Från krislag till ligans hetaste lag. West Ham United tog fjärde raka segern i helgen.
Mycket av scenförvandlingen handlar förstås om mittbackarna. Under en tid hade laget samtliga mittförsvarare på skadelistan. Sam Allardyce tvingades ta till krislösningar som att spela ytterbackar centralt och sådant är aldrig bra. Spelar ingen roll vilken nivå vi talar om – att laborera med spelare på mittbackspositionen kommer sällan sluta bra.
Jag pratade med flera fans som befarade det värsta för en tid sedan, men min känsla var hela tiden att saker och ting skulle ordna sig när försvararna var tillgängliga igen. Nu är James Collins och James Tomkins tillbaka i backlinjen och det har gett omedelbar effekt.
Det började med 0–0 borta mot Chelsea där Adrián gjorde en magisk match. Sedan har laget radat upp segrar mot Swansea (2–0), Aston Villa (2–0) Norwich (2–0) och Southampton (3–1).
Det som såg ut som ”Andy Carroll-effekten” – laget inledde sviten när han var tillbaka i startelvan – är istället en ”backeffekt”.
West Ham har vunnit tre matcher i rad utan avstängde Andy Carroll.
Men symbolen för West Hams uppryckning är en mittfältare som för knappt två månader sedan var utskälld.

Den 7 december blev Kevin Nolan utvisad på Anfield. West Ham låg under, matchen var redan körd när han fick vandra ut i omklädningsrummet.
Det var kulmen på en höst där Nolan letat efter formen. Utan parhästen och nickspecialisten Andy Carroll fick han inga andrabollar att jobba med. Och, som jag skrivit förut, Kevin Nolan är förmodligen den nummer tio-spelare i Europas fem toppligor som har minst inflytande i själva spelet. Kort och gott: Hans bidrag var för litet.
Kevin Nolan hann göra två framträdanden i mellandagarna innan nästa röda kort. I bortamatchen mot Fulham delade han ut en onödig tjuvsmäll på Fernando Amorebieta. Ytterligare tre matchers avstängning och böter på en miljon kronor var ett faktum.
– Det är något som inte stämmer med hans mentalitet för tillfället, konstaterade Sam Allardyce.
För West Ham-managern var det här extra svårt att ta. ”Big Sam” har tränat Kevin Nolan i Bolton och Newcastle och han tvekade inte på att locka spelaren till West Ham. 31-åringen är Allardyces bundsförvant. Att då få se sin lagkapten förstöra för laget var inte vad Allardyce behövde.
Men den andra avstängningen blev en väckarklocka för Nolan. Han träffade klubbens psykolog Lee Richardson, som hjälpte spelaren att hitta rätt sinnesstämning.
– När jag pratade med Sam efter incidenten på nyårsdagen, det andra röda kortet, var det verkligen ett ”lägga-alla-korten-på-bodet-snack”. Allt som behövde sägas blev sagt. Han fick en del kritik för att han stod bakom mig. Jag visste vad jag behövde göra och det var att arbeta hårt och när jag fick chansen skulle jag återgälda dem som stöttat mig, säger Nolan, enligt Daily Mail.
Engelsmannen kom tillbaka med inställningen att ställa allt till rätta och det har han sannerligen gjort.
I hemmamötet med Swansea 1 februari gjorde han båda målen. En vecka senare blev det två mål borta mot Aston Villa. Mot Southampton i helgen serverade han Matt Jarvis med en finfin assist och avgjorde sedan matchen med sitt 3–1-mål tjugo minuter från slutet. När han byttes ut med kvarten kvar fick han stående ovationer från fansen.
På de senaste fyra matcherna har Kevin Nolan gjort fem mål och en assist.
– Jag trodde på en vändning eftersom jag känner till Kevins kvaliteter. Det var hans värsta ögonblick i karriären, anser jag, det var ju inte bara en utvisning utan två. Hans bidrag nu är enormt och det handlar inte bara om målen utan även om passningen till första målet, säger Allardyce, enligt Daily Mirror.
West Ham vann fyra av 23 matcher. Nu har laget tagit fyra segrar på fyra matcher.
Att försvaret nu består av ordinarie spelare är främsta anledningen till det. En annan är en pånyttfödd Kevin Nolan.

Det var en helgalen första halvlek på Anfield. Swansea började lovande, men låg ändå under med 0–2 efter en kvart. Där och då kändes matchen avgjord med tanke på Liverpools form och oerhörda styrka på hemmaplan.
Men med Liverpools försvarsspel går det inte att ta något för givet.
Vi har hyllat Liverpools offensiv massor av gånger den här säsongen, men defensiven ger fansen gråa hår. Kastar dem mellan hopp och förtvivlan.
– Fram till nu har vi kommit undan med det, sa Brendan Rodgers efter segern mot Swansea.

Liverpools anfallsspelare fortsätter att imponera. Daniel Sturridge gjorde två mål och har nu gjort mål i åtta raka matcher. Två till och han tangerar Ruud van Nistelrooys rekord på mål i tio raka fajter. Raheem Sterling var återigen vass och smekte fram en underbar passning fram till 1–0 (Swansea var missnöjt med att Angel Rangel inte fick frispark i upprinnelsen). Luis Suárez gör inte längre mål – bara ett på sex senaste matcherna – men bidrar fortfarande med så mycket annat från sin nya roll där han utgår från kanten. Igår satte han bland annat ett utmärkt inlägg på pannan på Sturridge. Dock verkar det som uruguaynen hamnat i en period där bollen inte studsar hans väg. Stolpe ut istället för stolpe in. Dessutom tvekade han när han frispelades av Sturridge i andra halvlek. Istället för att nypa till direkt tog han en bolltouch och hamnade i sämre vinkel.
Nu spelar det inte så stor roll eftersom Liverpool öser in mål ändå. Laget har gjort 70 mål, ett mer än Manchester City (som har en match mindre spelad).
Problemet är att Liverpool samtidigt har släppt in 35 mål, fyra fler än Manchester United, vars försvar fått rejäl kritik under säsongen.

Så vad har hänt med backarna som hyllades så intensivt i inledningen av ligan när de höll nollan i match efter match?
Kolo Touré har tappat rejält och blivit en säkerhetsrisk efter den starka inledningen i höstas. Martin Skrtel gör två mål och storspelar ena dagen mot Arsenal, på söndagen spred han osäkerhet i de bakre leden.
Liverpool har en offensiv som kan vinna titeln och erövra Europa. Samtidigt har de en defensiv som är långt från toppklass.
Daniel Agger startade igår, men hade svårt med Wilfried Bony. Brendan Rodgers erkände efteråt att det var därför dansken blev utbytt. Nu står hoppet till Mamadou Sakho som rehabiliterar sig från skada. Det finns de som inte är övertygade om fransmannens kvaliteter, men jag gillade det jag såg i höstas. Sakho demonstrerade då att han mognat sedan tiden i Paris SG där han var för benägen att begå kostsamma misstag.
Den här gången räckte det till tre poäng eftersom Jordan Henderson med kvarten kvar av matchen gjorde den typen av andravågslöpningar som börjar bli hans adelsmärke. Liverpools offensiv fortsätter att maskera lagets problem bakåt.
Laget är bara fyra poäng efter ledande Chelsea. Men det här försvaret kan väl knappast räcka för att bärga titeln?

Nyss hemkommen från Fotbollskanalen Europa där jag gjorde ett gästspel. Klockan är mycket, men man är så uppe i varv efter en sådan sändning att jag ändå inte kan sova. Så då kan jag lika gärna utveckla min syn på Wayne Rooneys nya kontrakt. Jag trodde att jag skulle få snacka lite längre om det, men tiden går så fort, så fort när man sitter där i rutan. Så jag hann ju inte utveckla vad jag egentligen tycker om dealen.

Är Wayne Rooney värd sin nya lön på cirka 3,3 miljoner kronor i veckan? Är han värd att vara en av de bäst betalda spelarna i fotbollsvärlden? Är det vettigt av Manchester United att lägga ut så mycket pengar på en spelare som fyller 29 i år och som förmodligen har sina bästa år bakom sig? Är det lämpligt att belöna en spelare som så tydligt velat lämna klubben vid två tillfällen med tidernas största Premier League-kontrakt?
Nej.
Men som alltid är det här större och mer komplext än att svara på fyra raka frågor.
Faktum är att Manchester United inte hade något val. De var tvungna att betala vad spelaren och hans ökände agent Paul Stretford begärde.

I fredags kväll kom offentliggörandet att Wayne Rooney skrivit på ett nytt kontrakt med Manchester United. Det nya avtalet löper över 5,5 år, till sommaren 2019, och gör Rooney till ligans bäst betalda spelare. Engelska tidningar uppger att han kommer tjäna 300 000 pund i veckan, cirka 3,3 miljoner kronor, varav 240 000 pund är grundlön och övriga pengar handlar om så kallade ”image rights” och reklambonusar.
Det är en hisnande pengar (Daniel Taylor på The Guardian hävdar att det troligen är så att Rooney tjänar ännu mer).
Bra business? Det återstår att se, men Glazers gör sällan affärsmässiga val om de trodde att det skulle kosta mer än det smakar.

Wayne Rooneys betydelse i dagsläget för Manchester United går inte att ifrågasätta. Den här säsongen har han varit lagets bästa spelare. Sett över tid har laget avsevärt högre poängsnitt med Rooney i laget än utan honom.
Efter förra årets debacle där han visade tveksam form och bänkades i den avgörande matchen mot Real Madrid i Champions League visade han direkt i premiären att han var revanschsugen. Han såg lättare ut, kändes skarpare.
Men han fyller 29 år i oktober. Hur länge kan han hålla sig kvar i toppen?
Innan man svarar på den frågan bör man ha i beaktning att Rooney har en annan sorts fysik än, låt oss säga, Ryan Giggs. Rooney får jobba hårdare för sin fitness, han har ofta en lång startsträcka efter att han kommit tillbaka från skador. Med åren kan man ana att skadorna inte blir färre och att rehabiliteringen kommer att bli svårare.
Han kommer förmodligen aldrig mer att nå upp till nivån han höll 2009/10 då han valdes till ligans bästa spelare.
Jag ser i spåkulan att han om ett par, tre år tar ett steg bakåt i planen och blir central mittfältare. Kan han anpassa sitt spel med åren med samma skicklighet som Frank Lampard, Steven Gerrard och Paul Scholes kommer han kunna ha inflytande i matcherna för många år framöver. Så mycket fotboll har han i sig. Men det kommer kräva disciplin och noggrann uppbyggnads- och underhållsträning. Kolla på Giggs som lyckats förlänga karriären tack vare yoga.

Det är inte helt okomplicerat att ge ett så långt och lukrativt kontrakt till en spelare som inte står på toppen av sin karriär. Manchester United har tidigare velat begränsa sig till att förlänga kontraktet med ett år i taget för spelare över 30 år. Nu har man flyttat gränserna.
Så länge Wayne Rooney levererar på planen är det inget problem. Bekymren kommer om han spelar dåligt. Då kommer andra spelare ifrågasätta varför inte de tjänar tillnärmelsevis lika bra.

För en del Manchester United-fans sticker det i ögonen att just Wayne Rooney får det här kontraktet. Det här är trots allt spelaren som 2010 gick ut med att han inte ville förlänga kontraktet och hotade att lämna för rivalen Manchester City och som förra sommaren flirtade intensivt Chelsea.
Hans lojalitet har sviktat.
Även om han slår Bobby Charltons målrekord (249) och blir klubbens bästa målgörare genom alla tider så kommer många att se på honom på samma sätt som de gjort de senaste åren: Som en girig fotbollsspelare som bara velat mjölka ut så mycket pengar som möjligt (vilket han knappast är ensam om). En historisk spelare behöver man inte vara älskad.
Rooney är omtyckt på Stretford End för sitt slit på planen, men älskad? Nja, inte längre.

Manchester United har lagt sig platt på ett sätt som man aldrig gjorde under Alex Fergusons tid. David Moyes och Ed Woodward har gjort ett bra jobb som övertygat Rooney att stanna, men det kostade också en massa pengar och en del uppseendeväckande löften.
I det nya avtalet garanteras Rooney en roll som ambassadör (!) efter karriärens slut. Ytterst märkligt att ge sådana löften nu, tycker jag. Man vet ju aldrig vad som händer under kommande år. Rooney är ju knappast en spelare som hållit sig undan skandaler tidigare. Det rapporteras i England att han fått indikationer om att bli lagkapten i klubben och att han getts insyn i kommande transfers. Mer logiskt, men knappast något som lovats till spelare tidigare. Där har också gränser flyttats.
Jag antar att det här vittnar om Manchester Uniteds vikande status. Plötsligt satt spelaren med trumf på hand. Klubben satt inte med några trumf alls.

För Manchester United handlar den här affären om ren pragmatik. Det hade kostat ännu mer att locka till sig en spelare av samma kaliber. Den spelaren hade i så fall tarvat både en övergångssumma på cirka en halv miljard kronor och en saftig lön.
Klubben har också hamnat i ett läge där man måste visa omvärlden att man fortfarande är att räkna med. Att då visa att man är en klubb som säljer sina bästa spelare är otänkbart. Framför allt med förra sommarens transferfiasko i minnet. Framför allt med tanke på att stöttepelare som Nemanja Vidic, Rio Ferdinand och Ryan Giggs kanske lämnar klubben i sommar.
Att då förlora Wayne Rooney och eventuellt Patrice Evra hade inneburit att United förlorat den återstående kärnan från det lag som vann Champions League 2008.
Jag upplever också att det finns en brist på spetsspelare i fotbollsvärlden idag. Med nya maktfaktorer som PSG, Manchester City och Anzji (för nåt år sedan) är det fler klubbar som slagits om de allra bästa spelarna senaste åren. Får man chansen att värva en stjärna hugger man direkt även om den spelartypen kanske inte är det som man i första hand söker (som United gjorde med Juan Mata och Arsenal med Mesut Özil).
Och då blir det, förstås, ännu viktigare att hålla hårt i de stjärnor man redan har.
Nu kan Manchester United alltid visa upp för potentiella nyförvärv att Wayne Rooney minsann förlängt kontraktet med drygt fem år. Även om det blir missat Champions League-spel nästa år så tror åtminstone klubbens största stjärna, att klubben kan ta sig tillbaka dit.

Missat Champions League-spel kostar enormt mycket för en klubb som Manchester United, som ska fylla en arena för 75 000 åskådare.
Om Wayne Rooney förbättrar klubbens chanser att nå dit – och det gör han – så är han värd en jättelön.
Förtjänar han de kommande åren att tjäna mer än någon annan spelare i Premier League gjort?
Nej.
Men Manchester United hade inte råd att avstå från att öppna plånboken.

Förödande utvisning avgör dubbelmötet
Snacka om att bli blåst på konfekten. Här har vi väntat hela vintern på dessa möten som fick oss att dregla redan när lottningen var klar. Och så blir det så här.
Två målchansutvisningar och allting, dramatik, entusiasm, glädje, bara dör.
I tisdags hade vi situationen där Martin Demichelis orsakade straff och fick rött kort. Igår hade vi Wojciech Szczesny som fällde Arjen Robben och åkte ut redan i första halvlek.
Jag skrev direkt på Twitter vad jag tycker om den där regeln om trippel bestraffning, och Erik Niva och Peter Wennman har understrukit det så pass nu att vi knappast behöver poängtera det mer. Vi kan bara be på våra knän om att Fifa tar det begåvade beslutet att ändra den regeln vid nästa årsmöte så att en förseelse vid en målchans inte automatiskt ger rött kort.

Arsenal hade börjat matchen så lovande. Snabbt passningsspel. Bra rörelse. Spelare som tog initiativ.
Yaya Sanogo, som överraskande nog startade på topp framför Olivier Giroud, var aktiv.
Det hade kunnat vara så annorlunda om Mesut Özil hade tryckt in straffen när han fick den stora möjligheten efter åtta minuters spel. Özil försökte vänta ut sin barndomskompis Manuel Neuer. Neuer hängde kvar med en arm och räddade. Sådana chanser måste man ta tillvara mot Bayern München.
Efter utvisningen (underbar passning från Toni Kroos till Arjen Robben) fanns det bara ett lag på plan. Arsenal försvarade sig tappert, men det var bara en tidsfråga innan de skulle kapitulera.
Har ni tänkt på det förresten? Förr pratade man ofta om att det inte alltid var en nackdel att bli reducerat till tio man. ”Det är svårt att spela mot tio man”, var en klyscha som fick vingar.
Det fanns också en viss sanning i det. Förr, med rakare spel och fler längre bollar mot en targetspelare, fick inte det numerära överläget samma effekt.
Nuförtiden är det katastrof att få en utvisning före minut 60. Att möta Barcelona eller Bayern med dagens possession-baserade fotboll är svårt nog. Med tio man är det i princip omöjligt.

Hela andra halvlek kunde Bayern spela runt som om de ställde upp i offensiv zon och lirade power play. De väntade och väntade på rätt läge och när det väl dök upp visade de spetskompetens. Toni Kroos skruvade in 0–1 i krysset med en distinkt bredsida. Philipp Lahm, som slog 122 av 123 passningar tlll rätt adress i matchen, smekte ett inlägg på hjässan på inhopparen Thomas Müller. 0–2 och så var även den här åttondelen avgjord.
Så himla synd. Det hade ju kunnat bli så mycket roligare om det åtminstone levde till returen i München.

Grym audition för Kroos
Toni Kroos, 24, har haft en bra säsong i Bayern München. Laget har öst på och toppar Bundesliga, Kroos har spelat 16 matcher från start i ligan, men han har känts överflödig bland alla klassmittfältare i Pep Guardiolas gäng. Han har dessutom hamnat i en segdragen kontraktsförhandling där klubben inte verkar villig att ge spelaren vad han vill ha i lön.
I januari spekulerades det i att Manchester United var berett att hosta upp runt 40 miljoner pund för den tyske mittfältaren. När Pep Guardiola fick frågan om Kroos kontraktssituation svarade han:
– Han är en viktig spelare. Men det kan gå fort i fotboll. Här idag, därborta imorgon.
Guardiolas ord hällde bensin på ryktena om att Kroos är på väg bort. Spelarens agent Volker Struth sa i slutet av januari till Kicker att det ”nuvarande budet från Bayern var oacceptabelt och att inga nya samtal var planerade”.

Det låter förstås osannolikt att Toni Kroos skulle välja att lämna Europas just nu bästa lag, men faktum är att han skulle inte är gjuten i ett skadefritt Bayern med Lahm, Schweinsteiger, Thiago, Götze, Martínez & Co.
Det är inte särskilt troligt att Kroos skulle vara entusiastisk över tanken på att välja ett lag utanför Champions League, men min känsla är att Manchester United i sommar kan vara beredd att lägga hisnande pengar, inte minst i lönekuvertet, för att lösa den där mittfältsfrågan som klubben kämpat med i många år. De har nyligen erbjudit ett rekordkontrakt till Wayne Rooney, som fyller 29 år i år.
Och spelare väljer ofta med plånboken, det vet vi.

Oavsett vilken klubb Toni Kroos vill flytta till, eller bara flirta med som trumfkort i förhandlingarna med Bayern, gjorde han en grym audition igår inför fotbollsvärldens ögon.
Han började med att damma i väg en grym vänster som tvingade Wojciech Szczesny till en jätteräddning redan i inledningen. Han lyfte fram en världsklasspassning till Arjen Robben vilket ledde fram till straffen och utvisningen. Han satte ledningsmålet med en världsklassavslutning i krysset. En liten stund senare träffade han stolpen med en lika behärskad bredsida. Men framför allt visade han de där Scholes-kvaliteterna som så många klubbar, inte minst Manchester United, letar efter: Förmågan att styra tempot i matcherna, hitta lösningar, värdera mellan kort och långt.
Igår hade han visserligen en tacksam uppgift. Med numerärt överläge hela andra halvlek hamnade han sällan i press. Och i ärlighetens namn är det inte så svårt att – opressad – stå och slå crossbollar. Men Toni Kroos gjorde det med sådan ackuratess att han var planens dominant. Han slog 147 passningar till rätt adress i matchen. Hela Arsenal mäktade med 158.

Det var intressant att lyssna till Manuel Pellegrini inför matchen. Chilenaren slog fast att han ”inte gillade att prata taktik” och att hans Manchester City ”skulle spela som de alltid gör på hemmaplan”.
Sedan ställde han ut en elva som indikerade flera taktiska val och fick se sitt lag spela som de aldrig gör på hemmaplan.

Alla som sett City demolera motståndarna i Premier League på Etihad den här säsongen (förutom Chelsea i ligamötet) vet att de har tryckt gasen i botten, struntat fullständigt i om de släppt in något mål eftersom de varit trygga i tanken om att de ändå gör fler mål. Det var därför siffrorna mot Arsenal tilläts rinna i väg till 6–3.
Jag trodde inte ett dugg på det där om att City skulle spela likadant mot Barcelona som de gör mot Norwich och Stoke. Det går nämligen inte, vilket jag konstaterade i bloggen inför matchen.
Oavsett vad José Mourinho säger – han pratar mycket strunt – så är Barcelona fortfarande ett fantastiskt fotbollslag, ett av världens allra bästa. Och de visade igår att de inte är så värst mycket sämre än under glansåren 2008–2011.
Manuel Pellegrini valde ett reaktivt lag, inte alls den sorgfria trycka-gasen-i-botten-formationen vi är vana vid att se. Det blev inget 4-4-2, utan 4-5-1 med David Silva framför mittfältet. Vänsterbacken Aleksandar Kolarov spelade vänstermittfältare, som jag spekulerade i, för att neutralisera hotet från Dani Alves.

Pellegrini sa inför matchen att City inte hade råd att låta Barcelona göra mål på bortaplan. Och om det nu var målsättningen var hans taktik rimlig.
Barcelona hade ett enormt bollinnehav och visade upp ett passningsspel från en annan planet. (För mig som älskar passningstrianglar var det en ren njutning att beskåda. Nästan lika stor som när Barcelona kom till Emirates 2010 och presterade den bästa fotbollen jag sett på en engelsk arena i första halvlek mot Arsenal (2–2-mötet där Zlatan gjorde två mål). Jag har viss förståelse dem som tycker det blir långtråkigt när Barcelonaspelarna inte hotar framåt utan istället rullar i sidled, men sättet de löser svåra situationer på genom ren skicklighet, är underhållning nog för mig).
På samma sätt var det en njutning att se Manchester Citys försvaragerande. Riskminimerande. Extrem noggrannhet i överflyttningarna.
Särskilt många målchanser skapade inte katalanerna i första halvlek. Jag kan inte komma ihåg en enda. Möjligen var det halvfarligt när Andrés Iniesta tog sig fram till skottläge och Yaya Touré störde honom i skottögonblicket, men mer var det inte (den chansen föranleddes av ett litet, litet felbeslut av Fernandinho som missade i pressen mot Iniesta, vilket visar hur små marginalerna är). Leo Messi fick sällan bollen i giftiga lägen, endast när han droppade djupt ned i plan.
City hade mer klara chanser. Så långt fungerade taktiken.

Åtta minuter in på andra halvlek grusades Manuel Pellegrinis planer. Jesús Navas tappade bollen (jag tycker inte att det var frispark, spanjoren låtsades först ha ont, sedan studsade han upp så fort han insåg att domaren inte blåst), Martin Demichelis låg för högt upp, vilket gav Leo Messi ett friläge. Själva domslutet har vi redan diskuterat i ett tidigare inlägg så den diskussionen lämnar vi här.
Det man bör ifrågasätta är valet att spela Demichelis. Jag har aldrig varit övertygad om hans storhet. Han började svagt i höstas, växte in i det efterhand, men är knappast den mittbackspartner som Vincent Kompany förtjänar. Kompany var briljant igår (igen) och hans betydelse för City går inte att överdriva.

Det man också kan reflektera över är Manuel Pellegrinis taktik. Även om den var lyckad i första halvlek – var den särskilt klok? Var det rätt att satsa på att hålla nollan på hemmaplan snarare än att försöka vinna?
Problemet när du möter Barcelona är att du kan göra allt rätt i stora delar av matchen, men bli straffad av enskilda misstag.
Går det att genomföra matcher utan att göra misstag? Ja. Men det är ytterst svårt. Att spelare gör misstag är knappast någon ny vetskap.
Manuel Pellegrini visste att han startade med Martin Demichelis mot Leo Messi, något av en missmatch. Demichelis skötte positionsspelet bra i första halvlek (inte passningsspelet), det ska sägas, men sedan kom en ödesdiger miss som blev kostsam.
Så var det hållbart att, i hemmamötet på Etihad, satsa på att göra en fläckfri 0–0-match? Borde City ha satsat på att vinna igår och sparat extremdefensiven till Camp Nou?
Det är förstås enklare sagt än gjort, och än svårare utan Sergio Agüero, men känslan efteråt är att City inte gav sig själva chansen. Ett 0-0 med sig i returen hade inte heller varit optimalt då Barcelona är så enormt starkt på hemmaplan.

Det var först efter utvisningen och Leo Messis mål som Manchester City började visa ambitioner att skapa och ta risker. Pellegrini gick över på ett 4-4-1 med lite mer offensiva ytterbackar. Gaël Clichy tog sig fram till ett bra läge, men missade inlägget. Pablo Zabaleta satte ned en underbar Yaya-crossboll på bröstet på David Silva, som drog iväg ett vasst volleyskott. City hade lägen att kvittera.
Barcelona hade å andra sidan lägen att öka på ledningen. Cesc Fábregas blev felaktigt avvinkad för offside, Xavi sköt över från nära håll och Dani Alves hade ett avslut som strök stolpen. Alves fick mer och mer ytor efter att Kolarov bytts ut och brassens 0–2-mål dödar förmodligen spänningen i det här mötet.

Okej, vi tar straffsituationen innan vi gör någon djupare analys av matchen.
Manchester City-tränaren Manuel Pellegrini gick nyligen in på presskonferensen och sa att svenske domaren Jonas Eriksson avgjorde matchen. Att han ”kände direkt att han inte var rättvis”.
Manuel Pellegrini gick ännu hårdare åt Uefa och hävdade att det var fel att välja en domare från Sverige.
Märkligt uttalande. Jag kan inte se några större fel med Jonas Erikssons insats. Kollade matchens första 25 minuter i repris och det var inga större misstag där, trots flera svårbedömda situationer. Pellegrini kan räkna med bestraffning för sina uttalanden.

En situation blev omdiskuterad och matchavgörande. Fram till 53:e minuten hade Manchester City utfört försvarsspelet nästintill perfekt och inte släppt till en enda vass målchans. Men så vann Barcelona bollen (nej, jag tycker inte det var frispark för Jesus Navas som teatraliskt ”spelade över”). En djupledsboll till en fri Leo Messi (onside) och Martin Demichelis kände sig tvingad att fälla Barcelona-stjärnan.
Det röda kortet var inget att diskutera och det gjorde inte heller särskilt många. Däremot tvistades det om var tacklingen skedde. Innanför eller utanför straffområdet?

Regeltolkningen, som Erik Niva redogjort för i en annan text på Sportbladet.se, är glasklar. Om en förseelse eller tröjdragning börjar utanför straffområdet och slutar innanför så ska det blåsas straff. Den anfallande spelaren ska ”få ut så mycket som möjligt av situationen”.
Men på den första reprisen var jag inte så säker på att tacklingen verkligen ”fortsatte innanför straffområdet”. Den första kontakten skedde utanför och sedan kunde jag inte bedöma om det verkligen var någon mer kontakt från linjen och framåt.

Men, men. Det var onekligen en extremt svårbedömd situation som Jonas Eriksson knappast ska hängas för. Han kanske rent av dömde exakt rätt. När jag ställde frågan på Twitter var det ungefär 60-40 som tyckte att fällningen skedde utanför. Stor spridning på åsikterna, alltså.
Om vi alla är oense, trots repriser, kan vi konstatera att det knappast var lätt för Erikssons domarteam att fatta ett korrekt beslut i realtid.

Stillbilder litar jag inte ett dugg på i dessa fall. De säger ingenting. Det enda som gäller är rörliga bilder där man kan bedöma om det är någon kontakt.
Det måste rimligen – och nu spånar jag fritt – ändå vara så att kontakten är det väsentliga inte lösa påståenden om att ”försvararen glider in i straffområdet” eller att ”det är straff om anfallaren ramlar in i straffområdet”, som vissa lanserade på Twitter igår?
Rent hypotetiskt kan man ju tackla en spelare två meter utanför straffområdet och sedan glida med spelaren in i boxen om det är blött ute.

Det stora – solklara – misstaget domarteamet gjorde var när de vinkade av Cesc Fábregas för offside vid ställningen 0–1. Nu ökade visserligen Dani Alves på till 0–2 så det felaktigt bortdömda målet bör inte få några konsekvenser för utgången av det här mötet.

Det snabba, direkta, fartfyllda laget mot det tålmodiga, possession-baserade laget.
Manchester City mot Barcelona är ett möte mellan två fotbollsstilar.
Inför stormötet ikväll tittar jag närmare på hur City ska kunna fälla Leo Messi & Co.

Efter två läroår är det nu Manchester City ska visa hur långt de har kommit.
Har de senaste åren gett den nödvändiga Champions League-erfarenheten? Har de utvecklats som lag, kan de vara kalla nog att vara pragmatiska istället för att upprepa samma naiva misstag som mot Napoli och Dortmund?
Kort och gott: Är de redo att ta nästa steg och utmana de stora drakarna i Europa?
David Silva är inne på den linjen, att en triumf mot Barcelona skulle betyda att Manchester City höjt sig ett snäpp.
– Det blir svårt, men att slå Barcelona skulle visa att vi vuxit till oss. Det skulle vara viktigt för vårt självförtroende och för att få erkännande internationellt.
Kan City klara det? Ja, absolut. Men det kommer krävas två toppinsatser.
Barcelona är fortfarande ett motstånd man måste anpassa sig efter, snarare än tvärtom.

Det finns så många kittlande aspekter med detta möte. Vi har City-ledningen mer Ferran Soriano och Txiki Begiristain, som handplockats från Barcelona för att bygga en framgångsrik klubb med erfarenheter från Spanien. Barcelona är allt det som Abu Dhabi drömmer om att City ska bli.
Vi har Yaya Touré som tidigare spelade i Barcelona, men som i City tagit klivet till att bli en av världens bästa mittfältare.
Varför lämnade han Barcelona, klubben han sa att han ville avsluta karriären i? Enligt ivorianen var det Pep Guardiola som ville ha bort mittfältaren, men det handlade antagligen även om att City lockade med en jättelön och

José Mourinho har skapat rubriker idag med sitt uttalande om att ”Barcelona är sämre än tidigare”. Det stämmer att Barça inte är lika vasst som åren 2008–2011, men de är fortfarande ett av världens allra bästa klubblag.
Framför allt har de världens bästa passningsspel och de håller hårt i sin ideologi.
Det innebär att vi får se detta underbara Manchester City, som charmat åtminstone mig denna säsong, mot riktigt tufft motstånd. Förra gången laget ställdes mot Europaeliten i en betydelsefull match på Etihad, mot Bayern München i höstas, blev både City och tränaren Manuel Pellegrini avslöjade.
De har inte råd att göra samma misstag igen.

Manuel Pellegrini har sagt inför matchen att ”City kommer spela som de alltid gör på hemmaplan”.
– Jag tror inte på att prata taktik. Vi fortsätter spela vårt spel, säger han.
Men jag tror ändå inte riktigt att det blir så. City kommer agera annorlunda av den enkla anledningen att de har gjort sin läxa. Mot Bayern München ställde Pellegrini upp ett 4-4-2 där Sergio Agüero/Alvaro Negredo tog för lite ansvar defensivt, vilket medförde att Yaya Touré och Fernandinho blev utmanövrerade på mittfältet.
Pellegrini gjorde samma sak mot Chelsea hemma i ligamötet på Etihad nyligen och även om den förlusten inte förklaras av ett undertaligt mittfält så var det uppenbart hur stor skillnaden blev när Pellegrini bytte ut Negredo mot en extra mittfältare (Stevan Jovetic).
Det raka, enklare 4-4-2-spelet blev avslöjat mot Bayern och Chelsea. Då lär det knappast fungera bättre mot Barcelona. Åtminstone inte om City tänkt sig att få göra annat ikväll än att sätta sig som passiva åskådare i en katalansk passningskarusell.

Möjliga City-uppställningar
(jag har utgått från att Sergio Agüero inte spelar, att Lescott spelar i mittförsvaret snarare än Demichelis och att Nasri/Silva tar kanterna. Kan lika gärna bli Navas till höger. Det spelar mindre roll för analyserna).

Utgångsuppställningen (grafiken ovan). Om City ska spela ”som vanligt” är detta laguppställningen som Manuel Pellegrini använder. Rakt 4-4-2 med två renodlade anfallare. Jag tvivlar på att det blir verklighet. Dels för argumenten jag nämnt ovan, dels för att Sergio Agüero inte är tillgänglig. Edin Dzeko erbjuder inte samma spetskvalitet, framför allt inte i stormatcher som innebär bolljagande.

Uppställningen för stormatcher (grafiken ovan). Istället för två renodlade anfallare får Stevan Jovetic ta rollen som släpande anfallare. Det ger Yaya och Fernandinho bättre understöd på centralt mittfält.

Uppställningen för att hålla tätt (grafiken ovan). En reaktiv uppställning. Yaya Touré har här en defensiv roll och kan hamna bredvid Fernandinho och Javi Garcia. Jag gissar att Gaël Clichy får starta ikväll då han är bättre defensivt än Aleksandar Kolarov (som dock visat starkare form denna säsong). Här används Aleksandar Kolarov istället som defensiv yttermittfältare. Om avstängde James Milner varit tillgänglig hade han kunnat användas på högerkanten. Javi Garcia används som

Uppställningen med offensiv Yaya (grafiken ovan). Universalspelaren Yaya Touré kan användas lite överallt. Han är förmodligen den enda spelaren som skulle kunna spela både mittback och ”tia” för en toppklubb i en Champions League-final. Ett sätt att utnyttja hans offensiva kvaliteter är att sätta honom som mittfältsspets. Där kan han gå i väg i djupledslöpningar och komma till fler avslut. Här kan man också tänka sig Jesus Navas på högerkanten som är en mer ”direkt” spelare än Nasri för att utnyttja ytorna bakom Jordi Alba.

NYCKLAR I MATCHEN FÖR CITY

Centrera laget
Alla lag som möter Barcelona kommer automatiskt att centrera sitt lag i försvarsspelet eftersom Barcelona vill anfalla i mitten. Så även om Manchester City använder ett 4-4-2 kommer yttrarna dra sig in så mycket i plan att de i praktiken har fyra centrala spelare och släpper kanterna (grafiken nedan).

Den här strategin använder i stort sett alla lag mot Barcelona. Citys lag kommer att påminna om Fulhams strategi i 2-2-mötet med Manchester United häromveckan.
Av den här anledningen har Barcelona lätt att skapa numerära överlägen i ytterzonerna (se bild nedan). Det är dock inte ett så stort problem då laget sällan hotar via inläggsspel.

Skärma av Busquets
Oavsett om Manuel Pellegrini väljer ett 4-4-2 kommer en anfallsspelare vara tvungen att falla ned och för att göra mittfältet kompakt. Uppgiften blir då att skärma av Sergio Busquets i uppspelsfasen (grafiken nedan), en uppgift som Thomas Müller utförde utmärkt förra året när Bayern krossade Barcelona.

Överlåt bollinnehav i ”rätt ytor”
Jag såg hur Barcelona pulvriserade Rayo Vallecano i lördags med 6–0. Det var en uppvisning och en indikation om att Leo Messi är tillbaka i fin form.
Xavi vilades då och jag antar att det var med tanke på kvällens drabbning. Mittfältsdirigenten har hunnit fylla 34 år och kan inte längre förväntas spela flera matcher på kort tid.
Tata Martinos val handlar då främst om vem som ska spela till vänster i anfallet. Cesc Fàbregas eller Neymar? Den sistnämnde hoppade in i lördags och gjorde ett kanonmål, men jag tror att Martino väljer Fàbregas. Det är trots allt en bortamatch och Barcelona har garanterat respekt för Citys stjärnor. Fàbregas till vänster med licens att röra sig inåt skulle garantera bollinnehavet.

Barcelona kommer att äga bollen såvida de inte drabbas av någon utvisning. Strategin som City kommer/bör använda handlar då om en sak: Låt endast gästerna ha bollen i ofarliga ytor. Längs kanterna och i lägen där City har många spelare på rätt sida om bollen. Ett lågt positionsförsvar är att föredra.
Se till att ytan mellan backlinje och mittfält är supertajt. Att Leo Messi inte ska få vända upp i den ytan är en truism. Det vet alla och alla lag och tränare agerar därefter. Men det krävs mer än så för att även skärma av andra hot som Xavi, Andrés Iniesta, Pedro och Neymar (om han kommer in).
City-spelarna måste förstå att varje överflyttning måste göras minutiöst. En spelare som fuskar i försvarsarbetet i ett enskilt läge kan leda till en målchans. Bayerns spelare förstod det – och den inställningen lade grunden till att man spelade bort Barcelona med 7–0.

Omställningsspel
Barcelona är sårbart för snabba omställningar. Problemet är att katalanernas effektiva presspel medför att dessa kontringar sällan genomförs med kvalitet. Det Bayern München lyckades med, liksom Brasilien i sommarens Confederations Cup, var att – tack vare individuell skicklighet – ta sig ur pressen – och sedan hota framåt på ett sätt som gjorde att Barcelona/Spanien fick retirera.
Manchester City har, precis som Bayern München och Brasilien, spelare med odiskutabel kvalitet. Jag tänker på David Silva, Samir Nasri, Yaya Touré, Fernandinho. Dessa spelare måste hantera situationerna när de blir satta under press och skaffa sig själva och laget tid genom en bra förstatouch, en vändning, en öppnande passning eller en dribbling. Franck Ribéry och Arjen Robben hade den förmågan. Yaya Touré klarar det definitivt. Kan även Silva och Nasri greja det ikväll, vilket i sin tur ger lagkamraterna tid och andrum? I så fall är mycket vunnet.

Hur ser matchen ut för Manchester City i ett drömscenario? Ungefär som två specifika möten mellan Chelsea och Barcelona som jag kommer att tänka på, och jag tänker inte på mötet 2009 då Chelsea dominerade innan en viss Tom Henning Övrebö tog över showen.
> 4–2-matchen på Stamford Bridge 2005 där Chelsea sprang iväg till en 3-0-ledning innan Ronaldinho reducerade på straff och sedan gjorde ett magiskt mål med tidernas läckraste (?) tåpaj.
> 1-0-matchen då Ramires spelade fram Didier Drogba till segermålet 2012.
I båda matcherna hade Barcelona enormt mycket boll. Men de hade det oftast i ofarliga ytor – samtidigt som Chelsea ställde om blixtsnabbt. Ramires löpning som ledde fram till Drogbas mål för två år sedan var ett skolboksexempel på hur man sårar Barcelona. Snabb bollvinst, crossboll över till Ramires som attackerat ytan som Dani Alves lämnat.
Manchester City har visat ett hyperfarligt omställningsspel i Premier League under säsongen. Det har varit ytterligare en dimension till ett lag som redan var vasst offensivt.
Ikväll är kontringarna nyckeln till en Champions League-kvartsfinal.

Fotnot: Stort tack till Fredrik Ihse som hjälpte till att fixa grafiker.

Tränarkarusellen snurrar fortare än någonsin i Premier League.
Fram till nu har åtta managers lämnat sin post.
Vad har ersättarna förändrat? Och hur har de lyckats?

Paolo Di Canio, Sunderland
Fick sparken: 22 september.
Därför fick han gå: För det första på grund av de svaga resultaten, men droppen kom när Di Canio tappade omklädningsrummet. Italienarens sätt att såga spelare offentligt gjorde att truppen krävde att styrelsen avsatte tränaren.
Läs mer: Rätt beslut att sparka Di Canio, men…
Ersättare: Gustavo Poyet.
Ersättarens facit: Gustavo Poyets debut i Sunderland slutade med storförlust, 0–4, borta mot Swansea. Men då tog han över en trupp vars självförtroende var kört i botten. Poyet har gjort en del förändringar, inte minst styrt upp det centrala mittfältet där sydkoreanen Ki fått en nyckelroll. Ligacupfinalen är en fjäder i hatten. Nu har Poyet dessutom förstärkt laget i januari, bland annat med sin personlige favorit Liam Bridcutt. Med en Adam Johnson i storform har Sunderland chans att lyfta i vår.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Bättre.

Ian Holloway, Crystal Palace
Fick sparken: Avgick själv 23 oktober (”gemensamt beslut”, enligt klubben).
Därför avgick han: Efter en tung inledning i Premier League kände Holloway själv att han var oförmögen att vända trenden. Han menade att en ny röst behövdes i omklädningsrummet.
Ersättare: Tony Pulis.
Ersättarens facit: Efter en månad med Keith Millen som ”caretaker” tog Tony Pulis över som tränare 23 november. Den förre Stoke-managern har lyckats fantastiskt bra med att lyfta Palace från ett ”hopplöst” läge. Pulis har gått över på ett längre och rakare spel, vilket gynnat spelare som Marouane Chamakh och Cameron Jerome.
Läs mer: Inte ens Pulis kan rädda Crystal Palace.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Bättre.

Martin Jol, Fulham
Fick sparken: 1 december.
Därför fick han sparken: Svaga resultat och en känsla av att klubben var på väg åt fel håll under holländaren.
Ersättare: René Meulensteen.
Ersättarens facit: Svagt. René Meulensteen lyckades aldrig täta försvaret som läckte. 6–0-förlusten borta mot Hull i mellandagarna var en ”low point”. Sedan nyår har laget bara vunnit två matcher, även om senaste insatserna mot Manchester United (2-2) och Liverpool (2-3) varit ett steg framåt.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Likvärdigt.

Steve Clarke, West Bromwich
Fick sparken: 14 december.
Därför fick han sparken: West Bromwich gjorde en sensationell höst under Clarkes debutsäsong. Under våren tappade man formen och hösten gav ingen indikation på att trenden var på väg att vända, med undantag för den minnesvärda vinsten på Old Trafford i september. Sparkningen var dock något ”panikartad”, jag anser att Clarke borde fått mer tid.
Ersättare: Pepe Mel.
Ersättarens facit: Keith Downing ledde laget under en månad som caretaker. Pepe Mel tog över WBA den 9 januari och sedan dess har laget inte vunnit en enda match. Hans facit är tre förluster och tre oavgjorda, men kryssen mot Liverpool och Chelsea antyder att det finns kapacitet i laget.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Sämre.

André Villas-Boas, Tottenham
Fick sparken: 16 december.
Därför fick han sparken: Lyckades aldrig få till offensiven i Tottenham. Det i kombination med storförlusterna mot Manchester City (0-6) och Liverpool (0-5) gjorde att ordföranden Daniel Levy beslutade att en förändring var nödvändig.
Läs mer: Enough is enough for Levy.
Ersättare: Tim Sherwood.
Ersättarens facit: Det var många som var förvånade att jobbet gick till Sherwood, som tidigare varit andreman och tränat juniorlag i klubben. Engelsmannen gick över på ett rakare spel: 4-4-2 och Emmanuel Adebayor in i startelvan från frysboxen. Resultaten är riktigt imponerande med undantag för 1-5-smällen mot Manchester City. Tottenham har vunnit sju av tio matcher under Sherwood. Kommer den nya, enklare taktiken att hålla? Framtiden får utvisa.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Bättre.

Malky Mackay, Cardiff City
Fick sparken: 27 december.
Därför fick han sparken: Svaga resultat, enligt Vincent Tans krav, var en faktor. Men det som framkommit efteråt visar på att det till större del handlade om att Mackay och värvningsansvarige Ian Moody slösat med pengar. Framför allt köpet av Andreas Cornelius från FC Köpenhamn irriterade Vincent Tan. Dansken såldes tillbaka i januari med cirka 50 miljoner kronor i förlust.
Ersättare: Ole Gunnar Solskjaer.
Ersättarens facit: Norrmannen började med att vinna borta mot Newcastle i FA-cupen. Man har kunnat se antydningar till mer spel efter marken, men sedan kom spelarbytet Peter Odemwingie mot Kenwyne Jones och då kunde vi ana att Cardiff även i fortsättningen tänkte skicka en del långa bollar. Solskjaer har bara tagit en seger i ligan på sex matcher och i helgen blev det respass ur FA-cupen.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Likvärdigt.

Michael Laudrup, Swansea City
Fick sparken: 4 februari.
Därför fick han sparken: Spelarna klagade över undermåliga träningar utan intensitet och avsaknad av scouting av motståndare. Resultaten sedan Ligacuptriumfen förra året är dessutom svaga.
Läs mer: Därför sparkades Michael Laudrup.
Ersättare: Garry Monk.
Ersättarens facit: Garry Monk har fått tränarjobbet i Swansea tills vidare. Det är svårt att säga vad kan uträtta. Publikfavoriten gjorde sig känd för sitt krigarhjärta på planen, men Swanseas trupp består ju av spanskinfluerade tiki-taka-lirare. Kulturkrock? Det började iallafall bra med 3–0 i derbyt mot Cardiff.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: För tidigt att säga.

René Meulensteen, Fulham
Fick sparken: 14 februari.
Därför fick han sparken: Svaga resultat och en ny klubbägare Shahid Khan som inte har överdrivet mycket tålamod.
Ersättare: Felix Magath.
Ersättarens facit: Har inte börjat än, men spelarna kan förbereda sig på att få bli vän med medicinbollarna.
Läs mer: Galningen Felix Magath.
Hur har laget presterat efter tränarbytet: Magaths debutmatch i Premier League spelas på lördag borta mot WBA.

Fulham såg ut att vara på rätt väg med kryss mot Manchester United och en bra insats mot Liverpool.
Då får tränaren René Meulensteen lämna plats för Felix Magath.
Den här Premier League-säsongen blir bara mer och mer intressant.

Det finns en åkattraktion på Gröna Lund som döpts till ”Insane” på grund av dess karaktär.
Som tränarkarusellen i Premier League snurrat den här säsongen skulle den kunna döpas till ”Even More Insane”.
Efter sparkningarna av Paolo Di Canio, Ian Holloway, Martin Jol, Steve Clarke, André Villas-Boas, Malky Mackay och Michael Laudrup fick vi ännu en dramatisk åtgärd igår kväll.
Det var Fulham som tryckte på knappen till katapultstolen genom att skicka bort René Meulensteen – 75 dagar efter att holländaren fått jobbet – och ersätta honom med gamle tyske mästartränaren Felix Magath.
Magath?! Den såg jag inte komma.

Händelseutvecklingen under senaste dygnet i Fulham liknar en fars.
I det pressmeddelandet som lades ut på hemsidan på fredagen som offentliggjorde att Felix Magath var ny manager, nämndes inte René Meulensteen med ett enda ord. Han gav intervjuer till Sky Sports och andra medier där han berättade att han fått sparken.
Det florerar uppgifter att han inte alls fått sparken utan att han endast blivit undanskuffad av Felix Magath. Om Meulensteen accepterar att kliva ned till rollen som assisterande manager återstår att se.
Snurrigt värre alltså.
.
Det är många som önskat sig en tysk tränare i Premier League. Men då har det varit drömmar om Jürgen Klopp från Dortmund. Någon mindre klubb har kanske sneglat mot Thomas Tuchel som gjort starka resultat i Mainz.
Få har pratat om Felix Magath, förutom i Hamburg där han fortfarande är en hjälte sedan målet i Europacupfinalen 1983. Magath har placerats som ersättare till Bert van Marwijk, men nu blir det alltså Fulham och ett stycke historia. Han blir den förste tyske tränaren i Premier League och hans entré gör automatiskt ligan mer profilstark.
Det kommer nämligen storma kring Felix Magath, var så säkra. Han är den sortens ledare som syns och tar plats.
Den 60-årige tränaren är okänd som en av världens mest krävande fotbollstränare. Det är ingen slump att han fått smeknamn som ”Saddam”.
Hans användande av medicinbollar i fotbollsträningen är mytomspunnet. Andra tränare använder möjligen medicinbollar under försäsongen. I Magaths upplägg kan de åka fram när som helst.

Det finns många anekdoter som vittnar om hans kompromisslösa sida.
Som den där gången på Wolfsburgs försäsongsläger i Schweiz 2008. Efter den gemensamma lunchen berättade Magath att han ställt in träningen. Istället skulle spelarna få kaffe och kaka på ett ställe i närheten. I gengäld skulle de behålla träningskläderna på sig.
Spelarna ställde in sig på att ta linbanan upp till bergscafét, men då kom överraskningen. Magath tvingade truppen att springa uppför berget. Det tog 2,5 timmar och hela tiden hade de Felix Magath hack i häl. Stjärnanfallaren Grafite kollapsade och fick föras ned från berget på bår.
Väl där uppe fick de sitt kaffe och sin kaka.
Eller som den där gången när Magath var missnöjd med senaste matchen och att spelarna rört sig för lite.
Den efterföljande träningen tog han ut spelarna, lät dem ställa sig i en ring. Sedan fick de stå där, helt still, i 90 minuter. Med blott en plusgrad på termometern.
Eller som den episoden som Jan-Åge Fjörtoft skrev om igår på Twitter (norrmannen hade Magath som tränare i Frankfurt):
Magath kallar in en spelare i sitt rum. Spelaren kommer in. Sitter ned i tio minuter utan att Magath säger ett ord innan tränaren säger: ”Du kan gå nu”.
Eller som den där gången när Wolfsburgspelarna – under Magaths senaste sejour i klubben – skulle ut och springa i skogen. När de kom tillbaka upptäckte de att tränaren avsiktligt tömt ut alla vattenflaskor.
I Felix Magaths tränarfilosofi ingår det att sätta spelarna under psykisk press för att få dem att prestera. Förmodligen det närmaste vi kommer ”Management by fear” i fotbolls-Europa.
Schalkespelaren Jefferson Farfán har sagt i en artikel i The Guardian ”att alla tränare i klubben lämnade något positivt efter sig, utom Magath – han lämnade bara böter”.
Svenskarna Alexander Kacaniklic och Muamer Tankovic kan alltså ställa in sig på en lite hårdare ledarstil än Erik Hamréns ”shining”-verkstad och Martin Jols humanistiska mystillvaro.

Alla dessa skräckhistorier till trots. Ingen kan ifrågasätta Felix Magaths meriter. Han har vunnit ligan med Bayern München 2005 och 2006 och lyckades med konststycket att vinna ligan med lilla Wolfsburg 2009.
Bakom bilden av diktatorn som leder sin trupp med järnhand finns en tränare som också gjort sig känd för sin taktiska förmåga. Han är duktig på att få ut max av sitt material.
Hans aktier har sjunkit sedan triumfen med Wolfsburg 2009.
Sejouren i Schalke var misslyckad. Comebacken i Wolfsburg – då han värvade en uppsjö av spelare – var också misslyckad. Senaste två åren har han inte haft något fotbollsjobb.
Hur det slutar i Fulham är svårt att svara på.
Om Felix Magath får med sig spelargruppen kan de klara kontraktet eftersom han är skicklig på att få ut mycket av sin trupp.
Om han inte får med sig spelarna på tåget kommer Fulham åka ur och tyskens aktier kommer att ha sjunkit ännu mer.
Det ska bli otroligt intressant att följa.

FAKTA/Felix Magath
Tidigare klubbar som tränare:
Hamburg (1995–97), Nürnberg (1997–98), Werder Bremen (1998–99), Eintracht Frankfurt (1999–2001), Stuttgart (2001–04), Bayern München (2004–07), Wolfsburg (2007–09), Schalke (2009–11), Wolfsburg (2011–12), Fulham (2014–?).

Vem har varit Premier Leagues bästa målvakt den här säsongen?
Wojciech Szczesny, Petr Cech, Hugo Lloris, Tim Howard – eller rent av en doldis?

Det har inte varit målvakterna som dragit rubrikerna den här säsongen.
Det är väl ungefär som det brukar, men jag upplever att standarden på målvakter varit lägre de senaste två åren. När David De Gea utsågs till ligans bästa målvakt förra säsongen var konkurrensen begränsad. Det fanns en Asmir Begovic och en Petr Cech, men mycket mer var det inte.
Samma sak i år.
Medan offensiva spelare som Luis Suárez, Eden Hazard och Sergio Agüero hållit världsklass, medan mittfältare som Yaya Touré och Aaron Ramsey varit otroliga, medan försvarare som John Terry och Per Mertesacker (åtminstone fram till förra helgen) varit bland Europas allra bästa, har målvakterna på sin höjd varit… bra.
Visst har några höjt sig från mängden. Hugo Lloris inledde hösten starkt innan han hamnade i en formsvacka och, för en stund, tappade tajmingen i sina utrusningar. Petr Cech vaktar målet för det lag som har släppt minst antal mål i ligan. Wojciech Szczesny har mognat och i viktiga skeden svarat för matchavgörande räddningar. Tim Howard är en av förklaringarna till Evertons fina poängskörd.
Men ingen av dessa har varit ”outstanding”. Bra, men inte iögonfallande.
Den som presterat närmast en sådan beskrivning – den som haft så mycket att göra att han dragit blickarna till sig – är en målvakt som de flesta förmodligen inte har lika bra koll på.

Det dröjde innan David Marshall fick sätta sin fot i Premier League.
Första gången jag minns att jag lade märke till honom var när Henke Larssons Celtic spelade bort Barcelona i Uefacupen våren 2004. Den då 19-årige Marshall gjorde en fantastisk insats på Camp Nou när han höll nollan mot Ronaldinho & Co.
Sedan hamnade han i Norwich där han gjorde två säsonger i Championship. När ”kanariefåglarna” åkte ur andraligan 2009 tog Marshall steget till Cardiff, en affär värd 500 000 pund.
Bra business skulle det visa sig.
I Cardiff City utvecklades han till den bäste målvakten i Championship. Men Premier League-spel kändes avlägset när Cardiff gång på gång föll i playoff.
Förra våren säkrades äntligen det historiska avancemanget. Managern Malky Mackay såg till att förstärka alla lagdelar utom en. Han var övertygad om att David Marshall skulle hålla bra Premier League-klass. Och han fick rätt.

David Marshall har varit sensationellt bra för Cardiff City den här säsongen. Som målvakt i ett lag på undre halvan har han haft avsevärt mer att göra än herrarna som ska hålla tätt för topplagen. Och han har klarat det med bravur.
Redan i höstas fick 28-åringen en del uppmärksamhet för sina insatser, men inte tillnärmelsevis så mycket som han hade fått om han spelat för en klubb som visas oftare i tv. Jag har tappat räkningen på alla matcher då Marshall räddat poäng eller hållit nere siffrorna för sitt Cardiff. Senast var i veckan borta mot Aston Villa då han svarade för en exceptionell reflexräddning på Andreas Weimanns avslut på tilläggstid. Vissa kallade det säsongens räddning.
Nye Cardiff-managern Ole Gunnar Solskjaer var mäkta imponerad.
– Den räddningen var otrolig. Han flyttade fötterna snabbt och fick upp armen. Den räddningen summerar hans säsong. Jag skulle inte byta honom mot någon annan målvakt, sa norrmannen efteråt, enligt Daily Mail.

David Marshall, som nyligen förlängde kontraktet till 2018, kommer givetvis vinna priset som årets spelare i Cardiff City. Något annat är otänkbart såvida han inte börjar kasta in bollarna i eget mål.
Men han kan också ta en plats i PFA Team of the Year. Så bra har han varit.
När spelarna lägger sina röster, vilket gör snart (de borde förstås göra det efter säsongen eller under slutomgångarna), kommer de i första hand att tänka på namn som Szczesny, Cech, Lloris, Howard. Spelare från topplagen.
Jag önskar att de att de åtminstone ägnar en tanke åt David Marshall.

FAKTA
Statistiken visar att David Marshall haft mer att göra än de andra målvakterna i Premier League. Enligt Daily Mail har han gjort 101 räddningar, varav 59 varit innanför straffområdet. Nummer två på listan är John Ruddy som gjort 86 räddningar (53 innanför straffområdet). Trean på listan, Wojciech Szczesny, har gjort 79 räddningar, varav 30 är innanför straffområdet.
Enligt Whoscored har ingen målvakt i Europas fem toppligor gjort fler räddningar än David Marshall denna säsong.