Från iskall och utskälld till het.
Efter fem mål på tre matcher frågar sig många vad som hänt med Fernando Torres.
Är det Rafael Benítez-effekten vi ser?
Här är en genomgång av de taktiska förändringarna som inneburit ett lyft för spelaren som kostade drygt en halv miljard kronor.
Och varför Roman Abramovitjs dröm om sexig fotboll går stick i stäv med drömmen om en Fernando Torres som öser in mål för Chelsea.

September 2011:
André Villas-Boas krävde en förklaring. Han var inte alls nöjd över de svarta rubrikerna i de brittiska tabloiderna.
Fernando Torres hade gett en intervju på spanska där han kommenterat sin måltorka. Spanjoren motiverade det med att Chelsea hade spelartyper som ”juega muy lento”. Spelar långsamt.
– När jag bytte klubb visste jag att det skulle bli en långsam process, även om jag inte trodde att det skulle ta så här lång tid. Chelsea är, i jämförelse med de engelska lagen, kanske det minst engelska. Det beror på att deras spelartyper – äldre spelare, som spelar långsamt, som har mycket bollinnehav, och det är det som klubben försöker förändra nu, sa anfallaren, enligt engelska tidningar.
Torres framhöll behovet av fart.
– Det är vad du behöver i Premier League. Annars fungerar inte laget. När laget börjar ta in nye coachens (Villas-Boas) idéer om fartfyllld vertikal fotboll, kommer det att bli bra.
André Villas-Boas startade en utredning kring citaten och gav Torres en muntlig varning. Han gillade inte att spanjoren talat så öppenhjärtigt om lagkamraterna.
Den implicita kritiken från Torres viftades bort med att det var ett ”översättningsfel”, men läste man mellan raderna kunde man utläsa vad han själv såg som problemet med Chelseas spel.
För många passningar i sidled. Avsaknad av ett mer direkt spel: Bollar på ytor bakom backlinjen.
Jag blev förvånad över agerandet från Chelseatränaren. Torres sa ju bara sanningen.
Laget spel passade honom illa.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser. Det ska vi förstås akta oss för.
Därför slår jag fast direkt: Fernando Torres kommer aldrig bli lika bra som han en gång var. Jag tvivlar starkt på att han når nivån han höll åren 2007–09 då han skrämde slag i Premier Leagues försvarare.
Då levde han på snabbheten. Hans acceleration var exceptionell.
Som när han petade och stack förbi Tal Ben Haim och gjorde sitt första Liverpoolmål. Eller när han blåste förbi Rio Ferdinand och avgjorde en match mot Manchester United.
Sedan kom skadorna.
Torres förlorade ”bettet i steget”. I VM 2010 var han medioker. Redan där restes frågetecken.
I januari 2011 flyttade han till Chelsea. Han fick en mardrömsstart i den nya klubben.
Carlo Ancelotti lyckades inte få ut hans kapacitet; italienaren föredrog Didier Drogba. André Villas-Boas misslyckades också. När Roberto Di Matteo fick gå var förmodligen ett av skälen att han aldrig lyckades ackommodera Fernando Torres i startelvan.
Så Roman Abramovitj snackade med sina rådgivare och handplockade Rafael Benítez, taktikern som fick Torres att uträtta stordåd i Liverpool.
Efter en trevande inledning – Fernando Torres var planens sämsta spelare i Benítez debutmatch mot Manchester City – har resultaten börjat trilla in.
För Chelsea och för Fernando Torres.
Motståndet har visserligen varit modest. Två mål mot Nordsjälland gör ingen sommar. Men två mål mot Sunderland är lovande och på torsdagen blev det en fullträff mot Monterrey i klubblags-VM, vilket betyder fem mål på tre matcher.
Det handlar om en ”islossning”. Före första fullträffen mot Nordsjälland hade han inte gjort mål på 477 spelminuter.
När en spelare varit så djupt ned i avgrunden som Fernando Torres krävs mer för att vi ska kunna slå fast att han är ”tillbaka”.
Men det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Vad har Rafael Benítez gjort? Har han hunnit förändra Chelsea redan?
Ja, lite.
Förutom de mentala aspekterna – att han gett Torres förtroende – har han anpassat spelet till spanjoren.
I inledningen av den här säsongen hade Roberto Di Matteo genomfört en mindre revolution i Chelsea.
Jämfört med det lag som vann Champions League i våras med extremdefensiv hade han värvat in Eden Hazard och Oscar och fått laget att spela offensivt.
Det var det närmaste klubben kommit Roman Abramovitjs dröm om sexy football.
Från att ha varit ett ”direkt lag” som spelat rakt och långt mot Didier Drogba blev de ett lag som spelade kort.
Eden Hazard, Oscar och Juan Mata tog inte död på varandras ytor. De flöt runt tämligen fritt och kortpassningsspelade tills de hittade en lucka för instick. Ibland klev Mata över och överbelastade vänsterkanten där Hazard höll till.
Fernando Torres?
Han fick stå felvänd mot mål och förväntades göra jobbet som falsk nia.
Det har aldrig varit ett spel som passar honom. Hans styrka har inte varit kortpassningsspel eller att agera länkspelare; han skulle inte trivas i Barcelona där han skulle få agera åskådare när Xavi, Busquets och Iniesta drar igång en passningskarusell i varje anfall.
Torres vill ha bollar i djupled. När han var som bäst i Liverpool spelade han alltid ”on the last shoulder”, fotbollsengelska för att positionera sig vid offsidelinjen. Målet mot Manchester United som jag nämnde är ett perfekt exempel på det.
Han vill ha bollar bakom backlinjen eller inspel från kanterna så han kan störta in i straffområdet och sätta dit pannan eller en tå.
I ”nya Chelsea” fick han göra det alltför sällan.
”Nya Chelsea” skulle ju spela fin, passningsorienterad fotboll. När yttrarna fick bollen var deras första tanke att skära in i plan och etablera possession snarare än att sikta mot hörnflaggan och slå inlägg.
I diagrammet nedan från Statszone ser vi Juan Matas och Eden Hazards passningar från mötet med Arsenal borta i höstas. Vi kan notera hur de flyter fritt mellan båda kanterna.

Chelseas anfallsspel i höstas

Så här fungerade Chelseas anfallsspel i höstas. Tre offensiva spelare med relativt fria roller. Torres som arbetade mycket felvänd och förväntades delta i speluppbyggnaden.

Torres i Liverpool
Rafael Benítez byggde sitt Liverpool på en tät defensiv, lojala, löpvilliga yttrar och en Steven Gerrard som släpade bakom Fernando Torres i strikerpositionen.
Spelet var ”direkt”. Vertikalt. Xabi Alonso var redan då Europas bästa mittfältare på att spela bollen framåt. Gerrard har alltid varit ”direkt” i sin spelstil.
Notera skillnaden mellan yttrarna. I Liverpool spelade en högerfotad högermittfältare och en vänsterfotad spelare till vänster.

Rafael Benítez använde yttrar som slickade kanten snarare än sökte sig in mot mitten. Det gav ett rakare, mer direkt spel.

Torres i Roberto Di Matteos Chelsea

Den här bilden sparade jag ned i från hemmamötet med Newcastle. Jag hade egentligen tänkt använda den i höstas för att analysera Chelseas nya, sexiga anfallsspel, men nu plockar vi fram den här istället. Här ser vi hur Fernando Torres droppat i banan och ”bytt plats” med Eden Hazard. Det var så Chelseas anfallsspel fungerade i början av säsongen. Men Torres har aldrig varit någon ”speluppläggare”. Han ska inte slå den sista passningen – han ska ta emot den.

Den här bilden sparade jag från mötet mot Manchester United. Här ser vi hur Chelseas anfallsspel såg ut när laget spelade som allra läckrast fotboll. Yttrar som flyttar in. Ytterbackar som får ansvara för spelbredden. Fernando Torres som står felvänd och förväntas möta boll medan någon annan (i det här fallet Mata) tar djupledslöpningen och får sistapassningen.

När Gary Neville i Sky Sports analyserade Torres måltorka förra veckan försvarade han spanjoren. Jag har inte sett analysen själv, men vad jag förstår gick den ut på att lagkamraterna – främst Hazard, Oscar, Mata – inte gjorde tillräckligt för att hjälpa sin anfallare eftersom de inte ”löpte förbi honom” (om nån sett Nevilles analys kan hojta till om ni har något att tillägga).
Jag tolkar hans tes så här.

Torres har aldrig varit någon särskilt bra targetspelare. Han har för dålig touch för att suga in bollarna (jämför med Robin van Persie). Till vänster ser vi hur Torres tar emot ett uppspel felvänd. De tre offensiva mittfältarna vill ha ett tillbakaspel. Det blir enkelt för motståndarna att krympa ytorna, flytta mot bollförande Torers, och vinna boll.

Här ser vi hur spelarna borde underlätta för Torres, enligt Neville (jag vet inte om han menade exakt så här, jag har ritat pilarna utifrån min tolkning). Med löpningar i djupled drar de med sig försvarare och skapar mer ytor.

Har Chelsea förändrats under Benítez?
Ja, Rafael Benítez har valt att sära på de tre musketörerna Hazard, Oscar, Mata i fyra av de sex matcherna han lett laget. Det var väntat. Benítez föredrar en annan typ av ytterspelare. Istället har han använt Victor Moses i en kantroll (eller Ryan Bertrand), vilket ger ett annat typ av spel (se bild nedan). Moses är ingen possession-spelare. Han är en traditionell ytter som söker sig mot hörnflaggan för att slå inlägg. Hans spelstil är mer ”direkt”.

Här kan vi se hur Ryan Bertrand och Victor Moses håller sig till kanterna. Moses skiftar kant ibland med Hazard, men han rör sig sällan centralt.

På samma sätt har Eden Hazard och Juan Mata blivit beordrade att hålla sina kanter. Vi ser förändringen när vi jämför Matas passningar från två olika matcher. Till vänster syns han ”mottagna passningar” i Rafael Benítez debutmatch mot Manchester City; klar övervikt på högerkanten. I det andra diagrammet har vi hans ”mottagna passningar” från bortamötet med Tottenham i höstas – när trion Hazard/Oscar/Mata fungerade som allra bäst.

Förändringen med yttrar som håller sin kant leder till att Chelsea spelar färre passningar i sidled på offensiv planhalva. Istället försöker de ta sig till avslut snabbare.
För Fernando Torres betyder det att han mer sällan behöver agera som en ”falsk nia” och droppa i plan. Istället kan han ligga på ”siste försvararen” och erbjuda ett djupledsalternativ – som nedan mot Sunderland (som Ola A visade i Viasat).

Som falsk nia hade Torres mött bollen i det här läget. Nu söker han ytan bakom backlinjen. Några sekunder senare skjuter han i ribban och Mata petar in returen.

Torres mindre felvänd

För att använda Torres styrkor ska han hugga vid offsidelinjen, snarare än att möta boll och bli spelfördelare. I passningsdiagrammen ovan från StatsZone ser vi Torres ”forward passes” i två olika matcher. Till höger ser vi att han slog 13 passningar framåt i mötet med Newcastle i augusti. Mot Sunderland i helgen slog han bara 4.

I senaste ligamatchen mot Sunderland kunde vi också notera det som Neville påpekat med mittfältare som ”löper förbi” Torres, hjälper till att skapa ytor.
Vid 1–0-målet, efter att Torres mött ett uppspel, kom Eden Hazard flygande längs kanten. Några sekunder senare störtade Torres in i straffområdet och stötte in belgarens inlägg till 1–0.

Hazard tar löpningen i djupet. Torres (inringad) kan fylla på bakifrån.


…och störta in i straffområdet och stöta in 1–0.

På torsdagen talade Fernando Torres med världspressen efter att Chelsea blivit klart för final i klubblags-VM. Han gjorde det med ett hyfsat facit i ryggen: Fem mål på tre matcher. Han sa:
– Man kan se tydligt att vi inte spelar bollen lika mycket på sista tredjedelen, spelar mer direkt och utnyttjar farten med Victor Moses eller mig eller Eden Hazard och använder kvaliteten hos Juan Mata och Oscar i mitten. Vi attackerar mer, skapar fler chanser och arbetar som ett lag.
Så visst blev Rafael Benítez ett lyft för Torres.
Hur stort får vi avvakta och se.

Slutsats
Fernando Torres är inte samma spelare som han en gång var. Han har tappat den snabbhet som gjorde honom till en av världens bästa spelare.
Förr behövde han bara peta fram bollen och lita till sin acceleration för att ta sig förbi försvararna. Nu utmanar han inte lika ofta eftersom han vet att han inte har ”rycket” i steget.
Gary Neville hävdade i Sky att Torres är tvungen att ändra sitt spelsätt eftersom han tappat sin fart. Jag är tveksam till att han är kapabel att göra det. Anfallare som lever på ren snabbhet har ofta svårt att göra det. Lex Michael Owen.
Dagens fotboll försvårar för djupledslöpande strikers. Få lag spelar med hög backlinje idag. Ytorna att pricka in bollar bakom försvarslinjen är minimal.
Men det går fortfarande att anpassa taktiken för att få ut så mycket som möjligt av 28-åringen. Torres gynnas av ett lag som spelar Benítez-fotboll; rakt, direkt och söker snabba anfall. Fem mål på tre matcher är ett stort steg i rätt riktning för en spelare som varit iskall sedan han köptes till Chelsea för en halv miljard kronor.
Kan han göra mål mot bättre lag? Det vet vi inte ännu, men chanserna har ökat.

Det finns dock en baksida. När laget anpassar taktiken efter Torres överger man den dröm som Roman Abramovitj gått och burit i alla år.
Ryssen köpte klubben 2003. Han ville vinna Champions League-titeln, men framför allt ville han bli underhållen. Han vill bli hänförd av spelet på samma sätt som han blev våren 2003 när han bänkade sig på Old Trafford och såg Manchester United–Real Madrid (4–3) och förälskade sig i fotboll.
I början av den här säsongen hade Roberto Di Matteo något riktigt spännande på gång. Närmare Barcelona-fotboll än i höstas då Hazard, Mata och Oscar charmade hela ligan har Chelsea aldrig varit.
Men den taktiken gynnade inte Fernando Torres.
Och Roman Abramovitj vill ju både ha kakan och äta den.

Fotnot: Stort tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpt till med att göra grafiker.

***
Läs mer:
11 december: ”Taktiken som sårade City”.
30 oktober: ”Rooneys förvandling till defensivspecialist”.

Hur sårar man Manchester City?
Och hur spelar man inte försvarsspel?
Här är några taktiska punkter från helgen.

Egentligen var den stora frågan inför matchen hur Alex Ferguson skulle neutralisera Yaya Touré. Ivorianen har varit dominant i två av de tre senaste mötena och försöket i våras att tackla problemet genom att spela Ji-Sung Park blev helt misslyckat.
Därför hade, i teorin, den omtalade mittfältsdiamanten varit att föredra. Den hade gett United numerärt överläge centralt.
Men det hade varit ett reaktivt system. Då hade laget helt och hållet negligerat ett eget anfallsspel och bara anpassat sig efter Roberto Mancinis gäng.
Så det var väntat att Alex Ferguson valde 4-2-3-1-taktiken som var så effektiv borta mot Chelsea.
Då kunde United dessutom använda sitt vassaste anfallsvapen: Snabba omställningar på Antonio Valencia.
Manchester City var obesegrat på hemmaplan i två år. De dominerade den här matchen första 20 minuterna och stora delar av andra halvlek. Därför var United tvunget att förvalta lägena.
Ett av dessa dök upp tack vare planen att attackera Citys vänsterkant.

Inför matchen hade Manchester Uniteds anfall sett ut så här: 30 procent på vänsterkanten. 32 procent centralt. 38 procent på högerkanten.
I söndags anföll United till 57 procent på högerkanten.
Och 2–0-målet exemplifierade hur man sårar City bäst. ”Overload the flanks”. Skapa två mot en-lägen på kanten.
Med David Silva och Samir Nasri, två ”inside wingers”, yttrar som vill gå inåt i banan, finns ofta möjlighet att ställa om på kanterna (se nedan).
Det var exakt samma taktik som Manchester United använde mot Chelsea och målet är likt målet som betydde 2–0 på Stamford Bridge.

David Silva har flyttat in i plan. Notera hur högerbacken Rafael da Silva i tidigt skede flyttar upp för att skapa två mot en-läge mot Gaël Clichy. En opressad Michael Carrick har inga problem att hitta ut med passningen.

Passningen har nått Antonio Valencia och Rafael är beredd att överlappa. Ett par sekunder senare kommer brassen att spela in till Wayne Rooney som gör 2–0. Notera hur långt efter David Silva har hamnat. Det medför att Gareth Barry (defensive mittfältaren på väg ut mot kanten) måste ge Clichy understöd och därmed släppa markeringen på Rooney. (Bosse P drog det här i Viasat-studion, men alla kanske inte såg matchen och eftersnacket)

Rooneys defensiva arbete
Det är intressant hur Wayne Rooney förändras när det vankas stormatch. I ett hemmamöte mot, låt oss säga, Reading kan han vara hafsig med possession och gestikulera uppgivet över en missad passning. Så fort det är en stormatch och Alex Ferguson har skräddarsytt en defensiv taktik – då är Rooney superkoncentrerad och superlojal. Mötet på Camp Nou mot Barcelona 2008 är väl det bästa exemplet på det, matchen mot Chelsea i höstas ett annat.
I söndags visade han samma tendenser.
Löpningen i den 25:e minuten är värd att uppmärksamma. Varför? Jo, jag menar att den sekvensen belyser varför United är så effektivt i många stormatcher.

Manchester United har haft hörna, Cleverley spelar bort andrabollen och City får ett gyllene läge att ställa om. Många offensiva spelare hade struntat i att ta jobbet i det här läget, men Rooney inser: 1) United har för många spelare på fel sida om bollen (5). 2) Sergio Agüero, på kanten, kommer att bli svår att plocka upp för någon av försvararna.
Notera – och det här är viktigt: Rooney bestämmer sig för att ta löpningen trots att bollen inte spelas mot Agüero.

Yaya Touré tar emot bollen och vänder upp. Rooney fortsätter att jaga efter Agüero.

När Michael Carrick har lyckats fördröja Yaya Touré har Rooney hamnat i vänsterbacksposition. Men Agüero har inte fått bollen och chansen är över.

När Rooney gjorde den här löpningen skrev jag direkt på Twitter:
”Den defensiva löpningen Rooney gjorde nyss för att täcka av Agüero får man inte av många offensiva spelare i världen”.
I andra halvlek gav Sergio Agüero tillbaka. Han jagade Wayne Rooney ända ned till hörnflaggan (se nedan).

Det finns dock en viktig skillnad: Wayne Rooney var bollförare när Agüero jagade honom. Då är det lättare att inse att en spelare är ”farlig”.
I första exemplet där City har läge att ställa om tar Rooney det oerhört ansvarsfulla beslutet att täcka av en spelare utan boll.
Han gör det för att minimera risken att spelaren eventuellt ska få bollen, för att ta sig hem på rätt sida, för att han upptäckt att laget har för många spelare i offensiva positioner. Det är imponerande.
Den lojaliteten får man inte av många anfallare i världen. Men det är den inställningen som, bortom mål och assist, är storheten hos Wayne Rooney.
Det är tack vare sådana lojala prestationer som Ferguson kan lyckas med defensiven i stormatcher efter att ha genomlidit en hel höst med försvarsproblem.

Andra exempel på försvarsspel från helgen
Vikten av att ta sig hem på rätt sida om sin spelare var tydligt när Tottenham tappade 1–0-ledning mot Everton.
Clint Dempsey gav Spurs ledningen, men notera nedan hur han är ytterst ansvarig för kvitteringen.

Kolla matchklockan. 14 sekunder kvar av ordinarie tid. I det här läget måste Clint Dempsey (nummer 2) inse att han först och främst måste hålla på och åtminstone skära av ”sin spelare”, i det här fallet Séamus Coleman. Direkt i det här läget bör han ta sig ned på rätt sida, det vill säga, åtminstone ned till straffområdeslinjen.

Här ser vi hur Dempsey helt tappat bort högerbacken Séamus Coleman som smyger upp längs kanten. I det här läget, när bollen har nickats bort av Tottenhamförsvaret, måste han ta sig hem (istället för att hoppas på kontring).

Här är det för sent. Hade Clint Dempsey från början tagit sig hem på rätt sida är det tveksamt om Steven Naismith ens vågat slå ut passningen till Coleman. Nu är passningsvägen helt fri och Coleman kan i nästa sekund slå inlägget till Steven Pienaar som betyder 1–1.

Slutsats: 14 sekunder kvar av matchen – då måste man utföra en av försvarsspelets grundstenar. Ta sig hem på rätt sida och skära av de farliga ytorna. Clint Dempsey gjorde inte sin läxa – och Spurs förlorade sedan alla tre poängen.

Ett annat exempel på svagt försvarsagerande hämtar jag från matchen West Ham–Liverpool.
Glen Johnsons 1–0-mål var ett av säsongens allra läckrade. En sträckt vrist i bortre krysset utom räckhåll för Jussi Jääskeläinen.
Det var ett underbart mål, och vi ska inte ta något ifrån Johnsons prestation. Men eftersom vi intresserar oss för detaljer så är det intressant att studera Matt Jarvis försvarsspel i förstaläget.

Steven Gerrard har slagit ut bollen till Glen Johnson. Matt Jarvis är beredd att sätta press. I det här läget har han en elementär kunskap att ha i bakhuvudet: Hitta rätt pressavstånd.
Står han för långt ifrån kan Johnson svinga in ett inlägg ostört (ett större problem om Liverpool haft en bra huvudspelare som striker). Kommer han för nära riskerar han att bli bortgjord.
Johnson får bollen i en ofarlig yta, alltså bör Jarvis inte ”sälja bort sig” genom att bli bortdribblad.
Men det är exakt vad som sker. Jarvis ”hamnar på hälarna”, för att tala fotbollsspråk. Han låter Johnson vandra förbi honom tack vare en bra första- och andratouch.

Utan understöd har Matt Jarvis släppt förbi Glen Johnson in i en farligare yta. Liverpoolspelaren har två djupledslöpande mittfältare att spela in bollen till. Han väljer att hålla i bollen och stoppa upp en bomb i krysset istället.

Det kan förstås vara så att West Ham-managern Sam Allardyce har beordrat sina yttrar att styra motståndarna inåt i plan (inte ovanligt att man styr på det sättet på högre nivå, till skillnad mot på lägre nivå där man alltid styr utåt). Men då måste Jarvis försäkra sig om att han har understöd av någon central mittfältare/försvarare. I den här situationen (första bilden) har han ingen medspelare innanför. Han slänger ingen blick alls bakom axeln för att titta vad han har bakom sig.
Jarvis praktiserar helt enkelt försvarsspel på ett sätt som inte fungerar mot bra spelare.

En sådan här tämligen banal miss har man normalt råd med – det är sällan motståndarna straffar en med skott á la Johnson – men det var förvånande att Jarvis agerade lika naivt vid ett par tillfällen till under första 20 minuterna.
Det var en stor anledning till att Glen Johnson dittills var planens dominant.

Fotnot: Stort tack till nattchef Johan Kingfors som fixade grafik.

***
Fler taktikanalyser:
”Stokes läckra hörnvariant”.
”Zonspel vs man-man vid fasta situationer”.
”Taktiken bakom Evertons succé”.

På förhand målades West Ham–Stoke ut som mötet mellan långbollarna.
Så passande att vi då fick se ett av säsongens läckraste mål.

Jag slötittade lite på gårdagens möte. Mest nyfiken var på att se om det skulle bli den långbollskavalkad som många tog för givet.
Det blev det inte. Visst skickade lagen långt på sina fyrtorn, men lagen levererade också en del fina kombinationer. Stoke ägde första halvlek, West Ham tog över totalt i den andra.
Framför allt innehöll matchen ett mästerverk.
Håll med om att det är lite kul. Tony Pulis har lett Stoke i tio år i rad (med undantag för en ettårig sejour i Plymouth). Han har gjort ett beundransvärt jobb när han etablerat klubben i Premier League.
Han har samtidigt fått leva med att bli ständigt kritiserad och förlöjligad över lagets taktik. Stoke gör bara mål på inkast, heter det. Trots att statistiken visat att de bara gjort ett fåtal mål som direkt följd av inkasten per säsong.
Nu är inte Rory Delap i närheten av någon startelva längre, men allmänheten tror fortfarande att lagets främsta anfallsvapen är inkasten.
Så plockar Stoke – av alla lag – fram den läckraste hörnvarianten jag sett i Europa den här säsongen.
Det är bara för oss att lyfta på hatten, förlåt kepsen, för Tony Pulis.

Gary Neville kallade det ”säsongens mål”. Jag tror Demba Ba, bland andra, har invändningar mot det efter sin supervolley, men jag förstår vad Neville menar.
Det finns ju mål som bygger på otrolig individuell skicklighet.
Zlatan Ibrahimovic påminde oss om det förra veckan.
Men det finns inget som värmer en tränare mer än när en intränad variant lyckas. En sådan som bygger på att l-a-g-e-t lagt ned idogt arbete på träningsplanen som sedan bär frukt när det är skarpt läge.
Vi minns Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien i VM 1994, vi minns hur Tommy Svensson pratade om varianten i den klassiska SVT-krönikan efteråt.
– … han hade nog samma känsla som jag. Vi fick en sån grej att lyckas!
Jon Walters 1–0 för Stoke i går borta mot West Ham var ett sådant mål.
Det var ett mästerverk eftersom den involverade så många spelare.
Lag är så sönderlästa nuförtiden att man sällan ser hörnvarianter. Det handlar mest om att screena på ett ställa och att få en spelare att kunna nicka ostört (som Chelsea mot Liverpool häromveckan).
Det här var något helt annat. Den byggde på att fem spelare som interagerade och gjorde exakt rätt sak för att öppna ytan för målskytten.
– Vi jobbade med den i två, tre dagar och gjorde aldrig mål när vi övade på den på träningarna, men lyckligtvis gick den hem nu, sa Tony Pulis.
Eftersom jag förra veckan grottade ned mig i zonspel kontra man-man-spel vid fasta situationer var det ju underbart att vi fick ett sådant här mål att vila teorierna emot.
Det hade aldrig varit möjligt för Stoke att lyckas med varianten mot ett försvar som använt zonspel. Uppenbarligen hade de kartlagt West Ham, noterat att de inte, som brukligt, placerar en spelare vid ”första ytan”. Sedan var det bara att köra.
– Det var en fin boll in och en fin avslutning, tillade Pulis innan han erkände:
– Jag borde inte säga det, men vi blockade en spelare. Vi obstruerade honom. Jag borde inte vara så ärlig.
Stoke har de senaste åren varit synonymt med inkast.
Till viss del har det varit orättvist, jag har skrivit det flera gånger, eftersom Stoke de senaste åren haft ett fint kantspel med Jermaine Pennant och Matthew Etherington.
Efter gårdagen kanske fotbollsvärlden har fått upp ögonen för att de faktiskt kan något mer.

SÅ HÄR GICK HÖRNVARIANTEN TILL

Kolla gärna målet först så kan vi granska detaljerna senare:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article15802877.ab

Hörnläggaren Glenn Whelan har lagt upp bollen för att slå hörnan. När han lägger handen på bollen är det signalen till lagkamraterna att starta löpningarna. Jon Walters, längst bort i straffområdet, kommer att inleda rörelsen. Samtidigt är spelarna som ska skapa yta för honom beredda. Ryan Shawcross vid första stolpen. Peter Crouch och Robert Huth i mitten. Charlie Adam vid bortre stolpen. Den enda som inte kommer att delta aktivt är Steven N’Zonzi som kommer att stå still (givetvis för att ta upp markering).

1) Jon Walters har startar sin löpning längst bort i straffområdet. Han har inga problem att rycka ifrån sin bevakning eftersom han framstår som tämligen ”ofarlig” i den ytan. Han kommer att springa i en båge runt alla spelare och dyka upp vid första stolpen. 2) Peter Crouch gör ett litet ryck framåt för att dra med sig sin bevakning.

Här ser vi hur lång och genomtänkt Jon Walters löpning är. Det intressanta är att han löper bakåt för att komma loss från sin bevakare.

Här kan vi se samspelet mellan samtliga Stoke-spelare. Ryan Shawcross vid första stolpen har gjort ett litet ryck. Peter Crouch har rört sig mot målet. Jon Walters har slitit sig loss och är nu helt fri på väg mot första stolpen. Robert Huth, vid straffpunkten, är beredd att blockera sin motståndare. Samtidigt har Charlie Adam screenat George McCartney vid bortre stolpen.

Här ser vi tydligt hur Charlie Adam (inringad) håller i och drar i George McCartney.

Jon Walters möter Glenn Whelans låga hörna och skjuter in 0–1 lågt vid första stolpen. Här ser vi tydligt hur Stokes löpningar utan boll har tryckt ned alla West Ham-försvarare till målområdeslinjen.

Fotnot: Tack till redigeraren Christoffer Glader som hjälpte till med grafiker och rita pilar.

***
Läs mer:
Analys: Zonspel vs man-man vid fasta situationer.

Zonspel eller man-man-spel på fasta situationer?
De få studier som finns visar att zon är mer effektivt.
Ändå får det spelsättet utstå all kritik.
Varför?

Istället för att ta en spade och grotta ned mig och skriva en halv bok om ett taktiskt fenomen – som jag gör ibland – så tänkte jag börja lyfta fram enskilda detaljer som kanske inte kräver en uppsats för att dissekera.
Den här gången har jag fastnat för fasta situationer.
Det pågår ju en ständig debatt om hur man ska agera vid dessa. Och debatten är sällan nyanserad.

Minns ni när Rafael Benítez var manager i Liverpool? Klart ni gör och då kommer ni säkert ihåg kritiken han fick för målen laget släppte in på fasta situationer.
Liverpool hade varit ett av ligans bästa lag på fasta situationer. Säsongen 2004/05 släppte laget in 12 mål på fasta situationer (fjärde bäst). Åren 2005/06 och 2006/07 släppte laget in blott 6 mål, vilket var bäst i ligan. Rafael Benítez praktiserade ett zonförsvar.
Säsongen 2007/08 började plötsligt Liverpool släppa in fler mål på fasta situationer, 17 närmare bestämt (elfte bäst i ligan). Zonförsvar var fortfarande modellen.
Rafael Benítez sågades. Inte minst efter en förlust hemma i Champions League mot Chelsea där Branislav Ivanovic tilläts nicka in två mål.
Så klart.
Det är alltid managern som hängs när zonspelande lag släpper in mål på fasta situationer.
Förre Sky-experten Andy Gray var en av de mest högljudda.
– Jag har aldrig varit ett fan av zonförsvar. Jag garanterar att en löpande spelare kommer att hoppa högre än en stillastående spelare, sa han.
Varför sågas tränaren bara vid den ena taktiken? Vad är provocerande med zon?
Förmodligen att insläppta mål med zonförsvar bygger på kommunikationsmissar vilket medför att de ser extra billiga ut. Spelare blir lämnade helt ensamma och kan ostörda nicka bollen i nät. Spelare skäller på varandra och supportrarna undrar varför tränaren inte rett ut sådana saker.
– Vem markerade honom?, är en icke ovanlig fråga.
När lag använder man-man-markering framstår det åtminstone ut som någon försöker förhindra målet.

Under de kommande två åren med Rafa Benítez var Liverpool återigen ett av ligans bästa lag på att förhindra insläppta mål på fasta. situationer. Säsongen 2008/09 släppte laget till 10 mål (fjärde bäst) och 2009/10 12 mål (fjärde bäst). Avsevärt färre mål än merparten av klubbarna som använde man-man-spel.
– Det är alltid samma sak när i släpper in mål på hörnor och frisparkar – folk börjar prata om man-man och zonspel. Vi har spelat zon i fem år och även om jag inte har siffrorna vet jag att vi är ett av de lagen som släppt in minst antal mål på fasta situationer, sa Pepe Reina.
Alltså: Det går inte att dra slutsatsen att det ena eller det andra systemet är bättre.

För att illustrera det kan vi använda två bilder från mötet Newcastle–Manchester United.

Newcastle använder en kombination av spelare som ”zonar” och ett par som tar upp markering. Jonny Evans sliter sig loss från markeringen från Mike Williamson och når högst bakom (zonspelande) Demba Ba och nickar in 1-0.

Newcastle övergår till lite tydligare man-man-markering, spelarna ligger närmare de tre Manchester United-spelare som är på väg att löpa in mot mål. Men Patrice Evra kommer att rycka förbi Demba Ba och nicka in 2-0. Här ser vi problematiken med det enögda synsättet. Vid det här målet hade ett zonspel med all säkerhet förhindrat ett baklängesmål eftersom Newcastle definitivt ställt en spelare i ytan där Evra kommer att nicka in målet (snett framför första stolpen).

Den senaste tränaren att hamna i skottgluggen är Manchester City-tränaren Roberto Mancini. Italienaren har varit en förespråkare för zon. Förra säsongen – så länge det gick bra och City var ett av de lagen i ligan som släppte in minst mål på fasta – var det ingen som klagade.
I höst, inte minst efter förra veckans Champions League-möte med Ajax, pekar alla finger och efterlyser man-man-markering.

Svårigheten med defensiva fasta situationer (vi talar om hörnor) är densamma som gäller för allt försvarsspel: Man kan inte täcka allt.
Erik Edmans bevingade uttryck om täcket i sängen fungerar även här: Drar drar du upp det över huvudet blottar du fötterna istället. Det är inte möjligt att täcka båda stolparna, täcka de farliga ytorna och markera samtliga motståndare.
Det handlar om att välja.
Zonspel, där varsin spelare ansvarar för sin yta, på fasta situationer har stämplats som ett socialistiskt system. Eftersom det är svårt att peka ut en enskild syndabock är det ett sätt att fördela skuld.
Man-man-markering är mer utelämnande mot individen. Den som tappat markering är skyldig till baklängesmålet.
Så varför använde Rafael Benítez zonspel på fasta situationer?
Visste han något som
– Det handlar om att använda rätt system, för rätt spelare vid rätt tidpunkt. Faktum är att zonmarkeringen utvecklades under åren.
Vad är Roberto Mancinis motiv?
– Vi är inte starka nog att använda man-man-markering och varje gång vi gör det är det risk att vi orsakar en straff, sa han i veckan, enligt Goal.
– Om vi arbetar kan vi förbättra systemet. Vi har släppt in mål på grund av det, men vi kan förbättra oss. Vi jobbar på det, men vi behöver jobba mer.

Vad kan vi utläsa av det?
Jo, detta:
Har man starka huvudspelare kan man använda man-man-markering eftersom de klarar att hantera motståndarlagets bästa huvudspelare en-mot-en.
Har man inte starka huvudspelare måste man använda de starkaste huvudspelarna för att täcka de farliga ytorna.
Barcelona är ett bra exempel. De har i bästa fall tre starka huvudspelare på plan: Carles Puyol, Sergio Busquets och Gerard Piqué. Att låsa upp dessa spelare i markering kan bli ödesdigert eftersom motståndarna i så fall troligen skulle slå hörnan någon annanstans.
Samma sak med Manchester City. Det är skillnad i nickstyrka på ett City med Joleon Lescott, Micah Richards, Gareth Barry och Edin Dzeko, jämfört med om man byter ut dessa spelare mot Matija Nastasic, Pablo Zabaleta och Sergio Agüero.
När Mancini spelar sin bästa elva – med minilirarna – har han helt enkelt inte material för att spela man-man på defensiva hörnor.
Å andra sidan kan man dra parallellen till Manchester United som med spelare som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic haft rätt spelare för man-man-spel.

Analys – zon vs man-man

John Terrys 1–0-mål mot Liverpool är ett tydligt exempel på problemet med man-man-markering. Med dagens sofistikerade taktik använder många lag spelare som, för att tala basket- och ishockeyspråk, ”screenar” motståndare. Då finns risken att en spelare blir så här fri och ostört kan nicka in bollen i mål.
Med ett zonspel hade Liverpool definitivt haft en spelare i den markerade ytan beredd att nicka undan bollen. Det kanske hade blivit mål ändå, men risken hade varit betydligt mindre.

Här ser vi en översiktsbild som visar en omarkerad John Terry på väg att nicka in 1-0. Han hade aldrig fått stå så själv om Liverpool använt zon.

Varför inte varsin spelare på stolparna? Gå tillbaka 15 år och alla lag använde en spelare som ”täckte stolpen”. Idag använder målvakterna endast en spelare, ibland på första stolpen, ibland på bortre.
Det här är en fråga jag själv funderat över och som läsare ställer med jämna mellanrum. Jag har aldrig sett eller hört någon ge någon förklaring till den här trenden, men det måste handla om samma fenomen som allt annat försvarsspel:
Det handlar om att prioritera.
Med två spelare vid stolparna och med tanke på att en spelare måste markera den motståndare som stör målvakten och åtminstone två bör täcka ytor/spelare utanför straffområdet finns endast fem spelare kvar till att täcka övriga straffområdet.

Lag som täcker stolparna

Om vi tänker oss att hörna slås från vänster på bilden är det här en tänkbar uppställning. Dessa spelare är i princip låsta; de måste man ”offra”. En spelare vid varsin stolpe, en spelare som markerar den motståndare som ockuperar målvakten. En spelare som täcker första ytan. Två spelare (med pilar) som skär av spelare utanför straffområdet. Då finns endast fyra spelare kvar att placera ut i straffområdet. Det är för lite för att täcka av ett så stort område. Därför väljer många målvakter att avvara en spelare vid en av stolparna för att ha fler spelare som kan ta markering eller täcka ytor i straffområdet.

Hur försvara utan starka huvudspelare?

Hur gör man då om man saknar bra huvudspelare? Barcelona är ett bra exempel. Med blott tre pålitliga spelare i luftrummet har man inget annat val än att placera ut dem på de tre farligaste ytorna och låta en av dem vara beredd att ta ett steg utåt vid behov.

Slutsats
Ni märker att det inte finns någon exakt vetenskap. Olika system passar bra beroende på spelarmaterialet.
Som Rafael Benítez sagt:
– Man ska inte skylla på systemet. Det handlar alltid om beslutsamheten, koncentrationen och skickligheten i huvudspelet.

Fotnot: Tack till redigerarna Mattias Andersson och Carl-Johan Bjäreborn som hjälpt till med grafiker.

Läs mer:
Här finns tidigare taktiska analyser samlade.

Chelsea styrde spelet i toppmötet – innan domaren Mark Clattenburg tog över showen.
Manchester United vann matchen tack vare ett offsidemål, men första halvtimmen gjorde laget en nästintill perfekt defensiv match taktiskt.
Hur fungerande den disciplinerade defensiven?

Manchester Uniteds defensiv har varit en enda röra i säsongsinledningen. Laget hade inför söndagens möte släppt in elva mål på åtta matcher i ligan.
Det är nästan smickrande siffror.
Manchester United har varit vidöppet bakåt. Försvarsspelet över hela banan har varit katastrof, presspelet obefintligt.
Alex Ferguson erkände att de ”släppt in alla typer av mål”. De blev avslöjade med hjälp av fysik mot Everton (i synnerhet Marouane Fellaini) i premiären, de blev söndersprunget av Tottenham och de blev stundtals utmanövrerat av ett passningsskickligt Braga. De bjöd Stoke på en hel drös med chanser på Old Trafford och hade tur att de bara släppte in två mål i den matchen.

Därför var det intressant att se hur Alex Ferguson skulle ta sig an den här uppgiften när hans gäng ställdes mot ligans sexigaste offensiv. Chelseas trio Mata-Oscár-Hazard har skrämt slag i motståndarförsvaren den här hösten med snabbt, dynamiskt anfallsspel.
Skulle United fortsätta med mittfältsdiamanten? Skulle de våga möta offensiv med offensiv? Hur skulle de anfalla?
Många trodde kanske att Ferguson skulle välja diamanten. Packa mittfältet. Se till att inte hamna i numerärt underläge centralt för att på så sätt förlora bollinnehavet.
Istället valde han en återgång till 4-2-3-1 med Antonio Valencia och Ashley Young på varsin ytter. Matchplanen att använda kanterna vid omställningar, främst högerflanken, blev en taktisk triumf. Båda målen i första halvlek tillkom efter att United attackerat mot Ashley Cole – där han för ofta får svagt understöd av Eden Hazard.
Men framför allt grundlades trepoängaren på Stamford Bridge (om vi bortser från domarteamets bidrag) genom en stark första halvlek där Manchester United till slut bestämde sig för att riskminimera och prioritera defensiven.

När jag i förra veckan medverkade i en enkät på Svenskafans inför matchen svarade jag så här på frågan om vad som ”blir nyckeln till seger för Manchester United på söndag?”:
– Med tanke på Uniteds tveksamma defensiv senaste veckorna och Chelseas vassa offensiv är nyckeln att få kontroll på trion Mata-Oscár-Hazard. Det är inte omöjligt, men det kräver en koncentrerad insats och en annan approach än man haft i vissa matcher den här säsongen. Man måste sätta defensiven främst.
Sådana där plattityder är intressanta att bryta ned och analysera detalj. Vad menar man med att sätta ”defensiven främst”? Vad menar man med att ”agera koncentrerat”? Hur ser det ut på planen?
För mig handlar det om vilket tankesätt man präntar in hos sina spelare och jag tänkte illustrera hur det visar sig i presspelet.

4-2-3-1-systemet i spelet utan boll i vanliga fall

Så här såg Manchester Uniteds uppställning ut på pappret på förhand. I vanliga fall hade Wayne Rooney hjälpt till med förstapressen, beroende på Robin van Persies utgångsposition.

4-2-3-1-systemet blir ett 4-5-1

Men den här matchen handlade för United inte om att vinna bollen tidigt. Den handlade främst om att låta Chelsea ha bollen i ”rätt lägen” och ”täcka ytor”, vilket innebar att Wayne Rooney istället föll ned och bildade ett femmannamittfält.

Det var tydligt att Wayne Rooney var beordrad att följa en utstuderad plan och inte ta egna, impulsiva beslut. Varje gång Chelsea fick bollen på egen planhalva kollade han över axeln för att försäkra sig om var John Obi Mikel och Oscár befann sig. Första tanken hos honom var inte att erövra bollen utan istället riskminimera och täcka av den spelare som han fått order om att hålla koll på.

Rooney i spelet utan boll
Här har jag sparat en bildserie på hur det kunde se ut. Notera tiden på matchklockan.

I förstaläget faller Wayne Rooney ned för att bilda ett tätt femmannamittfält. Han söker sig bort från bollen. Han noterar istället hur Oscár (vid mittlinjen) sökt sig till motsatt sida för att hitta en fri yta när Chelsea växlar kant.

Spelet är på väg att vända och Rooney har kontroll på Oscár som flyttat längst ut på vänsterkanten för att bredda.

När Oscár väl får bollen är Rooney på acceptabelt pressavstånd. Han har därmed minskat risken för att ge ytor till spelare som på förhand identifierats som hot.

Där har vi skillnaden i ”approach” som ger utslag. Det är att sätta defensiven främst. Det är att minimera risker och agera disciplinerat.
Wayne Rooney gjorde en mycket bra insats defensivt i första halvlek tills ett par minuter före paus då han tappade huvudet för ett par sekunder och drog på sig en ”dumdristig” frispark som Juan Mata förvandlade till 1–2.

Mata felvänd

Michael Carricks roll var också intressant. Istället för att bara agera pivote och täcka ytan framför mittbackarna klev han upp högre för att hålla Juan Mata felvänd.
Det kan jämföras med hur John Obi Mikel spelade mot Xavi i Champions League-mötet mellan Chelsea och Barcelona i våras.

Notera hur tajt det är mellan Uniteds mittfältstrio Rooney-Carrick-Cleverley (bilden ovan) och jämför med hur vidöppet mittfältet varit i tidigare matcher. Taktiken att ”täcka ytor” och låta Chelsea flytta bollen i sidled gav hemmalaget problem. De är vana vid att flytta bollen i sidled för att sedan hitta in med en passning bakom motståndarnas mittfält till Juan Mata, Oscár, Eden Hazard eller en mötande Fernando Torres. Men de är inte vana vid att möta ett så tajt, så koncentrerat motståndarlag som täcker passningsvägarna så minutiöst.
På grund av Uniteds täta, raka femmannamittfält blev det svårt att slå dessa ”hotande” passningar, vilket vi kan se på bilderna nedan.

Passningsdiagrammet till vänster från Statszone visar Chelseas passningar första 30 minuterna. Många bollar i sidled. Väldigt få bollar framåt centralt. Till höger ser vi lagets passningar till sista tredjedel under matchens första halvtimme. Laget hittade knappt några passningar i de ytorna där Mata, Oscár och Hazard brukar regera.

Här ser vi Juan Matas och Eden Hazards passningar första halvtimmen. Ytterst få sker på offensiv tredjedel.

I 30–35 minuter klarade Manchester United att hålla uppe koncentrationsnivån och hålla Chelsea på avstånd. Londonlaget dominerade bollinnehavet, men mest för att de hamnat i tidigt underläge och ”jagade” (United brukar självmant ge ifrån sig initiativet när de tar ledningen i toppmatcher). Så långt var taktiken klockren.
Sedan, efter runt 35 minuter, började Chelseas individuella kvalitet ge utslag. Mata fick vända upp oftare samtidigt som United gjorde en del individuella misstag (framför allt av Tom Cleverley som tappade fokus då och då).
Från minut 35 till Ramires kvittering i den 53:e minuten var Chelsea tämligen överlägset. Men det krävdes prestationer i världsklass för att få hål på gästerna. Juan Mata skruvade in en utsökt frispark (där De Gea gör ett litet misstag som inte täcker ”sin” stolpe) och Oscár slog en millimeterpassning till Mata i upprinnelsen till 2–2-målet.
Efter Ramires fullträff var det en tiominutersperiod där matchen stod och vägde innan Branislav Ivanovics röda kort i den 63:e minuten gav United momentum.

Skillnaden i ”riskminimering”

Det är naturligt att man blir lite mer desperat när man hamnar i underläge, lite mer angelägen om att vinna bollen. I upprinnelsen till 0–2-målet ser vi skillnaden mellan Uniteds ”defensiva approach” (Rooney på bilderna ovan) och Chelseas mer proaktiva taktik. Rio Ferdinand är bollförare. Han har satts under press av Fernando Torres (längst fram av hemmaspelarna). Samtidigt har Eden Hazard följt med i pressen utan att ha en aning om att högerbacken Rafael flyttat fram. Hade Hazard fått order om att sätta ”defensiven främst” och riskminimera hade han varit mer angelägen om att följa med Rafaels löpning istället för att bli bolltittare.

På grund av att Hazard hamnat på efterkälken har United i nästa skede fått ett två mot en-läge mot Ashley Cole. Vänsterbacken gör misstaget att stötbryta mot bollföraren Rafael. Hade Cole agerat koncentrerat och satt defensiven främst hade han i första hand fördröjt och sedan, eftersom Hazard är ikapp Rafael, hängt med Antonio Valencias löpning. Ett par sekunder senare spelar Valencia fram Robin van Persie som gör 2–0.

Slutsats
Manchester United avgjorde matchen genom Javier Hernández kontroversiella 3–2-mål, men den mest intressanta taktiska aspekten var att laget för första gången den här säsongen satte defensiven främst och agerade så där äckligt disciplinerat som man måste göra när man möter riktigt bra lag som ställer svårbesvarade frågor.
Alex Ferguson gjorde flera lyckade taktiska drag: Dels valet av 4-2-3-1-systemet med renodlade yttrar, dels Wayne Rooneys defensiva roll, dels omställningsspelet ut på högerkanten där Ashley Cole ofta blir utelämnad.
Chelsea gjorde helhetsmässigt en bra insats. De tog sig tillbaka in i matchen från 0–2 – mest tack vare den odiskutabla individuella kvaliteten på vissa spelare – men utvisningarna förstörde chanserna att fullborda vändningen.

Fotnot: Tack till redigerarna Johan Kingfors, Andreas Lagnelius och Joakim Magné som gjort grafiker och hjälpt till att rita pilar och ringar.

Relaterade artiklar om försvarsspel:
* Englands extremdefensiv.
* Så stoppade Everton ligans farligaste kantspel.
* Taktiken bakom Chelseas seger.

Everton är en av Premier Leagues positiva överraskningar.
Segerreceptet?
Tveklöst vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Så här fungerar taktiken som motståndarna hittills haft så svårt att hantera.

Evertons framfart under hösten har överraskat många.
Vi är ju vana vid att laget startar katastrofalt och sedan får ägna resten av säsongen åt att jaga ikapp.
Men nu inledde de säsongen med att vinna över Manchester United i premiären och fortsatte sedan av bara farten med att besegra Aston Villa.
Efter åtta omgångar har laget bara en förlust, plattmatchen borta mot West Bromwich.
Orsakerna till succén är förstås många.
Framför allt gjorde David Moyes en lyckad transfersommar där han cashade in på Jack Rodwell och använde pengarna klokt till att inhandla klasspelaren Steven Pienaar och spännande yttern Kevin Mirallas.
Marouane Fellainis betydelse går förstås inte att underskatta. Belgarens targetspel håller världsklass och han är jobbig att möta för vilket försvar som helst i världen.
Men det är också kul att titta på vilka taktiska aspekter som ligger bakom succén.
Och där handlar det mesta i Evertons anfallsspel om vänsterkanten med Steven Pienaar och Leighton Baines. Sättet man konsekvent förlägger spelet på den sidan av planen (vilket bidragit till att Baines slagit flest ”key passes” i ligan).

Jag redogjorde ju nyligen hur Manchester United gjort revolution och övergett kantspelet som varit ett kännetecken för alla Alex Ferguson-lag.
Med mittfältsdiamanten vill United överbelasta centralt för att skapa numerära överlägen och därmed kontrollera matcherna.
Everton gör tvärtom. De struntar helt och hållet att attackera via instick i mitten.
Deras centrala mittfält används främst för bollvinnande. Leon Osman och Phil Neville har knappt något samspel. I matchen mot Newcastle förra månaden slog de bara nio passningar mellan varandra. Så fort de vinner boll söker de en enkel passning ut till ytterback eller yttermittfältare.
Åtminstone sju gånger av tio spelas den bollen till vänsterkanten, till Leighton Baines eller Steven Pienaar (som i mötet med Newcastle slog 37 passningar mellan varandra).
Men det intressanta med Evertons uppbyggnadsspel längs vänsterkorridoren är vad som samtidigt sker på motsatt sida.

Everton spelar rakt och enkelt, i linje med David Moyes filosofi.
Bollföraren Leighton Baines (bilden nedan) har två enkla uppspelsmöjligheter. Han kan hitta en enkel passning efter marken till Steven Pienaar på vänsterkanten eller han kan spela in bollen på kroppen på Marouane Fellaini. Fler val än så behövs inte.
I premiären mot Manchester United bedömde man att vikarierande mittbacken Michael Carrick var en akilleshäl hos gästerna. Därför spelades uppspelen direkt till Fellaini som kunde nicka ned till Pienaar (Baines–>Fellaini, 12 passningar, var Evertons vanligaste passningskombination i den matchen). I andra matcher har det främst handlat om ett kortare spel mellan Baines och Pienaar.
Och då sker den taktiska detaljen som blivit signifikativ för Everton den här hösten. Högermittfältaren Kevin Mirallas överger sin position och söker sig in centralt i banan för att skapa numerärt överläge på motsatt sida.
Med en central position vill Mirallas skapa det som på handbollsspråk kallas ”räknefel”.

Motståndarnas centrala mittfältare måste då göra ett val: Ska denne markera Mirallas eller, vilket hade varit mer naturligt, Leon Osman?
Den förvirringen skapar utrymme för Baines och Pienaar att kombinationsspela sig till lägen. Utan understöd från den centrala mittfältaren uppstår ett två mot två-läge på kanten och toppspelare den här nivån är tillräckligt bra för att lösa den situationen åtta gånger av tio.
Och det är det Everton har gjort. I match efter match.

Taktiken att konsekvent förlägga spelet på vänsterkanten var inte minst tydlig i 2–2-mötet med Newcastle i september. Newcastles tränare Alan Pardew hade valt att spela Sylvain Marveaux från start till höger och fransmannen fick ägna första halvlek åt att jaga skuggor när Baines och Pienaar firade julafton.

Så sårades Newcastle med taktiken
Leighton Baines i vänsterbacksposition är bollförare i det här läget. Nedan ser vi ett par bilder jag sparat ned från matchen mot Newcastle.


Normalt ska ju Newcastles högra centrala mittfältare flytta över för att stänga av passningsvägen inåt i plan.
Men tack vare Kevin Mirallas överbelastning hamnar Newcastles centrala mittfältare på mellanhand. Marouane Fellaini har dragit sig ut mot vänsterkanten, ett annat sätt att skapa förvirring hos motståndarna. Leighton Baines kan väggspela med Steven Pienaar (som bytt plats med Fellaini) och kommer några sekunder senare skjuta in 1–0-målet. Det hade lika gärna kunnat vara Mirallas som tagit emot skarvningen från Pienaar eftersom han, som ni ser, är omarkerad i förstaläget.
Att Baines får fritt skottläge beror förstås också på att Newcastle i nästa skede har alldeles för stort avstånd mellan högerback (Perch) och höger mittback (Williamson).

I passningsdiagrammen ovan från StatsZone ser vi Evertons passningsstatistik mot Newcastle. Vi kan se en tydlig övervikt på vänsterkanten. Notera också hur få passningar som laget slår centralt i plan – Phil Neville och Leon Osman används inte i speluppbyggnaden.
Till höger ser vi Evertons passningar till sista tredjedelen i samma match. Knappt några passningar slås i det som kallas ”röda zonen” – rakt utanför motståndarnas straffområde, området där Barcelona förlägger sitt spel.

Här ser vi Leighton Baines passningar till Steven Pienaar i matchen mot Newcastle (diagrammet till vänster).
Till höger ser vi ett diagram över Baines passningar till Marouane Fellaini, vilket visar hur ofta belgaren drar sig ut dit.

Den här taktiken är inte alls avancerad. Den kan utan problem användas av lag på lägre nivå.
Så hur försvarar man sig mot lag som överbelastar rejält på en kant? Inte svårare än att man flyttar över sitt eget mittfält till samma sida. Men det är en sak att säga det inför en match eller konstatera det i en blogg. Det är en helt annan sak att få spelare att uppfatta och ta rätt beslut som ska fattas på en halvsekund under match.
Det är en anledning till att Everton tagit 15 poäng på åtta matcher och ligger fyra i tabellen.
Därför var det förvånande att David Moyes frångick den här uppställningen i senaste matchen mot QPR.
Då spelade istället Kevin Mirallas till vänster medan Steven Pienaar tog en mer central roll då Marouane Fellaini saknades. Det gav inte önskad effekt.
Liverpool behöver inte oroa sig för ligans mest effektiva kantduo. I derbyt på söndag är Steven Pienaar avstängd.
Men Fulham, som väntar nästa helg, är härmed varnat.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson och redaktör Johan D Lundin som hjälpt till att rita pilar och göra bilder i Photoshop.

***
Ni som har Plustjänsten kan ju alltid läsa min senaste del i artikelserien om Premier League-legendarer – om Gianfranco Zola.

Det pågår en revolution i Manchester United.
Klubben som är känd för sina kantspelare har nu spelat två raka matcher utan yttrar.
Varför?

När Manchester United värvade Robin van Persie i somras var det många som reste ett frågetecken. Inte för värvningen i sig, holländaren valdes ju till ligans bäste spelare ifjol. Den stora frågan var ju hur Alex Ferguson skulle få in alla offensiva spelare i startelvan.
Jag analyserade en rad tänkbara uppställningar för att foga in Wayne Rooney, Shinji Kagawa och Robin van Persie i samma elva.
Jag avstod från en diamant-uppställning av den enkla anledningen att jag inte trodde att det skulle bli aktuellt.
Den som kan sin Manchester United-historia vet att kantspelet har varit en central del av klubbens filosofi. Tröja nummer sju tillhört storheter som George Best, Steve Coppell, Andrej Kanchelskis, David Beckham och Cristiano Ronaldo. Ryan Giggs har ockuperat vänsterkanten i merparten av sina 22 säsonger.
Även efter det att Ronaldo flyttade till Real Madrid sommaren 2009 har kantspelet varit Uniteds främsta anfallsvapen. Antonio Valencia är ligans mest pålitliga inläggsleverantör vid sidan av Matt Jarvis. Nani var innan sin formsvacka lagets ”dörröppnare” i offensiven.
Konkurrenterna vet att Uniteds inläggsspel är en av styrkorna. Vi minns hur Evertons David Moyes identifierade kanthotet inför mötet i våras och därför använde ett mycket våghalsigt, brett försvarsspel.
Men nu är läget annorlunda. Nani har visat usel form, Ashley Young är skadad, Ryan Giggs börjar bli till åren och Antonio Valencia har precis rehabiliterat sig.
Utan klockrena alternativ valde Alex Ferguson att testa en diamant i Ligacupmötet med Newcastle häromveckan. Han fortsatte experimentet i bortamatchen mot Cluj i Champions League förra veckan.
Igår testade han det för första gången i Premier League. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett United spela utan yttrar under Premier League-eran.

Manchester Uniteds uppställning liknade ett 4-3-1-2 där korridorerna längs kanterna lämnades till ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra.
Istället packade United planen centralt – och käkade upp Newcastle på St James’ Park.
Första tio minuterna hade Newcastle knappt varit uppe i närheten av David De Gea.
Och det här är intressant.
Vi vet ju hur alla lagen spelar. Vi vet vilka spelsystem de använder, var de anfaller, hur de anfaller. Alla lag på toppnivå är sönderlästa.
Det enklaste sättet att skapa oreda är att använda ett nytt, osymmetriskt spelsystem. Vi minns hur Wigans innovativa 3-4-3-system räddade kontraktet åt laget i våras.
Det var det Manchester United gjorde igår. De överraskade. Tvingade Newcastle att tänka till. Det tog ”skatorna” 20 minuter att klura ut hur de skulle tackla det.
Då hade Manchester United redan gjort 2–0 tack vare två hörnmål av Jonny Evans och Patrice Evra (Mike Williamson missade markeringen på första målet, Demba Ba på det andra).
Målen kom efter fasta situationer. Det är mer intressant att reflektera över spelövertaget som ledde fram till dessa hörnor.
Under de första 20 minuterna slog Manchester United 159 passningar. Nästan tre gånger fler än Newcastle (64).
Där avgjordes matchen.
– Det (spelsystemet) ger oss andra alternativ, sa Alex Ferguson efteråt. Vi är kända för vårt sätt att använda yttrar, men vi spelade så bra i tisdags mot ett bra Cluj att jag ville se hur långt vi kunde gå med diamant-formationen.

Uniteds 4-3-1-2-uppställning

Manchester Uniteds passningskarta första 20 minuterna (till vänster). En stor del av passningarna skedde centralt i plan. Till höger ser vi lagets passningsdiagram från minut 20–45 – efter att Alan Pardew beordrat högre Newcastle-press. Fler längre bollar, inte alls samma grepp om mittfältet.

Kommer Manchester United att använda en mittfältsdiamant framöver? Det återstår att se.
Manchester United har en så bred trupp att de utan problem kan formera ett mittfält med spelare som är anpassade för en diamantuppställning. Darren Fletcher är klockren eftersom han tidigare spelat högermittfältare, Paul Scholes är både spelintelligent och har spelat vänstermittfältare i landslaget och Tom Cleverley är tillräckligt rörlig och löpstark för att klara att vara kantspelare på ett tremannamittfält.
Men Antonio Valencia gör det inte.
Ecuadorianen var lagets bästa spelare förra säsongen vid sidan av Wayne Rooney. Han är en gammaldags ytter. Han är enfotad, ”slickar kanten” och vill nästan alltid gå runt sin försvarare på utsidan.
Med Valencia i elvan får diamanten ett annat utseende. Då blir högerspelaren en kantspelare. När Valencia byttes in i matchen fick han order av Alex Ferguson att hålla bredd.
Och en Valencia i form blir svår att hålla utanför laget.
Diamant eller inte?
Alex Ferguson har haft en av de mest flexibla trupperna i fotbolls-Europa de senaste decenniet. Han har kunnat varva mellan 4-4-2, 4-4-1-1, 4-5-1, 4-3-3, 4-2-3-1, kunnat använda rollspelare som Ji-Sung Park.
Gårdagens seger gav honom ytterligare ett gångbart alternativ.

FÖR- OCH NACKDELAR MED UNITEDS NYA SPELSYSTEM

Här ser vi fördelen med Manchester Uniteds spelidé. Laget överbelastar centralt, Danny Welbeck har droppat i banan och spelar bollen snett bakåt till Michael Carrick. Shinji Kagawa har flyttat in från högerkanten. Manchester United har fem spelare centralt mot Newcastles två (eller tre om man inkluderar Jonas Gutiérrez). Under första 20 minuterna hade gästerna ett massivt bollövertag. De slog 159 passningar, varav 147 till rätt adress.

För att illustrera svårigheten att möta ett lag som överbelastar centralt måste vi titta på motståndarens, i det här fallet Newcastles, sätt att anfalla. Alan Pardews lag bygger mycket på genombrott längs kanterna där Hatem Ben Arfa är nyckelspelaren. Newcastle vill dra isär motståndarna. På bilden ovan anfaller de genom att Papiss Cissé dragit sig mot högerkanten. Davide Santon är beredd att överlappa. Har man själv ambitionen att bredda spelet medföljer alltid problem när man förlorar boll eftersom man är vidöppet centralt. Spelarna får lång väg till ”försvarssida”. Problemet blir än större om man möter ett lag som vill attackera i mitten.

Här ser vi återigen Manchester Uniteds övertag centralt i plan. Shinji Kagawa har flyttat in från sin högerkant. Utanför honom står Hatem Ben Arfa i ett ingenmansland. Normalt hade utgångspositionen varit den rätta för att skära av en passning ut till högerkanten. Men på grund av Manchester Uniteds centrala övertag hade Ben Arfa behövt ta ett kliv in i banan för att inte utelämna mittfältskollegorna Yohan Cabaye och Cheick Tioté.
Asymmetriska spelsystem ställer frågor till motståndarna som är svåra att besvara. Vem ska egentligen markera Kagawa? Ben Arfa? Vänsterbacken Shane Ferguson? Jonas Gutiérrez? Om svaret är Gutiérrez – vem ska då plocka upp Wayne Rooney som kommer att få bollen i nästa moment (intill domaren Howard Webb)? Där har vi knäckfrågan och den oreda som ett nytt spelsystem medför. Udda spelsystem har fördelen att de ger fria spelare, precis som i Wigans fall där ”halvbackarna” ofta blir lediga och omarkerade i uppspelsfasen.

Slutsats
Efter ett rejält övertag första 20 minuterna beordrade Alan Pardew högre press från hemmalaget. Newcastle började låsa de tidiga uppspelsvägarna, även vid insparkar, och tvingade David De Gea att söka längre bollar. När Manchester United inte längre fick ned bollen på backen fick man heller inte grepp om mittfältet.
I andra halvlekens inledning styrde Newcastle tillställningen. Då var 4-3-1-2-systemet snarare en belastning för Alex Ferguson när Shinji Kagawa och Tom Cleverley fick ta flera energikrävande löpningar ut mot kanterna. Han insåg det och valde därför att göra ett ovanligt tidigt byte. Han tog av Kagawa i 55:e minuten, satte in Antonio Valencia och gick över på ett 4–2–3–1. Danny Welbeck och Antonio Valencia beordrades att hålla bredd och bortalaget kunde jämna ut spelet igen.

Uniteds 4-2-3-1-formation efter bytet


I diagrammet från Statszone över ”mottagna passningar” kan vi jämföra Antonio Valencias och Shinji Kagawas rörelsemönster. Valencia höll sig till högerkanten, Kagawa överbelastade centralt och var ibland över på vänsterkanten.

Ergo: Ett 4-3-1-2-system med offensiv prägel fungerar endast om man dominerar bollinnehavet. Om motståndaren är skicklig, har bollövertag och vill attackera längs kanterna kommer 4-3-1-2 bli en nackdel eftersom de egna ytterbackarna blir utelämnade. När Antonio Valencia byttes in var det främst för att ge Rafael da Silva understöd mot Hatem Ben Arfa.
Det går att använda 4-3-1-2 i defensivt syfte – vi minns att Milan-tränaren Max Allegri gjorde det med framgång mot Barcelona i 2–2-matchen förra hösten – men då gör man det för att förhindra attacker centralt.

Fotnot 1: Bilder från Viaplay.se. Diagram från StatsZone.
Fotnot 2: Tack till Linus Hedrén och Johan D Lundin som hjälpte till med grafiker och pilar.

***
Här är länkar till tidigare taktiska analyser.

***
Vill du ha liknande analyser i din Facebook-feed? Då kan du kolla bloggens sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och längre texter av mig på Sportbladet.se.

Wayne Rooney, Robin van Persie, Danny Welbeck, Javier Hernández…
Dessutom yttrar som Antonio Valencia, Nani, Ashley Young och Ryan Giggs och en ny nummer tio i Shinji Kagawa.
Hur ska Manchester United egentligen ställa upp den här säsongen?
Eller rättare sagt: Kan United spela med van Persie, Rooney och Kagawa i startelvan?
Här analyserar jag tänkbara uppställningar.

Hur tänkte Alex Ferguson när han värvade Robin van Persie? Jag redogjorde detaljerat för det i en blogg förra veckan.
Kortfattat: Han fick chansen att värva en spelare i världsklass och gjorde det – utan att bry sig om vad det hade för följder för andra spelare.
Det var många som reste frågetecken för Danny Welbeck och Javier Hernández efter att affären blev klar. Chicharito var plötsligt degraderad till tredjestriker.
Chicharito ryktas vara missnöjd medan Welbeck signerade ett nytt kontrakt häromdagen.
Min första tanke var dock: Vad händer med Shinji Kagawa.

Japanen värvades till Manchester United tidigare i somras. Han var en typisk värvning enligt Glazernomics; han hade bara ett år kvar på kontraktet och blev därigenom billigare än han borde ha varit.
23-åringen har varit en av Bundesligas bästa spelare i två år. Han är lite för bra, lite för meriterad och har visat för mycket lovande tendenser i träningsmatcherna för att endast vara backup till en Wayne Rooney som vill spela varje minut.
Utan Robin van Persie i laget hade Kagawa fått sina minuter eftersom Wayne Rooney med jämna mellanrum spelas som striker. Med van Persie finns ingen självklar plats för honom.

Shinji Kagawa fick chansen från start i premiären mot Everton. Han var bra, lagets bäste spelare bakom David De Gea. Kagawa spelades i nummer tio-rollen. Han hann visa sin fina förstatouch och sin styrka på små ytor.
När Robin van Persie byttes in fick han stanna kvar i nummer tio-positionen. Istället var det Rooney som flyttades ut på kanten.
Frågan är hur laget kommer att se ut framöver när van Persie fått upp matchform.

Jag har sett och hört supportrar som spekulerar i att Alex Ferguson ska spela 3-5-2 för att få in alla offensiva kanoner.
Glöm det.
Alex Ferguson har spelat fyrbackslinje i över 25 år i United. När han mönstrade en trebackslinje i en ligamatch mot Fulham för tre år sedan slutade det med katastrof. Han kommer inte att göra det igen (däremot kan det förstås dyka upp situationer i matcher där man vill satsa allt framåt, men det är en annan sak).
Nedan har jag utgått från att United kommer att fortsätta med fyrbackslinje. Jag har utgått från att Nani och Antonio Valencia är förstavalen på kanterna, även om Nanis usla insats senast gör det påståendet ytterst tveksamt.

Laguttagningar brukar ju alltid lösa sig med skador, avstängningar och behov av ”squad rotation”. Här utgår vi från att alla är tillgängliga.

ALTERNATIV 1

Jag gissar att det här är uppställningen som Sir Alex Ferguson skissade på i tankarna när han beslutade sig för att investera flera hundra miljoner kronor på Robin van Persie.
Det vore märkligt om Manchester United lägger ut så mycket pengar på van Persie och sedan spelar honom i en annan position i den där han ifjol satte 37 mål för Arsenal.
Rollen som släpande anfallare passar Wayne Rooney. Han har blivit mer av en nummer tio-spelare de senaste åren. Det är som om han droppar djupare och djupare i uppspelsfasen för varje år som går.
Med Antonio Valencia och Nani kanterana levererar en ström av leveranser in i boxen.
Man kan ställa sig frågan om Manchester United med den här uppställningen får tillräckligt med djupledslöpningar bakifrån. Paul Scholes och Michael Carrick är sittande mittfältare som sällan beger sig i väg på offensiva utflykter. I det avseendet skulle Darren Fletchers löpstyrka behövs.

ALTERNATIV 2

Den uppställning som Manchester United använde mot Everton påminde mer om ett 4-3-3 än 4-2-3-1. Shinji Kagawa spelades som mittfältsspets och Danny Welbeck placerades i en kantroll. Welbeck är användbar i flera anfallspositioner. Under sin utlåning i Sunderland fick han sitt genombrott i en flytande roll i en anfallstrojka med Asamoah Gyan och Darren Bent. Med Wayne Rooney i strikerrollen är Welbecks vilja att ta djupledslöpningar en viktig dimension eftersom den förstnämnde gärna droppar ned. Mot Everton gjorde han det två gånger och hotade centralt. Båda gångerna fick han genomskärare av Shinji Kagawa, båda gångerna räddades Everton av en ”late minute”-tackle av Phil Jagielka.
Den här uppställingen, 4-3-3, kan liknas vid det dynamiska 4-3-3 som Alex Ferguson mönstrade säsongen 2007/08 med Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney och Carlos Tévez. Alla spelare behärskade alla tre rollerna och bytte ständigt position med varandra.

ALTERNATIV 3

Den defensiva uppställningen. I princip varje gång Manchester United har spelat en stormatch på bortaplan de senaste två åren har Alex Ferguson föredragit ett 4-5-1 med Wayne Rooney som striker. Jag gissar att det är för att kompensera för lagets svagaste lagdel – det centrala mittfältet.
Är Robin van Persie så bra, bidrar han med så mycket, att United kan kosta på sig att ”offra” en mittfältare? Jag tror inte det. Jag skulle tro att United kommer att fortsätta spela 4-5-1 på bortaplan i Europa och då kommer Shinji Kagawa få sina minuter. Då handlar istället valet om vem som ska spela på topp: Rooney, van Persie, Welbeck eller Hernández.

ALTERNATIV 4

Robin van Persie in – betyder det att Wayne Rooney får flytta på sig? Ni minns säkert att det var exakt det Rooney fick göra när Cristiano Ronaldo fanns i klubben. Ronaldo hade en helt fri roll – Rooney fick släcka bränderna som portugisen lämnade efter sig.
Det gjorde han så gärna, Rooney var den ultimata lagspelaren på den tiden. Han offrade sig själv och en potentiell skytteligaseger för att ta det defensiva jobbet som Ronaldo slapp. Och ändå fixade han en ansenlig målproduktion.
Är han beredd att göra det igen? Kanske. Rooney har högre status idag. Sedan Ronaldo såldes har han varit Uniteds fixstjärna, lagets enda offensiva spelare i absolut världsklass. Är han beredd att flytta på sig och spela andrafiolen för att Robin van Persie anländer?
Samtidigt: Det var ju det här Rooney själv efterfrågade när han vägrade förlänga kontraktet och hotade med att lämna United hösten 2010. Stora värvningar, få chansen att spela med klasspelare och slåss om titlar.

Hur skulle den här formationen fungera i praktiken? Rätt bra. Rooney skulle förstås söka sig in i banan, United skulle överbelasta centralt och släppa fram Patrice Evra längs vänsterkanten.

ALTERNATIV 5

Shinji Kagawa i en kantroll? Japanen är tillräckligt smart och begåvad för att spela var som helst på mittfältet. Men av det jag sett av honom i Bundesliga tidigare och hittills i United-tröjan känns han mest bekväm i nummer tio-rollen. Risken finns att han blir för isolerad på kanten.

ALTERNATIV 6

Den offensiva uppställningen. Supportrarnas favorit. I den bästa av världar skulle Alex Ferguson vilja se hur Rooney och van Persie fungerar i ett tvåmannaanfall med Shinji Kagawa som hovleverantör. Jag tvivlar på att vi får se det. Allt, åtminstone dagens toppfotboll, handlar om balans och United får det knappast med blott en defensiv mittfältare och fem offensiva spelare. Det här förblir uppställningen för dem som insisterar att den ”visst fungerar på FM”.

ALTERNATIV 7

När United jagade Shinji Kagawa funderade jag på om Alex Ferguson hade i tankarna att omskola honom till en sittande mittfältare. Han och Rooney ockuperar ju samma position. Kan Kagawa anpassa sig till att spela längre ned? Tja, Paul Scholes började sin proffskarriär som anfallare. Sedan tog han ett steg ned i plan och blev en av världens bästa mittfältare. Kagawa har kvaliteterna för att sköta uppspel som ”deep-lying” midfielder. Större frågetecken om han har de defensiva färdigheterna.

ALTERNATIV 8

Framtidens uppställning? Wayne Rooney testades som central mittfältare förra hösten. Alex Ferguson var så pigg på idén att han startade med Rooney i en match samtidigt som Michael Carrick satt och värmde filten.
Flera läsare har mejlat mig och frågat om inte Ferguson kan tänka sig att testa igen, nu när Kagawa finns i klubben.
Jag tror inte Ferguson har släppt tanken. Men min gissning är att en omskolning av Wayne Rooney fortfarande är minst ett par, tre år bort.

Fotnot 1: Alternativen är inte rangordnade efter hur bra eller troliga de är.

Fotnot 2: Tack till redigerare Christoffer Glader som hjälpt till med grafiker.

De har vunnit EM och VM, revolutionerat fotbollen och är laget konkurrenterna vill efterlikna.
Ändå har Spanien beskyllts för att spela ”tråkig fotboll”.
”Varför spelar de utan anfallare?”, undrar en hel fotbollsvärld.
Det finns en baktanke.
Och statistiken som jag tagit fram visar att Spanien, tvärtemot vad folk tror, inte kommer till fler farliga avslut med en traditionell striker på plan.

Det har varit roande att följa debatten om Spanien under EM.
Här har vi en gyllene generation spanska spelare som tagit passningsspelet till en helt ny nivå, ett gäng lirare som vinner matcher och titlar och som knappt släpper in baklängesmål. Deras kombinationer är ren porr för ett fotbollsöga och de utför det som fotboll handlar om – att vinna – bättre än något annat lag för tillfället.
Ändå klagar folk. Spanien får kritik för att vara ”tråkigt”.
Kanske är det så enkelt att inget får vara perfekt. Vi, fotbollsvärlden, är inte vana vid att ha ett lag som är så överlägset som Spanien har varit de senaste åren.
När Vicente Del Bosque ombads bemöta kritiken sa han lugnt:
– När det inte händer något, som är fallet nu, då verkar det som att vi alltid letar efter något negativt.

Jag medger att det inte sprakar om Spanien längre. Det blir färre mål i deras matcher än genomsnittet i EM och det är en tacksam angreppspunkt.
Det tiki-taka-spel som charmade världen för fyra år sedan i Schweiz-Österrike har blivit standard.
Vi vet vad vi får av Spanien: En passningskarusell som går från oavbrutet från första minuten och som den genomsnittlige fotbollssupportern verkar vara urbota trött på att lösa biljett till.
Spanien har blivit ännu mer possession-betonat, ännu mer Barcelona. Enligt Opta slog Spanien 33 passningar per avslut i EM 2008. 44 passningar per avslut i VM 2010. Nu är siffran 58 passningar per avslut.
Men tråkigt? Jag håller inte med om det.

Att Spaniens matcher blivit låsta och relativt chansfattiga beror främst på att konkurrenterna inte hittat något motmedel. Spanjorerna ställs mot motståndare som anpassar sig och formerar sig för att kväva det fruktade passningsspelet.
Italien spelade 3-5-2 i premiären (och gjorde det bra). Irland parkerade bussen men glömde att det sällan räcker. Kroatien tog till den beprövade metoden att spela två högerbackar för att täta spanska vänsterkanten. Frankrike gjorde samma sak och struntade i att de själva utvecklat ett effektivt possession-spel. Portugal gjorde som väntat och satsade på snabba omställningar.
Alla har anpassat sig efter Spanien. Jag är övertygad om att vi skulle få se otroligt bra och underhållande matcher om lagen istället valde att möta Spanien med samma medel. Med proaktiv, offensiv fotboll.
Det kan, som för Real Madrid, sluta med 0-5 i baken. Men det skulle även kunna sluta 4-5. Eller varför inte 5-4?
Ingen vet för vi får aldrig se det.

Den mest brännande punkten under EM har varit Vicente Del Bosques val att spela utan anfallare, att istället formera ett 4-6-0-system.
Inför premiären spekulerades det i vem av Fernando Torres, Fernando Llorente eller outsidern Alvaro Negredo som skulle få chansen från start. Svaret blev – mittfältaren Cesc Fàbregas i rollen som ”falsk nia”.
Spanien hade problem i öppningsmatchen. De saknade djupledshot och skapade relativt få chanser.
”Alla” var överens om att Spanien behövde en striker.
Till nästa match, mot Irland, fick Fernando Torres chansen från start. Han gjorde två mål, två sniper-mål, och gav kritikerna vatten på sin kvarn.
Torres startade den efterföljande matchen, men sedan har han fått nöta bänk. I kvartsfinalen mot Frankrike fick Cesc Fàbregas förtroendet som anfallare i ett 4-6-0-spel och mot Portugal startade istället Alvaro Negredo.
Varför?
Har Vicente Del Bosque drabbats av Pep Guardiolas mittfältsfrossa eller vad är det han vill uppnå? De negativa sidorna med 4-6-0 är enkla att se – brist på djupledsspel – men vilka är de positiva effekterna?
Jag gick igenom matcherna i EM och jämförde Spanien med och utan striker för att finna svaret (japp, det tog rätt många timmar).
Jag hade önskat att siffrorna visat stora skillnader, men jag blev inte så mycket klokare som jag hade hoppats.

Spanien har spelat 233 minuter i EM utan en traditionell striker (251 minuter inklusive Irlandsmatchen).
Under dessa minuter – jag har inte räknat Irlandsmatchen, förklarar varför längre ned – har laget slagit totalt 1831 passningar. Passningsprocenten är 87,2. Det är ingen större skillnad mot passningsprocenten med striker på planen (86,6).
Däremot finns en diskrepans när vi jämför passningsspelet på offensiv tredjedel. Utan striker, med 4-6-0-systemet som ger överflöd av mittfältare, slår Spanien drygt 79 procent av passningarna till rätt adress. Med en striker sjunker siffran till drygt 74 procent.
Slutsats: Spanien spelar fler ”hotande passningar” med Fernando Torres på plan, fler bollar i djupled.

Spanien blir alltså mer ”direkt” med en striker, men de tar sig ändå inte till fler avslut. 4-6-0-systemet ger ett avslut var sjätte minut. Siffran med striker är ett avslut var sjunde minut.
Innebär det att Spanien tar fler skott från distans när de spelar utan striker? Nej, jag har även granskat hur många av dessa avslut som skett innanför straffområdet. Siffrorna visar att Spanien kommer till fler avslut innanför straffområdet när de spelat 4-6-0 (ett var 10:e minut) än när de spelar med striker (ett var 15:e minut).

Bild från premiären som visar Spaniens 4-6-0. ”Anfallaren” Cesc Fàbregas (bollförare) har droppat djupt i plan. Spanien har ingen spelare som hotar i djupled, vilket gör att Italiens mittbackar blir sysslolösa. Högerbacken Alvaro Arbeloa (närmast kameran) är den spelare som är längst fram i plan.

Därför spelar Spanien utan anfallare

Så vad är fördelarna med det moderna, men kritiserade 4-6-0? Är det så enkelt som att Vicente Del Bosque inte vågar peta någon av sina stjärnmittfältare?
Jag tvivlar på det. Cesc Fàbregas status i landslaget är begränsad. Att peta honom hade inte varit speciellt kontroversiellt. Del Bosque ser klara fördelar med sex mittfältare på plan. Här är några av dessa:

1. Kontroll på mittfältet
Syftet med att spela 4-6-0 är att få kontroll på mittfältet. Spanien bygger hela sitt spel, hela sin identitet, på bollinnehav. Men på sistone har vi sett tendenser att motståndarna har kunnat störa Spaniens uppbyggnadsspel. Italien lyckades i premiären, Portugals ännu högre press var än mer effektiv i semifinalen. När de spanska backarna tvingades hitta uppspel förbi Portugals förstapress blev de osäkra.
Så vad är Del Bosques medicin? Han överbelastar en redan trång yta ännu mer.

Med Cesc Fàbregas som droppar och blir en extra mittfältare och med Andrés Iniesta och David Silva som söker sig inåt i plan har Spanien i praktiken sex centrala mittfältare.
Det blir i princip omöjligt för motståndarna att få kontroll på mittfältet med de villkoren. Hur de än formerar sig kommer de att vara i numerärt underläge centralt i plan.

2. Anfall är bästa försvar
Kontroll på mittfältet är lika med bollinnehav i Spaniens fall. Passningskarusellen gör att motståndarna måste flytta hem många spelare på rätt sida om boll. Det medför att det blir svårare att få fast bollen i anfallet när de väl ska ställa om.

3. Trötta ut motståndarna
Spanien har sin modell och de viker inte en tum från den. Om de var ett lag som vann många hjärtan i EM för fyra år sedan har de utvecklats till att bli en pragmatisk vinstmaskin. De spelar för att vinna, inte för att underhålla. De passar runt bollen och om det inte fungerar passar de runt bollen tills det fungerar.
Men de meningslösa passningar i sidled har ett syfte: De tröttar ut motståndarna.
I första halvlek mot Italien hade flera av Cesare Prandellis mittfältare sprungit 6 kilometer. Det är mycket och det ledde till att Italien kroknade i andra halvlek. Pressen var inte lika intensiv och Spanien tog över mer och mer.
På samma sätt tog Portugals energi slut i semifinalen. Paulo Bentos gäng startade med en hög, ambitiös press, men ju längre matchen led, desto mer föll de tillbaka.
Spanien kanske inte gör mål under minut 1-60. Men när de väl tröttat ut motståndarna har inhopparna – Torres, Pedro, Navas – större chans att dra nytta av trötta försvarare.

4. Resultaten
Spanien är klart för EM-final och har bara släppt in ett mål. Det är svårt att hävda att lagets taktik varit misslyckad.
Om man bortser från Irlandsmatchen, vilket jag har gjort, har Spanien inte gjort ett enda spelmål på 162 spelade minuter när man spelat med en renodlad striker på planen (Fernando Torres eller Alvaro Negredo). Med en falsk nia har man gjort tre spelmål.
Enligt statistiken jag tagit fram nedan kan vi också se att laget inte bara har högre passningsprocent och större andel passningar på sista tredjedelen med sex mittfältare. De kommer till fler avslut med 4-6-0-systemet, inklusive fler avslut innanför straffområdet.
I teorin blir Spanien spetsigare med en djupledslöpande anfallare, men det avspeglar sig inte i statistiken hittills i EM.

5. Teorin har fungerat perfekt – ibland
Cesc Fàbregas 1-1-mål i premiärmatchen mot Italien var skolboksexemplet på hur ett lag utan anfallare vill göra sina mål. Bollinnehav längs en kant, en droppande striker (David Silva) som drar på sig uppmärksamhet, en djupledslöpande mittfältare (Cesc Fàbregas) som avslutar.
Målet antydde att Spaniens 4-6-0, i teorin, skulle bli mer effektivt med David Silva som falsk nia och Cesc Fàbregas som djupledslöpande mittfältare. När den senare har spelat felvänd har bristen på djupledshot blivit extra tydligt.

The perfect ”no striker-goal”. Djupledslöpande Fàbregas hittar luckan som uppstår bakom Daniele De Rossi och utnyttjar David Silvas instick.

SPANIEN MED FALSK NIA (Cesc Fàbregas, Andrés Iniesta eller David Silva)

Mot Italien (min 0-74): Passes: 546/617. Passes attacking third (passningar på sista tredjedel): 162/198. Shots: 13 totalt/6 av dessa på mål.
Motståndaren (Italien): Passes: 248/312. Attacking third: 40/73. Shots: 9/5 (på mål).
Passningsprocent, Spanien: 88,4. Passningsprocent, Attacking third: 81,8.
Passningsprocent, motståndare (Italien): 79,5. Attacking third: 54,8.

Mot Kroatien (min 62-89): Passes: 249/287 Attacking third: 72/88 Shots: 5/1(på mål).
Motståndaren (Kroatien): Passes: 81/100 Attacking third: 21/29. Shots: 3/1.
Passningsprocent, Spanien: 86,8. Attacking third: 81,8.
Passningsprocent, motståndare (Kroatien): 81,0. Attacking third: 71,4.

Mot Frankrike (min 0-67): Passes: 485/540. Attacking third: 102/129. Shots: 9/2.
Motståndaren (Frankrike): Passes: 238/292. Attacking third: 46/71. Shots: 4/1.
Passningsprocent, Spanien: 89,9. Attacking third: 79,1.
Passningsprocent, motståndare (Frankrike): 81,5. Attacking third: 64,8.

Mot Portugal (min 55-120): Passes: 317/387. Attacking third: 92/126 Shots: 9/3.
Motståndaren (Portugal): Passes: 118/187. Attacking third: 19/42. Shots: 7/0.
Passningsprocent, Spanien: 81,9. Attacking third: 73,0.
Passningsprocent, motståndare (Portugal): 63,1. Attacking third: 45,2.

TOTALT med falsk nia: 233 minuter.
Passes: 1597/1831= 87,2 %.
Attacking third: 428/541=79,1 %.
Procentuell del på sista tredjedel: 29,5 %.
Shots: 39/14 på mål=35,9%
Avslut innanför straffområdet: 23 (ett var 10:e minut). 
Motståndarskott: 25/7=28% på mål. 
Ett avslut var 6:e minut.
Ett motståndarskott var 9:e minut.
Motståndarskott på mål: 11 (ett var 21:a minut).

SPANIEN MED STRIKER (Fernando Torres eller Alvaro Negredo)

Mot Italien (min 75-93): Passes: 101/116. Attacking third: 11/18. Shots: 4/0 (på mål).
Motståndaren (Italien): 44/58. Attacking third: 8/18. Shots: 2/1 (på mål).
Passningsprocent: Passes: 87,1. Attacking third: 61,1.
Passningsprocent, motståndare (Italien): 75,9. Attacking third: 44,4.

Mot Kroatien (min 0-61): Passes: 458/511. Attacking third: 108/141 Shots: 10/5 (på mål)
Motståndaren (Kroatien): 112/156. 33/54. Shots: 4/2 (på mål)

Tillägg, (min 89-94 med Negredo): 25/30 Attacking third 5/6 Shots: 0/0. Kroatien: Passes: 1/7. Shots: 0/0.
Passningsprocent, Spanien: 89,6. Attacking third: 76,6.
Passningsprocent, motståndare (Kroatien): 71,8. 61,1.

Mot Frankrike (min 68-92): Passes: 127/152. Attacking third: 20/33. Shots: 3/1.
Motstånaren (Frankrike): Passes: 127/145. Attacking third: 12/23. Shots: 0/0.
Passningsprocent: 83,6. Attacking third: 60,6.
Passningsprocent, motståndare (Frankrike): 87,6. Attacking third: 52,1.

Mot Portugal (min 0-54): Passes: 326/374. Attacking third: 52/71. Shots: 5/1.
Motståndaren Portugal: Passes: 154/228. Attacking third: 32/48. Shots: 4/0.
Passningsprocent, Spanien: 87,2. Attacking third: 73,2.
Passningsprocent, motståndare (Portugal): 67,5. Attacking third: 66,7.

TOTALT med traditionell striker: 162 minuter.
Passes: 1025/1183=86,6%.
Attacking third: 196/263=74,5%.
Procentuell del på sista tredjedel: 22,2%.
Shots: 22/7 (på mål)=31,8%.
Avslut innanför straffområdet: 11 (ett avslut var 15:e minut).
Motståndarskott: 10/3=30% på mål.
Ett avslut var 7:e minut (7 min 20 sek).
Ett motståndarskott var 16:e minut (16 min 10 sek).
Motståndarskott på mål: 6 (ett var 27:e minut).

Fotnot: Jag har valt att exkludera Irlandsmatchen eftersom den skulle kunna leda till missvisande statistik. Irland var EM:s i särklass sämsta lag och det är troligt att Spanien varit överlägset oavsett hur de formerat laget. Jag har bedömt de jämna, tuffa matcherna.

Siffror för Irlandsmatchen (för den som vill jämföra):
Med falsk nia: 
Mot Irland (min 75-93): Passes: 154/163. Shots: 3/2. //Irland: Passes: 29/41. Shots: 0/0.
Med striker:
Mot Irland (min 0-74): Passes: 634/697. Shots: 24/13 (på mål). //Irland: Passes: 150/214. Shots: 6/2.

Fotnot 2: Statistik framtagen med hjälp av StatsZone.

Fotnot 3: Tack till redaktör Andreas Lagnelius som hjälpte till att rita pilar i Photoshop. 

***
Imorgon ska jag försöka hinna få ur mig en analys om ”hur Italien ska slå Spanien”. Annars kan den dyka upp på sajten i ett annat format. Håll utkik!

Holland föll mot Portugal och fullbordade ett fiasko.
Det är enkelt att peka på vad som gick snett:
Förbundskapten Bert van Marwijk hade för många egon och misslyckades med att hitta rätt balans.
”Oranjes” krasch var beviset på att blockfotbollen är förlegad.
Och därmed: Hur viktig den flexible balansspelaren har blivit.

Holland sågs av många favoriterna till EM-guldet i Polen/Ukraina. Efter VM-silvret 2010 och ett kval där laget inte förlorat förrän den betydelselösa sistamatchen på Råsunda hade förväntningarna på hemmaplan skruvats upp rejält.
Men EM 2012 blev inte den framgång som fansen hoppats på.
Holland kammade noll i ”dödens grupp”.
Det är lätt att peka finger mot mycket dagen efter det bittra nederlaget mot Portugal. Därför vill jag slå fast att Holland gjorde ett dåligt EM, men inte så dåligt som noll poäng vittnar om.
De missade massor i öppningsmatchen mot Danmark. De föll med uddamålet mot ett urstarkt och effektivt Tyskland. De var tvungna att satsa framåt mot Portugal även efter att de gjort 1-0.

Orsaken till Hollands fiasko kan förmodligen till största delen förklaras av den dåliga stämningen i truppen. Både Wesley Sneijder och Arjen Robben har gått ut och snackat om ”för många egon”. Klaas-Jan Huntelaar och Rafael van der Vaart har visat öppet missnöje med att börja matcher på bänken.
Holländska landslaget har en historia av osämja. EM blev inget undantag.
Men vi kan också studera vissa taktiska aspekter där Holland fallerat.

Bert van Marwijk hade en omtalad, viktig avvägning att göra inför EM.
Skulle han spela med två defensiva mittfältare (Mark van Bommel och Nigel de Jong) eller hade han råd att spela med mer offensive Rafael van der Vaart i en av positionerna?
van Marwijk har frekvent valt de Jong och van Bommel i tuffa matcher, hängslen och livrem, vilket han fått skarp kritik för. Inte minst från Johan Cruyff som hävdar att taktiken är alltför försiktig.
– Tränare använder 4-2-3-1 för att slippa riskera något, men med två defensiva mittfältare får du en mindre kreativ spelare, och laget kommer att delas i två delar. Du får inga trianglar, och du måste ha trianglar för att kunna spela positionsspel.
Det här var ett stort problem för Holland i öppningsmatchen mot Danmark. Bollarna kom ut mot Arjen Robben och Ibrahim Afellay, men väldigt sällan hände något mer.
Med Mark van Bommel och Nigel de Jong som sittande mittfältare utan ambition att gå framåt blev avståndet mellan Hollands fyra offensiva spelare och det övriga laget enormt.
Laget blev två lag i ett. Två olika block. Fyra spelare som anfaller, sex som försvarar.

”Blockfotboll”, som vi kan kalla det, var allra mest på tapeten runt 2002-2003 när Vicente Del Bosque snickrade ihop sitt 4-2-3-1-system i Real Madrid.
Det var egentligen inget 4-2-3-1 utan snarare ett 4-2-4 där Luis Figo, Zinedine Zidane och Rául hade fria roller bakom Ronaldo.
Holland påminde också om ett 4-2-4 – snarare än sitt 4-3-3.
Nuförtiden är Makelélé-spelaren – den defensive mittfältaren som bara agerar i spelet utan boll – på utdöende. Idag är kreativitet från centralt mittfält den egenskap som värdesätts högst av allt på transfermarknaden.
Det är därför klubbar som Chelsea och Manchester United är beredda att betala stora summor för Tottenhams Luka Modric, trots att han gjorde en sämre säsong än året före.
Han är den moderna ”sittande mittfältaren” som sällan sitter. Han är rörlig, passningsskicklig och grym på att länka samman laget med de offensiva spelarna.

Bild från öppningsmatchen. Bollen går ut till Arjen Robben på högerkanten. Danmark ”dubblar” mot den holländske yttern som får svårt att vända inåt i banan. Här kan man se bristen med att ha två sittande mittfältare. I det här läget finns en jätteyta för Mark van Bommel eller Nigel de Jong att löpa in i. Men de blir kvar eftersom de nöjer sig med att ”ligga på rätt sida”.

Holländsk fotboll har historiskt sett byggt på kantspel och inlägg mot en nummer nio. När kantspelet inte fungerar, när yttrarna blir neutraliserade, krävs hot centralt i plan.
De kom aldrig.
De få gånger som Holland lyckades attackera centralt berodde det mest på en briljant Wesley Sneijder som hittade luckor som ingen annan. I matchen mot Danmark skapade han tio målchanser. Ingen spelare har skapat så många målchanser i en EM-match under åren 1980-2012.
Arjen Robben gjorde en likblek figur i EM. Han blev neutraliserad av Simon Poulsen och var för bollkär i premiären mot Danmark. Mot Tyskland var han lika bollkär och blev tillintetgjord av klubbkamraten Philipp Lahm.

 Diagram över Arjen Robbens dribblingar. I båda de två första matcherna var 1/5 ”take-ons” lyckade. Motståndarna var effektiva med att avvärja hotet från Robben som blivit sönderläst av sina ständiga försök att vika in i plan och ta avslut.
Bayern München-spelaren bidrog inte heller med inlägg, vare sig från utgångspositionen från höger eller när han flyttades över till vänsterkanten. Robben slog tre inlägg (hörnor borträknat) mot Danmark. Mot Tyskland slog han ett. Mot Portugal inte ett enda.

I VM för två år sedan var spelvändningarna ut på Arjen Robbens högersida ett av Hollands främsta anfallsvapen.
Vi minns hur det såg ut: Wesley Sneijder drar sig mot vänsterkanten och slår en crossboll till Robben som går in i banan och tar avslut.
Ett skolboksexempel var målet mot Slovakien.

I det här mästerskapet har det inte alls lyckats. Wesley Sneijder hittade Robben med en spelvändning två gånger på tre matcher (i slutskedet av matcherna har Robben flyttats över till vänsterkanten vilket gjort att de spelat på samma kant).

Hollands orörliga, riskminimerande uppställning i de två första matcherna fick förbundskapten Bert van Marwijk att släppa på kranarna till ödesmatchen mot Portugal.
van Marwijk placerade Rafael van der Vaart som defensiv mittfältare istället för Mark van Bommel. Han valde att starta med Klaas-Jan Huntelaar som striker och flytta ned Robin van Persie i en nummer tio-roll. Wesley Sneijder tog plats som vänsterytter och med Arjen Robben till höger.
Han gick, helt enkelt, all in. Det var väntat med tanke på att Holland behövde vinna med två mål för att gå vidare.
Första tio-tolv minuterna spelade Holland den bästa fotbollen laget presterat. Hängslena och livremmen var bortglömda. Rafael van der Vaart tog redan efter två minuter den sortens djupledslöpning som laget saknat i de två första matcherna.

Ett par minuter in i matchen mot Holland. Rafael van der Vaart går i djupet. Hade han fått bollen av Jetro Willems hade det direkt lett till en målchans. Notera hur många spelare Holland får fram i anfallen jämfört med Danmarksmatchen.

Problemet var att uppställningen var för offensiv, för naiv. Med offensive Rafael van der Vaart som ”defensiv mittfältare” hade Holland fem spelare som bara tänkte anfall.
Det blev två five-a-side lag på varsin planhalva.
Rafael van der Vaart curlade läckert in 1-0, ett klassmål, men han blev pinsamt avslöjad i defensiven. Han spelades dessutom till höger, vilket var extra kännbart då Gregory van der Wiel hade behövt understöd för att klara av Cristiano Ronaldo. Nu lämnades han utan understöd och Ronaldo gavs det ena läget efter det andra. Portugisen gjorde två mål och träffade stolpen två gånger. Med lite tur hade han kunnat göra fyra-fem mål.

Om de Jong/van Bommel var för försiktigt och de Jong/van der Vaart för offensivt – vad var då en lagom balans? Går det överhuvudtaget att finna?
Ja, jag tror att det.
Det hade varit möjligt att spela med Rafael van der Vaart på en av dessa mittfältspositioner, men då hade Bert van Marwijk behövt anpassa laget i övrigt. Hyperoffensive Arjen Robben hade inte kunnat spela på högerkanten utan istället hade man behövt en Dirk Kuyt, en tvåvägsspelare som varit beredd att ta defensivt ansvar. Robin van Persie, som inte är van vid att markera mittfältare vid motståndarnas uppspel, hade inte kunnat spela som nummer tio.
Bert van Marwijk hade kunnat vända på sin mittfältstriangel och spelat John Heitinga/Nigel De Jong som sopkvast bakom Rafael van der Vaart och tvåvägsspelaren Kevin Strootman.

Kuyt anno 2010 var i mina ögon en spelartyp som Holland saknade i detta EM. En lojal vattenbärare, en spelare som löper för lagkamraterna snarare än sig själv.
Nu hade Holland offensivt en orkester med flera regissörer, men ingen som var beredd att lira andrafiolen.
Bert van Marwijk försökte foga in sina bästa spelare snarare än hitta en lämplig balans. Kanske för att spelarna var ”för stora stjärnor för att petas”, kanske för att han inte tyckte att han hade tillräckligt bra alternativ.
Försöket att placera Robin van Persie som nummer tio fungerade inte alls, men det var lättare att ge Arsenalstjärnan en ny roll än att bänka honom.

Hollands brist på flexibilitet på mittfältet blev som allra mest tydlig i mötet med Tyskland. Jogi Löw har två av turneringens bästa box-to-box-mittfältare.
Bastian Schweisteiger är en före detta offensiv mittfältare som tagit ett kliv ned i banan.
Sami Khedira är en av Europas mest löpstarka mittfältare.
Tyskland hade mittfältare som var villiga att gå framåt – och skördade frukterna.
När Mesut Özil och Thomas Müller dragit på sig markering på vänsterkanten kunde de enkelt spela in till en attackerande Schweinsteiger som i sin tur kunde servera Mario Gomez två gånger om.

Bastian Schweinsteiger, en av Tysklands sittande mittfältare, flyttar fram och kommer sekunden senare spela fram Mario Gomez till 1-0 mot Holland.

Mesut Özil (längst ut på kanten med boll) har dragit isär Hollands mittfält, lockat med sig Nigel De Jong. Bastian Schweinsteiger löper in i ytan som uppstår och kommer att servera Gomez till 2-0.

Bert van Marwijk hade ett mellanting mellan van Bommel och van der Vaart att tillgå. PSV-mittfältaren Kevin Strootman, som placerats i en rad storklubbar, men 22-åringen fick inte spela en enda minut i turneringen.
Tyskland hade dessa spelartyper – som dessutom är två av Europas bästa.
Jogi Löws dynamiska mittfält visar hur viktigt det är i dagens toppfotboll att ha spelare som länkar samman lagdelarna, spelare som attackerar bakifrån med löpningar.
Med mer flexibla mittfältsspelare hade Hollands EM kunnat se annorlunda ut.

Fotnot 1: Diagram från StatZone. Foto: TV4/SVT.

Fotnot 2: Tack till redaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar i Photoshop.