I dag skriver MUF:s förbundsordförande Erik Bengtzboe att det är dags för platt skatt i Sverige. Bengtzboe skriver att vi behöver tänka över hur vi bygger ett ”rättvisare system som ger människor större rätt till det de skapat och ansträngt sig för”
En intressant formulering kommande från härskaren för högerns ungdomsförbund, men nog har han rätt i MUF behöver tänka över hur man bygger ett rättvist system – socialism brukar vi kalla det.
Så här kommer lite lästips inför tänkandet: ”Socialism” (Mats Wingborg), ”Kapitalet” (Karl Marx), ”Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” (Eduard Bernstein), ”Socialistisk samhällssyn” (Hjalmar Branting), ”Funktionssocialism – ett alternativ till kommunism och kapitalism” (Gunnar Adler-Karlsson), ”Vad är socialdemokrati?” (Ann-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson) och ”Människans rikedomar” (Leo Huberman).
Det är något särskilt sorgligt över kristdemokratiska bostadspolitiker. Inte nog med att Anders Borgs regim knappast tillåter något som liknar en riktig bostadspolitik. Både Mats Odell och Stefan Attefall har dessutom lanserat den ena konstigheten efter den andra för att dölja sin impotens.
Stefan Attefall och den katolske biskopen Anders Arborelius Foto: Regeringskansliet
Odell ville lösa bristen på ungdomsboende med hyrestanter, och Attefall har – utan att kunna presentera mer än vaga förhoppningar – för ockerhyror i andrahandsboenden.
Nu tar Attefall dessutom nya tag. Den här gången är det reglerna – särskilt de kommunala – som står i vägen. Därför har bostadsministern beställ en utredning vars uppdrag varit att ta bort kommunernas möjlighet att ställa speciella krav, till exempel på energieffektivitet.
I dag kom resultatet, och precis som ministern tänkt sig vill utredaren se enhetliga, nationella energiregler för byggandet.
I klartext, ett förbud mot kommunala ansträngningar att bygga miljövänligt och energieffektivt. Byggindustrin jublar och Attefall hoppas att det ska sätta fart på det slumrande byggandet.
Det kommer det förmodligen inte att göra. Utredningens förhoppningar om en besparing på mellan 10 och 15 procent måste nog sättas på kontot för byggföretagens glädjekalkyler.
Attefalls påbud kommer däremot – om det skulle genomföras – att innebära frustrerade kommunalpolitiker och ett och annat hus som kräver mer energi.
När det gäller bostäder har till och med en ickepolitik sina offer.
I förra veckan krävde vi på ledarsidan att regeringen skulle försvara det svenska snuset med ”precis alla medel”.
Ewa Björling Foto: Regeringskansliet
Nu verkar det som handelsminister Ewa Björling tagit oss på orden. I alla fall har hon i dag – samtidigt som unionen tog emot fredspriset – deklarerat ”fullskaligt krig” mot kommissionens planer på att lägga sig i snusets innehåll samtidigt som exportförbudet ska bli kvar.
Precis hur Björling tänker bedriva sitt krig återstår väl att se, men också i detta krig borde ministern sätta försvaret först. Då handlar det om att slå tillbaka attackerna mot det svenska undantaget och svenska snusares rätt att få ta en prilla.
De mer offensiva operationerna för att tillsammans med Swedish Match sprida snusandet över kontinenten får faktiskt komma i andra hand.
Även Silvio Berlusconis utrikespolitik lämnar en del övrigt att önska.
I själva verket är han en rakryggad fritänkare som är värd vår beundran.
Charlotte Cederschiöld (M) i hyllningsartikeln: ”Därför stödjer jag Silvio Berlusconi” från 1 juli 2003. Hon berättar också att det bästa med italienska män är att de är ”väklädda, lättsamma och skickliga på att hantera kvinnor”. Vidare skrev hon:
I själva verket är Berlusconi på många punkter en principfast och framgångsrik europeisk politiker.
Tidigare hade Gunilla Carlsson (M), nuvarande biståndsminister slagit fast:
Berlusconis valseger är jättebra för Italien och jättebra för Europa
Ett antal rättegångar, bunga-bunga-partyn och en havererad italiensk ekonomi senare är Silvio Berlusconi fortfarande en del av Moderaternas vänkrets i Europa.
I helgen rapporterades att Italiens premiärminister Mario Monti kommer att avgå vilket gör att nästa val kommer tidigare än beräknat. Monti tvingas i praktiken bort sedan Silvio Berlusconi dragit tillbaka sitt stöd och förklarat att han själv ställer upp som kandidat. Berlusconi är 76 år och avgick som premiärminister 2011.
I Israel fortsätter Benjamin Netanyahu sin valrörelse. Det gäller att till varje pris piska upp en känsla av nationell enighet kring premiärministern, och alla medel är tillåtna.
Dammet efter krevaderna i Gaza har knappt lagt sig förrän Netanyahu spelar ut nästa kort, beslagtagna palestinska skattepengar och tusentals nya bosättningar på den ockuperade Västbanken. Större delen ska dessutom byggas på det mycket känsliga område som kallas E1. När de är färdiga ringar de israeliska bosättningarna helt och hållet av östra Jerusalem.
Det skulle definitivt stänga dörren för den fred alla vet måste bygga på en tvåstatslösning.
Netanyahu säger naturligtvis inte att det handlar om valarbete. I stället beskrivs byggplanerna som en reaktion på att den palestinska myndigheten sökt – och fått – högre status i FN.
Bara för tydlighetens skull; ett FN-beslut som en stor majoritet av världens länder ställt sig bakom lämnar alltså inte den israeliska regeringen något annat val än att ge klartecken för nya brott mot folkrätten. Det är kanske inte så konstigt om den logiken har fått världens diplomater att gå i taket.
Och kanske är det precis det Netanyahu vill. I alla fall deklarerar han trotsigt att Israel kommer att försvara sina intressen, oavsett vad världen i övrigt säger. Bosättningarna ska byggas till varje pris.
I dagens Israel kan det vara precis rätt valbudskap. Det är dessvärre en historia vi känner igen.
Konstigare är faktiskt språkbruket i svenska medier. De senaste dagarna – mitt under brinnande diplomatisk kris – har vi nämligen fått höra om planerna på att bygga israeliska ”bostäder” på ockuperad mark.
Aktuellt, Ekot och Aftonbladet (med en text från TT) har alla beskrivit byggplanerna som just ”bostäder”.
Det kanske är en tillfällighet, men visst ser ni skillnaden.
Bosättningar signalerar precis vad det handlar om, olaglig kolonisation av ockuperat land och folkrättsbrott.
Bostäder låter snarare som vanlig, hederlig kommunalpolitik.
Det är en dålig beskrivning av det som händer just nu, när den israeliska regeringen tycks vara på väg att slå igen förhandlingsdörren för gott.
Trots att uppmaningen kommer från Jonna Sima borde jag antagligen avstå från att kommentera Arbetsförmedlingschefens insatser som stjärna i Expressens Webb-TV. För allas skull.
Huvudbudskapet från Angeles Bermudez-Svankvist är trots allt att vi ska vara ”snälla mot varandra”, och jag har lite svårt för att vara ”snäll” mot Bermudez-Svankvist.
Det är absolut inget personligt.
Det handlar inte om att Sven-Otto Littorin när han rekryterade henne beskrev henne som en supervärvning.
”Störtskön” är tydligen ordet.
Det handlar inte om att Bermudez-Svankvist mitt under ett anställningsstopp passade på att bemanna myndighetens ledning med lojala medarbetare från tidigare uppdrag, eller att hon har infört en myndighetskultur där självständighet och ifrågasättande bestraffas.
När fackförbundet ST härom veckan redovisade resultatet av en medarbetarundersökning skickade Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken, inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.
Nej, jag har svårt för Bermudez-Svankvist därför att hon så villigt gjort sin myndighet till ett redskap för alla regeringens tossiga idéer när det handlar om arbetsmarknadspolitik.
”Vi kämpar hårt” förklarar hon för Expressen.
Ska det vara fas 3? Visst då hyr vi in en jobbfabrik.
Ska det vara coachning? Inga problem, det kryllar av hokus pokus-människor där ute.
Och vill ministern ge de långtidssjuka lite drill och disciplin? Då är det klart att Bermudez-Svankvist står redo med ett eller annat program.
Så där skulle jag kunna fortsätta, men det skulle knappast vara någon mening.
Angeles Bermudez-Svankvist har kort sagt devalverat föreställningen om en svensk myndighetschef, och på kuppen gjort om Arbetsförmedlingen till något slags slutförvar.
Foto: Magnus Pehrsson AF
Den som faktiskt söker ett arbete har i alla fall inget där att hämta. Det säger hon mer eller mindre rakt ut till Expressen.
Sedan kan man ju inte låta bli att fråga sig varför vi ska ha en arbetsförmedlingschef som – när arbetslösheten passerar 400 000 föreslår landets arbetssökande att de ska ”få ett arbete som man vill ha och som man är intresserad av”.
Det är kanske det Bermudez-Svankvist menar när hon säger att hon har en ”möjlighetsbaserad” syn på sitt jobb.
Vore det så enkelt kunde staten faktiskt spara in de pengar en generaldirektör på Arbetsförmedlingen kostar.
Kanske är mitt problem med AF-chefen ändå en smula personligt.
Margaret Thatchers svarta väska
Järnladyns viktigaste allierade var den svarta Aspray-väskan. Hon hade den med sig var än hon gick och i parlamentsdebatterna dängde hon den i bordet. Alla var rädda för den. Nu är den såld.
Mona Sahlins röda väska
Mona Sahlin fick en Luis Vitton-väska i 50-årspresent. På ett foto i SvD hade hon den bredvid sig. Ursinnig debatt bröt ut. Argast var Göran Greider. Ledarredaktionen höll, förstås, humöret i schack. Nu är väskan såld.
Michail Gorbatjovs hemliga väska
I en annonskampanj för Luis Vuitton har den före detta Sovjetledaren fotograferats i en bil som passerar Berlinmuren. En stor sak, förstås, att en gammal kommunist gör reklam för ett flådigt modehus. Men i väskan sticker ett dokument fram. Vad det står? ”Mordet på Litvinenko: De ville släppa de misstänkta för 7 000 dollar”. Väskan är, inbillar vi oss, såld.
Den saudiarabiska väskan
I en gul plastpåse med en rosa gris på. Så levererades de 250 000 kronorna till Dick Sträng, mannen som fick i uppdrag att dra i gång det superhemliga bolaget SSTI för att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien.
I en gul plastpåse med en rosa gris på. Så ville journalisterna Bo Göran Bodin och Daniel Öhman ta emot prispengarna när de i november vann pris för sitt avslöjande.
Den stulna SD-väskan
Sverigedemokraternas näringspolitiska talesperson, Lars Isovaara, rasade ur rullstolen och blev hjälpt upp av två ”invandrare” som också passade på att stjäla hans väska. När Isovaara kommer till riksdagen förolämpar han en vakt och gör grisljud. Vakten är nämligen ”invandare”. Isovaara polisanmäls, partiet skickar ut ett pressmeddelande.
Några timmar går. Isovaaras väska hittas på krogen, ”invandrarna” som bestal honom var inga tjuvar. De var bara hjälpsamma.
I torsdags fick Isovaara tillbaka sin väska. Men han blev av med sin riksdagsplats.
I Agenda i dag deltog Jonas Sjöstedt (V) och Elisabeth Svantesson (M) för att debattera RUT-avdraget. Frågan är aktuell efter att det i veckan avslöjats att även notan för egen bartender numera kan skickas till skattebetalarna.
Elisabeth Svantesson (M) använde som huvudargument att svarta jobb blivit vita. Det fanns möjligen en omfattande svart marknad för bartenders som nu blivit vit men på det stora hela är argumentet inte sant.
Det forskningen visar är istället att den svarta marknaden fortsätter parallellt med den vita. Av rut-arbetarna uppger bara 17 procent att de någon gång tidigare arbetat svart med städning. 9 procent tog arbetet för att de ville sluta arbeta inom den svarta sektorn (hela studien här, om svartarbete på sid 26).
Detta var alltså ett av huvudargumenten för hela reformen. Och i debatten i Agenda.
På Expressens debattsida skriver i dag Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism en artikel om att judehatet i Sverige börjar bli accepterat.
Sverige har börjat vänja sig vid judehatet. Reaktionerna trubbas av. Alltför ofta möts de med axelryckningar. Om ens det.
De exempel han tar är bland annat att Gina Dirawi rekommenderade den ökände antisemiten Lasse Wilhelmsson till kvällsläsning och att socialdemokraten Adrian Kaba skrev en ledare i Tro och Politik om ”en judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.
I kommentarsfält, på bloggar och i diskussionsforum på nätet florerar liknande och betydligt värre saker. Risken är att vi, precis som Silberstein skriver, trubbas av och vänjer oss. Det vore livsfarligt.
I måndags föreslog gruppledaren Márton Gyöngyösi från partiet Jobbik i Ungern att listor borde upprättas på judar i landet som är en ”nationell säkerhetsrisk”. Jobbik är på många sätt en förlängning av Pilkorsrörelsen som under andra världskriget hjälpte de tyska nazisterna att förfölja och mörda judar.
Ungern är medlem i EU och Jobbik är landets tredje största parti. Den typ av strömningar de representerar finns i flera länder, särskilt i Öst- och Centraleuropa.
Vi måste ta detta på större allvar, i Europa och i Sverige.
Till stor del handlar nog de axelryckningar Silberstein varnar för om okunskap. Vårt samhälle känner inte igen antisemitismen när vi ser den. Vi vet inte, förstår inte och banaliserar det som sägs.
Kanske vore det en idé att förnya och utöka den satsning Göran Persson tog initiativ till 1997, ”Levande historia”. Då satsade staten stora resurser på en upplysningskampanj i skolan om Förintelsen. Arbetet permanentades och vidareutvecklades inom myndigheten Forum för levande historia.
Det är nu 15 år sedan arbetet inleddes. Nu verkar det behöva ta ny fart igen.
Krisuppgörelsen på SSAB är den stora nyheten från arbetsmarknaden just nu. Efter dramatiken kring SAS och höstens våg av varsel i industrin är det inte så konstigt.
Det kan vara viktigt, för kanske håller spelreglerna på arbetsmarknaden på att ritas om.
Jag har skrivit en hel del om både varsel och SAS på lönebloggen
, och i dag skriver jag om SSAB.Det kan vara värt att kolla på lönebloggen.
