Någonstans på sovrummet i vår lada finns en syrsa som visslar försiktigt för att sedan tystna. Jag känner snart att jag måste söka upp syrsan och döda den. Och det gör jag också. Jag finner den på golvet vid skötbordet och släpper ner DVD-filmen Bourne Identity över den och det krasar läskigt och det enda som går att urskilja när jag sedan lyfter upp filmen är dess tentakler. Resten är klet. Jag klarar inte av syrsor. De gör mig så dystra för de påminner om ålderdomen. Visste ni att äldre människor inte kan uppfatta ljudet av syrsor? Pappa kunde inte göra det så länge jag kan minnas. Han tyckte att det var en festlig sak, vi satt i kvällningen på torpet hela familjen och syrsorna började spela och hela familjen förundrades men pappa hörde ingenting. Jag fann det alltid så dystert, som om pappas organ redan börjat avveckla sig själva, som om de försiktigt förberedde sig på döden.

Jag skyfflar bort klet av syrsa med en tidning och kastar i kaminen. Jag tittar till Charlie. Hon kämpade länge mot sömnen, men har äntligen givit upp. Jag och Amanda går ut tillsammans och dricker ett glas vin på uteplatsen. Det är gnistrande stjärnklart och vi tittar snabbt upp och sedan ner och är fullständigt överens om att vi hatar rymden. Det är vårt exakta ordval, vi hatar den och all ofattbarhet den rymmer. Att titta upp mot rymden längre än en minut skulle förmodligen göra mig sinnessjuk. Jag vill inte se den över huvud taget. Vi är båda överens om att vi någon dag måste ta tag i det här med rymden, men inte idag. Vi dricker ett glas vin, håller om varandra i mörkret och så går vi in för att lägga oss i sängen och värma Charlie Schulman från var sin sida.

Jag lägger den sista handen över mitt P1-Sommar-manus och börjar till sist bli nöjd med texten. Det har varit den svåraste text jag skrivit, jag har aldrig mått sämre, jag har aldrig mått bättre, det har tagit otroligt lång tid, men det har också varit bland det mest självutvecklande jag gjort. Jag kommer, till skillnad från de allra, allra flesta av årets Sommarpratare, att vara värd för programmet LIVE. Alal andra spelar in i färväg, men det här är ett program som jag MÅSTE hålla live. Annars falnar det så fasligt. Därför åker jag hem till Stockholm på fredag för att direkt från studio ett i Stockholm prata i radion i en och en halv timme.

Den här stunden kommer jag att fylla med en berättelse om “året som förändrade mitt liv”. En sann saga som börjar den första augusti 2008 i och med min skilsmässa och som slutar den 1 augusti 2009, samma sekund som “Sommar” slutar klockan 14.30. För det här var verkligen året som färändrade mitt liv. Och jag vill berätta om det.

Jag hopps ni vill lyssna! Det kommer att bli mycket spännande!

Charlie kan bli mycket irriterad om hon känner att ingen bryr sig om henne. Att ligga  ensam i barnvagnen utan vänliga händer omkring sig är det värsta hon vet. Hon mår som allra bäst när man byter hennes blöja. Då känner hon sig uppmärksammad, bekräftad, hon ÄR någon. Charlie Schulman har helt enkelt ett mycket stort bekräftelsebehov. Hon vill synas, ta plats och ställa till liv. Hon vill hela tiden vara i centrum. Det har hon ärvt från sin mamma, tror jag.  

Jag vaknar klockan 07.00 i min säng. Det har varit lite myggigt de senaste dagarna, så vi har haft vår myggardin över sängen nerfälld. När jag vaknar känns det som att jag ligger i en himmelssäng. Det är så intressant att ligga om natten och lyssna på myggorna i mörkret. Man ser dem inte, men man hör dem på distans och man förstår att de svävar där, alldes utanför nätet, trevar intensivt längs sömmarna för att hitta luckor. När jag stiger upp på morgonen ser jag en lång rad döda myggor på golvet, längs kanten av nätet. De har känt vittringen av blod, vägrat ge upp och sedan dött av utmattning. Jag blir alltid lite dyster när jag sopar bort de där myggorna. Jag har en känsla av att fruktansvärda saker har hänt när jag sov.

Jag bär Charlie till skötbordet, byter blöjor, tar på henne nya kläder och så lägger jag en varsam hand över hennes späda kropp och betraktar henne. Vad är hon på för humör idag då? Ska jag ta henne i barnvagnen eller kommer hon att kräva babybjörnen? Hon ser lugn och harmonisk ut. Vi tar en vild chansning – det blir barnvagnen. Den hisnande känslan av att som pappa leva ”det farliga livet” infinner sig.

Jag lägger ner henne i vagnen. Det är redan 21 grader och sol ute, men jag tar ändå på henne en mössa, för gör jag inte det kan det hända att Amanda blir galen. Över hennes huvud placerar jag Amandas nattlinne. Varje gång vi lämnar Amanda tycker Charlie att det är så härligt att ha den att snusa i. Det där nattlinnet är kanske det viktigaste Charlie har. Jag känner mig lite utanför när jag ser henne gosa med det, men jag tycker samtidigt att det är så otroligt rörande att jag nästan tar till lipen.

Jag har sätter på Peter Settmans gamla sommarprat i min Iphone och så börjar promenaden. Jag vandrar förbi Amandas systers Hannahs hus, som är så bullerbyskt fint att det inte är sant. Hon sover fortfarande där inne. Jag vandrar försiktigt förbi. Peter Settman har inte manus när han pratar i ”Sommar”. Han improviserar. Det är olyckligt. Att inte ha manus gör att alla ens tal-tics ger sig till känna. Jag har bara lyssnat fem minuter, men Settman har redan sagt ”om jag ska vara helt ärlig…” fyra gånger. Man måste ha manus. Man kan inte förlita sig på sin egen ”sköna stil”. Det är en läxa som Peter Settman lär mig. Han är i och för sig väldigt rolig. Ett geni i det lilla, denne Peter Settman.

Jag vandrar förbi svärfar Bengans lada. Vad är det där för skylt? Vad har Bengan för sig nu egentligen?

Jag går dit och ser en massa marockanska möbler på hans gård. Okej. Bengan ska göra business. Bäst att inte lägga sig i. Bäst att sjappa.

Så går jag till bageriet lite längre bort på grusvägen. Jag får mig en latte. Jag tar fram datorn. Charlie sover sött. Jag skriver några rader på manus. Det här är en härlig stund. En fin start på dagen. God morgon!

Du är på mingelfest. Du känner inte riktigt någon, alla är bekantas bekanta. Plötsligt får du syn på en kompis i vimlet och du blir så glad, så LÄTTAD, att du rusar mot honom. Han står med en person du inte känner alls. Du hälsar på din vän och din vän introducerar dig för främlingen. Ni står och språkar alla tre. Det är otvunget, du får feeling, det känns bra. Plötsligt avviker din vän till baren för att ta ett till glas vin och kvar står du med främlingen.

Allt förändras. Det blir plötsligt väldigt stelt. Där står du med en fullständig främling och mannen som band er samman är försvunnen. Och han säger ”jaha” och blickar ut mot folkmassan och du säger ”jaha” och smuttar på din drink. Och det är så stelt och hemskt och det enda du tänker är HUR LÅNG TID KAN DET TA ATT HÄMTA ETT TILL GLAS VIN!?

Och så börjar ni kallprata med varandra på ett fullständigt fasansfullt sätt. Du mår fysiskt illa av den stela atmosfär som plötsligt infunnit sig.

Exakt precis på pricken den känslan får jag när jag ser Anders Lundin utföra de så kallade mellansnacken med artisterna under ”Allsång på Skansen”.

Förstår ni vad jag menar?

Har ni sett vad jag har på min barnvagn? En latte-hållare! Det innebär att jag med mina båda händer kan utföra en avancerad manöver med barnvagnen och sekunden senare andas ut, fundera över vad jag gjorde bra och vad jag gjorde dåligt över en slurk kaffe. Jag är väldigt glad över denna hållare. Dessutom utgör den ett mycket uppskattat skämt bland mina lite mer ”killiga” killkompisar då jag pekar på den och säger: ”Det är fint med en bärsahållare ändå.” Alltid samma succé. Gapskratt, hajfajvs och någon som säger ”skön där”. Sådana är vi killar. Vi kräver inte mycket för ett skratt. Härligt. Okej. Det var det. God natt då, vänner. 

Jag bråkar med Patrick Ekwall på mejl. Han skrev på Twitter om att han hade ”ett rosérace på Kallis” på Gotland och det tyckte jag var så utomordentligt fånigt av en vuxen man att skriva att jag retades lite med honom om det. Nu har Ekwall gått i taket och tycker att jag är ”elak”. Och jag å min sida tycker att det är lite väl magstarkt av den elakaste sportjournalisten i Sverige att beskylla andra för att vara just elaka. Begriper mig inte alls på honom. Han delar ut sin skit till höger och vänster och anser sig själv vara fridlyst.Och jag skriver det och han svarar och jag svarar och han svarar.

HERREGUD, tänker jag till slut.

Det är PRECIS det här jag INTE vill tillbaka till i Stockholm. Det är precis den här typen av GEGG som gör att jag vill stanna kvar här på Gotland året ut. Jag orkar inte bråka med någon Ekwall eller någon alls om rosérace på Kallis. Det känns inte värdigt. Jag är på Gotland. Jag grillar Gotlandslamm. Jag klipper gräs. Jag kissar i gräset. Jag lagar en eker i cykeln. Jag gör bröstmjölksersättning till min dotter. Jag köper baguette på bageriet. Jag fiskar kräftor. Jag hänger tvätt. Jag dricker kaffe med kron, som i Calle Schewens vals. Jag sopsorterar. Jag hytter med näven år förbipasserande bilar som kör för fort. Jag sätter an planta i marken.

Allt detta känns 2000 procent viktigare än att bråka med Patrick Ekwall om hans rosérace på Kallis.

Jag vaknade och lade mig på en solstol med Charlie. Charlie tycker inte om att sova i barnvagn. Hon tycker bara om att sova med kroppskontakt. Vi har därför små härliga stunder, jag och Charlie, då vi ligger och snusar tillsammans.

Så kom Bengan och skulle tafsa och pussas och infektera Charile med sitt sjuka skägg. Inget att göra. Bara att gila läget, gilla-la-la-la-läget.

Sen kom Mats och hälsade på. Jag köpte en tavla på loppis häromveckan bara för att pojken på porträttet såg exakt ut så som man kan tänka sig att Mats såg ut som barn. När Mats kom bad jag honom sätta sig bredvid. Är de inte lika varandra? Titta på håret! Ögonen!

Sen hade vi tid hos barnmorskan. Charlie är perfekt! ljuvlig längd, utomordentligt huvudomfång och strålande vikt. Charlie är helt enkelt en otrolig bebis.

Sen kom vi hem och Amanda piffade till sig för sin tjejkväll. Hon frågade om vi skulle klara oss. Jag sa att hon inte skulle behöva oroa sig. Hon sa att hon inte ville ha något ”spring” bort till henne, för det var faktiskt en tjejkväll. Jag sa ”självklart inte”. Sen gick hon.

Tjejerna märkte ingenting, men jag smög ganska mycket i buskarna. Jag såg dem och ibland hörde jag vad de sa också. Jag ägde dem så hårt!

Sen gick jag hem och titta där då! Egenfångade kräftor! Jag ska inte gå in på hur jag fiskade dem, för jag är lite osäker på vem som ägde vattnet, men det var ett äventyr. Sedan – koka i vatten, salt, öl, krondill och några sockerbitar och där har vi den – sommarens första kräftor.

Att äta kräftor som man dessutom fångat och kokat själv. Jag vet inte om det finns något härligare på jorden. Jag var så lycklig.

Sen kom Amanda och Charlie hem och vi nattade henne. God natt, Charlie. Och jag och Amanda tog ett glas vin. Det var en härlig dag.

Amanda ska på tjejmiddag. Hon ska lämna Charlie här hos mig. Hon säger att hon kanske blir sen. Att jag får klara mig själv. När hon gått går jag fram till Charlie. Hon sover nu. Men vad händer när hon vaknar? Jag känner mig så maktlös utan mjölktuttar. Jag kan vyssja och fylla och gunga och sjunga, men om hon är hungrig så är hon hungrig. Och vad gör jag då? Jo, då går jag med henne till Amanda. Tur att tjejmiddagen är hos hennes syster som bor 15 meter bort. Men tills vidare leker vi att Amanda är långväga borta och att det bara är jag och Charlie och en lada. Och den leken leker vi tills att charlie utstöter den första vokalen i ett långt tjut. Då går hjälplösa jag med Charlie till tuttarna.  

När Charlie var nyfödd var hon, ja.
Hur ska man beskriva det?
Hon var lite luden om ryggen!

Det såg faktiskt ganska märkligt ut med en så söt liten tjej och så en gubbrygg med en massa hår. Amanda frågade om jag tyckte att Charlie hade mer hår än vanligt på ryggen, om jag hade tänkt på det, och då sa jag “nej, nej, det har jag inte tänkt på”. Men inom mig funderade jag redan på laseroperationer. Jag tyckte så synd om Charlie. Tänk vad retad hon skulle bli för allt hår på ryggen! Jag bestämde mig för att det där håret skulle bli min och Charlies hemlighet. Jag skulle ALDRIG visa någon människa hennes rygg. Så fort vi får besök – lägg Charlie på rygg och låt henne ligga så tills de går hem!

Det där håret har nu försvunnit helt och hållet och jag fick först idag veta att det är fullständigt normalt att bebisar har hår på ryggen som sedan försvinner. Men de där dagarna i skräck. Charlies och min mörka hemlighet. Och jag såg framför mig hur håret blev allt längre, hur jag gick upp i smyg om natten och rakade bort det. Nej, det var inte roligt. Det har varit fruktansvärda dagar.