Kommer Wayne Rooney att fortsätta slåss om skytteligatiteln de kommande åren?
Jag tror inte det.
Hans framtid finns på mittfältet.

När Robin van Persie köptes till Manchester United var det flera läsare som mejlade och frågade om det kunde innebära ett positionsbyte för Wayne Rooney.
Manchester United har länge misslyckats med att hitta en världsklassmittfältare. Ifjol vikarierade Rooney i rollen i några matcher på hösten.
Han gjorde det bra. Inte fantastiskt, men ändå tillräckligt så lovande att man inte kan utesluta tanken. Framför allt i Champions League-matchen mot Otelul Galati där han fungerade i ett rakt 4-4-2-system.
Wayne Rooney klarar att hämta bollar långt ned i plan, klarar att spela på få tillslag, klarar att spela sig ur trängda lägen, klarar att värdera mellan långt och kort spel.
Rooney själv har berättat att han studerat Xavi för att klara just dessa moment.
Han har dessutom förmågan att flytta boll, på samma sätt som Moussa Dembélé utnyttjat sina anfallsegenskaper i sin roll som sittande mittfältare.
När Michael Carrick hittade formen framåt december – han brukar vara en slow starter – fick Rooney återvända till anfallet igen. När säsongen var över hade han slutat tvåa i skytteligan. Det var ett bevis på att han fortfarande kan göra mål, men jag har ändå känt att det finns flera saker som talar för att hans framtid finns på mittfältet. Det var därför jag hade med det som ”framtidsalternativet” när jag analyserade tänkbara startelvor med Robin van Persie.

Teorin fick ännu mer luft idag. Det största hindret för ett positionsskifte som jag sett har varit att Rooney själv inte skulle vilja. Men nu öppnar han istället för det. I sin nya självbiografi som återges av Daily Mirror, berättar han:
– Jag spelade litegrann där förra säsongen. Managern anser att jag kan göra ett jobb där. Med Tom Cleverley, Anderson, Michael Carrick och Darren Fletcher skadade, bad han mig hjälpa laget.
– Jag gillar när jag får vara i händelserna centrum som playmaker. Jag får mer boll, blir involverad och efter en match tänkte på att spela där permanent, men bara senare i karriären.
Varför inte bara fortsätta som anfallare och slåss om skytteligatitlar?
Jag är inte säker på att Rooney kommer att vara lika effektiv framöver.

Wayne Rooney har förändrats sedan han slog igenom i Everton för tio år sedan. Han var han en anfallare som byggde sitt spel på fart, djupledslöpningar och passion. Nu är han en smart playmaker som sällan utmanar.
Det är påtagligt hur sällan han utmanar försvarare i en mot en-situationer nuförtiden.
Rooney ger en antydan om att han själv känner att han tappat lite av kvickheten.
– Varför mittfältare? Som mittfältare behöver jag inte vara lika skarp. När jag känner att jag inte har snabbheten att springa ifrån försvarare kommer jag förmodligen kliva ned på mittfältet så jag kan fortsätta att påverka spelet.
Tio års Premier League-spel har satt sina spår.
– Fysiskt har jag tagit stryk genom åren av att bli överkörd av mittbackar i Transformer-size och att få smällar på musklerna av alla fall och tacklingar. När jag kliver upp på morgonen efter en match har jag svårt att gå första halvtimmen. Det smärtar lite. Så var det inte när jag var yngre. Jag minns efter träningar med Everton och United hur jag ville spela ännu mer. Fotbollen har haft stor påverkan på min kropp eftersom jag baserar mitt spel på speed, kraft och intensitet, skriver Rooney i självbiografin.
Genom karriären har han beskyllts för att vara överviktig. Han berättar om en försäsong då han återvände med något kilo för mycket.
– Jag drack några drinkar när jag var iväg. Då blev jag tjock. Jag är inte som Ryan Giggs som bara är ben och muskelmassa. Jag har lätt att gå upp i vikt. Det är inte så stort problem, jag vet att jag kan förändra det på en vecka eller två.
26-åringen (fyller 27 i oktober) bekräftar att han helst spelar striker.
– Innerst inne skulle jag vilja spela längst fram, för jag tror att jag fortfarande kan göra nytta där, men jag deppar inte över det.

Läs mer: Analys jag gjorde förra året om Rooney som mittfältare i min förra Eurosport-blogg.

***
Vad tror ni – kommer Wayne Rooney byta position i framtiden?

Nähä. Det blev ingen Alessandro Del Piero i Liverpool.
Gazzetta dello Sport rapporterar ikväll att Juventus-legendaren har bestämt sig för spel i Sydney FC.
Så synd.
Inte bara för att Liverpool skriker efter en anfallare. Det hade också varit en sätt att sluta cirkeln 27 år efter Heysel. En Juventus-ikon skriver på för Liverpool, klubben vars supportrar gjorde sig skyldiga en av tidernas största läktarkatastrofer.

Det hade också varit en ynnest att få se denne gudabenådade spelare i världens mest konkurrenskraftiga liga. Han hade uppskattats även på bortaarenorna.
Jag kommer aldrig glömma när han spelade en träningsmatch mot Manchester United för några år sedan och Old Trafford hyllade honom med en stående ovation när han blev utbytt. Bara sådär.
Hade han kunnat göra bidra med något som 37-åring?
Ja, jag tror det. Som ”impact sub” från bänken hade han kunnat vara en tillgång.
Liverpoolfansen är besvikna. Kanske allra mest den som skrev på Twitter att han skulle göra frun på smällen igen om Del Piero skrev på – bara för att få döpa sitt barn efter idolen. Oavsett kön.

Nåväl. Liverpool får leta vidare bland dessa kontraktslösa fotbollsarbetare.
Daily Mail sammanställde idag en lista över spelare som inte har någon klubb och som därför får värvas utanför transferfönstret. Nu ikväll kom nya listor från Italien med spelare som är tillgängliga. Sedan finns ett gäng avdankade lirare som vi känner från Tyskland.
Här är några spelare som står utan kontrakt från de fem största ligorna:

Anfallare
Emile Heskey, Aston Villa (senaste klubb)
Hernán Crespo, Parma
Mikael Forssell, Leeds
James Beattie, Sheffield United
Eidur Gudjohnsen, AEK Aten
Florent Sinama Pongolle, Sporting Lissabon
John Carew, West Ham
Darius Vassell, Leicester
Kanu, Portsmouth

Mittfältare
Nigel Reo-Coker, Bolton
Owen Hargreaves, Manchester City
Akos Buzsaky, QPR
Jason Koumas, Wigan
James McFadden, Everton
Papa Boupa Diop, West Ham
Thomas Hitzlsperger, Wolfsburg
Cristiano Zanetti, Brescia
Marco Marchionni, Fiorentina
Vince Grella, Blackburn
Michael Ballack, Bayer Leverkusen
Tim Borowski, Werder Bremen
Hasan Salihamidzic, Wolfsburg
Fransisco Farinos, Levante
George Boateng, Nottingham
Lee Bowyer, Ipswich

Försvarare
Andreas Hinkel, Freiburg
Hérita Ilunga, Doncaster
Pascal Chimbonda, Doncaster
Per Kröldrup, Fiorentina
Gianluca Zambrotta, Milan
Fabio Grosso, Juventus
Simone Loria, Bologna
Sebastian Boenisch, Werder Bremen
Mikael Silvestre, Werder Bremen
Andreas Ibertsberger, Hoffenheim
John Mensah, Lyon
Abdoulaye Méïte, Dijon
Djimi Traoré, Marseille
Asier Del Horno, Levante
Miguel, Valencia

Målvakter
Artur Boruc, Fiorentina
Craig Gordon, Sunderland
Francesco Antonioli, Cesena
David James, Bristol City

I morse fanns fler namn på den här listan. Men sedan blev Ivan Klasnic klar för Mainz, Michael Owen för Stoke och Alessandro Del Piero bestämde sig för Sydney. Man skulle kunna slänga in rena nostalginamn som Robbie Fowler, men jag tvivlar på att han är lösningen för Liverpool år 2012.
Det jag funderade på är om såna här ”panikvärvningar” – eller vad man nu ska kalla det för – har lönat sig någon gång.
Jag menar inte en vanlig Bosman-värvning alltså, utan har någon klubb värvat en spelare som stått kontraktslös efter att fönstret varit stängt – och som sedan gjort succé?

Jag minns iallafall ett fint exempel. Stephen Carr.
Han fick inget nytt kontrakt av Newcastle sommaren 2008. När vi var framme vid december och ingen klubb hade nappat lade han skorna på hyllan.
Jag minns hur han berättade i en intervju om tomheten han kände när han gick och väntade på att någon klubb skulle höra av sig, men samtalen uteblev.
Det var, som han sa, en sak att Premier League-klubbarna inte stod på kö. Men att ingen klubb, oavsett nivå, ringde smärtade.
I januari började han träna ändå med Birmingham. Alex McLeish blev tillräckligt imponerad för att ge honom ett kontrakt för resten av säsongen. Birmingham gick upp i Premier League. Under sommaren fick han ett nytt ettårskontrakt så då var han plötsligt tillbaka i Premier League, ligan där han spenderat 15 år med Tottenham och Newcastle. Och då var det som om han upplevde en ny vår.
Vid 33 års ålder nådde Stephen Carr återigen upp till nivån han höll när han stod på toppen av sin karriär. Om inte än högre.
Han var en av Premier Leagues bästa högerbackar när Birmingham överraskande nådde en nionde plats som nykomling. Han bar kaptensbindeln.
Gratisvärvningen hade betalat sig – rejält.
Stephen Carr är än idag lagkapten för Birmingham. Över fyra år har gått sedan den där sommaren då ingen hörde av sig.

***
Kan ni komma på fler kontraktslösa spelare som värvats utanför transferperioderna och som sedan överträffat förväntningarna?

***
Vilken kontraktslös spelare vill du att Liverpool satsar på? Är det något namn på listan som ni tror skulle kunna tillföra något i en PL-klubb?

Tottenham värvade in franske landslagsmålvakten Hugo Lloris på deadline day. Han lär få finna sig i en plats på bänken om Brad Friedel ska fortsätta spela så här.
Armerikanen gjorde en fin insats förra omgången (och borde kanske ha varit med redan då). I lördags räddade han faktiskt Spurs från ett nederlag mot Norwich (1-1).
Jag har glädjen att plocka ut en svensk i elvan: Jonas Olsson gjorde det som ingen annan klarat hittills under säsongen, nämligen att neutralisera Marouane Fellaini. Olsson gjorde en prickfri insats på The Hawthorns när WBA vann med 2-0.
Abou Diaby är given på mittfältet efter sin man of the match-insats på Anfield. Han får sällskap av Mohamed Diamé, West Hams Bosman-värvning som gjorde en stark tvåvägsinsats mot Fulham.
En annan West Ham-spelare, Andy Carroll, var högaktuell för anfallspositionen till dess att Robin van Persie bjöd på show mot Southampton och på egen hand fixade tre poäng åt Manchester United.
Omgångens spelare: Robin van Persie, Manchester United.

Fotnot: Som ni ser har jag tagit med matchen Chelsea-Reading (4-2) som spelades 22 augusti, men som tillhörde den tredje omgången.

Mitt ”Omgångens lag”:
Brad Friedel, Tottenham
———————————————-
Guy Demel, West Ham
Jonas Olsson, West Bromwich
Thomas Vermaelen, Arsenal
Ian Harte, Reading
———————————————–
Abou Diaby, Arsenal
Mohamed Diamé, West Ham
———————————————–
Hatem Ben Arfa, Newcastle
Robert Snodgrass, Norwich
Eden Hazard, Chelsea
————————————————
Robin van Persie, Manchester United

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Lukas Podolski (Arsenal), Santi Cazorla (Arsenal), Mikel Arteta (Arsenal), Joe Allen (Liverpool), Brad Guzan (Aston Villa), Morgan Schneiderlin (Southampton), Jason Puncheon (Southampton), Andy Carroll (West Ham), Nathan Dyer (Swansea), Steven Fletcher (Sunderland), Claudio Yacob (West Bromwich), Shane Long (West Bromwich), Gareth McAuley (West Bromwich), Peter Crouch (Stoke), Ali Al-Habsi (Wigan), Carlos Tévez (Manchester City), Paul Scholes (Manchester United), Garath McCleary (Reading), Pavel Pogrebnyak (Reading), Wayne Routledge (Swansea).

***
Har jag missat någon spelare som borde uppmärksammas? Annars kan ni alltid tycka till genom att utse ”Omgångens floppspelare”.

***
Här kan ni se tidigare ”Omgångens lag”.

De späckade fotbollshelgerna medför problem.
Det finns nämligen ingen tid att hinna skriva om matcherna.

I går steg jag upp ur sängen, kollade Rayo Vallecano-Sevilla (Rayo-tränaren Jemez testade innovativt spelsystem), liverapporterade Liverpool-Arsenal, fortsatte med Southampton-Manchester United, tog paus för att äta, för att sedan fortsätta med att kombinera Inter-Roma, Lille-PSG och Barcelona-Valencia.
Tv-utbudet är för stort för att samtidigt klara av att driva en blogg.
Nåväl, här är lite slutsatser från helgen.

van Persies briljans maskerar Uniteds problem
Det fanns många som undrade varför Alex Ferguson värvade Robin van Persie. Det var en berättigad fråga eftersom han hade en anfallsbesättning så vass att Dimitar Berbatov var petad.
Igår levererade RvP en insats som gav ett tydligt svar.
Efter drygt 80 spelade minuter såg holländaren ut att bli den stora syndabocken på St Mary’s Stadium.
Han hade visserligen gjort 1-1 i första halvlek med ett klassmål när han tog ned Antonio Valencias inlägg på bröstet och tryckte in en halvvolley i bortre.
Men han hade också sumpat en gyllene kvitteringschans. Jos Hooiveld gick in för hårt i en närkamp mot van Persie, som lade upp bollen på straffpunkten – och sköt en tam chippstraff som Kelvin Davies klarade.
Twitter överöstes med hånfulla inlägg om ”svikaren”. Det var ”van Penalty” och andra ordvitsar.
Den där mobben tystades ganska rejält när RvP först kvitterade till 2-2 på en retur och sedan nickade in 3-2 på ”Fergietime”.
Det var en show av en mästerlig spelare.
Det var också en show som dels maskerade en finfin insats av Southampton, dels maskerade brister hos en titelkandidat som inte alls agerade mästerligt.

Manchester United förlorade premiären mot Everton. De vann med ett nödrop hemma mot Fulham (3-2) sedan David De Gea gjort en viktig räddning i slutsekunderna. Igår var spanjoren utanför startelvan (”bänkad, inte roterad”, enligt sir Alex själv).
Men Uniteds försvar agerade lika tafatt och svagt som mot Fulham när först Rickie Lambert och sedan Morgan Schneiderlin tilläts nicka in bollar bakom Anders Lindegaard.
Offensiven var lika tafflig. Shinji Kagawas fina form var som bortblåst. Japanen var aldrig inne i matchen på St Mary’s. När inte Michael Carrick eller Tom Cleverley lyckades skapa något passningstempo och Danny Welbeck var vilsen i sin kantroll var anfallsspelet helt uddlöst.
Den här gången kom laget undan tack vare sin nye anfallsstjärna (och Paul Scholes som kom in och spelade mer genomtänkta passningar). Robin van Persie tog sig till 11 avslut, varav 5 på mål. Övriga lagkamrater mäktade med två.
Efter slutsignalen skrev jag skämtsamt på Twitter att det ”dröjde bara tre omgångar innan Manchester United blev ett one man-team”.
Det är de förstås inte.
Men det fanns perioder under gårdagens match då det faktiskt framstod som det.

Diaby har allt för att bli en superstjärna
Det gick många rykten som kopplade samman mittfältare med Arsenal inför deadline day. Arsène Wenger förhandlade med Nuri Sahin medan en del supportrar drömde om Yann M’Vila.
Jag var tämligen säker på att Wenger skulle sitta lugnt i båten eftersom han i själva verket har massor av alternativ på mittfältet: Arteta, Rosicky, Ramsey, Wilshere, Cazorla, Frimpong, Coquilin, Diaby.
Det verkade som om många – åtminstone motståndarlagens supportrar – hade glömt det sista namnet, Abou Diaby.
I så fall fungerade första halvlek mot Liverpool i går som en påminnelse.
Den gänglige fransmannen var enorm på Anfield. Han ägde mittfältet och när han spelade ut hela registret, slog tanken mig:
Den här grabben har egentligen allt för att bli en världsstjärna.
Jag minns att jag sett honom dunkat upp bollar i krysset förr, jag minns att han glimtvis påmint om en ung Patrick Vieira. Men jag kan inte erinra mig att jag sett honom leverera en sån insats som igår.
I ena stunden dribblade han och älgade i väg med jättekliv, i nästa stund bjöd han på en genial, riskfylld, klack på mittplan som öppnade en jätteyta för en medspelare. Han borde ha haft en assist när han serverade Olivier Giroud som sköt utanför.
Det som imponerade allra mest – bland alla andra superlativ – var hans spel utan boll. Han var alltid villig att visa sig. Inte för att automatiskt få bollen själv, utan för att öppna för någon annan.
– Du kan se hur viktig han är för oss eftersom han är en underbar spelare. Han verkligen allt som du vill ha på ett mittfält, sa Arsène Wenger på presskonferensen efteråt.
– Han har inte spelat på ett år, men han hade en bra försäsong och nu ser han ut att vara i bra form.
Arsenalfansen vågar inte hoppas på för mycket. 26-åringen från Auxerre har spelat i klubben sedan säsongen 2005/06, men han har aldrig fått vara fri från skador. Säsongen 09/10 var ett undantag då han startade 26 matcher i ligan. Ifjol startade han inte en enda.
”Diaby is a player don’t know why he doesn’t play more games”, skrev en imponerad Wayne Rooney på Twitter igår.
Spelar Abou Diaby som igår – och får slippa skador – lär inte Rooney behöva undra mer.

Liverpools trupp är farligt tunn
FSG:s ägare John W Henry har idag gått ut med ett öppet brev till fansen där han motiverar klubbens transferpolicy. Han skriver att ”mercaton” inte var något misslyckande.
Det stämmer att Liverpool har gjort en del fina värvningar i sommar. Joe Allen är briljant, Fabio Borini blir säkert nyttig med tiden, Nuri Sahin är ett bra lån och Samed Yesil kan bli en sensation (Oussama Assaidi får vi återkomma till).
Men att truppen nu är så tunn att Luis Suárez och Fabio Borini är de enda alternativen i strikerpostionen måste ses som ett fiasko.
Brendan Rodgers sa igår att han inte hade släppt Andy Carroll om han vetat att han inte skulle få in någon ersättare. Mer explicit kritik mot ägarna än så kommer vi nog inte få ”inifrån”.
Liverpool har en option på att plocka tillbaka Andy Carroll i januari, men FSG:s snålhet har gjort att klubben spelar ett högt spel.
Man kan stillsamt undra: Vad ska Liverpool ta sig till om Luis Suárez drabbas av en allvarlig skada i nästa omgång?
Michael Owen? Det känns inte som lösningen år 2012…

Defoe tam som ensam striker
Tottenham har inlett säsongen svagt. Blott två poäng efter två hemmamatcher är inte godkänt och helgens möte med Norwich hade inte gett en enda om inte Brad Friedel på nytt storspelat i målet (jag är långt ifrån säker på att Hugo Lloris tar förstaposten den här säsongen).
Det fanns ljuspunkter. Moussa Dembélé visade med sitt inhopp och mål att han blir en värdig (dock inte fullvärdig) ersättare till Luka Modric.
Men Tottenham är för förutsägbart framåt när Emmanuel Adebayor saknas.
Jag gillar egentligen Jermain Defoe. Han är den där sniper-typen som kommer att göra mål oavsett klubbadress. Problemet är att han inte passar i rollen som ensam striker. Han behöver en anfallspartner som agerar target, som skapar yta.
En talande statistik: På de tio senaste matcherna som Jermain Defoe startat som ensam anfallare har Tottenham vunnit en. Den när han blev utvisad efter 27 minuter borta mot Aston Villa…

Snodgrass var en PL-spelare i Championship
Det måste svida i alla Leeds-hjärtan när Norwich spelar nuförtiden. Tre av fyra mittfältare är före detta lirare från Elland Road.
Leeds United har sett ut att vara redo för uppflyttning (eller åtminstone playoff ett par gånger), men istället har man tappat mark och skakas av en kris med massiv kritik mot ägaren Ken Bates.
Hade klubben kunnat behålla dessa spelare – istället för att ge upp dem tämligen billigt – hade laget kunnat ta klivet upp till Premier League.
Efter Bradley Johnson och Jonny Howson har Robert Snodgrass gjort flytten från Leeds till Norwich.
Alla tre får betecknas som fynd. Vi var många som undrade varför ingen klubb värvat Robert Snodgrass tidigare. Efter de inledande omgångarna har han visat att han var mer än redo för Premier League.
När klubbarna söker sig utomlands för att hitta fyndspelare – enligt redovisningsfirman Deloitte har Premier League-klubbarna aldrig tidigare betalat så mycket pengar till utlandet under ett transferfönster – kanske de istället borde titta noggrannare i den egna andraligan?

***
Senare ikväll kommer ett ”Omgångens lag”.

Allardyce och Carroll – en perfekt kombination
Tänk vad ett klubbyte kan betyda. Andy Carroll köptes till Liverpool för 35 miljoner pund för ett och ett halvt år sedan. Men sedan Brendan Rodgers tog över som tränare i somras och ville införa kortpassningsspel har Carroll knappt varit värd vatten.
Under sommaren uppfann Rodgers alla möjliga diplomatiska sätt att säga att den engelske landslagsanfallaren inte ingick i hans planer.
Igår blev Andy Carroll klar för West Ham. På lån.
Det kändes som en klok värvning eftersom Sam Allardyce är en tränare som förespråkar ett längre spel (hans största bedrift är när han ledde Bolton till Europaspel med skogshuggarfotboll).

I debuten idag mot Fulham behövde Andy Carroll knappt en minut för att visa exakt hur bra och nyttig han kan vara – om han används på rätt sätt.
Andy Caroll vann en nickduell mot Brede Hangeland (en bedrift i sig), Ricardo Vaz Te stack i djupled och nån sekund senare hade Kevin Nolan borrat in 1-0 för West Ham.
Resten av första halvlek var en demonstration av hur man utnyttjar en targetspelare på bästa sätt. Vid varje West Ham-uppspel sökte man Andy Carroll. I varje nickduell gick han mer än gärna upp och stångades.
Som några minuter senare när han nickade ned till Mohamed Diamé som träffade ribban.
Som i den 29:e minuten när han parkerade vid den bortre stolpen, tog upp markering från Fulhams bäste huvudspelare (Hangeland), vilket öppnade för Winston Reid som nickade in 2-0.
Som i den 41:a minuten där Carrolls förlorade nickduell, ändå gav en andraboll som Matty Taylor förvandlade till 3-0.
Andy Carroll slog 23 passningar i matchen, varav 15 till rätt adress.
Inte speciellt involverad i spelet? Det är lätt att tro det när man studerar siffrorna, men West Ham använder inte sin striker för att överbelasta mittfältet. Nix. Vid nära nog varje uppspel siktar man istället på Andy Carrolls hjässa. Det var därför han gick upp i 15 nickdueller under matchen (9 vunna).
När 23-åringen haltade av i den 68:e minuten med en lårskada fick han stående ovationer.
Sam Allardyce och Andy Carroll är helt enkelt en match made in heaven.

På den här passningskartan från StatsZone över Andy Carrolls mottagna passningar idag kan vi se hur West Hams taktik fungerade. Av 28 passningar som Carroll fick var 20 långbollar.

Försvagat Fulham
Ni har inte glömt från Fulham i våras? När Martin Jol väl fick ordning på sitt nya gäng, när Clint Dempsey öste in mål och när Moussa Dembélé funnit sig tillrätta som ”sittande” mittfältare såg Fulham ut som ligans mest stabila mittenlag.
Klubben kunde smida planer på att etablera sig som ett lag för övre halvan.
Tyvärr kom en sommar emellan.
Clint Dempsey ville bort, det gick så långt så att han strejkade sig bort från klubben, och Tottenham lade ett saftigt bud på Moussa Dembélé.
Fulham har tappat sina två bästa spelare.
Steve Sidwell är en habil mittfältare (han var som bäst i Reading innan flytten till Chelsea), men han får svårt att fylla ut skorna efter Dembélé.
Dimitar Berbatov, som hoppade in i paus idag, kommer förstås vara briljant i vissa matcher (han serverade lagkamraterna ett par gånger som hade kunnat lett till reducering i andra halvlek), men jag ser ändå Fulham som rejält försvagat efter senaste dagarnas utveckling.

Fönstret slog igen i natt. Vissa korkade upp champagnen, andra klämde fingrarna.
Det är nu vi kan summera.
Här är min rankning över vilka klubbar som gjort den bästa sommaren.

Det blev ingen galen deadline day. Ni som hängde med vår maratonsändning på Sportbladet ända in i kaklet, till midnatt, kunde konstatera att det blev tämligen lugnt.
Ingen Ryan Babel i helikopter.
Inga faxmaskiner som strulade.
Men väl ett par tunga affärer precis innan deadline.
Clint Dempsey, till exempel.

När folk frågade mig igår svarade jag att jag trodde på Liverpool. Jag var säker på att FSG skulle vara intresserat av spelaren som gjorde 23 mål förra säsongen, spelaren som de ryckt i hela sommaren till den grad att Fulham anmälde dem till Premier League.
I går förmiddags accepterade Fulham ett bud på Dempsey på 7 miljoner pund (5+2 bonusrelaterat) från Aston Villa. Men amerikanen var förstås inte intresserad av att gå dit, så Villa fick dra sig ur.
Vägen låg öppen för Liverpool. Bollen låg på straffpunkten, Ian Ayre hade bara att vandra fram och slå in den.
Liverpool stod handfallna.
Istället klev Tottenham in. Strax efter 22-tiden rullade Clint Dempsey in till Spurs Lodge.
Tottenham-ordföranden Daniel Levy, ökänd som en ”Wheeler and dealer” och som redan säkrat Hugo Lloris, hade genomförde en smash ’n’ grab.
6 miljoner pund för en av ligans bästa spelare förra säsongen.
Även om det inte är skrivet i sten att Clint Dempsey tar en plats i startelvan – Gylfi Sigurdsson kan ha ett och annat att säga i den frågan – så är det bra business.
Jag tror dock att Clint Dempsey hade betytt mer för Liverpool än han kommer att göra för Tottenham.

Nedan har jag rankat kubbarnas transfersommar.

DE HAR KLARAT SOMMAREN BÄST

1) Chelsea
Det fanns en tid när Roman Abramovitj höll i pengarna. Det gör han inte längre. Eden Hazard, Thorgan Hazard, Oscar, Victor Moses, César Azpilicueta, Kevin De Bruyne (säkrad redan i våras och nu skickad på lån), Marko Marin…
Chelsea stod inför en generationsväxling. Efter att ha spenderat en miljard kronor så står de väl rustade inför framtiden.
Enda frågetecknet är strikerpositionen där klubben tappat Didier Drogba och jagat en ersättare. Det har snackats om Edinson Cavani, Hulk. Nu vill det till att Fernando Torres är hel.

2) Manchester City
Det blev ingen vanlig sommar för City. Vi har vant oss vid att shejkerna roffat åt sig vad de vill ha, men en bit in i augusti var Roberto Mancini så missnöjd över uteblivna nyförvärv att han öppet kritiserade Brian Marwood.
Så – pang! Efter att ha värmt upp med framtidsköpet Jack Rodwell smällde City till och värvade inte mindre än fem spelare på deadline day. Maicon är förstås det största namnet. Javi Garcia kan visa sig vara den bästa spelaren.
City har inte heller tappat några tunga namn.

3) Tottenham
Från att ha varit ganska bekymrade är fansen nu optimistiska. Tottenham har visserligen tappat stjärnor som Luka Modric, Rafael van der Vaart och symbolspelare som Ledley King.
Men ersättarna håller hög klass: Jan Vertonghen, Gylfi Sigurdsson, Hugo Lloris, Moussa Dembélé, Emmanuel Adebayor och Clint Dempsey.
Daniel Levy har dessutom lyckats vinna två dragkamper med Liverpool, gällande Sigurdsson och Dempsey.
Efter gårdagen har Spurs stärkt sina chanser att ta en Champions League-plats.

4) Manchester United
En missad ligatitel räckte för att Glazer skulle öppna plånboken och spänna musklerna. Robin van Persie och Shinji Kagawa är två klassförvärv. van Persie är dessutom ett strategiskt symbolköp som försvagat en av rivalerna.
I övrigt har United hämtat in talang: Nick Powell, Angelo Henriquez och Alexander Büttner.
Man har egentligen inte tappat någon som man ville behålla. När Dimitar Berbatov till slut hade bestämt sig för Fulham var han degraderad till fjärdeval i strikerpositionen bakom van Persie, Welbeck och Hernández (jag ser fortfarande Rooney som ”tia”).

5) Newcastle
Alan Pardew har inte värvat så mycket i sommar, men har ändå varit en lyckad sommar för Newcastle. Efter förra årets succé fanns risken att laget skulle bli sönderköpt. Det snackades om Demba Bas klausul, om intresse för Tioté, Cabaye, Coloccini, Krul… Newcastle fick behålla samtliga.
I sommar har klubben istället kunna bredda med främst Vurnon Anita, Romain Amalfitano och Gaël Bigirimana.

6) Sunderland
Martin O’Neill har sådan ställning i klubben att han fått spendera rejält i sommar. Sunderlands sena värvningar av Adam Johnson och Steven Fletcher för att klubben kan sikta på en plats bakom topp 8. Dessutom har man fått in Louis Saha, Carlos Cuéllar och Danny Rose (på lån).
Konkurrensen är nu så hård att inte ens Sebastian Larsson kan vara säker på en starttröja.

7) Everton
En klubb som varit vana med att få ge ifrån sig sina bästa spelare. Nu har visserligen Tim Cahill flyttat till MLS och Jack Rodwell till Manchester City, men David Moyes har kunnat återinvestera intäkterna.
Steven Pienaar är en klassvärvning. Steven Naismith och Kevin Mirallas ger den bredd Everton behöver och igår anslöt vänsterbacken Bryan Oviedo.

8> West Ham
Sam Allardyce har inte tappat några viktiga kuggar och har sent kunnat förstärka rejält. Andy Carroll är en riktig Allardyce-spelare och Matt Jarvis är en perfekt leverantör. Alou Diarra var en klasspelare i Frankrike, James Collins återvänder för att staga upp försvaret (gick så där mot Swansea). Själv har jag stora förhoppningar på Modibo Maïga som har det mesta – utom lagtänk.

9) Queens Park Rangers
Ligans mest köpgalna klubb. Från början kändes det som Tony Fernandes och Mark Hughes shoppade för shoppandets skull (Diakité, Nelsen, Fabio, Green, Park), men nu på slutet har QPR faktiskt gjort riktigt bra värvningar: Stéphane Mbia, Esteban Granero, José Bosingwa, Júlio César, Junior Hoilett, Andy Johnson.
Mitt tips är att QPR tack vare investeringarna (totalt 20,6 miljoner euro) kommer att undvika bottenstriden. Och då får man ju se sommaren som lyckad.

10) West Bromwich
Samma sak här – inga tunga tapp. Romelu Lukaku på lån har hittills varit jackpot. Större frågetecken kring gratisvärvningen av Markus Rosenberg. Argentinaren Claudio Yacob har tagit en startplats och igår hämtades Goran Popov från Dynamo Kiev. Dessutom värvades Yassine El Ghanassy från Gent. Intressant sommar för WBA.

11) Reading
Med nye ryske ägaren Anton Zingarevitj har Reading kunnat förstärka inför comebacken i Premier League. Pavel Pogrebnyak var en tung värvning. Danny Guthrie och Garath McCleary har redan visat framfötterna. Dessutom var det många klubbar som slogs om Adrian Mariappa.

12) Swansea
Visserligen har laget tappat Scott Sinclair och Joe Allen. Men innan man bedömer Swanseas transfersommar måste man komma ihåg att Gylfi Sigurdsson och Steven Caulker var lån. Det var inte spelare som klubben hade rätt till. Båda lämnade förstås tomrum efter sig. Men värvningarna ser lovande ut: Chico, Jonathan de Guzman, Pablo Hernandez – och inte minst Michu. Mittfältaren från Rayo gjorde 15 mål i La Liga ifjol och har redan pangat in tre i Premier League. Och han kostade bara 2,5 miljoner euro…
Kan Michu fylla ut kostymen efter Sigurdsson – hittills har han gjort det – är mycket vunnet.

13) Southampton
Nykomlingen hade säkrat bland andra Steven Davis, Jay Rodriguez och Nathaniel Clyne – när bomben slog ned för några dagar sedan: Southampton är nära att värva Gaston Ramirez. Bolognaspelaren hade jagats av flera italienska storklubbar, men igår var det ”Saints”-fansen som jublade när affären bekräftades. Att en nykomling kan lägga ut 15,2 miljoner euro på en spelare säger mycket om PL:s styrka.
Frågan är om det räcker för Southampton som snarare hade behövt en bra förstäkning i försvaret.

14) Stoke
Inga tunga avbräck för Tony Pulis. Igår lyckades man säkra Charlie Adam, Steven N’Zonzi och Maurice Edu. Adam kan säkert bli nyttig för Stoke med sin styrka på fasta situationer. Michael Kightly var ett billigt, klokt köp.
Stoke hade dock gärna fått åtgärda den modesta ytterbacksbesättningen.

15) Norwich
Chris Hughton lyckades övertala Grant Holt och har sedan kunnat förstärka laget. Alexander Tettey, Sébastien Bassong, Javier Garrido, Robert Snodgrass, Michael Turner och Steven Whittaker har anlänt med ambitioner om en plats i startelvan. Helt okej värvningar – men inte direkt spelare som gör skillnad, eller?

16) Arsenal
För en gångs skull gjorde Arsène Wenger tidigt klart med nyförvärv. Lukas Podolski, Olivier Giroud. Problemet var bara att när fönstret slog igen inatt hade truppen försvagats igen. Robin van Persie går inte att ersätta utan att lägga ut ofantliga summor. Alex Song, som lämnade plötsligt, var en nyckelspelare förra säsongen.
Hoppet står till att Santi Cazorla – en supervävning – kan fungera som alvedon och läka smärtorna.

17) Wigan
Det såg länge ut som om Roberto Martinez skulle vara en vinnare den här sommaren. Mohamed Diamé och Hugo Rodallega hade visserligen lämnat Wigan, men ingen av dessa var givna i startelvan förra säsongen. Men så för några dagar sedan skrev Victor Moses på för Chelsea. Att tappa lagets bäste spelare så sent kan bli ödesdigert för Wigan.

18) Liverpool
Nuri Sahin på lån är ett fint tillskott (även om affären endast släcker bränder för stunden). Joe Allen är en kanonvärvning (trots priset). Fabio Borini kommer att tillföra en del, Samed Yesil är ett framtidsköp, medan juryn dividerar om Oussama Assaidi.
Men Liverpool hade ju behövt mer. Under sommaren har Brendan Rodgers jobbat hårt för att fasa ut Kenny Dalglishs värvningar. Problemet är att inga klubbar vara intresserade av att lägga upp i närheten av de summor som Liverpool betalat.
Nu har man tappat viktig rutin/kompetens i Maxi, Dirk Kuyt, Charlie Adam, Craig Bellamy och Andy Carroll. Alberto Aquilani försvann för en struntsumma.
Inför deadline day var förhoppningarna stora på att Ian Ayre skulle sy ihop en tung anfallsvärvning för att ersätta Andy Carroll. Det slutade med noll och inget sedan Liverpool fått ge sig i kampen om Clint Dempsey. Vad händer om Luis Suárez blir skadad?
När fönstret slog igen ”trendade” Ian Ayre och FSG på Twitter. Det var inte i positiv bemärkelse.

19) Fulham
Dimitar Bebatov är visserligen ett meriterat köp, men Fulham har tappat sina två bästa spelare, Clint Dempsey och Moussa Dembélé sent i fönstret. Det som såg ut som en lovande sommar, slutade tyvärr negativt för Martin Jol.

20) Aston Villa
Aston Villa har inte förlorat några tunga pjäser. Carlos Cuéllar och James Collins har visat sviktande form senaste året. Men klubben hade ju behövt så mycket mer.
Efter det tunga fjolåret hade nog Paul Lambert hoppats på att kunna få resurser till en uppfräschning. Istället har Villa-fansen fått nöja sig med, främst, Ron Vlaar, Brett Holman, Karim El-Ahmadi. I går värvades Christian Benteke för 8 miljoner euro. Jag har ingen koll på honom, men det vill till att han lyckas – annars kan Villa få slåss om kontraktet i år igen.

***
Vad tycker du om transferfönstret? Vad säger du om din klubbs transferaktivitet? Vilken realistisk värvning hade du velat se?

Luka Modric ut.
Moussa Dembélé in.
Av alla spelare realistiska ersättare lade Tottenham beslag på den bäste.

När Tottenham till slut släppte Luka Modric till Real Madrid måste måste fansen ha känt både lättnad och uppgivenhet.
Lättnad eftersom den långa transfersagan äntligen var över. Uppgivenhet eftersom det var svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en värdig ersättare.
Tottenham har ju som bekant gjort till tradition att vänta så länge som möjligt innan man gör sin business.
Men den gången väntade inte Daniel Levy till deadline day. Redan igår, 48 timmar efter Modric-försäljningen, blev det klart att Tottenham värvar Moussa Dembélé från Fulham.
Enligt uppgift betalar klubben 15 miljoner pund för belgaren.
Det är mycket pengar, men var det någon som var värd sin utköpsklausul var det han.

Moussa Dembélé värvades till Fulham av Mark Hughes i augusti 2010. I AZ Alkmaar hade han spelat anfallare och tanken var att han skulle spela på topp bredvid Bobby Zamora.
Han gjorde en lovande förstasäsong, men det var när Martin Jol omskolade honom till mittfältare som genombrottet kom.
Från att ha varit anfallare till att bli släpande anfallare, placerades Dembélé som en av två ”sittande” mittfältare.
Det blev ett genidrag.
Med sin snabbhet, kraft och spelförståelse kunde han både vara med i uppspelsfasen och bryta fram i banan med fart.
Förra säsongen var han en av ligans bästa mittfältare.

Moussa Dembélé är ett intressant case. Jag tror att han kan vara den nya sortens mittfältare.
Vi skruvar tlllbaka tiden 6,5 år, till säsongen 2005/2006. Paul Scholes hade fått en ögonskada. Problemet var att Manchester United inte hade någon lämplig ersättare.
Så vad gjorde Alex Ferguson? Jo, han konverterade en kille som sprungit upp och ned på kanten hela sitt liv till central mittfältare. Med Ryan Giggs och John O’Shea (!) som mittfältspar var United ligans bästa lag tillsammans med Chelsea efter nyår.
Vad var speciellt med Giggs som central mittfältare?
Motståndarna blev ”tagna på sängen” (och det är ingen referens till Giggs förehavanden utanför planen).
De var nämligen inte vana vid att möta en snabb spelare centralt i plan.

Det är ju nämligen så här, och jag talar av egen erfarenhet eftersom jag själv varit central mittfältare hela mitt fotbollsliv (med undantag av de obligatoriska förstaåren som skyttekung på sjumanna. ”Obligatoriska”? Tja, vem man än frågar har alla varit målkung på sjumanna. Alla matcher måste ha slutat 13-13 på den tiden).
Mittmittfältare är den enda positionen på plan där du kommer undan med att inte vara snabb.
Därför var uppdelningen krasst sett ganska enkel när man en gång i tiden började spela fotboll.
Stora spelare fick spela i mittförsvaret. Snabba lirare skickades ut på kanten eller upp i anfallet. Kloka spelare fick spela på mitten.
Kan ni rabbla centrala mittfältare av hög klass som samtidigt varit riktigt snabba? Yaya Touré, Andrés Iniesta… det är tamejtusan inte många.
Moussa Dembélé är inte bara snabb, han är dessutom stark, kraftfull och ruskigt effektiv i en mot en-situationer.
Det gör att han tämligen enkelt kan ”slå sin gubbe” när han möter en halvslö motståndare på centralt mittfält.
I mötet med Manchester United i lördags svarade han för elva dribblingar – nio lyckades.

Moussa Dembélé är den moderna ”sittande” mittfältaren. I takt med att fotbollen förändrats, med färre anfallare, har löpningar från mittfältet blivit allt viktigare. Man kan dra parallellen till Holland under EM. Oj, vad de hade behövt en Moussa Dembélé.
Whoscored publicerade talande siffror igår. Moussa Dembélé har genomfört flest dribblingar i Premier League (12), har näst bäst passningsprocent (96 %, efter ettan Alexander Kacaniklic) och är fyra i tacklingsstatistiken (9).
De som påpekar att han gör ”för lite mål och assist” misstar sig. Dembélés uppgift är inte att göra poäng. Hans jobb är att länka samman de tidiga uppspelen med de mer offensiva spelarna. Precis som Luka Modric.
Det är inte bara det att Dembélé har ett fint, vårdat, passningsspel (51 av 53 passningar till rätt adress på Old Trafford). Han är stark som en oxe – han vinner i princip alla axel-mot-axel-dueller – och har farten och förmågan att utmana från en låg position. Det medför att han är kapabel att skapa chanser ”ur ingenting”.
Jag kan bara se en spelare med de egenskaperna i PL idag: Yaya Touré.

Därför hoppas jag att Tottenham använder honom en bit ned i plan.
Det ryktas att Daniel Levy nu är villig att släppa Rafael van der Vaart (Hamburg?), vilket tyder på att Dembélé ska slåss med Gylfi Sigurdsson om den offensiva rollen. I mina ögon kommer Spurs få ut mest av Dembélé om han får ersätta Luka Modric i rollen bredvid en mittfältsstädare (Sandro/Parker).
Det är där han får agera rättvänd, det är där han kan komma med fart.
Får han göra det tvivlar jag inte ett dugg på att Tottenham hittat en värdig ersättare till Luka Modric.

***
Manchester United var överens med Fiorentina om priset på Dimitar Berbatov. Så bulgaren fick flygbiljetter av den italienska klubben och satte sig på flygplanet.
Men på vägen ändrade han sig. Juventus klev in och Berbatov mötte aldrig upp Fiorentinas representanter på flygplatsen.
Några timmar senare hade han även nobbat Juventus.
Då hade Fulham och förre tränaren Martin Jol klivit in i handlingen.
Nu väntas Berbatov skriva på för Londonlaget istället.
Under silly season kan man inte ta något för givet.

***
Det börjar hända grejer på transfermarknaden.

> Julio Cesar blev igår klar för QPR. Intermålvakten har visserligen tappat sin status som en av världens bästa, men han blir ändå ett lyft jämfört med Robert Green.
> Liverpool gör allt för att bli av med Andy Carroll.
– Vi är inte i den situationen att vi kan ha 35-miljonersstrikers som tredjeval, sa Brendan Rodgers.
> Wolves värvar yttern Bakary Sako från St-Étienne. En personlig favorit. Grabben har en ruskig vänsterfot.
> Flera PL-klubbar rycker i Marseilles anfallare Loic Rémy.
> Stoke budar på Charlie Adam.

Fler övergångar och rykten hittar du förstås i Sportbladets sillyblogg.

***
Det spelades fotboll igår också i skuggan av CL-kval och el clásico.
Everton tog sig vidare i Ligacupen efter 5-0 mot Leyton Orient. Det blev en succédebut för Kevin Mirallas som satte två mål.
Värvningen från Olympiakos var nära att bli den första Evertonspelaren att göra hattrick i sin debut sedan Tony Cottee 1988.

Så startade Everton:
Mucha – Coleman, Heitinga, Jagielka, Baines -Neville, Osman – Gueye, Naismith, Mirallas – Anichebe.

***
Imorgon kommer jag, bland andra, att rapportera deadline day på Sportbladet.se. Häng med då!

Förra säsongen var Sebastian Larsson en av Sunderlands bästa spelare.
Efter värvningarna av Adam Johnson och Steven Fletcher är hans plats i startelvan hotad.
Svensken lär behöva anpassa sig till en ny(gammal) position för att förbli ordinarie.

Ni minns hur det var ifjol. Sebastian Larsson gjorde succé i Sunderland. Han började med det läckra debutmålet på Anfield och var sedan lagets främsta spelare under hösten, bakom stjärnan Stéphane Sessègnon.
Svensken alternerade mellan höger- och vänsterkanten.
Men efter värvningen av Adam Johnson från Manchester City är läget annorlunda.
Sunderland har lagt ut cirka 115 miljoner kronor på en engelsk landslagsytter som är tänkt att spela på högerkanten.
Vänstersidan är upptagen sedan i vintras då James McClean gick från b-laget till EM-aktuell på ett par, tre månader.
Så vad händer med ”Seb”? Det troliga är att han får ta ett kliv in i banan.
I gårdagens Ligacupmatch startade managern Martin O’Neill med nyförvärven Adam Johnson och Steven Fletcher.
Johnson tog plats på högerkanten, Fletcher på topp.
Sebastian Larsson spelades som central ”sittande” mittfältare bredvid Lee Cattermole. Den svenske landslagsspelaren spelade visserligen centralt i premiären mot Arsenal, men då var det som offensiv mittfältare. Nu var han ”sittande” mittfältare. Och det är en position han lär få vänja sig vid.
Visst, McClean och Johnson kommer att behöva vila ibland, men i nuläget känns dessa herrar som förstavalen på ytterpositionerna.
James McClean gjorde båda målen mot Morecambe (2-0), båda på assist från Adam Johnson.
– Jag tror fansen kommer att älska honom och han visade ikväll vilken typ av spelare han är, säger James McClean till Sunderland Echo om sin nya lagkamrat.

Kommer Sebastian Larsson klara positionsbytet?
Ja.
Eskilstunasonen har spelat central mittfältare tidigare i sin karriär, bland annat under åren i Arsenal. Likt David Beckham var han snarare en central mittfältare som blev utknuffad på kanten tack vare sin otroliga inläggsfot. Larsson har spelförståelsen och fötterna för att agera playmaker.
Men det är inte bara positivt. Konkurrensen på centrala mittfältet i Sunderland är hårdare än den var på ytterpositionerna ifjol.
Med Steven Fletcher som ny striker har stjärnan Stéphane Sessègnon fått ta klivet ned till sin favoritposition, den som offensiv mittfältare/släpande anfallare. Där är ”Seb” chanslös.
Som en av de två defensiva mittfältarna slåss han med Lee Cattermole, Jack Colback, Craig Gardner och David Vaughan.
Det är solida spelare alla fyra. Cattermole är bollvinnaren, Colback den rörlige spelfördelaren, Gardner avslutaren som är kapabel att göra 6-7 mål från mittfältet, Vaughan en kombination av passare/avslutare.
Igår startade Gardner och Colback som ytterbackar, men det lär inte bli långsiktigt. Sunderland lär värva en ny vänsterback innan fönstret stänger (Martin Olsson?).
Cattermole behövs eftersom han är den ende av dessa mittfältare som är defensivt lagd.
Kvar finns en plats att slåss om.
Sebastian Larsson gjorde en bra match i går mot lilla Morecambe från League Two. Han skötte uppspelen och lyckades ge sig i väg på flera offensiva utflykter.
Men det är långt från självklart att han tar en bofast plats på mittfältet i Sunderland i år.

***
Kan Martin O’Neill överväga att testa Larsson som högerback? Jag tvivlar på det. Sunderland lider inte av samma högerbacksbrist som svenska landslaget.
Bakom förstavalet Phil Bardsley finns anpassningsbara alternativ som John O’Shea, Carlos Cuéllar och även Ahmed Elmohamady.

Så startade Sunderland mot Morecambe:
Westwood – Gardner, Bramble, O’Shea, Colback – Cattermole, Larsson – Johnson, Sèssegnon, McClean – Fletcher.

***
I övrigt noterar vi från Ligacupomgången:

> Markus Rosenberg fick chansen från start i West Bromwich som vann med 4-2 borta mot Yeovil. Shane Long, som konkurrerar med Rosenberg om en plats i startelvan, gjorde två av målen.

> Vissa managers spelar b-betonade lag i Ligacupen. Inte Brian McDermott. Reading, som fick sin match i helgen inställd, ställde upp med nära nog bästa elvan mot Peterborough (3-2). Pavel Pogrebnyak gjorde förstås ett av målen.

> Ingen Clint Dempsey och ingen Moussa Dembélé. Då åkte Fulham ur Ligacupen efter 0-1-förlust borta mot Sheffield Wednesday. Alexander Kacaniklic startade för Fulham.

> Queens Park Rangers har vunnit sin första match. José Bosingwa avslutade målskyttet i 3-0-segern hemma mot Walsall. Noterbart är att Alejandro Faurlin spelade från start i QPR.

> Paolo Di Canios Swindon stod för gårdagens skräll. Laget vann med 4-3 efter förlängning borta mot Stoke. James Collins fullbordade ett hattrick när han avgjorde i 119:e minuten.

> Mobido Maiga har öppnat målkontot för West Ham. Sommarköpet från Sochaux satte ett av målen i 2-0-segern över Crewe.

Luka Modric har lämnat Tottenham för Real Madrid.
Än en gång har ordföranden Daniel Levy sålt en spelare för stora pengar.
Men det finns en baksida.
Ligans skickligaste förhandlare har en gång satt sin klubb i en jobbig sits.

Med fem dagar kvar innan transferfönstret stänger (åtminstone när jag skriver dessa rader) är det bråda dagar för Tottenhams ordförande Daniel Levy.
Londonlaget kopplas samman med potentiella nyförvärv varje dag i de engelska tidningarna: Willian, Leandro Damiao, Moussa Dembélé, Hugo Lloris… Listan kan göras längre.
Fansen är hoppfulla. Med Daniel Levy vid spakarna brukar det alltid lösa sig.
Den 50-årige affärsmannen från Essex är Premier Leagues tuffaste förhandlare. En wheeler ’n’ dealer som alltid lyckas säljare spelare för saltade summor. Premier Leagues svar på Hasse Borg, om ni vill.
Men det är inte bara det.
Daniel Levy lyckas ofta värva spelare till vrakpriser.
Som förra säsongen. Då hämtade han Scott Parker, säsongen före vald till ligans bäste spelare, från West Ham för £5,5m. Under hösten var han en av de bästa mittfältarna i ligan.
När den affären gjordes, på deadline day ifjol, hade Levy redan säkrat Emmanuel Adebayor på lån, trots att City insisterat på att sälja.
Ett år tidigare, också på deadline day, gjorde han ett ännu större fynd. Harry Redknapp fick ett samtal på kvällen. Det var Levy i andra änden av luren:
– Jag har en present åt dig.
Presenten var Rafael van der Vaart, värvad från Real Madrid för blott £8m.
När holländaren ryktats till andra klubbar under sommaren hade prislappen varit den dubbla.
Daniel Levy kan sin sak.

Vill ni ha fler exempel? Okej, vi tar affärerna från i somras:
> Steven Pienaar, såld till Everton för £4,5m, vilket var £1,5m mer än man köpte sydafrikanen för 18 månader tidigare.
> Vedran Corluka, såld till Lokomotiv Moskva för £5,5m, samma pengar som han kostade för fyra år sedan (då han var hetare på marknaden).
> Niko Kranjcar, såld för £5,5m till Dynamo Kiev, en vinst på £4m.
> Luka Modric, i går såld till Real Madrid för £33m. För fyra år sedan kostade kroaten £16,5m.
Niko Kranjcar förklarade förhandlingsmetoderna för kroatiska tidningen Sportske Novosti:
– De höll kvar vid mig i två år tills en klubb betalade vad de begärde. Det är deras specialitet: de sätter orimliga priser, men det absurda är att de alltid får vad de kräver.

Fenomenet att göra ”bra business”, att få ut så mycket som möjligt vid spelarförsäljningar, är en konst. Milans Adriano Galliani är expert på att köpa spelare billigt, inte minst symboliserat av hur han snodde åt sig Zlatan Ibrahimovic för en bråkdel av vad Barcelona betalat och köpet av Antonio Nocerino för kaffepengar.
Daniel Levy behärskar både köp och försäljningar.
Det är på intet sätt nytt. När han sålde Michael Carrick för £18m sommaren 2006 var fotbolls-England överens om att Manchester United betalat överpris. Med facit: Fyra ligatitlar och tre Champions League-finaler, var det nog värt pengarna för United, men det var där och då som Daniel Levy lade an tonen som en skicklig förhandlare.
Har du sålt en spelare dyrt, kommer de efterföljande också att kosta mer. Lex Malmö FF.
Ett par år senare sålde han Robbie Keane till Liverpool för £19m. Ett halvår senare köptes han tillbaka för £12m.
Men trots alla pengar som dansat in på klubbens konto har Daniel Levys transferstrategi också inneburit problem för Tottenham.
Daniel Levy väntar nämligen in i det sista.

Vi kommer aldrig att få svar på det, men man kan fundera på vad det inneburit Tottenham.
Sommaren 2008 var Dimitar Berbatov missnöjd. Allt talade för att han skulle lämna klubben. Redan ett halvår tidigare hade han uppvaktats av Manchester United. Spurs vägrade sälja. Men nu var bulgaren inställd på att få igenom en flytt. Hans huvud var, som det heter, ”någon annastans”.
Berbatov-soppan påverkade laget. Spurs inledde ligan med två förluster och ett kryss i augusti innan Berbatov fick flytta på deadline day.
Daniel Levy lyckades kräma ut £30m för en spelare som inte ville vara kvar i klubben. Mycket pengar, men vad kostade Tottenham?
Efter åtta omgångar låg laget sist i ligan innan Harry Redknapp tog över och räddade krislaget till en åttonde plats.
Säsongen 2010/11 inledde Spurs med ett kryss, en vinst och en hemmaförlust mot Wigan innan Rafael van der Vaart kom in. De slutade femma i ligan, sex poäng efter Arsenal.
Förra säsongen, 2011/12, missade Tottenham Champions League med minsta möjliga marginal, en poäng efter Arsenal.
Detta efter att de inlett ligan med 0-3 mot Manchester United och 1-5 mot Manchester City.
Efter att Scott Parker och Emmanuel Adebayor anslutit förlorade laget endast en match i ligan fram till 22 januari.

Trots historien av svaga starter i ligaspelet har Daniel Levy låtit historien upprepa sig den här sommaren.
Allt – verkligen allt – har pekat på att Luka Modric ska flytta den här sommaren. Han uppvaktades av Chelsea redan förra sommaren efter att Spurs missat Champions League. Han stannade motvilligt ett år till. När Tottenham missade CL igen gick det inte att hålla kvar en 27-åring med ambitioner att spela på den allra högsta nivån.
Och nu sitter Tottenham i den där sitsen igen. Säsongen har börjat, klubben har till slut släppt greppet om en av sina stjärnor – och ersättare ska handlas in.

Tottenham har inte kunnat värva ersättare eftersom man avvaktat Luka Modric-affären.
Därför åkte man till premiären i Newcastle med Jermain Defoe och Harry Kane som anfallsalternativ. Efter två omgångar i Premier League har Tottenham en poäng.
Med all respekt för Daniel Levys förhandlingskompetens måste man reflektera över vad klubben egentligen tjänar på att dra dessa affärer i sträckbänk.
Kostar det mer än det smakar? Hur hade det sett ut om ersättarna värvat i juni och fått en försäsong på sig att lära känna sina nya lagkamrater?
Tottenham uppges ha fått £33m för Luka Modric. Det är £7m mindre än de £40m som Chelsea erbjöd ifjol.
Det är förmodligen aningen mer än vad man fått om man sålt under eller direkt efter EM.
Problemet för Daniel Levy är att en potentiell ersättare också kostar mer nu.
Det ryktas idag att Fulhams Moussa Dembélé är aktuell för Spurs. Prislappen uppges ligga på £15m efter belgarens hyllade insats mot Manchester United i helgen.
Man kan anta att han hade varit avsevärt billigare om han värvats på försommaren, innan Fulham haft panik över att både Dembélé och Clint Dempsey kan lämna sent i fönstret.
Så vad har Tottenham tjänat?
De fick, låt oss säga, £8-9m extra för Luka Modric. Den anfalls- och mittfältsförstärkning som ska värvas så här sent lär kosta, säg £3m mer än om spelaren handlats i juni/början av juli.
Med den matematiken har Tottenham tjänat £2m, cirka 24 miljoner kronor.
En plats i Champions League – som man ifjol delvis sumpade på grund av den svaga starten i ligan – är för en klubb som Tottenham värd omkring 200 miljoner kronor…

FAKTA: Tottenhams spelarförsäljningar – år för år
(Har sållat bort mindre kända namn och spelare som släppts gratis)

2007/08:
Mido, Middlesbrough £6m
Jermain Defoe, Portsmouth £7m

2008/09:
Teemu Taino, Sunderland £5m
Pascal Chimbonda, Sunderland £5m
Robbie Keane, Liverpool £19m
Steed Malbranque, Sunderland £7m
Younes Kaboul, Portsmouth £6m
Dimitar Berbatov, Manchester United £30,75m

2009/10:
Didier Zokora, Sevilla £7,5m
Darren Bent, Sunderland £16,5m
Kevin-Prince Boateng, Portsmouth £4m

2010/11:
Adel Taarabt, QPR £1m

2011/12:
Jamie O’Hara, Wolves £5m
Robbie Keane, LA Galaxy £3,5m
Wilson Palacios, Stoke £6m
Alan Hutton, Aston Villa £3m
Peter Crouch, Stoke £12m
Roman Pavljutjenko, Lokomotiv Moskva £8m

2012/13:
Vedran Corluka, Lokomotiv Moskva £5,5m
Sébastien Bassong, Norwich £5,5m
Niko Kranjcar, Dynamo Kiev £5,5m
Steven Pienaar, Everton £4,5m
Luka Modric, Real Madrid £33m

Källor: Guardian, Telegraph, The Score, Wikipedia

Ali Al-Habsi fick ingen rolig start på säsongen. Efter drygt fem minuter i premiären mot Chelsea hade han släppt in två mål.
Sedan dess har han hållit tätt. I helgens möte med Southampton svarade han för en rad fina räddningar och var matchvinnare på St Mary’s Stadium när Wigan vann med 2-0.
Mittförsvaret saknade givna kandidater. Martin Skrtel hade förstås varit en av dem om han inte gjort misstaget som ledde fram till Carlos Tévez kvittering.
Rafael svarade för en Rafael-insats mot Fulham. Han var grym offensivt, inte lika grym defensivt. Den här gången var han dock så vass i motståndarnas straffområde att slutintrycket ändå var att han gjorde en bra match.
Det fanns dock en spelare som imponerade än mer på Old Trafford: Moussa Dembélé ägde mittfältet och visade att han hör hemma i en toppklubb.
På de offensiva positionerna fanns som vanligt flera alternativ.
Noterbart är att Romelu Lukaku får plats bland de omnämnda för andra veckan i rad, trots att han startat båda matcherna på bänken. Startplats nästa gång?
Omgångens spelare: Steven Pienaar, Everton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Ali Al-Habsi, Wigan
—————————————
Rafael da Silva, Manchester United
Ryan Shawcross, Stoke
Jonas Olsson, West Bromwich
Glen Johnson, Liverpool
—————————————
Joe Allen, Liverpool
Moussa Dembélé, Fulham
—————————————
Nathan Dyer, Swansea
Shinji Kagawa, Manchester United
Steven Pienaar, Everton
—————————————
Fernando Torres, Chelsea

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Eden Hazard (Chelsea), Santi Cazorla (Arsenal), Raheem  Sterling (Liverpool), Michu (Swansea), Wayne Routledge (Swansea), Marouane Fellaini (Everton), Nathan Baker (Aston Villa), Leighton Baines (Everton), Steven Gerrard (Liverpool), Carlos Tévez (Manchester City), Robert Snodgrass (Norwich), Gary Caldwell (Wigan), Thomas Vermaelen (Arsenal), Per Mertesacker (Arsenal), Romelu Lukaku (West Bromwich), Gary Cahill (Chelsea).

***
Det var spelarna som förtjänar att hyllas. Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Valet är som vanligt ditt.