Att Anders Borg tycker att han är en större ekonom än världens alla nobelprisvinnare visste vi sedan länge, liksom att Carl Bildt kan sköta ett helt lands utrikespolitik via twitter.

När sedan Jan Björklund började instruera landets lärare om var i klassrummet de skulle stå när de undervisar fick det hela ett drag av Kim Jong-un, men frågan är om ändå inte socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tar priset.

Han har nämligen – av allt att döma på egen hand – kommit fram till rätt behandling av landets växande antal sjukskrivna med psykiska diagnoser. Enligt ministern är det enkelt, fortsätt att gå till jobbet.

Och skulle det inte fungera ordinerar ministern ännu en lösning. Byt jobb.

Det är möjligt att det faktiskt finns utbrända och deprimerande personer som skulle må bra av den behandling Kristersson skriver ut. I alla fall om alternativet är att gå hemma mellan fyra väggar.

Det är också möjligt att Kristerssons plötsliga intresse handlar mindre om omsorg om de psykiskt sjuka, och mer om oro för de växande kostnaderna för sjukskrivningar i ett allt hårdare arbetsliv.

Ska arbete vara en del av behandlingen måste i alla fall vara en fråga för den sjuka och den behandlande läkaren, inte för en minister som plötsligt blivit expert på psykologiska sjukdomar eller för tvingande statliga regler.

I dag berättar SVT om en rapport som de fått läsa. Den kommer från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) och handlar om effekterna av den sänkta arbetsgivaravgiften för unga.
Rapportförfattarna konstaterar att de få jobb som skapats blivit riktigt dyra.

Det är inte det minsta konstigt. I själva verket behöver man inte ens vara forskare för att förstå hur knasigt det är tänkt. Det räcker att hålla reda på nollorna.

Jag gjorde själv ett blygsamt försök på Aftonbladets ledarsida redan i höstas.

Det konstiga är i stället att den politiska debatten fortsätter år efter år utan att någon tycks ta in en enda siffra. Det senaste exemplet fick vi i gårdagens partiledardebatt, där Annie Lööf gick på som om nationen skulle stanna utan ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften.

Finns det verkligen ingen på näringsdepartementet som kan förklara siffrorna för Annie Lööf? Eller för hennes kollegor i regeringen?

Sedan Miljöpartiet av något obegripligt skäl nu rättat in sig bakom Lööf är debatten dessutom dummare än någonsin. Nu ska vi till och med betrakta de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga som ett hinder för regimskifte.

Miljöpartiet påstår att arbetsgivarna har vant sig.

Vant sig vid vad då? Att deras anställda slutar fylla år?

Man tar sig för pannan.

Det är förstås bra att IFAU ännu en gång sticker hål på myten om regeringens effektiva politik, men det lär inte hjälpa. Om ett halvår står de fyra borgerliga partiledarena – och Åsa Romson – där igen och arbetar upp sig till raseri i försvaret av en av de dummaste reformer som har hittats på i det här landet.

Ingvar Persson

Ingen hockeyintresserad har väl missat att Sverige spelar mot Vitryssland i kväll. Just den motståndaren väcker fortfarande mörka minnen av förnedringen i OS för elva år sedan.

Ingen som dessutom är det minsta intresserad av nutidshistoria har heller kunnat missa att den gamla vitryska flaggan kommit att spela en huvudroll. Den är nämligen förbjuden, först av hockeyälskaren och diktatorn Lukasjenko och sedan av de svenska arrangörerna.

Supportrar som viftar med fel flagga får räkna med att bryskt släpas ut från arenan.

Det är förstås genant. I första hand för att det svenska ishockeyförbundet visar en sådan sällsynt eftergivenhet gentemot det som beskrivs som Europas sista diktatur. Men också för att argumenten är så dåliga.

Den gamla flaggan anses nämligen politisk, och politik ska inte förekomma på en idrottsfest som ishockey-VM.

Förlåt en stilla fråga, men är inte alla nationsfanor politiska? Är det inte precis det som är deras uppgift, att manifestera en politisk enhet, en stat? Varför skulle det vara mindre politiskt att vifta med diktaturens flagga, än med den oppositionen föredrar?

Och om det är politik att heja fram sitt lag med en förbjuden flagga, är det då inte också politik att skicka in vakter och släpa ut flaggviftarna? Då, om någonsin, tar väl arrangörerna ställning.

Det är bara att hoppas att det svenska ishockeylaget klarar Vitryssland bättre än det svenska ishockeyförbundet gjort.

Ingvar Persson

Stefan Löfven får beröm av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida. Löfven anses ha hållit tillbaka kritiken mot Jan Björklund när han häromdagen ställde krav på mer resurser till skolan.

Om jag förstår Linder rätt tror han inte mycket på politiska löften om att snabbt vända de fallande resultaten i skolan.

Svenskan har förstås rätt i att skolan knappast behöver mer politisk pajkastning, även om det är ett av de märkligaste argument jag har hört för att försvara Jan Björklund. Just han har ju ägnat de senaste femton åren åt att gräla med allt och alla. Oftast har det gått ut över skolan.

Frågan är dock om det är återhållsamhet skoldebatten egentligen behöver, eller en ordentlig dos självkritik vore mer passande. Både socialdemokrater, folkpartister och ledarskribenter måste nämligen erkänna att vi under drygt 20 års tid låtit tanken på en gemensam och rättvis skola med goda resurser för alla barn förfalla.

Visst, några har fått valfrihet i stället och andra har kunnat tjäna stora pengar. Frågan är om det är värt priset?

Knappast för de barn som om någon månad kommer att lämna grundskolan utan fullständiga betyg.

Ingvar Persson

I dag berättar Dangens Nyheter historien om Hassan. Egentligen är den inte så speciell. Hassan har kommit till Sverige för att arbeta. Papperen från hans arbetsgivare – där det stod att han skulle få avtalsenlig lön – har granskats och godkänts av Migrationsverket.

I verkligheten har Hassan bara fått en bråkdel av den utlovade lönen, och hans arbetsgivare har dessutom struntat i att betala in skatt och sociala avgifter.

Vi har hört det förut. Från skogar där det plockas bär eller planteras träd. Från restauranger och städföretag.

Arbetare från andra länder som luras till Sverige med falska förhoppningar och med äkta, men värdelösa, papper från den svenska staten. Rättslöshet och utnyttjande.

Nu handlar det om den skattefinansierade äldreomsorgen i Stockholm. Det är nämligen där Hassan arbetar.
Ingen borde bli förvånad. Det är så systemet för arbetskraftsinvandring fungerar, och bland de företag som i dag är godkända av Stockholms stad hade bara drygt hälften kollektivavtal förra året.

Jag borde kanske bli förbannad på den borgerliga ledningen i Stockholm, som gjort omsorgen om våra äldre till en marknad där fifflare kan härja fritt. Eller på migrationsminister Tobias Billström, som vägrar inse att dagens ordning för arbetskraftsmigration är vidöppet för människohandel.

Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare.

Då blir det så här. Så enkelt är det.

Ingvar Persson

När Magdalena Andersson presenterades som Socialdemokraternas nya talesperson i ekonomiska frågor möttes hon med massor av respekt. Äntligen en socialdemokrat som verkligen skulle kunna mäta sig med Anders Borg. Så såg den politiska logiken ut då.

I kväll intervjuades Andersson i Agenda, och i morgon ska hon presentera det socialdemokratiska alternativet till vårbudgeten. Ingen ifrågasätter hennes kompetens, men det verkar som hon fortfarande har ett behov av att mätas mot Anders Borg, och måttenheten stavas ”ansvarstagande”.

Svensk politik är en tävling i respekt för budgetrestriktioner och överskott.
Problemet är bara att det i dag knappast finns någon utanför den svenska politiken som tror att det är rätt politik. Vi har massarbetslöshet – som Magdalena Andersson vill ha bort – och räntor som gör att staten i praktiken får betalt för att låna pengar.

Samtidigt finns enorma behov av investeringen, i bostäder, infrastruktur och utbildning för att ta de mest uppenbara exemplen.

Ekonomer, fackföreningar och till och med regeringens egna expertmyndigheter talar om att det skulle behövas en mer expansiv ekonomisk politik. Men i politiken är det nästan tyst (Västerpartiets får ursäkta).

Den ekonomiska politik Magdalena Andersson och Socialdemokraterna kommer att föreslå i morgon är bättre än den Anders Borg driver. Hon vill ta tillbaka några av de mest korkade skattesänkningarna och i stället använda pengarna till mer trygghet, en ungdomsgaranti och för att avskaffa fas 3 till exempel.

Men den har samma utgångspunkt. Statsskulden ska betalas och budgeten visa överskott, oavsett konjunkturläge och oavsett arbetslöshet.

Kanske är det faktiskt så väljarna vill ha det, i alla fall när de svarar på frågorna från partiernas opinionsundersökare.

Men i så fall beror det kanske på att ingen i politiken vågar säga det allt fler utanför politiken nu säger, att stora avbetalningar på statsskulden just nu är ett onödigt hinder för det svenska samhällets utveckling.

Även om vi på ledarsidan kallade Svenskt Näringslivs chef Urban Bäckström för fånig tycker han faktiskt att vi dämpat tonen när det gäller hans person. Det skrev han – som förstås vill hänga med sin tid – på twitter.

Anledningen är en text från våren 2010 där Aftonbladets ledarsida utnämnde Bäckström till ”Sveriges farligaste man”. Det svider tydligen fortfarande.
Det är möjligt att det gör Urban Bäckström besviken, men jag tror han har fel. Ledarsidan har nog inte dämpat tonen.

När vi i mars 2010 använde rubriken ”Han är Sveriges farligaste man” berodde det på att Bäckström faktiskt hotade avtalsförhandlingarna.
Mitt i ett mycket känsligt läge stormade han ut och förmanade de fackliga organisationerna att ”sansa sig”. Dessutom förfasade han sig över löntagarrepresentanternas ”tonläge”.

Någon hade till och med nämnt ordet ”konflikt”.

Det fanns faktiskt en risk att någon uppfattat Bäckström som representant för de riktiga arbetsgivarna, och i så fall hade hans arroganta inställning kunnat provocera fram både ilska och konfrontation.

På arbetsmarknaden stavas det konflikt, och kostar till och med på kort sikt både miljoner och miljarder.

Bäckström var kort sagt farlig, för Sverige och för svenska företag.

Som tur var uppfattade ingen den gången Urban Bäckström som en riktig arbetsgivarrepresentant. Han är moderat politiker av den gamla stammen, och med sådana får man ha överseende.

Nu är Bäckström ute och vevar igen. Att skattepengar skulle användas för vård, omsorg och utbildning i stället för till vinster i snabbt expanderande aktiebolag är så provocerande att Bäckström gång på gång tanken ”det värsta hotet mot näringslivet sedan löntagarfonderna”.

I direktörskretsar är det verkligen att ta i ifrån tårna.

Det är förstås trams, och dessutom fullständigt ur takt med tiden. En massiv majoritet av svenska folket är hjärtligt trötta på företag som vill tjäna pengar på billigare vård och sämre omsorg.

Men Bäckström ger sig inte. Han har nu dragit i gång en kampanj där han ska försöka mobilisera landet riktiga företagare bakom Caremas, Capios och de andras rätt till skattefinansierade vinster.

Det är bara fånigt, och det var därför vi skrev just det.

Ingvar Persson

I går besökte jag de strejkande i Fränsta utanför Ånge. Resultatet kommer förhoppningsvis i tidningen snart. Tills dess några punkter för att påminna om saken

* Konflikten gäller rätten till ett kollektivavtal – alltså samma villkor som 88 procent av alla anställda i Sverige har.

* Fackförbundet – Unionen – har hela tiden låtit de anställda på Focus CRS fatta besluten om hur konflikten ska skötas.

* Peak Partners registrerades 2011 och beskriver sitt företag som ”några av Nordens främsta specialister inom finansiell placering”.

* Samma år registrerades också bolaget Focus CRS, som förra året startade ett callcenter i Fränsta utanför Ånge.

* Samma personer – bland annat Dennis Engström, Patrik Bergman och Per Gunnar Alexander Djerf förekommer i ledningen för båda bolagen. Verksamheten i Fränsta leds av Dennis Engströms bror.

* Focus CRS har bara arbetat med att ragga kunder till Peak Partners. Flotta kundmöten i Stockholm har bokats av anställda utan kollektivavtal i Fränsta.

* Sedan den 21 mars strejkar 10 av de 18 anställda – inklusive chefer – på Focus CRS mot dåliga löner och usla anställningsvillkor.

Följ de strejkande direkt på bloggen Christer Gunnarssons blogg.

Läs också de strejkandes egen debattartikel i Aftonbladet och ledaren från förra lördagen.

Ingvar Persson

Ibland är det verkligen svårt att förstå sig på Miljöpartiet.

Gustav Fridolin har säkert vackra drömmar om hur han ska agera kungamakare och vågmästare om ett drygt år. Det kan jag förstå.

Men jag kan faktiskt inte förstå varför han väljer så fullständigt hopplösa frågor att göra upp med regeringen om.

Senast handlar det om den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Plötsligt stöds det av Miljöpartiet.

Den halverade arbetsgivaravgiften är en usel idé eftersom det har visat sig att den inte sänker arbetslösheten och därför att den kostar massor av pengar.

I verkligheten betyder det att företag som ändå skulle ha anställt unga – som McDonalds – kan kamma hem en extra vinst. Ekonomer skulle kalla det dödviktskostnader.

Dålig politik, säger vi andra. Och eftersom regeringen för dålig politik på många områden har oppositionen varje budget kunnat peka på hur pengarna skulle kunna göra bättre nytta än som utdelning till McDonalds ägare.

Nu ansluter sig alltså Miljöpartiet till regeringens slöseri. Mikaela Valtersson lär vara glad som en lax, men hon har väl egentligen alltid varit folkpartist.

Om Miljöpartiet känner behov av att göra upp med regeringen för att markera sitt oberoende och ge Gustav Fridolin lite tid i TV, kunde de då inte valt någon av regeringens mindre urdåliga idéer?

Ingvar Persson

I dag avslutar Aftonbladet Kultur och Palmecentrets gemensamma insamling till de lurade och utnyttjade skogsarbetarna från Kamerun. Den som vill ge ett bidrag i sista minuten kan göra det på postgiro 570-2.

Det var TV-programmet Uppdrag Granskning som först berättade historien om hur företaget Skogsnicke AB rekryterat arbetare från Kamerun till plantering i Västerbotten. Berättelsen är på många sätt typisk för hur det faktiskt går till.

Skogsarbetarna har tvingats skuldsätta sig. De har fått betala för att få sina papper, och de har fått löften om anställningsvillkor som inte hade någon motsvarighet i verkligheten.

För de svenska myndigheter som skulle ta ställning till arbetstillståndet och för facket har företaget presenterat ett ”arbetserbjudande” som inte haft något med verkligheten att göra. Och när de utländska arbetarna väl fanns på plats har de tvingats till mycket sämre villkor.

Skogsnicke AB har fungerat som underentreprenör åt stora och erkända bolag som Holmen och SCA, som inte anser att de har något ansvar för de människor som planterar deras skogar.

Och det som kanske är mest häpnadsväckande, allt har skett helt enligt reglerna. Det är fullständigt tillåtet att rekrytera människor med falska löften. Det är lika tillåtet att skicka in påhittade dokument till myndigheterna, och det är helt i sin ordning att låta en underentreprenör agera målvakt när lurendrejeriet avslöjas.

Facket – i det här fallet GS – är i praktiken maktlöst. Till och med när det finns ett kollektivavtal. De fackliga förhandlarna lyckades till sist tvinga företaget att leva upp till avtalets miniminivåer, men absolut inte till de löften som delats ut.

Så fungerar de regler som regeringen och Miljöpartiet i skön förening har lagt fast, och det vet både Tobias Billström och Gustav Fridolin.

Förhoppningsvis kan den akuta situationen för de kamerunska arbetarna nu lindras av de insamlade medlen. Men insamlingar är egentligen ingen lösning.

Just i skogen blev situationen kanske något bättre när GS-facket i förra veckan lyckades få arbetsgivarna att gå med på mer insyn. Facket ska i fortsättningen kunna kontrollera att träffade kollektivavtal följs, också för anställda som inte är medlemmar.

Det är ett gammalt krav, som borde vara självklart på hela arbetsmarknaden.

Men facket kan inte ha hela ansvaret för att undvika att människor utnyttjas med hjälp av officiella dokument från svenska myndigheter. Inte ens med stöd av bättre insyn.

Om vi ska få stopp på utnyttjandet av människor från länder utanför EU måste arbetsgivarna tvingas ta ansvar för de löften de ger, och det måste ske en kontroll från de myndigheter som utfärdar arbetstillstånden.
Det vet Billström, och det vet Fridolin.

Just därför är det så provocerande att utnyttjandet bara får fortsätta.