Bale strimlade sönder Villa – oavsett formation
Efter 0–8 i baken på Stamford Bridge var det intressant att se hur Paul Lambert skulle formera sitt lag. Skulle han fortsätta med sin 3-5-2-taktik (som egentligen mer liknar ett 5-3-1-1) eller skulle han gå tillbaka till fyrbackslinje?
Paul Lambert valde 3-5-2 – och det var en taktik som passade illa mot en spelare som Gareth Bale.
Matthew Lowton ställdes ensam mot Tottenhams vänsterspringare och i första halvlek släppte hemmalaget till en strid ström av inlägg från den kanten. Det ledde inte till några mål – mycket tack vare målvakten Brad Guzan – men det var en olycka på väg att ske.
Så Paul Lambert ändrade sin formation till andra halvlek, i ärlighetens namn hade han inte så mycket val när Nathan Baker gick sönder precis före paus, till ett rakare 4-4-2. Förändringen gav effekt, Aston Villa, gjorde sin bästa period i matchen i inledningen av andra halvlek, men det gav också en bieffekt: Laget blev mer sårbart centralt.
Det var orsaken till Jermain Defoes 1-0-mål efter ett fint instick av Kyle Naughton. Det gav Gareth Bale chansen att sätta ett hattrick – samtliga mål efter attacker i mitten.
I teorin var Lamberts övergång till 4-4-2 klok eftersom det inte lämnade kanterna underbemannade mot Gareth Bale/Aaron Lennon (och Spurs överlappande ytterbackar). Gareth Bale slog 17 (!) inlägg i matchen så något var tvunget att åtgärdas.
Men verkligheten blev den nya formationen också lagets fall.

Stoke levde upp till mytbilden
Ni har säkert hört den där tesen om ”a windy Tuesday night in Stoke”. Om hur myten säger att den arenan utgör den största utmaningen som fotbollsspelare.
Dominera i Champions League, visst, men skulle du verkligen klara en bortamatch mot Stoke? Typ.
Igår gav Stoke FC hela den där schablonbilden ett ansikte. Det var visserligen onsdag, Boxing Day, men det var precis som vi fått det berättat för oss.
Det blåste. Det var kallt. Det var ett Britannia som gungade. Det var långa bollar. Det var inkast. Det var hårda tacklingar. Det var en Tony Pulis som stod vid sidlinjen och skrek ”PRESSURE” så högt att det hördes till tv-soffan.
Liverpool fick bästa tänkbara start när Luis Suárez drogs ned av Ryan Shawcross i första spelminuten och Howard Webb pekade på straffpunkten.
Men det var ingenting, eller åtminstone väldigt lite, som kunde stoppa Stoke den här kvällen.
De var som en ångvält som bestämt sig för att köra över allt som kom i dess väg. Robert Huth var enorm (igen). Kenwyne Jones vann det mesta i luften. Jon Walters sprang på allt. Geoff Cameron och Andy Wilkinson låg på gränsen. Matthew Etherington var den gamle Matthew Etherington. Steven N’Zonzi visade varför han var en av ligans mest lovande mittfältare för ett par år sedan.
Det dröjde inte många minuter efter Steven Gerrards 1–0 innan Jon Walters kvitterat (efter en långboll förstås). Sedan lurade Kenwyne Jones bort bevakaren Daniel Agger och nickade in 2–1.
I det läget, i underläge på ett kokande Britannia, är Stoke FC ett av de jobbigaste fotbollslagen man kan möta. Överhuvudtaget.
Det finns inget annat lag i ligan som sliter så lojalt och sammansvetsat i defensiven. De pressar, de stressar, de tacklar. Liverpool fick inte en lugn stund. När de fick det var det bara i ofarliga ytor, då Stoke flyttat hem hela laget på rätt sida. Och om andra klubbar har en tolfte spelare på läktaren har Stoke både en tolfte och en trettonde. Britannia är tveklöst arenan med bäst stämning i England (hemmafansens ramsa ”3–1 to the rugby team” var klass).

Under matchen igår satt jag och tänkte exakt hur jobbigt det måste vara att möta ett Stoke i underläge. Det är då Tony Pulis gäng kan spela sin cyniska, defensiva taktik och få ut som mest, det är då backlinjen med Ryan Shawcross/Robert Huth kan falla ned och nicka undan, det är då Jon Walters kan få ut mest av sina löpningar.
Unge Suso måste ha längtat tillbaka till Spanien, Daniel Agger, som gjorde en plattmatch, hem till Bröndby.
Myten om Stoke må vara överdriven, men efter kvällar som igår kan den inte heller avfärdas som bluff.
Det finns många motståndare som är skickligare.
Men underläge mot Stoke på ett kallt, blåsigt Britannia är en av de tuffaste uppgifterna du kan ställas emot.
Det kommer att göra ont. Det kommer väldigt sällan sluta med tre poäng.

Storköpet vaknar upp ur dvalan
Sunderland lade ut stora pengar i somras på två offensiva köp. Steven Fletcher, värvad till överpris, har visat sitt värde och burit laget under hösten.
Det andra tillskottet, som värvades för tillsynes vettiga pengar, har haft svårare att övertyga.
Men de senaste veckorna har vi sett tendenser till att Adam Johnson är på rätt väg.
Han gjorde segermålet (1–0) igår mot Manchester City, men det var inte det som var det bestående intrycket (han visste ju knappt om själv att han gjort mål). Det var hans sätt att tvåvägsspela på sin kant och hjälpa sin ytterback.
Sunderland var i djup kris efter förlusten hemma mot Chelsea den 8 december, men sedan dess har laget tagit 9 av 12 poäng.
Kan Martin O’Neill få igång Adam Johnson för fullt och Stéphane Sèssegnon (bra igår igen) kan laget kanske börja blicka uppåt i tabellen.

***
Det var första delen av slutsatserna. Om jag hinner blir det några fler senare idag.

Förra vintern var de Englands hetaste lag.
Inför dagens möte med Chelsea är Sunderland i samma kris som vid den här tiden ifjol.
Då kom Martin O’Neill in och lyfte laget. Kan han göra det igen?

Den 18 februari i år var Martin O’Neill kung av Stadium of Light. Den nordirländske tränaren hade återvänt till tränarcirkusen, skrivit på ett treårskontrakt med Sunderland, laget han stöttade som barn. Han hade framför allt lyft ett lag i kris.
Efter 13 omgångar förra säsongen fick Steve Bruce sparken. Sunderland hade då tagit 11 poäng och låg i trakten kring nedflyttningsstrecket.
När Martin O’Neill ställde sig vid tränarbänken mot Blackburn hade Sunderland förlorat ytterligare en match, mot Wolves borta.
Laget var i desperat behov av en injektion.
Med tio minuter kvar av ödesmatchen mot Blackburn, O’Neills debutmatch, var ställningen 0–1.
Skulle krisen förvärras?
Med sex minuter kvar satte David Vaughan 1–1. På tilläggstid sköt Sebastian Larsson 2–1 på frispark.
Martin O’Neill gick bananas vid sidlinjen. Han var så där vild som vi minns honom från åren i Celtic och Aston Villa.
Sunderland hade vänt trenden efter blott en seger på tre månader.

O’Neill-effekten höll i sig under vintern. På nyårsdagen besegrade Sunderland självaste Manchester City sedan sydkoreanen Ji (av alla människor) snubblat in ett segermål i slutminuten.
Efter 22 poäng på de 10 första matcherna under Martin O’Neill var scenförändringen total. Sunderland var uppe på åttonde plats i tabellen, bara sex poäng efter Liverpool.
Vad managern hade gjort? Det som han alltid gör.
Han svepte in som en frisk fläkt, som den entusiast han är. Han lyfte James McClean från b-laget till att bli landslagsaktuell. Han fick Nicklas Bendtner att, faktiskt, se ut som en habil Premier League-anfallare. Han använde Stéphane Sessègnon till en nummer tio-position istället för som striker som tidigare.
Han byggde laget kring det vassa inläggsspelet från Sebastian Larsson och James McClean; Sunderland var ett av få lag i ligan som konsekvent spelade med en högerfotad högermittfältare och en vänsterfotad väsntermittfältare.
Det var rak, engelsk fotboll som gällde.
Det höll i drygt tre månader.

Den 24 mars besegrade Sunderland QPR hemma med 3–1. Fansen minns den matchen eftersom den dagen är en referenspunkt.
Efter det förlorade Sunderland kvartsfinalen i FA-cupen hemma mot Everton. Under de åtta slutomgångarna vann laget inte en enda match.
Varningsklockorna borde ha börjat ringa.
Martin O’Neills entré hade inneburit ett lyft, men bara kortsiktigt.
Under sommaren sköt ägaren Ellis Short till mer pengar. Martin O’Neill fick hämta in yttermittfältaren Adam Johnson från Manchester City och anfallaren Steven Fletcher från Wolverhampton.
Det signalerade en satsning mot Europa. Inte Champions League, men kanske mot Europa League.
Men starten på den här säsongen blev inte som de tänkt sig. Det blev en fortsättning på vårens dystra resa utför.
Efter tio omgångar hade Sunderland bara vunnit en match och gjort blott sex mål. Steven Fletcher hade svarat för fem, det sjätte var ett självmål av Demba Ba.
Efter förra helgens förlust borta mot Norwich ligger Sunderland på 17:e plats, en poäng före Southampton under nedflyttningsstrecket.
De två matcher som laget har vunnit – två på de senaste 22 (!) – har en sak gemensamt: Motståndarna har fått en spelare utvisad.

Steven Fletcher – en av få ljusglimtar i Sunderland under hösten.

Spekulationerna om Martin O’Neills framtid har tilltagit senaste veckorna. Från att ha varit hyllad i våras är han nu en av favoriterna till att bli nästa tränare att få sparken. Eller så lämnar han in självmant som han gjorde i Aston Villa.
Sunderlands problem är att de knappast kan attrahera en mer meriterad tränare. Det faktum att nordirländaren är Sunderland-supporter och har gjort resultat med klubbar av liknande storlek gör att han fyller många boxar.
Man kan, som alltid, vända och vrida på han del i krisen.
Å ena sidan är han en traghettatore, en tränare som är bra på att komma in och lyfta lag i kris. Han är en inspirationsledare. Han är inte rädd att sparka spelarna i baken för att få dem att prestera.
Men om lågan som brinner är på väg att slockna? Vad finns kvar då?
Det som är slående med Sunderlands tunga höst är att Martin O’Neill har varit tillsynes svarslös. Han verkar inte ha några lösningar.
Han har inte fått igång Stèphane Sessègnon och när den förre PSG-spelarens form svikit har offensiven sett märkbart impotent ut. Han har inte hittat någon lösning på centralt mittfält där Sebastian Larsson fått ta steget in och täcka upp.
Å andra sidan: Martin O’Neills starka start i klubben kanske överskuggade ett strukturellt problem?
Sunderland har en hyfsat bred trupp, men centrala mittfältet – den kanske viktigaste lagdelen – är medioker i jämförelse med lagen på övre halvan i tabellen.
Lee Cattermole, Craig Gardner och Jack Colback är gedigna Premier League-spelare, men de hade behövt en fältherre bredvid sig. Sebastian Larsson är klok, men får inte använda sin främsta egenskap, inläggsfoten. David Meyler är orutinerad.
Bristen på kreativitet centralt får supportrarna att drömma om Jordan Henderson.
Mittförsvaret är på in höjd godkänt. Carlos Cuéllar har gjort varit bra senaste veckorna, men John O’Sheas kvalité motsvarar inte hans status som lagkapten. Wes Brown är skadebenägen. Titus Bramble har tappat. Matt Kilgallon är oprövad.

Läget är skrämmande likt fjolåret. Idag för ett år sedan förberedde sig Martin O’Neill för sin första match. Sunderland hade tagit 11 poäng efter 14 matcher. Anfallsspelet var toftigt och bars av en spelare (Sèssegnon).
De hade en tränare, Steve Bruce, som börjat bra i klubben, men vars förtroende sedan rasade.
Idag har Sunderland tagit 13 poäng på 14 matcher.
Anfallsspelet är toftigt och bärs av en spelare (Fletcher).
De har en tränare, Martin O’Neill, som börjat bra i klubben, men vars förtroende sedan har rasat.
Det finns anledning till optimism. Sessègnon har visat tendenser på att formen är på väg. Adam Johnson, som var usel i inledningen, har gjort ett par lovande matcher. Unge anfallaren Connor Wickham gjorde ett piggt inhopp mot Norwich.
Sunderland är i behov av en väckarklocka.
Ifjol var det Martin O’Neill som var injektionen.
Nu behöver han vara det igen.

Därför har Sunderland haft en svart höst

Formsvaga stjärnor
Offensiven har varit Sunderlands stora problem i höst och förklaringen är att nyckelspelare som Stéphane Sessègnon och James McClean har inte varit i närheten av formen från ifjol. Utan Sèssegnon som dörröppnare i offensiven har Sunderland haft påtaliga problem framåt. Nyförvärvet Adam Johnson har dessutom haft svårt att hitta rätt.

Svag centrallinje
Sunderlands mittbackar och centrala mittfält består av stabila Premier League-spelare. Men jämför dem med vad de andra klubbarna på övre halvan kan ställa på plan och vi kan konstatera att Martin O’Neills alternativ inte är lika imponerande.

Svarslös tränare
Martin O’Neill är en inspiratör, men efter att framgångsvågen ebbade ut i våras har han sett påtagligt handfallen ut. Han har stått fast vid sin 4–5–1-taktik. Snart kanske han behöver göra mer radikala förändringar. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, mer för att göra någonting.

Obalans i truppen
Sunderland värvade Adam Johnson i somras. En bra spelare, men var det verkligen en högermittfältare de behövde? De hade ju redan ligans bästa inläggsfot i Sebastian Larsson. Nu har ”Seb” fått ta klivet in till centralt mittfält för att foga in Johnson. Sunderland hade förstås varit i större behov av en central mittfältare av klass.

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

Villa helgens sämsta passningslag
Jag inledde lördagen med att se Aston Villa–Norwich. Om jag var sömnig när matchen började (det var jag) så blev man inte direkt piggare av spelet.
Första halvlek var det mest effektiva sömnpillret jag upplevt. Och det är förstås Aston Villa som ska vara mest oroat över det.
Paul Lambert hade än en gång satt anfallsstjärnan Darren Bent på bänken och istället gett förtroendet till Gabby Agbonlahor och Christian Benteke. Problemet var att duon aldrig fick rätt service.
Det var hafsigt, slafsigt och ett spel som osade av inkompetens.
Aston Villa fick en poäng, en oerhört viktig sådan, men det var inte mycket mer än så. Möjligen kan de glädja sig åt att målvakten Brad Guzan (som räddade ett par rena frilägen rakt framifrån) numera utgör en trygg sista utpost.

Ifjol fick Alex McLeish hård kritik för sättet som Aston Villa spelade på. Lambert skulle förändra det.
Han har släppt fram unga spelare, initierat en generationsväxling, men rent spelmässigt har vi inte kunnat se några nämnvärda förbättringar.
Den här helgen hade Aston Villa sämst passningsprocent i hela Premier League. Laget slog 334 passningar, varav 222 till rätt adress. 66 procent är extremt lågt. Siffran på offensiv tredjedel – 39 procent – är häpnadsväckande.
Hemma mot Norwich hade laget knappt 42 procent i bollinnehav. Det förklaras till viss del av Joe Bennetts utvisning i inledningen av den andra halvleken, men alla som såg första halvlek såg också ett lag som saknar idéer offensivt.
Jag tycker Rit-Ola Andersson gjorde en bra analys när tog fram tydliga sekvenser som blottlägger bristen på kvalitet hos Aston Villa.
Då spelar det ingen roll om Paul Lambert är en skicklig inspiratör. Det är svårt att göra guld av gråsten.
Fabian Delph har säkert oförlöst potential, men i hur många Premier League-lag skulle han få starta matcher på centralt mittfält? Joe Bennett är säkert lovande, men är han konkurrenskraftig jämfört med andra vänsterbackar i Premier League?
Det finns gedigna spelare. Mittbacken Ron Vlaar är bra, Karim El Ahmadi är lovande och Benteke ett råämne. Men är de tillräckligt bra för att vara fundament i ett Premier League-lag som ska undvika nedflyttningsstriden?

Aston Villa har inte startat sämre i högstaligan sedan 1969. Senast de presterade något liknande, säsongen 1986/87, slutade de sist och åkte ur.
– Jag fortsätter att kämpa och jag tror allt kommer att bli bra. Det finns en trupp spelare som jag tror kan fixa det. Jag litar på dem. Oavsett om du upplever bra eller dåliga tider är ledarskapet inom fotbollen tuff, sa Lambert, enligt The Times.

FAKTA/De hade bäst passningsprocent den här omgången:
1) Arsenal 88%, 2) Tottenham 87%, 3) Manchester United 86%, 4) Manchester City 85 %, Fulham 85 %, 6) Swansea 84 %, 7) Chelsea 82%, Southampton 82%, 9) Newcastle 81%, 10) Wigan 80%, West Bromwich 80%, 12) QPR 78%, Everton 78%, 14) Liverpool 77%, Norwich 77%, 16) Sunderland 76%, 17) Stoke 74%, West Ham 74%, 19) Reading 69%, 20) Aston Villa 66%.

Arsenal vann – och undvek en storm
Det fanns en del i ryggsäcken när Arsenal ställde upp för avspark i lördags hemma mot Queens Park Rangers.
Den bittra förlusten mot Norwich förra helgen där laget knappt skapade några målchanser. Nederlaget mot Schalke i veckans Champions League som blottlade bristerna defensivt. Och som om inte det vore nog innehöll veckan även ett stormigt aktieägarmöte där klubbens policy än en gång ifrågasattes.
En ny poängförlust hemma mot jumbon QPR hade skapat en kris. De kritiska frågorna från fanshåll till vd:n Ivan Gazidis och ordföranden Peter Hill-Wood hade fått syre.
Nu kom Arsenal undan tack vare ett offsidemål och en kortslutning.

Stéphane Mbia har haft en trevande inledning på sin Premier League-sejour, men i lördags på Emirates gjorde han nästan allt rätt. Han var trygg, placeringssäker och såg ut den försvarschef som Mark Hughes behövt.
Fram till den 79:e minuten. Då fick kamerunaren totalt hjärnsläpp när han sparkade Thomas Vermaelen över knäna (trots att han fått frisparken med sig). Det rödaste kortet jag sett i PL i höst.
Före utvisningen hade Arsenal skapat förvånansvärt få heta lägen. De hade tvingat Julio César till en rad räddningar, men det kändes som om laget skulle bli mållöst igen.
Sedan kom offsidemålet av Mikel Arteta i den 84:e minuten som räddade tre poäng, hedern och en annalkande kris.
– Det är en lättnad att vi undvek en kris. När du förlorar tre matcher på rad i Arsenal Football Club vet du att självförtroendet saknas och pressen blir ännu större än normalt, sa Arsène Wenger.
Det syntes inte minst när QPR två gånger var nära att kvittera på slutet, trots tio man. Man kan bara ana frustrationen om Jamie Mackie avslutat sin solorush med att skjuta 1–1 i slutminuten.

Det mest positiva för Arsenals del – ännu mer än de tre poängen – var att Jack Wilshere var tillbaka i spel efter 17 månader. Mittfältaren var bra i första halvlek. Smart, begåvad och full av idéer på sista tredjedelen. Men jag tror att det nu blir viktigt att ge honom tid och inte se 20-åringen som någon frälsare efter så lång frånvaro.

En svensk nummer tio
Sebastian Larsson fortsätter sin klättring i mittfältshierarkin. Från att ifjol ha prenumererat på högerkanten har han flyttats in i mitten på grund av Adam Johnsons ankomst.
I lördagens match borta mot Stoke fick Larsson chansen i nummer tio-rollen (!) när Martin O’Neill valde att sätta formsvage Stéphane Sessègnon på bänken.
Eskilstunasonen är klok nog att klara av vilken position som helst, men jag tvivlar på att vi sett en ny trequartista. Svensken var inte så involverad i spelet, slog 30 passningar (varav 22 till rätt adress). Och bara 10 passningar (7 till rätt adress) på sista tredjedelen. Han byttes ut i 62:a minuten och ersattes av Sessègnon.
Sebastian Larsson passar bäst till höger där han får utnyttja sin exceptionella inläggsfot och det är trist att han inte fått fortsätta i den positionen när han gjorde en så fin debutsäsong på Stadium of Light. Problemet är att ”dyra” nyförvärvet Adam Johnson inte kan spela någon annanstans.
Det finns ett frågetecken för hela Sunderlands mittfält som inte bidragit med ett enda mål hittills i ligaspelet. Av lagets sex fullträffar har Steven Fletcher gjort fem. Det sista var ett självmål av Demba Ba.

Derbyt – bästa tänkbara reklam för PL
Om vi började tvivla på Premier Leagues underhållningsvärde under Aston Villa–Norwich i lördags blev Merseyside-derbyt på söndagen en fin påminnelse om varför vi älskar engelsk fotboll.
Första halvek mellan Everton-Liverpool var magisk.
Everton som öppnade bra, Liverpool som stack emellan och gjorde 2–0, Luis Suárez målfirande, Evertons comeback.
Men framför allt: Pulsen. Trycket på läktarna. Tempot. Kampen. Viljan. Kvaliteten. Allt det som saknades på Villa Park. Det var, kort och gott, bästa tänkbara reklam för ett möte mellan två utmanarlag i Premier League.
Domsluten har vi ju redan diskuterat (det kan man som alltid göra i all oändlighet), men rent spelmässigt blev jag mest imponerad av Everton. De saknade nyckelspelaren Steven Pienaar och kunde inte använda vänstersidan lika effektivt som tidigare. Men Kevin Mirallas var lysande i sin kantroll och Leon Osman hade en period efter Liverpools 2–0-mål där han vann varenda andraboll.

Gästerna hade stora problem före pausen och Liverpooltränaren Brendan Rodgers kände sig tvingad att ändra spelsystem. Han gick över på 5–3–2 (eller 3–5–2 beroende på hur man ser det). Det gav många bra kontringslägen där Suárez och Raheem Sterling fick attackera två mot två, men medförde också att Leighton Baines mer tid (i första halvlek var han sysselsatt av Sterling).
Framför allt såg Rodgers till att Everton fick tänka till, vilket dämpade hemmalaget entusiasm.
Det var en match där inget av lagen var värda att förlora, men där Liverpool gjorde ett regelrätt segermål.

Mata utmanar om POTY
Jag har ju lanserat Santi Cazorla som en tidig kandidat till priset som Player of the year. Efter helgen måste vi lägga till ett namn på listan över spelare som gör anspråk på utnämningen (eftersom omröstningen av någon outgrundlig anledning sker redan i februari räcker det ofta med en bra höst för att vara högaktuell).
Juan Mata har nu gjort 7 mål och 7 assist på sina sex senaste matcher för Chelsea.
Det är ett fantastiskt facit – och gör petningen från landslagstruppen än mer underlig. Visst, konkurrensen i Vicente Del Bosques gäng är mördande, men Juan Mata har varit med i två raka turneringar och sa själv förra veckan att han är i sitt livs form.
Om någon tvivlade på på orden fungerade insatsen mot Tottenham som rätt bra argument.
Juan Mata svarade för en av säsongens bästa individuella insatser när Chelsea vann med 4-2 på White Hart Lane.
Han satte två mål när han vände matchen på egen hand inom loppet av några minuter och serverade sedan Daniel Sturridge till det fjärdemålet.
Mata var inte så involverad i uppbyggnadsspelet som i tidigare matcher (han slog bara 52 passningar, varav 45 till rätt adress), men det han gjorde gjorde han bra.
Roberto Di Matteos val att ge Juan Mata två veckors vila har redan betalat sig.
– Det var viktigt att ge honom ett break. Du kan inte spela två säsonger i rad och sedan EM. Du kan se att han dragit fördel av vilan, han har hungern att spela. Det är underbart att se honom spela så här, sa Di Matteo efter segern igår.
Kan Juan Mata hålla i den här formen – då slåss han om priset till Årets spelare.
Och då kanske han till och med får en välförtjänt chans att slå sig in i startelvan i landslaget.
* Det blir mer läsning om Juan Mata senare i veckan.

Holt i form – då lyfter kanariefåglarna
Grant Holt var en av förra säsongens sensationer i Premier League. Vi charmades alla av spelaren som arbetat på däckfirma och slog sig fram i de lägre divisionerna. Det snackades till och med om att han borde vara aktuell för den engelska EM-truppen.
Det var förstås att dra det hela för långt och i starten av den här säsongen visade Grant Holt väldigt lite av det som gjorde honom till en så effektiv striker ifjol.
Men så fick han göra ett tröstmål i 2–5-matchen mot Liverpool före landslagsuppehållet. Och sedan kom det fina målet borta mot Chelsea på Stamford Bridge.
Och det verkar ha gjort susen för självförtroendet.
I lördags mot Arsenal var ”Grant Holtzilla” tillbaka.
Mot ett för dagen ursvagt Arsenal var Grant Holt precis det Norwich längtat efter.
Han var targetspelaren som gjorde att laget hade en referenspunkt att sätta uppspelen på.
Han var den djupledslöpande anfallaren som gjorde att laget klarade sig utan Steve Morison.
Han var måltjuven som högg på Vito Mannones retur och satte segermålet.

Norwichs manager Chris Hughton har skippat 4-4-2 i de senaste matcherna och satsat på ett 4-4-1-1. Det är ett klokt val.
Även om Bradley Johnson och Jonny Howson är underskattade finns alltid risken att bli utmanövrerade centralt när de flesta andra lag spelar 4-2-3-1. Med tre man centralt blev Norwich mer kompakt än tidigare och hade även lyxen att kunna foga in spelgeniet Wes Hoolahan i favoritrollen som ”tia”.

Arsenal gjorde sin sämsta match för säsongen, det ska sägas. Laget hade nästan 72 procent av bollinnehavet men skapade frapperande få chanser.
Men trots gästernas bottennapp var det en stor triumf för Hughton.
Han fick defensiven att stämma (Sébastien Bassong var riktigt bra i mittförsvaret), han fick Hoolahan att trivas, han fick Holt att vara Holt. Framför allt fick han en insats som liknade Norwich under Paul Lambert – ett lag med hjärta och engagemang.
Ska Norwich klara kontraktet måste det bli en vana.

Coloccinis mäktiga comeback
Newcastle har hittills inte nått upp i samma nivå som i inledningen av förra säsongen. En av orsakerna är avsaknaden av Fabricio Coloccini i de bakre leden.
Argentinaren var en av lagets bästa spelare ifjol, men har bara spelat fyra matcher hittills i höst.
Idag var han tillbaka i mittförsvaret – och dominerade.
Coloccini, som gjorde sin första match på en månad, var monumentalt bra i 78 minuter när Newcastle krigade för att försvara 1–0-ledningen efter Cheick Tiotés utvisning.
I 79:e minuten fick Coloccini kliva av skadad. Några minuter senare nickade John O’Shea bollen i huvudet på Demba Ba som oturligt styrde in bollen i eget mål. Det var ingen slump att det inträffade när Coloccini satt på bänken.
Om Newcastle ska slåss om Champions League-platserna igen är en frisk Fabricio Coloccini en förutsättning.

Sessegnon formsvag – då är Sunderland uddlöst
Det var derbyt som skulle kickstarta Sunderlands säsong. Det blev istället en match som tydligt visar hur Martin O’Neill har mycket att jobba på.
Sunderland fick chansen att spela 65 minuter i numerärt överläge idag. Trots massivt bollinnehav hände inte mycket.
Ifjol var Stéphane Sessegnon en av ligans bästa offensiva spelare. En Santi Cazorla-typ som fick saker att hända genom en mottagning, genom en dribbling. När Sessegnon förlängde kontraktet jublade Sunderland-fansen, men i höst har han inte kunnat upprepa succén.
28-åringen hade blott ett avslut idag, och skapade endast en målchans enligt officiella statistiken. I höst har han skapat sex målchanser på sex matcher. Jämför det med den här tiden ifjol då det kändes farligt varje gång han fick bollen på offensiv planhalva.

Utan sin nummer tio-spelare i form är Sunderland ligans mest förutsägbara lag.
Varje anfall spelades bollen ut till kanterna, till James McClean och Adam Johnson i hopp om att dessa skulle kunna skapa något. Det blev ett gäng inlägg (41 för att vara exakt), men sällan med kvalitet. Hemmalaget lyckades aldrig – trots att de spelade mot tio man – spela sig igenom centralt.
En av anledningarna är att Jack Colback och Sebastian Larsson blir för mycket sidledsspelare och för lite djupledshot.
Nu fick Sunderland en poäng till slut, tack vare ett självmål, men insatsen som sådan var en stor besvikelse och reser ett stort frågetecken kring klubbens chanser att sluta på övre halvan.

Mina spelarbetyg, Sunderland-Newcastle:
Sunderland: Mignolet 6 – Gardner 5, O’Shea 6, Cuéllar 6, Rose 6 – A Johnson 4, Larsson 6, Colback 6, McClean 5 – Sessegnon 5 – Fletcher 5.
Avbytare: Saha -, Vaughan -.

Newcastle: Krul 6 – Simpson 6, Coloccini 9, Williamson 7, Santon 7 – Ben Arfa 7, Cabaye 7, Tioté 5, Gutiérrez 6 – Ba 7, Ameobi 6.
Avbytare: Perch 6, S Taylor -, Obertán -.

En match som avslöjade WBA
Om Sunderland var en besvikelse på söndagen var West Bromwich samma sak i lördags.
Inför matchen låg de bara en poäng efter Manchester City i tabellen. Roberto Mancini hade inför mötet hävdat att ”WBA spelat den bästa fotbollen i ligan”.
I den här matchen såg vi hur stor skillnad det är mellan topplagen och de som utmanar om en plats på övre halvan.
West Bromwich fick spela med elva mot tio i 67 minuter efter James Milners målchansutvisning. Ändå var det City som kontrollerade matchen och skapade de farligaste lägena.
Det är en sak att vara kompakt bakåt och ta chanserna när de dyker upp.
Det är helt annan sak att vara det spelförande laget och öppna en ”parkerad buss” med kreativt anfallsspel.
West Bromwich och Sunderland bevisade det tydligt inom loppet av ett dygn.
– Idag visar vi att vi kanske inte är tillräckligt bra för att ligga i toppen av tabellen, sa Jonas Olsson.
Det var precis den känslan jag hade när ett naivt WBA skapade en hörna på tilläggstid men ändå lät superinhopparen Edin Dzeko kontra in segermålet några sekunder senare.

Att Steve Clarkes gäng inte hör hemma i toppen är precis som det ska vara.
Lagets startelva i går kostade 17,78 miljoner pund, 1,62 miljoner per spelare.
Manchester Citys startelva kostade 172,96 miljoner pund, 15,72 miljoner per spelare.

Uniteds superanfall maskerar problem
Manchester United vann över Stoke, gjorde fyra mål och anfallsbesättningen med RvP, Danny Welbeck och Wayne Rooney fick alla hamna i målprotokollet.
Det var tre viktiga poäng med tanke på Chelseas ”ryck” tidigare på lördagen, men min känsla är att superanfallet maskerar problem som Alex Ferguson måste åtgärda.
Manchester United har släppt in elva mål på åtta omgångar i Premier League. Säsongen 2008/09 släppte laget in 24 – på hela säsongen.
Wayne Rooneys självmål var förstås olyckligt, men sättet Stoke skapade en rad chanser att öka på till 2–0 var häpnadsväckande.

Manchester United av idag är en diametral motsats mot för tre-fyra år sedan då laget var tätt, disciplinerat och svårgenomträngligt. Då fanns en defensiv triangel med Edwin van der Sar, Nemanja Vidic och Rio Ferdinand som oftast garanterade max ett baklängesmål per match.
Nu är Uniteds presspel undermåligt. Ytorna som uppstår på mittfältet är stora nog för att få ett eget riktnummer. Och det beror delvis på att den annars förträfflige Paul Scholes med åren blivit för statisk.
Vi har sett i tidigare matcher att det går att ”springa sönder” United; löpstarke Moussa Dembélé har dominerat två matcher på Old Trafford med eftertryck. Gareth Bale sprang över halva plan innan han placerade in bollen. Och igår fick Michael Kightly springa förbi en trög Rio Ferdinand innan han placerade in reduceringen till 2–3 – en omöjlighet för fyra år sedan.
Lägg till att ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra (nuförtiden) är skakiga i defensiven så förstår man varför United släpper in fler mål än någonsin.
Ifjol vid den här tiden hade United släppt in sex mål efter åtta omgångar.
I den nionde kom 1–6-smällen hemma mot Manchester, vilket fick Alex Ferguson att backa bandet och gå back to basics. Han övergav den överentusiastiska, hyperoffensiva ”byta-chanser-med-varandra-fotbollen” och hängde på dubbla hängslen.
Efter det släppte United inte in ett mål på fem raka matcher och slogs sedan om titeln ända in på mållinjen.
Om laget ska göra det igen så måste försvarsproblemen åtgärdas.
Frågan är hur man gör det och samtidigt behåller den sexiga offensiven med Rooney, van Persie, Welbeck?

Förra säsongen var Sebastian Larsson en av Sunderlands bästa spelare.
Efter värvningarna av Adam Johnson och Steven Fletcher är hans plats i startelvan hotad.
Svensken lär behöva anpassa sig till en ny(gammal) position för att förbli ordinarie.

Ni minns hur det var ifjol. Sebastian Larsson gjorde succé i Sunderland. Han började med det läckra debutmålet på Anfield och var sedan lagets främsta spelare under hösten, bakom stjärnan Stéphane Sessègnon.
Svensken alternerade mellan höger- och vänsterkanten.
Men efter värvningen av Adam Johnson från Manchester City är läget annorlunda.
Sunderland har lagt ut cirka 115 miljoner kronor på en engelsk landslagsytter som är tänkt att spela på högerkanten.
Vänstersidan är upptagen sedan i vintras då James McClean gick från b-laget till EM-aktuell på ett par, tre månader.
Så vad händer med ”Seb”? Det troliga är att han får ta ett kliv in i banan.
I gårdagens Ligacupmatch startade managern Martin O’Neill med nyförvärven Adam Johnson och Steven Fletcher.
Johnson tog plats på högerkanten, Fletcher på topp.
Sebastian Larsson spelades som central ”sittande” mittfältare bredvid Lee Cattermole. Den svenske landslagsspelaren spelade visserligen centralt i premiären mot Arsenal, men då var det som offensiv mittfältare. Nu var han ”sittande” mittfältare. Och det är en position han lär få vänja sig vid.
Visst, McClean och Johnson kommer att behöva vila ibland, men i nuläget känns dessa herrar som förstavalen på ytterpositionerna.
James McClean gjorde båda målen mot Morecambe (2-0), båda på assist från Adam Johnson.
– Jag tror fansen kommer att älska honom och han visade ikväll vilken typ av spelare han är, säger James McClean till Sunderland Echo om sin nya lagkamrat.

Kommer Sebastian Larsson klara positionsbytet?
Ja.
Eskilstunasonen har spelat central mittfältare tidigare i sin karriär, bland annat under åren i Arsenal. Likt David Beckham var han snarare en central mittfältare som blev utknuffad på kanten tack vare sin otroliga inläggsfot. Larsson har spelförståelsen och fötterna för att agera playmaker.
Men det är inte bara positivt. Konkurrensen på centrala mittfältet i Sunderland är hårdare än den var på ytterpositionerna ifjol.
Med Steven Fletcher som ny striker har stjärnan Stéphane Sessègnon fått ta klivet ned till sin favoritposition, den som offensiv mittfältare/släpande anfallare. Där är ”Seb” chanslös.
Som en av de två defensiva mittfältarna slåss han med Lee Cattermole, Jack Colback, Craig Gardner och David Vaughan.
Det är solida spelare alla fyra. Cattermole är bollvinnaren, Colback den rörlige spelfördelaren, Gardner avslutaren som är kapabel att göra 6-7 mål från mittfältet, Vaughan en kombination av passare/avslutare.
Igår startade Gardner och Colback som ytterbackar, men det lär inte bli långsiktigt. Sunderland lär värva en ny vänsterback innan fönstret stänger (Martin Olsson?).
Cattermole behövs eftersom han är den ende av dessa mittfältare som är defensivt lagd.
Kvar finns en plats att slåss om.
Sebastian Larsson gjorde en bra match i går mot lilla Morecambe från League Two. Han skötte uppspelen och lyckades ge sig i väg på flera offensiva utflykter.
Men det är långt från självklart att han tar en bofast plats på mittfältet i Sunderland i år.

***
Kan Martin O’Neill överväga att testa Larsson som högerback? Jag tvivlar på det. Sunderland lider inte av samma högerbacksbrist som svenska landslaget.
Bakom förstavalet Phil Bardsley finns anpassningsbara alternativ som John O’Shea, Carlos Cuéllar och även Ahmed Elmohamady.

Så startade Sunderland mot Morecambe:
Westwood – Gardner, Bramble, O’Shea, Colback – Cattermole, Larsson – Johnson, Sèssegnon, McClean – Fletcher.

***
I övrigt noterar vi från Ligacupomgången:

> Markus Rosenberg fick chansen från start i West Bromwich som vann med 4-2 borta mot Yeovil. Shane Long, som konkurrerar med Rosenberg om en plats i startelvan, gjorde två av målen.

> Vissa managers spelar b-betonade lag i Ligacupen. Inte Brian McDermott. Reading, som fick sin match i helgen inställd, ställde upp med nära nog bästa elvan mot Peterborough (3-2). Pavel Pogrebnyak gjorde förstås ett av målen.

> Ingen Clint Dempsey och ingen Moussa Dembélé. Då åkte Fulham ur Ligacupen efter 0-1-förlust borta mot Sheffield Wednesday. Alexander Kacaniklic startade för Fulham.

> Queens Park Rangers har vunnit sin första match. José Bosingwa avslutade målskyttet i 3-0-segern hemma mot Walsall. Noterbart är att Alejandro Faurlin spelade från start i QPR.

> Paolo Di Canios Swindon stod för gårdagens skräll. Laget vann med 4-3 efter förlängning borta mot Stoke. James Collins fullbordade ett hattrick när han avgjorde i 119:e minuten.

> Mobido Maiga har öppnat målkontot för West Ham. Sommarköpet från Sochaux satte ett av målen i 2-0-segern över Crewe.

Vi kör vidare med vår säsongssummering är vi tittar på klubb för klubb.
Här är del 2.

11) Swansea, 47 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 5/5. Klarade målet (nytt kontrakt) och så när en plats på övre halvan. Dessutom har de spelat en iögonfallande passningsfotboll. Swans förtjänar all credit.
Tränaren: Brendan Rodgers: 5/5. Det är bara att lyfta på hatten för nordirländaren som hade modet att ta med sig sin filosofi till högstaligan. Det blev succé.
Mest negativt: Brendan Rodgers lämnar klubben efter två framgångsrika år. Var hittar Swansea en kvalificerad ersättare som kan förvalta arvet?
Vilka spelare kan säljas: Joe Allen.
Vilka spelartyper skulle behövas: En spelare i varje lagdel som kan ge ökad bredd.
Rimliga värvningar: Gylfi Sigurdsson.
Säsongens spelare: 1) Michel Vorm. En av ligans bästa målvakter. 2) Gylfi Sigurdsson. 3) Leon Britton.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

12) Norwich, 47 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Överträffade allas förväntningar. Många av dessa huserade nyligen i League One.
Tränaren: Paul Lambert: 5/5. Laget var tippat i botten av många. Lamberts budgetköp överraskade och hade länge häng på en plats på övre halvan. Ett tag skuggade de Liverpool i tabellen. Det är sensationellt.
Mest positivt: Att steget upp till högstadivisionen gick så smärtfritt.
Mest negativt: Tränaren Paul Lambert har lämnat för Aston Villa. Anfallaren Grant Holt har lämnat in transferbegäran. Norwichs nye manager kommer att få ett tufft arbete under sommaren.
Vilka spelare kan säljas: Grant Holt.
Vilka spelartyper skulle behövas: En targetanfallare som ersättare till Holt om han flyttar. En rutinerad mittback.
Rimliga värvningar: Oklart.
Säsongens spelare: 1) Grant Holt. Kultspelare. 2) John Ruddy. 3) Russell Martin.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

13) Sunderland, 45 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Sunderland underpresterade grovt i höstas, bortsett från några glimrande undantag (Stéphane Sessègnon och Sebastian Larsson). Under våren reste man sig.
Tränaren: Steve Bruce: 1/5. Fick problem när Asamoah Gyan lämnade i slutet av sommarfönstret och hösten blev en mardröm. Martin O’Neill: 4/5. Tog över ett Sunderland på 17:e plats med blott elva poäng på 14 matcher. Avslutade dock svagt då laget inte vann på de åtta sista omgångarna.
Mest positivt: Martin O’Neills entré blev succé och ger klubben hopp om en ljus framtid.
Mest negativt: Laget har inte hittat någon vettig strikerlösning. Den här sommaren måste återigen ägnas åt att hitta en anfallare.
Vilka spelare kan säljas: Stéphane Sessègnon, Kieran Richardson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En striker och en passningsskicklig central mittfältare som komplement till krigaren Cattermole och målfarlige Gardner.
Rimliga värvningar: Carlos Cuellar.
Säsongens spelare: 1) Stéphane Sessègnon. Lagets referenspunkt i anfallsspelet. 2) Sebastian Larsson. 3) James McClean.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

14) Stoke, 45 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Stoke hade material för att ta en placering på övre halvan. Få som överträffade förväntningarna.
Tränaren: Tony Pulis: 2/5. Efter förra säsongens 13:e plats i ligan och FA-cupfinal och värvningen av Peter Crouch och med Wilson Palacios varm i kläderna fanns skäl att tro på ett bättre resultat i år.
Mest positivt: Att Rory Delaps inkast har fått mindre och mindre betydelse för laget. Det kommer att ta tid att tvätta bort stämpeln, men det är ett första steg…
Mest negativt: Wilson Palacios blev inte den mittfältskraft som laget så väl behöver.
Vilka spelare kan säljas: Kenwyne Jones.
Vilka spelartyper skulle behövas: Fortfarande en central mittfältare. En högerytter som ger Jermaine Pennant konkurrens.
Rimliga värvningar: Michael Owen (Manchester United).
Säsongens spelare: 1) Peter Crouch. Passar väl in i lagets spelidé. 2) Ryan Shawcross. 3) Robert Huth.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

15) Wigan, 43 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Jag tippade återigen Wigan under strecket. De överraskade återigen.
Tränaren: Roberto Martínez: 4/5. Laget såg ut att vara avsågat in bit in på våren när Martínez nya 3-4-3-system började ge resultat. Besegrade flera toppklubbar när det stod som allra mest på spel.
Mest positivt: Uppryckningen under våren ger klubben hopp om att kunna ta ”nästa steg”.
Mest negativt: Spelare som Mohamed Diamé och Hugo Rodallega väntas lämna laget. Intresse lär finnas för Victor Moses. Wigan kommer att behöva fynda igen.
Vilka spelare kan säljas: Mohamed Diamé, Hugo Rodallega, Victor Moses, Chris Kirkland, Steve Gohouri, Hendry Thomas.
Vilka spelartyper skulle behövas: Ersättare till ovan nämnda. En ”wing-back” till höger.
Rimliga värvningar: Oklart.
Säsongens spelare: 1) Victor Moses. Lagets anfallsspel kretsade kring Moses högerkant. 2) Gary Caldwell. 3) Ali Al-Habsi.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

***
Imorgon eller i kväll kommer nästa del.

Näst sista delen i genomgången där jag betygsatt samtliga spelare i Premier League.

Här har jag satt relativt låga betyg på QPR:s och Sunderlands anfallare. Naturligt, enligt mig, eftersom båda klubbarna haft fasligt svårt att hitta klockrena lösningar framåt.
Jag hade svårt att bestämma mig om Danny Graham. 12 mål på 34 starter är inte överväldigande, å andra sidan har han gjort ett beundransvärt arbete som ensam striker i Swansea. Till slut valde jag en stark trea framför en svag fyra.
Joey Barton var också lurig. Han har gjort en svag säsong med några få toppar. Slutintrycket är ändå att det blir underkänt.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12 
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

QPR

Målvakter
Paddy Kenny 3
Radek Cerny 3

Försvarare
Matthew Connolly 2
Anton Ferdinand 3
Fitz Hall 2
Clint Hill 3
Taye Taiwo 2
Luke Young 2
Nedum Onuoha 2
Armand Traoré 2

Mittfältare
Samba Diakité 2
Adel Taarabt 3
Alejandro Faurlin 4
Joey Barton 1
Shaun Wright-Phillips 2
Jamie Mackie 3
Shaun Derry 3
Akos Buzsáky 2
Tommy Smith 1

Anfallare
Heidar Helguson 3
Djilbril Cissé 3
Bobby Zamora 2
Jay Bothroyd 1
DJ Campbell 1

Stoke

Målvakter
Thomas Sörensen 3
Asmir Begovic 3

Försvarare
Danny Collins 2
Danny Higginbotham 2
Robert Huth 4
Ryan Shawcross 4
Ryan Shotton 2
Matthew Upson 2
Marc Wilson 2
Andy Wilkinson 2
Jonathan Woodgate 3

Mittfältare
Diego Arismendi 2
Rory Delap 1
Dean Whitehead 3
Glenn Whelan 2
Wilson Palacios 1
Jermaine Pennant 2
Matthew Etherington 3
Salif Diao 1

Anfallare
Peter Crouch 4
Jon Walters 3
Kenwyne Jones 2

Sunderland

Målvakter
Simon Mignolet 3
Kieren Westwood 2

Försvarare
Wayne Bridge 1
Wes Brown 3
John O’Shea 2
Phil Bardsley 3
Kieran Richardson 2
Titus Bramble 2
Matt Kilgallon 2
Michael Turner 2

Mittfältare
Lee Cattermole 3
Jack Colback 3
Ahmed Elmohamady 1
Craig Gardner 3
Sebastian Larsson 4
James McClean 3
David Meyler 1
Cristian Riveros 1
Stéphane Sessègnon 4
David Vaughan 2

Anfallare
Nicklas Bendtner 2
Fraizer Campbell 2
Dong-Won Ji 1
Connor Wickham 1

Swansea

Målvakt
Michel Vorm 5

Försvarare
Steven Caulker 4
Garry Monk 2
Angel Rangel 3
Alan Tate 2
Neil Taylor 3
Ashley Williams 4

Mittfältare
Joe Allen 4
Kemy Augustien 2
Leon Britton 4
Stephen Dobbie 1
Nathan Dyer 4
Mark Gower 2
Andrea Orlandi 2
Wayne Routledge 3
Gylfi Sigurdsson 4

Anfallare
Danny Graham 3
Leroy Lita 2
Luke Moore 2
Scott Sinclair 3

***
Imorgon kommer den femte och sista delen.

En viljelös plattmatch mitt under brinnande titelstrid, skadade nyckelspelare, en utmattad David Silva – och spelare som bråkar öppet på planen.
Det här var dagen då något brast hos Manchester City, dagen då de såg ut att kapitulera.
Sedan reste de sig på nio och räddade både oavgjort och hedern.
Räddade de även titelstriden?

Matchen var ju egentligen död. Sunderland ledde med 3-1 och olé-spelade för att få tiden att gå. Manchester City-fansen misströstade, det rådde en nästan resignerad stämning på Etihad. Samtidigt sjöng bortasupportrarna om hemmalagets rebell: ”Carlos Tévez… he plays when he wants!”.
Då, i 85:e minuten – pang! Mario Balotelli, dittills svag, rycker ifrån Sebastian Larsson och trycker in 2-3.
Minuten senare – pang igen! Aleksandar Kolarov distansskjuter in 3-3.
Händelseutvecklingen var minst sagt förvånande. Fram till dess hade Manchester City svarat för säsongens sämsta insats. Ingenting talade för att de skulle behålla den förlustfria sviten på hemmaplan.

Det var häpnadsväckande hur Sunderland tilläts kontrollera mittfältet stundtals. Vill man ha symbolbilder på hur lekfullt och ostört gästerna fick agera kan vi peka på Lee Cattermoles klackspark i trängt läge och Matt Kilgallons rabona i offensivt straffområde.
Sebastian Larsson fick prickskjuta in 1-0 i första halvlek. Nicklas Bendtner fick nicka in 2-1. I andra halvlek fick Larsson avsluta en perfekt kontring och placera in 3-1 framspelad av Bendtner.
City var segt, fantasilöst och uddlöst. Edin Dzeko och Mario Balotelli hittade aldrig något samarbete. De har startat fyra matcher tillsammans, City har inte vunnit någon av dessa. David Silva kroknade och blev utbytt.

Det är ingen slump att Citys kräftgång kommit efter det att David Silva tappat sin höstform. Första halvan av ligan låg han bakom allt från sin mittfältsposition. Det var, i princip, farligt varje gång han fick bollen.
Nu är spanjoren fysiskt utmattad. Running out of gas.
Bakom målvakten Joe Hart finns ingen i City som spelat lika många minuter under säsongen. Silva har spelat mot smärtan, en ankelskada vägrar ge med sig.
– Jag har haft problem med den foten i år. Jag måste se efter den, sa han nyligen till Telegraph.

När Silva klev av planen i den 58:e minuten (femte matchen i rad han blir utbytt) och ersattes av Carlos Tévez talade väldigt lite för att City-poäng. Silva hade, trots allt, varit en av få spelare i hemmalaget med lite initiativförmåga.
Läget såg än mer hopplöst ut när Mario Balotelli och Aleksandar Kolarov började bråka (!) om vem som skulle ta en frispark. Lagkamraterna fick mota bort Balotelli. Även om italienaren är kapabel att starta bråk i ett tomt rum, vittnade incidenten om ett stressat lag i disharmoni.
Roberto Mancini stod vid sidan och skakade på huvudet.
– Sånt som kan hända. Men det var sista gången, sa Mancini efteråt.
Det såg ut som matchen där Citys gulddröm sprack. Och de hade bara sig själva att skylla. De frapperande viljelösa med tanke på att det står en titel på spel.
Nu räddade de en poäng tack vare en stark upphämtning, men frågan är om de räddade titelstriden.
På måndag har Manchester United chansen att rycka till fem poängs ledning vid seger mot Blackburn borta.

***
Sunderland gjorde en fantastisk match, trots att de fick kriga till sista sekunden för att rädda oavgjort.
Lee Cattermole var kung på mitten, låg hela tiden rätt i position och neutraliserade Yaya Touré. Överraskningen i startelvan, mittbacken Matt Kilgallon, var lysande, liksom vikarierande vänsterbacken Jack Colback.
– Det var en underbar insats, sa tränaren Martin O’Neill efteråt i Viasat.
Allra bäst var den offensiva trion med Nicklas Bendtner, Stephane Sessegnon och Sebastian Larsson.
Sedan Bendtner hittade formen har Sessegnon kunnat flyta omkring i ”hålet” – och där har han inte så många övermän i ligan just nu. Han assisterade till de två första målen och hade en ”hockeyassist”, en andraassist, till 3-1.

Sebastian Larsson svarade för en sådan där insats som bevisar hans storhet. Och då tänker jag inte enbart på de två klassmålen.
Eskilstunasonen kommer aldrig att bli någon ytter med tricks i lådan, det är väldigt sällan han utmanar sin försvarare. Han har sin magiska frisparks- och inläggsfot, men hans fotbollshuvud är kriminellt underskattat.
De små tingen sköter han mer begåvat än de flesta spelarna i den här ligan. I första halvlek tog han inte ett enda felbeslut och jag kan, på uppstuds, inte komma på någon yttermittfältare, förutom Antonio Valencia och Jonas Gutierrez, som ger sin ytterback mer lojalt understöd i defensiven.
Att ”Seb”, som nu gjort sju mål i ligan, dessutom har orken att ta en maxlöpning på 81 meter (!) innan han placerade in 3-1-målet visar både att han har lungorna och viljan att ta sig till målchanserna.

***
Mina spelarbetyg, Manchester City-Sunderland:
City: Hart 6 – Richards 5, K Touré 5, Kompany 5, Kolarov 7 – Silva 6, Y Touré 5, De Jong 5, Milner 5 – Dzeko 5, Balotelli 7.
Avbytare: Johnson 7, Tévez 6, Pizarro-.

Sunderland: Mignolet 7 – Bardsley 7, Kilgallon 8, Turner 7, Colback 7 – Larsson 8, Cattermole 8, Gardner 7, McClean 6 – Sessegnon 8 – Bendtner 8.
Avbytare: Kyrgiakos.-, Vaughan -.

***
En ny svensk presenterade sig i dag i Premier League. Alexander Kacaniklic debuterade för Fulham när han ersatte Pavel Pogrebniak efter dryga halvtimmen hemma mot Norwich.
Den 20-årige mittfältaren var inte direkt blygsam. Han inledde andra halvlek med att pricka ribban med en fint skruvat skott och får fin kritik efteråt.
Jag tvivlar på att speciellt många svenskar skulle känna igen den förre Helsingborgsspelaren om han kom gåendes vid Norrmalmstorg, men det är bara en tidsfråga innan han figurerar oftare i Fulham. Efter en lyckad låneperiod i Watford kallades han tillbaka till Premier League-klubben i veckan.
– Han har en stor framtid, han har alla egenskaper för att lyckas på den högsta nivån, har Fulhammanagern Martin Jol sagt.
Fansen på Craven Cottage fick en hint om dessa kvalitéer i dag.

När säsongen började var han helt okänd.
I somras uppvaktades han av klubbar som Lincoln och Peterborough.
Så sent som i december spelade han i Sunderlands b-lag.
Sedan kom ett tränarbyte, chansen dök upp.
James McClean, 22, tog den.
Nu har han fyrdubblat sin lön och är en av ligans hetaste spelare.
Här är den långa historien om raketkarriären, hur han besparat klubben 120 miljoner kronor och hur han imponerade på Martin O’Neill men nobbade Michael O’Neill, och därmed är högaktuell för EM-spel.

De 646 åskådarna huttrade i vinden. Det var den 8 december förra året, de hade bänkat sig på Eppleton Colliery Welfare Football Ground för att följa reservlagsmatchen mellan Sunderland och Manchester United.
B-lagsmatcher är fotbollens bakgård, oavsett nivå. Folk bryr sig sällan om dessa tillställningar, men den här dagen fanns det lite extra intresse.
Martin O’Neill hade några dagar tidigare presenterats som ny tränare för Sunderland efter sparkade Steve Bruce.
Snacket före avspark var att O’Neill skulle titta till anfallaren Ryan Noble som visat fin målform för Keith Bertschins reserver. Var han lösningen på anfallsproblemen i a-laget?
Ryan Noble gjorde fyra mål den här kvällen när Sunderland slog Manchester United med 6-3, men Martin O’Neill fastnade för en annan spelare:
En irländsk vänstermittfältare som värvats under sommaren för struntsumman 4 miljoner kronor.
– Jag visste ingenting om honom. Men plötsligt sprang han över en kille i 70 km/h. Han hade mod, var fysiskt stark och första gången han fick bollen så utmanade han sin motståndare, berättade Martin O’Neill.
James McClean låg bakom det mesta från sin kant. I matchreferatet på officiella hemsidan kan man läsa om ”James McClean prominent amongst the supporting cast”, om ”a sublime piece of skill from McClean on the left”, om ”another great cross”.
Dagen före matchen berättade förre Sunderland-ordföranden Niall Quinn för lokaltidningen Derry Journal att James McClean närmade sig a-laget.
– Han har varit grym på träningarna. Vi spelade en match mot Newcastles reserver inför stor publik för några veckor sedan och han var helt outstanding.
James McClean sa före mötet med Manchester United:
– Jag tycker att det går okej, men samtidigt kan man inte veta förrän debuten verkligen blir av.

Det gäller att vara bra i rätt matcher. Tre dagar senare debuterade James McClean i Premier League med ett inhopp mot Blackburn. Det var ett ganska lyckat inhopp.
Han kom in med kvarten kvar vid underläge 0-1. När matchen var över hade David Vaughan kvitterat och Sebastian Larsson skruvat in en frispark till 2-1 i slutminuten.
Martin O’Neill fick en drömstart.
James McClean fick en nästan lika bra start.
Det blev två korta inhopp till, borta mot Tottenham och hemma mot Everton, innan han fick chansen i startelvan på nyårsdagen när Manchester City kom på besök.
Det blev genombrottet för den stora publiken. Sunderland lyckades fälla City med 1-0 efter mål av Ji Dong-Won.
James McClean sysselsatte Pablo Zabaleta matchen igenom med fart, frenesi och attackvilja. Från de första minuten i ligan agerade han som en respektlös, fullfjädrad spelare. Han är prototypen för en spelare som går rakt på mål.
– Han spelar med underbar instinkt, säger Martin O’Neill.

Succén fortsatte. Två dagar senare kom första ligamålet, borta mot Wigan. Ytterligare fem dagar senare satte han ett till i FA-cupen mot Peterborough.
– Jag fick göra mitt första mål. Jag är ”over the moon”, sa han med sin svårtydda accent efter Wigan-matchen.
Inom loppet av en vecka i början av februari avgjorde han mot Stoke borta och satte 1-0-målet mot Arsenal.
Martin O’Neill trodde knappt det var sant. Sunderland var den klubb som värvade flitigast av alla förra sommaren. De hämtade en rad namnkunniga spelare: Wes Brown, John O’Shea, Sebastian Larsson, Craig Gardner, David Vaughan, Connor Wickham, Nicklas Bendtner.
Och så är det doldisen som ingen brydde sig om, han som hämtades för kaffepengar, £350 000, från Derry som plötsligt är lagets nyckelspelare.
– Jag kan inte komma på nån som haft sån ”impact”, sa O’Neill några dagar efter segern mot City.
– Han hade en fantastisk debut mot City, men att han sedan levererade på det sättet mot Wigan 48 timmar senare… Jag väntade mig att han skulle vara trött, men han var så stark.
Martin O’Neill har släppt fram talanger tidigare. En ung Emile Heskey i Leicester, Gabby Agbonlahor i Aston Villa. James McClean sticker ut från mängden.
– När du slänger in en sån spelare vill du ha en injektion.

James McClean grattas efter målet mot Wigan.

Steve Bruce beklagade under hösten att han saknade en lämplig vänstermittfältare. Ibland fick Sebastian Larsson skifta kant och fylla lyckan. Bruce påpekade att han hade velat värva Charles N’Zogbia som istället hamnade i Aston Villa.
Lösningen fanns där hela tiden, i reservernas omklädningsrum. Men Martin O’Neill vill inte ta på sig äran.
– Sånt händer ibland. Det är lätt att hävda att nån annan inte lät James spela. Sunderland köpte honom, han fanns här när jag kom. Han hade mycket väl kunna gå in spela två-tre matcher utan att göra något avtryck och sedan varit tillbaka i reservlaget igen.
Det blev inte så. James McClean blev bofast till vänster och succén har besparat klubben upp emot 120 miljoner kronor. Det hade det nämligen kunnat kosta att köpa en likvärdig spelare.
– Hans utveckling har hjälpt oss enormt. Han har potentialen att göra positionen till sin egen.
Medan små, tekniska yttrar som Juan Mata och David Silva tar Premier League med storm är James McClean raka motsatsen.
Han är stark som en oxe, en sorts ”old-fashion winger”. Att se honom spela är som att skruva tillbaka tiden 20 år till nästa engelsk fotboll handlade om vem som sprang snabbast och tacklade hårdast.
I NHL hade han fått stämpeln ”power forward”.
McClean är ingen ytter som trippar in centralt och styr spelet. Han tar sikte på hörnflaggan och slår inlägg.
På vägen dit har han förmodligen sprungit över, inte runt, ett par motståndarbackar.

Sagan om Premier Leagues nya stjärnskott började i Londonderry på Nordirland. Det var där han föddes 1989. Barndomsidolen var Ryan Giggs. McClean beskrivs som lugn och lågmäld.
Han gjorde tre säsonger i Derry City i irländska ligan. Hans tränare Stephen Kenny noterade: ”Han nöjde sig inte med att vara okej, han ville alltid vara bäst”. McClean (som ska uttalas ”McClane”) var bra, men inte tillräckligt bra för att scouterna skulle flockas. Det snackades om intresse från Lincoln och Peterborough. Så spelade Manchester City en match mot en All Star XI från irländska ligan. McClean imponerade och Steve Bruce valde att göra en chansning.
Han representerade Nordirland på U21-nivå, men när han blev aktuell för landslagsdebut hos förbundskaptenen Nigel Worthington valde han att tacka nej. Beskedet till efterträdaren Michael O’Neill var detsamma – allt för att kunna byta landslag till det irländska.
– Jag följer mitt hjärta. Anledningen är bara fotbollsmässig, inte politisk, förklarade McClean, som växte upp i ett nationalistiskt hem.
Efter genombrottet höjdes direkt röster för att Giovanni Trapattoni skulle ta ut honom i landslaget. Den 29 februari kom debuten i träningslandskampen mot Tjeckien. Det mesta talar för att James McClean går från Sunderlands reserver till EM-spel på sex månader.

På hemmaplan är supportrarna entusiastiska. McClean är för Irland vad John Guidetti blivit i Sverige. The new kid on the block. Spelaren som tänder hopp, som får oss att drömma.
När han byttes in i landslagsdebuten på Aviva Stadium till en rungande stående ovation.
Fotbollslivet leker för James McClean. Förra veckan belönades han med ett nytt treårskontrakt. Innan tjänade han £4000 i veckan. Han lär ha cashat in en fyrdubbling av den lönen.
I helgen svarade han på nytt för en bra insats, gjorde mål i segermatchen mot QPR och togs ut i ”Omgångens lag” i den här bloggen.
– Jag är exalterad över att vara här. Jag njuter av att spela och det nya avtalet är som en dröm. Jag är överlycklig över att få spela i Sunderland de kommande tre åren, sa han efter att ha satt sin signatur på kontraktet.
Martin O’Neill njuter, men slänger in en brasklapp.
– Det kommer att komma en tid när formen inte är lika bra. Men jämnheten James har hållit hittills är otrolig. Han har varit exceptionell. Jag är bara glad att vi lyckades få honom.
Fansen på Stadium of Light delar nog den uppfattningen.

Källor: BBC, Belfast Telegraph, Derry Journal, The Guardian, Sunderlands officiella hemsida

***
Imorgon, fredag, kommer min lista över säsongens överraskningsspelare i Premier League.
James McClean finns förstås med. Vilken placering han har, om han toppar listan, får ni veta imorgon.