Han var spelaren som nobbades av småklubbar i England innan han till slut fick sitt genombrott i tyska andraligan.
Nu har han köpts till Chelsea för att göra det Fernando Torres misslyckats med.
Demba Ba, 27, har kallats ”fynd”, men få klubbar vågar satsa på honom.
Allt sägs bero på en ”tickande bomb”.
Idag ställs han mot en av intressenterna som ångrar sitt beslut.

Stamford Bridge, 9 januari:
Chelsea har hamnat i underläge hemma mot Swansea. Det är det första mötet i Ligacupens semifinal. Managern Rafael Benítez, som i senaste ligamatchen sett sitt lag få stryk hemma mot jumbon QPR, är pressad. Publiken börjar bli otålig. När minuterna börjar ticka iväg, hörs kravet från Matthew Harding Stand:
”We want Demba Ba!”.
Hemmafansen vill få in nyförvärvet som börjat matchen på bänken. Det är alls inte förvånande. Dels debuterade Demba Ba fyra dagar tidigare i sin nya klubb och satte två mål i FA-cupen mot Southampton, dels har Fernando Torres återigen varit totalt osynlig.
Med knappt tio minuter kvar av mötet med Swansea får Ba komma in. Under sin tid på planen hinner han uträtta mer än Torres gjort på hela matchen.
Fem dagar efter att Demba Ba skrev på för klubben har han blivit spelaren som Chelsea sätter sig hopp till. Under hösten hade de alla delar på plats utom en fungerande striker.
Londonlaget behövde bara betala 7 miljoner pund, ett reapris för en anfallare som gjort 29 ligamål sedan augusti 2011.
Men det finns omständigheter som gjort att andra klubbar tvekat.

Demba Ba är en fotbollens nomad. Han föddes i Paris som ett av sju syskon. Familjen bodde i en av huvudstadens förorter. I en intervju med Daily Mail har han berättat:
– Jag älskade att spela fotboll. Jag var beslutsam om att bli fotbollsspelare och få ett proffskontrakt. Från det att jag var 15 år var min enda önskan att bli fotbollsspelare. Jag var beredd att gå var som helst.
Det gjorde han. Montgaillard, Le Havre, Frileuse, Mountrouge, Lyon, Auxerre, Foligno, Watford, Barnsley, Amiens var några av klubbarna han provtränade med. Livet var tufft. Demba Ba minns resan till England.
– En av mina vänner från Paris, Gauthier Diafutua, spelade Watford så jag fick provträna med dem. Vi var tvungna att hitta någonstans att bo. En kompis sa att han kände någon. Men killen delade huset med andra. Det slutade med att vi bodde fem man i ett rum. De andra dagarna bodde vi på hotell, men hade inga pengar.
Under de tre dagarna i Barnsley stod klubben för hotellkostnaden. Till viss del.
– Vi var där en vecka, men det blev kaotiskt. Vi skulle checka ut, men receptionen sa att vi var tvungna att betala för maten. Vi hade inga pengar. De dagarna åt vi bara chips och drack vatten.
Som ung var han defensiv mittfältare. ”En Patrick Vieira”, som han beskrivit det.
– Jag var tekniskt skicklig, stor och stark, men jag gillade inte att tackla. Jag har aldrig gillat att försvara och jaga boll. När jag var 18 blev jag striker. Det var min agent och min bäste vän som övertygade mig.
Det var först när han kom till franska division 4-laget Rouen som karriären tog fart. Han fortsatte till belgiska Mouscron, innan tyska uppstickaren Hoffenheim, då i Bundesliga 2, köpte loss honom 2007.
Det blev succé i Hoffenheim som tog klivet upp till högstaligan. Sommaren 2009 ville Stuttgart värva honom. Allt var klart, men Demba Ba klarade inte läkarundersökningen.
Det var det första illavarslande tecknet för något som skulle bli en följetong.
Ett och ett halvt år senare, i januari 2011, var Hoffenheim överens med Stoke City om en övergångssumma på 7 miljoner pund. Affären sprack. Demba Ba klarade inte läkarundersökningen den här gången heller och hamnade istället i West Ham.
Stokes manager Tony Pulis sa efteråt:
– Hans knä är en tickande bomb. Våra diagnoser visade att han var en extrem riskaffär. Vi hade kunnat förlora honom efter en träning. Om han hade varit i närheten av okej hade vi värvat honom.

Det är den främsta anledningen till att klubbar tvekat på att satsa på Demba Ba.
Hans knäbekymmer härstammar från en benfraktur under sin tid i Rouen. Ba bröt vänsterbenet på två ställen. Läkarna opererade in en spik. Tre år senare, vid ett ingrepp i vänsterknäet, ska en sena ha skadats. Operationen skedde ett par månader före läkarundersökningen i Stuttgart.
Efter ett starkt halvår i West Ham våren 2011 flyttade Demba Ba som bosman till Newcastle. Klubben var osäker på anfallarens fysiska hälsa, men managern Alan Pardew hörde sig för med sina kontakter och fick reda på att spelaren inte missat en enda träning i West Ham. Ba fick ett prestationsbaserat kontrakt med drygt 200 000 kronor i veckolön, plus 200 000 kronor per spelad match (agenten uppges ha fått 20 miljoner kronor i engångssumma).
Affären betalade sig.
Knäet höll och Demba Ba blev en dunderhit på Tyneside.
Under hösten gjorde han 14 mål i Premier League och var en av ligans bästa spelare. Han kallades ”säsongens fynd”. Fansen tillägnade en sång till sin nye favorit. I början av 00-talet fanns en klassisk ramsa om före detta Manchester City-spelaren Shaun Goater: ”Feed the goat and he will score”. Sången om Demba Ba blev:
”Feed the sheep and Bäää (med lätet av ett lamm) will score”.
– Sjöng de så? Om mig? Haha, då måste jag lyssna nästa gång.
Demba Ba var så populär att han öppnade en affärsmöjlighet för försäljare av jordgubbssirap. Efter att han avslöjat i en tv-intervju att han älskar sirap såg Newcastle till att importera flaskor till souvenirshoppen så fansen kunde köpa sin egen dos.
– Jag häller sirap i glaset varje gång jag dricker vatten. Jag kan inte leva utan det. Det är ett begär. Varje gång familjen ska komma över är sirap det första jag ber dem ta med.
Trots att Newcastle hade säkrat Demba Ba på ett treårskontrakt kunde de inte känna sig trygga. Till sommaren aktiverades en klausul som innebar att senegalesen fick flytta för ”bara” 7 miljoner pund.
Ingen klubb hörde av sig.

Det är många som undrat varför, men orsaken var inte bara osäkerheten kring hans fysiska status. Det var också en ekonomisk fråga.
Demba Ba må kosta lite i övergångspengar, men det fanns förtäckta kostnader. Hans sluga representanter – som var smarta nog att förhandla fram en klausul som gjorde att spelaren blev free agent om West Ham åkte ur och smarta nog att kräva en utköpsklausul i kontraktet med Newcastle – krävde en rejäl lön för sin klient. Det var en nivå som spränger lönetaket hos alla klubbar utanför toppskiktet. Dessutom ville agenterna själva ha en del av kakan, enligt uppgift upp emot 50 miljoner kronor. Lönekostnaderna för 3,5-årsavtalet ligger på på cirka 130 miljoner kronor. Totalt handlade det om en investering på cirka 280 miljoner kronor.
Det är mycket pengar för en tickande bomb som är svår att försäkra.
Den stora frågan som Chelseafansen ställer sig är förstås om den ”tickande bomben”, som Demba Bas knä kallats, kan brisera.
Det har varit, och är fortfarande, en väl bevarad hemlighet. Det vi vet är att han har tagit hjälp av välrenommerade idrottsläkaren Pedro Philippou. Själv har han inte velat svara när ämnet kommit på tal. När han ombads kommentera Tony Pulis uttalande om ”tickande bomb” i programmet ”Goals on Sunday” för ett år sedan, svarade han:
– Mitt liv, ditt liv, allas liv är en tickande bomb. Man vet inte när det brister. Mitt högra knä är lika mycket en tickande bomb som mitt vänstra. Det finns inga tickande bomber, det är så livet är.
Det ska dock finnas en bild från en magnetröntgen som visar på en kronisk skada. Alan Pardew har kommenterat bilden med orden:
– Det ser väldigt illa ut. Det är stor risk att han kommer att få problem i framtiden.
West Ham-ägaren David Sullivan, som trots allt vågade värva spelaren, har kallat knäet ”väldigt, väldigt dåligt”.

Efter att Demba Ba under hösten kopplats samman med flera av toppklubbarna föll valet på Chelsea. Förra fredagen blev affären klar när Londonlaget lade upp de 7 miljoner pund som krävdes för att aktivera utköpsklausulen.
27-åringen kommer till Stamford Bridge med ett uppdrag: Lyfta anfallsspelet.
Fernando Torres, 500-miljonersvärvningen, har inte hittat rätt. Förhoppningen är att Demba Ba ska vara lösningen. Det har börjat bra. Två mål i debuten och en fullträff senast som tveksamt vinkades bort för offside.
Med sin kombination av storlek, kraft och målkänsla framstår han som en light-version av Didier Drogba.
Idag väntar Stoke på bortaplan. Alla räknar med att Rafael Benítez ska peta Torres och starta med sitt senaste tillskott.
För Demba Ba är det ett prestigemöte. Förra hösten hånades han av Stoke-fansen för den misslyckade läkarundersökningen.
Ba svarade på bästa sätt – med ett hattrick.
Chelsea tog risken som Stoke inte vågade ta. Om det nu är någon risk. Oavsett hur bräckligt knät är och oavsett hur oroande bilderna från magnetröntgen ser ut, går det inte att komma ifrån faktum:
Anfallaren har bara missat 17 matcher på sju år.
Ingen av de klubbar som hittills köpt honom har haft någon anledning att ångra det.
– Allt jag gått igenom i mitt liv har gjort mig till den jag är idag. Jag hade några provspel som inte blev lyckade, men jag är ingen ”quitter”. Jag slutar aldrig.

Källor: Daily Mail, Demba Bas officiella hemsida, ”Goals on Sunday”, The Guardian, Independent, Kicker, Sky Sports, The Telegraph.

> Tv: Stoke-Chelsea, 16.00, Viasat Fotboll, Viasat Fotboll HD.

FAKTA/Fernando Torres vs Demba Ba

Fernando Torres
28 år
Spanien
183 cm
70 kg
20 matcher
7 mål
1 assist
2,4 skott på mål/match
69,6 passningsprocent
1,2 dribblingar per match

Avslutningar………………….. 2
Från att ha varit en dödlig avslutare under tiden i Liverpool till att bli slätstruken. Förmågan finns där någonstans. Kan han locka fram den igen?

Snabbhet …………………….4
Det här var Torres främsta vapen tidigare i karriären. Efter sin knäskada har han tappat rycket i steget, men djupledsspelet är fortfarande hans främsta egenskap.

Targetspel …………………1
Har alltid varit begränsad med ryggen mot målet. Svag i luftspelet och har för dålig touch för att suga in bollarna och ge sitt lag tid.

Erfarenhet ……………….5
Fernando Torres har spelat på toppnivå sedan han etablerade sig i Atlético som 17-åring. Spelat fyra mästerskap för Spanien, gjort mål i två raka EM-finaler och vunnit Champions League.

Form……………………… 1
Varje gång han ger antydningar om att vara på gång – faller han ned i en svacka igen. Totalt iskall i två senaste matcherna.

Totalt: 13/25

Demba Ba
27 år
Senegal
189 cm
84 kg
20 matcher
13 mål
0 assist
4,5 skott på mål/match
78,3 passningsprocent
0,4 dribblingar per match

Avslutningar…………………. 4
Tidigare i sin karriär var Ba ineffektiv, förmodligen för att han omskolades till anfallare relativt sent. Hans målfacit senaste två åren visar hans enorma utveckling. Volleymålet mot Reading i höstas var teknisk perfektion.

Snabbhet…………………….. 3
Ingen speedkula, men Ba kompenserar det med sin lojala inställning och löpvilja.

Targetspel…………………. 5
Kombinationen av styrka, huvudspel och rörlighet gör honom till en utmärkt bollmottagare.

Erfarenhet……………….. 2
Slog igenom relativt sent och har gått en längre väg mot toppen. Det här är första gången han ska leverera i en storklubb.

Form…………………….. 4
En av höstens bästa anfallare i Premier League. Har gjort fyra mål på de två senaste starterna och såg glödhet ut i inhoppet mot Swansea i veckan.

Totalt: 18/25

När man trodde att Newcastle hade nått botten och inte kunde sjunka djupare:
Förlust mot Brighton i FA-cupen. En insats som andades frustration. Och lagkaptenen Shola Ameobi utvisad.

Det länge sedan förväntningarna på Newcastle United varit så stora som inför den här säsongen.
Några månader tidigare hade de utmanat om Champions League-platserna ända in i slutomgångarna. De hade fått behålla stjärnorna över sommaren: Demba Ba, Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa. Stämningen i klubben var så harmonisk att den tidigare så utskällde ägaren Mike Ashley hade börjat omvända belackare.
Efter premiären mot Tottenham, seger 2–1, fanns det ingen anledning att tvivla på ambitionerna.
Men sedan dess har bygget fallerat.
Sedan Alan Pardew, utsedd till årets manager förra året, skrev på det där åttaårskontraktet (varför åtta? hade det inte räckt med fem?) har väldigt lite gått hans väg.

Skadorna hopade sig under hösten. Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa lämnade störst tomrum efter sig.
Men det blev också tydligt att vissa spelare överpresterade under förra årets succésäsong.
Cheik Tioté har inte varit i närheten av samma nivå. Tim Krul har vacklat. Papiss Cissé underpresterade så grovt i säsongsinledningen att det var omöjligt att fortsätta med honom som central anfallare.
Den enda som konserverat formen och levererat var Demba Ba.
Nu är han såld.
Igår blev det klart att han flyttar till Chelsea, som utnyttjat klausulen i senegalesens kontrakt.

Newcastles form är usel. Sedan den 28 oktober har laget vunnit två matcher. Två. Mot Wigan och QPR på hemmaplan.
På Emirates förra helgen blev det sju insläppa mål.
Istället för att spela ett starkt lag och få med sig ett positivt resultat i FA-cupen idag mot Brighton, valde Alan Pardew ett b-betonat manskap.
Det blev ödesdigert.
Brighton, på nionde plats i Championship, var klart bättre hemma på Amex Stadium. Andrea Orlandi gjorde 1–0 i första halvlek (fin yttersida efter fint förarbete av Wayne Bridge) och i slutminuterna fastställde Will Hoskins 2–0.  Det var talande att Mike Williamson var steget efter vid båda situationerna. Newcastles ordinarie elva håller hög kvalitet, men truppen är ihålig.
Laget Pardew ställde på benen idag var bedrövligt. Med förra årets framgångar i minnet kändes det som ett gäng förklädda Newcastle-spelare.
Gästerna skapade knappt någonting i första halvlek. Shola Ameobi spelade som ensam striker och blev helt isolerad.
I paus bytte Alan Pardew in Nile Ranger och Paul Dummett och gick över på 4-4-2.
Det gav en liten förbättring, men när Shola Ameobi, lagkapten för dagen, tog ett andra gula kort efter timmen spelad summerade det dagen.
Det var en dag när Newcastles tunga vinter förvandlades till en minikris.
De gick tydligen att sjunka än djupare.

***
Ska vi hitta något positivt med förlusten och uttåget ur FA-cupen är det att Newcastles skadedrabbade trupp kan koncentrera sig på ligan.
Dessutom bör Papiss Cissé nu få chansen som central anfallare eftersom varken Demba Ba eller Shola Ameobi är tillgängliga nästa match.
Newcastle står just nu och faller med att Cissé börjar leverera igen.

Fakta
Newcastles startelva: Elliot – Tavernier, Perch, Williamson, Santon – Anita, Birigimana – Obertan, Abeid, Sammy Ameobi – Shola Ameobi.

Steven Gerrard hyllades med rätta för sin utsökta passning som betydde 3–0 mot Sunderland.
Men situationen innehöll så mycket mer.
Här bryter vi ned målet i detaljer.

I ett highlights-svep från den här matchen är det lätt att fastna på Steven Gerrards svepande 60-metersboll eller Luis Suárez mottagning och avslut. Lyfta på hatten för dessa två stjärnor och sedan stanna där.
Jag fastnade för det här målet eftersom det säger en hel del både det anfallande och det försvarande laget.
Och för att det visar det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez och Steven Gerrards kvaliteter – stick i stäv med Brendan Rodgers filosofi.
Här kan ni se målet innan vi granskar det.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article16011135.ab

Analys/Luis Suárez mål mot Sunderland

Här ser vi upprinnelsen. Lucas Leiva spelar en kort passning i sidled till Steven Gerrard.
Notera först och främst hur Liverpool formerar sig i anfallsspelet. Ytterbackar som trycker upp längs kanterna. De två sittande mittfältarna (Gerrard och Lucas) går ned djupt och deltar i uppspelsfasen.
Yttrar (Sterling och Downing) som rör sig inåt i plan.
Här kan vi se den första viktiga rörelsen som skapar yta. Jordan Henderson, som hade en offensiv mittfältsroll i matchen, möter och drar med sig en av mittbackarna (Matt Kilgallon).
Lägg märke till hur Sebastian Larsson, på grund av Downings smarta rörelse, har hamnat i ett ”ingenmansland”. Det är inte bara tack vare Downing. Det faktum att Glen Johnson flyttat upp har gjort det diffust för Larsson vem han egentligen markerar. Johnson som nu är vänstermittfältare eller Downing som är närmast? Är det Downing är Larsson på fel sida.

Stewart Downing fortsätter sin diagonallöpning. Sunderlands mittback Carlos Cuéllar upptäcker det och hänger med. Jag har ringat in Sebastian Larsson för att visa hur han nu befinner sig än mer i ”ingenmansland”.

Bollen har lämnat Steven Gerrards fot. Downings löpning har dragit med sig Cuéllar och öppnat ytan för Luis Suárez. Notera det enorma avståndet mellan Cuéllar och högerbacken Craig Gardner.

Passningen har nått Suárez och i det här läget är det för sent för Gardner att förhindra baklängesmålet.

Slutsats 1: Underbar passning, bra mottagning, tillräckligt bra avslutning – men fantastiska löpningar utan boll, framför allt av Stewart Downing, som öppnade ytan.
Slutsats 2: Bollar i djupled är det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez kvaliteter. Det är då han är som vassast. Snabba omställningar, en mot en-lägen. Tänk målen mot Newcastle: Den långa bollen in bakom backlinjen från José Enrique, nedtagningen, avslutet. Båda målen mot Sunderland var efter snabba attacker, direkt spel. Samtidigt fick Steven Gerrard utnyttja sin spetskvalitet: Crossbollarna.
Brendan Rodgers förespråkar ju en annan sorts fotboll, mer possession-baserad, men det här målet visar att Liverpool gör klokt i att variera sig.

Hur skulle Sunderland ha agerat?

Till att börja med ser vi faran med att ”tappa” spelare högt upp i planen. Anfallarna Fraizer Campbell och Steven Fletcher har hamnat på fel sida om bollen. Mittfältet står högt, men de har inte press på bollhållaren (Gerrard) som kommer att få tid att både fundera och sikta in sin passning.
Matt Kilgallon och Carlos Cuéllar borde förstås ha sett faran, tagit större djup eftersom hotet, som alla kan se, finns bakom backlinjen – samtidigt som bollhållaren är opressad.
När Kilgallon har tagit steget upp är avståndet mellan Danny Rose och Cuéllar på tok för stort.
Cuéllar och högerbacken Craig Gardner borde direkt ha centrerat. De kan strunta i att Liverpool vänsterback Glen Johnson lämnas omarkerad; han är ofarlig i det här läget. Försvarsspel handlar alltid om att värdera och täcka de farliga ytorna.
Sebastian Larssons ansvar? Minimalt, om ens något. När Downing drog sig in i plan borde Craig Gardner insett faran och flyttat över på bollsida. Då hade Cuéllar kunnat flytta över utan att lämna luckan till Suárez.
Att Gardner visar bristande positionsspel som högerback är dock inte förvånande. Han är normalt mittfältare, men har fått vikariera eftersom Sunderland saknat ett klockrent alternativ.

Berbatovs uteblivna försvarsspel
Ni minns säkert att jag hyllade Wayne Rooney för hans monstruösa defensiva löpning i derbyt mot Manchester City.
Därför är det intressant att jämföra med hur andra spelare agerar. Den är situationen, som läsaren Tomas uppmärksammade mig på (enligt honom tack vare min Rooney-analys), visar Dimitar Berbatov mot West Bromwich.

Passningen är på väg mot Fortuné. I det här läget har Alexander Kacaniklic satt in pressen på WBA:s försvarare. Dimitar Berbatov (inringad) har hamnat i positionen som vänsterytter. Vid ett sånt här positionsskifte bör man som spelare ”överta” lagkamratens uppgifter – i det här fallet följa med högerbacken Billy Jones.

Om Berbatov tar defensivt ansvar och följer med ”sin” gubbe?

…nej. Billy Jones får fullfölja sin löpning ostört.

…och kan några sekunder senare spela fram Lukaku till kvitteringen.

Var det Dimitar Berbatovs fel att det blev mål? Nej, inte enbart. Dels är han anfallare och kan inte förväntas ta en sådan defensiv löpning. Dels var passningen upp mot en felvänd Fortuné till synes ofarlig. Fulhams Karagounis sålde sig för enkelt och Fortuné kunde vända med sig bollen.
Men det är värt att fundera över sådana här detaljer.
Vill man försäkra sig om att inte släppa in mål, möter man skickliga motståndare, är det exakt den här sortens detaljer man måste bemästra. Det kostar i energi, men det är då man har minskat risken för baklängesmål.

Baines misslyckade offsidefälla
Den sista taktikbiten handlar om Papiss Cissés mål för Newcastles mot Everton. Eller snarare om Leighton Baines försvarsspel.

En långboll är på väg mot Newcastles Shola Ameobi. Evertons mittbackar Sylvain Distin och John Heitinga går upp mot bollen. Till höger i bild ser Leighton Baines hur Papiss Cissé är på väg att ta löpningen i djupet in bakom mittbackarna.

I det läget väljer Baines (inringad) att försöka ställa Cissé offside. Men bollen seglar över mittbackarna…

…landar hos Cissé som lobbnickar över Tim Howard i mål.

Vems ansvar? Leighton Baines som misslyckas kapitalt med att ställa offside? Mittbackarna som förlorar nickduellen.
Jag lägger skulden på mittbackarna här. När den första bollen kommer mot Ameobi bör en av dem (Distin?) gå på boll medan den andre faller in bakom. Nu går båda på boll – och båda missar nickduellen.

Situationen bakifrån.

Baines måste ta ett snabbt beslut. Han ser att han inte ligger i linje med sina övriga backar och har chansen att ställa offside. Vinner Ameobi nickduellen är Cissé offside. Vinner Distin/Heitinga nickduellen är faran ändå över. Det sista han räknar med att är att Evertonförsvararna ska missbedöma bollbanan och låta bollen passera.
I 99 av 100 agerade Baines rätt i den här situationen. Det här var det 100:e fallet.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till att rita pilar. Ska försöka få till bildstorleken på de bilder som av någon anledning blev mindre.

***
Läs mer:
20 nov: Analys: ”Stokes läckra hörnvariant”.
11 dec: Analys: ”Taktiken som sårade Man City”.
14 dec: Analys: ”Därför kan Benítez bli ett lyft för Torres”.
18 dec: Analys: ”Walcott som striker”.
21 dec: Analys: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

”Har Arsenal råd att behålla Theo Walcott”, har varit en av höstens stora snackisar.
Frågan borde förstås vara:
”Har Arsenal råd att i-n-t-e behålla Theo Walcott?”
Efter tre mål och två assist är det dags för Arsenal att lösa det där kontraktet. Nu.

Vi utomstående vet inte exakt vad som gjort att kontraktsförhandlingarna strandat. Vi vet inte om det är storleken på lönen eller om det är positionen som är det avgörande. Eller, sannolikt, en kombination plus vetskapen om att spelaren kan tjäna avsevärt större pengar vid ett klubbyte.
Det vi vet är att Theo Walcott har ett halvår kvar på sitt avtal. I sommar kan han flytta gratis. Från och med nyårsafton har han rätt att prata med andra klubbar (och lita på att telefonen kommer att gå varm hos agenten).
Så sent som i fredags bekräftade Arsène Wenger att ”inga framsteg gjorts”.
Det är förstås en skandal att Arsenal satt sig i den här situationen igen, att Theo Walcotts kontrakt har fått löpa till den punkt då ”hotet” om en Bosmanövergång hänger som ett mörkt moln över Arsenal.
De senaste veckorna har känslan varit att läget ljusnat. Theo Walcott har fått spela som striker – positionen han föredrar. Första intrycken är positiva. Han har bidragit med det vi förväntat oss: djupledsspel, löpningar som drar isär motståndarförsvaren, mål.
Jag vill avvakta tills Theo Walcott har spelat striker mot ett topplag innan jag drar några slutsatser om hans förmåga att agera felvänd, men dagens match mot (ett ursvagt) Newcastle underströk det vi redan visste:
Theo Walcott har en otroligt hög högstanivå, oavsett vilken position han spelar i.
Han gjorde sitt första mål i friläge, exakt den typen av djupledslöpning och mål som han i teorin ska bidra med som striker.
Han gjorde sitt andra mål genom att snappa upp ett inspel, vända runt och avsluta i krysset, den typen av mål en fox-in-the-box-specialist gör.
Han gjorde sitt tredje mål med ett solonummer som få spelare klarar av, samma typ av mål som mot Chelsea förra säsongen. Han ramlade, reste sig, fortsatte vidare och avslutade, den här gången med en kylig chipp.
Lägg till två fina assist – ett magnifikt inlägg och en turlig petning efter fina dribblingar – och vi har summerat Theo Walcotts dagsverke.
Det är viktigt att poängtera att alla dessa aktioner inte kom som striker. När han slog det grymma inlägget till Olivier Giroud hade han tagit klivet ut på högerkanten. När han solosprang in med hattricket agerade han vänsterytter.
Men insatsen var bästa tänkbara passning till intressenterna, både Arsenal och de andra klubbarna som lurar i bakgrunden.
Lönebuden som med all säkerhet presenterats för spelarens agent lär saltas ytterligare nu.
Då måste Arsenal vara beredd att hänga med. Inte till orimliga nivåer, men den där ”lönestrukturen” som Arsène Wenger hänvisat till genom åren får inte längre vara ett hinder. Nu handlar det om att ta det bästa affärsmässiga beslutet för klubbens framtid – och det kan lika gärna vara att betala mer än brukligt i lön istället för att tvingas lägga en stor övergångspeng på en ersättare.
Annars finns risken att Arsenal går miste om sin just nu hetaste spelare och spär på bilden som ”selling club”.
I slutminuterna skanderade hemmafansen ”Sign him up”. Sången har aldrig känts lika angelägen.
Det är hög tid att Arsenal gör vad som krävs för att Theo Walcott ska stanna.

***
Newcastle gjorde tre mål på Old Trafford och föll med 3–4.
Idag gjorde de tre mål på Emirates och föll med 3–7.
Det är första gången som ett lag gör tre mål i två raka matcher i Premier League och förlorar båda.
Alan Pardew har sannerligen en del att fundera på.

***
Läs mer:
18 december: ”Analys: Walcott som striker”.
17 november: ”Walcotts löneförhandling visar vilken väg Arsenal vill gå”.

Downing firade julafton
Liverpool krossade Fulham med 4–0. Vid sidan av en stark kollektiv insats – den kommer Brendan Rodgers ändå att framhålla – var det framför allt två prestationer som stack ut:
Steven Gerrard var gamle Steven Gerrard.
Stewart Downing var gamle Stewart Downing.

Om Downing fick utstå spott och spe under fjolåret har han varit kallare än någonsin under hösten. Ibland har han suttit på läktaren, ibland har han fått spela vänsterback. En gång spelade han vänsterback när (ordinarie vänsterbacken) José Enrique spelade yttermittfältare.
Så ratad har han varit.
Engelska tidningar har rapporterat att Brendan Rodgers vill göra sig av med Downing i januari, men spelar han som på lördagen kanske managern borde tänka om.
Idag såg vi den där snabbe, lurige yttern som var en nyttig spelare för Aston Villa och som fick Liverpools ägare hosta upp 200 miljoner kronor sommaren 2011.
Var det en sista marknadsföringsåtgärd inför januarifönstret?
Vet inte, men jag vet att det var Stewart Downings bästa insats i Liverpooltröjan hittills.
Han började med att göra sin första Premier League-assist för Liverpool, den första på 45 matcher. Det var inte vilken passning som helst. Jag skulle vilja påstå att det var en av de smartaste, läckraste passningarna den här säsongen. Stewart Downing såg Steven Gerrards löpning i djupet, sedan trädde han in passningen med millimeterprecision förbi tre-fyra Fulhamspelare.
I andra halvlek fortsatte han med att sätta 3–0 med ett riktigt klassmål. Han fick ut bollen på sin högerkant, rundade en passiv John Arne Riise och tryckte i väg ett stenhårt skott vid första stolpen.
Det är möjligt att Stewart Downing flyttar ändå – Daniel Sturridge som kan användas på högerkanten ska ju läkarundersökas på söndagen – men den här matchen visade 28-åringen att det går att locka fram de gamla takterna.

Formsvaga Fulhamförsvarare
Brede Hangeland har varit en av de spelare som alltid burit stämpeln ”undervärderad”. Norrmannen har varit en klippa i Fulham i många år. Det har snackats om intresse från större klubbar.
Därför är det på sin plats att påpeka att 31-åringen inte är i närheten av den formen nu.
Nästan varje gång jag sett Fulham den här säsongen har Brede Hangeland gjort misstag. Det har inte lett till baklängesmål jämt, men det har varit förvånande hur slappt han har agerat. Som mot Arsenal på Emirates där han var chockerande passiv vid ett av målen.
Därför var det symboliskt när det var Hangeland som missade totalt vid Liverpools 1–0-mål idag. När Martin Skrtel dunkade in bollen i nät låg Fulhamkaptenen på marken och tittade på.
Han har förstås inte hjälpts av det faktum att annars så pålitlige Aaron Hughes också hamnat i en formsvacka, liksom John Arne Riise, som inledde hösten så lovande.
Roy Hodgson byggde en försvarsmur under sin tid i Fulham.
Den är raserad.

Redknapps avslöjar QPR:s spenderande
Harry Redknapp åkte på sin första förlust som tränare för Queens Park Rangers. Hans lag hade stått emot ett pressat Newcastle under 80 minuter – framför allt duktige mittbacken Ryan Nelsen – men när Shola Ameobi fick chansen med tio minuter tvingades Robert Green kapitulera.
Matchen är inte så mycket att säga om, precis som på andra håll verkade spelarna ha drabbats av julfrossa.
Det var mer intressant på presskonferensen efteråt. Då avslöjade Harry Redknapp detaljer om lönenivån i hans nya lag. Gamle ’Arry fick frågan om det kommande transferfönstret och svarade:
– Jag vill inte spendera ägarnas pengar egentligen. Jag måste vara ärlig mot er och det är en hel hög med spelare i den här klubben som tjänar avsevärt mer än de förtjänar, inte alla men många.
Redknapp berättade att han bötfällt en spelare (José Bosingwa?) som ”tjänade mer än någon spelare gjorde under min tid i Tottenham”.
– De (QPR) har en arena som tar 18000 åskådare. Man ska inte spendera enorma löner när du har 18000 på matcherna, eller? Den här klubben (Newcastle) har 55000. Jag kan slå vad om att deras spelare inte är i närheten av att tjäna lika mycket.
Säga vad man vill om Harry Redknapp, men han är inte rädd för att säga sanningen.

Nyttig seger för Arsenal
Det var inte snyggt och straffen kändes billig. Men det var precis en sådan seger Arsenal behövde.
I måndags vann de över Reading efter en klang- och jubelförställning som fick supportrarna att andas optimism. Men det laget har haft problem med är ju att vinna sådana här matcher. När spelet inte fungerar, när det känns trögt och taffligt och matchen står och väger och sedan tippar över åt ”fel” håll.
Det är sådana segrar som Manchester United genom åren varit experter på att säkra.

Wigan var inte sämre än Arsenal på lördagen. Däremot hade de marginalerna emot sig. Det räckte med att för dagen misslyckade Jean Beausejour klumpigt satte en arm i ryggen på Theo Walcott som fick en anledning att falla. Domaren pekade på straffpunkten och Mikel Arteta förvaltade den.
Det var ett sådant domslut som Wigan, eller något annat bottenlag, aldrig skulle ha fått med sig på Emirates eller Old Trafford.

För Arsenal var det förstås oväsentligt hur vinsten såg ut. Laget har nu tre raka segrar i ligan och har klättrat till tredje plats i tabellen.
Den där KRISEN som fick supportrarna att slita sitt hår för ett par veckor sedan känns plötsligt rätt avlägsen.
Åtminstone tills nästa förlust.

Stoke tråkade ut Tottenham
Jag besökte farsan igår – hemma för julfirande – och då fick man inte välja match på tv:n.
– Bara så att du vet: Jag ska se Tottenham–Stoke, sa pappa, Spurs-fan sedan 1960-talet.
Så jag fick genomlida en match mellan ett Tottenham som försökte anfalla och ett Stoke som ville spela 0–0. Det var så segt att jag somnade (!) under några minuter i inledningen av andra halvlek.
Stoke lyckades med målet – att ta en poäng – även om det krävdes en svettig räddning av Asmir Begovic på tilläggstid när Gylfi Sigurdsson nickade.

Stoke har släppt in minst antal mål i ligan (13) och det är förstås en prestation värd att framhålla. Men jag förstår om motståndarna blir uttråkade av att möta Tony Pulis gäng.
Det finns inget lag i ligan som spelar lika defensivt som Stoke.

Reading tog på livremmen
Det räckte inte ända hem, men det var ändå hälsosamt att se att Brian McDermott gjort sin läxa.
Readingtränaren fick se sitt lag falla sönder i bitar i måndags hemma mot Arsenal (förlust, 2–5).
Då sköt han sig själv i foten genom att spela 4-4-2. Idag på Etihad valde han att ta på hängslen och livrem och sjunka ned i ett 4-5-1.
Istället för att göra laget vidöppet centralt använde han tre centrala mittfältare, utan någon utpräglad ”tia”: Jay Tabb, Jem Karacan, Mikele Leigertwood.
Alex Pearce var tillbaka i mittförsvaret istället för Kaspars Gorkss.
Tack vare dessa ändringar fick McDermott se sitt lag göra den bästa defensiva insatsen på mycket länge.
Nu blev det förlust ändå, men det dröjde tills 94:e minuten innan Gareth Barry käkade upp Nicky Shorey i luftrummet och nickade in 1–0.
Det var ingen champagne-fotboll från gästerna, men jag är rätt säker på att det här spelsättet ökar deras chanser att klara kontraktet.

Anita har hittat formen
För några veckor sedan utnämnde en läsare Newcastles Vurnon Anita till årets flopp i bloggens kommentarfält.
Det var inget galet påstående eftersom den förre Ajax-spelaren under hösten hade svårt att anpassa sig till tempot i Premier League.
Men de senaste veckorna har han börjat hitta formen.
Han var en av lagets få ljusglimtar borta mot Fulham, han var mycket bra mot Manchester City förra helgen. Idag, i segermatchen mot QPR, skapade han sex målchanser. Flest av samtliga spelare som var i farten under lördagen.
Kan Vurnon Anita hålla i den här nivån kommer han vara allt annat än en flopp.

***
Har ni tid över mitt i julstöket kan ni alltid läsa del 15 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Denna gången om David Ginola (plus-låst).

Först bjöd Stoke på en hörnvariant som klädde av West Ham.
Häromveckan bjöd Newcastle på en som sånär resulterade i ett mål.
Hörnvarianterna verkar vara på modet.

Vi har ju haft ett litet tema här i bloggen när det gäller hörnor. Det började med diskussionen om zonförsvar vs man-man och fortsatte när Stoke demonstrerade hur bräckligt man-man-spelet kan vara.

Ni vet hur det ser ut på hörnor i dagens fotboll: Ett gäng försvarare som står och drar i motståndarna, ett gäng attackerande spelare som försöker komma loss.
Den höga toleransnivån från domarna har gjort det svårare att bara skicka in bollen mot lagets bästa huvudspelare. Det krävs ofta lite mer finess för att dessa ska komma loss från sin uppvaktning.
Spelare som screenar motståndare är rätt vanligt. Den förre detta basketspelaren Nemanja Vidic har gjort det till en konstart.
Men den senaste månaden har vi också noterat flera intrikata hörnvarianter. Såna som involverar fler spelare och kräver minutiös tajming.
Stoke bjöd på en sanslöst vacker variant förra månaden mot West Ham, där Jon Walters sprang i en båge runt halva straffområdet (!) för att komma loss från sin uppvaktning och sedan dök upp vid första stolpen och sköt in bollen.

Eftersom jag vet att många fotbollsspelare och fotbollstränare läser den här bloggen ska ni få ytterligare en variant som jag plockade upp från Fulham-Newcastle häromveckan.
Den ledde inte till något mål så ingen tv-kanal har plockat upp den, men den var väl värd att uppmärksammas.
Det var Newcastle som ställde nästan alla spelare vid mållinjen och istället lät Fabricio Coloccini storma fram och nicka helt ostört.
Och det kan inte betonas nog: Det hade aldrig kunnat ske mot ett lag som använt zonförsvar.

Så här gick Newcastles hörnvariant till

Newcastle ställer tre spelare vid mållinjen för att trycka ned Fulhams försvarare ”i knäet” på målvakten Mark Schwarzer.

Här ser vi rörelsen hos spelarna som gör avledande löpningar för att dra med sig försvarare.

1) Hörnläggaren Vurnon Anita initierar varianten. Han börjar med att höja armen, när han sänker den startar rörelsen. 2) Cheick Tioté, utanför straffområdet, rör sig mot Anita som avledande manöver, vilket drar med sig Alexander Kacaniklic. 3) Mike Williamson rör sig framåt mot första stolpen för att dra med sig sin bevakare (Aaron Hughes). Demba Ba, vid bortre stolpen, rör sig bakåt, mot bortre delen av straffområdet, för att dra med sig sin bevakare (Brede Hangeland), Danny Simpson rör sig framåt för att uppehålla Hugo Rodallega.

4) Fabricio Coloccini, som startat nära mittlinjen, och inte dragit till sig någon uppmärksamhet, stormar då in mot straffområdet och kan nicka ostört från straffpunkten (den enda av Newcastles utespelare som inte är med i grafiken är Davide Santon som utgår från mittlinjen).

Här ser vi hur Fabricio Coloccini (vid straffpunkten) får nicka ostört. Bollen seglar mot krysset men Sasha Riether räddar på mållinjen.

Den här varianten var inte lika avancerad som den Tony Pulis körde med Stoke. Förflyttningarna är rätt enkla att utföra och tajma, enda svårigheten (för spelare på lägre nivå) är att sätta inlägget på pannan på spelaren som ska avsluta.
Så nu har ni en ny hörnvariant att testa i division 3, division 4, division 8, Korpen eller var ni nu huserar.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till och ritade grafiker.

För tunn trupp
Alan Pardew har hävdat att ett ordinarie Newcastle skulle kunna konkurrera med vilket lag som helst i Premier League.
Med en formstarkare Papiss Cissé och en högerback av klass hade jag inte haft någon invändning överhuvudtaget.
Men jag förstår hans poäng. Newcastle har en stomme av spelare som håller riktigt hög klass. Tim Krul är en av ligans bättre målvakter, Fabricio Coloccini en av de bästa mittbackarna, Cheick Toité/Yohan Cabaye ett av de bästa innermittfältsparen, Hatem Ben Arfa en av de bästa yttrarna och Demba Ba en av ligans bästa strikers.
Men bakom dessa är truppen, fortfarande, för tunn.
Detta brandskattade manskap har dessutom tvingats dubbelspela med Europa League. Alan Pardew har dock roterat friskt i Europaspelet så jag tror inte att det haft så stor påverkan.

Lång skadelista
Utan bredd är det extra viktigt att klara sig från skador. Istället har Newcastle haft extrem otur i höst.
En av förklaringarna till den urstarka hösten ifjol var ju att lagets nyckelspelare fick vara hela. Centrallinjen med Tim Krul, Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye och Demba Ba var intakt. Och när Steven Taylor och Cheick Tioté gick sönder kom spelare som James Perch och Danny Guthrie in och fyllde tomrummet överraskande effektivt.
Den här säsongen har Newcastle varit ligans mest skadedrabbade lag. Krul, Coloccini, Tioté, Cabaye och Ryan Taylor har missat viktiga matcher. Dan Gosling och Haris Vuckic är knappast stöttepelare, men ändå breddspelare som kan få sina minuter vid en skadekris. De har också varit skadade.
Idag kom det dystra beskedet att Yohan Cabaye och Steven Taylor kan bli borta till februari.
Lägg till att stjärnan Hatem Ben Arfa dras med en sträckning och blir borta ett par veckor till. Det betyder att Newcastle har åtta spelare som rehabiliterar sig i nuläget, flest av samtliga lag.

För höga förväntningar
Newcastle slutade tolva i Premier League med 46 poäng säsongen 2010/11, sju poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Fjolårets femteplats var inget annat än en sensation för ett lag som många tippade i bottenträsket. Newcastle tog 65 poäng, 19 fler än året före.
Lag som avsevärt förbättrar sitt poängfacit från ett år till ett annat har ofta svårt att upprepa bedriften. Det finns fler exempel på det.
Framgångar föder också andra sorters problem. När så många spelare presterade över förväntan höjdes ribban inför den här säsongen. Och det är ju som bekant lättare att slå ur underläge. Newcastle har hittills inte klarat av den nyvunna statusen som jagat topplag.

Frågan är också om Newcastles femte plats i våras speglar truppens kvalitet.
Ifjol var känslan, åtminstone min, att bollen studsade Newcastles väg. De vann de tajta matcherna, även de dagar då prestationen var långt från hundraprocentig. När Demba Ba slutade göra mål kom Papiss Cissé som en skänk från ovan och tog över stafettpinnen. Hatem Ben Arfa återvände från skada och var en av ligans bästa spelare under våren.
Dessa fynd var förstås frukten av ett gott scoutingarbete, men det kändes som en säsong där alla bitar föll på plats – samtidigt.

Målkungens usla form
Papiss Demba Cissé hämtades i januari från Freiburg och hans vår var formidabel. Senegalesen gjorde 13 mål på 14 matcher (varav supermålet på Stamford Bridge) och var en av de främsta orsakerna till att laget slogs om fjärdeplatsen till sista omgångarna.
Men den här hösten har Cissé inte gått att känna igen. Det dröjde till den 28 oktober innan han hittade rätt i ligaspelet. Och en Papiss Cissé som inte gör mål är inte den spelaren som Newcastle behöver. 27-åringens allroundspel är för svagt för att göra nytta på andra sätt. Den här hösten – där han gjort ett mål på tio starter i ligan – har han inte bidragit på något sätt. I helgens match mot Southampton gjorde han återigen en slät figur.

Cissé började säsongen som striker med Demba Ba som lojal kantspringare i ett 4-3-3. Men efterhand har Alan Pardew tvingats ge upp sin favorituppställning och istället spelat Ba som central anfallare bredvid Cissé. Ett nödvändigt val då han är den ende som levererar mål för tillfället. Utan hans starka höst (åtta mål på tolv matcher) hade Newcastles tabellposition varit än mer utsatt. Men förändringen till ett mer 4-4-2-liknande system har påverkat lagets balans.

Bristfälligt passningsspel utan Cabaye
Yohan Cabaye var speluppläggaren som sydde ihop Newcastles anfallsspel förra hösten. Hans pass-and-move-fotboll gjorde att han till och med ryktades vara aktuell för Barcelona.
Skillnaden mellan ett Newcastle med Cabaye i form och ett Newcastle utan sin stjärna är påtaglig. Nu framstår Newcastle som ett långbollslag, fullt i klass med Stoke och West Ham. Enligt Opta har laget procentuellt slagit flest långbollar av samtliga lag i ligan.
Cabaye-effekten syns allra tydligast om man granskar hans mittfältskollega Cheick Tioté. När fransmannen är på planen och dikterar tempot på mittfältet kan Tioté ägna sig åt det han kan bäst: pressa, stressa och städa korridoren framför sin backlinje. Utan Cabaye måste Tioté ta större ansvar i speluppbyggnaden – och de kvaliteterna har han inte (se nedan).

I passningsdiagrammen från StatsZone kan vi jämföra Chieck Tiotés statistik med och utan Yohan Cabye vid sin sida. Med Cabaye på planen i hemmamötet med Manchester United (diagrammet till höger) slog Tioté 61 passningar, varav 54 till rätt adress (89 procent). Utan Cabaye mot Southampton i helgen slog Tioté 67 passningar, varav 52 till rätt adress (78 procent). Skillnaden kan tyckas liten, men notera framför allt att Tioté ”tvingas” slå fler djupledsbollar, fler hotande passningar när Cabaye är frånvarande.

***
Hur bra är Newcastle – som förra säsongen eller som det gäng som just nu ligger på 14:e plats i ligan?
Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.
Eller vad säger ni?

Zonspel eller man-man-spel på fasta situationer?
De få studier som finns visar att zon är mer effektivt.
Ändå får det spelsättet utstå all kritik.
Varför?

Istället för att ta en spade och grotta ned mig och skriva en halv bok om ett taktiskt fenomen – som jag gör ibland – så tänkte jag börja lyfta fram enskilda detaljer som kanske inte kräver en uppsats för att dissekera.
Den här gången har jag fastnat för fasta situationer.
Det pågår ju en ständig debatt om hur man ska agera vid dessa. Och debatten är sällan nyanserad.

Minns ni när Rafael Benítez var manager i Liverpool? Klart ni gör och då kommer ni säkert ihåg kritiken han fick för målen laget släppte in på fasta situationer.
Liverpool hade varit ett av ligans bästa lag på fasta situationer. Säsongen 2004/05 släppte laget in 12 mål på fasta situationer (fjärde bäst). Åren 2005/06 och 2006/07 släppte laget in blott 6 mål, vilket var bäst i ligan. Rafael Benítez praktiserade ett zonförsvar.
Säsongen 2007/08 började plötsligt Liverpool släppa in fler mål på fasta situationer, 17 närmare bestämt (elfte bäst i ligan). Zonförsvar var fortfarande modellen.
Rafael Benítez sågades. Inte minst efter en förlust hemma i Champions League mot Chelsea där Branislav Ivanovic tilläts nicka in två mål.
Så klart.
Det är alltid managern som hängs när zonspelande lag släpper in mål på fasta situationer.
Förre Sky-experten Andy Gray var en av de mest högljudda.
– Jag har aldrig varit ett fan av zonförsvar. Jag garanterar att en löpande spelare kommer att hoppa högre än en stillastående spelare, sa han.
Varför sågas tränaren bara vid den ena taktiken? Vad är provocerande med zon?
Förmodligen att insläppta mål med zonförsvar bygger på kommunikationsmissar vilket medför att de ser extra billiga ut. Spelare blir lämnade helt ensamma och kan ostörda nicka bollen i nät. Spelare skäller på varandra och supportrarna undrar varför tränaren inte rett ut sådana saker.
– Vem markerade honom?, är en icke ovanlig fråga.
När lag använder man-man-markering framstår det åtminstone ut som någon försöker förhindra målet.

Under de kommande två åren med Rafa Benítez var Liverpool återigen ett av ligans bästa lag på att förhindra insläppta mål på fasta. situationer. Säsongen 2008/09 släppte laget till 10 mål (fjärde bäst) och 2009/10 12 mål (fjärde bäst). Avsevärt färre mål än merparten av klubbarna som använde man-man-spel.
– Det är alltid samma sak när i släpper in mål på hörnor och frisparkar – folk börjar prata om man-man och zonspel. Vi har spelat zon i fem år och även om jag inte har siffrorna vet jag att vi är ett av de lagen som släppt in minst antal mål på fasta situationer, sa Pepe Reina.
Alltså: Det går inte att dra slutsatsen att det ena eller det andra systemet är bättre.

För att illustrera det kan vi använda två bilder från mötet Newcastle–Manchester United.

Newcastle använder en kombination av spelare som ”zonar” och ett par som tar upp markering. Jonny Evans sliter sig loss från markeringen från Mike Williamson och når högst bakom (zonspelande) Demba Ba och nickar in 1-0.

Newcastle övergår till lite tydligare man-man-markering, spelarna ligger närmare de tre Manchester United-spelare som är på väg att löpa in mot mål. Men Patrice Evra kommer att rycka förbi Demba Ba och nicka in 2-0. Här ser vi problematiken med det enögda synsättet. Vid det här målet hade ett zonspel med all säkerhet förhindrat ett baklängesmål eftersom Newcastle definitivt ställt en spelare i ytan där Evra kommer att nicka in målet (snett framför första stolpen).

Den senaste tränaren att hamna i skottgluggen är Manchester City-tränaren Roberto Mancini. Italienaren har varit en förespråkare för zon. Förra säsongen – så länge det gick bra och City var ett av de lagen i ligan som släppte in minst mål på fasta – var det ingen som klagade.
I höst, inte minst efter förra veckans Champions League-möte med Ajax, pekar alla finger och efterlyser man-man-markering.

Svårigheten med defensiva fasta situationer (vi talar om hörnor) är densamma som gäller för allt försvarsspel: Man kan inte täcka allt.
Erik Edmans bevingade uttryck om täcket i sängen fungerar även här: Drar drar du upp det över huvudet blottar du fötterna istället. Det är inte möjligt att täcka båda stolparna, täcka de farliga ytorna och markera samtliga motståndare.
Det handlar om att välja.
Zonspel, där varsin spelare ansvarar för sin yta, på fasta situationer har stämplats som ett socialistiskt system. Eftersom det är svårt att peka ut en enskild syndabock är det ett sätt att fördela skuld.
Man-man-markering är mer utelämnande mot individen. Den som tappat markering är skyldig till baklängesmålet.
Så varför använde Rafael Benítez zonspel på fasta situationer?
Visste han något som
– Det handlar om att använda rätt system, för rätt spelare vid rätt tidpunkt. Faktum är att zonmarkeringen utvecklades under åren.
Vad är Roberto Mancinis motiv?
– Vi är inte starka nog att använda man-man-markering och varje gång vi gör det är det risk att vi orsakar en straff, sa han i veckan, enligt Goal.
– Om vi arbetar kan vi förbättra systemet. Vi har släppt in mål på grund av det, men vi kan förbättra oss. Vi jobbar på det, men vi behöver jobba mer.

Vad kan vi utläsa av det?
Jo, detta:
Har man starka huvudspelare kan man använda man-man-markering eftersom de klarar att hantera motståndarlagets bästa huvudspelare en-mot-en.
Har man inte starka huvudspelare måste man använda de starkaste huvudspelarna för att täcka de farliga ytorna.
Barcelona är ett bra exempel. De har i bästa fall tre starka huvudspelare på plan: Carles Puyol, Sergio Busquets och Gerard Piqué. Att låsa upp dessa spelare i markering kan bli ödesdigert eftersom motståndarna i så fall troligen skulle slå hörnan någon annanstans.
Samma sak med Manchester City. Det är skillnad i nickstyrka på ett City med Joleon Lescott, Micah Richards, Gareth Barry och Edin Dzeko, jämfört med om man byter ut dessa spelare mot Matija Nastasic, Pablo Zabaleta och Sergio Agüero.
När Mancini spelar sin bästa elva – med minilirarna – har han helt enkelt inte material för att spela man-man på defensiva hörnor.
Å andra sidan kan man dra parallellen till Manchester United som med spelare som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic haft rätt spelare för man-man-spel.

Analys – zon vs man-man

John Terrys 1–0-mål mot Liverpool är ett tydligt exempel på problemet med man-man-markering. Med dagens sofistikerade taktik använder många lag spelare som, för att tala basket- och ishockeyspråk, ”screenar” motståndare. Då finns risken att en spelare blir så här fri och ostört kan nicka in bollen i mål.
Med ett zonspel hade Liverpool definitivt haft en spelare i den markerade ytan beredd att nicka undan bollen. Det kanske hade blivit mål ändå, men risken hade varit betydligt mindre.

Här ser vi en översiktsbild som visar en omarkerad John Terry på väg att nicka in 1-0. Han hade aldrig fått stå så själv om Liverpool använt zon.

Varför inte varsin spelare på stolparna? Gå tillbaka 15 år och alla lag använde en spelare som ”täckte stolpen”. Idag använder målvakterna endast en spelare, ibland på första stolpen, ibland på bortre.
Det här är en fråga jag själv funderat över och som läsare ställer med jämna mellanrum. Jag har aldrig sett eller hört någon ge någon förklaring till den här trenden, men det måste handla om samma fenomen som allt annat försvarsspel:
Det handlar om att prioritera.
Med två spelare vid stolparna och med tanke på att en spelare måste markera den motståndare som stör målvakten och åtminstone två bör täcka ytor/spelare utanför straffområdet finns endast fem spelare kvar till att täcka övriga straffområdet.

Lag som täcker stolparna

Om vi tänker oss att hörna slås från vänster på bilden är det här en tänkbar uppställning. Dessa spelare är i princip låsta; de måste man ”offra”. En spelare vid varsin stolpe, en spelare som markerar den motståndare som ockuperar målvakten. En spelare som täcker första ytan. Två spelare (med pilar) som skär av spelare utanför straffområdet. Då finns endast fyra spelare kvar att placera ut i straffområdet. Det är för lite för att täcka av ett så stort område. Därför väljer många målvakter att avvara en spelare vid en av stolparna för att ha fler spelare som kan ta markering eller täcka ytor i straffområdet.

Hur försvara utan starka huvudspelare?

Hur gör man då om man saknar bra huvudspelare? Barcelona är ett bra exempel. Med blott tre pålitliga spelare i luftrummet har man inget annat val än att placera ut dem på de tre farligaste ytorna och låta en av dem vara beredd att ta ett steg utåt vid behov.

Slutsats
Ni märker att det inte finns någon exakt vetenskap. Olika system passar bra beroende på spelarmaterialet.
Som Rafael Benítez sagt:
– Man ska inte skylla på systemet. Det handlar alltid om beslutsamheten, koncentrationen och skickligheten i huvudspelet.

Fotnot: Tack till redigerarna Mattias Andersson och Carl-Johan Bjäreborn som hjälpt till med grafiker.

Läs mer:
Här finns tidigare taktiska analyser samlade.

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

Liverpool vann idag – men får betala på söndag?
Europa League har ingen högre prioritet hos klubbarna. Brendan Rodgers hade ”modet” att spela ett ungt, oprövat lag i kvalet mot Hearts och gjorde detsamma borta mot Young Boys.
Därför var det överraskande att han idag startade med Daniel Agger, Glen Johnson, Steven Gerrard och Luis Suárez i hemmamötet med Anzji.
I Suárez fall har Rodgers inte så mycket val eftersom klubben misslyckades fatalt med att ersätta utlånade Andy Carroll, men att Agger och Gerrard spelade den här matchen tre dagar före derbyt mot Everton var förvånande. Att Gerrard som mittfältare spelade 90 minuter var än mer uppseendeväckande.

Det visar antingen att Brendan Rodgers anser att lagkaptenen är tillräckligt fit för att  orka spela 90 minuter två gånger inom loppet av tre dagar eller att Liverpooltränaren ”tog risken” för att han kände att han inte hade förtroendekapital att förlora poäng hemma mot Anzji.
Det är förstås omöjligt för oss utomstående att säga vad spel idag betyder fysiskt inför derbyt på Goodison Park. Men med tanke på att managers brukar spela rotera friskt i torsdagsmatcherna så kan man ana att de dragit slutsatsen att det inte är optimalt.
Sådant här är förstås en avvägning och det är först när vi har resultaten som vi vet om Brendan Rodgers gjorde rätt.
Om Liverpool vinner derbyt och Gerrard gör en bra match kommer han hyllas. Om Gerrard visar tecken på trötthet och kroknar och laget förlorar kommer managern att få kritik.

Wisdom en ny backstjärna
Vi har ju alla charmats av 17-årige Raheem Sterling som slagit igenom under hösten i Liverpool. Men det finns fler guldkorn att plocka från den där ungdomssatsningen som Rafael Benítez initierade.
Andre Wisdom har fått chansen under hösten och visat gryende form. Ikväll fick han sitt genombrott (och ”trendade” faktiskt på Twitter en stund under andra halvlek” .
19-åringen från Leeds satte knappt en fot fel på sin högerbacksposition. Han slog 41 passningar, varav 37 till rätt adress (90 procent). Defensivt agerade han som om han inte gjort annat, inte som en spelare som debuterade i Premier League för tre veckor sedan. Fedor Smolov på Anzjis vänsterkant skapade ingenting på den kanten.
Utvecklingen hos Wisdom, Sterling, Suso och Yesil ger Brendan Rodgers välbehövlig bredd.
Med Andre Wisdom i den här formen kan Brendan Rodgers behålla Glen Johnson på vänsterbacken där han har gjort en riktigt fin säsongsinledning.

Jodå, Downing kan fortfarande göra mål
Stewart Downing fick chansen från start mot Anzji. Han gjorde inte mycket rätt i första halvlek. Efter paus, då Raheem Sterling bytts in, fick han ta klivet ned på vänsterbacken.
När han spelade där i en cupmatch tidigare under säsongen raljerades det över den förre Middlesbrough-spelarens sluttande karriärkurva. Men idag behövde han inte många minuter på sig innan han vandrade in från sin vänsterkant och dammade iväg ett kanonskott i bortre hörnet. Med högerfoten.
Jo, ni läste faktiskt rätt (han hade visserligen en period för några år sedan när han bara gjorde mål med högerdojan, men det har ju hänt en del sedan dess).

Domaren gjorde rätt som varnade Agger
Det skedde två komiska grejer i matchen. Först skickade förre Chelseabacken Juri Zjirkov iväg en rensning som gick över taket på Anfield. Bollen hamnade ute på gatan. När Zjirkov upptäckte sin bedrift började han småskratta.
Sedan gjorde Daniel Agger ”en Gary Crosby”. Han nickade bollen ur handen på målvakten och gjorde mål. Precis som Crosby för Nottingham för drygt 20 år sedan.
Men den här gången godkändes inte målet. Istället blev Agger varnad.
– Rätt dömt. De har ändrat reglerna. Förr behövde man ha sex fingrar på bollen, nu räcker det att målvakten har bollen under kontroll och det anses han ha när han håller den i handen, hälsar redaktör Johan D Lundin (som dömer i division 2).
Så nu vet vi det.

Mina spelarbetyg, Liverpool-Anzji:
Liverpool: Jones 6 – Wisdom 8, Skrtel 7, Agger 7, Johnson 6 – Gerrard 5, Sahin 6, Shelvey 5 – Downing 7, Suárez 6, Assaidi 8.
Avbytare: Sterling 6, Allen -, Suso -.

***
Tidigare ikväll såg jag Tottenham spela 1–1 borta mot Maribor. Matchen var ett sömnpiller. Det hände inte mycket att skriva hem om överhuvudtaget.
Några iakttagelser:
* Hugo Lloris vaktade målet.
* Tom Huddlestone tar tappat allt. Han såg ut att ha slagit rot i marken i upprinnelsen till Maribors 1–0-mål.
* Gylfi Sigurdsson snappade upp en retur och gjorde kvitteringen i andra halvlek.

***
Gabriel Obertán gjorde Newcastles segermål när laget besegrade Club Brügge ikväll med 1–0.
Det sägs att blixten inte slår ned två gångerpå samma ställe, men först Downing och sedan Obertán samma kväll i samma turnering… jag tror vi får omvärdera det där.