Jag berättade om att jag skrev en novell om döden. Den är nu publicerade i fin-fina tidningen Fokus. Den tidningen kan ni köpa, men varför göra det när ni kan läsa texten på deras webbplats. Om ni vill läsa min text om döden i Fokus, klicka HÄR.

Men tänk på att den är lite deppig. Det är ju fredag och varför läsa om dysterheter av det slaget. Om ni vill ha lite ROLIGARE extern läsning, så ska ni läsa Västerås Tidning. De skriver idag en lång, lång artikel om mig och min felkörning. Så här var det. Jag skulle till Västerås för att föreläsa. Jag tog fel avfart, hamnade på någon 70-väg och kom sent till föreläsningen. Jag berättade detta för publiken. En reporter snappade upp saken och tog sig ut till avfarten där de misstänker att jag körde fel och diskuterar hur det kunde gå till. Vad såg Schulman här? Varför valde han att köra vänster? Läs med av den rafflande historien HÄR.

Och om ni bara vill läsa en riktigt bra blogg, så rekommenderar jag Filip Hammars frus Jennies blogg. Jag vet inte varför jag hela tiden läser den. Men det gör jag. hela tiden. Ofta när Amanda lånar min dator så ser hon att Jennies blogg ligger uppslagen. Till slut har hon frågat: ”Alex. Vad är grejen med Jennies blogg?” Varför läser jag den hela tiden? Venne. Säg vad ni tycker om den. LÄS HÄR!

Idag är det premiär för min nya talkshow som sänds på Aftonbladet.se. Det är ett underhållningsprogram som sänds en gång i veckan. Det var kanske inte BRILJANT på alla plan, men det var första programmet och visst känns det som att det där kan bli riktigt bra vad det lider!

Säg bra.

Charlie vaknade 05.50 och jag kände på en gång att det här var en bra dag. Charlie var på ett alldeles strålande humör. Hon låg och fnissade och åmade sig och gjorde sig till för mig. När jag pussade henne på magen blinkade hon med de stora ögonen, flirtade hejvilt.

 

Hon ville visa upp sin nya konst – att hålla tag i båda fötterna samtidigt. Det där har hon övat på länge, men det var först igår eftermiddag som det lossnade för henne.

 

Jag gick med henne till köket för att hälla upp bröstmjölksersättning i flaskan. Men de där jävla förpackningarna är ju vidriga. Jag biter upp dem, men det är en plasthinna som gör att det rinner åt sidan och hamnar utanför. Jag vet inte hur många liter jag har fått svabba bort från diskbänken den här hösten.

 

Så åt vi. Charlie gillar numera att hålla flaskan själv. När jag hjälper henne blir hon arg.

 

Sen ville jag ta ett bad. Klyftiga jag bar in babygymmet in till badrummet och placerade Charlie i det. Hon brukar tycka att det där gymmet är intressant i 20 minuter – den tid jag skulle vilja ha för ett härligt bad.

 

Jag frågade Charlie om det var okej om jag tog ett snabbt bad och det hade hon inga bekymmer med alls.

 

Jag sa: ”Säkert?” Och då log hon och intygade att det verkligen inte var några problem alls. Hon kunde absolut roa sig med nallebjörnarna som hänger från babygymstaket och sånt ett tag.

 

Sen gick vi och klädde på oss. Charlie visade upp en ny konst – att hålla tag den ena handen med den andra.

 

Sen gick vi till jobbet. Den här bilden har jag med mest för att ge er som gillar sånt chansen att anmärka. För mycket kläder, för lite kläder, fel vantar, fel vagn, fel lutning, farlig knytning, fel mössa, ful mössa – varsågod!

 

Jag gick förbi Brunkebergsbageriet och köpte en macka fylld med prickig korv. Och en latte! Så satte vi oss i min fåtölj och tittade ut på de morgontrötta fotgängarna på väg till arbeten.

 

Jag visade Charlie mitt nyaste tillskott i bokhandeln – en i det närmaste komplett samling med Jackie Collins-böcker. ”Vad sa du nu då”, sa jag stolt. Charlie sa ingenting.

 

Hon somnade.

 

Okej, dags för mig att börja dagen. Måste skriva lite! Härligt. God morgon, mina vänner!

Jag kom hem och då hade Amanda gjort överraskningsmiddag, så jag kunde inte göra något recept till er. Jävlar i min lilla låda, vilken usel bloggdag. Magnifik i sin uselhet. Ledsen för det.

Äh, vilken dag. Jag håller på med ett långfilmsmanus tillsammans med en kompis, mer om detta senare om ni vill höra, och sitter i möten med vår förhandlare om saker i filmkontraktet som står så fintstilt att man måste lägga pannan i bordsskivan för att kunna läsa. Jag får ont i huvudet av att läsa så små bokstäver. Dessutom sitter jag med två olika krönikelämningar idag – båda till Aftonbladet. Jag går nu över från nöjet till huvudtidningen och skriver mina krönikor där. Det ser jag fram emot mycket. Men denna vecka skriver jag dubbelt, en för nöjet och en för huvudtidningen. Jag försöker simultanskriva dem, men det fungerar inte. Dessutom har jag idag börjat en 4-dagars-AIK-blogg inför det SM-guld som vi ska ta på söndag (den hittar ni HÄR) och till råga på allt detta håller jag på med förhandlingar om nästa bok som jag sitter och skriver här i butiken.

Den här bloggen, som jag nog håller mest kär av allt, har blivit lidande idag och för detta ber jag om ursäkt. I gengäld kommer jag ikväll att lägga ut ett spektakulärt gott recept med bilder och allt. Jag lovar, ni kommer att tacka mig i flera år. “Det var Schulman som visade det här receptet på en pappablogg han hade för många, många år sedan”, kommer ni att säga. 

 

Här är bilden på Calle och Carolina, som jag träffade igår.

Hej, vänner. Det är lite struligt rent tekniskt med bloggen. Det går inte att lägga upp bilder i den. De studsar på ett baske mig genomvidrigt sätt. Jag försöker lägga upp dem gång på gång och de bara studsar. Jag fick alldeles nyss ett mail från bloggchefen som beklagade och berättade att det rörde sig om en ”krasch” i deras system.Denna krasch gör att jag inte kan lägga upp bilder. Dessutom är det svårt att skriva rena texter också. Men det beror nog på att jag dratt i mig en hel flaska vin.

Nåja.

Detta om detta.

Men herregud. Bilden kom inte med. Här är den. 

Träffade Carolina Gynning och brorsan på stan. Det var härligt att träffa dem! 

Charlie ska ut på promenad. Vi har donat med att klä på henne i en timmes tid. Det är inte så lätt att klä på Charlie. Hon böjer inte lederna som man vill. Det borde vara en enkel sak att böja in hennes arm och sticka in den i jackan, men här finns stort motstånd. Hon har verkligen ingen som helst lust. Och man är ju rädd om den lilla armen, man måste vara varsam med den. Man måste få henne att VILJA böja den. Locka henne att vika in den. Kittla, böja, pocka.

Det är svårt. Till slut tröttnar man. Blir lite mer bestämd. Då börjar hon skrika. Hon skriker högt nu. Man får plötsligt väldigt bråttom. Man inser att nu skriker hon, lika bra att klä på henne allt på en och samma gång. Man vill göra allt under samma skrik, så att säga. Och man jäktar med byxor, tröjor och jackor och vänder och vrider och säger “såja” och Charlie skriker bara högre och högre, hela hon vibrerar av den djupaste ilska och man står där och får den renaste PANIK världens någonsin skådat och till slut är man klar och man lyfter upp henne mot axeln för att trötsta och i den rörelsen är hon så arg att hon håller på att pulvriseras, bli en rasande liten hög med pulver som försvinner i en nysning.

Och sen går man ut på promenad med henne. Det tar en timme innan hon hämtat sig. Hon ligger där i barnvagnen, fortfarande chockad över behandlingen. Skakad över insikten om att hennes föräldrar tydligen vill henne mycket illa.