När juni och skolornas sommaravslutningarna närmar sig dyker en diskussion undantagslöst upp: ska man fira skolavslutningen i kyrkan?

Enligt en undersökning som publicerades i P1:s program Människor och tro så finns det en hel del konflikter kring valet av lokal där avslutningen ska hållas, och att föräldrarna ofta har en stark påverkan på skolans beslut. Men:

Det finns inget i vår undersökning som tyder på en stor förändring av traditionen, även om flera skolor berättar att avslutningen hade en mer religiös prägel för tio år sen.

Trots det vill Sverigedemokraterna framställa det som om allt färre svenska elever får fira sin skolavslutning i kyrkorummet och att det är krav från muslimska invandrargrupper som ligger bakom detta. Islamiseringen av Sverige börjar på skolavslutningen, tycks det.

Inför valet 2010 deklarerade Jimmie Åkesson att partiet ämnade gör skolavslutningen till valfråga och i Uppsala har man motionerat om att kommunala skolor ska tvingas att anordna ”traditionella skolavslutningar”.
Ur Människor och tros undersökning:

Men mycket lite talar för att invandrarföräldrar är en speciellt stark påtryckargrupp i frågan. Muslimer eller muslimska föräldrar verkar inte vara en grupp som har påverkat diskussionen eller valet av plats. I flera fall uppger skolorna att det inte har varit ”invandrarföräldrar” som ifrågasatt den kyrklig avslutning utan ”svenska” föräldrar eller ”ateister”.

I dag rapporteras det att en person anmält Östermalmsskolan i Stockholm till Skolinspektionen. På skolan fick eleverna lära sig yoga för att bli lugna och koncentrerade. Det gillades inte.

Personen bakom anmälan tyckte att yogan var ett sätt att ”ta kontakt med hinduiska andar” och att skolan därför bröt mot skollagen, som slår fast att skolan ska vara fri från religionsutövande. Nu har yogan stoppats i avvaktan på Skolinspektionens beslut som kommer om några veckor.

Frågan gnager i mig. Är det Sverigedemokraterna på Östermalm som agerat mot smyghinduiseringen av Sverige?

Daniel Swedin 

Centerpartiets riksdagsledamot Staffan Danielsson ställer på sin blogg en fråga:

Uppenbarligen anser flyktingar till EU att Sverige har de bästa regelverken, eftersom en så oproportionerligt stor andel av t ex ensamkommande flyktingungdomar väljer att ta sig till Sverige, ca 25-30 procent.

Menar Anders Lindberg, Aftonbladet, och menar Miljöpartiet att detta är en alldeles för låg andel och att Sverige istället borde sträva efter att ta emot 50 eller 75 procent av flyktingungdomarna?

Jag kan inte svara för Miljöpartiet men jag tycker frågan är fel ställd och jag vill förklara varför.

Men jag vill börja i en annan ände.

Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR (läs mer i Global trends 2011) finns det i världen 25,9 miljoner människor som är på flykt både utom och inom länder på grund av konflikt eller förföljelse. Drygt 10 miljoner är flyktingar och drygt 15 miljoner är internflyktingar.

Av flyktingarna tar utvecklingsländerna emot 80 procent och världens 48 minst utvecklade länder tar emot 2,3 miljoner flyktingar.

Sverige beviljade förra året 12 726 uppehållstillstånd till flyktingar eller motsvarande. Antalet ensamma flyktingbarn som fick uppehållstillstånd samma år var 2036.

När Staffan Danielsson pratar om ”oproportionerligt stor andel” av är det dessa 2036 barn han menar. Så vad är det oproportionerligt mot?

De 25,9 miljoner människor som är på flykt i världen? Eller att Norge bara tog emot 858 ensamma barn 2011?

Staffan Danielssons horisont sträcker sig till Norge. Men om andra inte tar sitt ansvar, är det verkligen ett argument för att vi inte ska ta vårt?

Har Sverige möjlighet att ge uppehållstillstånd till fler än 2036 ensamma flyktingbarn?

Ja, Staffan, vi har möjlighet. Därför att vi är ett av världens rikaste länder och därför att alternativet är det vi ser hända just nu. Att barn, fruktansvärt traumatiserade barn, som Ali, 15 år, inte får hjälp. Trots att vi kan hjälpa. Vad säger det i så fall om oss?

Den rimliga frågan är inte om vi ska ta emot 50 eller 75 procent av de ensamma flyktingbarnen som kommer till Europa.

Den rimliga frågan är i stället hur vi hjälper fler och hur vi påverkar våra vänner i EU att hjälpa fler.

Och i ditt fall Staffan, är frågan vad du som riksdagsledamot tänker göra för att uppnå det?

Anders Lindberg

Två nyheter från morgonen:

Allt fler får ekonomiskt bistånd i Sverige

Personer beroende av långvarigt ekonomiskt bidrag, som tidigare kallades socialbidrag, fortsätter att öka i landet. Förra året var det över hundra tusen människor som hade bistånd i tio månader eller längre.

Var femte europé har svårt att läsa

Sverige hör till den minoritet av EU-länder där läskunnigheten försämrats mellan 2006 och 2009. Andelen elever med dåliga resultat i läsning i de återkommande jämförande så kallade Pisa-undersökningarna ökade från 15,3 procent 2006 till 17, 4 procent 2009.

Det går bra nu!

Daniel Swedin

Veckans stora debatt i Stockholm handlar om spärrar. Det vill säga de spärrar vi måste passera för att komma ner i tunnelbanan.
För att stoppa plankarna har Stockholms lokaltrafik, SL, installerat nya höga glasspärrar som inte går att hoppa över. När trafikanterna lägger sitt passerkort mot avläsaren är det tänkt att spärrarna ska glida isär tillräckligt länge för att en normalsnabb person ska kunna ta sig igenom.
I stället får många en smäll i huvudet. Blixtsnabbt slår spärrarna igen och passagerarna blir klämda. Barn och hundar lever särskilt farligt.
Det har gått så långt att SL uppmanar ängsliga passagerare att i stället uppsöka bemannade ingångar (även om man inte går säker ens där).
– Kan vara ett beteendefel, menar SL:s intäktsansvarige Thomas Silvander.
Sug på det ordet. Beteendefel.
Här får stockholmarna betala nästan 800 kronor i månaden för ett månadskort. Sedan får de stå i kö till spärrarna, trängas på perrongerna för att i bästa fall få en ståplats mellan T-centralen och Bagarmossen.
Och så har de mage att bete sig fel.
SL:s jakt på plankare har hämtat sin inspiration i gamla Sovjet. Alla behandlas som misstänkta. De nya brutala spärrarna är bara ett inslag. En annan favorit är att i värsta rusningen noggrant kontrollera vartenda färdbevis. Köerna blir så långa att de sista trafikanterna riskerar att ramla baklänges i rulltrappan.
Alla stockholmare måste kunna resa tryggt och säkert genom staden.
Öppna spärrarna och lägg energin på att få tågen att komma i tid. Var det serviceföretag vi betalar för.

Eva Franchell

Under sina år som minister tvekade Sven-Otto Littorin aldrig att försvara regeringens politik. Det kan inte ha varit så lätt. Anders Borg kastade nämligen Littorin rakt in i hetluften.

Det var Littorin som fick ta allt skäll när a-kassan skulle snabbskrotas för att betala det första jobbskatteavdraget. Det var arbetsmarknadsministern som hårdhjärtat förklarade för arbetslösa att de borde flytta från hem och familj och det var han som fick kliva in och ge besked när utförsäkringen av sjuka skulle genomföras.

Men framför allt var det Sven-Otto Littorin som fick stå till svars när de allt mer bisarra rapporterna från arbetsmarknadens slutstation – Fas 3 – började strömma in.

Aldrig att Littorin sviktade. Med samma goda humör – jag kallade honom en gång Rotarytrevlig – hävdade han alltid att politiken skulle hjälpa, att det var en jobblinje som följdes och att människor egentligen bara fick det bättre.

Tuff kärlek, det var Littorins budskap då.

Nu ser det plötsligt ut som han har ändrat sig, i alla fall en liten smula. Dagens Arena har i alla fall uppmärksammat att Sven-Otto Littorin i kommentatorrsfältet till ”USAbloggen” dömer ut hela Fas 3.

”Jag är den första att hålla med om att Fas 3 inte blev som vi hoppats på”, skriver han och erkänner ”att vi inte lyckades”.

Sitt lätta handlag tycks den forne arbetsmarknadsministern i alla fall ha kvar

Om det nu inte som det var tänkt tycker Littorin att det är dags att lägga prestigen åt sidan och ”ändra”.

Det är så dags, skulle vi kunna säga som redan från början såg den sociala katastrof som regeringens skapat genom att döma ut människor som hopplösa på arbetsmarknaden.

Det är så dags, skulle också alla de som under åren hänvisats till påhittade nästan-jobb utan betalning kunna säga.

Men kanske är trots allt sent bättre än aldrig.

Nu återstår bara att se om också nästa arbetsmarknadsminister ska vara tvungen att avgå innan hon medger att Fas 3 är ett misslyckande.

Ingvar Persson

”Aftonbladet ljuger som vanligt kring vinster, vanvård och Carema. Lögner helgar ändamålet där.”

Det var en hård – och språkligt obegriplig – dom Mats Edman fällde över Skandinaviens största tidning i helgen. Han var sannolikt vred över den ledartext som Aftonbladet publicerade i förra veckan.

Vi skrev ju om hans tidning. Edman är alltså chefredaktör för Dagens Samhälle, en publikation som ges ut av ett fristående redaktionellt bolag under SKL, Sveriges kommuner och lansting.

Det är en tidning vars form börjar kännas igen.
Först en stort uppslagen nyhet som äroräddar en välfärdskapitalist, sedan en debattartikel signerad en välfärdskapitalist och så slutligen en ledartext där chefredaktör Mats Edman skriver om att socialdemokraterna måste lyssna på välfärdskapitalisterna.

Spänstigare och mer oförutsägbart är det på chefredaktörens twitterkonto.
Här twittrar Edman, som på nätet går under sitt alias SupersonicMats (överljuds-Mats), om allt mellan himmel och jord.

Många Dagens Samhälle-läsare har nog missat SupersonicMats twittrande (han har bara 294 följare) så vi har plockat några russin ur den edmanska twitterkakan.

Om pr-konsulten Paul Ronge:
Nänä, inte Paul Ronge. Han är en Real Doll. Naturmaterial. Kändes nästan äkta på Kommek…
Källa.

Om Dagens Nyheter:
Åsa Tillberg och Gunilla Herlitz (tidningens redaktionschef och chefredaktör, min anm.) har fastnat i blöjträsket. De trivs där.
Källa.

Om någon varit Fox News i denna fråga så är det DN Sthlm. En mytfabrik. Ni står alla med brallorna nere.
Källa.

Ska S/LO verkligen följa V när det gäller välfärden? Allt är i så fall DN:s och Folkpartiets fel, pga medieankan Koppargården och Carema.
Källa.

Du kan inte sakfrågan (till tidningens politiska redaktör Peter Wolodarski, min anm).
Källa.

Om presschefen på Lärarnas riksförbund, Zoran Alagic:
– Du snackar bara utifrån dina värderingar. Du vet ju inget i sak om detta. Tyck och känn, Zoran, det är du bra på.
Källa.

Vet Zoran något om aktiebolagslagen, börsreglerna och den så kallade koden? Skulle tippa noll koll.
Källa.

I sanning en naiv Zoran Alagic.
Källa.

Om vänsterpartister:
Logiska kullerbyttor och kappvänderi är ju en del av själva ideologin eftersom den inte matchar verkligheten.
Källa.

Jag ger Jonas (v) Sjöstedt IG i matte, företagsekonomi, källkritik men MVG i politisk mytbildning, fri från ”fel” fakta i vinstdebatten.
Källa.

Ohly förtjänar respekt. Han hymlar inte med att han vill dumpa kapitalismen och knäfaller för diktaturer.
Källa.

Om debatten kring vinster i välfärden
Ja, läktarn är ju full av LO-radikaler, SSU-trottar och vänsteromvänstersossar som käkar popcorn och analyserar.
Källa.

Daniel Swedin 

Det var ingen bra dag för Jan Björklund idag. Enligt en undersökning från Lärarnas Tidning får han snittbetyget 1,5 av landets lärare. 29 procent ger honom betyget 0.

I DN skåpades hans forskningspolitik ut som ”humbug” och ”barnkammartjatter”.

Att svensk skolpolitik är ett haveri är känt sen längre. Andelen ungdomar som går ut gymnasiet med godkända betyg minskar. Kunskapsskillnaderna ökar. Kopplingen mellan föräldrars bakgrund och elevers resultat blir allt tydligare.

I detta läge valde Jan Björklund förra veckan att presentera en ny reform: läxhjälps-RUT – ett slags guvernantsavdrag för 2000-talet.

Förslaget innebär att den välbeställda medelklassens barn genom skatteavdrag ska få subventionerad läxläsning. I praktiken innebär det att fattiga familjer får betala för att barn i familjer med högre inkomst ska få ett ännu större försprång.

Ekonomistyrningsverket, Skatteverket och Skolverket är kritiska. De tror att kunskapsklyftorna kommer öka, att gränsdragningsproblemen blir kvar och att reformen blir dyrare än beräknat.

Inget av detta bekommer Jan Björklund.

”Jag lyssnar ofta på Skolverket, men just deras expertis i skattepolitik är inte det jag lyssnar mest på”, sade Björklund till TT idag.

Trots att det var ökade kunskapsskillnader, inte skatteteknik Skolverket haft synpunkter på.

I själva verket, menade Björklund, är läxhjälps-RUT en rättvisereform (!):

”Utan avdrag är det de verkligt resursstarka som har råd. När man inför avdraget blir det tillgängligt för fler”, sade Björklund till TT.

Av den urprungliga retoriken kring RUT: att det handlar om att göra svarta jobb till vita, eller skapa fler jobb finns inget kvar.

I klartext: Björklunds politik har lett till att skillnaderna i skolan ökar. Nu konstruerar han en livbåt för medelklassen och alliansens väljare – tack vare sänkta skatter ska de får råd att komplettera den bristfälliga undervisningen i den svenska skolan med skattesubventionerad läxhjälp. Att det sker till priset av ökade skillnader bekommer inte ”liberalen” Jan Björklund.

En timmes läxhjälp hos ett av de kraftigt expanderande företagen i branschen kostar ca 250 kronor. Man behöver inte ens ha etta i matte för att förstå vilka det är som kommer ha råd att utnyttja avdraget, vilka de ”fler” är som Björklund är så mån om att hjälpa.

Jan Björklund har gett upp om skolpolitiken. Nu återstår bara en sak – raka mutor till potentiella väljare.

Regeringens inkomstskattesänkningar – jobbskatteavdraget – har kostat tiotals miljarder. För att skatterna skulle kunna sänkas var man först tvungen att försämra a-kassan och sjukförsäkringen.

Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I Moderaternas värld gör det människor arbetsamma och friska. Och som en extra morot skulle jobbskatteavdraget finnas där.

”Jobbskatteavdraget är den enskilt mest jobbskapande åtgärden”, brukar de säga. Och enligt Finansdepartementet kommer avdragen att på lång sikt ge 105 000 fler jobb.

Jaha, tänker kanske en del. Vi får väl leva med att cancersjuka utförsäkras och hänvisas till arbetsförmedlingen om hundratusenstals nya jobb kommer ploppa upp.

I det nya numret av Ekonomisk Debatt försöker nationalekonomerna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin utvärdera sysselsättningseffekterna av jobbskatteavdraget.
Det klarar de inte av.

Så här skriver forskarna, bland annat:

Den stora utmaningen med att utvärdera jobbskatteavdragets effekter är alltså att försöka avgöra vad som hade hänt om det inte hade införts. I det svenska fallet finns ingen grupp personer som inte påverkas av jobbskatteavdraget och det finns därför ingen naturlig kontrollgrupp att jämföra med.
[…]
En mer generell slutsats är att det är beklagigt att en så stor reform som jobbskatteavdraget har genomförts utan tanke på utvärdering av dess effekter.

Tror ni att Moderaterna kommer bry sig? Knappast.
De har inte brytt sig när långtidsutredningen, TCO eller IFAU kommit fram till liknande slutsatser.

För dem är svaret fortfarande enkelt: om människor vet att den egna ekonomin kör i diket om de blir av med jobbet och om de samtidigt vet att de får skattesänkningar om de får ett jobb så kommer de att få ett jobb.

För övrigt är arbetslösheten högre i dag än när Fredrik Reinfeldt tillträdde. Och otryggheten större, för den delen.

Det blev inget innovationspolitiskt råd från regeringen, i alla fall inte i dag. Däremot fortsätter den borgerliga alliansen intensivt att spegelvända bilden av sig själva. Den politiska ”gör om mig”-turnén fortsätter.

Infrastruktur i Linköping. Ungdomar och utbildning i Helsingborg. Och nu i dag, gruvnäring och godstrafik i Kiruna. Gruvrelaterad infrastruktur, skriver regeringen på sin hemsida.

I klartext ska malmbanan få en nödvändig uppgradering, och vägen mellan Pajala och Svappavaara rustas för att hjälpligt kunna stå emot när de övertunga malmbilarna börjar rulla. 3,5 miljarder fram till 2017 ska kallaset kosta.

Däremot hade regeringen fortfarande inga svar på gruvkommunernas frågor om stöd för att klara samhällsbyggnadsfrågorna kring gruvnäringen. Utan bostäder, kommunal service och en långsiktig planering är risken stor att det enda dagens gruvboom lämnar efter sig är stora hål i marken.

Det pratar ministrarna inte om. Ändå är klart att det är upp och nervända världen. I sex år har regeringen slagit ifrån sig kraven på samhällsinvesteringar på järnvägen, åtgärder mot ungdomsarbetslösheten och en näringspolitik som tar till vara Sveriges starka sektorer – som gruvnäringen.

Allt sådant har ju stämplats som gammal sossig ams-politik. Raka motsatsen till den moderna arbetslinjen; med Fas 3, utförsäkrade sjuka och Angeles Bermudez-Svankvist i spetsen för Arbetsförmedlingen.

Så plötsligt, inom loppet av en vecka, har regeringen åkt från plats till plats och tala sig varma för just ”gammaldags” samhällsinsatser.

En verklig omvändelse?

Knappast.

Däremot ser det ut som partistrategerna i alliansen kommit till slutsatsen att det enda sättet att garantera fortsatt borgerlig skattesänkningspolitik är att förpacka den så att den ska se ut som klassisk socialdemokrati.

Det är – på det hela taget – ett ganska bra betyg för socialdemokratin.

Ingvar Persson

I min text Nu börjar det svåra arbetet (24 augusti -12) nämnde jag i förbifarten den norske författaren Knut Hamsun, hans sympatier för nationalsocialism och hur det norska samhället hade hanterat detta efter krigsslutet.

På detta har den norske litteraturvetaren och Hamsun-kännaren Ronald Altinius inkommit med synpunkter. Därför upplåter vi nedan utrymme för en replik om Hamsun.

Knut Hamsuns liv og verk har i Norge lenge vært et fritt bilde på en Quisling. Landssviker. Etter domsavgjørelsen av Anders Behring Breivik (BB) som tilregnelig, har Aftonbladets redaktør Daniel Swedin og Expressens Karin Olsson fulgt opp med å hevde at Hamsun ble erklært «sinnesvag». Men som Behring Breivik, ble heller ikke Hamsun konkludert med denne diagnosen. Karin Olsson skriver 25. august i sin blogg «Arvet etter Hamsun är ett oläkt sår.» «Man skal vara försiktig med att jämföra honom (Hamsun) och Anders Behring Breivik.» For Swedin kom Olssons blogg en dag for seint.

I sin artikkel «Nu börjar det svåra jobbet» i Aftonbladet 24. august hevdet Swedin følgende: «Hamsun, den hyllade författaren, spärrades in på Vinderen sindsykeasyl och förklarades som varande sinnesjuk.» Når Swedin kaller daværende Psykiatriske klinikk på Vinderen i Oslo for en «sindsykeasyl» , får han Norge til å høres ut som en forhistorisk utpost. Greit. Hva som ikke er greit, er når også redaktøren – hevder at Hamsun ble erklært «sinnesjuk». Definisjonen fremstår som spekulativ all den tid Swedins poeng med å trekke inn Hamsun vs BB bygger opp om hans essens: «De historiska erfarenheterna finns där.»

Å bli definert under termen «varig svekkede sjelsevner» er ikke det samme som å bli vurdert som utilregnelig. Etter 67 år kan det derfor virke som om den egentlige konklusjonen over Hamsun ennå ikke er satt? I Den rettspsykiatriske erklæring om Knut Hamsun av Langfeldt og Ødegaard (1978) slås det fast fra rettspsykiaterne av professor i psykiatri og overlege ved Universitetets psykiatriske klinikk Gabriel Langfeldt – sammen med Ørnulv Ødegaard, direktør og overlege ved Gaustad sykehus, følgende: «1) Vi anser ikke Knut Hamsun som sinnssyk og antar at han ikke har vært sinnssyk i tiden for de påklagede handlinger. 2) Vi anser ham som en person med varig svekkede sjelsevner men antar at det ikke er noen aktuell fare for gjentagelser av straffbare handlinger.”

Ødegaard hadde bare to samtaler med Hamsun, men dette var ifølge ham selv tilstrekkelig for å danne seg et bilde av forfatteren. Og her ligger det sentrale. Det var kun i dialog med Ødegaard at Knut Hamsun erkjente hvordan han hadde tatt feil under krigen: «Men man må forstå at jeg var en gammel mann – jeg gikk blindt med fordi jeg ikke hørte. Toskestreker av meg.» Under selve saken mot oldingen i Grimstad Tinghus, kom det ingen slik innrømmelse.

Hvis vi leter etter individuelle likheter ved Hamsun versus BB, kan disse knyttes til ekstremhøyresidas notoriske selvhevdelse. Her finner vi forakten mot demokrati og kongedømme (BB har foreslått seg selv som regent). Videre arkaiske sammenligninger kan vurderes ut i fra kvinnehat, situasjonsforståelsen av en nasjon i unntakstilstand og rasetekningen. Daniel Swedin reflekterer på en måte som gjør dette tankegodset til selve oljen i deler av det norske samfunnsmaskineriet: «Så slapp Norge på djupet reflektera över hur delar av samhället marinerats i de nazistiska tankegångarna. Vi ser hur beteendet repeteras i dag.” Swedin mer enn antyder å vite at nasjonen Norge ikke har tatt et oppgjør med de som svek nasjonen under krigen. Slapp av.

Alle såkalte ikke «gode nordmenn» har for lengst fått sin behandling; som ved forglemmelsen av krigsseilerne, hetsen av partisanerene i Finnmark, snauklippingen av «tyskertøsene» eller steriliseringen av romfolket helt frem til 1977. Problemet som rir Norge i dag er omvendt proporsjonalt av Swedins beskrivelse og heter Det mangelfulle oppgjøret med det norske rettsoppgjøret. For de mange som ble svidd av seierherrenes glo, er det fortsatt mye som kan gjøres for å reetablere deres ettermæle.
Sist jeg sjekket kommentarfeltet i Swedins leder, var det over 50 innkomne svar, hvor alle som en istemmer med redaktørens meninger. Men hva som er mer interessant enn et slikt svensk «beteende», er å oppsummere ulikheter mellom en forfatter og en terrorist, på det individuelle planet:

1.Knut Hamsun møtte Adolf Hitler, ja. Dette var et forsøk på å beskytte det norske folk fra terroristen Joseph Terboven. Forøvrig ble han nærmest jaget ut, da han ble pågående overfor Føreren. BB planla og gjennomførte den grusomme terroren selv og foretok en vurdering av hvert offer han tok livet av.
2.Hamsun ble ikke dømt etter straffeloven. Han fikk en bot beregnet av Erstatningsdirektoratet. Dommen til BB fikk vi utfallet av 24. august og er ved siden av dødsstraffene etter krigen, historisk sett den strengeste dom som er utmålt i Norge i moderne tid.
3.Handlingene er diametralt forskjellige og fant sted i to ulike kontekster som ikke fortjener sammenligning overhodet. Ja, Hamsun pleiet sine tyske kontakter. Et av resultatene var at han oppnådde at nordmenn ikke ble drept. BB drepte 77 mennesker og har i retten gjennomført et drap til. Av sin egen karakter. Hamsun stod i sin karakter til det siste. Politisk idiot og litterært geni?

Fordi Knut Hamsun på nytt er blitt gjort til fritt vilt, er det på det individuelle plan ulikhetene mellom Hamsun og BB i all rettferdighetens navn blir det viktigste. Ikke minst med tanke på de alvorlige feilslutninger som nå er utsted i svensk presse. Den norske troen på egen fortreffelighet etter krigen, er brolagt med mye grums – som den er det i en rekke andre land – også i Sverige. «Materialet foreligger. Det kan kanskje bli undersøkt en gang. Knut Hamsun.» Eller hür, Daniel Swedin? «Nu börjar det svåra jobbet.»