Även om vi på ledarsidan kallade Svenskt Näringslivs chef Urban Bäckström för fånig tycker han faktiskt att vi dämpat tonen när det gäller hans person. Det skrev han – som förstås vill hänga med sin tid – på twitter.

Anledningen är en text från våren 2010 där Aftonbladets ledarsida utnämnde Bäckström till ”Sveriges farligaste man”. Det svider tydligen fortfarande.
Det är möjligt att det gör Urban Bäckström besviken, men jag tror han har fel. Ledarsidan har nog inte dämpat tonen.

När vi i mars 2010 använde rubriken ”Han är Sveriges farligaste man” berodde det på att Bäckström faktiskt hotade avtalsförhandlingarna.
Mitt i ett mycket känsligt läge stormade han ut och förmanade de fackliga organisationerna att ”sansa sig”. Dessutom förfasade han sig över löntagarrepresentanternas ”tonläge”.

Någon hade till och med nämnt ordet ”konflikt”.

Det fanns faktiskt en risk att någon uppfattat Bäckström som representant för de riktiga arbetsgivarna, och i så fall hade hans arroganta inställning kunnat provocera fram både ilska och konfrontation.

På arbetsmarknaden stavas det konflikt, och kostar till och med på kort sikt både miljoner och miljarder.

Bäckström var kort sagt farlig, för Sverige och för svenska företag.

Som tur var uppfattade ingen den gången Urban Bäckström som en riktig arbetsgivarrepresentant. Han är moderat politiker av den gamla stammen, och med sådana får man ha överseende.

Nu är Bäckström ute och vevar igen. Att skattepengar skulle användas för vård, omsorg och utbildning i stället för till vinster i snabbt expanderande aktiebolag är så provocerande att Bäckström gång på gång tanken ”det värsta hotet mot näringslivet sedan löntagarfonderna”.

I direktörskretsar är det verkligen att ta i ifrån tårna.

Det är förstås trams, och dessutom fullständigt ur takt med tiden. En massiv majoritet av svenska folket är hjärtligt trötta på företag som vill tjäna pengar på billigare vård och sämre omsorg.

Men Bäckström ger sig inte. Han har nu dragit i gång en kampanj där han ska försöka mobilisera landet riktiga företagare bakom Caremas, Capios och de andras rätt till skattefinansierade vinster.

Det är bara fånigt, och det var därför vi skrev just det.

Ingvar Persson

I går besökte jag de strejkande i Fränsta utanför Ånge. Resultatet kommer förhoppningsvis i tidningen snart. Tills dess några punkter för att påminna om saken

* Konflikten gäller rätten till ett kollektivavtal – alltså samma villkor som 88 procent av alla anställda i Sverige har.

* Fackförbundet – Unionen – har hela tiden låtit de anställda på Focus CRS fatta besluten om hur konflikten ska skötas.

* Peak Partners registrerades 2011 och beskriver sitt företag som ”några av Nordens främsta specialister inom finansiell placering”.

* Samma år registrerades också bolaget Focus CRS, som förra året startade ett callcenter i Fränsta utanför Ånge.

* Samma personer – bland annat Dennis Engström, Patrik Bergman och Per Gunnar Alexander Djerf förekommer i ledningen för båda bolagen. Verksamheten i Fränsta leds av Dennis Engströms bror.

* Focus CRS har bara arbetat med att ragga kunder till Peak Partners. Flotta kundmöten i Stockholm har bokats av anställda utan kollektivavtal i Fränsta.

* Sedan den 21 mars strejkar 10 av de 18 anställda – inklusive chefer – på Focus CRS mot dåliga löner och usla anställningsvillkor.

Följ de strejkande direkt på bloggen Christer Gunnarssons blogg.

Läs också de strejkandes egen debattartikel i Aftonbladet och ledaren från förra lördagen.

Ingvar Persson

Efter Tobias Billströms (M) uttalande där han gjorde skillnad på ”blonda och blåögda” och diverse andra skumma figurer härsknade S-ledamoten Peter Persson från Jönköping till och lämnade in en interpellation (2012/13:370 Förtroende för statsråd) till statsministern där han ställer frågan hur det kommer sig att Fredrik Reinfeldt har förtroende för Tobias Billström.

Nu har svaret kommit från Statsrådsberedningen:

Interpellation 2012/13:370 överlämnas till Justitiedepartementet sr Billström.

Frågan om statsministerns förtroende för Tobias Billström ska alltså besvaras av… Tobias Billström.

Tyvärr verkar S-ledamot Persson blivit sur av svaret och dragit tillbaka interpellationen. Jag hade gärna velat höra Billströms förklaring…

Anders Lindberg

I dag i Aftonbladet har Monica Gunne en krönika om Omar Mustafa.

Hon skriver:

Jag har visserligen inte en susning om vad Omar ­Mustafa står för, men han om ­någon, hade väl till exempel kunnat rycka tag i komplexiteten och regelverket i de så kallade hedersrelaterade ­familjerna?

Att hon verkligen inte har en susning understryks bland annat av att hon inte vet att organisationen han är ordförande i heter ”Islamiska förbundet” och inte ”Muslimska förbundet”.

Vad har då Omar Mustafa med hedersrelaterat förtryck att göra?

Jo, ”han om någon” borde ju veta, eftersom… Ja, eftersom vadå, Monica Gunne?

Men det slutar inte där. Hon skriver:

Ja, Mustafa kan ju förstås allt det här på sina fem fingrar, men ni andra kan ju alltid läsa en av de 500 rapporter i ämnet, till exempel Ungdomsstyrelsens ”Gift mot sin vilja”, som redogör för hur det hedersrelaterade förtrycket begränsar livet för tiotusentals flickor och pojkar i Sverige.

Sen följer en lång redogörelse för vad Omar Mustafa kan ”på sina fem fingrar”.

Gunne avslutar sin text med att Omar Mustafa i sitt avskedsbrev inte tog upp jämställdhet som en specifik fråga utan bara: ”rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter”.

Någon dag innan skrev Mustafa i längre artikel i Aftonbladet:

Jag blir upprörd över kränkningar av kvinnors rättigheter. Jag ser kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter och tar djupt avstånd från alla försök att hindra kvinnor att leva sina liv efter sina val.

Så vad menar Gunne med att han är otydlig? Eller valde hon bara den kortare av de två texterna för den inte var lika tydlig om jämställdhet?

Det är extremt ovanligt att vi på ledarsidan går i polemik med Aftonbladets krönikörer. Men Monica Gunnes alster är precis den typ av saker som kommer krälande i spåren av det, delvis islamofoba, drev som Omar Mustafa blivit utsatt för.

Den får inte stå oemotsagd eftersom det representerar en oacceptabel människosyn. Att Omar Mustafa tillskrivs en massa egenskaper och åsikter bara för att han är muslim är inte acceptabelt. Punkt.

Anders Lindberg

Uppdatering med kommentar av Jan Helin

”Aftonbladet publicerade i dag en kolumn av Monica Gunne som är fel i sak.
Om man inte vet vad Omar Mustafa står för bör man heller inte spekulera i det.
Det var olyckligt och ett misstag.
Jag har därför valt att publicera detta uttalande i anslutning till kolumnen.

Jan Helin,
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Aftonbladet”

I en bloggpost ställer Joakim Jardenberg den retoriska frågan ”Varför är Anders Lindbergs liv mer värdefullt än mitt?”

Bakgrunden är att vi valt att gå ut offentligt med ett hot mot min kollega Anders Lindberg. Jag kräver i en ledare att hot mot politiker och journalister ska prioriteras högre än idag.

Av detta drar Jardenberg slutsatsen att jag vill att hot mot andra ska prioriteras lägre. Det är en i mitt tycke märklig läsning av vår publicering.

Att Anders Lindberg berättar öppet om ett hot handlar inte om att hot mot andra är mindre viktiga. Förhoppningsvis kan det tvärtom leda till att fler berättar och vågar anmäla hot till polisen.

Jardenbergs argumentation bygger på den falska utgångspunkten att det skulle finnas någon slags begränsad mängd resurser för att prioritera hot. Prioriterar man hot mot journalister mer följer indirekt att man prioriterar hot mot bloggare lägre.

I själva verket lägger polisen stora resurser på saker de i princip helt kan sluta med. Ett förslag som väckts är att flytta resurser från spaning mot upphovsrättsbrott till att arbeta med hot och hat på nätet.

Men det är bara ett exempel, det jag vill är att mer resurser och högre prioritering läggs på att förhindra precis sådant Anders var utsatt för. Detta gäller oavsett vem som utsätts för det.

Den andra delen som jag tycker är viktig är min kritik av säkerhetspolisens syn på dessa frågor. De ser, lite hårdraget, hot mot journalister som ett hot mot en enskild person. När exempelvis rasistiska hatsidor som Avpixlat och deras svans systematiskt försöker skrämma journalister och andra opinionsbildare till tystnad handlar det om ett hot mot demokratin, ingenting mindre. Detta måste Säpo och andra myndigheter börja förstå.

Slutligen vill jag kommentera det Jardenberg skriver om Aftonbladets hantering av säkerhetsfrågorna.

Aftonbladet spårade IP-numret till det anonyme hotaren och överlämnade det till polisen. Likaså försåg tidningen Anders Lindberg med väktarskydd och ett målsägandebiträde. Det är inte säkert att en mindre arbetsgivare hade haft de möjligheterna, för att inte tala om en frilansare eller bloggare.

Det är precis på grund av detta som polis och rättsväsende måste ta hot på betydligt större allvar och det är därför dessa frågor måste prioriteras högre än idag.

Karin Pettersson

Ibland är det verkligen svårt att förstå sig på Miljöpartiet.

Gustav Fridolin har säkert vackra drömmar om hur han ska agera kungamakare och vågmästare om ett drygt år. Det kan jag förstå.

Men jag kan faktiskt inte förstå varför han väljer så fullständigt hopplösa frågor att göra upp med regeringen om.

Senast handlar det om den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Plötsligt stöds det av Miljöpartiet.

Den halverade arbetsgivaravgiften är en usel idé eftersom det har visat sig att den inte sänker arbetslösheten och därför att den kostar massor av pengar.

I verkligheten betyder det att företag som ändå skulle ha anställt unga – som McDonalds – kan kamma hem en extra vinst. Ekonomer skulle kalla det dödviktskostnader.

Dålig politik, säger vi andra. Och eftersom regeringen för dålig politik på många områden har oppositionen varje budget kunnat peka på hur pengarna skulle kunna göra bättre nytta än som utdelning till McDonalds ägare.

Nu ansluter sig alltså Miljöpartiet till regeringens slöseri. Mikaela Valtersson lär vara glad som en lax, men hon har väl egentligen alltid varit folkpartist.

Om Miljöpartiet känner behov av att göra upp med regeringen för att markera sitt oberoende och ge Gustav Fridolin lite tid i TV, kunde de då inte valt någon av regeringens mindre urdåliga idéer?

Ingvar Persson

Man har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim. I vissa jobb ingår det som en del av jobbet att hålla sig i trim. Andra tvingas fysiskt tänka på det, hur ska jag hålla mig i fysisk form?

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson om medborgarnas ansvar mot nationen.

Läs mer hos Dagens Arena.

Daniel Swedin

I dag avslutar Aftonbladet Kultur och Palmecentrets gemensamma insamling till de lurade och utnyttjade skogsarbetarna från Kamerun. Den som vill ge ett bidrag i sista minuten kan göra det på postgiro 570-2.

Det var TV-programmet Uppdrag Granskning som först berättade historien om hur företaget Skogsnicke AB rekryterat arbetare från Kamerun till plantering i Västerbotten. Berättelsen är på många sätt typisk för hur det faktiskt går till.

Skogsarbetarna har tvingats skuldsätta sig. De har fått betala för att få sina papper, och de har fått löften om anställningsvillkor som inte hade någon motsvarighet i verkligheten.

För de svenska myndigheter som skulle ta ställning till arbetstillståndet och för facket har företaget presenterat ett ”arbetserbjudande” som inte haft något med verkligheten att göra. Och när de utländska arbetarna väl fanns på plats har de tvingats till mycket sämre villkor.

Skogsnicke AB har fungerat som underentreprenör åt stora och erkända bolag som Holmen och SCA, som inte anser att de har något ansvar för de människor som planterar deras skogar.

Och det som kanske är mest häpnadsväckande, allt har skett helt enligt reglerna. Det är fullständigt tillåtet att rekrytera människor med falska löften. Det är lika tillåtet att skicka in påhittade dokument till myndigheterna, och det är helt i sin ordning att låta en underentreprenör agera målvakt när lurendrejeriet avslöjas.

Facket – i det här fallet GS – är i praktiken maktlöst. Till och med när det finns ett kollektivavtal. De fackliga förhandlarna lyckades till sist tvinga företaget att leva upp till avtalets miniminivåer, men absolut inte till de löften som delats ut.

Så fungerar de regler som regeringen och Miljöpartiet i skön förening har lagt fast, och det vet både Tobias Billström och Gustav Fridolin.

Förhoppningsvis kan den akuta situationen för de kamerunska arbetarna nu lindras av de insamlade medlen. Men insamlingar är egentligen ingen lösning.

Just i skogen blev situationen kanske något bättre när GS-facket i förra veckan lyckades få arbetsgivarna att gå med på mer insyn. Facket ska i fortsättningen kunna kontrollera att träffade kollektivavtal följs, också för anställda som inte är medlemmar.

Det är ett gammalt krav, som borde vara självklart på hela arbetsmarknaden.

Men facket kan inte ha hela ansvaret för att undvika att människor utnyttjas med hjälp av officiella dokument från svenska myndigheter. Inte ens med stöd av bättre insyn.

Om vi ska få stopp på utnyttjandet av människor från länder utanför EU måste arbetsgivarna tvingas ta ansvar för de löften de ger, och det måste ske en kontroll från de myndigheter som utfärdar arbetstillstånden.
Det vet Billström, och det vet Fridolin.

Just därför är det så provocerande att utnyttjandet bara får fortsätta.

Nu har vi kommit hem från den socialdemokratiska partikongressen. Vad vi sysslat med i Göteborg kan du läsa på vår kongressblogg.

En av de stora frågorna under kongressen var partiets beslut kring vinst i välfärden. Går man igenom vad ledarsidor, opinionsbildare och andra tycker om beslutet och vad det innebär så verkar tolkningarna vara lite…. ehm, skiftande.

Dagens Nyheters liberala ledarsida:

I och med kompromissen om vinster i välfärden har S också skaffat sig en fördel gentemot regeringen. Partiet är fortfarande öppet för alternativ inom vård, skola och omsorg, men det är tydligt med att det vill bekämpa avarterna. S tar upp striden mot räntesnurror, utförsäljningar och segregation. Det är mer än man kan säga om regeringen.

Andreas Schönström, Malmö-kommunalråd och kongressombud:

Detta betyder att vi har kommit en bra bit på vägen. Partiet har närmat sig LO. Vi i Skåne kände att detta är så bra som det kan bli.

Dala-Demokratens S-ledarsida:

Den kompromiss som kongressen kom fram till i vinstfrågan var visserligen inte långtgående. Jag misstänker att vänsterhalvan har jublat för tidigt. Några större begränsningar av vinstmekanismen blev det inte fråga om.

Folkbladets S-ledarsida:

Beslutet är en framgång för Stefan Löfven. Inga förbud mot vare sig företag eller vinster klubbades igenom. Framgången blir inte mindre av att S nya politik för ”ordning och reda i välfärden” togs enhälligt. Alla kunde lämna kongresshallen med känslan av att ha förlorat något samtidigt som de vunnit något.

Svenska Dagbladets M-ledarsida:

Valfriheten minskar för välfärdens brukare. Det blir svårare att erbjuda alternativ till kommunala verksamheter. Osäkerheten ökar inför framtiden.

Jonas Sjöstedt, partiledare för V:

Vi vill till skillnad från dem lagstifta om vilka typer av bolag som ska tillåtas i skola, vård och omsorg. Bara så kan vi få ett slut på att bolag på jakt efter vinst tar över välfärden.

Västerbottens Folkblads S-ledarsida:

Kraven på att privata företag i välfärdssektorn inte ska få ha ”väsentligt lägre” bemanning än motsvarande kommunal verksamhet och vad som i praktiken är ett kommunalt veto mot den fria etableringen gör att profitdrivna välfärdsbolag inte längre har fri dragningsrätt på våra gemensamma skattepengar.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef hos Vårdföretagarna:

Förslaget är det allvarligaste hotet mot valfriheten på många år. Det riskerar att leda till att lokala politiker godtyckligt begränsar eller stoppar valfriheten i vården. Det drabbar företagen, men framför allt drabbar det alla de människor som själva vill välja sin vårdcentral eller sin äldreomsorg.

Tidningen Ångermanlands S-ledarsida:

Inget uttalat vinststopp således. Och Löfven ville under kvällen tona ner att det skulle handla om vetorätt vid skoletableringar. Kongressombuden verkade onekligen nöjda, men kan vi vara helt säkra på att de inte återigen fattat ett beslut som alla kommer att kunna tolka efter egen övertygelse?

Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys och kongressombud:

Jag tycker att partiledningen har varit förvånansvärt lyhörda. Jag tycker också att jag kommer kunna säga att det här är en seger för det som jag personlig tycker är socialdemokratins kärna. Att stå upp för människan mot marknadskrafterna.

De borgerliga partiernas partisekreterare:

Socialdemokraternas kongressbeslut om förändrade villkor för välfärdssektorn innebär en tydlig vänstersväng i centrala frågor om valfrihet, mångfald och förutsättningar för viktiga arbetstillfällen inom vård, skola och omsorg.

Mats Pertoft, Miljöpartiets ledamot i friskolekommitén:

Ett veto skulle framför allt vara skadligt mot mindre, fristående skolor. Till exempel när föräldragrupper vill rädda en skola som vill läggas ner. Det är inte en politik som vi miljöpartister skulle kunna gå med på.

Daniel Swedin

Karin Pettersson skriver i dag att ”högerns hejarklack” saknar ryggrad i en text som, bland annat, behandlar Per Wirténs kommande biografi över professorn, publicisten och liberalen Herbert Tingsten.

Tingsten var – utöver chefredaktör på Dagens Nyheter – en av landets främsta idéanalytiker och som sådan författade han 1936 skriften ”Nazismens och fascismens idéer”.

Boken är alltså en analys från den tid då fascismen och nationalsocialismen ännu inte hade visat vad de verkligen gick för. Den så kallade Kristallnatten hände först två år senare, världskriget skulle dröja tre år och öppnandet av Auschwitz låg fyra år bort.

Med anledning av Petterssons text i dag finns det anledning att citera ur Tingstens inledning:

Fascismen är nationell i den meningen, att den nationella eller statliga samhörigheten förklaras vara avgörande. Målet är denna stats bevarande och stärkande i förhållande till andra stater. Då den nationella gemenskapen upphöjs, nedsätts på samma gång betydelsen och värdet av varje annan gemenskap. Den samhörighet, mot vilken den fascistiska diktaturen vänder sig, är den på den sociala ställningen beroende – i nationalkänslans namn vill man utrota klasskänslan. Med klasskänsla menas då främst den känsla av gemenskap, som förelegat inom den socialistiska arbetarrörelse, vars krossande framstått som fascismens huvuduppgift. Klassmotsättningarna ska enligt fascismen utplånas utan att den ekonomiska ordning, av vilken de betingas, väsentligt förändras.

Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ”socialistiskt” drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.

Daniel Swedin