Säg nu vad ni tycker om PRECIS ALLT!
GE OSS FEEDBACK!
HUR KAN VI BLI BÄTTRE?

Charlie ville verkligen inte missa soluppgången idag, så hon gick upp klockan fem, för att vara på den säkra sidan. Nu har vi suttit här två timmar och nu börjar det äntligen likna något. God morgon!

Den här semestern är det jag som går upp varje morgon med Charlie när hon vaknar. Inte för att vara gullig mot Amanda, utan för att soluppgången här uppe på berget är otrolig. Charlie vaknar vid sex, strax därefter vaknar Klas dotter Maj-Lis. Och vi tar en kopp kaffe, tar en snus, sätter oss på terrassen och väntar på solen. Det är kyligt, men man känner omedelbart: det här kommer att bli en sensationellt vacker dag. Och så kommer solen och vi nynnar på George harrisons ”Here comes the sun” och vi inser att det är lite fånigt att göra det, så vi slutar. Vi leker med våra barn. Vi diskar upp från igår. Vi förbereder frukosten lite smått, kokar ägg precis så som vi vet att våra tjejer vill ha dem och vid nio väcker vi dem.  morgonrufsiga kommer de kisande ut på terrassen. ”Oj, vad ni gjort fint”, säger de. Det är vår belöning. Det räcker så. Såna är vi.  
  

Tog denna bild för att skryta om att min bok ligger femma på topplistan på Arlanda. Men nu är jag mest nyfiken på: kommer detta fram? Kan man mobilblogga härifrån? Svara!!

Det enda som var bra med den här dagen var att Charlie vaknade 05.45 och att jag därför fick sovmorgon. I övrigt har det här varit en osannolik jävla skitdag.

Fick först veta att inspelningen av Schulman Show var flyttad från vår vanliga Aftonbladet-studio eftersom några hobbykillar på Aftonbladet bokat rummet för att göra ett ishockeyprogram. Hela dekoren, alla stolar och all skit budades till en annan studio på morgonen. Jag tog mig dit och jag hade med mig Charlie eftersom Amanda hade en viktig arbetsdag. Väl framme skulle jag mata henne – upptäckte att jag glömt ALL mat hemma. Charlie var väldigt rädd för alla människor och ville bara vara i mitt knä, vilket gjorde det svårt att klippa manuskorten eller förbereda mig. Under hela sändningen hoppade min öronsnäcka ur. Hade jag varit superproffs hade jag väl klarat det fint, men jag är ingen superproffs, jag blev helt blockad av den där satans snäckan som hela tiden hoppade ut, vad fan i helvete var problemet, ska det vara så svårt att göra en snäcka som inte hoppar ut!

Sen åkte jag norr om stan för att träffa en skrivkonsult som tittade lite närmare på ett av mina skrivprojekt. Han gick igenom det från start till mål. Jag tror aldrig jag blivit så sågad i hela mitt liv. Min känsla efter detta mentala mord på min kreativitet – att lägga ner hela projektet. Jag åkte sedan till Aftonbladet, som bett mig att ställa upp i en kampanj för ett viktigt och mycket välgörande ändamål. Jag skulle fotograferas naken. Och jag tillhör den gruppen av människor som inte känner mig bekväm med min egen kropp. Jag vill inte vara naken inför andra, särskilt inte om fotografen är en ung kvinna. Men jag klädde av mig och stod där och dinglade. Hon fotade mig naken i en kvart. Det var mycket smärtsamt. Precis när jag skulle gå kom hon på att hon plåtat alla andra för kampanjen nakna – med ytterskor på. Hon bad om ursäkt och bad mig ta på mig skorna. Och så började vi om.

Otroligt illa till mods, nästan förlamad av själväckel och obehag lämnade jag Aftonbladet och tog bilen för att hämta upp Calle, som ska låna min bil under en vecka. Jag bad honom om en adress som jag kunde köra till, men han visste inte riktigt var han satt. Allt var oklart. I bakgrunden ropade människor direktiv, som jag följde mycket noga och körde därför fel utav bara helvete. När jag till slut kom fram visade det sig att Calle satt mitt i middagen och bad mig vänta i tio minuter. Jag skulle gärna gjort det, men jag hade inte tid, så jag drog för att handla barnmat som ska räcka i en vecka eftersom vi åker till Frankrike imorgon. Jag plockade på mig ett berg av mat – tills jag upptäckte att de inte hade spagetti bolognese. Spagetti bolognese är det enda som Charlie äter. Allt annat än bolognese är en chansning. Jag blev så jävla arg att jag lämnade korgen och drog – ledsen för detta, ICA Esplanad. Jag åkte till den andra ICA-affären och handlade alltsammans, bar kassar som var så tunga att det blev märken i min handflata och kom till slut hem. Och här är jag nu. Fy fan.

Vi spelade in nypremiären av Schulman Show idag och jag ville så gärna ha en bild på löegendaren Patrik Sjöberg och Charlie. Jag tänkte att det kunde vara häftigt för Charlie att visa upp den bilden för klasskompisarna när hon är 20 (sen kom jag i och för sig på att det är väl lika häftigt som när pappa visade för mig att han hade Anders Gärderuds autograf, jag bara: ”Jaha. So?”)

Patrik visade god vilja, sa ”komsi komsi” med bebisröst, men hon ville inte sitta i hans famn. Så fort jag kom nära blev hon livrädd och förtvivlad. Hela kroppen krängde åt andra hållet, underläpparna började darra och så skrek hon på sätt som man annars bara hör i djurvärlden.

Det blev ingen bild. Vi kom inte närmare än så här.

Charlie gick upp 5.45, vilket gav en skön sovmorgon och framför allt: jag slapp vänta på att Nyhetsmorgon skulle börja. Jag gick upp, gjorde grät till Charlie, utled det där vidriga travprogrammet mellan 5.50 och 6.00 och sen började det.

I vinjetten till Nyhetsmorgon visar sig alltid en farbror i morgonrock. Alldeles uppenbart nyvaken och morgongeggig sitter han med sin kaffekopp vid frukostbordet och har fått så kallat ”stirr”. Han har fått ”stirret”, som man också säger.

Så poppar brödskivorna upp ur rosten, han rycker lyckligt till och återgår till verkligheten. Det är väl trevligt. Men jag stör mig på morgonrocken. Den är så…öppen. Man ser hans bröstkorg. Är det verkligen, ja… Är det verkligen NÖDVÄNDIGT? Jag tycker det är lite snubbigt.

Kan han inte stänga morgonrocken, usch, det där vill man ju inte se.

Jag har aldrig fått pryda ett tidningsomslag på det här sättet förut. På sin höjd har det hänt att jag fått plats längst ner i hörnet på tidning av typen ICA-kuriren med en liten text av typen: ”…och så har vi träffat Alex Schulman också”. Det här är första gången som jag är med på BILD och allt. Och det är inte vilken tidning som helst – det är Nöjesguiden!

Undrar ni varför jag är med på deras omslag? Äh, jag vet inte, det är väl inget speciellt, de hade nån lista, jag vet inte, nån lista där de listade Sveriges bästa kritiker eller nåt sånt och jag vann väl den eller nåt, det var väl inga konstigheter så, inga konstigheter alls.

Så här såg Amanda ut en liten stund efter förlossningen i somras. Det var an närklig förlossning. Jag hade inte förstått förutsättningarna, men framför allt: det hade inte Amanda heller. Amanda hade inte förstått det här med ”krystning”. Hon hade inte begripit att hon skulle vara tvungen att TRYCKA ut Charlie. Hon trodde tvärtom att hon skulle HÅLLA EMOT. Mycket roligt. Amanda har skrivit en hel krönika om förlossningen – LÄS DEN GENOM ATT KLICKA HÄR!

Ibland flyter livet så bra. Igår bjöd vi in CALLE och ANITHA på middag. Lite spontant, sådär. AMANDA varskodde mig om att vi inte hade något vin hemma, så jag ringde Calle och frågade om han hade en flaska hemma. Han tvekade lite. ”Jo, jag har en flaska…” Han tvekade ytterligare. ”Men den fick jag i present från SCHIBSTED, den kostar 500 kronor.”

Jag sa till honom att strunta i att ta med den, herregud, det är ju bara en enkel söndagsmiddag, men Calle var artig och sa: ”Det är klart att jag tar med den. Det är ju bara en flaska vin!”

När de väl kom hem till oss upptäckte Amanda att vi faktiskt hade en flaska vin i kylen. Det var ett vin av lite enklare SORT. Vi blev väldigt uppåt. Det vore väl dumt att slösa en så fin flaska vin som Calle kom med på en enkel söndagsmiddag. Bättre, då, att dricka vårt billigare vin. Sagt och gjort. Vi drack och det smakade helt okej.

Och nu står jag här med en flaska vin i 500-kronorsklassen. Och ikväll har vi och hans MARCUS DUNBERG och hans förrtjusande argentinska fästmö Solana på middag. En riktig finsmakare. Han kommer att bli så imponerad över att vi har en riktigt fin flaska SANCERRE att bjuda på.

Wow! Livet behandlar mig väl!