Jag var på en bjudning häromdagen, en middag med bekanta och halvbekanta. Vi var åtta personer som alla kämpade tappert mot de pinsamma tystnaderna som alltid infinner sig innan vinet börjat verka. Så fort det blev tyst tittade alla ner i tallrikarna och precis när alla började känna KRAMPEN så exploderade någon frustrerat i ett nytt samtalsämne och alla kunde andas ut ytterligare en stund. Vi ansträngde oss verkligen för att bevara vår värdighet där vi satt. Jag vet sedan länge att den bästa medicinen mot den här typen av isande stelhet är att berätta en lång anekdot. Så jag gjorde det. För gruppens skull. För allas vårt välbefinnandes skull. Någon nämnde att han hade sett musikalen Mama Mia och tyckte att den var bra, en annan menade att Björn och Benny är världens bästa musikalskapare och en tredje invände och menade att det utan tvekan är Andrew Lloyd Webber som är världens bästa musikalskapare. Och då slog jag till.

    “Jag har träffat Andrew Lloyd Webber en gång.”

    Jag lät påståendet sjunka in. Det gav effekt. Så ljuvligt att känna hur alla blickas riktas mot en, triumf att förstå att de nu är i mitt våld, så härligt att känna att nu är det jag som bär den här kvällen framåt, jag har den gula ledartröjan och ni andra hänger efter. Det försiktiga slamret av bestick mot porslin upphörde, någon satte ner sitt glas, hela sällskapet böjde sig en mikromillimeter mot mitt håll för att lyssna. Och så talade jag.

    Det måste varit tio år sen, nej herregud, mer än så – 15 år sen! Jag var på Grand Hotel av någon anledning, jag tror jag skulle intervjua någon där. Jag steg in i hissen och upptäckte snart att jag delade den med en människa som på charmigt, lite grodliknande sätt liknade Andrew Lloyd Webber. Jag blev lite nervös, tittade ner i golvet. Kunde det verkligen vara han, mästarnas mästare? Till slut tog jag mod till mig och sa: “Excuse me, but aren’t you Andrew Lloyd Webber?” Mannen tittade upp, synade mig och sa: “Yes I am and I want to kiss you!” Och så fattade han tag runt min haka som andra fattar tag i soppskålar och tryckte sin mun mot min mun. Han gjorde det hårt, skäggstubb rev mott skäggstubb, mina tänder gnisslade mot hans. Chockad tog jag ett steg bak när han var färdig med mig. Han log, sa “good day” och lämnade hissen på sitt våningsplan.
    Stämningen runt middagsbordet när jag kommit till detta klimax, den var elektrisk! Magisk! Någon mumlade “herregud”, en annan satt tyst för att sedan brista ut i flatgarv. Och jag kände att det här gick så bra att jag ville förlänga känslan, så jag återupprepade: “Yes I am and I want to kiss you!” Och sällskapet skrattade igen, sa att “det var det sjukaste de hört”.

    Men jag såg också att en kvinna i sällskapet tittade på mig med ett snett leende. Som jag hatar dessa sneda leenden, de kan leda till vad som helst. “Men, Alex…”, sa hon. Det sneda leendet blev ännu lite snedare. “Så där gick det ju inte riktigt till, eller hur.”

    Tankearbetet där och då. Den febrila aktiviteten. Hur kunde hon veta att jag saltat storyn? Hon var väl inte med? Det kan hon väl inte… Men herregud, hon var ju med! Hon var ju min fotograf den där gången! Och jag kände hur allt föll samman. Mina kinder blossade, jag sa “eh…” och jag sa “öh…”, började peta i maten medan jag tänkte på något att säga. Men det kom ingenting, det fanns inget försvar, ingen förklaring. Jag hade ljugit och hon hade avslöjat mig.
    “Jag var ju med och jag såg i alla fall inte till någon kyss mellan er två”, sa kvinnan.
    Alltså, jag ville slå ihjäl henne! Jag stammade och mumlade, sa att jag ville MINNAS att han kysste mig och fotografen sa “okej…” och det blev alldeles tyst runt bordet. De övriga hade svårt att äta när en person runt bordet hade byxorna nere och visade rumpan.

    Jag skämdes länge för det där. Det är egentligen först nu som jag börjat känna något som skulle kunna beskrivas som en helig vrede. Den här fotografen tillhör en typ av människa som man måste motarbeta i alla lägen. En människa som inte förstår vikten av en god historia. En människa som inte begriper att ibland måste man salta sina anekdoter för att rädda stela middagar.

Vi fick låna en dvd av en kompis till Amanda. Filmen heter ”Babies for babies” och innehåller bebisar som leker, skrattar och skriker. Vi gjorde i ordning Charlies biofåtölj och satte på. Hon var helt fascinerad av dessa bebisar. Satt alldeles stum och betraktade dem på skärmen.

Några av er som kommenterar har tidigare sagt att bebisar inte ska titta på rörlig bild på det där sättet. Det är farligt för dem! Vet ni vad jag tror att det är? Rent skitsnack. Det är klart att det inte är farligt. Vad är det för vidskepelse?

Tvärtom tror jag att det är bra! Det såg ut som om Charlie koncenterade sig, som om hon lärde sig saker av de där barnen. Hon växte så att det knakade.

Byxor: Bonpoint
Body: Zara
Kofta: Ralph Lauren
Tofflor: Bellio.se
Accessoar: Förälder
Så beskriver Charlie sin stil: country side chic
Stilförebild: Ben Kingsley när han spelade Gandhi
Charlies planer för dagen: Skrika sönder en Riche-lunch

Jag berättade om att jag skrev en novell om döden. Den är nu publicerade i fin-fina tidningen Fokus. Den tidningen kan ni köpa, men varför göra det när ni kan läsa texten på deras webbplats. Om ni vill läsa min text om döden i Fokus, klicka HÄR.

Men tänk på att den är lite deppig. Det är ju fredag och varför läsa om dysterheter av det slaget. Om ni vill ha lite ROLIGARE extern läsning, så ska ni läsa Västerås Tidning. De skriver idag en lång, lång artikel om mig och min felkörning. Så här var det. Jag skulle till Västerås för att föreläsa. Jag tog fel avfart, hamnade på någon 70-väg och kom sent till föreläsningen. Jag berättade detta för publiken. En reporter snappade upp saken och tog sig ut till avfarten där de misstänker att jag körde fel och diskuterar hur det kunde gå till. Vad såg Schulman här? Varför valde han att köra vänster? Läs med av den rafflande historien HÄR.

Och om ni bara vill läsa en riktigt bra blogg, så rekommenderar jag Filip Hammars frus Jennies blogg. Jag vet inte varför jag hela tiden läser den. Men det gör jag. hela tiden. Ofta när Amanda lånar min dator så ser hon att Jennies blogg ligger uppslagen. Till slut har hon frågat: ”Alex. Vad är grejen med Jennies blogg?” Varför läser jag den hela tiden? Venne. Säg vad ni tycker om den. LÄS HÄR!

Idag är det premiär för min nya talkshow som sänds på Aftonbladet.se. Det är ett underhållningsprogram som sänds en gång i veckan. Det var kanske inte BRILJANT på alla plan, men det var första programmet och visst känns det som att det där kan bli riktigt bra vad det lider!

Säg bra.

Charlie vaknade 05.50 och jag kände på en gång att det här var en bra dag. Charlie var på ett alldeles strålande humör. Hon låg och fnissade och åmade sig och gjorde sig till för mig. När jag pussade henne på magen blinkade hon med de stora ögonen, flirtade hejvilt.

 

Hon ville visa upp sin nya konst – att hålla tag i båda fötterna samtidigt. Det där har hon övat på länge, men det var först igår eftermiddag som det lossnade för henne.

 

Jag gick med henne till köket för att hälla upp bröstmjölksersättning i flaskan. Men de där jävla förpackningarna är ju vidriga. Jag biter upp dem, men det är en plasthinna som gör att det rinner åt sidan och hamnar utanför. Jag vet inte hur många liter jag har fått svabba bort från diskbänken den här hösten.

 

Så åt vi. Charlie gillar numera att hålla flaskan själv. När jag hjälper henne blir hon arg.

 

Sen ville jag ta ett bad. Klyftiga jag bar in babygymmet in till badrummet och placerade Charlie i det. Hon brukar tycka att det där gymmet är intressant i 20 minuter – den tid jag skulle vilja ha för ett härligt bad.

 

Jag frågade Charlie om det var okej om jag tog ett snabbt bad och det hade hon inga bekymmer med alls.

 

Jag sa: ”Säkert?” Och då log hon och intygade att det verkligen inte var några problem alls. Hon kunde absolut roa sig med nallebjörnarna som hänger från babygymstaket och sånt ett tag.

 

Sen gick vi och klädde på oss. Charlie visade upp en ny konst – att hålla tag den ena handen med den andra.

 

Sen gick vi till jobbet. Den här bilden har jag med mest för att ge er som gillar sånt chansen att anmärka. För mycket kläder, för lite kläder, fel vantar, fel vagn, fel lutning, farlig knytning, fel mössa, ful mössa – varsågod!

 

Jag gick förbi Brunkebergsbageriet och köpte en macka fylld med prickig korv. Och en latte! Så satte vi oss i min fåtölj och tittade ut på de morgontrötta fotgängarna på väg till arbeten.

 

Jag visade Charlie mitt nyaste tillskott i bokhandeln – en i det närmaste komplett samling med Jackie Collins-böcker. ”Vad sa du nu då”, sa jag stolt. Charlie sa ingenting.

 

Hon somnade.

 

Okej, dags för mig att börja dagen. Måste skriva lite! Härligt. God morgon, mina vänner!

Jag kom hem och då hade Amanda gjort överraskningsmiddag, så jag kunde inte göra något recept till er. Jävlar i min lilla låda, vilken usel bloggdag. Magnifik i sin uselhet. Ledsen för det.

Äh, vilken dag. Jag håller på med ett långfilmsmanus tillsammans med en kompis, mer om detta senare om ni vill höra, och sitter i möten med vår förhandlare om saker i filmkontraktet som står så fintstilt att man måste lägga pannan i bordsskivan för att kunna läsa. Jag får ont i huvudet av att läsa så små bokstäver. Dessutom sitter jag med två olika krönikelämningar idag – båda till Aftonbladet. Jag går nu över från nöjet till huvudtidningen och skriver mina krönikor där. Det ser jag fram emot mycket. Men denna vecka skriver jag dubbelt, en för nöjet och en för huvudtidningen. Jag försöker simultanskriva dem, men det fungerar inte. Dessutom har jag idag börjat en 4-dagars-AIK-blogg inför det SM-guld som vi ska ta på söndag (den hittar ni HÄR) och till råga på allt detta håller jag på med förhandlingar om nästa bok som jag sitter och skriver här i butiken.

Den här bloggen, som jag nog håller mest kär av allt, har blivit lidande idag och för detta ber jag om ursäkt. I gengäld kommer jag ikväll att lägga ut ett spektakulärt gott recept med bilder och allt. Jag lovar, ni kommer att tacka mig i flera år. “Det var Schulman som visade det här receptet på en pappablogg han hade för många, många år sedan”, kommer ni att säga. 

 

Här är bilden på Calle och Carolina, som jag träffade igår.

Hej, vänner. Det är lite struligt rent tekniskt med bloggen. Det går inte att lägga upp bilder i den. De studsar på ett baske mig genomvidrigt sätt. Jag försöker lägga upp dem gång på gång och de bara studsar. Jag fick alldeles nyss ett mail från bloggchefen som beklagade och berättade att det rörde sig om en ”krasch” i deras system.Denna krasch gör att jag inte kan lägga upp bilder. Dessutom är det svårt att skriva rena texter också. Men det beror nog på att jag dratt i mig en hel flaska vin.

Nåja.

Detta om detta.