Ett filmteam följer mig lite då och då. Tanken är att de ska dokumentera mitt liv. Det här filmade de i förrgår.

Ofta är ju Charlie bara en bebis. Hon gurglar och ler och äter på sin egen hand och skriker och jollrar och någon gång händer det att hon greppar tag i något föremål på spektakulärt sätt.

Men ibland tittar hon på mig med en vuxens blick. Stillsamt betraktar hon mig, det är som om hon ligger där och ser igenom mig och mitt dåliga faderskap. Hon dömer mig i fullständig tystnad. Det här händer allt oftare, i samband med ett misslyckat blöjbyte där jag varit lite tafflig eller andra gånger då jag inte behärskat situationen riktigt.

Då tittar hon på mig sådär läskigt. Det är en blick som säger: ”Du är en usel pappa, vet du det. Usel är du.”

Jag försöker skoja, säger ”pussi-pussi” och sådant för att hon ska sluta med det där, men hon viker inte blicken från mig. Jag känner mig så misslyckad då. Hon är så hård mot mig ibland, lilla Charlie.

Jag: Hej. En general portion, tack.
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Förlåt?
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Nu hör jag faktiskt inte vad du säger.
Kassörska: (Ohörbart)
Jag: En gång till!
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Jag är ledsen. Jag har lock. Men om du frågar mig om det är bra så, så är svaret ja. Det är bra så.
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Va?
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Okej… Jag vet inte vad du säger. Men är vi klara?
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Tack så mycket, då.
Kassörska: (ohörbart)
Jag: Okej, hej då.

Det var någon läsare som rekommenderade mig att stoppa vitlök i örat över natten. Jag gjorde det igår kväll. Vaknade klockan tre av en sådan smärta att jag ville slita av mig örat. Tog bort vitlöken. Vaknade med samma lock. Tack, kära läsare, för bra tips! Verkligen. Tack!!

Jag såg verkligen fram emot att se Anna Anka som gäst hos Aschberg. Äntligen skulle hon för en gångs skull INTE få flina med sina dumheter och sedan stå oemotsagd. Jag var helt övertygad om att Aschberg skulle sticka hål på åtminstone handfull av de dumheter som hon spridit ut den senaste tiden. Men vad hände? Det var totalhaveri. Alltså, det var det mest generande jag sett på länge.

Aschberg var inte bara insmickrande och platt – han var rent gubbsjuk. Han satt röd i ansiktet, han andades tungt och kåtlog åt hennes sexprat. När Anna Anka sa att det var varje frus plikt att ge sin man en avsugning varje morgon blev han så till sig att han räckte henne en telefon och bad henne ringa upp hans fru och varsko henne om denna regel.

Ni tror att det var illa? Det var mycket värre än så. Tänk långt utanför illa-boxen. Det var mycket värre än vad ni kan tro. Plötsligt och från ingenstans frågade Aschberg: “Vilken är den bästa isen” och när Anna Anka inte kunde svara utbrast Aschberg flåsande: “Klitorisen!”

Jag skulle tro att Aschberg hade stånd där han satt i studion.

Jag kunde bara inte tro detta om Aschberg! Jag var helt SÄKER på att han skulle avbryta hennes vridna dillande och ropa DET DÄR ÄR SKITSNACK, ANNA. Jag var övertygad om att Aschberg skulle vara Aschberg. Istället undvek han nitiskt allt som brände. När Anna plötsligt med stort allvar påstod att alla tiggare i USA tjänar hundratusentals kronor och köper Mercedes för sina pengar, VÄDJADE Aschberg henne att byta samtalsämne och när hon fortsatte med sitt tiggar-resonemang avbröt han henne och sa: “Vilken är din favoritbok?”

Det var inte klokt!

Det var på alla sätt och vis en smärtsam upplevelse.
Om jag vore Aschberg skulle jag skämmas.
Och ärligt talat: om jag vore Aschbergs fru skulle jag vara riktigt förbannad.

Möjligen tror ni att jag överdriver. Titta på programmet HÄR så förstår ni att jag inte fått med alla aspekter av Aschbergs pinsamheter.

Aschberg säger: ”Vilken är den bästa isen? Jo, det är klitorisen!”

Aschberg uppmanar Anna Anka att ringa hans fru och be henne suga av honom varje morgon.

Robert Aschberg tystnar, tittar länge på Anna Anka och säger: ”Du är otrolig… Du är sensationell…”

Det kommer in en människa i butiken. En äldre man nyfiken blick. Jag tittar upp från mitt skrivbord och säger att vi inte öppnar förrän om två veckor. Han frågar vad som ska säljas och jag svarar att det är oklart.

– Oklart?
– Ja, just nu är det oklart. Böcker skulle jag tro.
– Vad för böcker?
– Jag vet inte. Har du någon idé
– Ursäkta?
– Har du någon idé på vad jag kan sälja för böcker här?
– Jag? Nej.
– Nej.

Tystnad

– Men då kommer jag tillbaka om två veckor.
– Förlåt?
– Jag kommer tillbaka.
– Ursäkta. Jag har lock. Säg en gång till?
– Jag kommer tillbaka när ni öppnar!
– Gör det!

Jag äter lunch med en kompis på lokala pizzerian här vid butiken. Jag hör nästan ingenting. Jag lutar mig framåt mot min vän och vänder det friska örat mot honom för att kunna föra det här samtalet med honom på vettigt vis. Men så börjar han tala om något som är ”lite känsligt” och då hör jag ingenting alls. Jag tar tag i örat och bänder det utåt och plötsligt hör jag igen.

Jag uppfattar ljud! Vilken gåva ni har, alla ni som kan ta del av detta. Jag hör hur det slamras med kastruller i köket. Jag hör nyanser i röster omkring mig. Jag hör det ivriga ljudet av bestick mot tallrik när en hungrig gäst gör slut på sin pizza några bord bort. Det är underbart. Jag tar farväl och tar sedan ett möte med min AD Erik Zetterberg. Vi sitter och diskuterar designen på mitt skyltfönster. Erik är en vänlig själ, men tyvärr mumlar han svårt. Jag måste hela tiden ta ett fast tag i min snibb för att kunna höra vad han säger. Vi tar farväl och nu sitter jag här med viss värk i snibb.

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Hallå där!
Jag: Är allt bra?
Charlie: Mycket bra! Sovit gott. Mätt och belåten. Kan inte bli bättre.
Jag: Vilken märklig natt det var.
Charlie: Tycker du? På vilket sätt?
Jag: Du ville inte äta när du vaknade vid tre.
Charlie: Nä. Jag ville skrika.
Jag: Just det. Du skrek väldigt mycket.
Charlie: Ja. Jag skrek på rätt bra. Vet inte vad det där kom sig riktigt. Men du vet hur det kan vara ibland.
Jag: Hur då?
Charlie: Ja, att man borde vara hungrig, men så är man inte det ändå. Och då skriker man istället. Men jag tar på mig den.
Jag: Du tar på dig den?
Charlie: Ja. Det var mitt fel.
Jag: Det gör inget. Men jag tänkte på idag…
Charlie: Du har något möte jag skulle följa med på eller hur var det?
Jag: Just det. Ett frukostmöte nu vid nio.
Charlie: Så var det, ja! Det blir trevligt.
Jag: Men det är lite viktigt att du inte…
Charlie: Du, inte en chans. Jag har full respekt för dig och dina möten.
Jag: Säkert?
Charlie: Du. Titta på mig. Se mig i ögonen.

Charlie: Jag lovar dig att jag inte ska  störa er. Du har mitt ord.
Jag: Det vore ju fantastiskt om det gick att ordna.
Charlie: Vet du vad jag säger i samma sekund som du sätter dig i det där mötet?
Jag: Vad?
Charlie: Tysta leken börjar nu! Det säger jag och så håller jag snattran.
Jag: Vad fint.
Charlie: Inga som helst problem, pappa.
Jag: Då går vi då.
Charlie: Perfekt. He he.
Jag: Förlåt?
Charlie: Vad?
Jag: Sa du något?
Charlie: Perfekt, sa jag!
Jag: Och sen sa du något mer?
Charlie: Jaha. Att det ska bli trevligt? Nej, jag minns inte.
Jag: Okej. Då går vi.
Charlie: He he.

Jag läste era kommentarer under mitt inlägg om mitt öra. De allra flesta av er sa att det handlade om en vaxpropp. Att jag skulle ta Revaxör. Jag gjorde som ni sa. Jag litade på er. Och nu. Nu är mitt öra så igenproppat att det känns som en fågel flugit in och fastnat där inne.

Nej, inte fågel, vet ni hur det känns? Det känns som om någon fyllt igen mitt öra med cement och sedan spacklat i skarvarna. Ni som gav mig detta råd. Tack så hemskt mycket. Verkligen. TACK!!

Amanda hade lite ärenden på stan och jag mötte upp henne för att ta hand om Charlie. Vi tog en promenad och tittade på foilk. Sen gick vi till butiken. Jag tog av henne den tjocka koftan och titta vad jag hittade under!

Amanda vet att det är matchdag, att det är viktigt derby mot DIF ikväll. Och trots att hon inte tycker så mycket om AIK-kläder så tog hon på Charlie den där tröjan. Det tyckte jag faktiskt var rörande, kan ni förstå det? Och Charlie var så glad. När jag frågade om hon var min lilla AIK-tjej så började hon vifta med armarna så att hela vagnen skakade. Det var inte en vanlig barnvagn, det var en AIK-vagn, ett glädjetåg på väg för att besegra sorgliga Djurgårdens IF ikväll!