Ända sedan jag var på signering i somras och två personer dök upp under två timmar så har jag sagt till mig själv att jag inte ska delta i den typen av aktiviteter. Man känner sig så otroligt fånig där man sitter med en trave av sina egna böcker i ensamhet. Men förlaget övertalade mig, de sa att den här gången kommer det att komma folk, för de hade placerat mig tillsammans med bästsäljarna Camilla Läckberg och Mia Törnblom. Så jag åkte ut till förorten. Satte mig i en galleria. Och väntade.

Det kom massor av folk! Kön till Camilla var väldigt lång!

Och kön till Mia var nästan ännu längre. Jag hade inte så mycket att göra, så jag tog bilder. Och hjälpte Mia ta fram lite fler böcker när hennes tog slut. Det var kul!

Jag satte mig för at skriva en hälsning i de böcker som fanns vid bordet – någon måste ju köpa dem någon gång. Tänk vad de ska bli överraskade då!

Men sen blev jag stoppad av butiksägaren. Han ville inte ha något kludd.

Det är jag som  klätt Charlie idag. Amanda sover och jag sitter och funderar på om jag lyckats eller inte. Är det rätt ”matching”? Är stickat höstens trend eller är det bara hopplöst out of style? Så många frågor. Om en stund får jag min dom. Då får vi se om jag tvingas smyga tillbaka med Charlie till garderoben och byta om. 

– Fredrik Lindström använder uttrycket “Så att säga” en hel del. Det har han gjort länge, ända sedan Hassan-tiden. Jag anar att det började som en “gimmick”, en kul grej, en del av karaktären Lindström. Men det gick för långt. Alldeles för långt. I dagens program avslutade han i stort sett varje mening genom att säga “…så att säga”. Detta är ingen överdrift. Han säger det hela tiden! Det är numera väldigt ospännande att lyssna på när han säger det.

– Den här stämningen i studion, vad är det med den? De här tystnaderna, de här styltiga artigheterna, vad är det för något? Det påminner om inledningen av en middag där man inte känner varandra så bra, innan alkoholen börjat verka. Det är smärtsamt att titta på! Vad hände med den mysiga atmosfär som Oldsberg skapade?

– Luuk är inte bra. Han är säkert en snäll människa egentligen, men det är så mycket spel och ironi och konstigheter där att det aldrig riktigt kommer fram. Han har insett att detta är ett program där han ska vara lite mer mysig och lite mindre ironisk magister, men det går bara inte. Han klarar

– Jag kan inte förstå hur man kunde välja Göran Rosenberg och dottern Vanna som ett av paren. Vanna är ju i vanliga fall en go och glad tjej som dessutom är rolig. Men i skuggen av FAR blir hon sällsamt foglig och stram. Och pappa Göran, det kan nog vara Sveriges tråkigaste farbror. Han saknar både humor och självdistans och även om det kan vara intressant att titta på den typen av uppblåsa, självälskande gubbar så är det inget jag vill syssla med på en fredag kväll. Det kom en fråga om rugby, som Göran inte kunde (han var dessutom okunnig på de flesta områden) och istället för att säga “jag kan inte” så var han tvungen att säga: “Hade det varit en fråga om amerikansk fotboll så hade jag kunnat, för det kan jag”. Jaha! Hela tiden höll han på sådär. När han inte kunde svaret petade han inte svaret på närliggande frågor – som aldrig ställdes! Så handlar man om man har komplex och har man komplex när man är 60 år så ska man sitta hos en terapeut och prata och inte i ett underhållningsprogram.

– Formatet “På Spåret” är så jävla bra. Så enkelt upplägg, men ändå så smart. Så trots alla mina invändningar kan det mycket väl hända att jag tittar nästa vecka igen.

Jag ska ärligt berätta att vi haft ett litet helvete här hemma under det senaste dygnet. Charlie arrangerade små skrikfester under hela gårdagskvällen. Korta explosioner i vansinniga skrik. Hon ville hela tiden känna antingen mammas eller pappas hud. Vi kunde inte lägga ner henne någonstans i en sekund utan att hon skrynklade ihop hela ansiktet och började skrika. Hon ville inte sova. Till slut var hon så trött av allt skrikande att hon somnade av ren utmattning. Som en kollaps. Hon vaknade klockan fyra imorse och då satte hon fart igen. Det var som om Charlie åter var tre veckor gammal. Lika okontaktbar i sitt skrik. Vi var uppe och gungade och sa ”såja såja”, men ingenting hjälpte. Sen har hon varit ett litet nervvrak hela dagen. Vi undrade om det kunde vara så att hennes tänder växer, att det gör ont när tänderna växer. Men så fick jag nu MMS från Amanda med en bildserie på vad som hände för en stund sedan.

1. Charlie skriker och skriker och skriker och skriker – men så plötsligt händer något. Hon blir sällsamt tyst. Som om hon känner efter. Som om hon upplever att något stort och viktigt är på gång. Hon ser mycket koncentrerad ut när hon analyserar den nya situationen. Det händer något inom henne. Vad fan är det som pågår?

2. Så börjar hon krysta på ett sätt som påminner om när Amanda födde ut Charlie. Hon håller på sådär ett ganska bra tag. Kämpar och står i, sparkar och viftar och ligger still med rött ansikte. Något stort håller verkligen på att hända.

3. Och så släpper hon av brakarnas brakare. Till och med diskmaskinen tystnar i skräck. Och plötsligt sprider sig ett oerhört lugn över Charlies ansikte. Hon tystnar helt. Ler ett snett leende. Ligger där och myser. Amanda öppnar blöjan och upptäcker att vi har att göra med bajsfesternas bajsfest. Armageddon i bajs! Man ser ingen hud, man ser bara brunt, från naveln och neråt och sedan upp till ryggslutet. Det är alldeles enastående mycket bajs. Amanda byter hennes blöja och sedan dess har hon legat lycklig och jollrande på golvet och lekt med sina egna fingrar. Charlie, alltså. Inte Amanda.

Jag är i Göteborg! SVT och Sveriges Radio sänder ”Musikhjälpen” dygnet runt härifrån för att samla in pengar till malariadrabbade områden världen över. De frågade om jag ville hjälpa till, så jag tog mina bästa skräpböcker med mig till Göteborg och öppnade ett stånd. Jag har aldrig sålt så mycket skräp i hela mitt liv. Och varenda krona av de 3213 kronor som jag fick in lämnade jag till ändamålet. En härlig dag!

Nu ska jag snart tänka på att åka hemåt. Funderar på helgen. Känner lite ångest för morgondagen, då jag ska signera böcker. Förra gången stod jag helt ensam i en stor galleria. Jag vill inte uppleva det igen.

Om ni vill ge bort min bok i julklapp så finns jag imorgon här:

Mörby (Danderyd), Akademibokhandeln, kl 11-12
Täby Centrum, Akademibokhandeln, kl 12.30-13.30

Det är jag, Camilla Läckberg och Mia Törnblom som åker på denna miniturnén tillsammans.Sen åker vi söderut på eftermiddagen, oklart var.

Ni kan väl komma förbi. Ni behöver inte köpa. Bara stå och snacka lite så att jag inte är ensam.

Jag sitter på ett tåg till Göteborg och har glömt hörlurarna så jag kan själv inte titta på nya Schulman Show. Berätta för mig om det är bra eller inte, vad som är bra och vad som är dåligt!

ag är en så kallad sucker för rysningar. Jag älskar att få dem. Jag är alldeles tydligt inte ensam om saken – ingen företeelse eller känsla har blivit så synonimiserat i landet. Beroende på var vi är i Sverige kallar vi det frysloppor, gåshud, ståpäls och tuppaskinn. Men det betyder samma sak – huden knottrar sig. Det känns som att något försiktigt kryper framinnanför ens skinn.

    Jag älskar att känna hur knottrorna drar in över min kropp. Ibland lägger de sig till rätta på armen och nöjer sig därmed. Andra gånger börjar de vid ryggslutet nästan nere vid stjärten och vandrar ända upp mot nacken och kryper upp mot skallbasen. Det kan hända att jag får rysningar av obehagliga saker. Som när det andra planet flög in i World Trade Center. Men oftast är de sprungna är det djupaste välbehag. Stora händelser. Övermäktiga saker. De här rysningarna är fascinerande därför att vi inte kan bestämma över dem. De kommer när de kommer, övermannar oss när vi minst anar det.
Ravellis räddning mot Rumänien i fotbolls-VM 1994, När Russell Crowe i Gladiator tar av sig masken och säger “I am Maximus Decimus Meriduis, commander of the armies of the north, loyal servant to the true emporer Marcuc Arelius”, när en lång rad militärer skjuter salut samtidigt, När Celine Dion höjer ännu en gång i “Oh Holy Night”, när lillkillen gör “tranan” i slutet av Karate Kid, när Obama ropar YES WE CAN, Paul Potts sång på den tiden han hade dåliga tänder och var nervös, alla historier där delfiner har räddat människor, Youtubefilmen om engelsmännen som uppfostrade ett lejon som de sedan släpptes ut i Afrika och återförenades efter många många år och lejonet kände igen dem och blev så glad och kramig, stående ovationer överlag men i synnerhet när en mycket gammal människa, en legend, ska avtackas, när Whitney Houston sjöng “One moment i Time” till soldaterna i Irak, scener i filmer när de springer på flygplatser för att hinna ikapp sina älskade – och lyckas i sista sekund, när Muhammed Ali tände OS-elden, när Patrik Sjöberg tog 2.42 på Stockholm Stadion, när George Michael sjunger “Don’t let the sun go down” och Elton John plötsligt kommer in på scenen, mitt sommarprat, synen av den där studenten som trotsar krigstanksen på Himmelska fridens torg, amerikanen i “Vem vill bli miljonär” som har en fråga kvar innan han blir miljonär och ber att få ringa sin pappa som sista livlina bara för att kunna berätta för honom: “I just wanted to tell you that I have won 1 million dollars” och sedan säger rätt svar, sista avsnittet av Spin City, när parkinsonsjuka Michael J Fox gör entré, när Kennedy säger “Ich bin ein berliner” inför berlinarna på 60-talet, första gången man såg en publik göra “vågen” under fotbolls-VM i Mexiko 1986, den ryska nationalsången i alla tappningar så länge det är ryssar som framför den, tysta minuter när det verkligen är sådär smärtsamt tyst, när eleverna i “Döda poeters sällskap” ställer sig på skolbänkarna och säger “oh captain, my captain” till Robin Williams, när man tittar för länge upp i rymden en stjärnklar natt och förstår hur liten man är, slutscenen i “En officer och en gentleman” när Richard Gere lyfter upp tjejen i fabriken och bär ut henne till tonerna av “Up where we belong”, ensamma säckpipeblåsare som står på ett berg eller liknande, ljudet av en domares visselpipa som blåser igång en väldigt viktig fotbollsmatch, synen av äldre människor som gråter av lycka.

Gåshuden. Ståpälsen. De där korta ögonblicken av absolut välbehag, det är de som gör det här livet värt att leva.

Det där med mitt sommarprat var ett skämt. Ok?

Jag träffar Amanda på lunchen. Hon har på sig en ny mössa. Den har någon typ av knappliknande där fram. Jag tänker att det kanske är något budskap. Eller kanske bara ”fashion”. Vad är det för knapp?

Aha. Det var en larmknapp. Vad fint!

Vi äter frukost, du och jag. Mellan oss finns en bordsskiva och många års dåligt sexliv. Jag äter filmjölk som blivit dålig av att stå för länge i den här olyckliga miljön. Du har lagt ifrån dig en macka, som bär dina tandkonturer. Du tappar locket till smörpaketet i golvet och säger ”fan” och jag ser detta och säger ”oj”. Det är allt vi säger till varandra. Vi kommunicerar inte mer än så. Jag trummar med handen mot bordsskivan. Du tittar upp, jag ser ljudet irriterar dig och slutar. Jag skulle så gärna vilja tala ut med dig, vet du det. Jag skulle vilja fråga rakt ut: Vad gjorde du igår kväll?

Du blev ganska sen. Du trodde kanske att jag sov? Det gjorde jag inte. Jag sov räv och tittade med vidöppna, olyckliga ögon ut i svartheten när du tassade in i vårt sovrum. Först kom din andedräkt och sen kom du. Du hade druckit vin, det kände jag nog. Och jag hörde hur du tog ett felsteg och snavade till när du tog av dig strumporna, som man gör när man druckit fyra, kanske fem glas vin. Och så kröp du ner
i sängen. Och så låg vi där skräckstela och lyssnade på varandras tystnad. Vi låtsades sova på varsitt håll. Men jag har alltid kunnat höra på din andning när du sover eller inte. Och nu undrar jag: var var du någonstans igår? Och varför svarade du inte i telefon när jag ringde?

Jag skulle så gärna vilja tala med dig om detta. Men det gör jag inte. Jag äter min rostis, dricker mitt kaffe. När jag borstar tänderna betraktar jag mig själv i spegeln länge. Drar handen genom håret, betraktar min kropp. Jag ångrar att jag tillåtit mig själv att bli så här fet. Jag äcklas av mig själv.

Jag går ut i köket igen, kysser dig på pannan innan jag går till jobbet.
“Puss älskling”, säger jag.
“Puss älskling”, svarar du.

Vad gör man när deppen slår till, när mörkret där ute är värre än någonsin, när man inser att ingenting för tillfället kittlar? Jo, man tar upp ett kilo svenska signal på tining och äter opp alltsammans med sin älskling tillsammans med en egenlagad Västerbottenpaj! Och plötsligt: Triumf att finnas till!