, skoluppgifter och studiebesök för elever på Angeredsgymnasiet. De äldre eleverna på erbjuds mentorskap och introduktion till yrkeslivet och byggindustrin.

När samma Skanska fick uppdraget att renovera området Vivalla i Örebro var ett av kraven att de skulle göra något åt de sociala problemen. Så fick upp emot 80 arbetslösa i området möjlighet till utbildning och arbete.

– Det här känns bra i hela kroppen. Vi ska inte bara bygga bostäder, vi ska lyfta ett helt område. Som samhällsbyggare har vi ett ansvar och det ansvaret ska vi ta, sa Pierre Olofsson, vd på Skanska.

Sådana känslor hos byggdirektörer gillar inte Annie Lööf. Samhällsbyggare ska inte ta ansvar.

– Det handlar om att tvinga in en anställning av långtidsarbetslösa för att få en upphandling, säger hon till Aftonbladet.

Ja, tänk va. Att tvinga in en anställning. Hemska tanke.

I en text från i maj försökte jag resonera kring hur nationalism ibland gifts ihop med progressiv politik och vinner väljarnas förtroende, senast i det brittiska valet med SNP:s succé.

Den text jag författat är att glänta på en dörr som kan komma att kastas upp med katastrofal kraft, spår kulturskribenten Fredrik Persson-Lahusen i en text i Aftonbladet i dag.

Trots att jag i texten talar om nationalism som intimt förbundet med krig och övergrepp vill jag ändå säga några ord till i ämnet.

Den moderna skotska nationalismen skiljer sig väsentligt från den samtida centraleuropeiska nationalismen då den utgår från arbetarklassens vrede över sociala och ekonomiska orättvisor. Ilskan riktar man mot en ogin brittisk stat och löftet om skotsk självständighet är löftet om socialism.

Det går förstås inte att jämföra Skottland 2015 med förkrigstidens Sverige, men när svensk socialdemokrati under 1920-talet inledde sin erövring av det högernationalistiska begreppet ”folkhem” var det ett medvetet sätt att utmana högern och ta makten.

När, bland andra, makarna Myrdal utvecklade den idémässiga grunden till dagens svenska välfärdsstat var en sak tydlig: I Sverige bodde det svenska folket och välfärdsstaten skulle byggas kring den naturliga gemenskap man föreställde sig fanns hos detta folk.

Det framgår tydligt i Per Albins Hanssons folkhemstal och pamfletten ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige!” där Hansson slog fast att folket skulle erövra landet och staten erövra folket, genom socialpolitik.

Med en sådan retorik vann man stöd för arbetslöshetsförsäkring, egnahemslån, bättre folkpension, statliga insatser för att öka bostadsbyggandet, förebyggande mödra- och barnavård och två veckors lagstadgad semester.

Det myrdalska synsättet präglas av 1930-talets obehagliga tidsanda och i dag vore det givetvis helt ohållbart att argumentera så. Dessutom går det inte att försvara det tidiga folkhemsbygget tvångssteriliseringar och rasbiologi.

Men 2015 är det ändå så att de skatter vi betalar används till att finansiera ett välfärdssystem vars tillgänglighet är beroende av om du är upptagen i den svenska gemenskapen eller inte.

– Välfärdsstaten bygger inte på altruism, som många inom vänstern tror. Den bygger på ett slags kontrakt om ömsesidighet, eller med ett finare ord reciprocitet: Vi är beredda att ställa upp för andra om vi tror att andra är beredda att ställa upp för oss, säger statsvetaren Bo Rothstein i en intervju med tidningen Dagens Samhälle.

Sökandet efter vad den gemenskapen – eller ömsesidigheten om man så vill – ska vara och hur grunderna för hur den ska se ut är en huvudvärk för många, inte minst för vänstern.

Det där är också där, tror jag, man finner utmaningar kring EU-medlemskapet, kapitalets globalisering, arbetskraftsinvandring och så vidare.

Om nationalstaten visat sig vara den mest framgångsrika välfärdsstaten, hur hanterar man som progressiv, antirasistisk internationalist det? Ska man alls förhålla sig till den nationella kollektivism som välfärdsstaten representerar?

”Bäst bekämpas den nationella sjukan med en politik så progressiv och inkluderande att inget sönderfall finns att skyla över med flaggor och mastiga myter”, skriver Fredrik Persson-Lahusen.

Det håller jag med om, men problemet är att sönderfallet just nu exploateras av politiker som använder den svenska modellens glansdagar som föremål för nationell nostalgi.

Men nog väntar vi på progressiv och inkluderande politik.

Den här ledarsidan har länge drivit att vi behöver tydligare konflikter mellan vänster och höger, att det behövs kraftfulla satsningar mot arbetslöshet, på skola och infrastruktur för att bryta den hopplöshet som högerextremister utnyttjar.

Det är vårt svar och det går inte att ersätta med flaggviftande eller floskler om nationens storhet.

När Göran Persson talar lyssnar man och enligt en rad svenska medier så riktar den gamle statsministern i dag kritik mot Stefan Löfvens tystnad om invandringen.

Oj då.

Man skulle ju kunna invända att Stefan Löfven faktiskt tog upp invandring, asyl och etablering på arbetsmarknaden i sitt öppningstal i går. Det var inte huvudsaken, men det fanns där. Missade Göran Persson det?

Kanske inte.

Läser man Expressens ursprungsartikel – vars ingress ser ut så här ”Förre statsministern Göran Persson dömer ut Stefan Löfven och partiledningen som beslutat att inte debattera flyktingmottagande och migration på årets kongress” – så framstår det faktiskt som som Göran Persson varken kritiserar eller dömer.

– Hur avgränsar du det egentligen om du ska prata om sysselsättning och jobb. Jag tror att man kan ta upp nästan vad som helst under den rubriken. Jag såg till och med att föräldraförsäkringen ska diskuteras, säger Göran Persson.
Och då man också prata invandring?
– Ja, det tror jag – och det tycker jag att man ska göra också. Det är en så viktig faktor i svensk politik. Invandring är en sådan styrka med så väldigt många spänningar inbyggda, så man måste hantera det. Det är viktigt.

I motionerna som inkommit till kongressen vill S-medlemmarna bland annat att Migrationsverket ska få i uppgift att göra efterhandskontroller och se till att företag som anställer arbetare sköter sig, att man bör undersöka om flyktingar kan få arrendera småjordbruk, att arbetserbjudanden som ger uppehållstillstånd ska vara bindande och innehålla kollektivavtalsenliga regler, att nyanlända snabbt ska få möjlighet att påbörja sina studier på Svenska för invandrare och så vidare.

Så kongressen pratar om det, alltså?

Jaja. Men vi fick ju våra rubriker om att Göran Persson dömer ut socialdemokratins ”tystnad” om invandringen.

Den här bilden på Daniel Suhonen under en röd fana (från DN)

Den här bilden på Håkan Juholt som i smyg tar en drink (från Expressen)

Den här bilden på en falsk Wanja Lundby Wedin som får ett utbrott (från Expressen)

Den här bilden på Göran Persson som – iklädd fleecjacka och chinos, men varken mössa eller hjälm – kör björkved och säger ”stick för fan!” (från Aftonbladet)